Motionär i Andra Kammaren, N:o 44-
3
N:o 44.
Af herr C. H. P. af Burén, om exporttull å järnmalm.
Det torde icke kunna undgå någon uppmärksam aktgifvare på före¬
teelserna inom vår tids ekonomiska lif, att detsamma inom de ledande
industristaterna behärskas af tvenne med hvarandra nära sammanhängande
sträfvanden: det ena att från främmande länder draga till sig så mycket
af råprodukter som möjligt för att därigenom erhålla råmaterial för de
inhemska industrierna; det andra att skaffa marknad och försäljnings¬
områden för de färdiga fabrikaten.
Dessa två omständigheter, kampen om råmaterialen och kampen om
afsättningsområdena, ligga i själfva verket till grund icke blott för alla
industriländers handels- och kolonialpolitik, utan utgöra äfven en af de
viktigaste faktorerna inom det rent politiska området, som af främmande
länders ledande statsmän tillmätas en afgörande betydelse.
Inom vårt eget land tillåta vi oss ett fullkomligt motsatt förfarande.
Härifrån exportera vi år efter år alltjämt stigande mängder af våra vik¬
tigaste råprodukter, därigenom ställande oss utanför de ledande industri¬
staternas krets och tillfogande oss obotlig ekonomisk skada. Samtidigt
därmed importera vi för årligen stigande värde af utländska fabrikat, så
att vårt land snart gör skäl för benämningen »afstjälpningsplatsen för
Europas produktionsöfverskott».
Inom ingen af våra industrier äro dessa missförhållanden i högre
grad rådande än inom järnindustrien. Förslag till åtgärder för begrän¬
sandet af järnmalmsexporten dels gående ut på statens inköp af malm¬
fälten i Norrbotten, dels också på åsättandet af en exporttull å järnmalm
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 44.
hafva därför flera gånger varit föremål för Riksdagens pröfning. Sär¬
skild! hafva förslagen om malmexporttull för hvarje gång de återkommit
blifvit omfattade med större sympatier inom Riksdagen, hvilket utvisar,
att insikten om, att det nuvarande oefterrättlighetstillståndet icke i läng¬
den kan få fortgå, vunnit insteg inom allt vidare kretsar.
Bland de förmenta skäl, som framfördes för att beveka 1905 års
Riksdag att afstå från åsättandet af en exporttull å järnmalm, utöfvade
säkerligen det påståendet största verkan, att flera af våra malmexporte-
rande bolag icke skulle kunna fortsätta sin rörelse, om exporten belädes
med en tull af en krona, bvarjämte från Tyskland högljudda röster läto
sig förnimmas, bvilka framställde den prisförhöjning, som skulle fram¬
kallas af tullen, såsom ödesdiger för den tyska järnindustrien.
Den verkliga halten hos dessa såväl inländska som utländska ute¬
slutande af ömhet om det egna intresset dikterade protester mot en ex¬
porttull på järnmalm framstår i en bjärt belysning vid en blick på de
förändringar, som malmprisen undergått under det senast förflutna året.
Sålunda noterades den spanska rubio-malmen med en järnhalt af
cirka 50% i Middlesbrough:
i januari 1905 .............. 14 sh. 9 d.
i december 1905 ............. 20 » 6 »,
således en prisförhöjning af 5 sh. 9 d. eller öfver 5 kr. pr ton. Tära
egna exportmalmer hafva visat eu liknande prisstegring, som bäst fram¬
går af följande jämförelse mellan noteringarna i Middlesbrough af Gelli-
vara- och Kirunavaramalmer efter en basis af 60 % järnhalt.
A-malm. C- och D-malm.
1 juni 1905 ....... 17 sh. 6 d. 14 sh. 6 d.
2 januari 1906 ...... 22 » 6 » 17 » 6 ».
Således har man för ett hälft års tid räknadt ungefär från den tidpunkt,
då 1905 års lagtima riksdag afslog malmtullen, till årsskiftet att konstatera
eu prisstegring af 5 sh. respektive 3 sh. pr ton, motsvarande kr. 4,55
och kr. 2,78 pr ton. Dessa prisstegringar på järnmalm hafva nu an¬
tingen kommit de utländska järn till verkarne till godo i de fall, då dessa
genom tidigare afslutade kontrakt tillförsäkrat sig malm till billigare
pris, eller järnmalmsexportörerna i de fall, då dessa kunnat sälja till
marknadspriset eller också i flertalet fall utländska mellanhänder. Icke
någon den minsta del af prisstegringen har kommit svenska statsverket
5
Motioner i Andra Kammaren, N-.o 44.
till godo, hvilket afstod från att tillvarataga en säker inkomst, oaktadt
en sådan både varit väl berättigad och i betraktande af de oupphörligt
växande krafven på statskassan väl behöflig.
Möjligen skulle man vilja beteckna den här framhållna prisstegringen
på järnmalm såsom en tillfällig företeelse, som snart kan följas af ett
bakslag, men ett sådant resonemang skulle endast ådagalägga oförmåga
att kunna öfverskåda den nuvarande järnmalmssituationen, hvilken är
sådan, att man väl kan förvänta ytterligare prisstegringar, men ingen
väsentlig eller långvarigare nedgång i malmprisen.
Det belopp, hvarmed malmpriset under sistförflutna år stigit, ådaga¬
lägger till fyllest, att en så moderat afgift som den nedan föreslagna
mycket väl kan åsättas järnmalmexporten. Hvarje förslag om en export¬
tull, som skulle utgå med mindre belopp, vittnar endast om obekantskap
med förhållandena, och en sådan lägre afgift vore alldeles ändamålslös.
Hänvisande till bifogade bilaga, utgörande ett utdrag ur svensk¬
norska generalkonsulns i Hamburg årsberättelse för år 1904, där skälen
för en exporttull äro på ett öfvertygande sätt utvecklade, får jag vördsamt
hemställa,
att Eiksdagen behagade åsätta järnmalm af 60
procents järnhalt och däröfver en exporttull af kr. 1,00
pr 1,000 kg. och järnmalm af mindre än 60 procents
järnhalt en exporttull af 50 öre pr 1,000 kg., att
utgå från den dag Riksdagens beslut fattas.
Stockholm den 25 januari 1906.
Carl af Buren.
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 44.
Bilaga.
»Tysklands import af järnmalm är i ständig tillväxt ock uppgick
under år 1904 till 6,061,127 ton, hvaraf en högst betydlig del eller
1,584,079 ton förskref sig ifrån Sverige.
En af de första betingelserna för ett lands framåtskridande är, att
det noggrant känner sina hjälpkällor och vet att på ett riktigt sätt till¬
godogöra sig desamma. Härtill fordras icke blott, såsom man förr an¬
tagit, ett energiskt och på kunskaper fotadt arbete från den enskildes
sida. Den moderna utvecklingen kräfver koncentration, det vill säga
enhetlig ledning. Föreningar, truster, karteller, syndikat o. s. v. lämna
bästa beviset härför, men när dessas krafter icke äro tillräckliga, måste
staten ingripa. Statsmakternas uppgifter på det materiella området blifva
därför allt större och större, och därmed växa äfven de anspråk, som
man ställer på de ledande männens kunskaper, energi och initiativ, men
framför allt på deras förmåga att ingripa, där detta verkligen är erforder¬
ligt, det vill säga, där de enskildas krafter ej äro tillräckliga, eller där
deras intressen kollidera med de allmänna till de senares skada, samt
att hålla sig borta, då en intervention skulle vara utan nytta eller rent
af verka skadligt.
Den tid, då man trodde, att näringslifvets främjande blott skedde
genom att tillämpa protektionism eller frihandelsprinciper, eller genom
tullagar, handelstraktater, reglementen och dylikt, är snart förbi. Det
är genom att taga naturvetenskaperna till hjälp, som mänskligheten under
de sista seklerna gjort så oerhörda framsteg i materiell utveckling, och
naturligt är då, att inom de stater, där man önskar fortgå på den lycko¬
samma vägen mot framåtskridande, förvaltningen måste ingå en allt när¬
mare allians med de använda naturvetenskapernas målsmän.
Motioner i Andra Kammaren, N:o d4.
7
Laissez-faire-teorien och byråkratismen äro sålunda på väg att vika.
Statslifvets ökade innehåll krafvel' nya former, och i hvarje framåtskri¬
dande stat fortgå sträfvanden att finna sådana. Så sker naturligtvis
äfven i Sverige, men mera dröjande och famlande, än man af tvenne grun¬
der kunde hafva rätt att vänta:
Sverige är ett land med en lysande historia på naturvetenskapernas
område, och det förfogar öfver en stab af forskare och teknici, som, blott
de finge sig stora uppgifter anförtrodda, helt visst skulle föra dem fram¬
åt. Men dessutom är Sverige på sätt och vis ett ungt land, i det att
dess naturtillgångar till en stor del först under en senare tid blifvit upp¬
täckta eller erhållit värde. Det är heller icke genom ett ihärdigt arbete
som dessa värden skapats, utan de hafva förvärfvats såsom ett mycket
lätt vunnet segerbyte eller kanske snarare som en gåfva eller en lotteri¬
vinst. Den mognad och det förutseende, som långa och allvarliga sträf¬
vanden gifva ett folk, finnes därför icke i tillräcklig grad, annars skulle
vi knappast få bevittna sådana missförhållanden som skogssköflingen och
den ohejdade malm exporten.
När alltså ett kompetent inskridande från statens sida synes möjligt,
och omständigheterna tala för att dess näringspolitik bör öfvergå till att
blifva mera positiv, så tyckes det, som om ett sådant steg icke länge
kunde låta vänta på sig.
I den stora ekonomiska fråga, som för närvarande står på dagord¬
ningen i Sverige, nämligen malmfrågan, är väl i särskildt hög grad en
intervention från statens sida påkallad. Misshushållningen med skogarna
ledde så småningom genom 1903 års lag till ett om än svagt ingripande
i det enskilda godtycket, men långt större skäl därtill borde väl finnas
beträffande malmexporten, ty medan skogsmarken i de flesta fall åter
kan blifva gifvande, så är ju malmen, en gång exporterad, förlorad för
landet.
Man kan väl säga, att export af råmalm knappast anstår en civilise¬
rad nation. Den må tjäna som intäktskälla för länder, där man icke
kommit så långt, att en förädlingsindustri är möjlig, men till dessa kan
och vill väl ändå icke Sverige räkna sig. Vi hafva en gång intagit en
långt mera bemärkt plats bland de järnproducerande länderna än nu, i
det att vår järntillverkning förblifvit jämförelsevis stationär; den uppgår
ju nu endast till omkring 500,000 ton tackjärn, medan densamma exem¬
pelvis i Tyskland stigit i oerhörd grad. Under år 1891 uppgick tack-
järnsproduktionen inom Tyska riket och Luxemburg till 4,641,000 ton,
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o dd.
under 1896 till 6,373,000 ton, under 1900 till 8,521,000 ton och
under 1903 till 10,018,000 ton. Förbrukningen af järn därstädes per
individ uppgick under 1878—1880 till 51,6 kg., under 1898 till 104,i
kg., under 1900 till 162,5 kg. och under 1902 till 141,1 kg.
Fn blick tillbaka på vår industris historia visar oss, hvilken bety¬
delse järntillverkningen har för ett land. Vilja vi studera samma för¬
hållande i nutiden, så kunna vi gå till England eller Tyskland, och vi
skola finna, att densammas uppsving därstädes varit en bland de vikti¬
gaste källorna till hela den storartade industriella utvecklingen. Malm¬
brytning i och för export åter är en näringsgren, som står isolerad i för¬
hållande till andra. Den lämnar icke landet något som helst utbyte med
undantag af förläggarevinsten och arbetslönerna, men hvad representera
dessa för värden i jämförelse med de rika framtidsmöjligheter, som en
järnindustri skulle innebära för landet? Dessutom framställer sig frågan,
om det icke måste betraktas som ett ondt, att arbetarne dragas bort
ifrån landtbruket och andra dylika näringar, ty det är stor skillnad på
arbete och arbetare, på kapitalbildande dylikt, såsom exempelvis odlings-
företag, industri m. m. och kapitalminskande, såsom malmexporten och
rofhuggningen af våra skogar.
Nationen tyckes ändtligen börja vakna till insikt om den fara, som
hotar vår industriella eller kanske snarare hela vår materiella utveck¬
ling, om malmexporten ohejdadt skall fortgå, och man tror icke nu längre
så allmänt på denna exports fördelaktighet, som för några år sedan var
fallet. Köster hafva höjts mot det beskydd staten lämnat exporten, dels
genom dyrbara järnvägsbyggnader, dels genom exceptionella fraktlindrin¬
gar. Från kompetent håll har upprepade gånger varnats mot den popu¬
lära tron, att malmtillgångarna vore outtömliga eller öfverskrede vårt eget
behof, som med den stegring världskonsumtionen utvisar, måste komma
att växa högst betydligt. Kepresentanter för den hotade industrien slut¬
ligen hafva framhållit önskvärdheten och nödvändigheten af en opartisk
och saklig utredning beträffande malmtillgångarnas storlek.
Denna berättigade oro har gifvit upphof till tvenne förslag, hvilka
afse att hämma malmutförseln. Den rationellaste af dessa går ut på
att, eftersom den enskilde icke på ett för landet gagneligt sätt mäktar
utnyttja malmtillgångarna, staten borde förvärfva de stora norrländska
malmfälten. Denna plan, som ju i tämligen hög grad afviker från den
hittills följda näringspolitiken, har emellertid verkat skrämmande på riks¬
dagen. Hvarför en grufdrift under statens ledning skulle slå sämre ut
Motioner i Andra Kammaren, N:o 44. 9
hos oss {in i Preussen, där staten i det atlinännas intresse förvärfvat
grufvor, har man emellertid ej lämnat giltiga skäl för, ty som sådant
får man väl icke räkna dogmen, att staten ovillkorligen skulle vara eu
dålig näringsidkare.
Utbytet af de peussiska kronoskogama, hvilka inköpts för att mot¬
verka olägenheten af de enskildas misshushållning, och som gifva ett
ärligt nettoutbyte af mer än BO raill. mark, lämna ett lysande bevis för
motsatsen.
Det andra förslaget går ut på åsättande af eu exporttull å järnmalm.
Äfven om därmed icke skulle ernås en minskning af utförseln, så anser
man, att den borde tjäna som ersättning för den förlust af rika utveck¬
lingsmöjligheter, malmexporten förorsakar, och med den engelska export¬
tullen på stenkol för ögonen hafva äfven utpräglade frihandlare medver¬
kat till detta förslags utförande.
Eu exporttull borde, om den komme till stånd, emellertid icke be¬
traktas såsom ett ändamål utan såsom ett medel till ändamål. Sträfvan-
det att åstadkomma eu minskning och slutligen ett upphörande af malm¬
exporten måste flyttas upp i ett annat plan. Det gäller att genom upp¬
finningen åt nya efter våra naturliga krafttillgångar lämpade malmsmält-
ningsmetoder göra järnframställningen till ett så lönande företag, att ex¬
porten af råvaran icke längre blir ett därmed jämförligt. Tyskland, som
besitter stora kolgrufvor, har icke ett sådant intresse af detta problems
lösning som vi. Visst är emellertid, att om detta land, där företagsam¬
heten icke ryggar för hinder, och blicken för de nationalekonomiska vär¬
dena skärpts under eu skarp allmän konkurrens, haft detsamma på dag¬
ordningen, såväl staten som den enskilde skulle lämnat rikligt understöd
åt en organiserad försöksverksamhet. Försöksverksamheten är ju ingen¬
ting opröfvadt nytt, tvärtom utvisa talrika exempel hvad därmed står
att vinna. Dess betydelse växer också, särskild! här i Tyskland, dag
från dag, och snart skola försöksstationerna för näringslifvet spela en
roll, som blott kan jämföras med de högre läroanstalternas.
Hos oss vågar och kan man, trots de ögonskenliga fördelar, eu
försöksverksamhet erbjuder, knappast lita på, att enskild företagsamhet
skall mäkta en dylik uppgift, och därmed framstår det som eu dubbel
plikt för staten att inskrida. Ingenting ligger då närmare än att, om af
åtskilliga skäl en exporttull icke anses lämpligen böra åsättas, man, med
kungl. förordningen angående skogsvårdsafgiften af den 24 juli 1903
som mönster, pa järnmalmen lade eu mindre afgift, som bures af säljarmé
Bih. till Biksd. Prof. 1906. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 19 Höft, 2
io
Motioner i Andra Kammaren, U;o ii.
och användes till upprättande eller kanske bättre till förräntande och
amortering för en fond af försöksanstalter, som hade att finna nya me¬
toder för framställande af ett godt och billigt järn.
Personer, i hvilkas händer den stora uppgiften förtroendefullt kan
läggas, och hvilkas krafter skulle blifva af långt större värde för landet,
om staten toge dem i anspråk, finnas redan, och att uppgiften icke är
utopistisk, därom hafva vi de förnämsta auktoriteters vittnesbörd.
Eu person med europeiskt namn pa de tillämpade naturvetenskaper¬
nas område, hvars tankar om järnframställningens framtid i norden jag
inhämtat, yttrar sig därom med en tillförsikt, som jag tror, att vi där
hemma både godt af att dela. Han framhöll därvid särskild! den elekt¬
riska metodens stora fördelar för ett land med rik tillgång på vatten¬
kraft, men uttalade äfven såsom sin åsikt, att generatorsgas, framställd af
torf, ’ i det fall att torfmossarnas läge i förhållande till malmfyndig-
heterna icke vore allt för ogynnsamt och aroetslönerna ej alltför höga,
borde komma att spela eu viktig roll vid järnframställningen.
De uppgifter angående Norrbottens torfmossar, som jag för att när¬
mare kunna studera denna för Sverige så ytterst viktiga fråga anhöll om
hos Svenska mosskulturföreningens direktör, herr Hjalmar von Feilitzen,
och som godhetsfullt ställts till mitt förfogande, tyckas mig utvisa, att
torftillgångarnas läge och beskaffenhet äro ganska förmånliga för eu blif¬
vande tackjärnsindustri.
Härtill kommer, något som hittills i vårt land litet beaktats, men
som herr von Feilitzen särskild! gör uppmärksam på, att torftill verknin¬
gen, ifall en rationell aftorkning äger rum, och hänsyn sålunda tages till,
att marken senare skall odlas, körnare att bana väg för jordbruket i våra
nordligare landsändar. Att skogarna, som äro hardt nog anlitade_ utan
att behöfva lämna materiel för träkol, ifall torfven och elektriciteten
finge ersätta detta, skulle sparas, och ett rent järn likväl erhållas, äro
synpunkter, »som knappast behöfva särskild! omnämnas. Slutligen komme
otvifvelaktigt malmfyndigheterna att i hög grad stiga i värde, såväl
nationalekonomiskt som privatekonomiskt, om vi själfva kunde ut¬
nyttja dem.
Något skäl hvarför eu stor utförsel nödvändigtvis bör framhållas
som bakgrund för sträfvande! att höja vår järntillverkning, tyckes mig
icke förefinnas. Uppfinningen af nya malmsmältningsmetoder är nämli¬
gen nödvändig, om vi utan att höja tullarna och till ett billigt piis skola
kunna tillfredsställa vårt eget behof, hvithet i och med befolkningens
11
Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.
tillväxt och näringarnas utveckling kommer att växa i högst väsentlig
grad. Det råder väl intet tvifvel om, att Sveriges befolkning kunde
mångdubblas, ifall landets ekonomiska utveckling ställdes på eu solidare
grund än nu. Den tidpunkt, då landet Ange 10 millioner innevånare,
borde under nämnda förutsättning icke vara allt för aflägsen och
med eu årlig förbrukning per individ af allenast 100 kg. järn, skulle
konsumtionen af järnmalm då utgöra omkring 2 millioner ton. De
tekniska framstegen på järnframställningens område skola helt visst
snart nog göra utlandet oberoende af vårt kvalitetsjärn, men kunde vi
genom användandet af nya järnframställningsmetoder få bruk för
våra billiga krafttillgångar, så kunde törhända exporten af järn och
stål likväl undergå en normal ökning. Åtminstone framstår detta såsom
eu möjlighet, så länge den engelska marknaden icke genom införseltullar
stänges för oss. Att, om dessa faktorer tagas med i beräkningen, vi
icke alls hafva något öfverflöd af järnmalm att slösa med, torde väl utan
vidare vara klart.
Förutom . att malmexporten blott lämnar obetydliga arbetstill¬
fällen för befolkningen, äro de summor, som densamma inbringar,
relativt obetydliga. Hela vår järnmalmsutförsel år 1903, som uppgick
till 3,827,427 ton, belöpte sig till ett värde af endast omkring
22,19 millioner kronor, eller knappast mer än dubbla värdet af det
beräknade utbytet vid det under anläggning varande järnverket bredvid
Lilbeck.
Jag har redan betonat, att allenast naturvetenskaperna kunna
föra oss framåt i materiellt afseende. Hvad den fråga, som här
dryftas, nämligen vår järnindustri, beträffar, så har vetenskapen där
i eminent grad visat sin makt, i det att alla de framsteg, an¬
vändandet åt* varm luft i stället för kall, stenkol i stället för träkol i
masugnen, Thomasprocessen, utan hvilken våra fosforhaltiga malmer voro
värdelösa, Martin- och Bessemer-metoderna, och nu senast användandet
af torr luft vid reduktionsprocessen, äro resultat af naturvetenskapliga
rön. Med detta faktum för ögonen är det svårt att inse, hvarför just
framställningen af billigt och rent järn med tillhjälp af torfkol eller elektri¬
citet skall anses såsom olöslig uppgift. Blifva slutligen dessa eller
någon af dessa uppgifter lösta, då behöfva vi icke frukta för att erfor¬
derligt kapital skall saknas, tv kapitalet söker alltid sin plats, där det kan
väl förräntas.»