Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
1
N:o 150.
Af herr G. A. Lindhagen m. fl., i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående förbud i vissa fall
för bolag och förening att förvärfva fast egendom m. m.
I Kungl. Maj:ts proposition n:o 62 har framlagts förslag till lag
om förbud för bolag och förening att, därest ej Konungen lämnar till¬
stånd, förvärfva fast egendom å landet inom Norrland och Dalarne,
hvarifrån förslaget dock medgifver en hel del undantag.
Bland dessa undantag är i förslagets 3 § upptaget medgifvande
för bolag och förening att fortfarande förvärfva den del af ett hemmans
afrösningsjord med impediinenter, som ej är att, på sätt i paragrafen
närmare bestämmes, hänföra till stödskog och odlingsområde. Eu dylik
lag skulle i allt fall verka såsom totalförbud i en del orter särskildt i
kustbygderna och storsjöbygden, men i öfriga trakter skulle från 1/2
och ända till % af de återstående bondehemmanens skogsmarker få
fortfarande öfvergå till sågverksindustrien.
Detta förslag är framfördt af en majoritet inom norrlandskom-
mittén såsom ett förmedlingsförslag, afseende att angifva det mått af
jord, som, enligt hvad alla borde vara ense om, måste inom dessa vid¬
sträckta delar af vårt land allra minst bevaras åt ett fritt bondestånd
och den öfriga befolkningen. Kommittén säger sig därigenom också
gifvit de tidigare förslagen »en väsentligen reducerad form» samt fram¬
håller, att med dess förslag »i skogsbygderna ännu ansenliga skogs¬
områden komme att stå trävarurörelsen till buds».
Den, som i bolagens omåttliga jordförvärf ser en stor samhälls-
fara, kan emellertid icke vidgå, att ett dylikt opportunitetsförslag gör
till fyllest. Bolagens jordförvärf måste ju redan nu anses mer än ti 11-
Bih. till Iiilisd. Prof. 1906. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 58 Höft. (N:o 150.)
2
Motioner i Andra Kammaren, N;o 150.
lyckligt stora, och genom att få förvärfva ytterligare fastigheter, skulle
deras ekonomiska, sociala och politiska öfvermakt ytterligare stärkas
på bekostnad af bondeståndet och den öfriga befolkningen. Det fram¬
står ju äfven såsom en egendomlig åtgärd, att sedan staten medelst
afvittringarne velat gynna bondeståndet genom stora skogsanslag och
nybyggesupplåtelser »för landets uppodling och bebyggande», så är
staten nu beredd att stifta en lag, som uttryckligen angifver sig vilja
befrämja, att ytterligare stora delar af dessa skogsmarker, utöfver de
för sitt ändamål redan förlorade, må »stå trävarurörelsen till buds».
I själfva verket är detta endast ett upprepande, ehuru i mindre om¬
fattning, af samma statsklokhet, som i sin tid anfördes för nu gällande
ägostyckningslags uppgift att i de norrländska bygderna skilja inägorna
från skogsmarken och därigenom beirnda hemmansägaren tillfälle att,
såsom det hette, »efter skogens försäljning» kunna kvarsitta med ägande¬
rätt å gården.
Förslagets bestämmelse att i Dalarne prisgifva just de s. k. ut-
skogarne kan ock vara betänkligt. Därigenom äfventyras, att staten
kommer att särskilt uppmuntra och underlätta till att afhända befolk¬
ningen dessa utskogar, som på många ställen utgöra den värdefullaste
egendomen och därför äro för befolkningens utkomst väl behöfliga.
Tidigare ha också önskningarne samlat sig kring ett totalförbud.
Andra Kammaren antog åren 1901 och 1903 eu provisorisk lag i detta syfte.
Norrlandskommittéus underdåniga hemställan af år 1901 gick i samma
riktning. De talrika kommunalstämmobeslut, mötesresolutioner och pe¬
titioner, som år 1901 och äfven sedermera i orterna kommit till stånd,
förordade, ofta i de kraftigaste ordalag, ett totalförbud. Och samma
hemställan framfördes till regeringen förra året af den stora daladepu-
tationen, bestående af ombud, som för ändamålet utsetts af kommunal¬
stämmorna i tolf socknar inom öfre Dalarne.
I sina afgifna yttranden öfver norrlandskommitténs betänkande
tillstyrka visserligen länsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens och
Norrbottens län ifrågavarande förmedlingsförslag. Detsamma kan i
själfva verket länsstyrelsen i Gäfleborgs län också sägas hafva gjort,
om än indirekt, i det att länsstyrelsen väl förordar obegränsad rätt för
bolag att fortfarande köpa hemman, men på samma gång tillstyrker, att,
sedan detta väl är gjordt, staten skall från bolagen expropriera tillbaka
ungefär just så mycket, som enligt den nu framlagda propositionen
skulle inbegripas under förbudet. Länsstyrelsen i Jämtlands län åter
hemställer om totalförbud. Den finner, att den ifrågasatta inskränk¬
ningen i förbudet skulle »i hög grad försvaga förbudets verkan», i det
Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
3
att om det tillätes bolag och föreningar att fortfarande förvärfva all den in¬
rösningsjord, som ej bör betraktas såsom stödskog eller odlingsområde,
den jordbrukande befolkningens ställning skulle komma att alltmer för¬
svagas genom försäljning till trävarubolagen af den öfriga jorden.
Äfven två reservanter inom norr]andskommittén hafva i afgifna
reservationer stått fast vid yrkandet på totalförbud, detta dock endast
alternativt, i händelse ej ett annat af dem framställt förmedlingsförslag
kunde vinna afseende.
Dessa ledamöter framhålla i sistnämnda afseende, att det, trots
allt, likväl gåfves ett skäl att ej taga helt afstånd från. tanken på en
tudelning af skogsanslaget. Man vore ju nämligen tämligen ense om,
att det icke varit gagneligt för bönderna, att de fått så stora skog.s-
anslag till fri disposition, utan att en väsentlig del bort afsättas till
allmänningar. Här skulle nu ett icke oviktigt steg kunna tagas för att
godtgöra denna försummelse. Äfven kommittén framhåller, att det vore
lyckligast, om den öfverloppsmark, som kommittén undantagit från för-
värfsförbudet, kunde komma att fylla sin naturliga bestämmelse genom
att ombildas till allmänningar. Därför hemställes af dessa två leda¬
möter, att viss efter undersökning bestämd skogsmark skulle få undan¬
tagas från förbudet, dock under villkor, att staten, eller kommunen be¬
rättigades inlösa marken för den betingade köpeskillingen. Kommunen
skulle hafva företrädesrätt att öfvertaga köpet, och detta helst under¬
lättas genom låneunderstöd af statsmedel. Vill kommunen eller staten
icke förvärfva marken, så öfvergå!' den definitivt till köparen.
Det kan ock med fog ifrågasättas att såsom eu följd af nu angifna
grundsatser stadga totalförbud jämväl för soclmar, där vid afvitiringen en
afsevärd del af hemmanens skogsanslag t. ex. minst 1/4 redan afsatts till skogs¬
allmänning. Dessa socknar äro inom Norrbottens län de sex lappmarks-
socknarne jämte Pajala, Muonionalusta och Tärendö socknar samt
inom Kopparbergs län Svärdsjö, Envikens, Lima, Transtrands, Orsa och
Älfdalens socknar samt Sårna socken med Idre kapellag.
Beträffande särskildt Västerbottens och Norrbottens lappmarker synas
viktiga skäl tala för, att under hvarje förhållande ett totalförbud bör ut¬
färdas för dessa trakter. Detta är också förordadt af de två förenämnda
reservanterna inom kommittén. De erinra om hvilken sorglig historia
lappmarksskogarnes afvittring vore. Landshöfding Widmark d. ä. fram¬
höll i en underdånig berättelse af år 1860 »att det vore af stor och
djup betydelse för orten och det allmänna, det skogen inom lappmar¬
kernas vidsträckta skogsland framgent blefve kronans egendom». Men
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
statsmakterna skulle gå en medelväg, och bestämde år 1873 i sam¬
manhang med beslut om lappmarksskogarnas afvittring, att den skog,
som utskiftades utöfver husbehofvet, endast fick tillgodonjutas efter ut-
stämpling. Därigenom trodde man sig hafva vunnit å ena sidan, »att
bonden skulle af skogsbruket hafva en nödig befunnen biförtjänst, då
hans jordbruk slög fel», och å andra sidan, »att skogen ej skulle sköflas
och bonden ej blifva prisgifven åt skogsköpare». Det gick dock icke
så, utan tvärtom, säga reservanterna. Genom att kronan afhände sig
sin äganderätt, blefvo egendomarna prisgifva åt skogsköpare, som af
bönderna förvärfvade utstämplingsrätterna och äfven hemmanen. På
detta sätt äro i de flesta lappmarkssocknarna, utom större delen af ut-
stämplingsrättigheterna, redan inemot hälften eller därutöfver af själfva
hemmanen i trävarubolagens ägo. Och hvad angår det förmenta skyddet
mot skogens sköfling, som skulle vinnas genom utstämplingstvånget,
så har den stora politiken efter afvittringarnas afsilande i lappmarks¬
socknarna kännetecknats af skogsköparnes ständiga anlopp för att er¬
hålla den största möjliga utstämpling, oafsedt hvad skogarna tålde i
utverkning. Sin öfvertygelse, att ett totalförbud bör utfärdas för lapp¬
markerna, motivera reservanterna härefter i annat sammanhang sålunda:
»Lappland är ett land för sig, det märkes snart, när man rest där
något med öppna ögon. Man känner, att det är ett ungt, ännu icke
exploateradt land, där äfven de bästa bosättningsmöjligheterna icke hunnit
tagas i anspråk. Däraf förklaras befolkningens synnerliga ifver för
nya bosättningar, deras framträdande fiendskap mot bolagens jordför-
värf och deras alldeles särskilda intresse för norrlandsfrågans lösning.
Folkökningen är ock mycket stark i Lappland i följd af det synnerligen
stora antal barn, som födas i familjerna. Detta folks enda framtidsför¬
hoppningar grusas genom bolagsförvärfven. Härtill kommer, att i lapp¬
markerna såsom den nordligaste och mest aflägsna landsändan folket
otvifvelaktigt mer än annorstädes behöfver ett stöd af skogen i tider
af felslagna skördar och att bland annat för detta ändamål där införts
ett särskildt skogshushållningssätt, nämligen utstämplingstvång. Det var
bolagens arrendatorer och de bönder, som afhändt sig sina utstämp-
lingar, hvilka behöfde bistås af det öfriga landet i följd af 1902 års
missväxt. Man bör ock komma ihåg, att, såsom utredningen ofvan visar,
lappmarksskogarne ostridigt varit i sin helhet kronans egendom och att
det öfvervägande antalet hemman därstädes bevisligen uppkommit af
Ryggen, som kronan upplåtit under eu jämförelsevis sen tidsperiod.
Slutligen har staten helt nyligen låtit afvittra lappmarksskogarne, och
detta i den bestämdt uttalade afsikten att stärka bondeståndet och hindra,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
5
att bönderna folie offer för skogsköpare. Det vore under alla dessa
omständigheter och med hänsyn till, att bolagen redan med eganderätt
förvärfvat inemot hälften af hemmanen, mer än underligt, om staten
nu skulle genom sin lagstiftning uttryckligen förklara, att en stor del
äfven af de återstående bondeskogarne borde få stå trävaruindustrien
till buds.»
I afseende på lagens omfattning har den kungliga propositionen
i öfverensstämmelse med norrlandskommitténs förslag gjort äfven den
inskränkningen, att af Gäfleborgs län inbegripits under förbudet endast
Ofvan åkers, Voxna, Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt
Hamra kapellag. Detta motiveras af kommittén därmed, att dessa sock¬
nar skulle »förete den typiska norrländska karaktären» och att förhål¬
landena inom länet i öfrigt skulle vara så pass stadgade, att någon
egentlig fara för bondeståndets framtid icke kan anses föreligga. Tre
reservanter inom kommittén anse däremot, att lagen bör, i öfverensstäm¬
melse med de äldre förslagen, omfatta hela Gäfleborgs län. Bolags-
förvärfven, mena de, ha inom detta län gått lika långt som inom de
öfriga länen. Och icke heller kan ur kommitténs statistik hämtas något
fog för dess åtskillnad. Den visar nämligen, att förvärfven stadigt
fortgå äfven i många socknar, som ej skulle inbegripas under lagen.
Inom t. ex. Ljusdals socken hade trävaruindustriens, till hufvudsaklig
del aktiebolags, jordförvärf under tiden 1885—1900 ökats från 12,2 till
41,1 procent af hela mantalet. Detta kan knappast kallas för stadgade
förhållanden. I sitt utlåtande öfver kommittébetänkandet har länssty¬
relsen äfven förklarat sig icke kunna instämma i kommitténs åsikt, att
endast i dessa uppräknade socknar af länet bolagens jordförvärf skulle
behöfva motarbetas, ity att detta förvisso vore önskligt äfven inom
andra delar af länet, såsom den af kommittén framlagda utredningen
nogsamt ådagalade.
Uppenbarligen är förslaget i detta afseende icke tillfredsställande,
och önskligt vore ju om åtminstone vissa särskildt hotade socknar, så¬
som Ljusdal och Bjuråker, ytterligare medtogos under förbudet.
Med stöd af hvad sålunda anförts, få vi hemställa,
att Riksdagen måtte besluta följande ändringar i det
genom den kungl. propositionen n:o 62 framlagda lag¬
förslag, nämligen:
l:o) att antingen från förvärfsförbudet undantag en¬
ligt 3 § ej medgifves, eller ock stadgas, att förvärf,
som jämlikt nämnda paragraf medelst gällande af-
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
handling kommit till stånd, skall hembjudas stat och
kommun till inlösen med företrädesrätt för kommunen;
2:6) att under alla förhållanden undantag enligt 3
§ ej medgifves för Västerbottens och Norrbottens lapp¬
marker eller för ofvannämnda socknar, där vid af-
vittringen en afsevärd del af skogsanslagen afsatts
till allmänningar; samt
3:o) att lagen måtte vinna tillämpning ej blott inom
de i förslaget uppräknade socknarne af Gäfleborgs
län, utan äfven inom andra delar af länet och i all
synnerhet inom Ljusdals och Bjuråkers socknar.
Därest motionen vinner afseende, torde erforderliga formuleringar
föreslås af lagutskottet, i hvilket afseende hänvisas till förslagen å sid.
399 i norrlandskommitténs betänkande.
Stockholm den 20 mars 1906.
Carl Lindbagen.
|
D. Persson
i Tallberg.
|
Joll. Ström.
|
B. P. Ersson.
|
Ollas A. Ericsson.
|
S. L. Olsson.
|
Johan Ericsson.
|
M. Sundström.
|
Karl M. Lindh.
|
P. Olsson.
|
Öl. Olsson
i See.
|
Halvar Eriksson.
|
E. A. Leks ett.
|
Joll. Er. Nordin.
|
K. Bob. Karlsson.
|
A. A. Eriksson.
|
S. H. Kvarnzelius.
|
P. Hörnsten.
|
C. J. Öberg.
|
A. J. Hagström.
|
J. Bromée.
|
E. Sundin.
|
V. Hugo Wickström.
|
S. J. Enander.
|
Karl Karlsson,
Mo.
|
J. Andersson.
|
Albin Ählstrand.
|
C. G. Scedén.
|
Alfr. Jonsson.
|
Linus Lundström.
|
Fr. Berglund,
L. J. Carlsson.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
7
Ehuru vi inom norrlandskommittén, för ernående af ett positivt
resultat i föreliggande, nu viktiga fråga, biträdt det slut, hvartill kom¬
mitténs majoritet kommit, anse vi oss, som ursprungligen hållit före
och fortfarande äro af den mening, att förbudslagstiftningen bort gifvas
en vidsträcktare omfattning, härmed böra instämma i motionens syfte.
Ad. Wiklund.
G-. Kronltmd.