RIKSDAGENS PROTOKOLL
1906. Andra Kammaren, M:o 19.
Tisdagen den 27 februari.
Kl. V2 3 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 20 innevarande februari.
§ 2.
Herr statsrådet I). K. Bergström aflämnade Kungl. M;rj:ts pro¬
position till Riksdagen med förslag till lag i anledning af Sveriges
anslutning till den internationella godstrafikkonventionen.
Den kungl. propositionen bordlädes.
§ 3.
Herr talmannen tillkännagaf, att till kammaren inkommit ett
utslag, hvilket i nedan intagna, nu upplästa delar var af följande
lydelse:
Kungl. Maj:ts utslag på de besvär, förre kyrkoherden David
Holmgren i underdånighet anfört däröfver att,
sedan landsfiskalen K. E. Lagerborg, efter förordnande af justitie-
kanslersämbetet, vid Valle häradsrätt yrkat ansvar å klaganden för
förskingring af medel, hvilka han såsom kyrkoherde i Värnhems
pastorat i kraft af sitt ämbete omhänderhaft,
samt Skånings och Valle häradsrätt genom utslag den 30 juni
1905 -— — — sig utlåtit, att — — — funne häradsrätten rättvist
döma klaganden, hvilken redan blifvit från sitt ämbete afsatt, för
förskingring af medel, som han på grund af sitt berörda ämbete
omhänderhaft, att hållas till straffarbete i ett år samt förklara kla¬
ganden ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas;
så har Kungl. Maj:ts och rikets Gröta hofrätt, där klaganden
besvärat sig, i utslag den 14 november 1905 yttrat, att enär kla¬
ganden vore lagligen förvunnen att hafva ur kassor, hvilka han i
egenskap af kyrkoherde haft om händer, tillgripit och förskingrat
penningar till belopp af minst tvåtusen sexhundraelfva kronor 63
•öre, pröfvade hofrätten, med stöd af 25 kapitlet 11 § strafflagen,
Andra Kammarens Prot. 1906. N:o 19. 1
N:0 19. 2
Remiss af en
proposition.
Tisdagen den 27 Februari,
jämförd med 4 § i lagen om straff för ämbetsbrott af präst och om¬
laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, rättvist fastställa det
slut, hvartill häradsrätten i öfverklagade utslaget kommit;
däri klaganden i underdånighet yrkat ändring, hvaröfver till¬
förordnade landsfiskalen Johan Alfred Björck i underdånighet för¬
klarat sig, och har klaganden tillika anhållit, att, därest besvären ej
vunne nådigt bifall, Kungl. Maj:t likväl täcktes af nåd befria kla¬
ganden från honom ådömdt straff;
Med Kungl. Maj:ts högsta domstol beslutet; gifvet Stock¬
holms slott den 24 februari 1906.
Kungl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda under¬
dåniga besvär samt nådeansökning och finner ej skäl att i hofrättens-
utslag göra ändring eller anledning att lämna bifall till nådeansök-
ningen. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.
Under Hans Maj:ts
Min Allernådigaste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF
(L. S.)
Karl Staaff,
chef för justitiedepartementet.
Bo Leijonhufvud.
I transsumerade delar rätt afskrifvet, intygas. Stockholm och
Kungl. Maj:ts Justitierevision den 24 februari 1906.
Ex officio
F. Peterzens.
(Stämpel.)
Härefter yttrade
Herr talmannen: Då, enligt 26 § riksdagsordningen, herr
Holmgren på grund af den fällda domen är obehörig till riksdags¬
mannakallets utöfvande, så åligger det kammaren, enligt 28 § riks¬
dagsordningen, att hos Konungen göra anmälan om den sålunda inom
kammaren uppkomna ledigheten, som skall genom val fyllas, och har
jag låtit upprätta förslag till skrifvelse om sådan anmälan.
Berörda skrifvelseförslag, som härefter föredrogs, blef af kam¬
maren godkändt.
§
Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen
samt §§ 10 till och med 22 äfvensom §§ 25 och 38 riksdagsord¬
ningen så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen.
Tisdagen den 27 Februari.
3 N:o 19.
Därvid anförde:
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
Herr Kjellén: Herr talman, mina herrar! Vid remissen af den
klingl. statsverkspropositionen tillät jag mig att yttra några farhågor
och förhoppningar med afseende å det rösträttsförslag, som då endast
förelåg i grofva konturer i Kungl. Maj:ts trontal. Detta förslag
ligger nu på våra pulpeter. Yi hafva haft någon tid att sätta oss
in i dess bestämmelser. Tiden är alltså inne till en mera real och
konkret kritik af detsamma, och jag hoppas, att det icke må anses
förmätet af mig att här försöka åstadkomma en sådan.
För JO år sedan yttrade en ärad och vördad ledamot af denna
kammare, som ännu har sin plats på karlstadsbänken, att han icke
trodde en lösning af rösträttsfrågan vara möjlig, förrän regeringen
»finge anledning att stödja sin politik på (Riksdagens Andra Kammare».
Hvad som gifver den närvarande situationen dess historiska egen¬
domlighet är, att denna förutsättning ändtligen har inträdt. Rege¬
ringen söker nu sitt enda parlamentariska stöd i Andra Kammaren.
Men detta stöd är, numerärt att räkna, blott en knapp majoritet.
Skall regeringens rösträttsförslag gå fram till seger, måste det alltså
bero på förslagets egen inneboende kraft att förebygga det sociala
missnöje, som nu är rådande, och förhindra uppkomsten af något
nytt, berättigad! socialt missnöje. Detta är, som jag förut tillåtit
mig yttra, vägen till den nationella samling, hvarefter vi alla längta,
och det är ur denna synpunkt, som en kritik öfver detta förslag
måste anläggas.
Den väldiga rörelse, som afsatt sin sista frukt i denna propo¬
sition, härstammar från de stora massor, som stå under strecket,
och hvilka man i dagligt tal plägar nämna de rösträttslösa. De
hafva, så att säga, suttit i utspelet. Deras kraf är det första, som
skall genom reformen tillgodoses.
Det kan naturligtvis icke falla mig in att söka på något vis
bedöma, om de nu hafva skäl att vara tacksamma eller icke. Det
tillkommer deras egna ledare och talmän att afgöra. Men då hela
förutsättningen för det nuvarande regeringspartiets och den nuva¬
rande regeringens bildande har varit att tillfredsställa dessa anspråk,
så får det väl utan vidare antagas, att dessa missnöjda nu skola
blifva nöjda. Yi återfinna ju också i det nu föreliggande rösträtts¬
förslaget demokratiens två stora trumf ograverade, nämligen den
allmänna rösträtten och majoritetsvalen.
Det finnes verkligen ett hinder ännu, innan den demokratiska
floden får flyta fri och jämn; och det är valrättens suspens för
den, som icke fullgjort sin skatteplikt. Detta är gifvetvis en efter¬
gift åt högersidan i vårt politiska lif. Men af hvad herr statsmini¬
stern och föredraganden yttrar på sid. 11 i propositionen framgår
tydligt, att den skett uteslutande af opportunitetsskäl. Hans hjärta
har tydligen icke varit med i denna eftergift. Detta är också myc¬
ket klart, om man läser hans egen briljanta kritik af denna s. k.
N:0 19. 4
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
Tisdagen den 27 Februari.
garanti vid 1904 års riksdag. Då yttrade nämligen den nuvarande
herr statsministern, att utskyldsstrecket i kombination med allmän
rösträtt kan föranleda den konstigheten, att en person, som slarfvar
litet, slarfvar bort rösträtten, under det att däremot en person, som
slarfvat så mycket, att han icke längre är uppskattad till någon år¬
lig inkomst, får sin rösträtt tillbaka. Jag tager fasta på detta ut¬
talande. Lika naturligt detta stadgande var, så länge vi ännu tänkte
oss ett skattestreck, lika oorganiskt hänger det nu vid författningen,
sedan vi kommit nedom skattestrecket och ned till den allmänna
rösträtten. Det är ju tämligen klart, att ett system, som premierar
storslarfven, skall väcka missnöje bland småslarfvarna och ordentligt
folk, ett missnöje tillräckligt starkt att inom kort skölja bort sin
anledning. Utan tvifvel skall det icke bli svårt för den rena demo¬
kratiens anhängare att på denna grund antaga och acceptera försla¬
get. De förstå ju alltför väl, att denna inskränkning blott är ett
tillfälligt hinder, att det endast är en tidsfråga, då den skall undan¬
röjas.
Jag har anmärkt detta, gifvetvis icke för att opponera mot
själfva villkoret, som naturligtvis från konservativ synpunkt är bättre
än intet, utan för att framhålla, huru skört och bräckligt det är be-
traktadt som garanti mot den allmänna rösträttens förmodade vådor.
Det gifver oss ett uppskof blott, det verkar som ett öfvergångsstad-
gande. Den politiska tyngdlagen kommer helt visst att inom kort
aflägsna det, likt alla sådana små hinder i en utförsbacke.
Således får man antaga, att det demokratiska partiet har fått
ut sina fordringar — med passande respit — genom det bär föreliggande
förslaget. Det följer då att se, huru det ställer sig från högersyn¬
punkt, huruvida högern också fått ut sina berättigade kraf. Det
följer att se, om kanske högern redan nu har anledning till
missnöje.
Det är ytterst intressant, mina herrar, att från den nuvarande
ståndpunkten kasta blicken tillbaka på rösträttsfrågans utveckling i
vårt land. Då rösträttsfrågan först framkom, så var det bönderna,
som voro de missnöjde, därför att åtskilliga af deras klass förlorat
sin rätt genom den nya census; och motståndet kom från liberalerna,
som antogo, att rösträttens utvidgning i främsta rummet skulle komma
de stora godsägarne med många underhafvande till godo. På 1880-
talet började bekymmer för egen del gripa ett af de hittills väl-
situerade elementen, nämligen storstadshögern. Men ännu förspor¬
des icke någon som helst oro från de gamla makthafvarne på lan¬
det. Pråm mot sekelskiftet började emellertid marken att kännas
vacklande äfven för dem. Och i närvarande stund har det kommit
därhän, att vi i storstadshögern och bondeklassen hafva tvenne nya kate¬
gorier i samhället, hvilka verkligen hafva anledning till missnöje
redan med det nu bestående systemet. Men det förslag, som na
föreligger till behandling, kommer att verka ytterst olika på dessa
båda kategorier. Jag skall därför be att få behandla dem hvar för sig.
Tisdagen den 27 Februari.
5 Nio 19.
Hvad först beträffar storstadshögern, så ärproblemet skäligen enkelt. Remiss af en
Mina herrar, den svaga stämma, åt hvilken I i detta ögonblick läm- proposition.
nen eder godhetsfulla uppmärksamhet, är den enda, som i närva- or s'-
rande stund får höjas i denna sal å hela den samlade storstads-
högerns vägnar. All den konservativa åskådning, som rymmes inom
en befolkning af 600,000 invånare, har ibland de 39 platser i Riks¬
dagens Andra Kammare, som storstäderna fått åt sig upplåtna, vid
senaste val icke kunnat eröfra åt sig mer än en enda plats. Såle¬
des har redan under det nuvarande författningsskicket detta icke
oviktiga sociala element sjunkit ned nästan så djupt i politisk re¬
presentation, som är möjligt. Högern i storstäderna bilda ett röst-
rättslöst element, som har vida reellare anledning eller rättighet till
detta namn än de massor, som tagit ett slags patent på detsamma. Vi kunde
väl ha anledning att uppställa fordringar för vår egen del. Huru
skulle nu det föreliggande förslaget tillfredsställa våra fordringar?
Hvad då först beträffar borttagandet af census, är det ju allom
bekant, att detta icke kommer att göra så synnerligen mycket i stor¬
städerna, åtminstone så länge utskyldsstrecket kvarstår; ty i storstä¬
derna finnes redan, praktiskt sedt, allmän rösträtt. Kär vi sedan
fortsätta studiet af det föreliggande förslaget, finna vi en annan klausul,
som angår oss, och det är enmansvalkretsarna i storstäderna. Att
äfven bestämmelsen därom kommit till utan någon hänförelse från
föredragandens sida, är tydligt nog af hans motivering och föregå¬
enden. Men bestämmelsen står där i alla fall, och vi hafva anled-
ledning att känna oss tacksamma mot honom därför. Ty det står
utom tvifvel, att denna bestämmelse innebär någon ljusning i stor-
stadshögerns nuvarande politiska läge. Det kan icke förbises, att
inom storstäderna försiggår en viss social sortering efter naturliga
förhållanden, så att t. ex. fabriksarbetarne gärna samla sig i peri¬
ferien. Enmanskretsar i en storstad öppna alltså någon utsikt till en
utsortering, äfven af politiska element, hvarigenom högern kan komma
till större rätt än hittills. Jag vet, att detta uppslag har härstam¬
mat från socialistiskt håll, men detta skall icke hindra mig att er¬
känna det. Jag fruktar icke Danaerna, då jag är i tillfälle att
själ! undersöka deras skänker, och tror mig finna, att de
äro äkta.
Ett bevis för hvad jag nyss yttrade är det senaste i Göteborg
verkställda valet. Det försiggick i åtta valkretsar; i fyra af dem
tågade den konservativa listan med alla sina nio namn fram i teten,-
och det var först vid sammanräkningen, som det högst bedröfliga re¬
sultatet framkom, att mitt namn föll ut ur valurnan och intet annat
af de våra. Hade i Göteborg vid detta tillfälle funnits indelning i
enmansvalkretsar, så hade en dylik indelning kommit att verka såsom
ett proportionellt valsätt och, såsom det synes, i ganska rättvis pro¬
portion tillika, för så vidt nämligen som det konservativa partiet i
Göteborg vid det tillfället var nästan jämnstarkt med de förenade
liberala och socialistiska partierna.
N:0 19. 6
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
Tisdagen den 27 Februari.
Men om det således måste erkännas, att den föreslagna indel¬
ningen af storstäderna i enmansvalkretsar innebär någon förbättring
i storstadshögerns läge, så måste vi å andra sidan akta oss att öf-
öfverskatta denna fördel. Redan föredraganden af 1902 års kungl.
rösträttsproposition uttalade några välbetänkta varningsord där-
utinnan.
Hvad först det af mig anförda exemplet angår, är det ju icke
så säkert, att de fyra valkretsarnas högerelement hade kunnat en¬
tusiasmeras för hvar sitt högernamn lika så mycket som för den
samlade högerlistan, och dessutom gällde ju ännu census jämte den
»dåliga skattemoral», hvarom den nuvarande herr statsministern talat
vid något tillfälle. Det är vidare tydligt, att demokratien i mer eller
mindre socialistisk form kommer att ändra taktik i storstaderna, om
enmansval. där skola träda i stället för listval, och att den med ti¬
den kan arbeta upp nya chancer för sig. Det enda verkligt säkra
och ur rättvisans synpunkt oangripliga skyddet för storstadshögern
såsom politiskt parti är gifvetvis det proportionella valsättet. . Kunde
det af praktiska skal genomföras, vore problemet här, enligt min
uppfattning, fullständigt löst. Men först och sist måste högern
sätta sin tillit till sina egna idéers kraft och sitt upplysningsarbete
bland valmansskarorna. Vi få icke hålla oss förnämt tillbaka. Vi
få stiga ned på samma plattform som våra motståndare, använda
samma agitationsmedel som de, anpassa oss efter de demokratiska
vanorna som de. Om vi det göra, då kan jag verkligen icke förstå,
hvarför svenska arbetares öron skulle vara mindre öppna för de kon¬
servativa och nationella idéerna än t. ex. engelska arbetares. Det kan
icke förnekas, att storstadshögerns dåliga ställning i viss mån är att
skrifva på dess eget konto. Ty den kan icke peka på någon orätt¬
färdig olikhet i sin yttre ställning. Vi hafva lika gen väg
till valmännen som våra motståndare, och vi hafva lika god start till
valurnorna som de.
Härefter kommer jag till den tredje synpunkten, det andra
högerelementets ställning till det närvarande författningsskicket och
till det nu föreliggande kungl. förslaget.
Vi veta, att det redan nu står illa till med den gamla svenska
bondehögern, så till vida nämligen, som den efter hvarje val åter¬
kommer decimerad till Andra Kammaren. Huru skall dess öde
gestalta sig, om sådana förändringar som de här föreslagna genom¬
fördes?
Det är då först att märka, att streckets borttagande här skulle
vålla en fullständig revolutionering af de gamla förhållandena. Jag
håller icke för otroligt, att de då nytillkommande valmännen skulle
komma att utgöra flertalet inom hvarenda valkrets på landsbygden.
I hvilken mån dessa nya valmän skulle ställa sig som bunds¬
förvanter eller som fiender till de gamla makthafvandena, är icke så
godt att beräkna och torde komma att växla efter omständigheterna;
men det varslar icke godt för de gamla makthafvandena, att man,
/
7 N.o 19.
Tisdagen den 27 Februari.
såsom vi nyligen hörde här från stockholmsbänken, längst till
vänster börjat ömma för landsbygdens arbetare. Redan här ha vi
alltså en vida större förändring och risk för bondehögern än för
storstadshögern.
Men härtill kommer en annan och kanske viktigare sak; och
det är den, att de gamla makthafvandena på landet samtidigt, genom
den sociala utvecklingen själf, i alltjämt växande grad utsättas för
den uppenbara orättfärdigheten af en sämre start till valurnorna än
massor af de nya. De skola icke blott få stora, nya skaror att
täfla med, utan de få också i stor utsträckning bojor om fotterna,
när de skola gifva sig in i kapptäflingen.
Mina herrar, det finnes redan nu eu kategori af rösträttslösa
här i landet, hvilkas ställning synes mig sämre än alla andras.
Det beror icke på deras bristande kvalifikationer, ty de kunna ha
den yppersta kompetens. Det beror icke på något deras eget fel
eller deras egen skuld, såsom fallet är med småfolket i storstäderna,
då de icke betala sina utskylder, eller till äfventyra också med stor¬
stadshögern, om den försummar agitationen; ty alla deras ansträng¬
ningar i den vägen äro på förhand dömda att misslyckas. Deras
lott är icke heller att jämställa med en vanlig minoritets, ty alla
andra minoriteter ha möjlighet att arbeta sig upp till majoritet,
men denna möjlighet synes här icke föreligga. Det är alltså här
fråga om en kategori af samhällsmedlemmar, som icke blott äro för
dagen och stunden rösträttslösa, utan som äro politiskt dödsdömde.
Dessa vårt politiska samhälles styfbarn äro de besuttne på lands¬
bygden, som råkat ut för olyckan att i sin närhet, inom en viss
icke alltför kort radie få en storindustriell anläggning eller ett
modernt stort kommunikationssamhälle. De skola aldrig kunna
komma fram till valurnorna lika fort som de tättboende arbetarne i
■ett dylikt samhälle; de skola aldrig kunna täfla med dessa i organisa¬
tionsförmåga, i politisk bildning och politisk träning — något, som
de i industriens tjänst anställda arbetarne få hart när till skänks,
just därför att de så lätt kunna komma tillsammans — de kunna
aldrig hoppas att öfverflygla dessa senare i antal, ty industrien är i
stark utbredning på landsbygden, och den kan där lätteligen på ett
år tillföra befolkningen mera växt, än jordbruket mäktar kanske på
årtionden.
Det är under sådana förhållanden uppenbart, att här redan
förefinnes ett missnöje. Men huru skall det kännas för dessa, om
de igenom detta regeringsförslag som lag ställdes mellan tvenne
eldar: dels den inflyttade industrien med dess motsatta intressen
och dels sina egna arbetare?
Hvad jag här talat om, är icke en tillfällighet eller en kuriositet
inom vårt samhälle, utan det är, såsom vi alla veta, redan ställningen
för en stor del af Sveriges bondeklass och skall med tiden i mer
eller mindre farlig grad bli ställningen för hela denna klass. Den
svenska bondeklassens politiska existens — ingenting mer och ingen-
Bemiss af en
proposition.
(Forts.)
N:o 19. 8
Tisdagen den 27 Februari.
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
ting mindre — är således det problem, som nu är ställdt på dag¬
ordningen. Här botar ett nytt missnöje, som icke blir mindre
allvarligt därför att det kommer från nationens egen must och märg.
När jag då i denna kungl. proposition söker efter bot för detta
nya och öfver allt annat berättigade missnöje, så finner jag en
detalj, som här kan ha inverkan, och det är klausulen om omval.
Jag anser den i sig själf väl motiverad, både i fråga om själfva
saken och det valda systemet. Men det är uppenbart, att den på
bondehögerns ställning skulle verka icke som eu förbättring, utan
som en yttermera försvårande omständighet. Ty är det så, att bonden
redan nu har en sämre chance vid valurnan än arbetaren, så måste
naturligtvis hans situation försämras, om denna dåliga chance får
två tillfällen att göra sig gällande. Jag bläddrar så vidare i pro¬
positionen, men finner intet, intet — —. Det enda, som finnes, är
af natur att öka missnöjet; af bot ser jag intet, det finnes icke ett
ord om det, det finnes icke en prick i denna Kungl. Maj:ts pro¬
position från första ordet till det sista, som vittnar om, att man
behjärtat den politiska nöd, i hvilken den svenske bonden skulle
komma genom förslagets antagande! Andra ansikten ser jag här
skymta fram mellan raderna, mer eller mindre främmande ansikten:,
internationella faktorer, den moderna arbetarerörelsen, den moderna
kapitalismen — — jag ser dem liksom väntande på att få fråssa
på dessa stadganden och breda ut sig på vår gamla svenska mark.
Men icke ett finger ser jag sträckas ut från dessa paragrafer för att
i trängseln med dem skydda det element, som dock är det ursprungligt
nationella här i landet. Det är första gången, som Kungl. Maj:t
underskrifvit ett förslag, som saknar hvarje känsla för bondeklassens
politiska bekymmer! Man kunde ha väntat sig att få läsa åtminstone
ett tack för bondeståndets gamla gärning i vår historia. Men häraf
förspörjes intet. Det är alldeles tyst. Det är som en begrafning i
stillhet. Under isande tystnad från svenska konungamaktens sida,,
som alltid i svenska bondeståndet haft sitt trognaste värn, vill man
här bära detta bondestånd till graf ven.
Om jag då försöker spåra anledningen till denna tystnad i den
kungl. propositionen rörande en så ytterligt viktig sak, så har jag
endast att gå till den föregående parlamentariska diskussionen. Där
finner jag då först den ståndpunkten, att — här icke förefinnes-
någon fara. Man förnekar faran. Gentemot det öppna faktum,,
att det gamla bondepartiet hit återvänder decimeradt efter hvarje
nytt val; gentemot det uppenbara sammanhanget mellan detta
undanskjutande af bondepartiet och den på landsbygden sig utbredande-
industrien (tillika med penningens fall); gentemot de järnlagar, som
bjuda industrialiseringen att alltjämt fortsätta på landsbygden —
gentemot allt detta vill man ändock förneka, att bönderna löpa
någon fara.
Jag vet dock, att det äfven finnes ett annat, mera allvarligt
menadt skäl, och ett skäl, som består i två ord allena, genom hvilka
Tisdagen den 27 Februari.
9 N:o 19.
man tror sig nedslå all kritik. De två orden äro: Första Kammaren. Remiss af en
Man menar, att dessa ur Andra Kammaren undanträngda element
skola få sin naturliga representation och sin tillflykt i Riksdagens ^
Första Kammare.
Jag skall nu icke upptaga någon tid med att försöka behandla
det problemet, om Andra Kammaren bör vara eu representation af
hela folket, och jag skall icke heller tillåta mig att döma om, huru¬
vida Riksdagens Första Kammare bör stå i vår författning som något
slags naturminnesmärke eller nationalpark, där nationella kuriosa
åtnjuta konstladt skydd för sin eljest hopplösa existens. Jag skall
förbigå alla sådana frågor och endast söka göra en rent politisk
anmärkning. År det icke så, mina herrar, att den verkliga politiska
striden försiggår något framför dagshändelserna? År det icke så,
att idéerna kämpa liksom i förpostfäktning, och när så den ena eller
andra frågan kommer på dagordningen och partierna upptaga v.ilje-
kampen, då kan det hända, att en stor och väsentlig del af striden
redan är afgjord? Därför är det statsmannens uppgift att ha blicken
framför händelserna och beräkna deras konsekvenser. Stannar han
med blicken inne i händelsernas vimmel, skola dessa säkerligen
blifva honom öfvermäktiga.
Om jag vågar uttala eu mening om det nuvarande politiska
läget, så skulle jag vilja säga, att striden i denna kammare redan
principiellt är afgjord. Det verkliga slagfältet ligger där borta i
den andra salen. Det är i själfva verket icke Andra Kammarens
reformering, utan det är Första Kammarens reformering eller dess
existens, som det här gäller. Rösträttsfrågan är blott ett täckelse,
bakom hvilket vi skymta konturerna af en representationsfråga.
Det är ju tydligt, att de krafter, som mobiliserats emot strecket,
endast vänta på seger i den frågan för att sedan kasta sig på Första
Kammaren. Yi höra redan detta fältrop rundt omkring oss; i Riks¬
dagens förhandlingar har jag spårat det åtminstone tio år tillbaka.
Och i samma stund demokratien blir fullständigt herre öfver denna
kammare, i samma stund är Första Kammarens verkliga motstånds¬
kraft bruten. Ty denna kammare på sin smala bas kan bestå som
själfständig faktor endast genom ett stöd i Riksdagens Andra Kam¬
mare. Kär detta stöd faller, så är det Första-Kammar-frågan, som
allvarligen kommer på dagordningen. Detta, tror jag, är den af¬
görande punkten i hela den nuvarande situationen. Kär man vill
trösta oss med, att de ur Andra Kammaren bortjagade elementen
skola få sin tillflykt i Första Kammaren, så kunna vi verkligen icke
godtaga denna tröst, när vi finna, att man samtidigt arbetar på att
underminera denna deras sista tillflykt, denna Första Kammare.
Det synes, som om det icke fordrades mycket skarpsinne för
att ställa ett horoskop för vår politiska utveckling i framtiden med
denna proposition som utgångspunkt: först utskyldsstreckets lämpliga
bortfallande, därpå det gamla bondepartiets sammankrympande till
ett intet i denna sal och så småningom därefter Första Kammarens
N:0 19. 10
Tisdagen den 27 Februari.
Remiss af en reformering, till dess att den icke längre bildar något binder för
^en rena och otyglade demokratien. Dessa olika skeden synas skola
följa på hvarandra och ur hvarandra enligt den logik, som ligger i
tingen själfva och som är människan öfvermäktig. Således, sätter
man något värde på vår författnings nuvarande grundvalar, och vill
man här komma icke blott till ett beslut, utan äfven till ett slut i
frågan, måste man också se denna Första-Kammar-fråga i ansiktet.
Man måste i detta ögonblick tänka på antingen garantier för bonde¬
ståndets existens som väsentlig faktor i Andra Kammaren eller garan¬
tier för den nuvarande majoritetens existens i Första Kammaren.
Kan man lösa den förra frågan, då har man tillika löst den senare,
och då har man gifvit mindre efter för tidens rörelser. Kan man
lösa den senare frågan, den om Första Kammarens reformering, en¬
sam, så har man gifvit mera efter, men i alla händelser vunnit
något väsentligt.
Men om jag då i föreliggande kungl. proposition söker någon
tanke på sistnämnda fråga, någon bot för Första Kammarens nöd,
så blir jag åter besviken. Både bondeståndet och Första Kammaren
utlämnas här på nåd och onåd åt de fientliga strömningar, som gå
i tiden.
Det är naturligtvis långt ifrån mig att tro, att en sådan utveckling
varit afsedd af den nuvarande regeringen. Den har naturligtvis
handlat i bästa mening om hvad den ansett vara för landet nyttigt,
men den har känt så starkt det närvarande ögonblickets tryck och
behof, att den icke haft sinne och känsla för utvecklingen längre
framåt i tiden. Och så har det gått, som det alltid tycks gå i
Sveriges politik, både till höger och vänster: man stannar vid de
små synpunkterna, reformerar för stunden och sörjer för dagen och
låter morgondagen ha sin egen omsorg.
Må man nu icke missuppfatta min personliga ställning till
frågan så, som om jag skulle anse det vara bra som det är! Jag
torde ha gifvit tillräckliga skäl för motsatsen. Jag vet väl, att den
svenska bondeklassens hittillsvarande maktställning måste upphöra,
och jag är icke nog mycket »teaterbonde» för att gråta däröfver.
Jag ser därpå med det vemod, hvarmed historikern betraktar det
tragiska i mänsklighetens allmänna lott. Det har nämligen före¬
fallit mig, med den ringa inblick jag kunnat få i historiens hemlig¬
heter, som om historien skipade ett slags successiv rättvisa genom
att ge den ena samhällsklassen makt efter den andra. Folkens inre
historia synes få sitt väsentliga innehåll genom trängseln mellan
olika samhällslager, Indika liksom vattenskikten i ett haf sträfva att
komma upp till ytan, och sålunda stiga och och falla i en ständig
cirkulation. Så har det varit i vår svenska historia. Yi se först
ett råd, en högaristokrati af jorddrottar, därpå trädde i historiens för¬
grund en ämbetsaristokrati, adeln, och en bildningsaristokrati, präste¬
ståndet. Då år 1866 tiden äfven för dem var kommen att afträda från
11 N:0 19.
Tisdagen den 27 Februari.
ledningen, så öfvertogs den af det forna bondeståndet, landsbygdens
hemmansägareklass.
Det är nu så, att döma af tidens tecken, som skulle det åter
stunda till aflösning. Det fjärde ståndet, arbetareklassen, tränger
in på arenan i det tredje ståndets ställe. Med den egoism, som
innebor i alla samhällsklasser, bar den ene efter den andre makt-
hafvaren gjort sig makten till godo, och gifvetvis skall detta bli
fallet äfven med de nya arftagarne. Därom är intet att säga. Ett
folks utveckling tyckes skrida fram liksom i en geologisk lagring, så
att den ena samhällsklassen utvecklar och afsätter sin prägel efter
-den andra.
Men det finnes en särskild princip i denna utvecklingsprocess,
som jag i dag vill fästa uppmärksamheten på, och det är flen, att
en förbrukad samhällsklass icke våldsamt aflägsnas ur samhällsskicket,
utan kvarstår som broms i författning smaskineriet, sedan den upphört
■att vara drifkraft. Sålunda var rådet kärnan i adeln, långt efter
sedan det upphört att själft fungera som rikets representation; och
när tiden år 1866 var kommen för adeln och prästeståndet, fingo
de en fristad och verksamhetsplats i Riksdagens Första Kammare,
på samma gång som det gamla borgareståndet fick sig en opropor¬
tionerlig lott tilldelad i Andra Kammaren.
Om och när nu bondeståndet skall lämna sin ledande roll, så
menar jag, att äfven det åtminstone bör tillgodonjuta denna histo¬
riska rätt att bevaras som ett återhållande element i författningen.
Det har kraf därpå i den sunda utvecklingens och den historiska
kontinuitetens namn, såväl för sin egen som för hela fäderneslandets
skull. Då regeringen i Kungl. Maj:ts föreliggande proposition icke
beredt någon sådan plats åt Sveriges bondeklass, så har den efter
mitt förmenande saknat blick för hemligheten i den organiska stats¬
utvecklingen. Detta är min största anmärkning mot densamma, och
det är den, som gör, att jag — ehuru med den bästa vilja att för
fridens och den nationella samlingens skull gå så långt till mötes
som möjligt — icke kan anse, att det i propositionen framlagda
förslaget oförändradt och utan tillsatser kan fylla det behof, som
nu föreligger.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Jag är icke beredd
att hålla något egentligt anförande, utan ville endast säga, att det
enligt mitt förmenande icke får och icke bör betraktas som någon
samhällsolycka, att man, såvidt möjligt är, gifver rättvisa åt alla
samhällsklasser. Däri ser jag den enda utvägen att vinna sam¬
förstånd de olika klasserna emellan, och jag för min del motser med
verklig glädje den dag, då Sveriges representation gifver fulla med¬
borgerliga rättigheter åt alla samhällsklasser i vårt land. Jag anser
mig i detta sammanhang böra erinra om hvad en mycket aktad f. d.
ledamot af denna kammare en gång yttrade. Han sade nämligen:
»Kom icke och skräm oss med arbetarna, de äro kött af vårt kött
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
N:o 19. 12
Tisdagen den 27 Februari.
Remiss af en och ben af våra ben.» Då den förre talaren målat framtiden för
^n. bondeklassen så ofantligt mörkt, vill jag säga honom, att jag ser eu
' ljusning för bondeklassen däruti, att det nu föreligger ett förslag,,
som skänker full rättvisa åt alla samhällsklasser. Jag tror, att vi,
i stället för att resa upp olika klassintressen mot hvarandra, höra
söka åstadkomma samförstånd klasserna emellan, och att detta vore
ett bättre sätt att använda den stora förmåga, som den siste talaren
obestridligen besitter. Först när ett sådant samförstånd vunnits,,
kunna vi med fröjd gå framtiden till mötes.
Herr Branting: Herr talman! Det hade icke varit min
mening att vid denna remiss yttra något, men den förste ärade ta¬
laren utvecklade synpunkter, som synas mig icke böra lämnas all¬
deles obesvarade.
Han utgick i början af sitt anförande från det antagandet, att
den nu framlagda kungl. propositionen skulle komma att hälsas med
full tillfredsställelse från den rösträttslösa massan, de djupa leden.
Jag tror, att redan nu, innan utskottsbehandlingen af propositionen
börjat, bör sägas, att så helt visst icke kommer att blifva förhål¬
landet. Ty detta förslag har alltför mycket skattat åt rena opportu-
nitetssynpunkter i Riksdagen, för att den entusiasm och den an¬
slutning från de breda lagren, som man så gärna ville se vara den
bärande kraften i den stora rösträttsreformen, nu skall kunna i
någon vidare grad påräknas. Trots att förslaget innebär eftergifter
för de demokratiska fordringarna, kvarstå dock i detsamma så många
hinder för en demokratisk utveckling, så många inskränkningar, så
många »garantier» — för att begagna det gamla ordet — att deras
sammanlagda summa helt visst kommer att verka förstämmande i
den tillfredsställelse, hvarmed de rösträttslösa eljest skolat motse ett
rösträttsförslag från den nuvarande regeringen.
Den förste ärade talaren utvecklade, hurusom demokratien
komme att, efter förslagets genomförande, gå fram såsom en allt
förhärjande flod. Han såg dessa inskränkningar såsom något, som
inom kort skall sköljas bort. Jag för min del kan icke se saken
på det sättet, utan fruktar, att dessa inskränkningar, som nu resas-
i en lång råd, komma att visa sig äga stark lifskraft, ehuru
de visserligen icke tillhöra den allmänna, lika och direkta rösträttens
grundtanke. Det streck t. ex., som här i propositionen står kvar i
form af utskyldsstreck — särskildt det kommunala — är ju en kvar-
lefva från censusgrundsatsens tid, men den kvarlefvan blir helt visst
icke lätt att skaffa ur världen, om förslaget skulle komma att an¬
tagas. Höjningen af åldersstrecket skär från rösträtten bort med¬
borgare, som nu äga den — ja, jag behöfver icke räkna upp dem,
alla dessa inskränkningar, som ju äro förknippade med förslaget och
skilja det från den gamla folkfordran på allmän, lika och direkt
rösträtt.
13 N:0 19.
Tisdagen den 27 Februari.
När den förste talaren vidare betonade, att det efter hans me- Remiss af en
ning icke skulle varsla godt, att det redan nu talades från stock- Pr°Pos^ton-
holmsbänken om intresse för landtarbetarnes ställning, så vill jag i
anledning däraf säga, att den kärleken ingalunda är någon ny till¬
sats för det parti, som jag representerar här, den kärleken har
partiet haft från början. Men när jag säger detta, vill jag på
samma gång framhålla, att det synes mig vittna om en besynnerlig
uppfattning hos herr Kjellén att så där skarpt ställa mot hvar¬
andra bondeklassen och den fattigaste befolkningen på landsbygden.
När vi häromdagen hörde herr Sjö tala å de fattigas, de verkligt
arbetandes och betrycktas på landet vägnar, så fattade vi det väl,
som om han närmast menade just den klass, hvars representanter
sedan länge talrikt sitta i denna kammare. Jag trodde icke, att
man kort efteråt skulle få höra från lika konservativt håll en skilje¬
mur på detta sätt uppresas mellan olika grupper af betryckta och
betungade ute på landsbygden.
Hvad därefter beträffar den svartmålning, som sedan gjordes,
huru bondeklassen var dödsdömd, därigenom att de industriorter,
som uppkommo här och där i landet, reducerade dess inflytande,
vill jag redan nu fråga: menar då den förste ärade talaren, att det
icke inom den folkvalda Andra Kammaren skall synas en återspeg¬
ling af den förskjutning i vårt samhälle, som försiggår i och med
det att industrien tränger fram till en alltmera dominerande plats
i samhällslifvet? Det ligger väl i sakens natur, att denna utveck¬
ling också skall afspegla sig i Riksdagen; den har redan börjat göra
det i någon mån, och det är gifvet, att så ock kommer att ske i
framtiden. Men den tro, som han hyste om den djupa, starka mot¬
sättningen mellan å ena sidan industriarbetarens intressen och å
andra sidan intressena hos den befolkning, som sysslar med jord¬
bruk, kan jag ingalunda dela. Jag tror, att båda dessa klasser
hafva så många gemensamma intressen, t. ex. i fråga om en sund
demokratisk statshushållning och hela den utveckling, som bekämpar
den verkliga fienden för dem båda, kapitalismens fara, att de, äfven
om de nu delvis stå oförstående mot hvarandra, med tiden komma
att finna hvarandra.
För öfrigt är det klart, att för den, som liksom jag betraktar
utvecklingen under demokratiens synvinkel, det skall se ut, som
om vi mer och mer närmade oss ett samhälle, som gifver rättvisa
åt alla människor, och där icke några härskande klasser stå i spetsen
för samhället och taga lejonparten af dess fördelar. Om nu utveck¬
lingen verkligen går till en utjämning af människornas inbördes
förhållanden i långt större mått, än vi för närvarande se rundt om¬
kring oss, kan man icke med sådan förskräckelse och veklagan se,
att den ena eller den andra samhällsklassen något skjutes tillbaka,
utan bör i stället med förtröstan motse den framtid, som nu före¬
står. Man skall se ett nytt samhälle rycka.fram mer och mer och
historiskt utveckla sig ur det nu bestående och just genom eu verk-
N:0 19. 14
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
Tisdagen den 27 Februari.
ligt demokratisk rösträtt hunna utveckla sig utan våldsamma bryt¬
ningar och utan skarpa slitningar till att alltmera förverkliga hvad
som bör vara samhällsidealet: det är icke den ena eller den andra
samhällsklassens herravälde, utan att vi komma fram till allas lik¬
ställighet och ett gemensamt arbete för gemensamt bästa.
Jag har ansett lämpligt, att detta också sades, då den förste
ärade talaren gick så bredt in på ämnet — på samma gång som
hans betraktelsesätt syntes mig peka på, att den utveckling, som
han nu förutsåg med en viss förskräckelse, dock var oundviklig, och
den cirkulation, i klassernas framträdande, som han talade om, stod’
för dörren. När man har det betraktelsesättet, kan det då vara.
skäl att försöka hålla emot någonting, som så föres fram af sam¬
hällslagar, hvilka helt visst äro starkare än hvars och ens individu¬
ella sträfvanden?
Herr Lindhagen: Herr talman! Blott några få ord!
Det nu framlagda regeringsförslaget innebär ju, såsom det själft
angifver, endast en kompromiss. Det är ju alltid så, att man måste
i den praktiska politiken rätta sig efter förhållandena och kan
omöjligt skapa det omöjliga. Äfven jag finner därför i viss man
förklarligt, att regeringen i sitt förslag ansett sig ha gått så långt,
som man öfver hufvud kan vänta, att den nuvarande situationen
kan tåla. Men om man således till äfventyrs måste vara beredd
att taga ett sådant förslag och rösta för detsamma, så ligger därnti
icke en uppfordran att också fördölja de åsikter man har i saken.
Jag tror icke det är ens opportunt att så försumpa partierna, att
det blir eu fullständig censur på sanningen. Jag tror tvärtom, att
utvecklingen går riktigare och bättre framåt, om hvar och en,
oafsedt de kompromissförslag, han kanske nödgas biträda, dock öppet
säger hvad han har för uppfattning i själfva saken.
Jag vill taga ett exempel på hvad jag menar. I Finland, denna
utpost i öster för gammal svensk kultur, har folket nära på stått vid
randen af nationell förintelse. Hvad inträffade då? Jo, att det
gick som en inspiration genom folket, att alla med lika rätt
tillhörde samma samhälle, att de alla behöfde hvarandra, och att
därför inga småaktiga uträkningar finge skymma bort dessa enkla
sanningar. Och då enade sig — såvidt man nu vet — hela det
finska folket om allmän rösträtt för män och kvinnor vid fyllda 21
år utan några särskilda garantier.
Huru förhåller det sig i detta ögonblick med det gamla mo¬
derlandet? Värnplikten mognade ju folket för talet om den all¬
männa rästrätten; borde icke senare tiders tilldragelser mognat folket
också för samma rösträtts genomförande? Det talades åtminstone under
urtimans dagar så vackert och stort om fosterländskhet, om den inre
utvecklingens kraf och om folklig samling och huru hela nationen
skulle taga nya tag. Men huru förhåller det sig nu? Till hvilket
resultat hafva vi nu kommit? Jo, alla söka vi bibehålla ställningen
15 N'0 19.
Tisdagen den 27 Februari.
oförändrad, alla vilja vi gå våra gamla vägar, alla räkna vi ut, att
vi icke må komma för långt bort från de vägar, vi äro vana att gå
fram på. Och hvad särskildt rösträtten angår, frambära vi alla
våra gamla förslag mer eller mindre obetydligt modifierade, i st. f.
att enhvar och alla borde komma fram med hela nationen. Endast
på detta sätt både rösträtten kunnat leda till ett verkligt genom¬
brott och blifva en utgångspunkt för nya och skickelserika framsteg
i utvecklingen.
Det viktigaste och mest väsentliga afsteget från den allmänna
rösträtten är uteslutandet af kvinnorna. Jag skall nu icke inlåta
mig på att motivera, hvarför kvinnorna böra hafva rösträtt. Man
säger, att kvinnorna icke äro mogna för saken, att de böra hålla
sig till sin kallelse eller att de skola få rösträtt sedermera, när
männen erhållit sådan. Jag vill häremot endast erinra, att de,
som äro minst mogna för den kvinnliga rösträtten, äro ofta de, som
äro ledare för de politiska partierna, icke minst liberalerna och
socialdemokraterna. Den verkliga allmänna rösträtten har icke slagit
igenom såsom en folklig fråga hos något vänsterparti. De flesta stå
af olika anledningar ganska främmande för densamma. Beträf¬
fande kvinnornas kallelse, så är det ej meningen, att de skola öfver¬
gifva sina dagliga sysselsättningar lika litet som männen sina, där¬
för att man vill gifva dem ett inflytande på de lagar, under hvilka
de skola lyda. Meningen är tvärtom att bereda dem möjlighet att
skapa bättre förutsättningar för utförandet af deras kallelse. Och
hvad angår förespeglingen att kvinnorna skola tillerkännas rösträtt
efteråt, så svara de — med full rätt synes det mig — att det är
just nu de vilja hafva den för att omsider få börja att göra sin
insats i det nationella arbetet. De veta dessutom mycket väl, att
detta icke är något allvarligt och uppriktigt menadt anbud.
I jämförelse med detta undantag från den allmänna rösträtten
äro de andra föreslagna inskränkningarna visserligen af mindre be¬
tydelse, men de framstå dock i och för sig såsom särdeles stridande
mot den verkliga allmänna rösträttens princip. Jag skall icke när¬
mare ingå på eu granskning af dessa begränsningar, jag vill endast
erinra, att tanken på rösträtt för kvinnorna leder ytterligare till den
skarpaste kritik af dessa rösträttsstreck. Vill man bereda väg för
den kvinnliga rösträtten, så bör man följaktligen icke upptaga så¬
dana garantier, som alltid skola snärja kvinnornas kraf. Exempelvis
utskylds- och fattigstrecken. Dessa äro i och för sig fariseiska, i
synnerhet det sista, men komma kvinnorna med, finner man, att de
blifva alldeles ohållbara. Skall sålunda den hustru, hvars man icke
betalat sina utskylder, få rösta, eller skall man införa eu sådan fik¬
tion, som att den man, hvilken icke betalar sina utskylder, drager
med sig sin hustru i rösträttslöshet? Och värnpliktsstrecket, denna
konstruktion, som en gång uppfanns? Hur användes icke äfven
detta för att sätta krokben för kvinnornas kraf? De män, som äro
odugliga till värnplikt, de få i alla fall medborgerliga rättigheter,
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
N:0 19. 16
Tisdagen den 27 Februari.
Remiss af en
proposition.
(Forts.)
men kvinnorna vill mången förmena att få komma med, emedan de
icke kunna fullgöra värnplikt. Man besinnar därvid icke, att kvin¬
nan på sitt sätt såsom moder fullgör en värnplikt, som är mycket svå¬
rare än mannens.
Jag vet nu mycket väl, att jag talar om inopportuna saker.
Det synes icke vara värdi att drömma om, att något af detta skall
kunna genomföras. Regeringen har också i själfva verket tolkat det
nuvarande läget på det sätt, att det är otåligheten och ledan vid
rösträttsfrågan, icke någon medryckande hänförelse, som skall föra
fram den till lösning. Och jag befarar, att regeringen härutinnan
har rätt.
Dock har jag trott, att de synpunkter, som jag nu framhållit,
icke borde komma alldeles till korta vid detta tillfälle. Och det
skulle vara ganska intressant, om konstitutionsutskottet i sitt betän¬
kande skulle vilja ingå på en förklaring af sammanhanget mellan
den nuvarande rösträttsinstitutionen och de stora ord, som folio under
urtimadagarna och valtiderna år 1905.
Häruti instämde herr Wafburg.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att hänvisa ifrågavarande
proposition jämte de i anledning af densamma nu afgifna yttrandena
till konstitutionsutskottet.
§ 5.
Härefter öfverlämnades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposi¬
tioner:
om upplåtelse under äganderätt till nobelstiftelsen af visst
område af lägenheten Djurgårds-Freskati; och
angående pension å allmänna indragningsstaten åt vaktmästaren
hos länsstyrelsen i Jönköpings län Karl Johan Jansson.
§ 6.
Vid föredragning häruppå af herr J. R. Kjelléns vid kammarens
sammanträde den 24 innevarande februari framställda och då bord¬
lagda anhållan att till hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena få framställa ett spörsmål blef denna anhållan af kammaren
bifallen.
§ ?■
Efter föredragning vidare af de på kammarens bord hvilande
motionerna hänvisades:
herr A. Tf. Vennerstens motion, n:o 131, till statsutskottet;
herr JE. P. W. Röings m. fl. motion, n:o 132, till kammarens
tillfälliga utskott n:o 3;
17 N:0 19.
Tisdagen den 27 Februari.
herr E. G. H. Åkerlunds motion, n:o 133, till kammarens till¬
fälliga utskott n:o 4; och
herr C. R. Johanssons i Jönköping motion, n:o 134, till stats¬
utskottet.
§ 8.
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande n:o 10,
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2 och
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3.
§ 9.
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 25, till Konungen, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förslag till bestämmelser om
rätt att fullfölja talan mot kyrkoråds och skolråds beslut.
§ 10-
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 2, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 39, 41, 42
och 43 regeringsformen äfvensom väckt motion om ändring af §§ 39
och 43 regeringsformen; och
bankoutskottets memorial n:o 3, angående afskrifning af osäkra
fordringar vid riksbankens afdelningskontor i Göteborg, Malmö, Jön¬
köping, Kalmar, Västerås och Växjö.
§ 11-
Justerades protokollsutdrag.
§ 12-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. Henricson
under 4 dagar från och med den 28 februari och herr A. J. Hag-
ström under 2 dagar från och med den 2 mars.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,48 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Andra Kammarens Prof. 1906. N:o 19.
2