RIKSDAGENS PROTOKOLL.
I9Q6. Ändra Kammaren. N:o 38.
Onsdagen den 4 april.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1-
Föredrogos hvardera för sig och blefvo af kammaren
godkända:
bankoutskottets memorial:
n:o 8, angående afstående för yäganläggning af mark från
riksbanken tillhöriga hemmanet Lill-Tumba; och
n:o 9, angående afskrifning af osäkra fordringar vid riks¬
bankens hufvudkontor; samt
statsutskottets utlåtanden:
n:o 67, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa delar af kungsladugården Gripsholm n:o 1 i
Södermanlands län;
n:o 68, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning till Mjölby municipalsainhälle af viss del af förra
furirsbostället Mjölby n:o 15 Södergården i Östergötlands län m. m.;
n:o 69, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af indragna länsmansbostället Lyckan n:o 2 i Jön¬
köpings län; och
n:o 70, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af den indragna landsgevaldigerbostället Hof n:o 6
Norregård i Kronobergs län tillhörande andel i soldattorpet till
roten n:o 9 vid lifkompaniet af Kronobergs regemente m. m.
§ 2.
Till afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande n:o 71,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af fordringsbelopp hos kaptenen R. Boning och f. d. underlöjt¬
nanten G. L. Syrén.
Andra Kammarens Prat. 1906. N:o 38. 1
Angående
efter¬
skänkande af
fordringar.
Ji:o 38. 2
Onsdagen den 4 April, e. m.
Angående I en till Riksdagen den 8 december 1905 allåten, till stats-
efter~ utskottets förberedande behandling öfverlämnad proposition hade
Sfordringar Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsråds-
(Forts) protokollet öfver landtförsvarsärenden för nämnda dag föreslagit
Riksdagen medgifva, att de fordringar, statsverket genom utbetal¬
ning af pension till högre belopp, än som vederbort, erhållit hos
kaptenen i armén Rudolf Boning med 5,850 kronor och hos f. d.
underlöjtnanten i armén Gustaf Ludvig Syren med 3,093 kronor
33 öre, måtte efterskänkas.
Utskottet hemställde, att förevarande proposition måtte af
Riksdagen bifallas.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Persson i
Stallerhult och Andersson i Västra Nöbbelöf.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Herr Andersson
i Nöbbelöf och jag hafva reserverat oss mot detta betänkande
utan att angifva något som helst skäl för reservationen. Jag
skall därför be att få yttra några ord. Den framställning, som
vi nu hört uppläsas, gäller, att Riksdagen skulle lämna sitt med¬
gifvande till efterskänkande af fordringar, som uppkommit genom
för högt utbetald och uppburen pension. Men det är att märka,
att det icke är den riktiga summan, som här angifves, ty den
ene af dessa pensionärer har uppburit för hög pension under
25 år, så att den sammanlagda summan uppgår till 14,850 kronor,
d. v. s. närmare 15,000 kronor för endast den ene af de båda
pensionärerna. Af denna summa äro 9,000 kronor redan preskri¬
berade, så att därom är icke mycket att säga. Det är själfva
hufvudprincipen, som föranledt oss att anteckna oss såsom reser¬
vanter. Det är väl icke möjligt annat, än att det skall väcka en
viss nedslagenhet, om jag så får säga, då man läser denna fram¬
ställning och ser, hur vederbörande pensionstagare gjort sig skyl¬
diga till att uppbära högre belopp, än de enligt reglemente och
föreskrifter varit berättigade till, och huru vederbörande tjänste¬
män, som ha sig ålagdt att väl se sig före, innan de utbetala
beloppen, så att ingen får mera, än han har rätt att erhålla,
göra sig skyldiga till bristande uppmärksamhet. Det är väl bra
långt gånget, då man icke kan lita på att vederbörande, såväl
de, som skola erhålla, som de, som skola utbetala pensioner af
statsmedel, följa reglementen och de noggranna föreskrifter, som
i detta fall finnas. Såsom ursäkt för den ene af de ifrågavarande
personerna säges det, att man icke kan med tillförlitlighet utröna,
huruvida han gjort sig skyldig till någon medveten försummelse
af reglementets föreskrifter. Men att märka är, att den kung!
kungörelse, som innehåller stadgande om anmälningsskyldighet,
utfärdades den 31 januari 1879, således 17 dagar efter sedan
3 N:o 38.
Onsdagen, den 4 April, e, m.
vederbörande erhållit afsked, och innan han uppburit ens någon
del af pensionen. Denna kungörelse innehåller precis detsamma
som reglementet, men den utgjorde ett observandum, att såväl
den, som mottog pension, som den, som utbetalade densamma,
skulle se sig före och icke mottaga eller utbetala för högt belopp.
Men detta hjälpte icke, utan det felaktiga utbetalandet har fort¬
gått i 25 hela år för den ene af dessa personer.
Nu kan man säga, att det icke är mycket att tala om, utan
att vi endast ha att afskrifva det belopp, som icke redan är
preskriberadt. Men jag tar för gifvet, att dessa två fall icke äro de
enda, som förekommit, utan att det är flera. Huru vederbörande
blifvit uppmärksamgjorda på detta fall, anger icke den kungl.
propositionen, utan vederbörande ha väl antingen gjort förfråg¬
ningar hos pensionären, huruvida han icke erhölle pension eller
aflöning på annat håll, eller också ha de utifrån blifvit erinrade
att denne uppburit för högt belopp, och man kan äfven tänka,
att det är privatmän, som gjort påstötning, att man borde se sig
för, då man möjligen utbetalade belopp, som icke vore i enlig¬
het med reglementen och föreskrifter.
Om vederbörande endast slå upp statskalendern, kunna de
se, att denna person haft statstjänst, men något sådant befatta
de sig icke med utan fortsätta att betala, tills man får se hand¬
lingar som dessa.
Nu säges det, att personerna i fråga icke ha förmåga att
återbära beloppen, och det kan ju möjligen vara riktigt. Det
säges, att den ene uppnått en ålder af 80 år och att hans hustru
äfven är åldrig och att de därför icke kunnat lefva på mindre
än detta belopp. Men för 25 år sedan var han icke 80 år och
ej heller var hustrun det, så att då kunde väl icke de skälen
gälla.
Om för öfrigt sådana skäl skulle få gälla, som att ifråga¬
varande personer icke kunna lefva på mindre, så skulle de kunna
få gälla på alla områden. Det är något alldeles nytt, och hvart
skulle det taga vägen, om man finge anföra dylika omständigheter
såsom ursäkt.
Nu har hvarken jag eller, som jag antager, herr Andersson
i Nöbbelöf tänkt yrka afslag på denna framställning. Det lär
väl icke vara lönt och det blefve i alla fall väl lindrigt straff
för pensionärerna att förpliktas återbära den ene tredjedelen och
den andre kanske hela beloppet, men vi hade tänkt, att man i
alla fall icke borde affärda en sådan framställning med den lilla
motivering, som utskottet behagat lämna propositionen: »Med an¬
slutning till hvad departementschefen i ärendet anfört hemställer
utskottet» o. s. v. Det är allt. Det skall i tysthet begrafvas.
Jag hade därför tänkt att yrka bifall till framställningen, men
föreslår att i motiveringen införes följande uttalande: »dock under
framhållande af önskvärdheten däraf, att åtgärder vidtagas, hvari-
Angående
efter¬
skänkande af
fordringar.
(Ports.)
N:o 38. 4
Onsdagen den 4 April, e. m.
Angående genom framställningar af sådan art som här föreliggande icke
efter~ framdeles må behöfva förekomma.»
* fordringar Detta är endast ett observandum för vederbörande att väl
(Forts) ' se sk? före, sa att icke fortgå på den väg, som de hittills följt
i 25 år.
Herr talman, jag hemställer, att kammaren behagade besluta
i enlighet med utskottets hemställan, men med antagande af den
motivering, som jag här uppläst.
Häruti instämde herrar Zetterstrand, Ström, Anderson i
Hasselbol, Nilson i Örebro, Henricson och Juhlin.
Herr Nyländer: Herr talman! Det kan icke förnekas, att
här föreligger ett anmärkningsvärdt förhållande, och hvar och
en, som genomläser hithörande handlingar, torde inse detta.
Utskottet har emellertid icke trott, att ett särskildt påpekande
häraf i motiveringen skulle vara behöflig! Den ene af ifråga¬
varande personer, kapten Bolling, erhöll afsked den 13 januari
1879, sålunda innan den nådiga kungörelsen utkom rörande skyldig¬
het för pensionstagare att till direktionen för arméns pensionskassa
göra föreskrifven anmälan. Och den andre af dem, löjtnant Syrén,
uppger med bestämdhet, att han icke ägt någon som helst kännedom
om sin skyldighet härutinnan. Det torde därför med fog kunna
sägas, att någon medveten försummelse beträffande anmälnings¬
skyldigheten icke kan läggas dessa pensionstagare till last. Men
kungörelsen af den 31 januari 1879 innehåller äfven den be¬
stämmelsen, att vederbörande myndighet skall i detta hänseende
meddela uppgift till direktionen. Att vederbörande försummat
att meddela sådan uppgift, synes mig vara klandervärdt. Det
är därför, herr talman, jag för min del icke har något emot, att
den motivering, som herr Carl Persson föreslagit, blir kammarens
beslut. Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan med
den af herr Carl Persson föreslagna motiveringen.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Ting¬
sten: Herr talman, mina herrar! Jag förundrar mig icke öfver,
att en sådan framställning eller motivering som den nyss upp¬
lästa blifvit föreslagen af herr Carl Persson i Stallerhult. Det
är ju inga andra skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts
förevarande framställning, än att man vädjar till kammarens
barmhärtighetskänsla, så att beloppen i fråga må efterskänkas.
Men jag är ense med förslagsställaren härutinnan, att framställ¬
ningar af denna art icke böra förekomma för framtiden.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner i ämnet, biföll kammaren det af
herr Persson i Stallerhult under öfverläggningen gjorda yrkandet
Onsdagen den 4 April, e. m.
§ 3.
5 N:o 38.
Därnäst i ordningen förelåg till afgörande statsutskottets Om bestäm-
utlåtande n:o 72, i anledning af väckt motion om skrifvelse till m,dser i syfte
Kungl. Maj:t angående bestämmelser i syfte att kronans egendomara egendomar*
må vid försäljning utbjudas för bildandet af egna hem. bildas egna
I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottets för- hem.
beredande behandling remitterad motion, n:o 112, hade herr C.
Sandquist m. fl. hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag
till sådana bestämmelser, som på ett effektivare sätt, än nu vore
förhållandet, möjliggjorde, att kronodomäner vid deras försäljning
kunde utbjudas för bildandet af lämpliga egna hem, samt att
Kungl. Ma:jt måtte för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
utredningen kunde föranleda.
Utskottet hemställde emellertid, att ifrågavarande motion
icke måtte af Riksdagen bifallas.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på be¬
gäran ordet till
Herr Sandquist, som yttrade: Herr talman! I egnahems-
frågans maktpåliggande intresse yrkade jag och fem medmotio-
närer på grund af uti motionen anförda skäl, »att Riksdagen
behagade i skrifvelse till Kungl. Maj:t underdånigst anhålla, det
Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag till sådana bestämmelser,
som på ett effektivare sätt, än nu är förhållandet, möjliggöra, att
kronodomäner vid deras försäljning må utbjudas för bildandet
af lämpliga egna hem, samt att Kungl. Maj:t må för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen föranleder».
Med stöd af i hufvudsak enahanda bestämmelser, som uti
motionen framhållits såsom otillfredsställande, »anser utskottet
motionen icke böra föranleda någon åtgärd från Riksdagens
sida».
Härmed ber jag få framhålla min motsatta öfvertygelse
äfvensom jämväl få betona, att många för egnahemsfrågan varmt
nitälskande allmogemän hafva samma öfvertygelse.
Och såsom ett bevis därför må det tillåtas mig att citera
följande skrifvelse ifrån tvenne framstående kommunalmän. Att
flera hundratal egnahem slösa jordbruksarbetare hysa samma mening,
det torde icke behöfva bevisas.
Skrifvelsen lyder sålunda:
»Till riksdagsmannen herr Carl Sandquist.
Då försäljning ofta kommer i fråga af kronoboställen, vilja
undertecknade vördsammast anhålla, det herr riksdagsmannen vid
en kommande riksdag behagade väcka motion om: Att, då för-
N:o 38. 6
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om bestäm- säljning af kronohemmanen kommer att ske, dessa måtte delas
meteor i syftej gm^ lotter för åstadkommande af s. k. »egna hem», hvilket
egendomar bekvämt kunde ske genom agostyckmng före försäljningen!
bildas egna Börstil pr Östhammar 11 januari 1906.
hem.
(Ports.) G. Ovenius, P. O. Jansson,
Ordf. i Börstils skogskommitté. Kommunalstämmans ordf.»
Vid den tidpunkt, då motionen väcktes, hade jag inga siffer¬
uppgifter att stödja mig vid, hvarför motiveringen måste allenast
grunda sig på personligt vunnen kännedom angående skedda för¬
säljningar af kronohemman.
Att denna kännedom icke vägt mycket inför utskottet, det
bevisas bäst därutaf, att utskottet icke funnit nödigt taga reda
på huru berörda försäljningar ägt rum.
Efter det jag först å behörigt forum erhållit ett mera allmänt
utlåtande, att kronohemman i regel icke försåldes styckade i mindre
delar, bekom jag sedan mycket välvilligt följande belysande upp¬
gifter:
»Enligt anteckningar i Kungi. Domänstyrelsens arrendelig-
gare äro under åren 1901—1905 försålda 150 utarrenderade krono-
egendomar,
af dessa äro 103 försålda odelade, och vid försäljning af
de öfriga 47 egendomarne äro frånskilda och särskild! föryttrade
131 lägenheter.
Under ofvannämnda fem år äro äfven försålda 335 lägen¬
heter, som tillhört ånyo utarrenderade egendomar.
Stockholm den 28 februari 1906.
Gustaf Ridderstolpe.»
Af dessa officiella uppgifter konstateras, att mer än 67 proc.
af de under åren 1901—1905 försålda kronoegendomarna försålts
ostyckade.
Om dessa mer än 67 proc. eller 103 egendomar blifvit sålda
efter skedd ägostyckning, så hade mer än 500 »egna hem» däri¬
genom kunnat bildas i stället för 103.
Och om de öfriga icke fullt 33 proc. eller 47 egendomarne
försålts på enahanda sätt, så hade cirka 250 små bondehem
kunnat bildas af dem i stället för 47 hemman och 131 »lägen¬
heter».
Allt som allt: I stället för att, på sätt nu skett, man af
150 försålda egendomar bildat blott 281 egna hem, däraf 150
bondehemman och 131 »lägenheter», hade icke mindre än 750
egna småbrukarehem kunnat bildas.
Staten har sålunda under de senaste fem åren omöjliggjort
bildandet af minst 469 egna småbrukarehem.
För att döma af kända försäljningsresultat å annan försåld
Onsdagen den 4 April, e. m.
7 N:o 38.
ägostyckad egendom, skulle staten jämväl snarare hafva vunnit Om bestäm^
än förlorat, om försäljningarna ägt rum efter skedd agostyckmng. attafkrJjns
Af anförda fakta framgår, synes mig, tydligt nog, att mo- egendomar
tionen har goda skäl för sig.
Vidare må beaktas:
Ifrån landets nordligare delar har anropet om statens in¬
gripande mot bolagsväldets intrång på egnahemsbeståendet låtit
statsmakterna ha jämväl i någon mån sökt beakta
egendomar
bildas egna
hem.
(Forts.)
höra sig. Och
detta anrop.
Kan det
egendomar på
då vara välbetänkt, att samma stat försäljer sina
„ ett sådant sätt, att, med undantag af frånskilda
lägenheter»* endast bemedlade personer och skogssköflare kunna
komma i besittning af dem, men mindre bemedlade, sträfsamma
och dugande jordbruksarbetare måste finna sig uti sitt egnahems-
lösa tillstånd?
Herr talman! Då jag måste besvara detta spörsmål nekande,
ber jag få yrka på afslag å utskottets utlåtande och bifall till
motionen.
I detta anförande instämde herrar Lindhagen, Sjöberg, Erics¬
son i Alberga, Martin, Natt och Dag, Byström, Forsling, Anders¬
son i Baggböle, Olsson i See, Lindh i Gäfle, Hammarström, Scedén,
Sandin i Grums, Lundblad, Jansson i Edsbäcken, Hazén, Olsson
i Blädinge, Jonsson i Hökhult och Sundin.
Herr Nyländer: Herr talman! Det förslag, som motionä¬
ren här framställt, har förut flera gånger varit föremål för Riks¬
dagens pröfning — senast 1904 i samband med frågan om bil¬
dande af en egnahemslånefond — men den har icke vid något
tillfälle föranledt någon särskild Riksdagens åtgärd. Enligt det
kungl. bref vet af den 25 september 1896 är det föresknfvet, »att
vid ^uppskattning af egendom i och för densammas försäljning
eller förnyade utarrendering skall af uppskattningsmännen tagas
under ompröfning, huruvida särskilda omständigheter, som gorå
styckning af egendomen i dess helhet eller delvis till smärre
jordbrukslägenheter lämplig, förefinnas, eller om afsöndring från
egendomen af mark till dylika lägenheter utan egentlig skada
eller olägenhet för stamhemmanets skötsel och brukande kan
äga rum; skolande, därest uppskattningsmännen finna styckning
eller afsöndring böra äga rum, förslag härtill af dem afgifvas».
Herrarna finna af denna föreskrift, att vederbörande uppskatt-
ningsmän äro ovillkorligen skyldiga att taga under ompröfning
och noga tillse, huruvida ett hemman, som skall försäljas eller
ånyo bortarrenderas, bör i dess helhet eller delvis styckas i smärre
jordbrukslägenheter.
Den föregående ärade talaren antydde, att vid kronoegen-
domars uppskattning denna bestämmelse i många fall icke blifvit
¥:o 38. 8
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om bestäm- tillämpad, i det att sådana förslag, hvarom där talas, icke blifvit
att af kronans11 PPSlorda- SkulIe så vara förhållandet, att vederbörande upp-
egendomar skattmngsmän icke följa denna föreskrift, så torde Kungl. Maj:t
bildas egna ej underlåta att därom göra påminnelse, ty jag ber att få fästa
hem. herrarnes uppmärksamhet därpå, att Riksdagen samma år — år
(Forts.) 1904 — uttalat sin förvissning därom, »att» — såsom orden lyda
— »därest Kungl. Maj:t finner, att vid uppskattningsförrättningar
å kronoegendomar vederbörande icke i önskvärd utsträcknmo-
ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i 1890 års kungl. bref
angående förslag till styckning och lägenhetsupplåtelser, särskild!
för bildande af egna hem, Kungl. Maj:t icke lärer underlåta att
därom utfärda behörig erinran».
Det är på dessa grunder, som utskottet för sin del icke
ansett sig nu kunna tillstyrka eu särskild skrifvelse i ämnet;
utskottet är förvissadt därom, att Kung!. .Maj:t kommer att tillse
att, om så befinnes erforderligt, särskild framställning i sådant
hänseende göres till Riksdagen eller ock att saken på annat sätt
tillfredsställande ordnas.
. Jag tro1' således, herr talman, att något skäl att bifalla den
nu ifrågavarande motionen icke föreligger, och med anledning
däraf ber jag att få yrka bifall till den hemställan, som utskottet
här gjort.
Med herr Nyländer förenade sig herrar Starbäek. Svensson
i Olseröd och Lundett.
Herr Lindhagen: För min del har jag eu känsla af att
motionärens förslag är förtjänt att af oss litet hvar väl beaktas.
Visserligen har jag ej någon erfarenhet beträffande föreskrifterna
i de nu ifrågavarande författningarna och deras tillämpning. Jag
tror likväl, att man icke säger för mycket, om man gör det på¬
ståendet, att frågan om lämpligaste sättet att disponera kronans
jordbruksegendomar ännu icke blifvit vederbörligen uppmärk¬
sammad, än mindre tillfredsställande löst. Vi veta ju, hurusom
kronan en tid sträfvade att afhända sig alla sina skogsegendomar
— och det gjorde ju också kronan ganska grundligt. Nu har
man kommit in på att afhända kronan äfven den odlade jorden
jämte därtill hörande erforderlig skogsmark. Men man bör noga
betänka sig, innan man utan vidare omtanke afhänder kronan all
denna mark. Det kommer kanske eu tid, då man får ångra, att
man äfven hai icke gatt till verket efter mera rationella grunder
Af motionärens framställning finner man sålunda, bland
annat, att vid åtskilliga af dessa kronoegendomar, som afyttrats
på auktion, finnes skogsmark, och att denna därigenom kommit
i händerna på skogssköflare. Vid försäljningen borde staten väl
tillse, att skogen, där det kan ske, bevaras såsom en allmänning
under offentlig kontroll för småbrukslägenheternas räkning. Under
Onsdagen den 4 April, e. m.
9 N:o 38.
alla händelser bör staten väl hålla uppsikt med att jordegendo¬
men tillfaller småbrukare, som man vill uppmuntra, och icke
mellanhänder, som lägga sig till med egendom för att genom att
afyttra den till andra bereda sig vinst.
Jag är som sagdt icke sakkunnig i frågan, men jag tror,
att motionären har angifvit en synpunkt, som är värd att taga
vara på, och därför vill jag för min del yrka bifall till motio¬
närens förslag såsom ett »gif akt» och en opinionsyttring.
Herr Nyström: Jag beklagar, att den statistiska utredning,
som motionären framlagt, omfattar år, som föregå det, då Riks¬
dagen beslöt inrättandet af en egnahemslånefond. Man har således
af denna statistiska utredning, som naturligtvis är afgifven af
domänstyrelsen, icke kunnat få de upplysningar, som enligt min
åsikt domänstyrelsen bort hafva lämnat motionären, för att Riks¬
dagen måtte få eu fullständig kunskap om, huru med saken för¬
håller sig. I likhet med herr Lindhagen har jag haft en känsla
af att det kungl. bref, som citerades af herr Nyländer, icke till¬
räckligt beaktats af den myndighet, som har att öfvervaka för¬
säljningen af kronoegendomar, och jag tror det kan vara godt,
att åtminstone denna kammare godkänner motionen, om icke för
annat, för att tjäna som ett memento, att andemeningen i detta
kungl. bref skall mera iakttagas, än jag fruktar hittills skett.
Jag har en särskild anledning att yttra mig i denna sak.
Jag vet nämligen, att vissa personer spekulera på att tillägna sig
den kronoegendom, som finnes rundt omkring och i närheten af
Stockholm, och det är stor sannolikhet för att icke säga säkerhet
för att, sedan jordegendomen kommit i dessa spekulanters händer,
den skall styckas för att försäljas till egna hem icke för små¬
brukare utan för stadsbor. Jag tror, att det vore en mycket god
sak, om det gåfves en fingervisning åt domänstyrelsen att vid
försäljning af kronoegendom i närheten af städerna hafva ögonen
öppna på dessa spekulanter, som vid försäljningarna hafva goda,
enligt min åsikt alltför goda, tillfällen att arbeta sig egendomen
i händerna.
På dessa grunder anhåller jag också att såsom ett sympati-
uttalande få yrka bifall till motionen.
Herr Martin: Äfven jag har instämt i motionärens yttrande,
och detta har jag gjort i känslan af att med kronans jordbruks-
domäner kan handskas på ett förståndigare och för landet lämp¬
ligare sätt, än nu sker. Det framlägges för Riksdagen den ena
propositionen efter den andra angående försäljning af kronoegen¬
dom, och de skäl, som föreligga därför, äro för en utomstående
rätt lättfattliga och enkla, men vid granskning däraf finna vi
någon gång, att de anförda skälen icke äro så hållbara, som de
borde vara, och att framför allt icke intresset för denna för landet
Om bestäm¬
melser i syfte
att af kronans
egendomar
bildas egna
hem.
(Forts.)
N:o 38. 10
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om bestäm- viktiga sak, jordens fördelning för egna hem, blifvit tillräckligt
mdseri s1Jfte tillgodosedt. Jag har haft särskild anledning att beakta eu fråga
a egendomar S denna beskaffenhet, och den torde om några dagar föreligga
bildas egna till Riksdagens behandling.
hem. Jag vill icke nu uppehålla kammaren med mina reflektioner,
(Ports.) eftersom de redan blifvit framhållna, men jag vill understödja
den tanken, att vid försäljning af kronoegendom icke må tillgå
såsom nu sker, och att det sociala intresset må blifva bättre till¬
godosedt. Af denna anledning anser jag motionärens förslag väl¬
betänkt och ber att få yrka bifall till detsamma.
Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen jäm¬
likt de därunder gjorda yrkandena proposition först på bifall till
utskottets hemställan och vidare på afslag å berörda hemställan
och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade
herr talmannen sig anse den senare propositionen vara med öfver¬
vägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voterings¬
proposition :
Den, som vill, att kammaren med afslag å statsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 72 bifaller den
i ämnet väckta motionen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan.
Omröstningen utföll med 115 ja mot 59 nej; och hade
kammaren alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med ja-proposi¬
tionens innehåll.
§ 4.
Angående A föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
villkoren för utlåtande n:o 73, i anledning af väckta motioner om ändring af
egnahemslån. mom 2 i kung!, kungörelsen den 17 juni 1904 angående all¬
männa villkor och bestämmelser för egnahemslånerörelsen.
I särskilda inom Andra Kammaren väckta, till statsutskottets
förberedande behandling öfverlämnade motioner, hade föreslagits
dels af herr E. Beckman i Djursholm, i motionen n:o 108,
att Riksdagen ville för sin del besluta, att senare delen af mom.
11 ?f:o 38.
Onsdagen den 4 April, e. m.
2 i kungl. kungörelsen den 17 juni 1904 angående allmänna
villkor och bestämmelser för den af Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutade egnahemslånerörelse måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade värdet öfver-
stiger: för jordbrukslägenhét 5,000 kronor och för bostadslägen¬
het 4,200 kronor;
dels ock af herrar J. J. Byström och A. F. Janson i Bråten,
i motionen n:o 111, att Riksdagen ville för sin del besluta, att
ifrågavarande bestämmelse måtte erhålla följande lydelse:
Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade värdet öfver-
stiger, för jordbrukslägenhét 6,000 kronor och för bostadslägenhet
4,000 kronor.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, med anledning af herrar
Beckmans i Djursholm samt Byströms och Jansons i Bråten ifråga¬
varande motioner, måtte för sin del besluta, att bland allmänna
villkor och bestämmelser för den af Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutade egnahem slånerörelsen måtte, med ändring af nu gällande
föreskrifter, stadgas, att egnahemslån ej finge utgå, där det be¬
räknade värdet öfverstege: för jordbrukslägenhét 6,000 kronor och
för bostadslägenhet 4,000 kronor, samt härom i skrifvelse till
Kungl. Maj:t göra anmälan.
Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservation af herrar
K. E. Bohnstedt, friherre TV. A. H. Pahnstierna, Sjö och Eriksson
i Bäck.
Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade
Herr Eriksson i Bäck: Då jag anser, att det är bättre, att
så många som möjligt blifva i tillfälle att skaffa sig egna hem
och att en höjning af det beräknade värdet af egnahemslägen-
heter skulle föranleda därtill, att det blefve ett mindre antal än
förut, som skulle komma i tillfälle att erhålla lån för bildande af
egna hem, har jag ansett det nu föreslagna sättet icke innebära
ett befrämjande af egnahemsrörelsen. Jag stöder denna min tanke
på den omständigheten, att enligt mitt förmenande låneförmed-
larne föredraga att lämna lån till de personer, som äro i bättre
eller bästa ekonomiska ställning. Den, som äger ett stort kapital,
kommer enligt min tanke i främsta rummet för erhållande af lån,
och därigenom blir det vid bifall till utskottets nu föreliggande
förslag ett mindre antal personer, som komma i tillfälle att erhålla
lån för bildande af egna hem. Hade motionärerna föreslagit, att
egnahemslånefonden skulle samtidigt ökas, hade ett antagande af
deras förslag icke behöft åstadkomma någon rubbning i det af
mig nu angifna afseendet, men då så icke skett, har jag icke
ansett, att egnahemsrörelsen härigenom befrämjas, hvarför jag
Angående
villkoren för
egnahemslån.
("Forts.)
N:o 38. 12
Onsdagen den 4 April, e. m.
Angående
villkoren för
egnahemslån.
(Forts.)
icke kunnat biträda utskottets förslag. Jag anhåller därför, herr
talman, att få yrka af slag å utskottets hemställan.
Herr Byström: Herr talman! Med anledning af den siste
ärade talarens yttrande, att det skulle blifva färre, som komme
i åtnjutande af ifrågavarande lånemedel, därest de belopp, som
nu utgöra maximisiffrorna för erhållande af egnahemslån, som
nu äro för jordbrukslägenhet 5,000 kronor och för bostadslägen¬
het 3,000 kronor, blefve förhöjda, så vill jag säga, att, enligt er¬
hållna upplysningar hos hushållningssällskap inom en del län,
framställningar om erhållande af dylika lån icke gjorts i så stor
omfattning, som dessa sällskap skulle kunnat vara i stånd att be¬
vilja. En bidragande orsak därtill anses vara, att nu gällande
maximisiffror äro bestämda till för låga belopp. Särskildt från
omgifningarna till större städer och samhällen har klagats där-
öfver, att man icke kunnat komma i åtnjutande af nu ifråga¬
varande lånemedel just på grund af de låga maximibeloppen.
Jag tillåter mig erinra därom att, då staten skall bygga, den
själf måste taga till betydligt högre siffror än de här föreslagna.
De af oss i motionerna föreslagna beloppen förslå icke, då man
skall bygga eu bostad t. ex. åt eu arbetarefamilj vid järnvägen.
Jag vill påminna om ett beslut, som för några veckor sedan fattades
här i kammaren. Det gällde uppförande af byggnader vid statens
järnvägar och bland annat hade föreslagits, att vid Rotebro skulle
uppföras ett boställshus om ett rum och kök jämte uthus och källare
å tomt, som förut innehades af staten. Då begärdes och Riksdagen
beviljade 5,000 kronor för en dylik byggnad. Detta gällde en plats
i närheten af Stockholm, där det kan vara något dyrare än på
andra ställen. Men vid Okna i Östergötland beslöts också att
uppföra ett boställshus med en lägenhet på ett rum och kök jämte
uthus och källare; kostnaden därför har beräknats till 4,500 kronor,
tomten däri icke inberäknad. Vid Laxå skulle uppföras ett bo¬
ställshus med åtta lägenheter, hvardera om ett rum och kök jämte
uthus och källare, och för detta ändamål begärdes och anslogs af
Riksdagen 27,000 kronor, hvilket således blir 3,375 kronor för
hvarje sådan lägenhet om ett rum och kök.
När Riksdagen således själf ansett, att, ehuru grunden eller
tomten förut finnes, det behofves så stora belopp för uppförande
af dylika byggnader, så torde däri ligga ett bevis för att man bör
höja nu ifrågavarande maximibelopp i hvad det gäller bostads¬
lägenheter.
Hvad vidare särskildt angår jordbrukslägenheter, så framhöll
ju Kungl. Maj:t redan i sin proposition om egnahemslånen, att
för dem borde maximisiffran sättas till 6,000 kronor. Flere be¬
tydande personer i båda kamrarne betonade också detta. Såsom
motionen meddelar, yttrade några reservanter följande: »Det bör
enligt vår åsikt icke förmenas den arbetare, som genom omtanke
Onsdagen den 4 April, e. m.
13 N:o 38.
och sparsamhet kommit i besittning af ett litet kapital, att på den Angående
här föreslagna vägen vinna den själfständiga ställning, ägandet villkoren f°r
af en jordbrukslägenhet, tillräckligt stor att skänka sin inne- e^n^Jems^n-
häfvare nödtorftig bärgning, alltid medför, och då värdet å sådana 0 s'^
lägenheter säkerligen ställer sig mycket olika i olika delar af vårt
vidsträckta land, hafva vi ansett, att den ifrågavarande gränsen
ej bör dragas alltför snäft, utan att hvad Kungl. Maj:t i detta
afseende föreslagit bör af Riksdagen bifallas.» Vi böra äfven
komma i håg, att denna fråga har ett stort socialt intresse. Många
omständigheter synas mig tala för att vi böra göra allt, som rimligt¬
vis kan göras, för att gagna egnahemssträfvandet.
Jag anhåller därför, herr talman, att få yrka, att ifrågavarande
lagrum, som nu heter: »Egnahemslån må ej utgå, där det beräk¬
nade värdet öfverstiger: för jordbrukslägenhet 5,000 kronor och
för bostadslägenhet 3,000 kronor», måtte få följande lydelse: Egna¬
hemslån må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger: för
jordbrukslägenhet 6,000 kronor och för bostadslägenhet 4,000
kronor, hvilket är detsamma som bifall till utskottets förslag.
Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Det är icke mera
än två år sedan Riksdagen fattade sitt beslut i egnahemslåne-
frågan och då kom till det resultat, att egnahemslån ej må utgå,
där det beräknade värdet öfverstiger, för jordbrukslägenhet 5,000
kronor och för bostadslägenhet 3,000 kronor. Detta Riksdagens
beslut har således icke tillämpats under längre tid än något öfver
ett år, och genast kommer man och framställer förslag om dessa
maximibelopps höjande. Det synes mig verkligen vara att gå
alltför hastigt till väga. Eörlidet års Riksdag insåg äfven detta,
då den af slog en liknande motion, afgifven af en utaf de nu¬
varande motionärerna. Underligt vore det då, om Riksdagen nu
skulle frångå detta sitt beslut och godkänna en sådan förhöjning.
Jag vågar påstå, att på den ort, jag representerar, dessa lån,
som nu beviljas vare sig för jordbrukslägenhet eller bostadslägen¬
het, anses alldeles tillräckliga, och jag har frågat mina kamrater
här bredvid och de hafva samma uppfattning. Jag kan dess¬
utom åberopa ett par närboende grannar till mig. Den ene köpte,
visserligen för 30 år sedan, en lägenhet på l/16 mantal för 1,000
kronor, och denna har han sedermera behållit, men om han skulle
vilja sälja den, tror jag, att han skulle kunna få 4,000 kronor
därför. Det är dock att märka, att han ägt denna lägenhet om¬
kring 30 år och därunder uppfostrat sina barn samt dessutom till
och med samlat ett litet kapital. Eu annan granne köpte äfven
för något öfver 30 år sedan en lägenhet på y82 mantal och be¬
talade därför 1,833 kronor. Han har suttit kvar där, uppfödt icke
mindre än sju barn och bärgat sig rätt bra genom sin sparsam¬
het och arbetsamhet.
Häraf synes det mig, att man icke behöfver frångå den
N:o 38. 14
Onsdagen den 4 April, e. na.
Angående
villkoren för
egnahemslån.
(Ports.)
princip, som Riksdagen för två år sedan fastslog, lika litet som
det beslut, som sistlidet års Riksdag fattade med anledning af en
då väckt motion om afslag å densamma, hvarför jag, herr tal¬
man, anhåller att få yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Beckman i Djursholm: Gentemot den siste ärade
talaren vill jag erinra därom, att ett af skälen, hvarför man förra
året afslog den då väckta motionen, var att man då ännu icke
ansåg sig hafva vunnit en mera bestämd erfarenhet angående den
utsträckning, hvari egnahemslånen skulle komma att anlitas. Nu
anser sig statsutskottet emellertid hafva erhållit denna erfarenhet.
Och det är ganska lätt att vinna den, i ett afseende åtminstone,
ty, såsom jag i min motion framhållit, har det i fråga om bostads¬
lägenheter på flera ställen varit alldeles omöjligt att använda dessa
lån, då beloppen icke äro tillräckligt höga, hvilket kan bevisas
af faktiska, noggranna och mycket detaljerade kostnadsförslag.
Särskildt har jag erinrats, att ett bolag i närheten af Stockholm,
som på ett mycket förtjänstfullt sätt sökt bereda möjlighet för
arbetare att skaffa sig egna hem, sett sig ur stånd att söka lån
ur egnahemslånefonden, just därför att beloppen äro för låga.
Jag hoppas och tror emellertid, att det nu icke är nödvän¬
digt att närmare ingå på denna fråga. Jag vill endast erinra
om att behofvet förefinnes och att det kan bevisas, att så är för¬
hållandet.
Dessutom skall jag anhålla att få tillägga ännu en sak.
I min motion förekommer endast förslag om höjning af låne¬
beloppen för s. k. bostadslägenheter. Men detta innebär natur¬
ligen icke, att jag på något sätt skulle mindre önska, att beloppet
för jordbrukslägenheter äfven höjdes. Jag vågade emellertid icke
att redan nu väcka förslag därom, ehuru detta behof grundligt
och på goda skäl för två år sedan framhållits. Men då t. o. m.
vännerna af denna rörelse påpekat, att det måhända icke behöfdes
så stort belopp, och då jag för min del saknade personlig erfaren¬
het just härutinnan, fruktade jag att det vore oklokt af mig att
nu framlägga ett sådant förslag. Då emellertid ett sådant nu
framkommit och af utskottet tillstyrkts, är det naturligt, att jag
med synnerlig glädje hälsar detsamma såsom en betydelsefull
förbättring i nu gällande lånevillkor.
På grund af hvad jag sålunda anfört, anhåller jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Hammarström och Andersson i
Baggböle.
Herr Hammarskjöld: Med det förslag, som nu blifvit
framställdt om att höja det högsta tillåtna lånebeloppet till 6,000
kronor för jordbruks- och 4,000 kronor för bostadslägenhet är ju
Onsdagen den 4 April, e. m.
15 N:o 38.
icke på något vis fastslaget, att den som vill hafva ett eget hem
är skyldig att låna det högsta tillåtna beloppet. Här är icke
meningen annat än att på sådana orter, där man icke med nu
medgifna summor, resp. 5,000 och 3,000 kronor, kan erhålla eget
hem, det skulle vara tillåtet att höja lånet till nu föreslagna be¬
lopp. Jag tror, att herr Sjö hade rätt, när han sade, att det i
Småland och särskildt i hans hembygd går för en arbetare att
skaffa sig eget hem för det belopp, som nu gäller. Det tviflar
jag icke alls på; och jag tror, att det går för sig på större delen
af landsbygden i Södra Sverige. Men lika öfvertygad är jag om.
att det icke går i närheten af större städer, där jorden och bygg-
nadsmaterialerna äro dyrbarare. Jag kan icke inse, att det kan
skada att höja beloppet så som föreslagits, utan tror tvärtom,
att det skall öka möjligheten att erhålla egna hem för dem, som
vilja hafva sådana.
Det nämndes af herr Sjö, att Riksdagen för två år sedan
fastställde de nuvarande beloppen såsom de lämpligaste. Det är
nog icke alldeles riktigt. Ty om man tänker närmare på saken,
så kommo dessa belopp till genom en kompromiss. Herr statsrådet
och chefen för kungl. jordbruksdepartementet hade föreslagit, att
det högsta beloppet skulle vara 6,000 kronor för jordbrukslägen-
het. Huru omröstningen i kamrarna ställde sig, kommer jag
icke i håg; men det minns jag, att det var genom sammanjämk¬
ning man kom till nu gällande belopp 5,000 och 3,000 kronor.
Då har man icke skäl att säga, att de »befunnits lämpligast»;
ty det är icke alltid sagdt, att det beslut, som uppkommit genom
sammanjämkning, är lämpligast. Lämpligt är det endast i den
mening, att man griper till det för att komma till ett resultat,
som man annars icke skulle komma till.
På grund af de skäl, jag anfört, anhåller jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herrar Persson i Tällberg, Kvarn-
zelius, Andersson i Västra Nöbbelöf, Jeansson i Kalmar, Lundell,
Ericsson i Alberga, Moll, Johansson i Oija, Lindberg, Nilson i
Örebro, Forsberg, Lindgren ijlslingby, Sundin, Gustafsson i Sjö-
gesta, Hansson och Olsson i Alfdalsåsen.
Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen fram¬
ställde propositioner å de därunder gjorda yrkandena; och biföll
kammaren därvid utskottets hemställan.
§ 5.
Vidare förelåg till afgörande statsutskottets utlåtande n:o
74, i anledning af väckta motioner om ändring i bestämmelserna
angående sättet för försäljning och utarrendering af kronans
j ordbruksdomäner.
Angående
villkoren för
egnahemslån.
(Forts.)
Om sättet för
försäljning
af kronans
jordbruks-
domäner m.m
N:o 38. 16
Onsdagen den 4 April, e. in.
Om sättet för I särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner ha
försäljning föreslagits dels af herr A. Olsson i Tyllered, i motionen n:o 49,
af att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
domänerm.m. Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
(Forts.)' förslag till sådan förändring i gällande bestämmelser rörande
försäljning eller utarrendering af kronans jordbruksdomäner och
därifrån afsöndrade lägenheter, att föreskrifven auktion måtte
äga rum endast å en plats, antingen på den ort, där ifråga¬
varande egendom vore belägen, eller ock hos vederbörande Konun¬
gens befallningshafvande, och dels af herr L. P. Mallmin, i
motionen n:o 86, att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan
ändring i gällande bestämmelser angående försäljning af kronan
tillhöriga jordbruksfastigheter, att sådan försäljning skulle äga rum å
auktion med muntliga anbud inför Konungens befallningshafvande.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, med anledning af herrar
Olssons i Tyllered och Mallmins ifrågavarande motioner, måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana
förändringar i gällande bestämmelser angående försäljning och
utarrendering af kronans jordbruksdomäner eller därifrån af¬
söndrade lägenheter, att försäljning och utarrendering skulle ske
genom auktion antingen inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande
eller undantagsvis å plats inom den ort, där egendomen vore
belägen, samt att före auktionen förseglade anbud finge till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifvas.
Utskottets hemställan föredrogs, hvarefter ordet begärdes af
Herr Hammarskjöld: Jag har i utskottet varit med om
att tillstyrka bifall och har ingenting att anmärka mot själfva
saken. Men där är ett ord, som det gjordes anmärkning på
inom utskottet och som jag också skulle vilja hafva ändradt.
Det är ordet »undantagsvis», när det står, att auktion skall ske
»antingen inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller undan¬
tagsvis å plats inom den ort, där egendomen är belägen». Jag
finner det vara mycket lämpligt, att i allmänhet auktionen hålles
inför Konungens befallningshafvande, när det är fråga om några
viktigare saker, egendomsförsäljningar eller dylikt. Men det
förekommer ganska ofta arrendeauktioner på ganska små lägen¬
heter eller hemman. Då nödgas spekulanten till en dyr resa in
till residensstaden, där han måste stanna en eller annan dag
endast för att närvara vid auktionen. Det finner jag vara att
ålägga honom onödig kostnad, då dylika mindre auktioner mycket
väl skulle kunna hållas på den ort, där egendomen, som skall
utarrenderas, är belägen. Jag skulle därför vilja hemställa, att
ordet »undantagsvis» "finge utbytas mot uttrycket »då omständig-
Onsdagen den 4 April, e. ni.
17 N:o 38.
heterna därtill föranleda», att sista delen af punkten således Om sättet för
skulle heta: »att försäljning och utarrendering skola ske genom
auktion antingen inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller, jordbruks8
då omständigheterna därtill föranleda, å plats inom den ort, där domänerm.m.
egendomen är belägen». (Forts.)
I händelse kammaren beviljar detta yrkande, hemställer
jag, att äfvenledes i motiveringen måtte vidtagas en sådan ändring.
I motiveringen stå båda uttrycken: »undantagsvis, då omständig¬
heterna därtill föranleda». Där skulle jag vilja stryka ordet
»undantagsvis».
Jag anhåller således om bifall till utskottets hemställan med
den af mig nu föreslagna ändringen.
Herr Nyländer: Inom utskottet har det, som nu af herr
Hammarskjöld framhållits, åtskilligt dryftats. Men man ansåg
icke lämpligt att stryka detta ord »undantagsvis», därför att man
ville särskildt betona, att dessa auktioner i regel borde hållas
inför Konungens befallningshafvande; och de skulle således endast
undantagsvis, då omständigheterna därtill föranleda, hållas på den
plats, där egendomen är belägen. I motiveringen se herrarna
detta mera tydligt förklaradt; ty där äro inryckta orden: »då
omständigheterna därtill föranleda». Jag tror, att försiktigheten
bjuder, att, om den nu ifrågasatta förändringen i afseende på
auktionerna skall göras, man därvid föreskrifver, att dessa auktioner
i regel skola hållas inför Konungens befallningshafvande och
endast undantagsvis, då omständigheterna därtill föranleda, på
plats inom den ort, där egendomen är belägen. Man öfverlämnar
då åt Konungens befallningshafvande att närmare taga under
öfvervägande, hvilka skäl i hvarje särskildt fall skulle kunna
föranleda auktionens hållande på den plats, där egendomen är
belägen.
Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan oförändrad.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner i ämnet blef utskottets hemställan af kam¬
maren bifallen.
6.
järnvägars
personal.
Å föredragningslistan fanns därnäst i ordningen upptaget Om pen-
statsutskottets utlåtande n:o 75, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående afsättande af medel till pensionering af ■ em
statens järnvägars personal.
I en till Riksdagen aflåten proposition af den 30 december
1905 hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bi-
fogadt utdrag af protokollet öfver civilärenden för samma dag,
föreslagit Riksdagen medgifva,
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 38.
2
N:o 08. 18
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om pen¬
sioneringen
af statens
järnvägars
personal.
(Forts.)
att, såsom bidrag till bestridande af pensionering af statens
järnvägars personal, finge, utöfver hvad enligt gällande regle¬
mente för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning i sådant af¬
seende kunde komma att utgå af statsmedel, för år 1907 af
statens järnvägars trafikmedel af sättas och till statskontoret öfver-
lämnas ett belopp af 350,000 kronor, att af statskontoret, i enlig¬
het med hvad därom kunde varda af Kungl. Maj:t föreskrifvet,
tills vidare för ifrågavarande ändamål förvaltas och förräntas;
samt
att Kungl. Maj:t ägde förordna om utbetalande af så stor
del af ifrågavarande belopp, som för ett orubbadt upprätthållande
af pensionsinrättningens verksamhet i enlighet med gällande grun¬
der kunde under år 1907 erfordras.
Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande fram¬
ställning måtte vinna Riksdagens bifall.
Reservation hade emellertid afgifvits af herr Persson i Staller-
hult, som ansett utskottet böra hemställa, att ifrågavarande pro¬
position icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Efter uppläsandet af utskottets hemställan lämnades på be¬
gäran ordet till:
Herr Branting, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Vid detta utskottets utlåtande är fogad en reservation af en ut-
skottsmediem. Om man granskar utskottets motivering och reser¬
vantens motivering för det rakt motsatta yrkandet, så öfverraskas
man af att finna, att bägge dessa motiveringar äro punkt för
punkt alldeles lika, ända tills man kommer till själfva det sista
stycket, där utskottets flertal gör en vändning, böjer af och
resonerar så, att ehuru det förefaller utskottet, som om det icke
skulle vara förenadt med någon olägenhet att låta till en kom¬
mande riksdag anstå med afgörandet af frågan, har utskottet
icke velat motsätta sig etc., och därför tillstyrkes Kungl. Maj:ts
förslag. I själfva verket är det nog så, att den utskottsmedlem,
som i detta fall haft konsekvensen och logiken på sin sida, torde
vara den ärade reservanten, herr Carl Persson, hvilken fullt följd¬
riktigt af motiveringen drager slutsatsen: afslag.
För min del anser jag emellertid, att utskottet här i sitt
resonemang, liksom reservanten, gjort sig skyldigt till att alldeles
förbise hvad som i denna fråga synes mig vara en hufvudsak.
Utskottet framhåller, att det hyst tvekan angående lämpligheten
af att, innan frågan blifvit i hela sin omfattning pröfvad, vid¬
taga en tillfällig åtgärd, helst behofvet af det äskade beloppet
icke synes vara påträngande. Nu känna vi emellertid alla, att
detta anslag af staten äskas för att bibehålla den kassa, hvarom
det är fråga, denna kassa, hvari staten drifver in de vid statens
järnvägar anställda, och som för närvarande laborerar med en
Onsdagen den 4 April, e. m.
19 N:o 38.
brist af 37 millioner, — bibehålla den åtminstone under det år,
hvarom här är fråga, på en sådan status, att denna icke försämras
ytterligare. Anledningen till den stora bristen är ju korteligen
den, att statsbidraget varit för litet, icke beräknats i förhållande
till den starka ökningen af järnvägspersonalen, som följt med
järnbanesystemets utveckling. Statsanslaget har varit för litet.
Följaktligen har bristen blifvit allt större, och med hvarje år
som går ökas denna brist, ifall ingenting göres för att motverka
detta onda. På denna grund hafva vederbörande först och sedan
Kung! Maj:t kommit med en framställning om ett extra anslag
på 350,000 kr., hvilket ju på intet sätt fyller det uppkomna hålet,
men åtminstone sörjer för att detta icke blir större. Då synes
det mig alldeles oriktigt och ologiskt af utskottet liksom af reser¬
vanten att hysa tvekan om att vidtaga en sådan åtgärd. Det
skulle nog kunna tänkas, att man kunde tveka, huruvida staten
alls skall ingripa för att skydda den järn vägspersonals rätt,
hvarom här är fråga. Men det förefaller mig, att det ändå icke
varit meningen, utan att man i allmänhet är ense om, att här
måste ett ingripande från statens sida ske. Men då bör man
göra detta ingripande utan något slags tvekan eller förbehåll i
motiveringen.
Jag hade, när remissdebatten gick af stapeln här i kam¬
maren, tillfälle att något beröra den ifrågavarande saken. Jag
framhöll då, att här har arbetat eu kommitté för att försöka råda
bot på missförhållandena, och att denna kommitté föreslagit, som
orden folio, dels att höja pensionsåldern, dels att sänka pen¬
sionerna med ett mycket betydande belopp.
Gentemot detta gjorde en medlem af denna kommitté, som
är min kamrat på stockholmsbänken, herr Moll, eu anmärkning,
hvari han protesterade mot att denna framställning skulle vara
riktig. Han ansåg, att den berodde på en missuppfattning. Så
till vida ger jag honom rätt, som det icke föreslagits dels att
höja pensionsåldern, dels att sänka pensionerna; men det har i
stället föreslagits antingen det ena eller det andra. Kommittén
har visserligen i första rummet föreslagit höjning af pensions¬
åldern, men då det icke lämpligen kunde åläggas kassans del¬
ägare att utan vidare underkasta sig denna höjning, har man
måst taga under öfvervägande pensionsvillkoren för de nuvarande
delägare, hvilka icke vilja underkasta sig af kommittén före¬
slagna förändringar beträffande pensionsåldern. För dessa, hvilka
således icke vilja gå in på att öfvertaga den andel, som skulle
tillkomma dem af de 9,000,000 kronor, hvilka kommittén före¬
slagit skola afskrifvas på bristen, har kommittén, enligt hvad på
sidan 120 i dess betänkande anföres, beslutit föreslå en pension,
motsvarande 50 X af aflöningen, i stället för att den nu, såsom
bekant, utgår med 80 %. Detta är det verkliga förhållandet med
denna sak. Om mitt uttryck något sköt öfver målet, första
Om pen¬
sioneringen
af statens
järnvägars
personal.
(Forts.)
N:o 38. 20
Om pen¬
sioneringen
af statens
järnvägars
personal.
(Forts.)
Onsdagen den 4 April, e. m.
gången jag yttrade mig om saken, så torde kammaren dock af
denna framställning finna, att det icke var så alldeles obefogadt,
som det sedermera kanske af eu och annan har uppfattats.
Det är emellertid enligt min mening icke nödigt, att man
nu ingår på diskussion om denna sak i hela dess vidd, ty i sådan
omfattning föreligger den icke nu, såsom också herr statsrådet
och chefen för civildepartementet har framhållit. Han anser sig
själf — detta säger han uttryckligen i sitt anförande till stats¬
rådsprotokollet — på frågans nuvarande skede »icke böra göra
något uttalande.» Men däremot är det väl af en rätt stor vikt
för hela den personal, hvilken det här gäller, och för Riksdagens
blifvande ställning till frågan, att Riksdagen icke så att säga
motvilligt och under ganska mycket motstånd låter sig bevekas
till att möjligen bevilja ett anslag för att upprätthålla status quo,
utan nog synes det mig, att det korrekta hade varit, att stats¬
utskottet härvidlag sörjt för en motivering i öfverensstämmelse
med den tankegång, som utvecklats af chefen för civildeparte¬
mentet, och hvaruti tydligt framhållits, att den befintliga bristen
i kassan är så stor, att icke någon annan räddning för pensions-
inrättningen kan tänkas än statens mellankomst, och däri vidare
skulle hafva uttryckts, att staten redan nu tillkännagåfve sin
allvarliga vilja att söka rädda pensionsinrättningen ur dess be¬
kymmersamma läge. Bägge dessa uttalanden äro hämtade ur
herr departementschefens yttrande.
Då så emellertid icke skett, finnes ingen utsikt att på rak
arm framställa något yrkande på omskrifning af utskottets moti¬
vering. Men däremot förefaller det mig, att de, hvilka i likhet
med mig anse, att staten har eu bestämd skyldighet att sörja för
att järnvägspersonalen, som drifvits in i en af Kungl. Maj:t
reglementerad kassa, icke får sin ställning försämrad genom att
statsmakterna taga sin hand från densamma, icke kunna vara
till freds med den motivering, som utskottet har afgifvit. Jag
skall därför, herr talman, tillåta mig att såsom en opinions¬
yttring föreslå, att kammaren behagade bifalla utskottets hem¬
ställan, men med ogillande af motiveringen.
Herr Hammarskjöld: Herr talman! Jag skall icke tvista
med herr Branting, hvilkendera som har konsekvens och logik på
sin sida, antingen utskottet eller reservanten, utan jag skall endast
hålla mig till realitetsfrågan.
Det låter mycket förskräckligt, när man hör talas om, att en
pensionsinrättnings kassa har en brist på 37,000,000 kronor, och
litet hvar, som icke satt sig mera noggrant in i frågan, kan väl
då stå mycket tveksam och undrande, huru det någonsin skall
blifva möjligt att fylla denna brist. Min mening är den, att detta
hål, som herr Branting kallar det, aldrig kan fyllas, om man menar,
att det skall fyllas på det sätt, att man, utöfver hvad som redan
Onsdagen den 4 April, e. m.
21 N:o 88.
finnes i kassan, skall åstadkomma ett kapital på 37,000,000 för
att med räntan härå plus delägarnes årsafgifter och statsbidraget
kunna betala alla pensionerna.
Hvad som är anledning till bristen? Ja, det uppgafs af
herr Branting, att den läge däri, att statsbidraget varit för litet.
Ja, detta är en af anledningarna, men det finnes också andra
anledningar, som hafva inverkat ännu mera. Det finnes den an¬
ledningen, att Riksdagen gång på gång höjt lönerna till järnvägs¬
männen, och då pensionen skall utgå med 80 X af lönen, är det
ju ganska tydligt, att kapitalet icke kan räcka till, utan att det
måste så småningom blifva uppätet, om icke några åtgärder
vidtagas.
För min del hyser jag den bestämda åsikten, att enda och
lämpligaste sättet att sörja för att denna brist blir afhjälpt, är,
att man icke bryr sig om att fylla det stora hålet och bilda ett
stort kapital, utan att staten helt och hållet öfvertager pensio¬
neringen genom att låta pensionerna utgå af trafikinkomsterna
jämte de bidrag, som tjänstepersonalen själf skall erlägga.
Hvad nu beträffar det här föreslagna bidraget af 350,000
kronor, så vill jag ärligt säga ifrån, att detta bidrag egentligen
är föreslaget för att lugna sinnena hos järn vägspersonalen. Om
Riksdagen skulle säga nej härtill, så skulle hos en del af per¬
sonalen, som icke kan vara så väl inne i frågan, mycket lätt
kunna uppkomma den föreställningen, att Riksdagen icke ville
uppfylla de förpliktelser, som staten ovillkorligen har gentemot
denna tjänstepersonal. För att lugna vederbörande har utskottet
därför velat föreslå, att Riksdagen måtte bifalla ifrågavarande, af
Kungl. Maj:t gjorda framställning om läggande af 350,000 kronor
till fonden. Men, mina herrar, dessa 350,000 kronor behöfvas i
verkligheten icke, ty fonden är, om jag minnes rätt, nu omkring
11,000,000 kronor, och bra många år torde nog förflyta, innan
den hinner att blifva uppäten, äfven om Riksdagen icke på länge
skulle bevilja några extra anslag till fyllande af behof vet. Jag
anser därför, att resultatet af beviljandet utaf dessa 350,000 kronor
blir, att statskassan tager nämnda belopp ur sin ena ficka för
att stoppa det i den andra. Beloppet behöfver emellertid icke
användas och blir icke heller användt, så länge ännu finnes en
så högst betydande tillgång i pensionsfonden. Afsikten är, som
sagd!, uteslutande, att järnvägspersonalen måtte lugnas och icke
tro, att här sker något attentat mot dess pensioner.
Jag vågar icke yttra mig angående de ändringar i villkoren,
som möjligen kunna komma att framdeles föreslås och beslutas.
Min enskilda öfvertygelse är, att ingen ändring bör ifrågakomma
gentemot den nuvarande personalen, ty detta vore efter mitt för¬
menande en orättvisa mot densamma. Huruvida någon ändring
skall kunna företagas beträffande den personal, som hädanefter
tillkommer, hvarken kan eller vågar jag yttra mig om. Min
Om pen¬
sioneringm
af statens
järnvägars
personal.
(Forts.)
N:o 38. 22
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om pen¬
sioneringen
af statens
järnvägars
personal.
(Forts.)
önskan är, att järnvägspersonalens pensionering icke måtte i något
hänseende blifva försämrad.
Ja, jag kan icke inse, att något mera behöfver tilläggas.
Jag ber endast att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Branting: Herr talman! Jag ber att få uttrycka min
glädje öfver att hvad jag nyss anförde hade till resultat att fram¬
kalla ett så bestämdt uttalande från ett så inflytelserikt håll till
förmån för att pensioneringen af den nuvarande personalen icke
bör på något sätt försämras. Detta är alldeles den ståndpunkt,
som jag själf har tillåtit mig förut framhålla i frågan, och jag
tror också, att det är den enda riktiga, staten värdiga ståndpunkten.
Yi böra icke under någon form, hvarken på det ena eller andra
sättet, hvarken öppet eller maskerad!, hvarken genom afdrag på
pensionerna eller genom framskjutande af pensionsåldern åstad¬
komma någon sorts tvångsackord med en personal, gentemot
hvilken staten har förpliktelser på den grund, att staten ålägger
densamma att vara med i kassan. I detta afseende har jag alls
ingenting att erinra mot hvad herr Hammarskjöld nyss yttrade.
Jag vill blott framhålla, att, när man intager denna ståndpunkt,
det blir så mycket mera nödvändigt, att man så fort som möjligt
börjar att göra afsättningar till den fond, som nu befinner sig i
ett så betryckt läge. Det är ju visserligen sant och alldeles
riktigt, att fonden ännu uppgår till åtskilliga millioner kronor —
det uppgafs omkring 11,000,000 kronor -— och att således ingen
omedelbar fara hotar. Men däraf följer naturligtvis icke, att det
för kassans ställning kan vara likgiltigt, huruvida den nu får eller
icke får bidraget. Vi kunna dock icke beträffande en pensions-
inrättning gå så till väga, att vi endast låta tiden gå och äro glada,
så länge kontanta medel finnas i kassan, samt tänka, att man
sedermera får fylla bristen i den mån det behöfves. Då blifva ju
de tillskott, som senare behof vas, så betydliga, att de bli verkligt
betungande för dem, hvilka det då åligger att lämna dem, medan
däremot genom en jämnare fördelning på hela tiden det icke blefve
så betungande. Det är därför just i syfte att åstadkomma en
sådan jämnare fördelning, som detta förslag framkommit och som
jag föreställer mig, att framdeles förslag i samma afseende komma
att framläggas.
Herr Hammarskjöld bemötte just icke mycket hvad jag sade
beträffande motiveringen, och jag tror, att detta kanske beror
därpå, att däremot icke var så mycket att säga. Under sådana
förhållanden synes allt skäl föreligga för mig att vidhålla mitt
yrkande.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag hade troligen
icke reserverat mig mot detta utlåtande, därest icke utskottets
motivering affattats på sådant sätt, att åtminstone jag för min
Onsdagen den 4 April, e. m.
23 N;o 38.
del fann, att den lämpade sig lika bra för ett afstyrkande som
för ett tillstyrkande af Kungl. Maj:ts framställning blott med en
ringa ändring. Jag kunde då icke underlåta att reservera mig.
Jag skall icke framställa något yrkande på bifall till min
reservation, hvadan kammaren icke behöfver vara orolig för att
någon votering skall på framställning af mig behöfva förekomma.
När man sätter sig in i denna fråga, kan man emellertid icke
säga annat, än att man haft större skäl för afslag än för bifall.
Nu säger herr Hammarskjöld, att man bör bifalla framställningen
för att lugna sinnena. Ja, jag får för min del säga, att jag tror,
att man kan lugna sinnena mycket bättre än genom att bifalla
förslaget, ty kan man uppvisa något enda fall, i hvilket en stats-
tjänare, som varit tillförsäkrad pension till större eller mindre
belopp, gått miste om densamma därför, att den kassa, hvarur
pensionen skulle erhållas, icke hade förmåga att lämna så hög
pension som den honom tillförsäkrade. Jag kan för min del icke
erinra mig något sådant fall, men väl många fall, då staten, när
vederbörande kassor icke förmått uppfylla sina förpliktelser, bi¬
dragit med fyllnadspension eller dylikt. Det är alldeles visst, att
hela järnvägspersonalen från den högste till den lägste sitter lika
säkert beträffande sin pensionsrätt som alla öfriga tjänsteinne-
hafvare, hvilka erhålla sina pensioner från andra kassor eller
direkt af staten.
Att det för närvarande icke är bra ställdt med denna kassa
och med de bidrag, som staten lämnar, är väl alldeles själfklart.
Att såsom grund för statsbidragets storlek lägga skillnaden mellan
utgifter och inkomster är alldeles ohållbart och kan icke i längden
få fortgå. Orsaken till att en sådan grund lades kan vara lämpligt
att nu i någon mån erinra om. Den antyddes också i utskottets
betänkande. Grunden lades redan 1872, då det bestämdes, att
en viss procent af skillnaden mellan utgifter och inkomster af
järnvägarna skulle lämnas såsom bidrag till pensionsinrättningen.
Såsom orsak härtill framhölls, att bestämmelsen skulle sporra
intresset för den egna fördelen hos den stora, öfver hela stambane-
nätet spridda personalen, på hvilken utgifternas storlek till stor
del berodde, samt »leda till väsentliga besparingar i många slags
utgifter och äfven motverka hvarje onödig tillökning i personalen.»
Detta är ett ofantligt vackert motiv för att man lagt den nämnda
beräkningen till grund för de bidrag, staten skulle lämna, men
jag undrar, om icke denna grund tjänat ut, och det för länge
sedan. Att låta en ökning i arbetet och häraf nödvändiggjord
tillökning i personalen medföra minskning af statens bidrag till
pensioneringen är en tvifvelaktig princip, och det förefaller mig
klart som dagen, att man nu måste öfvergifva den grund, som
lades 1872.
Nu förefinnes beträffande statsbanepersonalens pensioner ingen
fara. För en längre framtid skulle man väl icke behöfva afsätta
Om pen¬
sioneringen
af statens
järnvägars
personal.
(Forts.)
N:o 88. 24
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om pen¬
sioneringen
af statens
järnvägars
personal.
(Forts.)
det nu föreslagna beloppet af 350,000 kronor till en fond under
särskild förvaltning, utan man kunde låta hela saken bero, till
dess utredning hunnit åstadkommas, så att Riksdagen finge fast¬
ställa andra grunder för statens bidrag än de, som för närvarande
gälla. Man säger nu, att man genom detta lilla tillskott skulle
lugna sinnena. Jag tror dock icke, att man härigenom alls skulle
lugna sinnena eller att sinnena öfver hufvud äro oroliga. Här
står i statsrådsprotokollet, att »djupt ingripande intressen äro med
pensionsinrättningens fortfarande bestånd förenade; och helt natur¬
ligt är, att den stora personal, som däraf närmast beröres, under
nuvarande förhållanden med oro ser framtiden till mötes.» Jag
tror icke det senare, utan det är mycket bättre att säga: I skolen
få edra pensioner, vare sig statens bidrag räcker eller icke. I
ären tillförsäkrade pensionerna och behof ven icke se framtiden
an med oro, ty Riksdagen sörjer för dessa statens tjänare liksom
för andra, så att de få den rätt, som tillkommer dem.
Jag vill icke framställa något yrkande på bifall till min
reservation, men jag har velat säga detta, och jag tror, att jag
nog har anledning till mina uttalanden.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte: Herr
talman! De hufvudsakliga synpunkter, som i denna fråga böra
komma under bedömande, hafva af föregående talare tillräckligt
belysts, och jag skall därför allenast tillåta mig att yttra några
få ord.
Det är här fråga om en afsättning från trafikmedlen hufvud¬
sakligen för att det ökade statsbidrag till pensionsinrättningen,
som påkallas, må blifva på lämpligt sätt fördeladt under flera år.
En dylik afsättning är ju mycket viktig, då det gäller ett stort
belopp och då det är fråga att taga detta från trafikmedlen, som
man ju bör söka hålla så konstanta som möjligt. Jag har emellertid
härmed ingalunda velat säga, att det skulle ifrågakomma att betala
ut eller tillskjuta så ofantligt stora belopp som dessa 37,000,000
kronor. Jag har tvärtom synnerligt stora sympatier för herr
Hammarskjölds förslag, att staten bör öfvertaga hela pensione¬
ringen. Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att i ifråga¬
varande pensionering också ingår invaliditetspensioneringen, och
det är ju mycket möjligt, att denna får fotas på en något fastare
grund, än hvad som kan tillåtas i fråga om ålderdomspensioneringen.
Frågan om järnvägspensioneringens slutliga ordnande, som är ai
ganska stor vikt att noggrant utreda och öfverväga, har också
sammanhang med jämvägspersonalens lönereglering, för hvilken
som bekant en särskild kommitté blifvit tillsatt. Ehuru jag i det
längsta hoppas, att frågan om järnvägspensioneringen må komma
fram till nästa Riksdag, är det likväl möjligt, att ordnandet af
kassans och invaliditetspensioneringens öfvertagande af staten eller
25 N:o 38.
Onsdagen den 4 April, e. m.
andra åtgärder för kassans upphjälpande ur sitt nuvarande betryck
måste anstå ännu ett år.
Jag tror därför, att det skulle vara klokt och riktigt af
kammaren att bifalla det nu föreliggande förslaget om afsättande
af det af Kungl. Maj:t äskade beloppet. Detta belopp bar ju
blifvit inberäknadt såsom eu utgift från trafikmedlen, då järnvägs¬
styrelsen gjorde sina inkomstberäkningar öfver dessa medels för¬
väntade behållning för 1907 års statsreglering. Saken inverkar
således icke i någon mån på statsregleringen, och penningarna
komma ju icke att användas under annan förutsättning, än att
de behöfvas, i det de skola öfverlämnas till statskontoret i och
för förvaltande.
På grund häraf tror jag, att, ur hvilken synpunkt man än
hufvudsakligen ser frågan, anslag för ordnandet af ifrågavarande
pensioneringsförhållanden alltid beliöfves och att det är önskvärdt,
att anslag för detta ändamål redan af innevarande års Riksdag
anvisas.
Om pen¬
sioneringen
af statens
järnvägars
personal.
(Forts.)
Herr Berglund: Herr talman, mina herrar! Jag tror, att
järnvägspersonalen har anledning att vara herr Hammarskjöld
tacksam. Man kan icke förvåna sig, att statsutskottet endast med
tvekan förordat bifall till Kungl. Maj ds framställning och att en
så försiktig man som herr Carl Persson reserverat sig mot be¬
slutet. Jag skall tillåta mig att i allra största korthet söka redo¬
göra för gången af frågan och orsakerna till att pensionskassan
befinner sig i det bedröfliga läge, som vi alla känna till.
1872 års Riksdag beviljade 11/2 proc. af trafikmedlen att
utgå i och för pensioneringen, under det att delägarnes bidrag
skulle utgöra likaledes D/C proc. Pensionerna skulle då uppgå
till 50 proc. af de sista 5 årens medelaflöning och pensionsåldern
skulle vara SO års ordinarie tjänstgöring, dock så, att samman¬
lagda antalet lefnads- och tjänstår uppginge till 95. Kort där¬
efter framställdes från järnvägstjänstemannahåll en önskan om
pensionernas höjande till 80 proc., och direktionen för pensions-
inrättningen fick i uppdrag att utarbeta ett förslag i _ detta syfte.
Förslaget inlämnades till regeringen, och på dess initiativ medgaf
Riksdagen år 1882 höjning af pensionsbeloppen till BO proc.
Villkoren härför voro, att statsbidraget, som förut utgått med
iy3 proc., nu höjdes till 2 proc. samt att delägarnas bidrag, som
förut utgjort äfvenledes D/o proc., sattes till 3.2 proc. och alltså
ökades med något mera än 100 proc. Kungl. Maj:t hade före¬
slagit, att statsbidraget skulle, utöfver de förut utgående iy3
proc., utgöra 30 proc. af summan af de för hvarje år utfallande
pensionerna. Det är att lägga märke till denna skillnad. Riks
dagen godkände icke Kungl. Maj:ts förslag i fråga om sättet för
statsbidragets höjande, utan bestämde detta, såsom sagdt,^ till
2 proc. af nettobehållningen af trafiken. Jag skall senare åter-
N:o 38. 26
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om pen¬
sioneringen
af statens
järnvägars
personal.
(Forts.)
komma till denna skiljaktighet mellan Kungl. Maj:ts förslag och
Riksdagens beslut.
Vid 1885 års riksdag väcktes i båda kamrarna motioner
i syfte att åt tåg- och bevakningspersonalen måtte medgifvas rätt
till tidigare pensionering. Dessa motioner föranledde en riksdags-
skrifvelse af samma år till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad mån förändrade
grunder för pensionering af betjäning i statens järnvägstrafik
kunde vara af billighet och rättvisa påkallade, samt till Riksdagen
inkomma med förslag i ämnet. Under nära 8 år tog man sig
nu en funderare på denna sak, ty först den 22 februari 1892
afgaf kungl. järnvägsstyrelsen underdånigt utlåtande i anledning
af riksdagsskrifvelsen utaf år 1885. Under tiden hade emellertid
tvifvel uppstått om kassans stabilitet. Pensionsinrättningens di¬
rektion lät under år 1892 undersöka ställningen genom professor
Rubenson. Han kom då till mycket bedröfliga resultat, och pro¬
fessor Lindstedt, som af Kungl. Maj:t erhållit förordnande att
granska civilstatens pensionsinrättnings ställning och behof, be¬
kräftade till fullo dessa professor Rubensons farhågor. Professor
Rubenson hade beräknat pensionskassans brist vid 1892 års ut¬
gång till 13,725,742 kronor.
På grund af ett kungl. bref af den 5 oktober 1894 lät direk¬
tionen för pensionsinrättningen utarbeta förslag till nya grunder
i fråga om pensionsrätter! och uppdrog därjämte åt lektor Jäderin
att på basis af detta förslag verkställa ny utredning af pensions¬
kassans ekonomiska ställning. Ifrågavarande förslag innehöll ej
någon större afvikelse från hvad förut gällde. Dock föreslogs
någon skärpning af pensionsvillkoren. Detta oaktadt befanns
ställningen enligt lektor Jäderin s utredning nu vara sämre än
enligt professor Rubensons undersökning, i det nämligen vid 1894
års utgång pensionskassan befanns hafva eu brist af 17,129,000
kronor. Denna utredning förelädes nu fullmäktige i pensionsin¬
rättningen vid urtima möte 1896, och fullmäktige fattade då
beslut om att dels hos Kungl. Maj:t anmäla bristen och hem¬
ställa om åtgärders snara vidtagande för dess afhjälpande och
dels att hemställa, att ny tillträd ande delägare skulle underkastas
blifvande omreglering. Fullmäktige menade, att bristen nu vore
så stor, att det kunde vara lämpligt att afstånga kassan från ny-
tillträdande delägare.
Detta blef dock ingenting utaf. I december 1897 afgaf
statskontoret underdånigt utlåtande i frågan och påpekade då,
att staten redan i och med den obligatoriska pensioneringen er-
hölle fullt vederlag för sina utgifter.
Det är att märka, att invaliditetspensionsbeloppet uppgår
till 45 proc. af det hela. Således, det vill med andra ord säga,
att statens hela bidrag har åtgått endast i och för invalidpensio-
Onsdagen den 4 April, e. m.
27 N:o 38.
neringen och således de återstående 55 proc. äro ålderdomspen-
sionering. Till denna har icke erhållits något som helst statsbidrag.
Statskontoret påvisar därjämte —• och det är här att märka
•—• det oegentliga i att statsbidraget utgick i procent af nettoaf-
kastningen. Jag vill i detta fall nämna, att år 1898 utgick detta
statsbidrag med 317,858 kronor, under det att det år 1901 utgick
med endast 176,045 kronor. Antalet delägare var i jämnt sti¬
gande; från att år 1872 utgöra 1,870 hade det år 1903 stigit
till 9,044 man. Statsbidraget verkade under sådana förhållanden
retroaktivt, nedåt: ju flera delägare, dess mindre blef statsbidraget
per man. Enligt fullmäktiges åsikt borde statsbidraget därför
utgå efter en annan beräkningsgrund.
Detta var år 1897. Nu tog man sig återigen en sexårig
funderare på saken. Först den 6 november 1903 tillsattes en
kommitté, som efter verkställd utredning skulle afgifva förslag
till pensioneringens ordnande på tillfredsställande sätt. Denna
kommitté afgaf sitt betänkande i fjol i juli månad, och den kon¬
staterade denna brist på 37 miljoner kronor. Orsaken till bristen
angifva kommitterade bestå i de grunder, enligt hvilka statsbi¬
draget utgått, och detsammas otillräcklighet. Botemedlet anser
kommittén hufvudsakligen bestå däri, att staten öfvertager invalid¬
pensioneringen och att densamma därjämte åtager sig 2/s af be¬
loppet af utgående pensioner. Nu är att märka, att invalidpen¬
sioneringen, som är 45 proc., indelas i två klasser, klass a) och
klass b). Till klass a) höra de personer, som genom sjukdom
eller skada i tjänsten måste pensioneras. Dessa utgöra cirka 5
proc.; de andra 40 proc. äro sådana personer, som icke kunna
erhålla läkarebetyg på att de ådragit sig sin sjukdom i statens
tjänst.
På denna punkt stå vi nu. Vid 1892 års utgång visste
man, att bristen var 13 miljoner kronor, 1894 att den var öfver
17 miljoner kronor. Sedan dess hafva 10 år förflutit, och nu
stå vi inför en brist af 37 miljoner kronor. Man frågar sig då:
hvad har blifvit gjordt under tiden? Det har fått gå på sin hals.
Jag vill icke här göra några reflexioner, ty de göra sig själfva i
detta fall. Med bekymmer och oro se emellertid ett 10,000-tal
järnvägsmän mot framtiden. De hafva fullgjort sina skyldigheter
i full tillit, att de på ålderdomen skulle erhålla en tryggad ut¬
komst. Det har icke varit möjligt för dem att hjälpa saken.
Med eller mot sin vilja ha de måst erlägga de dryga pensions-
afgifterna. Nu stå vi inför en katastrof, som endast kan hejdas
genom statsmakternas ingripande.
Det är icke svårt att angifva, hvar felet ligger. Det består
helt enkelt i att statsbidragen verkat retroaktivt i samma mån
personalen stigit, i stället för att följa den naturliga och sunda
regeln att ökas i mån af personalens numerär. Det är belysande
att i detta fall anföra några siffror, hur statsbidraget utgår i
Om pen¬
sioneringen
af statens
järnvägars
personal.
(Forts.)
N:o 38. 28
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om pen¬
sioneringen
af statens
järnvägars
personal.
(Forts.)
andra statens verk. Jag vill taga dem från kommitténs redo¬
görelse från 1903. Vi finna där, att till armén utgår bidraget
med 910 proc. af delägarnes bidrag, vid flottan 886 proc. af del-
ägarnes bidrag, vid telegrafverket 141 proc. af delägarnes bidrag.
Till och med vid de enskilda järnvägarna utgår bidraget med
107,3 proc., under det att det vid statens järnvägar utgår med
endast 78,7 proc. Det är ju sant, att det anslag, som här föreslås,
endast är ett palliativ. Det är dock en åtgärd att rätta och
rädda, om Riksdagen nu högsinnadt och kraftigt vill bispringa
en stor och plikttrogen kår af statstjänare, som utan eget för¬
vållande ser framtiden hotad.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Camitz instämde häruti.
Herr vice talmannen: Herr talman! När den ärade re¬
servanten aflämnade sin reservation mot utskottets beslut, trodde
jag, och jag tror det fortfarande, att han menade fullt allvar med
sin i reservationen gjorda framställning.
Mycket blir jag öfverraskad, när jag finner, att han vid detta
tillfälle icke yrkar bifall till sin reservation. Jag måste bli så
mycket mer öfverraskad därför, att jag icke kan föreställa mig,
att reservanten med sin reservation åsyftar förnämligast att ironi¬
sera statsutskottets här föreliggande motivering. Och jag vågar
uttala såsom min bestämda öfvertygelse, att för den händelse herr
Carl Persson vetat om herr Brantings anförande, då hade herr
Carl Persson helt säkert besparat sig den mödan att skrifva denna
reservation.
Men låtom oss för ett ögonblick se till, om det verkligen
förhåller sig så med utskottets motivering, som herr Branting här
försökt framhålla! Hvar och en, som läser denna motivering med
uppmärksamhet, skall finna, att den är skrifven så, som den är
skrifven, till följd af herr statsrådet och chefens för civildepartementet
utlåtande till statsrådsprotokollet i denna fråga, då statsrådet näm¬
ligen säger: »att här föreligger icke för den närmaste tiden någon
omedelbar fara, att pensionsinrättningen skall se sig ur stånd att
uppfylla sina förpliktelser». Med detta uttalande för ögonen kunde
statsutskottet visserligen icke saknat skäl för att äfven göra en
hemställan om afstyrkande — det kan jag gifva herr Carl Pers¬
son rätt i — men blott för denna gång. En sådan beskyllning
kan icke framkastas emot utskottet, som den herr Branting här
utslungat.
Det heter här i utskottets motivering:
»Då, enligt hvad genom verkställd utredning blifvit ådaga-
lagdt, statens järnvägstrafiks pensionsinrättning befinner sig i sådan
ställning, att ett högst betydande belopp fattas för att pensions¬
inrättningen i framtiden skall kunna fullgöra sina förbindelser
Onsdagen den 4 April, e. m.
29 N:o 38.
beträffande järnvägspersonalens pensionering, måste det såväl för
staten som för järnvägspersonalen synas angeläget, att dessa för¬
hållanden varda för framtiden ordnade på ett tillfredsställande sätt».
Ligger häri något annat än ett erkännande från utskottets
sida, att staten synes här hafva skyldighet att träda emellan?
Utskottet säger vidare: »Man lärer ock hafva skäl förvänta,
att Kungi. Maj:t icke skall underlåta att, så snart ske kan, till
Riksdagens pröfning framlägga förslag härom».
Således: under förväntan, att Kungl. Maj:t snart nog skall
hafva frågan utredd och därefter framlägga förslag till Riksdagen,
tillstyrker statsutskottet Kungl. Maj:ts här gjorda framställning
att under afbidan, till dess utredning kommer och förslag kan
framläggas, Riksdagen måtte bevilja 300,000 kronor såsom bidrag
till pensionskassan i fråga, för att den skall kunna fullgöra sina
förpliktelser.
Är detta då — frågar jag herr Branting — någonting, som
på det sätt kan tolkas, som herr Branting här velat göra gällande?
Jag tror, att här finnas goda skäl för att bifalla icke allenast
utskottets hemställan, utan äfven dess motivering.
Därför ber jag, herr talman, om kammarens bifall till bådadera.
Herr Branting: Herr talman! Det skulle vara alldeles för
otacksamt af mig mot de ärade talare, som uppträdt och så
starkt understrukit statens kraf i afseende å järnvägspersonalens
pensionering, statens skyldighet att inskrida, så att personalen må
få sin fulla rätt — det skulle, säger jag, vara alltför otacksamt
af mig, om jag nu vidhölle det klander jag tillät mig göra gent¬
emot motiveringen, sådan jag tolkade densamma.
Jag skall därför, herr talman — fullt nöjd med de förkla¬
ringar, som framkommit — be att få återtaga mitt yrkande på
ogillande af motiveringen
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ <•
Statsutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 76, i an¬
ledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beredande af låne¬
medel för fortsatt utveckling af statens telefonväsende, blef af
kammaren godkändt.
§ 8.
Till afgörande förelåg häruppå statsutskottets memorial n:o
77, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om fort¬
sättande af undersökningar rörande den så kallade inlandsbanan.
Om pen¬
sioneringen
af statens
järnvägars
personal.
(Forts.)
Angående
den s. k. in¬
landsbanan.
N:o 38. 30
Onsdagen den 4 April, e. m.
Angående
den s. k. in¬
landsbanan.
(Forts.)
I anledning af framställning från Kung! Maj:t och i ämnet
väckta motioner hade statsutskottet i sitt utlåtande n:o 56 hem¬
ställt:
a) att Riksdagen, i anledning af Kung!. Maj:ts framställning
och af herr Karlsson i Mo väckt motion, måtte, till fortsättande
af fullständiga undersökningar för en normalspårig järnväg från
hamnplats å bohuslänska kusten öfver Sveg och Ströms vattudal
till lämplig punkt å Gellivarebanan, på extra stat för år 1907
anvisa 230,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta för¬
skottsvis under innevarande år af tillgängliga medel utanordna
hela detta belopp;
b) att af herr Carlsson i Malmberget m. fl., af herr Johans¬
son i Mellbyn, af herrar Ström och Olsson i Alfdaslåsen, af herrar
Olsson i Heden och Neiglick, af herr Elowson samt af friherre
Gripenstedt och grefve Taube väckta motioner måtte anses besva¬
rade genom Riksdagens bifall till hvad utskottet under mom. a)
hemställt; samt
c) att af herr Nordström väckt motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Denna utskottets hemställan hade bifallits af Första Kam¬
maren. Andra Kammaren hade däremot beslutat att med ute¬
slutande af utskottets motivering bifalla hvad utskottet hemställt,
dock att i mom. a) efter ordet »Riksdagen» insattes följande
mening: »med uttalande af att Kungl. Maj:t bäst ar i tillfälle att
pröfva värdet af de uppslag, som i afseende å en undersökning
af olika sträckningar eller andra inlandsbanan rörande förhållan¬
den kunna göras.»
Utskottet, som föreställt sig, att en sammanjämkning af de
olika beslut, i hvilka kamrarna sålunda stannat med afseende å
utskottets hemställan under mom. a), skulle kunna åstadkommas
på det sätt, att å ena sidan, i enlighet med Andra Kammarens
beslut, utskottets motivering uteslötes samt i nämnda moment in¬
fördes ett uttalande af ofvan angifvet innehåll och å andra sidan,
på grund af hvad under ärendets behandling förekommit, till
berörda uttalande gjordes ett tillägg, hvaruti såsom föremål för
Kungl. Maj:ts pröfning särskildt påpekades förslag om undersök¬
ning, huruvida för de västra delarna af Värmlands, Kopparbergs
och Jämtlands län behofvet af kommunikationer kunde tillgodoses
genom anläggning af bibanor, hemställde, att Riksdagen, hvar¬
dera kammaren med frånträdande af sitt förut fattade beslut med
afseende å statsutskottets i utlåtandet n:o 56 under mom. a) gjorda
hemställan, måtte — med uttalande, att Kungl. Maj:t bäst vore
i tillfälle att pröfva värdet af de uppslag, som kunde göras i af¬
seende å en undersökning af olika sträckningar eller andra in¬
landsbanan rörande förhållanden, däribland äfven frågan, huru¬
vida för de västra delarna af Värmlands, Kopparbergs och Jämt¬
lands län behofvet af kommunikationer kunde tillgodoses genom
Onsdagen den 4 April, e. m.
31 N:o 38.
anläggning af bibanor — besluta att, till fortsättande af fullstän¬
diga undersökningar för en normalspårig järnväg från hamnplats
å bohuslänska kusten öfver Sveg och Ströms vattudal till lämplig
punkt å Gellivarebanan, på extra stat för år 1907 anvisa 230,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis under
innevarande år af tillgängliga medel utanordna hela detta belopp.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr Kjellén: Herr talman! Utskottets första förslag i
denna fråga innehöll två moment, a) och b), samt föregående
motivering. Detta förslag rönte det öde, att det antogs oföränd-
radt af Första Kammaren, medan däremot Andra Kammaren be¬
slöt, att motiveringen skulle utgå och ett nytt tillägg göras i mom.
a), ett »uttalande af att Kungl. Maj:t bäst är i tillfälle att pröfva
värdet af de uppslag, som i afseende å en undersökning af olika
sträckningar eller andra inlandsbanan rörande förhållanden kunna
göras» — ett förtroendeuttalande alltså till Kungl. Maj:t.
Vid sammanjämkningen af dessa olika beslut har utskottet
gått till väga på följande sätt. Det har bibehållit bägge Andra
Kammarens ändringar: både den negativa, att motiveringen skulle
utgå, och den positiva, införandet af förtroendeklausulen i moment a).
Detta medgifvande åt Andra Kammaren balanserar utskottet sedan
med ett nytt positivt tillägg i mom. a), hvilket alltså får anses
vara i första kammarmajoritetens intresse, nämligen klausulen att
undersökningen äfven skall omfatta frågan om, huruvida behofvet
af kommunikationer för de västra delarne af Värmlands, Koppar¬
bergs och Jämtlands län må kunna tillgodoses genom anläggning
af bibanor. Andra Kammaren har alltså fått bort motiveringen
och fått in förtroendeklausulen, medan Första Kammaren fått in
bibaneklausulen.
Vi kunna ej undgå att fästa en viss uppmärksamhet vid
detta sätt att sammanjämka. Hvad beträffar denna bibaneklausul
i realiteten, så har den varit ägnad att väcka en viss oro hos
dem, som bildade majoriteten i denna kammare vid frågans förra
behandling, en oro, som, efter hvad jag har mig bekant, äfven
visat sig i de bygder, som närmast beröras af frågans utgång.
Man kan ej heller gärna undgå att säga sig, att detta till-
lägg — bibaneklausulen —- är af tämligen reell beskaffenhet i
fråga om själfva anslagets värde. Då kammaren förut velat be¬
vilja 230,000 kronor för att undersöka inlandsbanans naturliga
sträckning, så blir denna summa icke tillräcklig, då man föreslår,
att med densamma äfven skall undersökas möjligheten af bibanor
i en viss bestämd utsträckning. Att en rent finansiell skillnad
föreligger framgår däraf, att denna bibaneklausul förekom i motionen
n:o 15 i Första Kammaren, afgifven af friherre Gripenstedt och
grefve Taube, men att dessa motionärer, på grund af att de anse
Angående
den s. k. in¬
landsbanan.
(Forts.)
N:o 38. 32
Onsdagen den 4 April, e. m.
Angående
den s. k. in¬
landsbanan.
(Forts.)
dessa syften gå längre än Kung! Maj:ts, ansett sig böra föreslå
ett anslag af 250,000 kronor. Med tillämpning af den beräkningen
skulle efter det förslag, som bär är gjordt, blott 210,000 kronor
stå till Kungi. Maj:ts disposition för undersökning af den verkliga
inlandsbanan.
Emellertid skulle dessa reella betänkligheter mot den inlagda
bibaneklausulen väl icke ensamma kunna motivera något yrkande,
om icke därmed förenade sig en efter min uppfattning ganska
svår oformlighet. Jag har nämnt, att denna klausul förekommer
i en motion i Första Kammaren. Denna har behandlats i stats¬
utskottets förra utlåtande uti mom. b) på det viset, att motionen
skulle anses besvarad genom Riksdagens bifall till utskottets hem¬
ställan i mom. a). Om detta uttalande voro bägge kamrarne ense.
Således ha båda kamrarne enstämmigt beslutat, att vid denna
motion ej skall fästas något särskilt afseende. Nu innehåller
riksdagsordningens § 63 mom. 2 bokstafligen följande: »Stanna
kamrarne öfver någon fråga, däri ständigt eller i dess ställe sär¬
skild! tillsatt utskott sig yttrat, uti hufvudsakligen eller i vissa
delar olika beslut, så skall utskottet söka att de olika meningarna,
så vidt möjligt är, sammanjämka och med förslag därom till kam¬
rarne inkomma.» Förutsättningen är, att kamrarne stanna i olika
beslut, och resultatet är, att utskottet skall de olika meningarna
sammanjämka. Hvilka meningar? Naturligen de två föreliggande
kammarmeningarna, som kommit till uttryck i de två kamrarnes
skiljaktiga majoritets beslut. Då man nu här till Första Kam¬
marens förmån infört bibaneklausulen, kan jag ej finna annat, än
att detta är ett upplifvande af ett föregående, af båda kamrarne
gemensamt fattadt beslut, nämligen att lämna bibaneklausulen
utan afseende. Äfven utskottet synes erkänna detta, då utskottet
i sin motivering säger å ena sidan »i enlighet med Andra Kam¬
marens beslut», men å andra sidan »på grund af hvad under ärendets
behandling förekommit.»
Jag har mycket svårt att erkänna detta såsom en riktig till-
lämpning af riksdagsordningens § 63, vederbörligt moment. Jag
menar, att detta är en sammanjämkning mellan den ena kam¬
marens beslut och en af bägge kamrarna afslagen motion, men
icke mellan båda kamrarnas olika beslut. Här förelåg dock, efter
mitt förmenande, en ganska enkel utväg till en verklig samman¬
jämkning: icke genom tilläggandet af något nytt, utan genom
borttagandet af något gammalt, nämligen Andra Kammarens posi¬
tiva uttalande, förtroendeuttalandet. Då hade Andra Kammaren
offrat sitt förtroendeuttalande, och Första Kammaren hade offrat
motiveringen. Då hade man kommit tillbaka till utskottets första
förslag, endast beröfvadt motiveringen.
Jag kan ej heller underlåta att fästa uppmärksamheten på
en inkonsekvens, då utskottet i en efter mitt förmenande fullt
analog fråga har föreslagit gemensam votering. Det är i me-
Onsdagen den 4 April, e. m.
33 N:o 38.
morialet n:o 82, som kommit oss till hända i dag och som röran¬
slaget till högre flickskolor. Där liksom här äro bägge kamrame
ense med afseende på summorna; och där liksom här äro de något
oense med afseende på villkoren eller grunderna för anslagets an¬
vändande. Men i detta senare fall har utskottet föreslagit gemen¬
sam votering. Om det berättigade häruti vill jag ej nu yttra mig.
Jag har endast velat framhålla inkonsekvensen. Men jag vill tillika
nämna, att kammarens högt ärade vice talman varit konsekvent,
ty han har ej velat vara med om denna gemensamma votering.
Då jag nu tror mig ha visat, att här föreligger en oformlig¬
het, och då denna oformlighet synes vara af beskaffenhet att mera
tillfredsställa en majoritet på 4 personer i Första Kammaren än
en majoritet på 118 man i Andra Kammaren, så skall jag tillåta
mig, herr talman, att yrka återremiss i det syfte jag här sökt göra
gällande.
Angående
den s. k. in¬
landsbanan.
(Forts.)
I detta anförande instämde herrar Olsson i Heden, Sandin
i Grums, Otto, Berggren och Olsson i Älfdalsåsen.
Vidare anförde:
Herr vice talmannen: Herr talman! Såsom alla kammarens
ledamöter helt säkert erinra sig, föreligger ingen annan skillnad
mellan hvad statsutskottet hade föreslagit och hvad båda kamrarna
ha beslutat än några få ord, som jag skall be att få här uppläsa.
Statsutskottet hade föreslagit, »att Riksdagen, i anledning af Kungl.
Maj:ts ifrågavarande framställning och den af herr Karlsson i Mo
väckta motionen i ämnet, måtte, till fortsättande af fullständiga
undersökningar för en normalspårig järnväg från hamnplats å
bohuslänska kusten öfver Sveg och Ströms vattudal till lämplig
punkt å Gellivarebanan, på extra stat för år 1907 anvisa 230,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis under inne¬
varande år af tillgängliga medel utanordna hela detta belopp.»
Detta i mom. a). I mom. b) föreslog utskottet: »att ofvan om-
förmälda, af herr Carlsson i Malmberget m. fl., af herr Johansson
i Mellbyn, af herrar Ström och Olsson i Älfdalsåsen, af herrar
Olsson i Heden och Neiglick, af herr Elowson samt af friherre
Gripenstedt och grefve Taube väckta motioner måtte anses be¬
svarade genom Riksdagens bifall till hvad utskottet under mom. a)
hemställt.»
Under öfverläggningen framställdes emellertid förslag om ett
tillägg till denna utskottets hemställan, hvilket tillägg skulle in¬
flyta i mom. a) efter orden: »att Riksdagen», hvarigenom sålunda
klämmen skulle komma att lyda så här: »att Riksdagen, med ut¬
talande af att Kungl. Maj:t bäst är i tillfälle att pröfva värdet af
de uppslag, som i afseende å en undersökning af olika sträck¬
ningar eller andra inlandsbanan rörande förhållanden kunna göras»,
Andra Kammarens Prof. 1906. N-o 38. 3
N:o 38. 34
Onsdagen den 4 April, e. m.
Angående
den s. k. in¬
landsbanan.
(Ports.)
etc. Således: under uttalande af att Kung! Maj:t vore bäst i till¬
fälle att pröfva värdet af de uppslag, som etc., öfverlämnades
ärendet till Kungl. Maj:t, med tillkännagifvande, att Riksdagen
bifallit Kungl. Maj:ts framställning äfven i öfrigt.
När nu utskottet går att göra upp ett sammanjämkningsfin¬
slag, har utskottet att tillse, huru det ställer sig med de båda sins
emellan olika kammarbesluten, och utskottet finner då, att Första
Kammaren har beslutat att taga utskottets både kläm och moti¬
vering. Andra Kammaren har däremot ogillat utskottets motivering,
men godkänt utskottets hemställan med det tillägg, som jag nyss
har uppläst.
Nu må man väl fråga sig: menas icke något med detta till-
lägg, har det icke någon innebörd? Eller är det blott tomma ord
och fraser? Man måste förutsätta, att det skall ha någon innebörd.
Och hvad är i så fall innebörden, ber jag att få fråga dem, som
här framställt det förslag, som sedermera blef denna kammares
beslut i klämmen. Det heter i tillägget, att man skulle öfver-
lämna åt Kungl. Maj:t att »pröfva värdet af de uppslag, som i
afseende å en undersökning af olika sträckningar» — det kan man
således bara hänföra till själfva inlandsbanan, men det heter också
i fortsättningen — »eller andra inlandsbanan rörande förhållanden
kunna göras.» Har man då rättighet att förutsätta, att därmed
menas något annat eller kan syftas på något annat än på de fram¬
ställningar, som blifvit gjorda af motionärerna? Jag frågar de
ärade förslagsställarne här i kammaren, om de kunna säga, att det
menades något annat. År denna min slutsats riktig, då tror jag
också, att det är riktigt, att man i sammanjämkningen kamramas
olika beslut emellan nämner något om de i motionsväg ifrågasatta
bibanorna. Jag tror, att det är så mycket riktigare att göra detta,
som jag finner stöd för en sådan uppfattning i det beslut, som i
dag är fattadt i Första Kammaren. Ty Första Kammaren har,
såsom väl herrarne ha sig bekant, godkänt sammanjämkningsför-
slaget. En enda talare har under diskussionen i ämnet där upp¬
träda nämligen friherre Åkerhielm, och han sade ungefär följande:
»Får jag tolka detta sammanjämkningsförslag på det sätt, att där¬
med icke afses något annat än att gifva Kungl. Maj.-t så fria händer
som möjligt, då har jag ingen erinring att göra mot samman-
jämkningsförslaget, utan yrkar bifall till detsamma.»
På samma grunder ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Jansson i Krakerud: Jag skall, herr talman, först be
att få fästa uppmärksamheten därpå, att det tillägg, som gjordes
vid frågans behandling i Andra Kammaren, eller den ändring i
klämmen, som då föreslogs, är tagen ur utskottets motivering.
Man gillade icke utskottets motivering i dess helhet, utan man
ville stryka bort största delen af densamma. Men man ville gå
Onsdagen den 4 April, e. m.
35 N:o 38.
utskottet till mötes så till vida, att man tog in en del af denna
motivering i det yrkande, som då framställdes. Jag kan således
icke finna, att man nu, då utskottet åberopar sig på den mening,
som är insatt i det beslut, som Andra Kammaren fattade, kan
säga, att det är till så stor fördel för detta beslut, och att nu utskottet
har rätt att komma med ett nytt tillägg därtill, som icke varit
beslutadt hvarken i Första eller i Andra Kammaren. Det är
detta, jag för min del anser för en olägenhet och en sådan
olägenhet, att kammaren icke borde bifalla sammanjämknings-
förslaget. Jag tror, att om två olika beslut skola sammanjämkas,
så bör det vara tydligt, att det kan ske i full öfverensstämmelse
med grundlagens mening. Om de uppenbarligen icke kunna
sammanjämkas på detta sätt, utan man kan ha olika meningar
om grundlagsenligheten däraf, så synes det mig bättre, att ut¬
skottet framkommer med en voteringsproposition. Jag skall be
att få fästa uppmärksamheten därpå, att majoriteten i denna
fråga bestod af 215 och minoriteten af 101 röster. Då är det
väl oegentligt att medelst ett sammanjämkningsförslag tvinga på
en majoritet af 215 mot 101 något, som denna majoritet icke vill
godkänna. Då det däremot icke kan vara tvifvel om annat, än
att det är fullt grundlagsenligt, att statsutskottet i detta fall fram¬
kommit med eu voteringsproposition, och det icke torde vara
någon i denna kammare, som kan säga, att det är i strid med grund¬
lagen, synes det mig vara enklare och bättre, att utskottet, i hän¬
delse kammaren återremitterar ärendet, framlägger en voterings¬
proposition, på det att majoriteten må afgöra denna viktiga fråga.
Man har hört mycket talas om det proportionella valsystemet.
Det kan man jämföra med hvad här föreligger. Ty man har
hört, att enligt detta system skulle minoriteten ibland kunna lyckas
besegra majoriteten, och det skulle möjligen komma att ske äfven
här. Men detta system bör man väl icke införa, då det gäller
ett sammanjämkningsförslag, utan bör kammaren i detta fall få
komma i tillfälle att besluta med fäst afseende på den numerär,
som finnes för och mot förslaget.
Jag skall således, herr talman, förena mig med professor
Kjellén i hans yrkande om återremiss. Men jag ber att få fästa
statsutskottets uppmärksamhet därpå, att kammaren motser, att
utskottet skall framkomma med en voteringsproposition, så att
det icke han blifva någon tvekan rörande grundlagsenligheten
af beslutet i denna punkt.
Herr Hammarskjöld: Det skulle ha varit mycket bra,
om vi haft professor Kjellén i utskottet för att hjälpa oss med
sammanjämkningen. Då tror jag, att han snart skulle ha fått
se, att det sannerligen icke varit någon lätt sak. Det var tvärt
om en fråga, som vållade oss mycket hufvudbry och många
Angående
den s. k. in¬
landsbanan.
(Forts.)
N:o 38. 36
Angående
den s. k. in¬
landsbanan
(Forts.)
Onsdagen den 4 April, e. m.
öfverläggningar, innan vi lyckades komma till det resultat, som
var det enda, som vi ansågo acceptabelt.
Jag skall nu besvara en anmärkning, som lian gjorde an¬
gående uttrycket bibanor. Han tycktes taga för afgjordt, att det
skulle vara meningen, att bibanorna skulle undersökas. Nej, det
är ingalunda meningen, utan meningen är, att man skall under¬
söka, huruvida behofvet af lättare förbindelser för de västra de¬
larna af Sverige kan tillgodoses genom bibanor, men ingalunda
att bibanorna skulle undersökas. Och därmed bortfaller hela
den anmärkningen, att penningarna icke skulle räcka till. I det
första förslag till sammanjämkning, som uppställdes inom ut¬
skottet, förekom ett uttryck, som kunde tolkas så, att dessa bi¬
banor skulle undersökas på samma sätt som hufvudbanan, men
just för att undvika tvetydighet borttogs detta uttryck.
Jag kan icke rätt fatta, huru herr Kjellén menar, att samman¬
jämkningen skall kunna ske. Man skall enligt hans mening helt
och hållet taga hänsyn till hvad Andra Kammaren har beslutat.
Men om jag fattade honom rätt, skulle man icke få taga någon
hänsyn till hvad som sagts i Första Kammaren under diskussio¬
nen där, af hvilken diskussion alldeles tydligt framgår det, som
blifvit intaget i detta sammanjämkningsförslag, nämligen att plurali-
teten tänkt sig möjligheten af att de västra delarna i Värmland
skulle få sina trafikbehof tillgodosedda genom bibanor.
En mycket besynnerlig åsikt har jag hört framställas här
både af herr Kjellén och af herr Jansson i Krakerud, att det
skulle bero på storleken af majoriteten i båda kamrarna; om
majoriteten i den ena kammaren vore större än majoriteten i den
andra, så skulle det vara en berättigad fordran, att denna större
majoritet skulle ha ett större inflytande på sammanjämknings-
förslaget. Jag kan icke erinra mig, att jag förut varit med om,
att en dylik fordran uppställts, utan när kamrarna fattat olika
beslut, har man sökt att sammanjämka dem, vare sig majoriteten
varit stor eller liten.
Nu yrkades af båda dessa talare återremiss till utskottet.
Jag vill minnas, att herr Kjellén yrkade återremiss för att få ett
nytt sammanjämkningsförslag, men herr Jansson tycktes yrka
återremiss för att få förslag till proposition för gemensam vote¬
ring. Jag vill då fråga herr Jansson, huru det skall gå till att
votera gemensamt, när båda kamrarna fattat samstämmande beslut
om anslagsbeloppet, och då dessutom inga villkor finnas upp¬
ställda, om hvilka man kan votera, hvarom skall man då votera?
Herr Kjellén: På direkt uppfordran af den föregående ärade
talaren skall jag, i anslutning till hvad jag förra gången antydde,
angifva den riktning, i hvilken jag anser, att sammanjämkningen
lämpligen kunde ske.
Utskottet har användt en positiv metod genom att lägga till
Onsdagen den 4 April, e. m.
37 N:o 38.
något nytt, Jag menar, att det går lika bra och bättre på den
negativa vägen, nämligen så, att hvardera kammaren släpper till
något. Första Kammaren skulle offra motiveringen, som den först
antagit. Andra Kammaren skulle offra sitt uttalade förtroende-
voturn i mom. a). Värre var icke saken. Då hade hvarje kam¬
mare offrat något, och på så sätt hade vi fått en sammanjämk¬
ning, som innefattat utskottets ursprungliga förslag, men befriadt
från motiveringen.
Detta borde icke heller kostat på så mycket, ty Andra Kam¬
marens majoritet vet val, att borttagande af dess förtroende¬
uttalande under sådana omständigheter icke inneburit något miss¬
troende mot regeringen, och Första Kammaren skulle ju äfven
utan utskottets motivering ha kunnat igenkänna sin uppfattning i
uttalandet i mom. a) om fortsättande af »fullständiga undersök¬
ningar rörande inlandsbanan».
Hvad vidare beträffar den anmärkningen, att vi skulle fästa
afseende vid de olika majoriteternas storlek i hvardera kammaren,
så ha vi naturligtvis gjort detta icke ur juridisk, utan ur ett slags
moralisk synpunkt. Det är för en liten majoritet lättare att foga
sig än för en stor. Och man känner sig starkare, då man för¬
svarar ett intresse, som gillats af en öfverväldigande majoritet, än
då man försvarar ett, som jämt och nätt vunnit majoritet. I förra
fallet är det onekligen mera svårt att fördraga, om man på vägar,
som man icke finner vara alldeles klara, skulle gå miste om något
af de mål och syften, som den stora majoriteten från början haft.
Herr Elowson: Herr talman, mina herrar! Den förste
talaren citerade de ordalag i riksdagsordningen, som angifva sättet
för sammanjämkning. Därutaf framgår dock ingenting annat, än
att vederbörande utskott skall afgifva förslag angående samman-
jämkning. Några särskilda regler därför äro icke gifna. Påtag¬
ligen har grundlagsstiftaren ansett, att det mänskliga förståndet
härvidlag skulle vara tillräckligt vägledande.
Nu föreligger här — man kan väl säga det egendomliga
fallet — att Andra Kammaren här uti sammanjämkningsförslaget
erbjudits till punkt och pricka allt hvad den beslutat, Andra
Kammaren har förut beslutat att underkänna den motivering, som
statsutskottet fogat vid sitt tillstyrkande af anslag för undersök¬
ningen. Sammanjämkningsförslaget är affattadt i öfverensstämmelse
med nämnda beslut. I denna punkt har således Andra Kammaren
fått allt hvad den begärt. Utskottets ursprungliga motivering är
utesluten.
Under ärendets behandling här i kammaren framlades en
särskild motivering, hvilken herr vice talmannen nyligen har upp¬
läst. Denna utaf Andra Kammaren godkända motivering har in¬
tagits helt och hållet uti sammanjämkningsförslaget. Det är således
Angående
den s. k. in¬
landsbanan.
(Forts.)
N:0 38. 38
Angående
den s. k. in¬
landsbanan.
(Ports.)
Onsdagen den 4 April, e. m.
fullständigt allt livad Andra Kammaren har beslutat, som här
erbjudes.
Nu synes det mig dock, som om vissa af kammarens leda¬
möter skulle vara missbelåtna, då de uti samman]ämkningsför-
slaget få allt hvad de varit med om att besluta.
Skulle nu ett samman]ämkningsf örslag komma till stånd,
måste man ju lägga vikt vid allt hvad som i denna sak har före¬
kommit. Jag ber därvid att såsom hufvudmoment framhålla inne¬
hållet uti statsrådsprotokollet. Där framhåller herr civilministern,
att det skulle anställas undersökningar om alternativa linier. Sär¬
skild! fäster häri uppmärksamheten därvid, att de ekonomiska, in¬
tressena uti de västliga gränstrakterna skulle bindas inom Sveriges
landamäre!!. Under debatten här i kammaren och, som vi sett
af de utkomna förhandlingarna, äfven i Första Kammaren, fäste
man synnerligt afseende vid de västliga gränstrakternas intresse
af järnvägskommunikationer för socknarna eller häradena invid
västra riksgränsen. Detta gick igenom förhandlingarna som en
röd tråd. Särskild! fäste den förste talaren synnerlig vikt vid det
förhållande, att gränstrakternas intressen tillgodosåges. Ja, mina
herrar, genom det förslag, som nu är framlagdt af statsutskottet,
äro dessa gränstrakters intressen i afseende å järnvägar fullt till¬
godosedda. Kung! Maj:t har fullt fria händer —- det talas här
om, att Kung! Maj:t äger att anställa undersökningar angående
olika sträckningar — således kan han anställa undersökning an¬
gående en längdbana, som går huru nära Riksgränsen som helst.
Nu kan enligt detta förslag Kung! Maj:t också låta anställa en
undersökning angående grenbanor. Följaktligen får en kommande
Riksdag välja på båda dessa saker, om nämligen Kungl. Maj:t
företar en undersökning. Kungl. Maj:t har full befogenhet att
låta anställa undersökning om en längdbana så nära den norska
gränsen som möjligt. Kungl. Maj:t har därjämte, enligt hvad nu
föreslås i samman]’ämkningsförslaget, full befogenhet att anställa
en undersökning angående lämpligheten af grenbanor. En kom¬
mande Riksdag kan efter sin öfvertygelse på bästa sätt tillgodose
de västra gränstrakternas intressen i ekonomiskt hänseende. Det
är icke något, som är undantaget i det afseende!.
Jag vill erinra om, att under den föregående debatten här i
kammaren lades en synnerlig vikt därvid, att utredningen måtte
bli så allsidig som möjligt. Ja, nu blir den så allsidig, som den
gärna kan tänkas vara. Kungl. Maj:t kan undersöka olika sträck¬
ningar af inlandsbanan, Kungl. Maj:t kan undersöka andra för¬
hållanden, som stå i samband med densamma, och Kungl. Maj:t
kan, om han så finner lämpligt, undersöka grenbanor för västra
gränsorterna. Således, denna för mig synnerligen viktiga tanke,
som af den förste talaren med styrka framhölls i debatten, att
man skulle tillgodose gränstrakterna mot Norge, denna tanke, den
tillgodoses i högsta grad i det framlagda sammanj ämkningsf örslaget.
Onsdagen den 4 April, e. m.
39 X;o 38*
Andra Kammaren får således allt, hvarom den beslutat —
jag upprepar ännu en gång, att den motivering, som Andra Kam¬
maren uteslöt, den är utesluten ur sammanjämkningsförslaget,
under det återigen den motivering, som Andra Kammaren för sin
del beslöt, är intagen i sammanjämkningsförslaget. Kungi. Maj:t
får således fria händer att göra en allsidig undersökning särskildt
uti ett afseende, som framhållits både uti den ursprungliga stats¬
verkspropositionen och under debatten, nämligen angående tillgodo¬
seende af de vid västra gränsen belägna häradenas intressen med
afseende å kommunikationer, och detta i rikare mått än genom
det ursprungliga förslaget.
Jag har således all anledning att yrka bifall till samman¬
jämkningsförslaget och hoppas, att Andra Kammaren skall bifalla
detsamma utan att på något sätt låta vilseleda sig af de uttalanden,
som framkommit af för mig alldeles obegripliga skäl.
Jag anhåller, herr talman, om bifall till sammanjämknings¬
förslaget.
Häruti instämde herr Carlsson i Malmberget.
Herr Jansson i Krakerud: Jag har ansett mig skyldig att
begära ordet ännu en gång, emedan herr Hammarskjöld frågade,
hvad jag ansåge, att vi skulle votera om i en gemensam votering.
Då vill jag svara därpå, att jag anser, att man skulle votera
om de olika beslut, som äro fattade i hvardera kammaren, alldeles
precis på samma sätt, som vi komma att votera om de olika be¬
sluten i ett sammanjämkningsförslag, som vi fått utdeladt i dag.
Om herr Hammarskjöld ser efter, skall han finna, att det gäller
att votera om de olika åsikter, som gjort sig gällande, men icke
om något som helst anslag, ty anslaget är godkändt af båda kamrarne.
Medan jag har ordet skall jag be att få fästa uppmärksam¬
heten därå, att herr Elowson sade, att Andra Kammaren hade fått
allt hvad den velat ha, och då tyckte han, att Andra Kammaren
skulle vara nöjd. Jag skall med anledning däraf be att få nämna,
att om detta samman jämkningsförslag blir godkändt, så kan
Kung! Maj:t företaga undersökning utaf bibanor i de västra länen,
och denna undersökning kommer naturligtvis att räcka i 10 år,
om den skall bli fullständig. Då frågar jag herr Elowson, huru
mycket vi ha kvar af dessa 230,000, som Kung!. Maj:t skulle få
för undersökningen af sträckningen mellan Bohuslän och Gellivare.
Jag menar, att under denna förutsättning ha vi icke fått ett enda
öre till undersökning af denna sträckning. Sedan denna under¬
sökning fortgått i 10 år eller så, är det gifvet, att man skall börja
att bygga, och då få de, som lefva, se, huru det kommer att ställa
sig, när de 10 åren äro förlidna, hvilket beslut, som Riksdagen
då kommer att fatta rörande byggnaden af dessa bibanor.
Det kan man väl förstå, att om man med en sträcka så lång
Angående
den s. k. in¬
landsbanan.
(Forts.)
N:o 38. 40
Onsdagen den 4 April, e. m.
Angående
den s. k. in¬
landsbanan.
(Forts.)
som från Bohuslän till Gellivare skall undersöka bibanor och
hvilken nytta som de västra länen kunna få af dessa bibanor, då
kommer denna undersökning att räcka minst 10 år, hvar jämte det
tar 100 år att bygga dem. Jag menar, att vi med ett sådant be¬
slut icke fått någonting. Dessutom komma länen i alla fall icke
att bli belåtna med dessa bibanor, ty de komma att bli så långt
isär, att länen icke kunna tillgodogöra sig dessa bibanor.
Herr Olsson i Heden: Herr talman! Jag skall icke inlåta
mig på några teoretiska funderingar angående grundlagsenligheten
af detta samman]ämkningsförslag, utan jag skall endast be att få
erinra om några praktiska synpunkter.
Herr vice talmannen frågade, huruvida det tillägg, som Andra
Kammaren hade gjort, med uttalande af sitt förtroende för Kungl.
Maj:t i afseende på pröfningen utaf värdet af »de uppslag, som
kunna göras i afseende å en undersökning af olika sträckningar
eller andra inlandsbanan rörande förhållanden», huruvida detta
innebure tomma fraser, eller om man ville stå för det, att alla de
motioner, som framburits, blifvit besvarade på så sätt. Då får
jag, med anledning däraf, till herr vice talmannen ställa en mot-
fråga, om herr vice talmannen är af den uppfattningen, att alla
motionerna blifvit inrymda i detta tillägg och huru det i så fall
kunnat falla utskottet och vice talmannen in att i medlingsför¬
slaget upptaga hvad just dessa motioner föreslagit. I samman-
jämkningsförslaget ha motionerna blifvit besvarade på samma sätt,
nämligen att Kungl. Maj:t skall »pröfva värdet af de uppslag,
som kunna göras i afseende å en undersökning af olika sträck¬
ningar eller andra inlandsbanan rörande förhållanden».
Yi erinra oss vi, som varit med om beslutet angående in¬
landsbanan från början, huruledes bibaneförslagen kommit igen
gång efter annan. De framkommo motionsvis redan 1904, då
frågan om undersökning af inlandsbanan första gången var på
tal här. Man har ifrån det håll, där man önskat inlandsbanans
framdragande ifrån bohuslänska kusten upptill Norrland alltid i
dessa bibaneförslag sett ett attentat mot inlandsbanan såsom sådan.
Jag anser, att såsom samman]'ämkningsförslaget nu är formuleradt,
har man så mycket större skal att uti dessa bibaneförslag se ett
attentat mot tillkomsten af inlandsbanan. Här står, att under¬
sökning bland annat skall göras, »huruvida för de västra delame
af Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län behofvet af kom¬
munikationer må kunna tillgodoses genom anläggning af bibanor.»
Blir dessa provinsers kommunikationsbehof tillgodosedt genom bi¬
banor — något, som jag hoppas — så kommer naturligtvis inlands¬
banan att förklaras obehöflig. Då blir frågan den: hvilket önska
vi helst: antingen att dessa läns kommunikationsbehof skall bli
tillgodosedt medelst bibanor, eller att det skall bli tillgodosedt
genom tillkomsten af en inlandsbana? Och det är just det, som
41 H:o 88.
Onsdagen den 4 April, e. m.
Andra Kammaren så starkt markerat och upprepade gånger be-
tonat, att endast en inlandsbana vilja vi ha, ty endast därigenom i^dsbanan
bli dessa provinser liksom landet i sin helhet tillgodosedt. En in- (ports)
landsbana är icke endast af värde för dessa provinser, utan äfven
för hela vårt fosterland. Det är denna synpunkt, Andra Kam¬
maren haft. Och jag vädjar till kammaren, huruvida den, som
hela tiden intagit denna ståndpunkt, nu kan tillåta, att ett sådant
förslag insmugglas för att omintetgöra hela frågan om en inlands¬
bana. Jag tillåter mig säga, att det är ett mycket märkvärdigt
tillvägagångssätt, att man i ett sammanjämkningsförslag inrycker
ett önskemål, som blifvit i en motion framburet, och hvaröfver
kammaren fattat ett enhälligt beslut.
Jag ber att få instämma i professor Kjelléns yrkande.
Herr Matsson: Herr talman, mina herrar! Så länge vårt
kommunikationsväsen var föga utveckladt, kändes det för befolk¬
ningen inom gränstrakterna mot Norge, som ännu voro i afsaknad
af alla kommunikationer, mindre tungt att vara utan tidsenliga
samfärdsmedel. De voro på den tiden mera jämställda med
landets öfriga innebyggare i kampen för tillvaron. Men sedan
numera landets öfriga delar blifvit i detta afseende tämligen väl
tillgodosedda, ställer sig kampen tämligen ojämn. Gränstrakterna
hafva börjat te sig som ogästvänliga trakter; de hafva börjat öfver-
gifvas af sina söner, som utvandrat till Amerika och städerna.
Det har i afton talats synnerligen varmt här i kammaren
för bildande af egna hem och utbredande af egnahemsidén. Det
skulle helt säkert vara till fromma för egnahemsidéns utveckling,
om gränstrakterna mot Norge gjordes mera beboeliga för vårt
lands folk, än de nu äro, och om de naturliga möjligheter till
bärgning, som dessa landsdelar erbjuda, komme att i större om¬
fattning tillgodogöras af vårt folk. Då det för gränstrakternas
befolkning framstått såsom en nödvändighet att blifva tillgodosedd
med mera tidsenliga kommunikationer, bar det varit helt naturligt,
att blickarna kastats in mot Norge, med hvilket land dessa gräns¬
trakter sedan uråldriga tider stått i kommersiell förbindelse. Det
framkom därför en hel mängd förslag om sammanbindningsbanor,
gående från norsk utgångspunkt till en svensk framalstrings- eller
förbrukningsort. Emellertid kvarlefde dock under hela denna tid
känslan af att det svenska folket borde företrädesvis Söka sin
samhörighet med svenska hamnar och svenska kommersiella centra.
Denna känsla tog sig ett starkt framträdande uttryck i slutet af
1880-talet, då inom de södra gränstrakterna sammanskötos summor
af enskilda och kommuner till ett erforderligt belopp för verk¬
ställande af okulär besiktning för byggande af järnväg mellan
Mora i Dalarne och Uddevalla. Denna besiktning verkställdes af
ingenjör P. Larsson, som öfverlämnade häröfver upprättade kartor
jämte beskrifning. Emellertid ledde denna undersökning icke
N;o 38. 42
Angående
derå s. k. in¬
landsbanan.
(Forts.)
Onsdagen den 4 April, e. in.
till något resultat. Aren 1900—1901 sammansköto enskilda och
kommuner inom de södra gränstrakterna mot Norge äfvensom
Bohusläns hushållningssällskap 11,000 kronor, som ställdes till
Kungl. Maj:ts förfogande för okulär besiktning beträffande möjlig¬
heten att anlägga en järnväg från bohuslänska kusten öfver Åmot
eller annan lämplig punkt å nordvästra stambanan till Malung
eller Yansbro. Som vi alla känna till, verkställde civilingenjören
Vinell, efter förordnande, denna besiktning, hvaröfver han år
1902 afgaf omfattande redogörelse med tillhörande kartor. 1904
framlade Kungl. Maja på grundvalen af denna undersökning
proposition till Riksdagen om ett anslag af 153,000 kronor till
fullständiga undersökningar för en normalspårig järnväg från
bohuslänska kusten till Sveg i Härjedalen. 1904 års statsutskott
afstyrkte bifall till denna proposition och föreslog i stället något
helt annat, nämligen att Riksdagen måtte bevilja 131,000 kronor
för undersökning af en normalspårig järnväg från Sveg norrut
till Gellivarebanan, hvarefter 1904 år Riksdag beviljade 280,000
kronor för undersökning af hela linjen från bohuslänska kusten
till Gellivarebanan, ehuru Kungl. Maj:t begärt anslag endast för
den södra bandelen mellan Sveg och bohuslänska kusten. Samma
benägenhet att borteliminera den södra bandelen, hvilken handel
ursprungligen var den enda ifrågasatta, som således framträdde
hos statsutskottet år 1904, tyckes äfven komma till synes i det nu
föreliggande sammanjämkningsförslaget. I detta samman jämknings-
förslag kan skönjas ett underskattande af betydelsen af direkta
utfartsleder för de nordliga trakterna i vårt land till en hela året
om isfri hamn vid bohuslänska kusten.
Det har här af en föregående talare på värmlandsbänken
sagts, att gränstrakternas intressen väl måtte blifva tillräckligt
tillgodosedda genom ett antagande af det sammanjämkningsförslag,
som här föreligger. Såframt man får antaga, att riksdagsmännen
från dessa gränstrakter representera de meningar, som där i öfver¬
vägande grad göra sig gällande, så torde dock den ärade värmlands-
representanten icke bland gränsbefolkningen mot Norge kunna
vinna majoritet för den åsikt, han här uttalat. Gränsbefolkningen
inom många orter har redan under den korta tid, som förflutit
från det att detta samman jämkningsförslag blifvit kändt, hunnit
uttala allvarliga bekymmer för de konsekvenser, som kunna följa
med ett antagande af sammanjämkningsförslaget. Med rätt eller
orätt spårar man i detta samman jämkningsförslag ett attentat mot
södra delen af den ifrågasatta inlandsbanan. Ifrån Härjedalen
lär nyligen till Kungl. Maj:t hafva inkommit eu framställning om
undersökning af möjligheten af ett västligare läge för inlands¬
banan än det, som hittills blifvit ifrågasatt, och framhålles i denna
framställning, att därigenom hundratusentals kronor, hvilka nu gå
till Rörås och andra platser i Norge, skulle i stället komma Sverige
och Sveriges handel till godo, samt tillförsel från svenska produktions-
43 N:o 38.
Onsdagen den 4 April, e. m.
orter möjliggöras, något, som i krigstider måste vara af synnerligen Angående
stor betydelse. Från Nordmarks härad i Värmland har för några
veckor sedan en deputation varit upprest till Stockholm för att (Fortg.
söka utverka undersökning af ett i möjligaste mån västligt läge
för inlandsbanan, där denna går igenom Värmlands län. För
närvarande är en deputation från Frykdals härad här i Stockholm
för vinnande af samma syfte. På tisdagen i denna vecka aflämnades
till kungl. civildepartementet en skrifvelse från vissa gränstrakter
i Värmland, i hvilken hemställes, att inlandsbanan söder om Öster¬
sund till Torsby måtte dragas så långt västerut som möjligt samt
därefter i hufvudsak följa det Vinellska förslaget ned till väster-
hafvet. I motiveringen till denna skrifvelse framhålles bland annat,
hurusom från Norges sida utefter riksgränsen under en följd af
år omfattande järnvägsbyggnader bragts till fullbordan, planerats
eller varit på tal, och att de norska järnvägarna smyga sig° efter
riksgränsen på ett afstånd, som ofta nog icke öfverstiger två mil,
under det att på den svenska sidan alla järnvägar — på ett enda
undantag när — ligga en sex, åtta ä tio mil från gränsen. Genom
denna brist på samfärdsel med moderlandet hafva de svenska
gränstrakterna tvungits att anlita närmare förbindelser med Norge
än med sitt eget land och i kommersiellt hänseende råkat helt
och hållet in uti den norska intressesfären. Dessa gränstrakter
få då betala norsk tull för allt hvad de hafva att afyttra och
svensk tull för nästan allt hvad de behöfva köpa, hvarigenom
dessa af naturen väl tillgodosedda trakters utveckling till välstånd
i väsentlig mån hämmas. Utvandringen och i följd däraf folk¬
minskningen är därför inom gränstrakterna jämförelsevis mycket
större än inom andra delar af vårt land. Statistiken visar detta,
och man kan däraf också sluta till, att egnahemsidén i mindre
utsträckning vinner utbredning inom dessa gränstrakter än inom
andra delar af vårt land. Detta kan icke vara i öfverensstämmelse
med de önskemål, som här i afton af flere talare blifvit framförda
i ett annat sammanhang. Det är utan tvifvel en stor fosterländsk
angelägenhet, att dessa gränstrakter göras icke allenast beboeliga,
utan också tilldragande för vårt lands folk, på det att dessa trakters
naturliga tillgångar må blifva fosterlandet tillgodogjorda i största
möjliga omfattning. Vår gränsbefolkning må ej lämnas åt sitt
öde och föranledas att kasta sig i armarna på Norge, allra minst
under nu rådande politiska förhållanden, utan beredas tillfälle att
fastare tillknyta förbindelsen med det egna fäderneslandet och fri¬
göra sig från det kommersiella beroende af Norge, hvartill de nu
rådande samfärdselförhållandena tvungit dessa trakter.
Då det af en föregående talare här blifvit, såsom jag förut
framhållit, sagdt, att allas intressen skulle komma att blifva till¬
godosedda genom ett antagande af det föreliggande samman-
jämkningsförslaget, så har jag funnit mig föranlåten att på sätt
nu skett uttala min härifrån afvikande uppfattning för att klar-
H:o 38. 44
Angående
den s. k. in¬
landsbanan.
(Forts.)
Om upp¬
förande af
torfiador vid
vissa järn¬
vägsstationer.
Onsdagen den 4 April, e. m.
gorå, att man — och detta icke utan skäl — tiar särskildt inom
dessa gränstrakter hyst en annan mening än denne talare.
Emellertid har här af ett par talare, som förut yttrat sig till
förmån för ett antagande af sammanjämkningsförslaget, blifvit
sagdt, att man äfven med detta förslags antagande icke riskerade,
att Kungl. Maj:ts handlingsfrihet i någon mån inskränktes. Ifall
man kunde antaga detta uttalande såsom allmängiltigt, skulle man
kunna därmed känna sig belåten. Men man har kanske icke rätt
att taga detta uttalande i annan betydelse än såsom dessa ärade
talares personliga uppfattning, och då det likvisst hysts andra
meningar i ganska stort omfång, äfven häri kammaren,'så skulle
jag finna det tryggast, om en återremiss kunde ske, på det att
utskottet måtte komma i tillfälle att om möjligt omformulera
sammanjämkningsförslaget sålunda, att de farhågor, som — med
berättigande eller icke berättigande — nu hysas, därigenom kunde
skingras. Då jag icke finner, att någonting alls vore att förlora
på, en. återremiss, så skall jag, herr talman, be att få förena
mig uti det yrkande, som här blifvit förut framställdt af professor
Kjellén.
Of v erläggningen var härmed slutad. Därunder hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan, dels ock att ärendet måtte
återförvisas till utskottet. Herr talmannen, som nu framställde
propositioner å dessa yrkanden, förklarade sig anse den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Emellertid
begärdes votering, hvilken ock företogs enligt följande nu god¬
kända och anslagna voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande n:o 77, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till utskottet återförvisat ifråga¬
varande ärende.
Voteringen utvisade 111 ja mot 58 nej, hvadan kammaren
således bifallit utskottets hemställan.
§ 9.
Härefter fanns å föredragningslistan uppfördt statsutskottets
utlåtande n:o 78, i anledning af väckt motion om uppförande af
torfiador vid vissa af statens järnvägsstationer.
Onsdagen den 4 April, e. m.
45 N:o 38.
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 3, hade herr Om upp-
P. E. Lithander hemställt, att Riksdagen behagade, under erinran förande af
till kungi. järnvägsstyrelsen att åtlyda Riksdagens tidigare före- %m-
skrift om användande af torfbränsle å godståg samt i järnvägens vägsstationer.
lokaler, besluta: (Forts.)
att under åren 1906, 1907 och 1908, till en början vid
de viktigaste kolstationerna vid statens järnvägar i Göta land,
exempelvis Eslöf, Hessleholm, Elmhult, Alfvesta, Nässjö, Falkö¬
ping, Almedal och Jönköping, efter anvisning för ladornas kon¬
struktion af statens torf ingenjör, i och för verkställande af regel¬
bundna torfinköp, uppfördes på lämpliga platser vid de respektive
stationerna torflador, hvardera rymmande c:a 1,500 ton maskin-
torf för en kostnad per lada af c:a 6,000 kronor;
att kostnaden skulle bestridas med medel, som af Riksdagen
anvisades.
Utskottet hemställde emellertid, att herr Lithanders föreva¬
rande motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter
Herr Nyländer yttrade: Herr talman! Ehuru icke antecknad
såsom reservant, har jag dock vid behandlingen af detta ärende
inom statsutskottet uttalat mig till förmån för motionen och sär-
skildt sökt framhålla önskvärdheten däraf, att något gjordes i
den riktning motionären föreslår.
Utskottet har icke, synes det mig, ingått i någon närmare
pröfning af förslaget om uppförande af torflador, utan så att säga
krupit bakom järnvägsstyrelsens rygg, då det egentligen endast
anfört hvad denna styrelse haft att meddela den afdelning i ut¬
skottet, som till förberedande behandling förehaft denna fråga.
Af hvad järnvägsstyrelsen sålunda meddelat synes uppenbarligen
framgå, att styrelsen numera icke är synnerligen mycket intres¬
serad af att torfeldning i någon afsevärd omfattning förekommer
vid våra järnvägar, ty styrelsen gör en mängd invändningar och
uppställer stora svårigheter för torfeldning och anordnande af
ifrågavarande torflador. Att röna ett sådant motstånd från statens
afnämare af torfprodukter kan naturligtvis icke bidraga till att
öka eller ens vidmakthålla intresset för tillgodogörandet af landets
stora tillgång af bränntorfmossar.
Styrelsens nu uttalade mening är emellertid synnerligen an¬
märkningsvärd och kan icke undgå att väcka uppmärksamhet, om
man jämför den med hvad styrelsen förut i detta ämne anfört.
I skrifvelse till järnvägsstyrelsen den 8 juli 1904 har Kungl.
Maj:t erinrat styrelsen därom, att den skall i största möjliga ut¬
sträckning använda torfbränsle. Och i en af kungl. järnvägssty¬
relsen den 3 september 1904 till Kungl. Maj:t afgifven rapport
rörande de verkställda försöken med torfeldning yttrar styrelsen,
Jf:o 38. 46 Onsdagen den 4 April, e. m.
Om upp- att torfeldning på godstågslokomotiv, med den större omfattning
förande af densamma på senare tid erhållit, bekräftat de tidigare vunna, i
°vissa °järn- det hela gynnsamma resultaten af torfeldningsförsöken å godstågs-
vägsstationer. lokomotiv, hvarför torfeldning å godstågslokomotiv syntes böra
(Forts.) fortgå i den utsträckning fullt användbar torf kunde till antagligt
pris erhållas.
Vidare säger styrelsen, att försökseldningen med torf för
uppvärmning af boningsrum, väntsalar, expeditions- och andra
lokaler hade gifvit ett gynnsamt resultat, och att äfven i öfrigt
försöken i allmänhet utfallit ganslca fördelaktigt.
Med anledning häraf ansåg sig järnvägsstyrelsen böra gå i
författning om anskaffandet af lämpliga torfeldningsapparater å
sådana platser, där utsikt funnes, att torfbränsle skulle kunna
äfven framdeles erhållas af lämplig beskaffenhet och till antagligt
pris. Så har vidare Kungl. Maj:t ytterligare resolverat den 30
september 1904, att järnvägsstyrelsen skulle i största möjliga ut¬
sträckning använda torf till eldning å såväl lokomotiv som till
uppvärmning af lokaler.
Efter dessa uttalanden hade man väl hoppats, att järnvägs¬
styrelsen välvilligt skulle upptaga förslaget om uppförande af
lador, uti hvilka färdigt lager af torf skulle kunna inläggas och
förvaras, hvarigenom styrelsen skulle kunna hafva ständig till¬
gång till dylikt bränsle. Men styrelsen har icke funnit detta vara
med sin fördel förenligt.
Under sådana förhållanden skulle det, herr talman, varit
önskvärd!, att Riksdagen ännu en gång gjort ett uttalande, så
att frågan om torfeldning vid våra järnvägar icke måtte do bort;
och jag för min del skulle därför önskat, att detta ärende hade
blifvit till utskottet återremitteradt, för att utskottet skulle bli i
tillfälle att framlägga ett bestämdt förslag, gående i motionens
syfte. Men då nu Första Kammaren — med endast tre rösters
öfvervikt — af slagit det där framställda förslaget om återremiss
och bifallit utskottets hemställan, så är det ju icke lönt, att denna
kammare återremitterar ärendet.
Jag har därför, herr talman, icke något särskildt yrkande
att göra.
Herr Ljunggren: Herr talman, mina herrar! Ifrån national¬
ekonomisk synpunkt kan naturligtvis hvarje uppslag endast vara
välkommet, som är ägnadt att främja torffrågans lösning, och
äfven det uppslag, som motionen innebär i all sin enkelhet, är
dock ägnadt att på sätt och vis främja torfproblemet, näm¬
ligen att gifva medel till bättre användning af torf vid statens
järnvägar, icke allenast för lokomotivbränsle, utan äfven för de
många andra ändamål, för hvilka stats järnvägarna ha användning
af torf. Allt detta både kunnat ske, om kungl. järnvägsstyrelsen
hade så velat. Men så har ju icke varit fallet, och man måste
Onsdagen den 4 April, e. m.
47 JsT:o 38,
saga tyvärr. Helt annorlunda lät det år 1903, då den stora torf- Om upp-
motionen behandlades, och då det mest välvilliga uttalande gjordes föran^e af
af järnvägsstyrelsen efter långvariga prof. Det hette i en under- °Iärn-
dånig anmälan från järnvägsstyrelsen af den 23 februari 1903: vägsstationer.
»Såsom af redogörelsen framgår, befinner sig införandet af torf (Forts.)
såsom bränsle på statens lokomotiv för närvarande i ett utveck¬
lingsskede, som i och för sig låter utsikterna för ett ganska vid¬
sträckt användande af torf i en snar framtid synas ganska ljusa.
De svårigheter, som därvid kunna möta, sammanhänga hufvud¬
sakligen med torfvens magasinering och dess transport på längre
sträckor, hvarigenom kvaliteten lätt försämras och kostnaderna
ökas.»
Ifall man nu skall fästa sig vid ett af skälen för de svårig¬
heter, som järnvägsstyrelsen i allt fall då insåg år 1903, då järn-
järnvägsstyrelsen hade den åsikten, att bränsle skulle komma till
en god användning, nämligen torfvens magasinering, så är det
ju tydligt, att motionären på sitt sätt sökt förhjälpa torfven till
något ökad användning. Då järnvägsstyrelsen själf icke gått i
författning om anordnande af torflador eller torfmagasin, har
motionären ansett sig böra fästa uppmärksamheten härpå. Tyvärr
har ärendets behandling genom järnvägsstyrelsens skrifvelse till
utskottet kommit i ett helt annat skede. Järnvägsstyrelsen har
kritiserat motionärens kostnadsberäkning för ladornas uppförande
och finner motionärens beräkning af 6,000 kronor för stycket vara
alltför låg, och järnvägsstyrelsen har förmenat, att kostnaderna
borde beräknas till 25,000 kronor, alldenstund spåranordningar
och terrasseringar skulle tillkomma. Det bör då för vännerna af
torfbränslets användning kännas hårdt, att icke statsutskottet sökt
pröfva, hvem som hade rätt, antingen motionären i sin framställ¬
ning om billiga torflador eller järnvägsstyrelsen i dess utlåtande
rörande ett pris för stycket af 25,000 kronor. Nog hade frågan
vunnit på en återremiss, men enär den fallit redan i Första Kam¬
maren, kan det ju icke löna sig att nu tala därom.
Att frågan har sin stora betydelse, kan man ju döma däraf,
att Första Kammaren lär ha sysselsatt sig med densamma i nära
4 timmar i dag. Och vi veta nog, att, ifall man vill uttrycka
värdet af denna fråga i siffror, torfbränslets användning betyder
millioner. Nog skulle vännerna till torfvens ökade användning
vid statens verk vara tacksamma, ifall regeringen på något sätt
ville taga initiativet till en ny utredning, en utredning, som icke
allenast baserade sig på att vinna resultat rörande torfvens an¬
vändning såsom lokomotivbränsle, utan äfven ginge ut på åtgär¬
der för torfvens användning i vanliga eldstäder eller med nödig
ändring af eldstäderna. Och ifall denna min framställning på
något sätt kunde nå regeringen genom detta uttalande, tror jag,
att ordet här icke skulle varit förgäfves.
Herr talman, jag har icke något yrkande att göra.
N:o 38. 48
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om upp¬
förande af
iorjlador vid
vissa järn¬
vägsstationer.
(Forts.)
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Tamm:
Herr talman! Då den ärade representanten för Kristianstad
riktat en direkt fråga till regeringen från de intresserade torfvän-
nernas sida, huruvida regeringen hade uppmärksamheten fästad
på denna fråga, her jag att få säga ett par ord till svar. Jag
är icke i tillfälle meddela, huruvida den åt järnvägsstyrelsen
anbefallda utredningen snart är att invänta, men jag tror, att
det icke dröjer länge, förrän densamma inkommer. Men huru
det än må vara med den saken, ber jag att få på det allra be¬
stämdaste förklara, att regeringen icke i något afseende skall
underlåta att åstadkomma den utredning, som af 1903 års Riks¬
dag är i denna fråga begärd, utan åt detta, i synnerhet ur national¬
ekonomisk synpunkt, så ofantligt viktiga ärende ägna den allra
största uppmärksamhet.
Herr vice talmannen: Herr talman! Sedan nu vi hört
detta uttalande från statsrådsbänken, synes det mig, som om vi
därmed alla kunde för närvarande vara tillfredsställda, detta så
mycket mera, som jag tror, att icke någon ledamot af kammaren
skulle vilja yrka bifall till motionärens framställning i det skick
den denna gång föreligger.
Det återstår då att få göra den frågan: Hvad skulle man
kunna åstadkomma med att t. ex., som här under debatten blifvit
nämndt, återremittera ärendet till utskottet? Den ärade talaren
från Kristianstads län förmenade, att det hade varit önskvärd!,
att utskottet hade sökt åstadkomma en annan utredning än den,
järnvägsstyrelsen hade gjort. Ja, om det verkligen står Riksdagens
utskott till buds att vända sig åt än det ena än det andra hållet
i landet för att få utredningar gjorda under den tid ett ärende
behandlas i ett utskott, lämnar jag åt herrarnes eget omdöme.
Utskottet har enligt min mening vändt sig åt rätt håll, då ut¬
skottet hänskjutit frågan till järnvägsstyrelsens hörande. Om
järnvägsstyrelsens utlåtande icke skulle vara till lags, så står ut¬
skottet därför icke i något ansvar.
Men utskottet har dock trott sig icke böra lämna ur räk¬
ningen hvad järnvägsstyrelsen, som likväl bär ansvaret för statens
järnvägars ordentliga skötsel och drift, haft att upplysa, utan trott
detta vara af en viss betydelse. Så mycket större anledning att
hänskjuta ärendet till järnvägsstyrelsen har enligt mitt förme¬
nande legat däri, att det för utskottet varit omöjligt att bedöma,
huruvida motionärens framställning med afseende på kostnads¬
beräkningarna voro att lita på. I detta afseende har järnvägs¬
styrelsen visat, att motionären misstagit sig beträffande kostnaden
för de ifrågasatta torfladorna.
Ingen har nu yrkat bifall till motionärens framställning,
och därför kunde måhända det sagda vara nog, men jag förstår
icke, huru det skulle hafva varit möjligt att förorda denna motion,
Onsdagen den 4 April, e. m.
49 N:o 38.
sådan som densamma blifvit affattad. Jag vill fästa uppmärk¬
samheten därpå, att motionären icke angifver någon bestämd
kostnadssumma, som skulle beviljas för anbringande af så be¬
skaffade torf lador, som han föreslår. Motionären säger visser-
ligen, att sådana lador skulle till en början uppföras på åtta
särskilda platser, som han uppräknar. Hvarje lada skulle efter
motionärens förslag kosta 6,000 kronor, men i motionen saknas
uppgift på hvilken summa motionären i sin helhet begär. Motio¬
nären säger endast, att kostnaderna skola bestridas med medel,
som af Riksdagen anvisas, men det är emellertid svårt att veta,
huru mycket medel Riksdagen skulle anslå, om man ville till¬
mötesgå _ motionen. Motionären säger, som sagdt, att kostnaden
för hvarje torklada skulle uppgå till 6,000 kronor, men järnvägs¬
styrelsen uppgifver, att kostnaden för hvarje lada skulle stiga
till 25,000 kronor. Framställningen är efter min mening alltför
litet uttänkt för att för närvarande kunna leda till någon, annan
åtgärd än afslag. Hvad motionären åsyftat må vara behjärtans-
värdt, det vill jag visst icke förneka, men motionären har efter
min mening icke fört torffrågan framåt genom denna motion,
och jag tror icke, att det är annat att göra än att afvakta bättre
tider, då ett bättre och fullständigare förslag kan framkomma i
motionärens syfte.
Jag har nu intet annat yrkande att göra än om bifall till
utskottets hemställan.
Herr Kronlund: Herr talman! Lika glädjande som det
är att höra jordbruksministern försäkra, att Kungl. Maj:t med
oaflåtlig uppmärksamhet följer denna sak, lika nedslående tycker
jag, att det föreliggande utskottsutlåtandet är, icke så mvcket för
det slut, hvartill utskottet kommit, som på grund af innehållet i
den järnvägsstyrelsens skrifvelse, som finnes återgifven i utskottets
utlåtande och hvarpå utskottet grundar detta utlåtande. Att
järnvägsstyrelsen nu visat eu sådan passivitet för torffrågan är
så mycket mer förvånande, som järnvägsstyrelsen förut uttalat
sig ganska lofvande i frågan och då, såsom herr Nyländer nyss fram¬
hållit, åtskilliga uttalanden af sådant innehåll förefinnas i synner¬
het från den närmast föregående generaldirektörens tid. Jag
vill nu här läsa upp ett uttalande, som han fällde vid järnvägs¬
mannasällskapets allmänna möte i Stockholm den 13 och 14
augusti 1902. Det heter där: »Det är glädjande att veta, att
eldningen med torf nu kommit så långt, att man kan hysa
grundade förhoppningar, eller till och med visshet, om att man
i händelse af trängande behof kan med torf nödtorfteligen uppe¬
hålla driften å våra järnvägar, förutsatt att det vid sådana till¬
fällen finnes torf upplagd i förlag. Men det torde vara just här,
som skon kommer att klämma. Därför är torffrågan, betraktad
som stor nationell fråga, ingalunda löst därigenom, att man kommit
Andra Kammarens Prof. 1906. N;o 38. ' 4
Om upp¬
förande af
torflador vill
vissa järn¬
vägsstationer.
(Forts.)
S:o 38. 50
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om upp¬
förande af
torflador vid
vissa järn¬
vägsstationer.
(Forts.)
så långt, att man kan elda ett lokomotiv med torf. Det fordras
dessutom, att det finnes torf att elda med, när det behöfs, och
detta i stor mängd». Ja, just därför behöfvas de ifrågasatta
torfladorna. Järnvägsstyrelsens af utskottet återgifna uttalande
tyder snarare på eu afveckling än på en utveckling af torf frågan,
och detta ehuru torffrågan så länge legat Riksdagen varmt om
hjärtat. Jag beliöfver blott i detta afseende påpeka, hvad Riks¬
dagen under sista tiden gjort för torffrågan genom upprättande
af en torf lånefond på 1V2 millioner kronor, genom anställandet
af torf ingenjörer och torf assistenter, genom anvisande af ett an¬
slag för torffrågans främjande på 100,000 kronor, genom in¬
rättandet af en statens torffabrik i Norrbotten, samt genom ned¬
sättande af torffrakterna till 20 % under frakterna för stenkol,
allt detta naturligtvis i medvetande af hvilken vikt frågan har
för landet. Särskildt är förutvarande jordbruksministern, stats¬
rådet Odelberg, värd det varmaste erkännande från Riksdagens
sida för det energiska framsynta arbete på torffrågans utveck¬
ling han nedlagt. I vårt land förbrukas årligen för ungefär 66
millioner kronor stenkol, hvaraf staten naturligtvis använder en
stor del för järnvägskommunikationer, till sitt sjöförsvar och sin
industri. Staten förbrukar vidare för öfver 1 million kronor
ved om året till sina ämbetsverks och lokalers uppvärmning,
däraf järnvägarne för öfver 300,000 kronor. Att nu i någon
mån kunna ersätta denna stenkols- och vedförbrukning med
torf skulle enligt mitt förmenande i ekonomiskt hänseende
vara af den allra största betydelse, på samma gång som det i
politiskt afseende skulle vara till ovärderligt gagn att kunna gorå
sig mindre beroende af utlandet. Det är ju lätt att tänka sig
hvilken olycksdiger inverkan en tids blockad eller hämmad till¬
försel af stenkol skulle medföra för vårt lands industri, kom¬
munikationer och försvar, och hvilken förlamande inverkan det
skulle ha på hela vårt samhällslif. Riksdagen har också, påpekat
vikten häraf och begärt, att torfeldningen måtte fullföljas i ämbets¬
verken och vid järnvägarne; och Kungl. Maj:t har, såsom redan
sagts, anbefallt järnvägsstyrelsen att vidtaga åtgärder i denna
riktning. På hvilket sätt denna hemställan efterkommits, därom
få vi en aning, då vi finna, att järnvägsstyrelsen under år 1904
icke mindre än två gånger fått förständigande af Kungl. Maj:t
att ställa sig dessa föreskrifter till efterrättelse. Vidare finna vi,
att under år 1903 annonserade järnvägsstyrelsen, det föro statens
järnvägars behof årligen erfordrades 42,000 ton torf. År 1903
inköptes emellertid för järnvägarnes behof endast 10,000 ton, år
1904 7,000 ton och år 1905 5,000 ton. Således har eu gradvis
nedgång i inköpen ägt rum, och detta oaktadt under dessa ar
erbjudits järnvägsstyrelsen 70,000 ton torf, till största delen af
fullgod och bästa beskaffenhet, detta enligt styrelsens egna proto¬
koll och analyser. Järnvägsstyrelsen vill nu göra gällande, att
51 X:o 38.
Onsdagen den 4 April, e. m.
detta varit beroende på priset, men det är att märka, att produk¬
tionspriset ingalunda varit för högt, utan att de af järnvägsstyrelsen
anförda förhållandena uteslutande varit beroende på järnvägs¬
styrelsen själf. Såsom herrarne hört, hafva torffrakterna nedsatts
20 % under stenkolsfrakterna. Järnvägsstyrelsen beräknar emeller¬
tid nu torfpriset på det sättet, att den till torfvens inköpspris på
den plats, där den produceras, lägger fraktkostnaden, men icke
den af Kungl. Maj:t och Riksdagen anbefallda frakten, utan en
frakt, som först var 50 % högre än stenkolsfrakten och sedan
lika med stenkolsfrakten. Vid frakt af torf för eget behof öfver-
korsade järnvägsstyrelsen helt enkelt Kungl. Maj:ts föreskrift om
20 X nedsättning under stenkolsfrakterna och beräknade torf¬
frakterna så höga, att torfindustrien ej kunde täfla med de ut¬
ländska stenkolsleverantörerna; dessa skulle, tyckes det enligt
järnvägsstyrelsens mening, premieras på den inhemska industriens
bekostnad. Järnvägsstyrelsen vill helt enkelt inte använda torf
och den gör en konst i hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen önska.
Järnvägsstyrelsen förebär, att torf eldningen blir några tusen kronor
dyrare än stenkolen; ja, med järnvägsstyrelsens »intresse»-rak¬
ning; men äfven om så vore förhållandet, betänk hvilken be¬
sparing för vårt land och hvilka ökade inkomster för våra idoga
smålänningar och västgötar, hvilka just bedrifva torfindustrien,
hvilken nationalekonomisk vinst för landet i sparade skogar! Lan¬
dets skogar öfverafverkas årligen med 3 millioner kubikmeter
virke, och det brännes årligen upp i vårt land för 30 millioner
kronor ved. Järnvägsstyrelsen offrar flera hundra tusentals kronor
på försök med elektrisk järnvägsdrift, men vill ej en gång bygga
några torflador för att möjliggöra torfleveranser till järnvägarna,
vill ej ens vidtaga en liten obetydlig förändring å lokomotivens
eldstäder för att underlätta torf eldningen. Med den gröfsta advo¬
katyr och byråkratiska öfverlägsenhet besvaras alla framställningar
från torf producenterna. Det är nedslående, tycker jag, att på
detta sätt allt hvad som från Kungl. Maj:t och Riksdagens sida
i vårt land göres i torffrågan skall stranda på ett passivt motstånd
från järnvägsstyrelsen. Jag hoppas verkligen, att vår energiske
och kraftfulle civilminister må kunna på något sätt få bukt med
järnvägsstyrelsen. Hvarje ansats till att tillvarataga en af vårt
lands största naturliga rikedomar skall väl ej stranda mot vår
envisa svenska byråkratism.
Herr Palme: Herr talman! Det föreliggande utskottsbe-
tänkandets motivering är ju hufvudsakligen ett återupprepande
af järnvägsstyrelsens utlåtande. Detta utlåtande synes mig gifva
ett klart bevis för den många gånger hörda uppfattningen, att
järnvägsstyrelsen vill vara en tämligen själfrådig stat i staten.
Om en annan stat har Geijer sagt, att dess historia är dess
konungars. Manne man icke kan säga detsamma om kungl.
Om upp¬
förande af
torflador vid
vissa järn¬
vägsstationer.
(Forts.)
X:» 88. 52
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om upp- järnvägsstyrelsen? En föregående ärad talare har nämligen nyss
förande af tläl. citerat ett yttrande, om jag icke misstager mig från år 1902,
^issa °jarn- af dåvarande chefen för järnvägsstyrelsen. Jag har detta utta-
vägsstationer. lande här i min hand. Och i 1903 års skrifvelse säger järn-
(Forts.) vägsstyrelsen, att ganska goda utsikter förefinnas, att inom en
snar framtid torf skall komma till en ganska vidsträckt använd¬
ning såsom bränsle för järnvägsdriften. Nu låter det på helt
annat sätt; nu har chefsombyte skett, och nu ställer sig järnvägs¬
styrelsen ganska snäf emot torfeldning för järnvägsdriften.
Jag vet väl, lika väl som herr vice talmannen, hvilken nyss
hade ordet, att det ingalunda är svårt att plocka sönder rätt
mycket af den motivering, som motionären har förebragt, men
syftet är tvifvelsutan afsevärdt och förtjänt af att upptagas på
fullt allvar. Då kan det verkligen väntas, att kungl. järnvägs¬
styrelsen, ett statens ämbetsverk, när det skrifver till ett
Riksdagens utskott, icke använder sådana uttryck, som, enligt
hvad jag nyss fick höra af en ledamot af Första Kammaren,
järnvägsstyrelsen här begagnat, då styrelsen ungefärligen yttrat,
»att motionären gör sig till talrör för torfmossägarne, som för
sina intressen alldeles skjuta statens intressen åsido». Jag vill
för min del protestera mot sådana uttryck i eu skrifvelse till ett
Riksdagens utskott.
Det slut, hvartill jag i denna fråga helst skulle vilja komma,
vore att man, med ogillande af utskottets motivering, beslutade
i enlighet med utskottets hemställan, men då de ärade talare,
som i hufvudsak dela min åsikt, icke gjort något sådant yrkande,
vill jag icke heller göra det.
Herr Hammarskjöld: Herr talman! Jag beklagar kam¬
maren, som ytterligare nödgas åhöra ett anförande i torffrågan
denna sena timme. Men det kan icke hjälpas. Det är nog icke
hvar dag det händer, att kungl. järnvägsstyrelsen får försvarare
i Riksdagen. Men i kväll har detta blifvit nödvändigt, tv den
har blifvit mera orättvist beskylld, än den förtjänar.
Här har af olika talare sagts, att styrelsen icke är intresserad
för torffrågan; förut skulle den ha ställt sig mera välvillig, men
är nu ytterst snäf. Jag vill gärna medgifva, att i den skrifvelse,
som utskottet fick del af — den var för öfrigt icke ställd till
utskottet, utan till statsrådet och chefen för civildepartementet —
är styrelsen litet snäf, icke med hänsyn till själfva frågan, för
hvilken styrelsen fortfarande är intresserad, utan med hänsyn till
vissa fabrikanter, som verkligen gått något långt. Här har nu slagits
åtskilligt mynt af hvad som ett par gånger förekommit i Kungl.
Maj:ts skrifvelse till järnvägsstyrelsen, nämligen att styrelsen för-
ständigats att i största möjliga utsträckning begagna torf. Men
konsekvent ha de talare, som nämnt detta, utelämnat, hvad som
kommer efteråt. Det följer en rad med följande lydelse: »om
Onsdagen den 4 April, e. in.
53 N:o 38.
det han ske utan af sevärd förlust». I den skrifvelse, som kom
utskottet till del, visar järnvägsstyrelsen med klara siffror, att de
försök, som blifvit anställda, ha visat en förlust af 5 procent i
jämförelse med stenkolen. Och på denna punkt frågar järnvägs¬
styrelsen: Huru stor förlust få vi åsamka statens järnvägar genom
användning af torf? Styrelsen lämnar i den här berättelsen eu
mycket klar och omständlig redogörelse, huru det går till vid
upphandlingar och vid olika former för inköp, huru vid upp¬
handlingen upptagas prof af styrelsens ombud i närvaro af säl-
jarnes ombud. Normalvattenhalten är bestämd en gång för alla
till 25 procent; skulle den vara lägre, så får säljaren mera be-
taldt, och skulle den vara högre, så får han proportionsvis mindre.
Profning sker tid efter annan för leveransen, tv torfven är af
olika beskaffenhet, och det är nödvändigt att ofta anställa under¬
sökningar. Det torde vara påtagligt, att detta icke aflöper utan
åtskilligt besvär och kostnad, när särskilda personer skola erhålla
uppdrag att tid efter annan göra de där uttagningarna och likaså
att anställa undersökningar. Nu har det sagts, att för några år
sedan — det var 1903 — var järnvägsstyrelsen mycket villig att
anställa storartade försök. Det är alldeles riktigt. Då uppgjordes
den planen, att det skulle anställas försök med torfeldning i den
del af riket, som ligger söder om Stockholm och Örebro — dessa
platser voro de nordligaste punkterna — och då beräknade styrel¬
sen, att den skulle kunna använda ända till 42,000 ton. Men
huru har det gått? Styrelsen har icke fått in anbud annat än
från de sydligaste delarne af landet, från Skåne, Småland och
Västergötland. Den visar, att man kan icke frakta torf till de
öfre delarna i distriktet — Stockholm, Örebro och Värmland —
utan att kostnaden för transporten blir så stor, att torfeldningen
bara genom den omständigheten kommer att blifva mycket dyrare
än eldning med stenkol. Detta är anledningen till att man under
sista året icke kunnat använda torf annat än i de sydligaste
delarna af landet; torf har icke kunnat användas så långt upp
som i Södermanland, Östergötland och Nerike. Dessutom tillkom
en annan omständighet, hvarom styrelsen erinrar. Under den
torraste årstiden har det visat sig, att torfeldningen är förbunden
med eldfara, så .att skogseld och hedbrand uppstått på grund af
torfeldningen. Äfven detta gör, att man icke kunnat använda
torf i så stor utsträckning som eljest.
Nu hafva torffabrikanterna klagat öfver de villkor, som
järnvägsstyrelsen uppsatt för upphandling af torf. Då är det
märkligt, att dessa villkor äro föreslagna af statens torfingenjör,
som ju har största intresset af att torf frågan måtte vidare ut¬
vecklas. Och dessa villkor hafva blifvit föreslagna på fabrikan¬
ternas egen begäran, och likaledes hafva fabrikanterna sagt, att
det gör dem detsamma, om staten köper torf eller icke, ty de
hade så stor afsättning ändå för varan. Men när afsättningen
Om upp¬
förande af
torflador vid
vissa järn¬
vägsstationer.
(Forts.)
X:o 88. 54
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om upp¬
förande af
torflador vid
vissa järn¬
vägsstationer.
(Forts.)
till staten icke blef så stor, som de beräknat, så säga de, att de
nedlagt så stora kostnader, så att, om de icke få sälja till staten,
så gå de under. Detta synes vara uppgifter, som strida mot
hvarandra.
Jag vill på förhand säga, att jag är mycket intresserad af
att torfproblemet måtte kunna lösas på ett gynnsamt sätt och
att vi måtte kunna använda torf så mycket som möjligt för järn¬
vägarnas behof. Men hvaraf kommer det sig då, att torf icke
vunnit så särdeles stor användning hos enskilda till förbrukning
i hushåll och eldstäder?
Här har upplästs af herr Kronlund ur en skrifvelse från
järnvägsstyrelsen för ett par år sedan, att järnvägsstyrelsen genom
försök funnit, att man genom torfeldning kunde »nödtorftigt
uppehålla järnvägens drift», och detta anförde han som bevis på
att man borde använda torf i stor skala för järnvägarna. Men
jag tycker, att orden »nödtorftigt uppehålla järnvägens drift»
visa, att torfeldning endast kan tillgripas som en nödfallsutväg
och att problemet ingalunda kan betraktas som löst, huru man
på lyckligaste sätt skulle kunna använda torf.
Herr Palme protesterade mot det skrifsätt, som järnvägs¬
styrelsen användt i skrifvelsen, som han trodde vara ställd till
utskottet, men som i verkligheten var ställd till civilministern.
Ja, jag undrar, om skrifvelsen icke kan betraktas som svar på
tal. Ty om man läser den skrifvelse, som torffabrikanterna kommit
med, så måste man medgifva, att de icke heller skrädt orden.
Jag tror, att de båda parterna kunna, som man säger, i detta
fall taga hvarandra i hand. Min privata öfvertygelse om torf-
problemets rätta lösning är för öfrig!, att vi icke kunna komma
därhän att med riktig fördel använda torf direkt på lokomotiven.
Det rätta sättet för torfvens användning ernå vi nog icke förr,
än vi kunna använda den på mossen, där den tillverkas. Där
skall den användas i kraftstationer, från hvilka man medelst
elektriska kraftledningar kan drifva järnvägarna. Då tror jag,
att torfproblemet blir löst, men icke förr.
Herr talman! Jag skall anhålla att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman! Med anledning
af att järnvägsstyrelsen så hårdt klandrats för att den icke i
större utsträckning än hittills varit fallet användt torf såsom
bränsle, så skall jag be att få berätta en sak, som kanske
kan vara belysande för att visa Riksdagen huru Riksdagens för¬
troendemän behandlat torffrågan. Samma år som Riksdagen
aflat skrifvelse till regeringen med anhållan, att torf skulle så
mycket som möjligt användas för eldning vid statens lokaler,
försiggick torkeldning i detta hus. Det var på hösten 1904. Jag
var i tillfälle att på denna tid gå igenom riksdagshuslokalerna
55 N:o 38.
Onsdagen den 4 April, e. m.
och korn så också ned i värmekällaren. Då frågade jag maskinisten: Om upp-
Huru utfaller profeldningen med torf? Ni använder väl torf vid fid
torkeldningen här? Då svarade han: det bry vi oss icke om; vi$sa järn_
det ha vi ingen föreskrift om. Så mycket intressera sig Riks- vägsstationer.
dagens förtroendemän själfva för denna fråga, när det gäller (Forts.)
Riksdagens egna lokaler. Och det är belysande för det intresse,
som förefinnes för torffrågan, då man icke behandlar den i
diskussionen.
Hvad frågans ekonomiska sida beträffar, så instämmer jag
med herr Hammarskjöld. Jag tror icke, att man bör drifva statens
järnvägar att använda torf i större skala än som kan anses vara
något så när fördelaktigt, d. v. s. i en helt liten skala. Torf
kan vara bra att ha i reserv, men så länge England icke lagt
någon större tull på stenkol och stenkolen ej blifvit afsevärdt
dyrare än nu, tror jag det är säkrast att begränsa experimenten.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ io.
Vidare föredrogos hvartdera för sig och blefvo af kammaren
godkända statsutskottets utlåtande och memorial:
n:o 79, angående höjning af anslaget till justitieombuds-
mansexpeditionens och tryckfrihetskommitténs expenser; och
n:o 80, angående reglering af aflöningen för vaktmästaren
vid Riksdagens hus.
§ 11.
Till afgörande förelåg härefter statsutskottets memorial n:o
81, angående konstnärlig dekorering af kamrarnas plenisalar i det
nya riksdagshuset.
I anledning af gjord framställning hemställde utskottet i
detta memorial, att Riksdagen måtte dels uppdraga åt fullmäktige
i riksgäldskontoret att, för utrönande huruvida lämpliga konst¬
verk kunde erhållas för dekorering af de härtill afsedda större
fälten i riksdagshusets plenisalar,. anordna en täflan mellan konst¬
närer samt därefter jämte framläggande af det vunna resultatet
till Riksdagen göra den framställning, hvartill förhållandena för¬
anledde, dels ock bemyndiga fullmäktige att af förslagsanslaget
till riksdagskostnader i mån af behof använda ett belopp af
10,000 kronor till bestridande af kostnaden för berörda täflan.
Efter uppläsandet af utskottets hemställan yttrade
Herr Branting: Herr talman! Jag har begärt ordet endast
Om dekore¬
ring af
kamrarnas
plenisalar.
N:o 38. 56
Om dekore¬
ring af
kamrarnas
plenisalar.
(Forts.)
Onsdagen den 4 April, e. m.
för att framhålla den sida af denna sak, som redan utskottet
betonat, nämligen att det är mindre lämpligt, att definitivt beslut
i _ frågan nu utaf Biksdagen fattas. Af den föregående utred¬
ningen framgår, att man ännu icke är fullt på det klara med
huru dessa saker allra lämpligast böra ordnas. Det säges på sid.
7 att: »Hvad ämnena anginge, borde konstnärerna icke vara
absolut bundna af de förslag, som ofvan framställts». Jag tror,
att det är synnerligen välbetänkt, att ett sådant uttalande har
skett,. ty med all aktning för de ärade personer, hvilka hafva
haft i uppdrag att förberedelsevis göra upp ett förslag i dessa
dekorationsfrågor, så måste man väl dock säga, att förslaget ännu
icke bar varit underkastadt den pröfning, att man med full trygg¬
het kan säga, att detta är ett verkligt genomgående godt förslag,
om hvilket en allmän mening kan samla sig. Förslaget har
heller icke, så vidt jag bar erfarit, blifvit föremål för den all¬
männa meningens bedömande till någon större utsträckning. Jag
tror också, att, i fall man ser något närmare på detaljerna, det erbju¬
der sig åtskilliga erinringar, hvilka böra komma till beaktande.
Men jag betraktar hela förslaget endast såsom ett första utkast
till en ungefärlig ledning om huru några personer tänkt sig
saken, men ingalunda bindande och således hindrande nya konst¬
närliga uppslag, som kunna framkomma.
Jag skall icke gå in på någon detaljkritik, det faller mig
naturligtvis icke in. Men det kan emellertid t. ex. sättas i fråga,
om det är fullt lämpligt att placera försvarssynpunkten uteslu¬
tande i Första Kammaren. Jag tror, att Andra Kammaren kan
hafva något anspråk på att ej i det afseende! stå tillbaka — med
afseende å verklig försvarsvillighet. Vidare kan man väl säga,
att detta öfverförande af hela den industriella verksamheten,
d. v. s. arbetet, det industriella arbetet vid bergsbruk, industri
och skogshushållning, enbart till Första Kammaren icke är lämp¬
ligt. Dot kan ju visserligen vara en hälsosam erinran för dem,
som där sitta, om den arbetets grund, hvarpå deras kapitalbesitt¬
ning hvilar. Men i alla fall är det väl att antaga, att dessa arbe¬
tareskaror skola komma att i rätt stor utsträckning blifva före¬
trädda i den blifvande Andra Kammaren genom direkta repre¬
sentanter, och det industriella arbetets plats bör då äfven vara
bär i Andra Kammaren. På samma sätt kan man ju fullfölja
kritiken af dessa uppslag. Man kan t. ex. fråga sig, hvarför
egentligen Engelbrekt skall införas i Första Kammaren, en man,
om hvilket det anföres utaf kommitterade själfva, att han var riks-
höfvitsman vid det första riksmötet, som man vet bevistades af
köpstadsmän och allmoge. Att han, hvilkens plats i vår historia
är som folkhöfvitsman, skulle vara särskild! lämpad att stå i Första
Kammaren, är underligt. Det förefaller åtminstone mig, som om
det icke blifvit nog klargjordt, hvarför så bör vara fallet. Har
möjligen meningen varit, att han skall stå där såsom en varnande
Onsdagen den 4 April, e. tn.
57 N:o 88.
påminnelse om den alltför stora risken, ifall man alltför långt aflägsnar
sig från de breda lagrens uppfattning? Vidare vill det synas mig,
som om ett sådant viktigt tidsskede i vår historia som just själfva
grundläggandet af det nya representationsskicket väl lämpligen
bort på något sätt ihågkommas bland de gruppbilder, som man
tänkt sig använda vid den konstnärliga dekoreringen just af detta
riksdagshus.
Med dessa erinringar har jag endast velat visa, att det ej
bör fästas alltför afgörande betydelse vid det förslag, som af
dessa kommitterade uppgjorts, utan att det bör starkt pointeras,
att konstnärerna icke höra vara, såsom det står i memorialet,
»absolut bundna» af detta förslag. Enligt min mening böra de
tvärtom icke alls vara bundna utaf detsamma, utan frågan må
få stå på den punkt, att kommitterade anses hafva gjort ett
första utkast, men just ingenting mer, och att en fortsatt under¬
sökning kanske kan bringa nya, beaktansvärda uppslag fram.
Jag har, herr talman, naturligtvis icke något annat yrkande att
göra än bifall till utskottets yrkande.
Herr Warburg: Herr talman! Då jag varit en af kommit¬
terade, som herrar riksgäldsfullmäktige visat den äran att råd¬
fråga, ber jag att i allra största korthet få besvara de erinringar,
som herr Branting gjort. Det ligger i sakens natur, att man
icke gärna kan hafva alldeles samma ämnen framställda i Första
Kammaren och i den Andra. Jag vet ej riktigt, huru det
skulle kunna arrangeras. Om man skulle hafva en allegorisk
framställning åsyftande landets försvar, och man beslutade att
placera denna framställning här i denna kammare, skulle det
naturligen kunna tänkas, att man sade i Första Kammaren,
att denna hade lika mycket intresse för landets försvar som
den Andra Kammaren. Likaså kan man ju tänka, om man
ville hafva en framställning åsyftande landets andliga idrotter,
och man beslutar, att denna framställning skulle placeras här
uppe i denna kammares sal, att Första Kammaren å sin sida kan
säga, att den har lika stort intresse för dessa idrotter som Andra
Kammaren. Jag kan icke förstå denna rivalitet kamrarna emellan.
Om det är sex olika fält, som skola erhålla en konstnärlig ut¬
smyckning, och det bestämmes, att man skall hafva framställ¬
ningar, åsyftande försvaret på ett fält, bergsbruk och industri på
ett annat, samt vidare skogshushållning, andliga idrotter, jord¬
bruk samt handel och sjöfart, kan jag ej förstå, huru det skall
kunna arrangeras så, att rivaliteten mellan kamrarna skall kunna
undvikas — om man nämligen vill lägga någon vikt vid i hvilken
kammare det ena eller andra ämnet framställes.
Hvad beträffar de historiska ämnena, få dessa naturligtvis
följa i den ordningsföljd, som historien angifver. Om man nu
börjar med Första Kammaren, eftersom den heter första kam-
Om dekore¬
ring af
kamrarnas
plenisalar.
(Forts.)
>T:o 38. 58
Onsdagen den 4 April, e. in.
Om dekore¬
ring af
kamrarnas
plenisalar.
(Forts.)
maren, får man naturligtvis taga de äldsta skedena i denna kam¬
mare, och man har därför tänkt att taga ämnen från medeltid
och storhetstid, Engelbrekt och Gustaf II Adolf, där, och ämnen
från frihetstid och nyaste tid här, tillkomsten af vår gällande lag
och af vår regeringsform, här. Det finnes ju icke något femte
fält. Annars hade det varit mycket lämpligt att användas för
framställning af tillkomsten utaf det nya representationsskicket.
Jag vill dock säga, att jag för min ringa del ansett det vara rik¬
tigare att antyda själfva regeringsformens utarbetande i bild än
det nya representationsskickets. Vidare är det en annan sak, som
jag ej behöfver närmare utveckla, nämligen att det är mycket
svårare att framställa nyaste tidens dräkter än dräkter från någon
äldre tid, ty dessa blifva mera plastiska.
Kommitterade hafva själfva betonat, att, hvad ämnena angår,
böra konstnärerna icke vara absolut bundna. Detta just för att
tillgodose frihetens kraf. Men någon ledning har dock ansetts
böra gifvas konstnärerna. Då den föregående talaren anmärkte,
att den nu förevarande frågan om dekoreringen af kamrarnas
plenisalar icke varit debatterad, må jag säga, att kommitterade
dock ej rå för detta. Ty saken har dock varit framlagd i pressen
till offentligt bedömande redan för några månader sedan. Och
de som intressera sig för frågan och förfogat öfver organ, hade
då haft tillfälle att yttra sig öfver detta förslag, ifall de haft
några erinringar att göra mot detsamma. För min del må jag
bekänna, att jag har stått mycket tveksam, huruvida öfver hufvud
taget det nu föreliggande förslaget i sin helhet lean genomföras
på ett fullt tillfredsställande sätt, och detta ha kommitterade ock
antydt i förslaget om täflan, på det att man måtte kunna få se,
huruvida möjlighet förefinnes att här i de absidiska hvälfningarna
ofvanför talmansplatsen öfverhufvud taget kunna få in någon
tillfredsställande komposition. Jag har, som sagdt, varit mycket
tvifvelaktig, huruvida detta kunde gå för sig och huruvida man
ej i stället skulle kunna där anordna vanliga dekorationsmotiv
med rent ornamental karaktär. Däremot tyckes man vara täm¬
ligen ense om att de båda fälten ofvanför referentläktaren och
diplomatläktaren med största lätthet borde kunna fyllas med några
lämpliga motiv. Det har likaledes rådt någon tvekan, huruvida
verkligen de rektangulära fälten kunna fyllas med de föreslagna
bronsrelieferna eller huruvida de icke måste anses väl små för
detta ändamål. Det har emellertid varit arkitektens önskan och
tanke, att å dessa rektangulära sidofält skulle inläggas någon
bronsrelief. Allt detta kan man dock naturligtvis ej veta, förrän
man fått till stånd en täflan. Ehuruväl man verkligen tänkt vid
bestämmande af 10,000 kronor till täflingspris, att det högsta
priset skulle bestå i rättigheten att få utföra konstverket, hvadan
kanske detta belopp blir något knappt, om intet utförande af den
Onsdagen den 4 April, e. m.
59 N:o 38.
eller andra uppgiften kommer i fråga, antager jag dock, att Om dekore
ena
beloppet blir tillräckligt,
Herr talman, jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.
Herr Bran ting: Herr talman! Af den ärade kommittémed¬
lemmens försvar synes mig just framgå hvad jag sade, nämligen
att några verkligt bindande skäl för denna framställning icke
finnas. Hans utveckling var egentligen: Jag tycker, jag anser,
jag tror, att på det sättet skulle det kunna blifva något så när
tillfredsställande. Saken är vidare så pass ny, att det ej är
underligt, om en offentlig kritik ännu ej hunnit äga rum. Vi
hafva haft en sådan mängd andra saker att behandla, så att
pressen har ej hunnit att sysselsätta sig med denna detalj. Allt
hvad den ärade talaren anförde stöder ju dock endast ytterligare
hvad jag har här framhållit, att förslaget endast bör betraktas som
ett utkast och ej hafva någon definitiv karaktär, utan att åt den
konstnärliga friheten bör lämnas rätt stort spelrum.
ring af
kamrarnas
plenisalar.
(Forts.)
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 12.
Bevillningsutskottets häruppå föredragna betänkande n:o 12,
i anledning af väckt motion rörande tullbehandlingen af vissa för
fartygs byggande m. m. afsedda materialier och skeppsförnöden-
heter, blef af kammaren godkändt.
§ 13-
Å föredragsningslistan fanns häruppå upptaget lagutskottets Om ändring
utlåtande n:o 33, i anledning af dels Kungi. Maj:ts proposition i vissa delar
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen, J m.m.
lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i en¬
rum, lag angående villkorlig frigifning, lag angående villkorlig
straffdom samt lag angående ändrad lydelse af 1, 2, 4, 5 och
7 §§ i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, dels ock en
i anledning af denna proposition afgifven motion.
I proposition af den 2 nästlidne februari, hvilken blifvit af
båda kamrarne till lagutskottet hänvisad, hade Kung! Maj :t, under
åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet och högsta dom¬
stolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga i proposi¬
tionen införda förslag till:
1) lag angående ändring i vissa delar af strafflagen;
2) lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum;
3) lag angående villkorlig frigifning;
4) lag angående villkorlig straffdom; samt
N:o 38. 60
Onsdagen den 4 April, e. in.
9m. ändriy 5) lag angående ändrad lydelse af 1, 2, 4, 5 och 7 SS i lagen
af7trapagehden 7 oktober 1900 om straffregister..
m_ m, i samband med denna proposition hade utskottet till be-
(Forts.) handling förehaft en till utskottet hänvisad, inom Andra Kam¬
maren väckt motion, n:o 142, i hvilken herrar J. B. Eriksson i
Grängesberg, E. A. Leksell, E. C. Kropp och N. A. Nilsson i
Malmö föreslagit, att Riksdagen, med bifall i öfrigt till Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition, måtte vidtaga den ändring i
sagda proposition, att bestämmelserna om straffskärpningarna hårdt
nattläger och mörkt enrum bortfölle
Utskottet hemställde:
1) att Riksdagen, med afslag å herr Erikssons i Gränges¬
berg med flere motion, måtte antaga i propositionen innefattade
förslag till dels lag angående ändring i vissa delar af strafflagen,
dels ock lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkstäl¬
lande i enrum,
2) att Riksdagen, under förklarande, att det i propositionen
innefattade förslaget till lag angående villkorlig frigifning icke
kunnat i oförändradt skick godkännas, ville i anledning af pro¬
positionen för sin del antaga följande förslag till lag angående
villkorlig frigifning,
3) att Riksdagen måtte antaga det i propositionen innefat¬
tade förslaget till lag angående villkorlig straffdom, och
4) att Riksdagen måtte antaga det i propositionen innefat¬
tade förslaget till lag angående ändrad lydelse af 1, 2, 4, 5 och
7 §§ i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, be¬
gärdes ordet af
Herr Zetterstrand, som yttrade: Med afseende å sättet
för föredragningen af detta utlåtande tar jag mig friheten hem¬
ställa, att hvarje lagförslag föredrages paragrafvis med ingress
och rubrik sist och att vid behandlingen af § 1 i hvarje förslag
öfverläggningen må omfatta förslaget i dess helhet samt att, för
den händelse något förslag kommer att i vissa delar återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling
i afseende å de delar af lagförslaget, som blifvit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som af ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar kunna föranledas.
Hvad herr Zetterstrand sålunda hemställt bifölls af kammaren.
Punkten 1).
Lag angående ändring i vissa delar af strafflagen.
Onsdagen den 4 April, e. m.
61 N:o 38.
2 leap. 2 §.
För denna paragraf hade Kungl. Maj:t och utskottet före¬
slagit följande lydelse:
Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. in.
(Forts.)
§ 2.
Dödsstraff skall å fängelsegård verkställas genom hals¬
huggning. Förut gifves den dömde lämplig tid att sig till döden
bereda. Innan han till afrättsplatsen utföres, skall domen där
uppläsas. Vid afrättningen skola närvara fängelsets föreståndare,
fångpredikant eller den, som beredt fånge till döden, fängelse- eller
provinsialläkare, kronofogde eller magistratsledamot, af Konungens
befallningshafvande förordnad tjänsteman, som förer protokoll öfver
hvad därvid förekommer, samt andra personer, hvilka Konungens
befallningshafvande tillkallar. Den kommun, inom hvars område
afrättningen sker, äge ock utse högst tolf personer att afrättningen
öfvervara. Den afrättades kropp varde i stillhet å närmaste be¬
grafningsplats jordfäst.
Dödsstraff skall ej verkställas å kvinna, som hafvande är,
utan uppskjutas till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat; ej
heller å den, som för sjukdom ej kan sig till döden bereda,
innan med honom bättre varder.
Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen för¬
ordnat, att domen verkställas må.
Efter föredragning af paragrafen yttrade
Herr Nilsson i Malmö: Herr talman! Det kan naturligtvis
icke falla mig in att med något längre anförande söka spjärna
mot udden i en fråga, där förhållandena blifvit så tillrättalagda
som här, och där utgången är så gifven. Då jag likväl begärt
ordet, har det skett därför, att jag af hänsyn till den uppfattning,
som jag hyser, måste så eftertryckligt, som det är mig möjligt,
reservera mig mot vissa delar af det föreliggande lagförslaget,
nämligen de delar, som afhandla de affliktiva straffskärpningarna.
Som bekant beslöt 1898 års Riksdag en skrifvelse till Kungl.
Maj:t dels angående villkorlig straffdom, dels angående affliktiv
skärpning såväl af bötesförvandlingsstraffet som äfven af vissa
urbota frihetsstraff. Då lagutskottets utlåtande härom behandlades
i denna kammare den 7 maj nämnda år, uttalade nuvarande stats¬
ministern, excellensen Staaff, i motsats till en annan talare, att
detta utlåtande hos honom föranledde den största tvekan på den
grund, att första punkten i utskottets hemställan — d. v. s. den
angående den villkorliga domen —- förde med sig i släptåg de
tvänne andra punkterna, d. v. s. dem om affliktiva straff. Sedan
dess synes samme högt ärade talares tvekan i icke oväsentlig mån
N:o 38. 62
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om ändring ha gifvit med sig, eftersom vi finna hans namn under den före-
af^mfflaTn varan(^e kung!, propositionen. Jag måste beklaga detta. Men på
Sm!magen samma gång vill jag gärna erkänna, att jag och mina eventuella
(Forts.) meningsfränder med denna kung! proposition för ögonen ha en
väsentligt större anledning att känna tillfredsställelse än bedröfvelse.
Det förhåller sig nämligen så, att hans excellens herr statsministern
icke i ett och allt följt den kungl. kommitténs förslag, utan be¬
gränsat tillämpningen af de affliktiva strafEskärpningarna i fråga
om de urbota frihetsstraffen och fullkomligt strukit dem vid böters
förvandling till fängelse. Jag hembär till hans excellens herr
statsministern min varma erkänsla härför, en erkänsla, som inga¬
lunda blir mindre den dag, då det behagar chefen för justitie¬
departementet att till verklig reformering i modem och human
anda upptaga det olycksaliga bötesförvandlingsstraffet, som enligt
alla sakkunnigas mening underminerar rättsordningen och för¬
svar hedersbegreppen.
Det gifves också rum för den misstanken, att bland de lag¬
förslag, som denna kungl. proposition innehåller, är hans excellens
herr statsministern ingalunda mest förälskad i förslaget om de
affliktiva straffskärpningarna, förslaget om mörkt enrum och hårdt
nattläger. Det har sagts mig, att politiska hänsyn här spela in
och spela in på ett afgörande sätt. .För att erhålla Första Kam¬
marens bifall till de så lifligt — och det med rätta — åtrådda
reformerna om villkorlig frigifning och villkorlig straffdom, måste
Andra Kammaren anamma de affliktiva straffskärpningarna. Det
är alltså ett nytt prof på politikens offerväsen, som vi här få be¬
vittna, och hvari vi delvis göra oss till medbrottslingar, detta offer¬
väsen, som gestaltar sig ohyggligare i detta land än i något annat
af den kända anledningen, att Riksdagen här arbetar på tvänne
kamrar med lika myndighet.
De ändringar i strafflagen, som här föreslagits, ha tillstyrkts
af ett enhälligt lagutskott. Icke utan glädje kan jag emellertid
konstatera, att samma enhällighet icke förefunnits uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol, då detta ärende där föredragits. Enligt protokollet
har justitierådet Quensel uttryckligen förklarat, att han för sin del
icke var öfvertygad om att man genom de här föreslagna kropps¬
liga straffskärpningarna kunde göra de korta frihetsstraffen mera
ändamålsenliga. Justitierådet Wijkander förklarar, att den mest
naturliga och mest effektiva af alla skärpningar torde vara arbets¬
tvånget. Och han ber få slippa att i den allmänna strafflag¬
stiftningen åter se kroppsstraffet infördt. Justitierådet Skarin har
instämt med justitierådet Wijkander och jämväl förklarat, att en
strängare straffverkställighet i allmänhet, såsom ju också Kungl.
Maj:t har föreslagit, såväl som ett strängare mått af arbete torde
vara tillfyllestgörande i nämnda hänseende. De öfriga justitie-
råden åter ha omfattat de affliktiva straffskärpningarna med all
Onsdagen den 4 April, e. in.
63 N;o 38.
den öfvertygelse, all den hänförelse och tillförsikt, som till äfventyrs Om ändring
kan gömma sig i tystnadens vältalighet. i dessa delar
För min del vill jag förklara, att jag icke kan vara med
om införandet af dessa kroppsstraff. Jag kan det ej, därför att (Forts.)
jag finner dem grymma och omänskliga, därför att de torde med¬
föra vådor för fångens lif och hälsa och kunna blifva samhälls-
vådliga därigenom, att de uppamma ett farligt hat mot all sam¬
hällelig ordning. Genom pinans intensitet, om än icke genom
dess syfte, blifva dessa straff i själfva verket ett slags tortyr.
Med anledning af den föreliggande propositionen har jag i
sällskap med flere andra ledamöter af denna kammare gjort ett
besök på Långholmens centralfängelse för att göra vissa iakt¬
tagelser. Jag vill begagna tillfället att vitsorda den, för så vidt
jag kunnat iakttaga, goda ordning, som där var rådande, samt
betyga härvarande direktören, major Follin, min tacksamhet för
det tillmötesgående och den vänlighet, han visade oss. Men in¬
trycket därifrån kunde hos mig endast befästa den uppfattning,
som jag dessförinnan hyste, nämligen att de här föreslagna straffen
äro förfärliga. Det upplyses i den kung! kommitténs utlåtande,
att med hårdt nattläger menas fullkomlig afsaknad af sängkläder.
Man kunde möjligtvis då hysa den föreställningen, att fången
skulle ha sitt »läger» på en träbrits eller någonting, som kunde
förtjäna benämning af säng. Men så förhåller det sig icke. Utan
vill fången hvila, så är han hänvisad till det nakna golfvet. Men
därigenom blir nattlägret ej blott hårdt, utan också ohyggligt kallt
och på grund däraf äfven hälsovådligt. Jag frågade befälet, hur
det förhöll sig med temperaturen därute på Långholmen. Och
jag fick till svar, att temperaturen där växlade mellan 15, 16 och
17 grader. Man har inrättat centraluppvärmning, som gör lokalerna
varmast om kvällar och mornar. Sedan afkyles temperaturen,
så att den, enligt mig lämnad uppgift, på efternatten kan nedgå
till 14 grader. Jag tager för gifvet, att temperaturmätningen till¬
går så, att termometern placeras å väggen vid manshöjd. Men
på golfvet, där fången skall ha sitt s. k. läger, blir det ju alltid
ett par grader kallare, alltså 12 grader. Jag tror, att hvem som
helst, hur stark han än är, skulle frysa ganska duktigt, om han
i den temperaturen måste ligga på ett hårdt golf, utan annan
betäckning än de rätt tunna fångkläderna.
Utskottet förklarar på sid. 13, att »någon försämring i hygieniskt
afseende är med dessa skärpningar ingalunda förbunden». Jag
måste sätta ett stort frågetecken vid detta, och jag kan icke tänka
mig, att utskottet själft känner sig fullt öfvertygadt om riktigheten
af hvad det uttalat. Jag har hört personer, som pröfvat, hvad
s. k. hårdt nattläger och mörkt enrum vill säga, förklara, att dessa
straff äro ej blott ohyggliga, utan också menliga för hälsan.
På ett annat ställe, sid. 5, säger utskottet: »I sistnämnda
afseende kan anmärkas, att man vid anordnandet hos oss af de
N:o 38. 64
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om ändring kortvariga frihetsstraffen låtit sig i hög grad bestämmas af hänsyn
af strafflagen^ brottslingens kroppsliga välbefinnande» etc. För min del tror
m. m. jag verkligen, att det kroppsliga välbefinnandet är en mycket god
(Forts.) sak äfven i fråga om en straffånges uppfostran till ett bättre lif.
Jag hyser den meningen, att det kroppsliga välbefinnandet utgör
ett ganska väsentligt villkor för själens hälsa, och att utan kroppsligt
välbefinnande blir det i regeln klent beställdt med människans
moraliska motståndskraft och sedliga energi.
Jag är vidare mycket betänksam mot de föreslagna skärp¬
ningarna på den grund, att det blir i hög grad öfverlämnadt åt
domarens godtycke att ådöma dem. Jag misstänker, att de kunna
ådömas i fall, där man alls icke afsett deras tillämpning
Vidare hyser jag betänkligheter för framtiden, ty om vi väl
tagit detta steg, skola vi snart nödgas fortsätta på samma bana.
När man efter någon tid kommit under fund med att dessa kropps¬
straff icke medföra afsedd verkan och att det fortfarande gifves
mycken råhet och ondska, då skall man höja ett förnyadt tjut
efter ytterligare straffskärpningar och andra kroppsstraff, t. ex.
vatten och bröd, prygel och spöslitning. Sådant kan jag icke
vara med om; och jag tror, att det är en alldeles oriktig väg,
man då kommit in på. Jag vill icke skänka fanen det där lill-
fingret, som gör den potentaten så lysten efter hela handen.
I det anförande, som nuvarande herr statsministern den 7
maj 1898 höll i Andra Kammaren, nämnde han också, att några
objektiva skäl för en sådan ändrad strafflagstiftning, som då före¬
slagits, icke förelågo, och han anförde en rad siffror från och med
år 1885 till och med år 1896, siffror, som visade, att de ifråga¬
varande brottens antal icke stegrats i någon afsevärd grad. Efter
hvad jag funnit, hafva i den utredning, som sedan framlagts,
icke heller några objektiva skäl förekommit. Den kung! kom¬
mittén anför visserligen en bit brottsmålsstatistik, omfattande en
något längre period än den excellensen Staaff afsåg. Men de
siffror, som där anföras, äro så hopgyttrade och inblanda äfven
brott, som rendera frihetsstraff på längre tid än två år och rörande
hvilka de affliktiva straffskärpningarna således ej skulle tillämpas,
att man icke af dessa siffror kan bilda sig ett objektivt omdöme
i frågan.
Den föreslagna lagstiftningen har, som bekant, kommit till
för att råda bot mot oändamålsenligheten af de korta frihets¬
straffen. Men jag betviflar, att man med här föreslagna medel
når det åsyftade målet. De affliktiva straffskärpningarna skulle
ju blott tillämpas i vissa undantagsfall. I alla öfriga fall komme
de korta frihetsstraffens olämplighet att kvarstå orubbad.
Så sent på natten vill jag emellertid ej längre taga upp¬
märksamheten i anspråk. Blott några få ord ber jag att få tillfoga.
Åtskilliga ledamöter af denna kammare anse kanske i likhet
med mig, att dessa straffskärpningar för visso äro hårda och
Onsdagen den 4 April, e. m.
65 N;o 38.
förfärliga, men de tillägga, att detta är just meningen. Grofva
brottslingar böra straffas på ett sådant sätt, att det verkligen
känns. Det må så vara. Men som jag redan framhållit, är jag
icke öfvertygad om att man på detta sätt vinner det åsyftade
målet: brottslingens förbättring. Dessutom håller jag före, att
äfven dessa brottslingar äro en produkt af det samhälle och de
förhållanden, i hvilka de lefva. Lyckan och nåden placerar ett
litet fåtal här i lifvet på solsidan, men den hårda nödvändigheten
fängslar flertalet i skuggan, där de få göra bekantskap med den
fattigdom, den nöd och det elände, som af sig föder brottet —
en uppfattning, som icke heller utskottet är alldeles främmande för,
då det på ett ställe talar om den nöd, som i sin ordning fram¬
kallar nya brott. Yi röra oss på detta område i en cirkel: fattigdom
—nöd—brott—straff. Jag för min del skulle vara mera tilltalad
af att statsmakterna toge itu med en fullt genomgripande social
reformlagstiftning, som undanröjde de grofva anledningarna till
brott och gjorde brotten färre och mindre, än att de söka åstad¬
komma straffskärpningar.
Herr talman, såsom förhållandena gestalta sig i detta ärende,
skall jag icke göra något yrkande, åtminstone ej för ögonblicket.
Jag har talat, såsom man stundom måste tala, för att rädda sin
själ, äfven om det ej är en beskärdt att rädda någon annans.
Herr Larsson i Lund: Herr talman! Det vill synas mig,
som om den i ämnet väckta motionen rönt ett något snäft af¬
färdande från utskottets sida, och det oaktadt lämpligheten af att
i vår strafflagstiftning införa den nu ifrågasatta formen af straff¬
skärpning alldeles icke kan anses oomtvistad. Den föregående
talaren har erinrat om, hvad jämväl inhämtas af Kungl. Maj:ts
proposition, att af de sex justitieråd, som i högsta domstolen del¬
tagit i den grundlagsenliga behandlingen af förslaget till lag om
ändring i vissa delar af strafflagen, två justitieråd ställt sig helt
och hållet afvisande och ett justitieråd mycket betänksamt mot
förslaget i denna del. Alla tre hafva gått ut från den uppfatt¬
ningen, att de affliktiva skärpningarna böra tillgripas först sedan
det visat sig, att ändamålet med straffet icke kan vinnas på annat
sätt, och alla tre peka på arbetstvånget, eventuellt skärpt arbets¬
tvång, och den förlängda strafftiden såsom de straffskärpningar,
som i första hand böra tillgripas. Jag har i hans excellens herr
statsministerns anförande till statsrådsprotokollet icke kunnat finna,
att de betänkligheter med afseende på införandet af de nu före¬
slagna formerna för straffskärpning, som inom högsta domstolen
gjort sig gällande, upptagits till bemötande, och ej heller utskottet
har ägnat dessa betänkligheter synnerlig uppmärksamhet. Med
anledning af motionen har utskottet blott uttalat såsom sin upp¬
fattning, att det icke vore välbetänkt att i de fall, då skärpningar
vid straffets verkställighet skulle inträda, enligt motionärernas an-
Anclra Kammarens Prot. 1906. N:o 38. 5
Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Ports.)
N:o 38.
Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Ports.)
66 Onsdagen den 4 April, e. m.
tydan ersätta dessa med större mått af arbete; och utskottet för¬
menar, att genom en sådan anordning man icke skulle åstad¬
komma den med straffet åsyftade verkan — att hos fången kväfva
den brottsliga viljan.. Ja, jag tillåter mig att fråga, huruvida
kväfvandet af den brottsliga viljan verkligen skall anses som det
yttersta och väsentligaste målet för straffet. Straffet bör väl vara
upprättande. Jag håller visserligen för sannolikt, att genom de
nu ifrågasatta straffslcärpningarna det kan lyckas att hos en eller
annan, kanske flera brottslingar med synnerligt hårdt och ondske¬
full! sinnelag åtminstone för någon tid kväfva utbrotten af den
brottsliga viljan. Men jag tror också, att hos andra och kanske
de flesta brottslingar af denna kategori de nu ifrågasatta arterna
af straffskärpning skola hafva en alldeles motsatt effekt eller att
alstra trots och hatfullhet.
I hvarje fall betviflar jag, att genom dessa straffskärpnings-
arter straffets väsentliga ändamål skall kunna vinnas. Straffets
väsentliga ändamål kan icke vara rent negativt, att kväfva den
brottsliga viljan, utan måste vara positivt, att åstadkomma en ny
viljeriktning hos den brottslige. Jag tror nu visserligen icke, att
en brottslig vilja hos en person med rått och ondskefull! sinnelag
låter sig kväfvas genom affliktiva straff, äfven om den genom
sådana må kunna för en tid undertryckas. Jag tror icke heller,
att man kan genom sådana straffskärpningar gifva den brottsliga
viljan en annan riktning eller ett annat innehåll. Det torde man
däremot kunna vinna genom att använda arbetstvång och, där så
behöfs, ett skärpt arbetstvång; ty i själfva arbetet, då det är väl
ordnadt, ligger ett mycket uppfostrande och äfven tuktande ele¬
ment. Jag beklagar, att den synpunkt, som framhållits af 3 leda¬
möter af Konungens högsta domstol, ej gifvit anledning till ytter¬
ligare utredning före framläggandet af dessa lagförslag. Det hade
tvifvelsutan ländt äfven detta förslag till lag angående ändring i
vissa delar af strafflagen till fördel, om det förelegat en fullständig
utredning och denna påvisat, att de här föreslagna straffskärp¬
ningarna vore just de, som man i första hand borde tillgripa, och
att den synpunkt, som omfattats af 3 ledamöter i högsta dom¬
stolen, icke hade något berättigande. Då en sådan utredning nu
alldeles icke föreligger, synes det mig vara något betänkligt att
slå in på en väg, som, säga hvad man vill, dock synes leda icke
framåt, utan snarare tillbaka.
Vi hafva en gång — och jag tror, att det mottogs med
synnerlig tillfredsställelse — från vår strafflagstiftning utmönstrat
kroppsstraffen. Jag medgifver villigt, att man vid afskaffande! af
kroppsstraffen och dessas ersättande med kortvariga frihetsstraff
kanske gick för långt; att följderna icke blifvit enbart lyckliga,
det är jag den förste att erkänna. Men om man vill råda bot
på de olägenheter, som uppstått genom de kortvariga frihets¬
straffens bristande effektivitet, synes mig klokheten bjuda, att, innan
Onsdagen den 4 April, e. m.
67 N:o 88.
affliktiva straffarter tillgripas, det först allvarligen undersökes, om
man icke kan nå målet på en annan väg, än här föreslagits.
Lagutskottet säger, att detta förslag till lag angående ändring
i vissa delar af strafflagen, d. v. s. införandet af straffskärpning,
är att anse såsom ett led i den föreslagna lagstiftningen. Men jag
tror icke, att detta lagförslag är af den art, att ett afslag för när¬
varande å detsamma skulle på något sätt förhindra ett antagande
af det högst förtjänstfulla förslag, som här vid sidan föreligger,
om villkorlig straffdom och villkorlig frigifning. Det står däremot
i ett mycket nära samband med förslaget till lag angående straff¬
arbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, så att utan an¬
tagande af den nu föredragna lagen kan icke den andra i oför-
ändradt skick antagas. Men de ändringar, som skulle blifva en
följd af ett afslag på den nu föredragna lagen, äro icke af större
omfattning, än att de mycket väl låta sig af lagutskottet verk¬
ställas.
I detta förslag till lag angående ändring af vissa delar af
strafflagen förekomma dock två ändringsförslag af den art, att
deras antagande måste ske samtidigt med antagandet af lag om
villkorlig straffdom och lag om villkorlig frigifning. Det är näm¬
ligen 2 kap. 7 § strafflagen, som här erhåller en jämkning för
att komma i öfverensstämmelse med de öfriga lagförslagen, samt
5 kap. 17 § strafflagen, som erhållit ett nödigt tillägg för att
komma i öfverensstämmelse med lagen om villkorlig straffdom.
Dessa båda paragrafer äro de enda, till hvilka jag för närvarande
kan ansluta mig.
Jag vill ingalunda, såsom den föregående ärade talaren, här
uttala någon ovillkorlig förkastelsedom öfver de föreslagna straff-
skärpningarna. Det är möjligt, att en vidare utredning skall visa,
att man måste slå in på den vägen. Men så länge det icke är
utredt och icke ens undersökt, huruvida icke det förvisso viktiga
målet att göra de kortvariga frihetsstraffen mera effektiva, än de
nu kunna blifva, och det likaså viktiga ändamålet att påverka de
brottsliga, om hvilka det här är fråga, så att ändamålet med
straffet må kunna vinnas — förrän det är undersökt, om man
icke kan vinna detta på den väg, som är anvisad af justitieråden
Wijkander, Quensel och Skarin, finner jag mig förhindrad att an¬
sluta mig till utskottets förslag i denna del.
Då den nu föredragna paragrafen tillkommit endast genom
ett sammanförande af de nuvarande paragraferna 2, 3 och 4 i
andra kapitlet strafflagen, ett sammanförande, som skett endast
för att utan alltför stor rubbning af paragrafföljden i detta kapitel
inpassa paragraferna 6 och 7, som afse just denna straffskärpning,
och ett sådant sammanförande är onödigt och ändamålslöst, därest
icke förslaget om straff skärpning antages, skall jag vid denna
paragraf anhålla om afslag å utskottets betänkande och Kungi.
Maj:ts proposition.
Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
N:o 38. 68
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om ändring Jag vill redan nu begagna tillfället att säga, att mitt yrkande
i vissa delar j jess }ieniet g^r ut därpå, att Riksdagen måtte, under förklaring,
n“9matt det i propositionen innefattade förslaget till lag angående
(Forte.) ändring i vissa delar af strafflagen icke kunnat af Riksdagen
godkännas, i anledning af propositionen för sin del antaga följande
lag angående ändring af vissa delar i strafflagen:
Härigenom förordnas, att nedannämnda delar af 2 och 5
kapitlen strafflagen skola erhålla följande förändrade lydelse:
2 kap. 7 § = 5 § i den kungl. propositionen; samt
5 kap. 17 § oförändrad, sådan den föreligger i Kungl. Maj:ts
proposition;
och att vid bifall till detta yrkande förslaget till lag om straff¬
arbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum måtte till lag¬
utskottet återremitteras för att underkastas den ytterligare gransk¬
ning, som af ett bifall till det första yrkandet anses påkalladt.
Herr Martin: Då jag nu måste uppträda i fullkomlig strid
mot den talare, som nyss hade ordet, ber jag att till en början
få pointera, att det förslag, som föreligger, utmärker sig för en
modem anda inom strafflagstiftningen, som måste tilltala hvar
och en. Jag tror, att de talare, som förut haft ordet, hafva i någon
mån tänkt på endast de förhållanden, som ligga oss närmast.
Men jag tror, att inom strafflagstiftningens område det är framför
allt nödvändigt att se på den erfarenhet, som har vunnits i den
stora världen i allmänhet. Och då jag går ut från denna stånd¬
punkt, måste det för mig vara klart, att de erfarenheter, som ledt
lagstiftningen utom detta land, också måste inverka på lagstift¬
ningen inom detta land.
Inom hela världen har strafflagstiftningen utan tvifvel gått
i den riktningen att från en fordran på lagens sträfva upprätt¬
hållande gentemot den enskilde också tänka på den enskildes
uppfostran genom lagstiftningen om frihetsstraff, och det är också
till följd af en känsla af denna flykt, som går genom hela den
öfriga världen, vi säkerligen kommit till det strafflagförslag, som
nu föreligger. Här är icke fråga om att blott se till, att den
brottslige dömes till ett visst straff, utan att han uppfostras till
en bättre människa. Inom hvarje människas natur finnes ovill¬
korligen något, som heter det bättre och som kan uppfostras. Det
är en humanitär uppfattning, som ligger till grund för den modärna
strafflagstiftningen, och om man följer den i kommitterades för¬
slag lämnade redogörelsen angående strafflagstiftningen i olika
länder, finner man, att den utvecklat sig från en ståndpunkt såsom
vår, rättvisans enkla fordran, straff på brott, till eu tanke på den
enskildes uppfostran genom straffet. I alla de länder, som följt
med nutidens förhållanden, hafva därför de olika straffgraderna
frånskilts och specificerats i én omfattning, hvartill vi finna mot¬
svarighet i detta förslag, d. •v. s. den, som genom sin brottslighet
Onsdagen den 4 April, e. m.
69 >r:o 38.
visat sig vara grym och rå, har behandlats på ett annat sätt än Om ändring
den, som genom vissa olyckliga förhållanden kommit in på brottets i visso, delar
bana. I de länder, som gått främst och där de humanitära in- S^a%„age'1
tressena stå högst — och man kan ju icke förneka, att det (Fort? )
torde vara England och Schweiz utom andra länder — har denna
reformtanke, som nu föreligger, nämligen å ena sidan en straff¬
skärpning för vanliga frihetsbrott och å andra sidan en straff¬
lindring för dem, som kunna häraf vara förtjänta, varit genom¬
gående i lagstiftning eller lagstiftningssträfvanden. Hvarför skulle
icke äfven vi tänka på, om det vore lämpligt för oss? Jag tror,
att, om man vill tillämpa ett system, det skall tillämpas konse¬
kvent, och om man tänker på uppfostran, så skola å ena sidan
de däraf förtjänta straffas på ett strängare sätt än den, som får
en vanlig, normal bestraffning, och de, som gjort sig förtjänta af
ett mildare straff, erhålla denna mildring.
Det är tydligen detta, som legat till grund för den strafflag¬
stiftning, som nu ifrågasättes. Den råe, den i visst fall omöjlige
skall straffas särskild^ och den, som icke förtjänar ett sådant straff,
utan genom ogynnsamma omständigheter blifvit ledd in på brottets
bana, skall få en förmildring. Det är icke egentligen möjligt med
vår nuvarande brottmålslagstiftning. Jag tror således, att den nu
ifrågavarande lagstiftningen har sina ytterst goda grunder icke
endast ur modem lagstiftningssynpunkt, utan äfven ur humanitär
synpunkt. Då jag således bedömer detta förslag, måste jag ovill¬
korligen erkänna, att det är ett moderat förslag. Man finner, att
den, som är förtjänt af ett visst frihetsstraff, den kan på grund
af brottets råhet få en straffskärpning, och den, som på grund af
rådande förhållanden anses böra förtjäna en förmildring, han kan
få en lindring. Det gäller att söka uppfostra i stället för att
straffa, och då man å ena sidan medgifver det rimliga i den ena
delen af denna fråga, villkorlig straffdom och villkorlig frigifning,
tror jag, att konsekvensen fordrar, att man å andra sidan bör anse,
att straffskärpning bör förekomma för dem, som genom synnerlig
råhet eller ondska förtjäna det omdömet, att de böra hafva ett
strängare straff än vanligt.
Jag återkommer då till de korta frihetsstraffens uppfostrande
verkan. Då erfarenheten styrker, att de korta frihetsstraffen hafva
ringa eller ingen uppfostrande verkan, är det tydligt, att någon
utväg måste ur uppfostringssynpunkt finnas för att straffa den
ene något hårdare och den andre något mildare.
I de länder, som jag nyss åberopade, nämligen England och
Schweiz, de länder, om hvilka ingen torde kunna säga, att blicken
för människovärdet där är försvagad, har denna uppfattning gjort
sig gällande, och jag tror, att det är fullt riktigt af den föreslå¬
ende lagstiftande myndigheten att söka införa samma förhållande
äfven hos oss. Man kan ju säga, att verkningarna af detta system
icke äro bevisade, man vet icke, huru det verkar och huruvida
>T:o 38. 70
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
detta system förbättrar dem, som utsättas för detsamma. Det är
sant, att här är fråga om en teori, men en teori som är stödd
på goda rationella grunder, och hvarför skulle vi icke i vårt land
söka så fort som möjligt tillämpa en sådan teori som bakom sig
har visat sig äga en mera ingående uppfattning af människo¬
värdet. Det är alldeles klart för hvar och en, som varit domare,
att de element, som komma till domstolarna, äro till den grad
olika, att den, som enligt strafflagen kan dömas till ett lägre straff,
måste anses för en mycket större brottsling än den, som enligt
strafflagen dömes till ett högre. Denna omständighet att skipa
rättvisa i högre mening, att gifva tillfälle till förbättring genom
den enes straffande på ett affliktivt sätt och den andres straffande
genom förmildring i straffdomen är otvifvelaktigt principiellt riktigt,
därom finnes icke något tvifvel. När emellertid en sådan upp¬
fattning skall tillämpas i praktiken, måste jag medgifva, att det
ställes synnerligen stora fordringar på domstolarna, och jag har i
det fallet den enda anmärkningen mot detta lagförslag, att jag
skulle vilja ifrågasätta, huru utan en lagstiftning om fri bevis-
pröfning det är möjligt att tillämpa denna lag. Föredraganden
inom Kungl. Maj ds regering, hans excellens herr justitieministern,
tror jag, om jag ej minnes alltför orätt, har motsatt sig att an¬
förtro åt domstolarna fri bevispröfning. Jag har något svårt att
förstå, att han, då han gjort det, vill anförtro de svenska dom¬
stolarna en långt mera vidgående pröfning af omständigheter än
den, som är förenad med fri bevispröfning. Men han har säker¬
ligen därtill särskilda skäl, och jag uttrycker den förhoppning,
att han icke skall underlåta att i hvad på honom ankommer söka
komplettera denna lagstiftning, om den går igenom, med ett för¬
slag om fri bevispröfning.
Jag återkommer emellertid till hvad jag förut sagt, att här
föreligger en modern reform; här föreligger ett system, hvaraf
svårligen den ena delen kan lösryckas från den andra, ett upp-
fostringssystem i stället för ett kallt bestraffningssystem. Den
däraf förtjänte skall straffas särskildt och den däraf personligt för¬
tjänte skall beviljas förmildring.
I fråga om de straffarter, som här äro föreslagna, vågar jag
påstå — jag vill icke tala om prygelstraffet, vatten och bröd samt
inskränkt kost — att lagstiftningsförslaget har föredragit de minst
affliktiva. Jag tror icke, att man kan säga, att någon inhumanitet
ligger i detta förslag, och jag anser, att med de synpunkter i fråga
om uppfostringssystem i strafflagstiftningen, som jag tagit mig
friheten framhålla, det föreliggande förslaget är ett mycket godt
förslag.
Jag vågar slutligen betona, att detta kan ju icke göra alla
brottslingar bra på något sätt, men det är ett system, som rättar
sig efter de mänskliga temperamenten i den mån som det för när¬
varande är möjligt att tänka sig, och därför tror jag äfven, att
Onsdagen den 4 April, e. ro.
71 U:o 38.
Andra Kammaren icke bör afslå detta förslag,
berr talman, anhåller att få yrka bifall.
till hvilket jag, Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
Herr Kjellén: Herr talman, mina herrar! I det vimmel (Forts.)
af ärenden, som nu under dagar och nätter dansar förbi oss,
måste vi åter stanna inför en fråga af djupt ingående betydelse.
Jag känner mig uppfordrad att yttra några ord i denna
sak, därför att jag representerar en annan världsåskådning än de
föregående talarne, eller kanske rättare en annan uppfattning af
det närvarande rättsmedvetandet. Jag tillåter mig då att först
söka bereda ett perspektiv på frågan genom att inställa henne i
hennes parlamentariska utveckling.
Det var genom 1896 års fängelsepredikanters väckelserop,
som denna reform först bragtes på dagordningen. Från det mest
initierade och sakkunniga håll erfor allmänheten då, huru långt
det gått med ungdomens förvildning, och man kunde icke under¬
låta att se detta i sammanhang med de korta frihetsstraffen. En
person, som tog ett särskildt intryck häraf, var en högt förtjänt,
nyligen afliden man i det samhälle, jag har äran att representera.
Det var doktor Philip Leman. Hans motioner åren 1897 och
1898 utmynnade direkt i Riksdagens skrifvelse år 1898, som
ligger till grund för det nu förelagda regeringsförslaget.
Här finner man ett tydligt balansförhållande mellan vill¬
korlig dom och affliktiva straff. Man förstår sammanhanget.
Med fördjupad psykologi skiljer man numera mellan vanebrotts-
lingen och den tillfällige brottslingen. Man vill icke, att lagens
arm skall drabba för snart och i misshugg träffa den senare.
Men man vill på samma gång, att när lagens arm faller, så skall
den falla så att det känns. Detta är den tydliga inre enheten i
en reform, som afser å ena sidan villkorlig dom och å andra
sidan de mera affliktiva straffen.
Formellt åter måste Riksdagens skrifvelse, om man studerar
protokollen, anses såsom en kompromiss. Ä ena sidan ställde
man sig mycket tveksam mot den villkorliga odomen, men man
smälte den för att få de affliktiva straffen. Ä andra sidan var
det tvärtom, man ställde sig mycket tveksam mot de affliktiva
straffen, men sväljde dem för att få den villkorliga domen. Det
var min högt ärade granne till vänster här i kammaren, som var
hufvudtalaren för den förra åsikten, och den nuvarande stats¬
ministern, som var hufvudrepresentanten för den senare. Och så
drog då hela frågan in på utredningarnas breda väg, tågade via
fångvårdsstyrelsen in i en kommitté 1900, upphämtades därur
och kom inför regeringen 1904, passerade genom högsta domsto¬
lens skärseld 1905, och så hafva vi den nu 1906 på våra pulpeter.
Jag skall här icke uppehålla mig vid den ena sidan af
saken. Villkorlig dom och frigifning betraktar jag som experi¬
ment, hvilka vi ha råd att kosta på oss och äro skyldiga att
N:o §8.
Onsdagen den 4 April, e. m.
(E'orts.)
Om ändring företaga. Jag tror i hvarje fall icke, att risken är så stor. Men
* y™saJ‘elar jag skall koncentrera mig något på den andra vågskålen, den, i
af hvilken de affliktiva straffen ligga.
Här är att märka, att i doktor Lemans motion, som ligger
bakom Riksdagens skrifvelse och torde ägna sig att upplysa me¬
ningen med densamma, funnos fyra olika slag af sådana straff
nämnda. Det var först prygelstraff; så var det inskränkt kost —
ett slags återupptagande af det gamla vatten- och brödstraffet;
vidare var det hardt nattläger, och slutligen var det mörkt enrum.
Denna vågskål har lättats under ärendets utveckling. Först ren¬
sade kommittén bort prygelstraffet, så rensade högsta domstolen
bort den inskränkta kosten, och när nu ärendet föreligger för oss,
är programmet från 1898 stympadt beträffande den ena vågskålen,
så att vi endast hafva kvar två af de föreslagna straffarterna,
de som tydligen ansetts som de lindrigaste, nämligen det hårda
nattlägret och det mörka enrummet.
Men för att göra återgången klar och alldeles upphäfva det
balansförhållande, som från början åsyftades, har man slutligen
vid innevarande riksdag i denna kammare väckt motion om
strykande af jämväl de två återstående kroppsstraffen. Man har
således velat alldeles förrycka den ursprungliga balansen och lyck¬
liggöra brottslingsvärlden både med den villkorliga domen och
med den villkorliga frigifningen utan något som helst ökadt
obehag.
När jag läste nämnda motion och nu hörde den förste tala¬
rens försvar för densamma, kunde jag icke undgå att få ett
starkt intryck af den tendens till begränsning, som vidlåder oss
alla. Det är nog så, att vi gärna vilja hafva en synpunkt i
sänder för att kunna omfatta den mycket starkt. Vi undersöka
icke vid hvarje fråga hela horisonten, utan hafva gärna skygg¬
lappar på, så att vi endast se i en viss bestämd riktning. Dessa
skygglappar heta fördomar och yttra sig gärna i slagord. De ha
den betydelsen, att vi se mycket skarpt i en viss riktning, men
de göra oss visserligen icke toleranta och icke heller i det hela
klarsynta. När nu den enskildes begränsning i blicken summeras
ihop med den andres likartade begränsning, uppstår en allmän
opinion, som likaledes måste innehålla en begränsad synvidd.
Det visar sig också, att de stora frågorna i regeln utveckla sina
olika sidor efter hvarandra. Hvarje tidehvarf fäster sig öfver¬
vägande vid någon särskild af dem och fasthåller den och för¬
dömer de andra. Däraf tidsandans blott relativa giltighet. Detta
är hemligheten i den utvecklingsprocess från öfverdrift till öfver¬
drift, som är så typisk för människans historia. Ty när man
länge odlat en sida af sanningen, så märker man slutligen en¬
sidigheten, och då kastar man sig på en ny, motsatt sida. Så
skrider tiden fram, idéerna födas, växa, vissna och do, och det,
som en gång var en hög och ren idé, framstår till sist som en
Onsdagen den 4 April, e. m.
73 N:o 38.
fördom. De politiska fördomarna äro ofta ingenting annat än Om ändring
utlefvade idéer. i visso, delar
Som en sådan utlefvad idé, ingången i fördomens stadium,a9 S^fn^9en
tror jag, att man redan kan karakterisera den sentimentala Imma- (Forts.)
nitet, som arbetade sig fram under förra hälften af förra år¬
hundradet och så slög ned i vår strafflag af 1864. Ingen kan
bestrida, att 1864 års strafflag innebar en hälsosam reaktion mot
förflutna tiders råhet och grymhet, och att den fördjupade uppfatt¬
ningen af själfva straffet. Förut saknade man allt hjärta för
den brottslige individen. Han var endast ett åskådningsmaterial,
hvarmed samhället statuerade »varnagel» för andra illasinnade.
Straffet tjänade till att afskräcka från brott och borde vara möj¬
ligast kraftigt samt därtill offentligt. Här bakom ligger den
åskådningen, att samhällets synpunkt är den enda berättigade.
Brottslingen, som ställt sig utom samhällets lagar, har ingen som
helst rätt gentemot det allmänna.
Det är klart, att en sådan åskådning måste mot sig upp¬
kalla den personlighetsprincip, som gått ut öfver våra samhällen
sedan något öfver ett sekel. Så började småningom vinden vända
sig, synpunkten flyttade sig från samhällets risk af brottet till
brottslingens fysiska och moraliska skada af straffet. Därmed
började nya skygglappar så småningom växa fast. Man stan¬
nade där, man började studera sig in i den brottsliges förhållan¬
den, tänka sig in i hans sinnesförfattning, se med hans ögon,
känna med hans känslor. Man började söka förmildrande om¬
ständigheter, och så stirrade man så intensivt i denna riktning,
att man till sist begynte glömma de laglydiges synpunkt. Att
skydda dem var icke längre straffets hufvudändamål, utan detta
blef att uppfostra och förbättra brottslingen.
Det är konsekvenserna af denna åskådning, som börjat
mogna under senaste tider. De »förbättrade» brottslingarna hafva
börjat blifva besvärliga för samhällets lugn, och de milda straffen
hafva rent af lockat in på brottets bana. Det hjälper icke att
förneka den alldagliga erfarenheten, att öfvervåld mot person
har tilltagit i en förfärande grad, och man behöfver icke mycket
skarpsinne för att se sammanhanget mellan detta notoriska faktum
och de korta frihetsstraffen. Det är alltför väl kändt, att mången
uraktlåter betala böter eller till och med begår brott för att komma
i åtnjutande af fängelsets bekvämlighet.
Sent omsider vill det i alla fall synas, som skulle åter en
strömkantring på detta område ha börjat. Man inser, att en
reform är nödvändig, och man ser äfven, i hvilken riktning re¬
formen måste gå. Man har börjat förstå, att samhället är skyl¬
digt humanitära hänsyn icke blott till brottslingen, utan äfven
till den hederlige medborgaren, den öfverfallne, den bestulne
o. s. v. Man har funnit, att den subjektiva synpunkten af brotts¬
lingens förbättring kan på det farligaste inkräkta på den objektiva
>:o 38. 74
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
skyldigheten att upprätthålla rättsordningen, och man har alltså
i viss mån drifvits till en återgång till den gamla åskådningen
före 1864, en återgång, hvars lösen är att återgifva straffet dess
verkligt afskräckande karaktär utan att beröfva det all möjlighet
att förbättra syndaren. Man vill tillgodose både samhällets och
brottslingens synpunkt, men samhällets i främsta rummet.
Det är denna synpunkt, det är känslan af denna ström¬
kantring, som jag saknar hos de föregående talarne och allra
mest i den motion, som i kammaren har väckts. Motionärerna
synas mig alltigenom stå med de gamla skygglapparna på och
titta åt väster, medan ljuset har börjat gå upp i öster för världen
rundt omkring. För dem tycks brottslingen ännu alltjämt vara
något slags fint och äkta porslin, som framför allt måste aktas
för väta och stötar. Och man återfinner i deras motivering hela
den riktning, som jag anser hafva öfverlefvat sig. Man finner
bär den »tuktan till förbättring, som med allt straff afses», utan
tanke på skydd för samhället. Man finner här såsom bevis mot
alla kroppsstraff uttalanden om »den utveckling, som vårt folk
under senare tider undergått i kultur och humanitet», men ingen
tanke på att denna utveckling kommit djupt på afvägar. Man
finner också uttaladt, att »det vore sorgligt, om barbariet åter
skulle taga makten öfver oss», tillämpadt på de ifrågasatta kropps¬
straff en.
Ja, mina herrar, äfven jag fruktar för ett inbrytande bar¬
bari. Men jag ser det icke däri, att barbaren behandlas på sätt,
som han förtjänar, utan jag ser det däri, att det beredes honom
minskad risk att kränka laglydiga medborgare. Jag ser det däri,
att samhället af ömhet om skälmar och våldsverkare icke tager
det så noga med omsorgen om laglydiga medborgares lif och
lem. Ty det är början till slutet, om samhället glömmer sin
första plikt i alla tider, som är att hägna friden. Den kommer
i fara, om man gör brottet till eu sak mellan samhället och
brottslingen, icke mellan samhället och hela allmänheten.
Det är en klagan, som man rätt ofta får höra från vissa
håll, att det går en reaktion genom vår tid, ja, vi ha verkligen
bevittnat den på många områden: i handelspolitiken och skogs-
lagstiftningen, vi se den nalkas i näringslagstiftningen, och, mina
herrar, den är »en marche» äfven på den politiska representa-
tionslagstiftningens område. Det är en reaktion för dem, som
ännu hafva sin blick riktad tillbaka på förflutna tiders ideal, det
subjektiva frihetsidealet. Jag hälsar den reform, som här nu har
föreslagits och mognat till eu kungl. proposition, som ett nytt
tecken på, att denna hälsosamma reaktion mot en osund öfver¬
drift är i annalkande på ett så viktigt område som den allmänna
straffrättens.
Jag vill däremot icke underlåta att uttala mitt beklagande
däröfver, att man har stympat programmet från 1898 och således
Onsdagen den 4 April, e, m.
75 N:o 38.
ännu icke vågat taga steget tillbaka till ett sundt, positivt kropps- Om ändring
straff. Jag säger »ännu icke», ty jag är lifligt öfrertygad, att * fviss_a'felar
det skall komma — naturligtvis i helt andra former än förr och
först och främst utan all offentlighet. Då en idé återkommer, (Forts.)
är det nämligen alltid på ett högre plan och således i en annan
klädnad och fördjupad genom erfarenheten från de förirringar,
för hviika den till äfventers varit utsatt. Jag menar, att om man
har konstaterat det onda, skall man säkerligen, med folkets sunda
instinkt, veta att drabba det på det rätta sättet, och då skall
man också behandla en barbarisk brottsling på det sätt, som han
förstår. Man skall icke skjuta in i frågan sin egen känsla, sina
egna nerver, sina egna idéer, utan man måste studera brotts¬
lingens psykologi. Den är en annan än den laglydiges, men det
är efter sin psykologi och icke efter den fredlige och hederlige
medborgarens, som brottslingen skall behandlas.
Jag tror, att hit hör under vissa förutsättningar ett verkligt
kroppsstraff såsom i längden för alla parter det mest hälsosamma.
Jag skall nu icke gå närmare in på denna fråga. Jag vill endast
säga, att, då motionärerna här vädjat till ett justitieråd, jag också
kan vädja till ett lika högt vittne. Jag finner nämligen i den
kungl. propositionen på sidan 33, att justierådet Quensel uttalat
om prygelstraffet, att han anser detta »ingalunda vara, användt
mot vissa brottslingar, ett så förkastligt medel, som man numera
har sökt göra gällande.» Jag skall också tillåta mig att läsa
upp några rader ur en i tidningarna förut offentliggjord skrif¬
velse från chefen för skeppsgossekåren, i hvilken förekommer
följande: »Jag har talat med många om önskvärdheten af att
införa aga för skeppsgossar eller i allmänhet för ynglingar under
18 år, och de, hviika ej hafva delat denna uppfattning, hafva
varit lätt räknade och uteslutande bestått af jurister. Dessa hafva
ryckt på axlarna och utan att angifva några praktiska skäl emot
endast framhållit, att det ur formell synpunkt skulle vara en
återgång till föråldrade strafformer.
Det har sagts, att vårt land nu skall söka rycka sig lös ur
formalismens och byråkratiens polyparmar för att på reella och
praktiska grunder reformera, där så är af nöden.
Här finnes ett behof, hvilket funnits i minst 20 år, men
ingen har haft mod att hålla riset, fast alla önskat, att det skulle
gå. Följden uteblef ej heller. Disciplinen inom skeppsgosse-
kåren blef en visa i hela landet.» Jag skulle önska, att jag
kunde föredraga denna skrifvelse i dess helhet. Den är ytterst
anmärkningsvärd icke endast i och för sig, utan äfven såsom
ett af de talrika tidstecknen i den riktning, som jag här velat
framhålla.
Herr talman! Jag har intet yrkande. Jag har endast velat
uttala ett beklagande, att man icke nu vågat taga steget fullt
ut i frågan om de affliktiva straffen. Och jag vill sluta med
N:o 38. 76
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om ändring en förhoppning, att den sanna humaniteten, det sunda rätts-
i vissa delar medvetandet och den verkliga människokännedomen rätt snart
* m. m. skola klarna därhän, att man behandlar verkliga våldsverkare
(Forts.) °°k barbariska brottslingar på det sätt, som de förtjäna och förstå.
Ty, mina herrar, ■»det vore sorgligt, om barbariet åter skulle taga
makten öfver oss!»
Herr Lekse 11: Herr talman, mina herrar! En ärad talare
sade, att detta strafflagförslag måste tilltala oss alla. Detta må
nu vara en sanning, men det kan åtminstone icke tilltala oss alla
på samma sätt, ty det tilltalar ingalunda mig på ett godt sätt.
Tvärtom, då jag läste detta lagförslag, så föreföll det mig, som
om det i alla fall skulle vara bra underligt, om detta icke vore
en reform bakåt. Jag tror icke, att man vinner sin afsikt genom
att på detta sätt skärpa lagen. Utskottet låter oss förstå, att
afsikten är att upprätta den brottslige och återvinna honom åt
samhället såsom en nyttig medlem. Men jag skulle näppeligen
tro, att det är möjligt att åstadkomma detta genom att plåga
honom — åtminstone gäller detta för flertalet. Jag kan undra,
huru många af kammarens ledamöter försökt att natt efter natt
lägga sig på golfvet, att tillbringa natten på golfvet utan säng¬
kläder. Jag tycker, att man väl ändock borde hafva någon sorts
erfarenhet om hvad det gäller, då man nu vill gå till väga på
detta sätt. De föreslagna skärpningarna öfverträffa till och med
hvad som stadgas i krigslagen — åtminstone enligt krigslagens
tidigare lydelse. Det kan ju hända, att på senare tider äfven
den blifvit skärpt, men för åtskilliga 10-tal år sedan fanns enligt
krigslagen icke någon möjlighet att hålla en person under mer
än fyra dygn i sänder i mörk arrest. Därefter skulle ett dygns
ljus arrest inträda. Det är ju alldeles klart, att, om en människa
inspärras i en mörk cell utan sängkläder, hon måste somna, då
tröttheten öfverväldigar henne. Hon kan naturligtvis icke sofva
det första dygnet, detta är ju alldeles klart, men hon måste någon
gång somna, då tröttheten tager öfverhand, och då, såsom redan
förut är påpekadt, temperaturen vid brösthöjd kan gå ned till
14°, hvilken temperatur råder då på golfvet? Jag kan också till¬
kännagifva för kammaren, att man berättat för mig, att i Malmö
länsfängelse, där man såsom disciplinstraff för fångar begagnat
att taga från dem sängkläderna, inträffat, att fången nödgats gå
uppe hela natten. Ja, det blir att gå uppe natt och dag, då det
är lika kallt både natt och dag. Men naturligtvis måste fången
ändock någon gång lägga sig, och hvad blir då följden annat än
förkylning?
Men nu har lagutskottet behändigt nog kommit ifrån detta.
Utskottet har, såsom det heter i motiveringen, öfverlämnat åt
läkaren att undersöka brottslingen. Kan kammaren också lika
lättvindigt komma ifrån saken? Kunna vi nu besluta, att denna
Onsdagen den 4 April, e. m.
77 >':o 88.
lag är tidsenlig och god och skall verka till förbättring af dem, Om ändring
som möjligen komma i delo med rättvisan, samt säga, att vi nu i vissa delar
öfverlämna åt läkaren att stå för risken? Hvad skall läkaren då 8™m.9m
undersöka? Skall han undersöka, om fången fryser, eller skall (Forts)
han undersöka, om fångarna komma att frysa olika mycket?
Detta blefve dock ganska underligt, ty då finge man ändra värme¬
ledningen i de olika fängelserna. I den och den cellen förvaras
en fånge, som tål att frysa mycket. Han behöfver icke så mycket
värme. I en annan cell åter hafva vi en fånge, som icke tål att
frysa så mycket. Han behöfver mera värme. Detta blir krångligt
nog. Med bästa vilja i världen kan läkaren enligt min upp¬
fattning icke stå till ansvar härför, han må vara aldrig så samvets¬
grann.
Att den motion, som afgifvits i detta ämne, skulle vinna
något gehör, var, om jag så får uttrycka mig, ju icke att vänta.
Men vi, som undertecknat densamma, hafva dock velat framlägga
den för att gifva till känna, att det icke förhåller sig så, att lag¬
förslaget tilltalar oss.
Här har alldeles nyss hållits ett tal, så grannt, så vackert
och så mjukt, nämligen af herr Kjellén, att, om praktiken vid
lagens tillämpning ginge lika ledigt, lika mjukt och lika bra, allt
vore väl beställdt.
Jag skall, herr talman, nu icke här göra något yrkande.
Men jag hoppas i likhet med någon af mina företrädare, som
haft ordet, att få återkomma.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Vore det
så, att till kammarens pröfning här endast förelåge ett lagförslag,
nämligen det nu föredragna om straffskärpning, så vill jag säga,
att jag icke skulle gifva min röst för bifall till detsamma. Men
nu föreligga till behandling tre lagförslag, nämligen förutom detta
förslag angående straffskärpning ett om villkorlig dom och ett
angående villkorlig frigifning. De båda senare lagförslagen äro
ju af mycket human innebörd. På alla de ställen, där lagförslag
af sådant innehåll blifvit antagna, ha emellertid samtidigt därmed
också införts lagbestämmelser om straffskärpningar. Vi kunna icke
isolera oss från hela den öfriga världen. Vi måste följa ut¬
vecklingens gång, och jag tror, att denna är mycket lärorik för
oss. Den visar, att dessa olika lagförslag komplettera hvarandra
och måste ses i ett sammanhang. Då jag gör detta, är jag för
min del villig att antaga förslaget om straffskärpning, under förut¬
sättning nämligen, att man om de föreslagna straffskärpningarna
kan säga, att de äro i och för sig lämpliga, att de åläggas i
lämpliga fall och att de icke medföra men för hälsan.
Jag vill då först beröra den frågan, huruvida man kan säga,
att de nu föreslagna straffskärpningarna äro lämpliga. Många
andra arter af straffskärpning hafva varit påtänkta och ifrågasatta,
>’:o 38, 78
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om ändring men jag tror verkligen, att utaf dem alla dessa äro de lämpligaste.
i visna delar Tänka vi på det förut här i landet tillämpade vatten- och bröd-
ClJ Sm‘m.genstraffet, så få vi väl säga, att det icke var lämpligt, därför att
(Forts.) det väl, särskildt om det utsträcktes öfver någon längre tid, var
för hälsan menligt. Tänka vi vidare på de utomlands ganska
vanliga spö- eller prygelstraffen, så tror jag, att vi böra taga af¬
stånd från desamma, ty att införa demj skulle enligt mitt för¬
menande vara en återgång till barbariska förhållanden.
Här har emellertid af motionärer ifrågasatts, att andra straff-
skärpningsmedel än de nu föreslagna skulle vara att föredraga.
De hafva då påpekat de af ett par ledamöter i högsta domstolen
ifrågasatta, nämligen arbetstvång och förlängd strafftid.
Hvad då beträffar detta arbetstvång, så tror jag, att det i
själfva verket är outförbart, men att, om det visade sig kunna
genomföras, det vore ett mycket strängare straff. Vi veta ju, att
alla straffarbetsfångar skola arbeta, men detta arbetstvång, som
skulle vara en skärpning och innebära skyldighet att förrätta
sådant ohyggligt arbete, som man utomlands kallar galérarbete,
är gifvetvis mycket strängt, jag tror vida strängare än något af
de andra skärpningsmedlen. Detta arbetstvång har heller icke så
mycket ifrågasatts, men däremot har jag hört, att en föregående
talare särskildt tänkt på att förlänga straffet, och har man i detta
afseende åberopat sig speciellt på justitierådet Wijkander. Detta
justitieråd, som ju icke var tilltalad af de nu ifrågasatta skärp¬
ningarna, tänkte, att i stället, där fängelsestraff ej kunde anses
vara tillräckligt, detta skulle ersättas med straffarbete. Men jag
hemställer till herrarne: skulle någon kunna tro, att det verkligen
vore humant att ersätta ett fängelsestraff med straffarbete såsom
skärpning. Finge vederbörande välja, så vore det väl ingen, som
icke föredroge att taga vissa dagars mistning af sängkläder, möjligen
i förening med vissa dagars mörk arrest. Det finnes väl ingen,
säger jag, som icke skulle föredraga detta framför att erhålla ett
längre straffarbetsstraff. Utom det, att detta straff ju vore till
tiden längre och därför måhända medförde större ekonomiskt
lidande såväl för den brottslige som för hans familj, så komme
ju därtill den vanära, som alltid åtföljer straffarbete. Jag tror
således, att om det vore så, att vederbörande brottslingar finge
välja, skulle de bland alla dessa affliktiva straff, hvarom här är
fråga, alldeles gifvet föredraga just dem, som nu föreslagits, och
jag tror, att äfven vi böra föredraga dem, ty på samma gång
som man icke kan neka till, att de äro verkliga och kännbara
affliktiva straff, så äro de i alla fall så pass humana, som man
kan säga, att affliktiva straff i allmänhet gärna kunna vara.
Men sedermera kommer den frågan, huruvida de åläggas i
lämpliga fall, och det har man väl kommit till insikt om, att
dylika straffskärpningar icke böra åläggas annät än i undantags¬
fall. Här har ju föreslagits, att de skulle användas vid våldsdåd,
Onsdagen den 4 April, e. m. 79
grof skadegörelse å egendom ock likartade svåra förbrytelser, och.
vidare att de ej heller skulle få åläggas för sådana brott, därest
icke synnerlig råhet eller ondska genom brottet ådagalagts. Har
man dessa bestämmelser, att straffskärpningen är bunden vid dessa
svåra brott och vid de fall däraf, då synnerlig råhet eller ondska
ådagalagts, tror jag, att man med allt skäl kan försvara sig för
att man ålagt dylik straffskärpning.
Sedan kommer emellertid det tredje villkoret, och det är
ganska viktigt; det är, att de icke få vara för hälsan menliga.
Jag har för min del icke tänkt mig, att de skulle kunna vara det,
särskildt sedan medicinalstyrelsen förklarat, att de icke äro för hälsan
menliga. Jag förstår emellertid mycket väl, att de kunna vara för
hälsan menliga, om sådana förhållanden inträffa, att dessa celler
äro för kalla, så att sjukdomar därigenom kunna uppkomma.
Alldeles oeftergifligt villkor är därför, att vid de tillfällen, då hårdt
nattläger skall ifrågakomma, man alltid ser till att cellerna äro
vid sådan temperatur, att straffet icke kan medföra något men
för hälsan. Jag är fullkomligt öfvertygad om, att, för den händelse
denna lag antages, regeringen skall låta sig angeläget vara att
genom instruktioner till vederbörande fästa deras uppmärksamhet
på nödvändigheten af att se till att straffets verkställande icke sker
på sådant sätt, att det blir för hälsan menligt. Då jag har den för¬
vissning, att dylika bestämmelser komma att på administrativ väg
meddelas, hyser jag för min del ingen tvekan att antaga dessa
affliktiva straff skärpningar, som jag för min del anser vara de mest
humana bland straffskärpningar, när dessa nämligen samtidigt äro
förbundna med förslag om villkorlig dom och villkorlig frigifning,
hvilka jag anser vara synnerligen humana lagstiftningsåtgärder.
Då det nu för öfrigt har inträffat — hvad jag egentligen
icke vågat tro — att Första Kammaren utan minsta menings¬
skiljaktighet gått in på dessa humanitära lagar, tror jag, att Andra
Kammaren icke heller bör vara betänksam, utan äfven antaga
detta supplement, som finnes i alla länder och som jag tror här
är med mycken varsamhet tillämpadt.
Herr talman, jag anhåller, att på de skäl jag haft äran an¬
föra få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr von Geijer: Herr talman, mina herrar! Jag hade
knappt varit betänkt på att begära ordet i föreliggande fråga
och jag har, sedan jag en gång låtit anteckna mig, mer än eu
gång varit benägen att afstå därifrån, då saken blifvit så utför¬
ligt och noggrant dryftad och tiden dessutom är långt fram¬
skriden. Emellertid har jag låtit mitt namn stå kvar; vissa
yttranden, som fällts, ha gifvit mig anledning härtill, hvartill
kommer, att jag på grund af det yrke, som jag utöfvar, kanske
har någon erfarenhet på detta område, som kanske kan tjäna
till ledning vid frågans bedömande.
N:o 38.
Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
N:o 38. 80
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om ändring Jag vill då såga, att jag hälsat hela förslaget såsom synner-
i vissa delar }jgen välkommet, mest förslaget om villkorlig dom, men äfven
a-> st™J?]ia9en den första delen angående de affliktiva straffen. Jag anser näm-
(Forts ) ligen, att dessa såsom sådana äro nödvändiga under nuvarande
förhållanden.
Motionärerna påpeka i sin motion den utveckling, som vårt
folk under senare tider undergått i kulturellt och humanitärt hän¬
seende. Ja, låt vara, att vi verkligen med stolthet kunna peka
på eu sådan utveckling, men det torde icke kunna förnekas, att
å andra sidan en bestämd förvisning på många områden gjort
sig gällande. Herr Kjellén nämnde nyss, att det är ett sorgligt
och obestridligt faktum, att brotten emot människors person hafva
ökats på senare tider högst betydligt, Jag ber att få understryka
detta herr Kjelléns yttrande. Det är verkligen så, och jag vill
därtill lägga, att formen, sättet för dessa misshandelsbrott äfven
undergått förändring. De hafva visat sig i en allt råare och
fulare form. Jag minns ännu med hvilken förvåning jag erfor,
första gången jag vid domstolen mötte en sådan brottsling, det
här är fråga om.
Det ligger på ena sidan af den stad, i hvilkens rådstufvu¬
rätt jag är ordförande, ett utvärdshus. Eu kväll hade några
unga pojkar, som besökt detta värdshus, tagit hemvägen genom
staden. Den ene af dem hade en mankill. Den bestod af en
tågstump, en half aln eller så omkring lång, och i ena ändan af
denna var stöpt en blykula. När de nu passerade staden, mötte
de en person, som gick på andra sidan gatan. Då skilde sig eu
af pojkarne från sällskapet — det var just den, som hade denna
mankill — gick emot personen i fråga och slog honom i huf-
vudet med all kraft. Mannen föll för slaget och svimmade af;
men utan att taga ringaste hänsyn till honom, fortsatte miss¬
handlingsmannen och hans sällskap sin väg. När jag frågade
våldsverkaren hvad han hade emot den öfverfallne, då kom det
i dagen, att han icke ens visste, hvem det var. Ja, jag minns, att
han svarade, att han aldrig ens hört talas om honom. Något
misstag på person förelåg icke heller. Han tyckte blott, an-
drog han, att det skulle vara roligt att slå honom.
Ett annat fall, också hämtadt ur min egen erfarenhet! Det
var några pojkar, som öfverföllo en nattvakt, De smögo sig på
honom bakifrån, och med eu batong slogo de honom sanslös, och
utan att se om honom eller bekymra sig om huru det gick med
honom, lämnade de platsen.
Sådana fall, tror jag att hvar och en, som haft att hand¬
lägga domaregöromål, kan visa fram. Dessa Omständigheter hafva
för mig alldeles klargjort, att något måste göras härutinnan.
Den form för straff, som vi ha, är icke effektiv för detta. Jag
kan icke neka till, att det förefaller mig hårdt, att den helt natur-
e. m.
81 X:o 38.
Onsdagen den 4 April,
liga reaktion, som samhället gör emot sådant, skall kallas för tjut
efter grymma straff.
Den förste talaren i denna fråga ville kasta hela skulden
för dessa saker på samhället. Han sade, att vi komma i den
vanliga cirkeln: fattigdom, nöd, brott, straff. Jag tror för min
del icke, att, om man skall handskas med straffrättsliga spörsmål,
det är nog med att taga en sådan maxim till hjälp; en sådan
determinism tror jag icke på. Det personliga ansvaret få vi allt
hafva med på ett hörn. Jag kan hafva lika fullt fog för mina
påståenden i detta afseende som han. I de fall jag relaterat var
det hvarken fattigdom eller nöd, som dref våldsverkaren till vålds¬
åtgärden. Det är under dessa förhållanden — jag upprepar det
— som jag hälsar detta förslag välkommet. Det har sagts, att
det kanske icke innebär lösningen, att det är opröfvadt in. m.
Det är mycket möjligt. Jag tror icke heller, att det innebär den
slutliga lösningen, men det är dock ett försök i den rätta rikt¬
ningen. Därför vill jag säga, att jag med nöje skall gifva min
röst åt detsamma.
Herr Nilsson åberopade hvad motionärerna anfört, att de
affliktiva straffen i den form, som här föreslagits, skulle kunna
medföra helt annan verkan än den åsyftade — ja, motionärerna
mena rent af att hos den brottslige kan på den vägen framalstras
ett förut ej befintligt hat mot samhället och dess funktionärer.
Jag vågar hysa en asikt afvikande från denna. Motionärerna
säga, att ett dylikt straff skulle kunna komma att verka till för¬
härdelse och förråelse. Jag vore frestad att fråga: är icke i fall
sådana som de af mig nyss anförda måttet af förhärdelse och
förråelse alldeles fullt?
Vidare säga motionärerna, att dessa straff skulle kunna
framalstra ett hat mot samhället och dess funktionärer. Hvad
äro dessa gärningar, som jag berört, uttryck för annat än för hat
mot samhället och dess funktionärer! Det kan finnas, det med-
gifver jag villigt, affliktiva straffarter, som verkligen kunna med¬
föra sådan effekt som de nyss antydda, men för att det skall
äga rum, förmenar jag, att det måste föreligga ett annat moment,
som saknas i föreliggande förslag: det är nämligen det kränkande
momentet, skammen. De här föreslagna straffen kunna såsom
sådana icke hafva den karaktären, och jag kan i ty fall icke se,
att de skola kunna hafva någon verkan i den riktning, som
motionärerna antydt i högre grad än vanliga fängelsestraff eller
straffarbetsstraff. Nej, det är meningen, att vi verkligen skola
söka böja den brottslige, och kunna vi icke det på den väg, som
hittills stått oss till buds, måste vi beträda en annan väg.
Jag vill begagna tillfället skjuta in, att jag anser mig själf
höra till de milde domarne, dels af personlig läggning, dels på
grund af erfarenhet. Det är nämligen ett faktum, att de mycket
unga domarne och lekmannaelementet i domstolarna äro de, som
Andra Kammarens Prot. 1900. N:o 38. 6
Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
N:o SS. 82
Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 4 April, e. m.
begära de strängaste straffen. Med åren blir den ordinarie do¬
maren alltmera benägen att se i den åtalade icke så mycket
den brottslige som än mer den olycklige. Det är, säger jag, ett
faktum; det förhåller sig så.
Jag skall emellertid icke längre upptaga herrarnas tid. Jag
ber att få sluta med ett yttrande, i någon mån analogt med det
herr Kjellén fällde. Han sade, att man i detta sammanhang
skulle fästa afseende icke allenast vid den brottslige, utan äfven
vid den förorättade. Jag vill stryka under detta och säga, att
det kan vara en uppenbar grymhet mot den lojale att vara för
mild mot den brottslige.
Herr Larsson i Lund: Jag anser mig nödsakad att till
förebyggande af hvarje missförstånd be att få fästa uppmärk¬
samheten på, att jag i princip är alldeles fullständigt ense med
de talare, som framhållit, att lagförslagen om villkorlig dom och
villkorligt frigifvande böra hafva en motsvarighet i lag om straff¬
skärpning. Den enda punkt, i hvilken jag skiljer mig från dem,
är den, som rör straffskärpuingsarterna. Jag menar, att det bör
tillses, huruvida icke eu art af straffskärpning bör uppsökas, som
efter mitt förmenande torde vara fullt lika effektiv — ja, herr
Zetterstrand menade, att den till och med skulle kunna anses
vara vida strängare än den här ifrågasatta — men hvilkens an¬
vändande säkerligen icke kan, såsom fallet torde komma att visa
sig blifva med de föreslagna straffskärpningsarterna, leda till en
verkan, motsatt den åsyftade. Vill man böja ett hårdt och
ondskefullt sinne, torde bästa medlet därtill vara att söka i ett
hårdt och strängt arbete. Jag finner visserligen icke förlängning
i strafftiden vara det viktigaste, utan jag anser vinnande af större
straffintensitet vara det viktigaste, och jag tror, att sådan kan
man vinna bättre genom användande af arbetstvång.
Herr Kjellén erinrade, att det är hufvudsakligen fyra slag
af straffskärpning, som förekomma. Jag vill här kasta fram tanken
äfven på ett femte och det som jag tror är det viktigaste och
som i första rummet bör tillgripas.
Mitt afslagsyrkande afser således alldeles icke att förrycka
balansen i systemet, utan jag vill i fråga om straffskärpnings¬
arterna få in en utredning om ytterligare en annan, efter mitt
begrepp bättre samt fullt lika effektiv straffskärpningsart.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman, mina herrar!
Professor Kjellén yttrade, att motionärerna ansett brottslingen vara
något fint porslin, som noga borde aktas. Vi motionärer hafva
icke menat något sådant, utan vi hafva endast pekat på, hvad
vi anse vara ett bättre uppfostringsmedel än de här föreslagna
straffen. Vi ha ansett, att enligt strafflagen domaren har till¬
fälle att gifva hårda brottslingar strängare straff än en annan
Onsdagen den 4 April, e. in.
83 >T:o OS.
brottsling; och vidare ha vi pekat på att försök borde göras för Om ändring
att få fram straffskärpning genom något hårdare arbete. Vi hai vissa ^elar
icke med vår motion velat taga brottslingen i försvar, utan vi^ S,™„ *
ha försökt påvisa, att enligt vår uppfattning den väg, som i (Forts)
propositionen beträdts, icke har varit den klokaste. Men det har
under debatten framhållits, att det är samhällets plikt att skydda
sig mot brottslingarna. Det menar äfven jag vara riktigt, men
man får då taga i betraktande, att äfven brottslingarna höra ses
från samhällets synpunkt och ej helt betraktas såsom stående
utom samhället. År det så, att en ung medlem af samhället har
begått ett brott, bör man söka ställa det så, att man åstadkommer
straff och tuktan till förbättring; och man bör söka tänka ut ett
straff, som går just i den riktningen. Men man bör äfven söka
orsakerna till brottet och se efter, om det ej kan vara fel på
något sätt i samhället. Min partikamrat herr Nilsson har
uttalat sig i den riktningen, och äfven jag vill peka på något
liknande. Det har sagts, att brotten bland yngre personer till¬
tagit i oroväckande grad. Kanske har man rätt, men jag be-
tviflar det dock. Men ser man på utvecklingen under de sista
decennierna i Sverige, så finner man, att folket dragés från landet
tillsammans till de större städerna, där befolkningen samman-
gyttras i otillräckliga bostäder och under osunda förhållanden.
För min del tror jag, att detta har en afgörande inverkan. På
landsbygden ser man ej så ofta dessa råa brott som i städerna.
Låtom oss tänka oss, att här i Stockholm ofta bo två eller tre
arbetarfamiljer i ett eller par små rum. Huru skall då barnens
uppfostran bli, när de kanske från morgon till kväll få vistas på
gatan och därjämte äfven få se fadern använda sprit, som de
själfva ofta från första barndomen fått lära sig använda? Detta
är en sådan uppfostran, att de ej kunna bli goda medborgare.
Jag tror, att det måste bli defekter i hjärnan. Hos dem skapas
hat mot andra samhällsklasser, hvilket kanske tager sig sådana
uttryck, som här nämnts. Jag vill härmed ej hafva försvarat
dessa personer, utan jag har blott velat framhålla, att det kanske
ej är så bra ställdt i vårt samhälle, som önskligt vore. Jag an¬
ser, att lagstifningen borde gå i den riktningen, att man borde
söka utfundera och aflägsna orsakerna till brotten samtidigt med
att man bestraffade dem. Det är ej nog med att söka få fram
straff, som afskräcka, utan man bör äfven söka att få fram något,
som kan taga bort orsaken till det onda.
Ser man på dessa grafva brottslingar, så finner man, att de
oftast komma ur arbetsklassens led. Detta beror helt säkert ej
därpå, att arbetarnas hjärnor äro mera defekta än hos människor,
som tillhöra de bildade klasserna, utan orsaken torde vara den
påpekade, nämligen dålig uppfostran och ogynnsamma omstän¬
digheter under uppväxtåren.
Den talare jag nyss nämnde om, herr Kjellén, önskade, att
N:o 38. 81
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om ändring äfven andra affliktiva straff, såsom spöstraff in. m., skulle införas.
afstrafflaqen^S undrar> om han icke också önskade, att dessa grafva brotts-
m.'m. lingar skulle nackas för att därigenom kunna helt befria sam-
(Forts.) hället från deras åsyn. Jag vet icke, om han menade så, men
det ser så ut.
Jag har blott velat göra dessa små erinringar och har där¬
för för närvarande ej något yrkande.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Det är min afsikt
att i detta anförande icke så mycket uppehålla mig vid princi¬
perna i det föreliggande lagförslaget, då redan så mycket talats
om dem. Jag vill i det afseendet endast ytterligare betona, hvad
förut sagts, att denna lag angående skärpning af de kortvariga
frihetsstraffen ingår såsom ett bestämdt led i den lagstiftning,
hvilken i sin helhet här föreligger till pröfning. Denna afser
nämligen att bereda möjlighet att, mera än hittills kunnat ske,
lämpa brottens bedömande och brottslingarnas behandling efter
hvad ändamålet med statens straffande verksamhet i hvarje fall
kräfver. Detta ändamål fordrar å ena sidan, att straffet verk¬
ligen kännes som ett straff, å den andra att det ej användes, då
en ändring af den brottsliga viljan äfven utan detsamma kan
vinnas. Man afser att gifva giltighet åt en princip, som man
uttryckt så: straffet bör drabba »sällan men strängt», ej såsom
hittills »ofta och mildt». Det åsyftas icke någon skärpning af
straffen öfver hufvud taget eller om man ser på straffsystemet i
dess helhet; utan det är blott meningen, att det straff, som man
använder för råa brottslingar, skall kännas af dem, liksom man
å andra sidan i fråga om tillfälliga förbrytare anser sig kunna
eftergifva straffet genom att begagna s. k. villkorlig dom. Skärp¬
ningen af de kortvariga frihetsstraffen utgör därför ett fullt orga¬
niskt komplement till de båda andra lagförslagen om villkorlig
dom och villkorlig frigifning, särskildt det förstnämnda; det hela
innebär så långt ifrån en återgång till några »barbariska» för¬
hållanden, att det är alldeles tvärtom.
Hvad jag emellertid nu velat förnämligast taga upp till be¬
traktande är ett par speciella spörsmål, som blifvit framhållna
under debatten. Det första är förslaget, att man skulle såsom
skärpning använda skärpt eller utsträckt arbetstvång. Det har
framhållits att särskildt ett af justitieråden, som yttrat sig i frågan,
förordat sådant. Jag vill då påpeka, hvad ingen af de talare,
som åberopat honom, upplyst, att detta justitieråd själf erkänt,
att han för sin del icke är så inne i ämnet. Han yttrar näm¬
ligen: »I fråga om möjligheten att sålunda skärpa arbetet kan
jag, i saknad af all erfarenhet på detta område, ej hysa någon
mening, utan får åtnöja mig med ett uttalande af det önskvärda
i att slippa i den allmänna strafflagstiftningen åter införa rent
affliktiva bestraffningar». Jag tror för min del också att, om
Onsdagen deri 4 April, e. m.
85 X:o 38.
man närmare pröfva!’ saken, man skall finna, att detta skärpta
arbetstvång är omöjligt att, för närvarande åtminstone, genom¬
föra. Huru denna skärpning af arbetstvånget skulle ske, säges
ej. Man kan därför tänka sig två olika sätt. I utlandet harman
på vissa håll försökt eller förordat vissa slag af arbeten, som
äro af sedda uteslutande att vara en affektion och som i själfva
verket intet arbete äro. I England har t. ex. funnits och finnes
måhända ännu något som heter trampkvarn, hvars ändamål är,
ej att förmala något, utan allenast att hålla fången till en tung
sysselsättning, hvilken i och för sig är ett strängt straff. Ett
annat dylikt arbete, som framhölls under diskussionen å ett jurist¬
möte, där denna fråga behandlades, var att tvinga fångarna af¬
bära kanonkulor fram och tillbaka från den ena sidan af fängelse¬
gården till den andra. Men att använda dylika slag af arbets¬
tvång skulle ju vara att nedsätta arbetet, det verkliga arbetet,
och den uppfostrande verkan, detta innebär. Ur penitentiär syn¬
punkt vore detta i jämförelse med det sätt för skärpningens an¬
ordnande, som här föreslagits, en återgång till »barbari», som
naturligen ej bör komma i fråga.
Nu är det val sannolikt, att hvarken den ifrågavarande leda¬
moten af högsta domstolen eller de andra, som talat om skärpt
arbetstvång, afsett något dylikt, utan att de afse att skärpa eller
utsträcka det vanliga arbetet i fängelserna. Hvar och en, som
haft med ett fängelse att göra — jag har haft det under ganska
lång tid -— vet dock, att det är ganska svårt att skaffa arbete åt
fångarna; sådant tryter ej så sällan till och med för straffarbets¬
fångar. Särskildt är detta nog fallet i de mindre fängelserna, där
just kortvariga frihetsstraff aftjänas. Det är således mycket möj¬
ligt, för att icke säga troligt, att lämpligt arbete ej skulle kunna
anskaffas ens i vanligt mått, och då är det ej godt att genomföra
en sådan straffskärpning. Ej heller är det möjligt att på förhand
afmäta, huru stort mått af arbete kan påläggas; ty brottslingarna
äro så olika i fråga om arbetsförmåga och den kvantitet arbete,
som af dem under samma tid kan utföras. Det blefve därför
nödigt att lägga i fängelseföreståndarens hand att utmäta arbetet.
Men det torde väl icke kunna anses lämpligt att åt honom lämna
att på detta sätt bestämma, om och i hvilken män skärpning kan
äga rum. Man har tvärtom genom föreskrift att skärpningen
skall ådömas af domstolen velat så mycket som möjligt undgå,
att det skulle ligga i straffverkställarens hand att utmäta skärp¬
ningen hårdare eller lindrigare.
Jag tror således, att hvar och en, som har någon erfarenhet
af fängelseväsendet, sådant som det gestaltat sig i vårt land, måste
erkänna, att åtminstone för närvarande det är olämpligt att såsom
skärpning af frihetsstraff använda skärpt eller utsträckt arbets¬
tvång.
Det andra spörsmålet, hvarom jag ville yttra mig, är, huru-
Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
N:o 38. 86
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. m.
(Forts.)
vida skärpning medelst hårdt nattläger är menligt för hälsan eller
ej. I det hänseendet tror jag verkligen, att man har en viss
erfarenhet att åberopa. Såsom bekant användes hårdt nattläger
f. n. i våra fängelser, såväl straffängelser som cellfängelser, såsom
disciplinstraff. Enligt uppgift från fångvårdsstyrelsen ålades be¬
straffning i cell med mistning af sängkläder
år 1901 i ej mindre än 373 fall,
» 1902 » » » » 363 » ,
» 1903 » » » » 363 » ,
» 1904 » » » » 377 » .
Icke i något af dessa fall har någon klagan blifvit fram¬
ställd öfver att dessa disciplinstraff varit menliga för vederbörande
fångars hälsa. Och med kännedom om, huru vanligt det är att
fångarna anställa klagomål öfver behandlingen i fängelserna, torde
man kunna vara fullt öfvertyga d om att därest någon som helst
anledning förekommit till klagomål, hade äfven sådant blifvit
framställdt.
Jag ber att i detta sammanhang få fästa uppmärksamheten
på en annan sak. Jag sade, att hårdt nattläger varit ålagdt såsom
disciplinstraff. Detta betyder, att det ålägges af vederbörande
myndighet, som har uppsikt öfver fängelset. Rätten härtill är
således lagd i flera olika myndigheters hand, som således både
bestämma,' huru straffet skall utmätas, och tillse verkställigheten
däraf. Det har ej heller funnits några allmänna föreskrifter därom;
fången skulle vara utan sängkläder, det var klart; men huru lian
eljest skulle ha det, berodde på omständigheterna vid fängelset.
Därför har nog äfven, skulle jag tro, tillämpningen varit något
olika. Men det är alldeles gifvet, att när hårdt nattläger skall
införas såsom en straffskärpning, som skall åläggas af domstol,
måste större likformighet i afseende å verkställigheten komma
att äga rum. Alldeles nödvändigt är, att den högsta fångvårds-
myndigheten gifver bestämda föreskrifter till ledning för, huru
denna skärpning med hårdt nattläger skall verkställas; ja, hvad
det beträffar, skärpningen med mörkt enrum också. Vederbörande
blifva då härutinnan ej hänvisade till sig själfva, utan skyldiga
att följa de föreskrifter, som utfärdats. Detta gör naturligen, att
säkerheten mot menlig inverkan på hälsan blir mycket större, där
skärpning ådömes enligt den nu ifrågasatta lagen, än hvad för
närvarande är förhållandet. Meningen är nog i alla fall, att det
skall bli fullt effektivt, men det kommer ovillkorligen att gifvas
föreskrifter, hvarigenom all menlig inverkan för hälsan kommer
att uteslutas.
Jag har velat upptaga båda dessa sidor af den nu förda
diskussionen till besvarande. För öfrigt är det gifvet, att jag,
som varit med om det slut, hvartil lagutskottet kommit, också
yrkar bifall till den föredragna paragrafen.
Onsdagen den 4 April, e. m.
87 X:o 88.
Hans excellens herr statsministern Staaff: Herr talman!
Om den förste ärade talaren noggrant åhörde herr Kjelléns an¬
förande, knnde han säkert där finna förklaringen på, huru jag
vid behandlingen af den riksdagsskrifvelse, som utgör upphofvet
till denna reform, kunde ställa mig i hög grad betänksam och
tveksam till densamma och likväl nu föreslagit reformen. Ty det
var då fråga om införande af affliktiva straff i en obestämd ut¬
sträckning och med så stor obestämdhet i afseende å hvad straffen
skulle innebära, att man alltför väl skulle kunna tänka sig, att
den beredning, som kunde komma att utreda detta, skulle kunna
stanna till och med vid prygelstraffet, något som jag för min del
var absolut emot och absolut är emot. Det var en helt annan
sak, då ärendet förelåg efter den framstående utredning, som den
i ämnet tillsatta kommittén afgifvit, då prygelstraffet var helt och
hållet ur räkningen och då kommittén enligt mitt förmenande
hade på ett tillfredsställande sätt utredt och gifvit grund för vissa
affliktiva straff, som kommittén föreslog och som i detta förslag
finnas bibehållna. Jag tror nämligen icke, att man kan säga,
efter den erfarenhet som föreligger, att den förste ärade talaren
verkligen har rätt i det som han antydde om strafformerna hårdt
nattläger och mörkt enrum, nämligen att de skulle vara grymma,
omänskliga, hälsofarliga, samhällsfarliga och en tortyr. Jag tror,
att om så vore fallet, skulle man förvisso genom den användning,
som dessa straff i olika fall haft både här hos oss och utomlands,
fått veta vida mer om detta än som föreligger.
Däremot vill jag fullkomligt erkänna, att de påpekanden,
som gjorts under denna öfverläggning, kunna vara synnerligen
värdefulla i vissa afseenden. Jag har särskild! fäst mig vid den
erinran om temperaturens betydelse just för straff med hårdt
nattläger, som här blifvit kraftigt framhållen. Den saken måste
tydligen noggrant öfvervakas, och det måste noggrant tillses, att
icke genom några slags försummelser straffet i detta afseende
urartar till hvad det för ingen del afser att vara.
Herr Kjellén yttrade bestämda sympatier för prygelstraffet.
Jag vill icke bestrida, att han i sin exposé öfver den utveckling,
som den straffrättsliga åskådningen tagit under de senare tiotalen
af år, hade i åtskilligt mycket rätt. Men jag tror, att han såg
saken ensidigt, och det var därför att han förbisåg vissa viktiga
sidor som han kunde komma till ett så lifligt omfattande af pry¬
gelstraffet såsom ett hopp för framtiden.
Han sade, att den sentimentala uppfattningen af förbryta¬
ren och brottet hade fått gifva vika; man hade förstått, att det
är framför allt ur synpunkten af samhällets skydd, som man bör
se straffet, och som man bör inrätta detsamma. Ja, jag vågar
icke säga, att jag citerat hans uttryck ordagrant, men jag tror-
att meningen är fullt riktigt återgifven. Jag tror, att i detta hade
han ganska rätt. Det är så, att synpunkten af samhällets skyd
Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
m. in.
(Torts.)
N:o 38. 88
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om ändring
i vissa delar
af strafflagen
in. m.
(Forts.)
dande liar framträdt med allt starkare och starkare makt, och
man kan nog nu konstatera, att den straffrättsliga vetenskapen
betraktar detta såsom en bufvudsynpunkt och måhända den främsta
vid straffets ordnande. Men han glömde en annan sak, han glömde,
att under dessa samma tiotal af år har något annat också in¬
träffat inom den straffrättsliga vetenskapen, nämligen att förbry¬
tarna och de olika förbrytarenaturerna ha blifvit studerade på ett
sätt, såsom aldrig förr har varit fallet, i det man har försökt att
sätta sig in på ett helt annat sätt, än man någonsin förr gjort,
uti huru förbrytaren tänker och känner, uti förbrytarens psyko¬
logi, uti förbrytelsens förutsättningar. Och jag tror, att detta
studium, som varit så ytterligt fruktbart, har bland annat be¬
kräftat, och i hög grad bekräftat, att det icke skulle komma att
lända till verklig nytta och till samhällets verkliga skydd, ifall
man upplifvade prygelstraffet.
Det är visserligen sant — det känner uppfostraren af de unge,
uppfostraren af barn och ynglingar — att på vissa naturer kan
prygelstraffet inverka godt, särskildt då det tillämpas af en god
uppfostrare, men det är alldeles ojäfaktigt visadt, att på vissa
naturer verkar det till den ytterliga grad förråande, att man i
själfva verket genom att tillämpa ett sådant straff blott skulle
uppdraga de frön till nya brott, som kunna finnas i brottslingens
själ.
För min del tror jag därför icke, att någon, som vill gå till
grund och botten med dessa saker, behöfver befara, att utveck¬
lingen skulle gå i den riktning, som herr Kjelléns förhoppningar
visade, nämligen att de nu föreslagna affliktiva straffen, därest de
antoges, skulle komma att inom en något afsevärd framtid efter¬
följas, såsom konsekvens, af prygelstraffet. Jag tror det alldeles
gifvet, ty jag tror, som sagdt, att det fullständigt strider mot det
studium af förbrytarens egen natur, som är eu lika viktig vinning
af de senaste tiotal åren som den omkastning uti synpunkter, som
herr Kjellén med rätta påvisade.
Då jag för min del, herr talman, i likhet med hvad flere
talare här förut utvecklat före mig, tror, att de nu framlagda lag¬
förslagen på ett riktigt sätt afväga nödvändigheten utaf att på
en gång tillägna oss möjligheten att skarpare bestraffa den brotts¬
ling, som är förtjänt af ett skarpare straff, och tillika att med
lämplig, nyttig och ändamålsenlig mildhet behandla dem, som så
förtjäna att behandlas, anhåller jag om kammarens bifall till för¬
slaget.
Ofverläggningen var härmed slutad.
Efter af herr talmannen gifna propositioner i ämnet god¬
kände kammaren utskottets förslag.
Onsdagen den 4 April, e. m.
89 N:o 38.
3—7 §§; 4 kap 1, 2, 8—15 §§; 5 kap. 17 §; slutstadgandet/
ingressen och rubriken.
Utskottets förslag godkändes.
Lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i
enrum.
Godkändes.
Utskottets i punkten 1) gjorda hemställan förklarades besvarad
genom kammarens här ofvan omförmälda beslut.
Punkterna 2)—4).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 14.
Herr talmannen yttrade: Då ännu många ärenden återstå
på föredragningslistan, men tiden är långt framskriden, tillåter
jag mig hemställa, att kammaren ville besluta fortsätta behand¬
lingen af dessa ärenden vid sammanträdet i morgon.
Härtill svarades ja.
§ 15.
Afgåfvos följande motioner, nämligen af:
herr J. Larsson i Presstorp m. fl., n:o 157, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande af medel till upp¬
förande af nya byggnader för armén;
herr P. Nilsson i Bonarp, n:o 158, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående beviljande af medel till uppförande
af nya byggnader för armén; och
herr J. Åkesson, n:o 159, i anledning af Kungl. Maj:ts pro¬
position angående beviljande af medel till uppförande af nya
byggnader för armén.
Dessa motioner bordlädes på begäran.
§ 16-
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 82, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslag under riksstatens åttonde hufvudtitel;
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 38.
7
Nso 3S. 90
Onsdagen den 4 April, e, m.
n:o 83, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition angående
beredande af ålderstillägg åt revisorn och bokhållaren å general-
tullstyrelsens kameralbyrå friherre K. M. B. Klinckowström och
revisorn å samma styrelses revisionsbyrå C. H. Plagemann; och
n:o 84, i anledning af väckt motion om anslag till vice
häradsliöfdingen G. E. Fahlcrantz;
sammansatta stats- och bankoutskottets memorial n:o 6, i
anledning' af fullmäktiges i riksbanken och riksgäldskontoret fram¬
ställning om upplåtelse till riksbanken med äganderätt af visst
område å Helgeandsholmen med därå uppförd byggnad för
banken; samt
lagutskottets utlåtande n:o 41, i anledning' af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag i anledning af Sveriges anslut¬
ning till den internationella godstrafikkonventionen.
§ 17.
Justerades protokollsutdrag. .
§ 18-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. A. Jonsson i Hökhult under 12 dagar fr. o. m. den 7 april,
» E. Jonsson i Freluga
|
»
|
12 »
|
»
|
: »
|
7
|
»
|
» J. G. Harem
|
>»
|
12 »
|
»
|
»
|
7
|
»
|
» C. Sandquist
|
»
|
12 »
|
»
|
»
|
7
|
»
|
» E. P. W. Böing
|
»
|
14 »
|
»
|
»
|
5
|
»
|
* G. S. Neiglick
|
»
|
14 »
|
»
|
»
|
5
|
»
|
» N. A. Nilsson i Malmö
|
»
|
14 »
|
»
|
»
|
5
|
>>
|
» A. Petersson i Påboda
|
»
|
14 »
|
»
|
»
|
5
|
.»
|
friherre C. C. Bonde
|
' »
|
14 »
|
»
|
»
|
5
|
»
|
herr C. J. Berggren
|
»
|
13 »
|
»
|
»
|
6
|
»
|
» E. Berglund
|
»
|
12 »
|
»
|
»
|
6 •
|
»
|
» P. 0. Lundell
|
»
|
3 »
|
»
|
»
|
6
|
»
|
» C. Olsson i Viken
|
»
|
2 »
|
»
|
»
|
6
|
»
|
» K. E. G. Almqvist
|
»
|
13 »
|
»
|
»
|
6
|
|
» P. A. Larsson i Säby
|
»
|
14 »
|
»
|
» .
|
5
|
»
|
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,1 på natten.
In fidem
Hetman Palmgren.
Rättelser
Andra Kammarens protokoll n:o 35.
15, rad 6 nedifrån står: verkställighet,
läs: enhetlighet.
16, rad 21 nedifrån står: tillgänglig,
läs: tillämplig.