4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 53.
Nio 53.
Af herr J. Bengtsson i Bjärnalt, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
i fråga om förslag till författning angående pantlåne¬
rörelsen.
Att många och stora brister vidlåda lagstiftningen om pantlånerörel¬
sen, torde af ingen kunna förnekas. Men hittills har just ingenting gjorts
för att råda hot härpå. Visserligen framlade en enskild motionär för 25
år sedan i Andra Kammaren ett skisseradt förslag till ordnande af pant¬
lånerörelsen i riket, men lagutskottet, »som hyste tvifvelsmål, huruvida
pantlånerörelsen skulle kunna på lagstiftningens väg så ordnas, att de
gifna bestämmelserna icke kunde på mångahanda sätt kringgås», afstyrkte
enhälligt förslaget; och utan debatt biföll kammaren utskottets hemställan.
Tre år senare — den 7 november 1884 — utfärdade dock Kungl.
Maj:t på hemställan af öfverståthållareämbetet, som funnit, att den en¬
skilda pantlånerörelsen visat sig vara ett kraftigt medel till främjande af
brott mot äganderätten, en kungörelse angående villkoren för idkande af
pantlånerörelse. Härmed var visserligen mycket vunnet, men ändock åter¬
stod och återstår ännu mycket att göra för att förekomma alla de olägen¬
heter, som äro förknippade med ifrågavarande lånerörelse.
Särskild! ett par af dessa olägenheter torde för de flesta vara all¬
mänt kända. Redan år 1881 kunde motionären i denna kammare vittna
om den sorgliga uppmärksamhet, som pantlånerörelsen tilldragit sig: »den
fattige husfadern, som fallit offer för dryckenskapslasten, beröfvar sin li¬
dande maka och barn deras nödtorftiga artiklar för att genom pantlåna¬
rens benägna medverkan bereda ytterligare näring åt sin lidelse. Brotts¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 53.
5
lingar och minderåriga hafva i pantbanken lättare än annorstädes att på
en olof ligen åtkommen vara genast erhålla penningar».
Ännu i dag är pantlånerörelsen föremål för samma sorgliga uppmärk¬
samhet, och med afseende på ofvannämnda två missförhållanden har knappt
någon förändring till det bättre inträdt efter utfärdandet af 1884 års
nådiga kungörelse. Detta kan möjligen bero på svårigheten att lagstifta
i detta ämne, men nog borde man val kunna finna ut några föreskrifter,
som gjorde det omöjligt för öfverlastade personer och minderåriga samt
sådana, hvilka kunde misstänkas hafva på oärligt sätt kommit i besittning
af det gods, som erbjudes till belåning, att i pantbanken skaffa sig klin¬
gande mynt. Svårigheten att afgöra, huruvida en person är öfverlastad
eller minderårig, torde ej vara så stor; svårare ställer det sig nog, då det
gäller att afgöra, huruvida en lånesökare är en tjuf eller icke, men säkert
är, att en vida strängare kritik borde kunna utöfvas mot lånesökare än
hvad som nu är fallet.
Det finnes ju förbud att utskänka brännvin till den, som är rusig
eller minderårig; hvarför icke utestänga dem äfven från pantbanken? Där¬
med skulle mycket vara vunnet; ty pantbanken är väl icke till för att
göra det så lätt som möjligt för den notoriske drinkaren att förvandla det
sista plagg han äger i brännvin? Och pantlånaren borde väl, om icke utaf
sitt samvete så dock utaf fruktan för lagens straff, känna sig uppfordrad
att afvisa en minderårig, som kanske på sin öfverlastade eller brottslige
faders eller moders befallning kommer för att pantsätta törhända det sista
reella bohagsting, som finnes kvar i hemmet, eller det värdeföremål, som
kanske strax förut på oärligt sätt anskaffats.
Huru denna fråga på bästa sätt skall lösas, tilltror jag mig icke att
afgöra. Dock skall jag tillåta mig framhålla ett par synpunkter, som torde
vara af betydelse vid frågans bedömande. Först och främst borde den
förtjänst, pantlånaren ägde att beräkna, af lagstiftaren begränsas, så att
han endast finge uppbära en måttlig ränta. Ett eventuellt öfverskott vid
den oinlösta pantens försäljning borde användas för de fattigas bästa.
Vidare borde förbud utfärdas för utlämnande af lån åt öfverlastade, min¬
deråriga och dem, som skäligen kunde misstänkas för att vara tjufvar eller
delaktiga i tjufnadsbrott. Ett beviljadt lån borde icke genast utlämnas
till lånesökanden, utan först efter t. ex. 24 timmar från det ansökningen
blifvit gjord. Under mellantiden borde pantlånaren kunna vara i tillfälle
att skaffa sig underrättelse, huruvida behofvet af lån är trängande; pant¬
bankens enda uppgift borde nämligen vara att hjälpa — icke att på samma
gång stjälpa. Slutligen borde åt någon myndighet uppdragas att utöfva
noggrann kontroll öfver det sätt, hvarpå lånen utlämnas. En sådan kon¬
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 53.
troll åligger väl redan nu, åtminstone enligt lagens mening, polismyndig¬
heten, men endast »då den därtill finner skäl».
Det är min öfvertygelse, att dessa eller liknande föreskrifter skulle i
icke ringa mån hindra mången från att beträda brottets bana eller komma
in på lastens eller det ekonomiska fördärfvets väg.
Enär denna fråga, enligt min tanke, är af djupt ingripande betydelse
för hela vårt land, torde den böra underkastas en grundlig och allsidig
utredning. Jag tillåter mig därför hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till författning angående
ordnande af pantlånerörelsen i riket.
Stockholm den 25 januari 1906.
J. Bengtsson.