Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.
1
N:o 113.
Af herr O. N. Olsson i Heden, om ändring i förordningen
angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905.
Genom kung!, förordningen den 9 juni 1905 angående för¬
säljning af brännvin inskränktes en rätt till försäljning af bränn¬
vin, som enligt föregående lagstiftning tillerkänts innehafvare af
gästgifveri å landet och dennes hustru, för så vidt gästgifveriet
förvärfvats före den 21 augusti 1873, till rätt att endast till för¬
täring på stället försälja spirituösa drycker. Rätten att försälja
sådana drycker till afhämtning skulle alltså upphöra den 1 november
1907.
Anledningen till förändringen i denna del af brännvinslag-
stiftningen torde närmast vara den utredning i ärendet, som af
Kungl. Maj:t förelagts Riksdagen, hvari framhållits, »att gästgifvares
rätt icke någonsin ansetts som ett dem tillkommande privilegium»
och »att den rätt till bränn vinsförsäljning, som ansågs i viss mån
böra tillförsäkras innehafvare af de gästgifverier, där utskänknings-
rätt utöfvades, då 1855 års förordning blef till efterlefnad gällande,
torde emellertid i själfva verket icke hafva varit någon annan än
den, som gästgifverierna som sådana redan tidigare under vissa
perioder ansetts böra åtnjuta: att åt resande i sammanhang med
mathållning tillhandahålla brännvin».
Denna Kungl. Maj:ts uppfattning underströks ytterligare vid
diskussionen i riksdagen, där man sökte häfda, att ifrågavarande
rätt skulle vara en förment rätt och att det skulle berott på ett
förbiseende, att, då år 1855 eu ny princip genomfördes i brännvins-
Bih. till Rilcsd. Prof. 1906. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 33 Häfi. (N:is 113—115). 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.
lagstiftningen, gästgifveriers ifrågavarande rätt icke borttogs, ehuru
anledningen till ett dylikt förbiseende icke då angafs och ej heller
nu kunde utforskas.
Redan vid 1853 och 1854 års riksdagar, då, såsom nämiidt
är, grunden till vår nuvarande brännvinslagstiftning lades, behand¬
lades emellertid utförligt gästgifvarnes rättigheter, därvid framhölls
af särskilda utskottet, att rättigheterna voro häfdvunna och att
undantagsförmåner borde åt dem medgifvas. Då frågan i anledning
af motion af herr Diss Olof Larsson in. fl. vid 1872 års riksdag
jämväl behandlades, yttrade bevillningsutskottet, att helgd borde
lämnas åt häfdvunna rättigheter, hvarjämte, då försäljningsrätten af
innehafvaren kunde förverkas eller uppsägas, utskottet fastslog den
principen, att rättigheten måste betraktas som helt och hållet
personlig — en princip, som jämväl af statsmakterna antogs och
som tog sig uttryck i bestämmelserna därom, att rättigheterna finge
åtnjutas endast under innehafvarens och hans hustrus lifstid.
Den utredning, som i ärendet af myndigheterna vidtogs, gaf
ytterligare stöd åt denna uppfattning. Medföljande bilagor (Bil. A—E)
lämna stöd åt de uppgifter, här lämnats, och gifva närmare upp¬
lysning om förhandlingarne i ärendet vid riksdagarna 1872 och
1873.
Det torde således verkligen genom historiska och juridiska
utredningar vara fastslaget, att den, som var ägare till sådant gäst¬
gifveri å landet, hvarest bränn vinsförsäljning oafbrutet efter 1855
fortgått, ägt rätt att vid sitt gästgifveri utskänka brännvin och att
denna rätt var personlig. Att densamma innefattat försäljning
såväl till förtäring på stället som till afhämtning framgår tydligt
af stadganden i senare brännvinsförordningar och därpå grundade
domar och torde dessutom numera af ingen med förhållandena för¬
trogen bestridas.
Ehuru således genom uppfattningen och personlighetsprincipen
rättigheten inskränkts till innehafvarens och hans hustrus lifstid,
har dock på denna uppfattning grundade brännvinsförordningar icke
ansett sig kunna rubba omfånget af en rättighet, som tillförsäkrats
vissa personer. Det var 1905 års förordning förbehållet att däri
åstadkomma en ändring.
En gängse rättsuppfattning torde väl ock vara, att den rätt,
som en person under skydd af gällande lag förvärfvat och som af
Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.
3
senare lag stadfästs, icke utan vidare kan upphäfvas eller inskränkas,
åtminstone icke utan vederlag.
Ehuru det för nykterhet och sedlighet och därigenom äfven
för det allmänna skulle vara fördelaktigast, om dylika rättigheter
alldeles försvunne, synes det oss emellertid, att lag och rättvisa samt
hänsyn till förvärfvade rättigheter äro för landets sanna väl af så oänd¬
ligt stor betydelse, att alla andra synpunkter därför måste vika.
Den ekonomiska plan, som af rättighetsinnehafvarne med
uppfattning af rättigheternas okränkbarhet uppgjorts, kan och bör
icke rubbas, åtminstone icke om ej tillräcklig afvecklingstid beredes
dem.
Af enhvar torde inses, att en innehafvare af en dylik rättig¬
het, för den händelse densamma inskränktes till endast försäljning
till förtäring på stället, skulle komma att lida eu oförskyld förlust
och i somliga fall förorsakas ruin. I ersättning skulle han för den
förlorade rätten att försälja till afhämtning finna för sin ekonomiska
existens nödvändigt att lägga an på krogrörelsen, livilkeu, det måste
sägas till rättighetsinnehafvarnes beröm, dessa nu söka att så mycket
som möjligt inskränka.
Hvad skada för staten och den enskilde detta skulle medföra
låter sig icke beräknas, men torde ligga i öppen dag.
Om starka drycker skola förtäras, må detta hellre ske i
hemmen, där hustru och barn kunna utöfva en starkare kontroll
än på en krog, där frestelserna att förtära mera äro större och där
ingen annan kontroll finnes än ordningsmakten, hvilken åtminstone
å landet ej är för dylika ändamål tillräcklig.
Af det anförda torde alltså framgå, att ifrågavarande gäst-
gifverier äro af den natur, att ett borttagande däraf eller inskränk¬
ning däri icke är med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att
den genom kungl. förordningen den 9 juni 1905 föreskrifna in¬
skränkningen till försäljning till förtäring på stället icke skulle gagna,
utan tvärtom skada staten och den enskilde, samt att, i all synner¬
het då dessa gästgifveri er inom ganska kort tid komma att försvinna
af sig själfva, en lämplig afvecklingstid bör dem beredas.
Efter afvecklingstidens slut torde de få gästgifverier, som då
till äfventyrs finnas kvar, finna lämpligt att helt och hållet upphöra
med all försäljning, hvarigenom utan rättskränkning ändamålet med
lagstadgandet skulle i ännu högre grad ernås.
4
Motioner i Andra Kammaren, No 113.
Jag vågar därför vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i
kungi. förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning af brännvin, att den bestämmelse, hvar¬
igenom de brännvinsförsäljningsrättigheter, som
omförmälas i 9 och 10 §§ i nämnda förordning,
betagits rätt att till afhämtning försälja spirituösa
drycker, må träda i kraft först efter eu tidpunkt
af 8 år från den 1 november 1907 räknadt, under
förutsättning att rättighetsliafvarne, förklara sig
villige att vid nämnda tids förlopp afstå all rätt
till utskänkning och utminutering af spirituösa.
Stockholm den 25 januari 1906.
Oscar N. Olsson.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.
5
Bilaga A.
Bevillningsutshottets betänkande n.-o 13.
Betänkande i anledning af framställda förslag om ändringar
i författningarne angående villkoren för tillverkning och försäljning
af brännvin.
Beträffande slutligen
B. Förordningen angående villkoren för försäljning af brännvin
har inom Andra Kammaren herr Liss Olof Larsson uti motion
n:o 3, hvari herrar C. Johansson och J. E. Ericsson instämt, före¬
slagit, att Riksdagen måtte besluta upphäfvandet af den i § 12 af
gällande lag om bränn vinsförsäljning vissa gästgifverier tillkommande
utskänkningsrätt eller, därest frågan fortfarande skulle anses behöfva
en bättre utredning, än utskottet vore i tillfälle lämna, »att Riks¬
dagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda, om och under hvilka villkor den vissa gästgifverier nu
tillkommande utskänkningsrätt må kunna inskränkas samt därefter
i detta hänseende till Riksdagen afgifva förslag».
Upprepade gånger har denna fråga om inskränkning eller
upphäfvande af den gästgifverierna tillagda särskilda utskänknings¬
rätt varit föremål för Riksdagens pröfning, och vid sistförflutne
lagtima riksdag hemställde bevillningsutskottet, i anledning af en
framställning i ämnet, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
anhålla, att "Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och under hvilka
villkor den gästgifverierna nu tillkommande utskänkningsrätt må
kunna inskränkas eller möjligen aflösas, samt därefter i detta hän¬
seende till Riksdagen afgifva förslag.
Denna hemställan, som af Andra Kammaren godkändes,
gillades dock icke af Första Kammaren, som icke ansåg frågan äga
den vikt, att Kungl. Maj:t därmed borde besväras.
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.
Då utskottet likväl ansett, att gästgifveriernas ifrågavarande
förmån utgör eu betydande inskränkning i den kommunens beslu¬
tanderätt i fråga om brännvinsförsäljningens ordnande, hvilken såsom
grundsats genomgår den nyare lagstiftningen om bränn vinsförsälj¬
ning, har utskottet trott sig böra söka utreda, huruvida denna ut-
skänkningsrätt må kunna på något sätt upphöra, Härvid är då
främst att tillse, huru denna rättighet tillkommit; och till belysande
häraf tillåter utskottet sig anföra följande ur det betänkande an¬
gående villkoren för brännvinsförsäljning, som det särskilda utskott,
hvilket vid 1853—1851 årens riksdag blifvit tillsatt för behandling
af bränn vinsfrågan, afgaf:
Bland de äldre häfdvunna rättigheter, för hvilka, såsom förut
är nämndt, undantagsförmåner torde böra medgifvas, måste, hvad
landet angår, afseende fästas å gästgifveriernas urgamla både plikt
och rätt att utskänka alla sorters förtäring och däribland sprit¬
drycker. Då denna plikt är stadgad i en kung! författning, nämligen
gästgifveriordningen af den 12 december 1734 10 §, har utskottet
ansett nödigt uttryckligen uttala, att åliggandet kommer att upphöra.
Onekligt är, att de flesta hemman, som varit till gästgifverier anslagna,
förvärfvat ett högre värde genom den hittills ovillkorligt medföljande
utskänkningsrättigheten; och om densamma skulle med ett penndrag
upphäfvas, så kunde mången, som köpt eller i arfskifte öfvertagit
ett dylikt hemman efter ett högre värde, verkligen lida en oförskyld
förlust. Att förekomma en dylik är utan tvifvel lagstiftningens
plikt; men å andra sidan kan ej heller ett för dylik handel antaget
allmänt system sönderbrytas för att i allo skydda det gamla privi¬
legiet. Uppgiften är således att söka finna en utväg mellan dessa
båda betänkligheter, och utskottet har icke trott densamma kunna
annorlunda finnas, än som uti hosföljande lagförslag är försökt
eller genom gästgifvares förpliktande att för brännvinsutskänkning,
om de vilja densamma bibehålla, erlägga samma skatt med hvarje
annan utskänkare». — — --— — — — .—--
»Att ägaren af gästgifveri kan förverka eller må afsåga sig
brännvinsutskänkningen är i enlighet med den grundtanke, som
utskottet trott böra råda i hela denna lagstiftning; och om denna
tanke är riktig, så är äfven gifvet, att i sådant fall försvinner det
vid stället fästade privilegium och bör såsom sådant icke kunna
dit återförvärfvas, hvaremot en blifvande gästgifvare på samma
Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.
7
ställe kan vinna personlig årlig utskänkningsrätt, såvida kommu¬
nalmyndigheterna och Konungens befallningshafvande anse en sådan
böra i trakten finnas och gästgifvaren stannar för högsta anbudet»
»Det förhållande, som mångenstädes äger rum, att hemman,
som till gästgifveri är anslaget, äges af flere och att gästgifverihåll-
ningen således är mellan flere fördelad, utgör en svårighet för verk¬
ställande af detta förslag; men oöfvervinnelig är denna svårighet
dock icke.
o
Åsämjas samtiige----------— —----
— — — — — Men skulle de icke sålunda åsämjas, behof ver än¬
dock ingenting särskild! därom föreskrifvas; och under den tid, då
den deltagare, som afsagd sig utskänkningsrätt, besörjer gästgifveri-
hållningen, hvital’ brännvinsutskänkningen vid gästgifveriet och vid¬
tager åter, då den eller de äboar, som bibehållit densamma, ånyo
förestå gästgifveriet.» — — — — — — — — — — —---
»Samma helgd, som utskottet ansett böra lämnas åt häfdvunna
rättigheter å landet, torde ej heller böra nekas dem, som i stad
kunna hafva anspråk på lika aktning för välförvärfvad rätt, d. v. s.
antingen sådana, som innehafva burskap, hvilket berättigar till bränn¬
vins utskänkning, eller sådana, åt hvilka dylik rättighet blifvit
genom vederbörande myndigheters beslut förlänad på bestämd tid,
hvilken före ingången af det nästföljande försäljningsåret icke
tilländalöper. — — — — — — — — •— — — — — — — —
Såsom allmän grundsats anser utskottet böra gälla både för stad
och land, att den rättighet, som sålunda åtnjuter helgd, ovillkorligen
försvinner, så snart afbrott i dess begagnande sker genom afsägelse
eller sådan förseelse eller åtgärd, hvarigenom hon förverkas; och
skillnaden mellan stad och land är endast, att rättigheten i stad
gäller person, på landet egendom.»
Af det nu anförda framgår främst, att, under det särskilda ut¬
skottet, i sitt bemödande att på allt sätt förekomma tillfällen till
missbruk af starka drycker, fritager gästgifvaren från hans plikt
att förse vägfarande med brännvin, det samtidigt söker att såsom
ett privilegium värna den rätt till utskänkning, hvilken är en nöd¬
vändig följd af hans förpliktelse, och ensamt däri torde finna för¬
klaringsgrunden för sin tillvaro. Det framgår vidare däraf, att,
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.
ehuru särskilda utskottet på flera ställen uttryckligen förklarar den
åt gästgifverierna bibehållna utskänkningsrättigheten såsom en hem¬
manet eller egendomen åtföljande rättighet, detta dock icke kan anses
vara förhållandet, enär utskottet genom stadgandet, att denna rättighet
kan uppsägas och förverkas af ägaren till gästgifveriet, såväl som
genom föreskriften, att, där flere åboar gemensamt ombesörja gäst-
gifverihållningen, utskänkningsrättigheten vid gästgifveriet är be¬
roende af den åho, som för tillfället besörjer gästgifverihållningen,
tydligen angifver nämnda rättighet såsom helt och hållet personlig.
Under dessa omständigheter har utskottet icke kunnat finna
någon skillnad emellan den åt gästgifvare bibehållna utskänknings-
rättighet och den, som i 7 § finnes förbehållen dem, som å bränn-
vinsförsäljning innehafva burskap, vid hvilket förhållande utskottet
äfven ansett, att de föreskrifter, som gälla i fråga om de senares
rättighet, äfven kunna och böra göras tillämpliga på de förres, och
att i följd däraf den i 12 § för gästgifveri å landet gällande rättighet
till utskänkning må fortfara allenast under den närvarande inne-
hafvarens af gästgifveriet äfvensom under dennes hustrus lifstid
och så länge de besörja gästgifverihållningen. Genom en sådan
tillämpning af nu gällande stadgande skulle ock kommunerna hafva
utsikt att i framtiden kunna fritt ordna brännvinsförsälj ningen inom
kommunen och motionärens önskan således i någon mån ernås. I
öfverensstämmelse härmed föreslår utskottet,
att Riksdagen för sin del må besluta en sådan för¬
ändring i förevarande 12 §, att den där för gästgifveri å
landet medgifna utskänkningsrätt endast må komma att
tillgodonjutas af den nuvarande ägaren till sådant gäst¬
gifveri samt af hans hustru, så länge någon af dem lefver
och gästgifverihållningen vid samma gästgifveri besörjer.
Stockholm den 18 april 1872.
På utskottets vägnar:
Gustaf af Ugglas.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.
Reservationer:
af hem friherre af Ugglas: »Ehuru jag med utskottet instämmer
angående det önskvärda däri, att den gästgifveri å landet tillerkända
särskilda utskänkningsrätt må upphöra, har jag dock icke deltagit
i utskottets beslut. Sedan nämligen genom kungl. förordningen den
18 januari 1855 den gästgifverier dittills ovillkorligt medföljande
utskänkningsrätt blifvit åt dem bibehållen och detta på den grund,
att de flesta hemman, som varit till gästgifverier anslagna, genom
en sådan rättighet förvärfvat ett högre värde och sålunda, om denna
rättighet borttoges, den, som köpt eller i arfskifte öfvertagit ett dylikt
hemman, komme att lida en oförskyld förlust, synes det mig icke
vara fullt rätt att nu vidtaga en åtgärd, hvarigenom en sådan förlust
skulle tillskyndas, om icke direkt den nuvarande ägaren af ett
gästgifverihemman, likvist hans barn eller arfvingar. Då det emeller¬
tid för en kommun kan vara af vikt att i fråga om brännvinsför-
säljningens ordnande äga fullkomligt fria händer, och förenämnda
särskilda utskänkningsrätt häremot uppställer ett ganska stort hinder,
skulle jag för min del gärna se, om rättighet blefve kommunerna
tillerkändt att, på billiga villkor, aflösa en sådan rätt. Ett förslag
i sådant syfte erfordrar dock en utredning, som utskottet dock icke
är i tillfälle att verkställa, och af sådan anledning vågar jag hemställa,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och under hvilka
vilkor den gästgifverierna nu tillkommande utskänknings¬
rätt må kunna af kommunerna aflösas, samt därefter i
detta hänseende till Riksdagen afgifva förslag.»
Häri har herr E. Hägg ström instämt;
af herr Rylander: »Den gästgifverier å landet enligt 12 § af
kungl. förordningen angående villkoren för försäljning af brännvin den
21 maj 1869 tillerkända rätt till brännvinsförsäljning är efter mitt
förmenande såväl af nyare som äldre lagstiftning af Kungl. Maj:t
och Riksdag tillerkänd desse som en ersättning för det icke obe-
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 33 Höft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren. Ko 118.
tydliga besvär och uppoffring gästgifverihåliningen medför; jag är
därför öfvertygad, att det tillstyrkta beslutet att vid innehafvare!^
död borttaga denna utskänkningsrättighet, utan att befria dem från
skyldigheten att hålla gästgifveri och betjäna resande, kommer att
förorsaka stora rubbningar i äganderätten och fleres ruin. Jag har
icke kunnat godkänna det beslut eller den motivering detta utskottets
förslag innehåller; jämförelsen af denna gästgifverierna tillerkända
rätt till utskäri kning såsom lika med den, som genom 1855 års för¬
ordning fortfarande tillerkändes dem i städerna, som därå ägde
burskap, är orimlig; den burskapsägande dör, hvarefter utskänk-
ningsrätten naturligtvis upphör, så icke hemmanet, som bestrider
gästgifveri, och hvarför då icke vara konsekvent och säga: då gäst¬
gifverihåliningen upphör; detta kunde vara eu liknelse med en bur-
skapsägandes död. Att detta icke är en personlig rättighet eller
skyldighet synes vidare däraf, att gästgifverihåliningen är flyttbar i
lika mån, som de äga andel i gästgifverihemmanet; ett annat bevis
på olikheten emellan gästgifveri och en burskapsägandes rätt till
utskänkning vill jag nämna: då gästgifverigården säljes, stanna
gästgifveri och utskänkningsrättigheten kvar, men den burskaps¬
ägande kan förflytta sin rättighet från ena till andra stället i
samma stad.
Som eu följd af dessa mina åsikter har jag icke kunnat god¬
känna utskottets förslag att så godtyckligt rubba en uråldrig, häfd¬
vunnen rättighet; då jag likväl icke vill motsätta mig en utredning,
som utskottet möjligen icke kan åstadkomma, och som äfven torde
kunna leda till det mål motionärens förslag innehåller, får jag hem¬
ställa, att, med afslag å utskottets förslag,
Riksdagen måtte besluta att i underdånig skrifvelse
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och under
hvilka villkor den gästgifverierna nu tillkommande ut-
skänkningsrätt må kunna inskränkas eller möjligen aflösas
samt därefter i detta hänseende till Riksdagen afgifva
förslag.»
Motioner i Andra Kammaren, No 113.
11
Bilaga B.
Riksdagens underdåniga skri/velse n:o 77.
N:o 77.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 maj 1872.
— — — — Andra Kammaren den 14 — —
Riksdagens underdåniga skrifvelse, angående förändringar i
villkoren för tillverkning och försäljning af brännvin.
(Bevillnings-utskottets betänkande n:o 13 och sammansatta
stats- och bevillnings-utskottets betänkande n:o 2.)
8. A. K.
I afseende å nu gällande författningar angående villkoren
för tillverkning samt försäljning af brännvin och andra brända
eller destillerade spirituösa drycker bar Riksdagen, efter pröfning af
de i fråga härom vid Riksdagen förekomna framställningar, endast
ansett följande förändringar nu böra vidtagas, nämligen i
A) Förordningen angående villkoren för tillverkning af
brännvin
B) Förordningen angående villkoren för försäljning af bränn¬
vin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker.
§ 12-
Den i denna § åtskilliga gästgifverier å landet tillerkända
särskilda utskänkningsrätt har Riksdagen funnit utgöra eu betydande
inskränkning i den kommunens beslutanderätt i fråga om bränn-
vinsförsäljningens ordnande, hvilken såsom grundsats genomgår den
nyare lagstiftningen om bränn vinsförsäljning, hvarför Riksdagen
ansett önskvärdt, om denna rättighet kunde på något sätt upphöra.
Efter tagen kännedom om uppkomsten af den åt gästgifvare bibe¬
hållna utskänkningsrätt har Riksdagen icke kunnat betrakta den¬
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.
samma såsom åtföljande hemmanet eller egendomen; då såväl stad¬
gandet att denna rättighet kan uppsägas och förverkas af ägaren
till gästgifveriet som föreskriften, att, där flere åboar gemensamt
ombesörja gästgifverihållningen, utskänkningsrättigheten vid gäst¬
gifveriet är beroende af den åbo, som för tillfället besörjer gäst¬
gifverihållningen, tydligen angifver nämnda rättighet såsom helt och
hållet personlig. Under dessa omständigheter har Riksdagen icke
kunnat finna någon skillnad emellan densamma och den, som i § 7
finnes förbehållen dem, som å bränn vinsförsäljning innehafva bur¬
skap, vid hvithet förhållande Riksdagen äfven ansett, att de före¬
skrifter, som gälla i fråga om de senares rättighet, äfven kunna och
böra göras tillämpliga på de förres, och att i följd häraf den i 12 §
för gästgifveri å landet gällande rättighet till utskänkning må fort¬
fara allenast under den närvarande innehafvarens af gästgifveriet
äfvensom under dennes hustrus lifstid och så länge de besörja
gästgifverihållningen, genom hvilken tillämpning af nu gällande
stadgande kommunerna skulle hafva utsikt att i framtiden kunna
inom sig fritt ordna brännvinsförsäljningen.
Med anmälan af Riksdagens föränämnda i afseende
å författningen angående tillverkning af brännvin beslutade
förändringar, får Riksdagen i underdånighet anhålla, dels
att Eders Kung! Maj:t, med godkännande af desamma,
täcktes utfärda författning därom, dels ock att Eders Kung!
Maj:t ville i nåder meddela sådan ändring i 12 § af gällande
förordning angående villkoren för försäljning af brännvin
och andra brända eller destillerade spirituösa drycker, att
den där för gästgifveri å landet medgifna utskänkningsrätt
endast må komma att tillgodonjutas af den nuvarande
ägaren till sådant gästgifveri samt af hans hustru, så länge
någon af dem lefver och gästgifverihållningen vid samma
gästgifveri besörjer.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 14 maj 1872.
Motioner i Andra Kammaren. N-o 113.
13
Bilaga C.
Bevillningsutskottets betänkande n.-o 4.
Ankom till Riksdagens kansli den 28 mars 1873 kl. 1 e. m.
Betänkande angående villkoren för tillverkning och försäljning
af brännvin
§ 12.
Utskottet tillåter sig med anledning häraf erinra: att Riks¬
dagen i underdånig skrifvelse den 14 maj nästlidet år hos Kung!
Maj:t anhöll, »att Kung! Maj:t ville i nåder meddela sådan ändring
i § 12 af gällande förordning angående villkoren för försäljning af
brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker, att
den där gästgifveri å landet medgifna utskänkningsrätt endast må
komma att tillgodonjutas af den nuvarande ägaren till sådant gäst¬
gifveri samt af hans hustru så länge någon af dem lefver och
gästgifverihållningen vid samma gästgifveri besörjer» äfvensom att,
enligt uppgift i herr justitieombudsmannens vid innevarande års
riksmöte afgifna ämbetsberättelse i fråga om den sålunda begärda
ändringen, kammarkollegium anbefallts att, sedan Kung! Maj:ts
samtlige befallningshafvande sig yttrat, underdånigt utlåtande i
ämnet afgifva, och blifver, när detta utlåtande inkommit, frågan
föremål för Kung! Maj ds nådiga pröfning.
Vid sådant förhållande lärer
18:0
herr von Kochs förevarande framställning icke nu böra till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.
Bilaga D.
Första Kammarens protokoll den 7 april f. m. 1873.
18:äe punkten :
herr von Kock: Anledningen, hvarför jag framställt ifråga¬
varande förslag, är den, att det icke är tydligt, huru ordet »besörjer»
rätteligen skall förstås. Efter min uppfattning, kan det icke hafva
varit meningen, att besörjandet finge äga rum genom en arrendator,
men då jag har mig bekant, att på flere ställen, särskild! inom
Blekinge, bestämmelsen olika uppfattats, har jag ansett, att all
tvetydighet borde undanröjas, därigenom att man insatte ordet
»själf». Jag vill emellertid nu ej framställa något yrkande, då, till
följd af Riksdagens beslut förlidet år, frågan om rättighet att vid
gästgifveri försälja brännvin blifvit till Kung! Maj:t hänskjuten och
Kung! Maj.t anbefallt kommerskollegium att i anledning däraf
afgifva utlåtande, och jag är förvissad, att kollegiet ej förbiser deii
anmärkta tvetydigheten;
herr Thyselius: Med anledning af den föregående värde
talarens anförande, ber jag att få lämna den upplysning, att kungl.
kammarkollegium, efter det samtlige Konungens befallningshafvande
i ärendet sig yttrat, till afgörande förehaft detsamma och redan
uppsatt sitt utlåtande.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
Andra Kammaren den 7 april.
Punkterna 18—20.
Biföllos (utan debatt).
Motioner i Andra Kammaren, No 113.
15
Bilaga E.
Kungl, Maj:ts nådiga förordning angående villkoren för
försäljning af brännvin och andra brända eller destil¬
lerade spirituösa drycker.
Gifven Drottningholms slott den 26 augusti 1873.
Vi Oscar med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes
Konung göre veterligt: att sedan Riksdagen dels i underdåning
skrifvelse den 14 maj 1872 föreslagit sådan ändring i § 12 af
nådiga förordningen den 21 maj 1869 angående villkoren för för¬
säljning af brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker, att den där för gästgifveri å landet medgifna utskänknings-
rätt endast må komma att tillgodonjutas af den nuvarande ägaren
till sådant gästgifveri och af hans hustru, så länge någon af dem
lefver och gästgifverihållningen vid samma gästgifveri besörjer, öfver
hvilken framställning samtlige Våra Befallningshafvande och Vårt
och Rikets Kommerskollegium blifvet hörde och underdånige ut¬
låtande afgifvit, dels ock i skrifvelse den 21 maj innevarande år till
Oss i underdånighet afgifvit förslag till förändring af §§ 10, 18,
21, 24, 26, 36 och 51 i ofvannämnda nådiga förordning, hafve Vi
efter granskning af berörda förslag funnit godt att, med upphäfvande
af samma förordning och nådiga kungörelsen den 26 juni 1871,
rörande detta ämne i nåder stadga som följer, att tjäna till efter¬
rättelse från början af nästkommande år 1874.
§ 4.
Den, som erhållit rättighet att idka iskänkning af brännvin,
må sälja huru litet belopp som helst och må detta å stället förtäras
eller därifrån af hämtas.
o
A utskänkningsställe skall mat alltid vara att tillgå
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.
§ 12.
Har för gästgifveri å landet vid den tid, då nådiga förord¬
ningen den 18 januari 1855, angående villkoren för försäljning af
brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker,
blef till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet utöfvats och
sedermera icke upphört; då må samma rättighet, såframt den icke
varder uppsagd eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock
endast af den nuvarande ägaren till sådant gästgifveri och hans
hustru, så länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen vid
samma gästgifveri, själf eller genom annan behörig person, besörjer.