Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
1
N:o 21.
Af herr Hedborg, angående skrifvelse till Konungen med begäran
om framläggande af förslag till ändring af förordnin¬
gen angående åtgärder till förekommande af öfver¬
drifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och
Norrbottens län den 24 juli 1903.
Grundprincipen för skogslagstiftningen i vårt land liksom i
många andra länder är, att den enskildes förfoganderätt till sin skog
är från synpunkten af det allmänna bästa i ett eller annat afseende
inskränkt. Till förekommande af skogens vanvård gälla i vårt land
olika lagar för olika trakter, och bland dessa lagar vill jag härigenom
påkalla uppmärksamheten å den för Norrbottens och Västerbottens
kustland gällande, nämligen kung! förordningen angående åtgär¬
der till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom
Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903.
Vid nästlidet års lagtima riksdag väcktes i Andra Kammaren
en motion angående revision af denna förordning, och till Kungi.
Maj:t ingåfvos förra året petitioner från eu mängd hemmansägare
i Väster- och Norrbotten angående upphäfvande eller ändring i den¬
samma.
Motionen hlef efter afstyrkande af lagutskottet af Riksdagens
båda kamrar af slagen, och någon åtgärd med anledning af petitio¬
nerna har ej vidtagits.
De i motionen afsedda ändringarna gingo enligt min mening
Bill. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Raft. (N:is 21—23.). 1
2
Motioner i Första Kammaren, No 21.
i den riktning, att det med förordningen afsedda skydd för skogen
skulle nästan alldeles försvinna.
Men det missnöje, som råder mot en del af förordningens
bestämmelser, är dock enligt min åsikt delvis berättigad!, och jag
skall i det följande söka visa i hvilket afseende ändringar i förord¬
ningen äro af förhållandena påkallade.
Enligt förordningen får barrträd, som är undermåligt, det vill
säga sådant träd, som afverkadt ej håller i genomskärning tjuguen
centimeter på ett afstånd af 4,75 meter från storändan, icke utan
särskild! i förordningen angifvit tillstånd framforslas till såg-
inrättning.
Detta tillstånd kan under vissa förutsättningar erhållas af re¬
virförvaltaren, som för tillståndets meddelande har att undersöka
hemmansägarens skogsområde och därför åtnjuta viss ersättning af
hemmansägaren.
I första § i förordningen stadgas följande undantag från skyl¬
dighet att begära tillstånd, nämligen: »Dock vare hemmansägare eller
åbo ej förment att, äfven utan sådant tillstånd, af hemmanets skog,
till oundgängligt husbehof, låta försäga undermåligt virke å sådana
såginrättningar, hvilka ej äro afsedda till försågning af virke för
export (husbehofssågar).»
I allmänhet ligga de sågar, som äro afsedda till försågning
af virke till export (exportsågar) vid kusten. Men det finnes uppe
i landet mänga sågar, där virke sågas utom till husbehof äfven till
export.
Hemmansägarne anse, att det ej borde förmenas dem, som
bo vid eller i trakten omkring dylika sågar, att försäga det under¬
undermåliga virke, som är för deras husbehof oundgängligt, utan att
särskildt tillstånd utverkas.
Att en mängd virke, enligt uppgift afsedt till husbehof, vid
dessa sågar tagits i beslag samt dömts förbrutet, är just hvad som
framkallat stor ovilja mot förordningen.
Skulle det tillåtas hemmansägaren att vid dylika sågar för¬
säga det undermåliga virke, han för sitt hemman behöfde utan att
söka tillstånd och för dess erhållande orsakas utgifter, vore en stor
del af missnöjet med förordningen aflägsnad.
Detta skulle kunna ske därigenom, att hemmansägaren finge
rätt att vid hvilken såg som helst försäga det undermåliga virke,
Motioner i Första Kammaren, N:o 21. 3
som han oundgängligen behöfde å sitt hemman för byggnader,
broar etc.
Till förekommande af missbruk måste dock en kontroll an¬
ordnas, och den skulle lämpligen kunna ske så, att hemmansägaren,
därest han vill till dylik såginrättning forsla undermåligt virke,
ålägges skyldighet att till vederbörande revirförvaltare före fram-
forslandet ingifva uppgift angående den mängd undermåligt virke,
han oundgängligen behöfde för sitt hemman få försågadt, samt bevis
från två trovärdiga män i grannskapet, att uppgiften vore med
verkliga förhållandet öfverensstämmande, och hade revirförvaltaren,
sedan allt det anmälda virket framforslats till sågen och innan såg-
ningen började, att låta genom en skogstjänsteman med särskildt
kronomärke stämpla virket.
Tillstånd har vid något tillfälle af revirförvaltare lämnats
hemmansägare att till exportsåg framforsla undermåligt virke för
byggnadsändamål, under det andra hemmansägare nekats tillstånd.
Men hvad som medgifves den ene bör naturligtvis tillåtas den
andre, då förutsättningarna äro lika.
Det är äfven ett annat förhållande i förordningen, som tarfvar
rättelse, och det är försäljning af enligt förordningen beslag¬
taget virke.
Jag tillät mig vid förra årets lagtima riksdag väcka motion
om en allmän lagstiftning om beslag.
Lagutskottet ansåg, att den frågan borde upptagas i samman¬
hang med lagstiftningen om de processuella tvångsmedlen i all¬
mänhet, men erkände samtidigt, att, särskildt angående beslag af
timmer, några närmare föreskrifter borde lämnas, och att den öfver-
ordnade skogsmyndigheten kunde utfärda föreskrifter för skogsstats-
personalen uti detta afseende.
Emellertid anser jag, som deltog i lagutskottets behandling
och beslut i ärendet, numera, att lagstiftning om beslag ej bör an¬
förtros åt någon annan myndighet än Kungi. Maj:t och Riksdag.
Därför upptager jag frågan om reglerandet af beslag, dock
ej i vidsträcktare mån, än som angår beslag enligt ifrågavarande
förordning och särskildt försäljning af beslagtaget virke.
För närvarande försäljes det beslagtagna virket under hand
— ofta för ett uppenbart underpris, enligt hvad som meddelats mig —
femton, tjugu å tjugufem öre per stock.
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
Af de medel, som inflyta från försäljningen, tillfaller en
tredjedel kronan och två tredjedelar åklagaren.
Då det många gånger gäller stora värden — från en enda
person kunna beslagtagas tusental timmer, som dömas förbrutna —
anser jag, att försäljning bör ske å offentlig auktion.
Försäljningen under hand af det beslagtagna virket kan sägas
vara olämplig från två synpunkter: dels vet man ej, om staten till¬
närmelsevis får hvad den kunde få för sitt virke, dels bibringas
befolkningen den uppfattningen, att blott den betalar något till en
statens skogstjänsteman under hand, får den framföra huru mycket
undermåligt virke som helst till sågarne, hvilken uppfattning desto
lättare vinner insteg, som i allmänhet den, från hvilken virket tages
i beslag, från skogstjänstemannen efter beslaget, och innan beslagets
laglighet pröfvats af domstol, återköper virket.
Enligt mitt förmenande borde i förordningen stadgas, att, då
minst den eller den kvantiteten virke beslagtagits, försäljning skall
ske å offentlig auktion, eller att köpeanbud å det beslagtagna eller
andelar däraf finge af spekulanter ingifvas till revirförvaltaren före
viss genom annons i ortens tidningar angifven dag.
I 3 § 1 mom. stadgas:
»År skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel och
värd fordras afverkning af undermåligt virke, må ägare, som vill låta
det virke skeppas, transporteras å järnväg till ort utom Västerbottens
och Norrbottens län, sågas eller till pappersmassefabrikation användas,
anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare; och åligger det honom
eller den skogstjänsteman, som i hans ställe förordnas, att verkställa
den undersökning af skogen, som af omständigheterna påkallas.»
Om afverkning därvid befunnits ändamålsenlig, får skogs¬
ägaren tillstånd till afverkningen, och de träd, som böra afverkas,
blifva af skogstjänstemannen utstämplade.
För denna förrättning är skogstjänstemannen enligt före¬
skrifter i 4 § berättigad till ersättning af skogsägaren.
Missbelåtenheten med denna bestämmelse och särskildt med
dess tillämpning har varit mycket stor, hvarför det kan sägas, att
det vore för orten ytterst fördelaktigt, om en lyckligare form för
ersättning till jägeribetjäningen kunde utfinnas. Fn möjlighet vore,
att ersättningen bestriddes af statsmedel och att skogsvårdsafgifter i
någon lämplig form till statsverket inginge äfven för Norrbottens
och Västerbottens län.
Motioner i Första Kammaren, N:o 21. 5
På grund af hvad jag anfört, tillåter jag mig vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra
framställning, det Kungl. Maj:t täcktes låta ut¬
arbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
ändring af nämnda kungl. förordning i den af mig
här ofvan antydda riktning.
Stockholm i januari 1906.
Axel Hedborg.