BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
7
Transsumt af protokollet, hållet vid Norrlandskomiténs
sammanträde i Stockholm den 16 november igoi.
§ 2.
Beslöts följande underdåniga skrifvelse till Kungl. Majrt:
»Till Konungen
Vid företagande af den utredning — — — — — — — — — — — —»
Reservationer afgåfvos
af herrar Claéson och Lindman, som förenade sig om följande yttrande:
»I komiténs underdåniga hemställan om förändrade grunder för afvittring och
nybyggesanläggningar inom lappmarkerna föreslås beträffande den del af skogs-
anslaget, som skall till allmänning afsättas, att från delaktighet i allmänningens af¬
kastning böra uteslutas jordegare, hvilka uppenbarligen icke för sin utkomst bruka
jorden eller äro på stället boende.
Komiténs förslag i denna del kunna vi ej biträda.
Enligt Kungl. Maj:ts nådiga stadga den 30 maj 1873 om afvittring i Vester-
bottens och Norrbottens läns lappmarker skola (§ 8) hemman och nybyggen, så-
vidt tillgång finnes, erhålla skog ej blott till husbehof utan ock till afsalu samt
skall (§ 18) skogsanslaget bestämmas med hänsyn till skogens och betets bättre eller
sämre beskaffenhet samt markens olika växtlighet.
Då denna ännu gällande stadga, hvilken ej synes lägga hinder i vägen för
att den till saluskog afsedda del af skogsanslaget tilldelas jordegarne gemensamt i
form af allmänning, icke gör någon åtskillnad mellan olika slag af egare utan till¬
försäkrar alla egarne till hemman och nybyggen laglig rätt att, der tillgång finnes,
erhålla skogstilldelning efter de i stadgan bestämda grunder, anse vi beträffande
redan beviljade nybyggen och deraf bildade hemman, att vid skogstilldelningen åt
dessa bör hädanefter som hittills tagas hänsyn endast till fastighetens storlek och
8
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
dess behof af skogsmark såsom varaktigt stöd vid jordbrukets bedrifvande och icke
i någon mån vid den tillfälliga omständigheten, huruvida jordegaren sjelf brukar
jorden och är på stället boende-eller ej, samt att, då denna grundsats bör tillämpas
ej blott vid utskiftande af husbehofsskogen utan äfven vid tilldelandet åt fastigheterna
gemensamt af den till dessas stöd afsedda allmänning, deraf ock måste följa, att
den ene eller andre jordegaren ej må kunna uteslutas från andel i afkastningen
af den honom gemensamt med de öfriga jordegarne tillhöriga skogsmarken.
En afvikelse härifrån skall svårligen kunna betraktas annorledes än såsom ett
kringgående af en i afvittringsstadgan befintlig bestämmelse, till hvilken nuvarande
egare af nybyggen och hemman ansett sig kunna sätta lit, och står i strid med
allmänt gällande rättsregler rörande delegares inbördes rätt till samfäld egendom.
Den föreslagna bestämmelsen låter enligt vår tanke sig ej ens försvaras dermed,
att den är af förhållandena högeligen påkallad. Vi äro nemligen väl ense med
komiténs flertal om det önskliga deri, att ifrågavarande nybyggen och hemman
egas af personer, för hvilka jordbruket är hufvudsak, men vi äro ock öfvert3gade,
att detta önskningsmål i högst väsentlig grad skall vinnas redan derigenom, att, på sätt
komitén föreslagit, åt fastigheterna icke lemnas någon skogsmark, som af deras
egare får för afverkning till afsalu disponeras, vid hvilket förhållande fastigheterna
icke blifva användbara till skogsbruk utan säkerligen skola af sådana jordegare,
hvilka hafva sågverks eller annan trävarurörelse till sin egentliga handtering, med
nöje till jordbrukare för billigt pris afyttras.»
samt af Herr Kempe, som ingaf följande anförande:
■ »Jemte det att jag till alla delar instämmer i det af herrar H. Claeson och
A. Lindman särskildt afgifna yttrande får jag såsom ett i min tanke vigtigt skäl
för bifall till komiténs hemställan ytterligare anföra följande.
Med afseende å den af komitén föreslagna åtgärden att inom den ännu
oafvittrade delen af lappmarkerna tilldela der förefintliga hemman och nybyggen
skog endast till husbehof, men icke till afsalu, samt att af hela den återstående
delen af skogsanslaget bilda sockenallmänningar, så synes mig det vigtigaste skälet
för en dylik åtgärd ligga deri, att de skogar, om hvilka nu är fråga, såsom be¬
lägna ofvan odlingsgränsen, i allmänhet äro skyddsskogar och såsom sådana näppe¬
ligen böra utgöra föremål för enskildes skogshushållning. Det misstag, som vid
afvittringen inom Jemtlands län begicks i detta hänseende och som visat sig så
ödesdigert för fjell- och skyddsskogarne inom detta län, torde ej till någon del
böra upprepas.»
Herrar Lindhagen, Bromée, Kinberg och JViklutid förenade sig om det ytt¬
rande, att enligt deras uppfattning komitén bort till Kungl. Maj:ts kännedom tyd¬
ligare och fullständigare framföra skälen till de särskilda framställningar, hvilka
innefattades i komiténs underdåniga hemställan, och ansågo nämnda ledamöter, att
komiténs underdåniga skrifvelse i sådant syfte kunde erhålla följande lydelse:
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
9
Till Konungen.
Den ai Eders Kungl. Maj:t tillsatta komité för utredande af åtgärder till
bibehållande och stärkande af den jordbrukande befolkningens ställning inom Norr¬
land och Dalarne har under sina förhandlingar fästat sin uppmärksamhet dervid,
att beträffande trakter inom Lappmarken, der afvittringsåtgärder ännu kunna ifråga¬
komma, för ofvan berörda ändamål oundgängligen erfordrades vissa förändrade
bestämmelser om afvittringen.
Den för Luleå lappmark den 13 december 1850 utgifna afvittringsstadga,
som var den första författningen om afvittring i lappmarkerna, tilläde hvarje helt
mantal från ettusen till fyratusen tunnland duglig mark utan att dervid fästa sär¬
skilda villkor för skogens begagnande. Denna stadga blef emellertid, innan den
vunnit vidare tillämpning, på framställning af Konungeus befallningshafvande i
Norrbottens län inställd enligt ett nådigt bref af den 28 december 1861, hvarigenom
i stället från vederbörande infordrades förslag till ny stadga för afvittring inom
alla lappmarkerna. Till grund för sin framställning hade Konungens befallnings¬
hafvande åberopat en af dåvarande landshöfdingen Widmark afgifven underdånig
berättelse om Norrbottens län, deri Widmark uttalat den åsikt, att af stor och
djup betydelse för orten och det allmänna vore, det skogen inom lappmarkernas
vidsträckta skogsland framgent förblefve kronans egendom, samt att derå anlagda
eller framdeles tillkommande hemman borde, i öfverensstämmelse med åberopade
äldre författningar, icke hafva annan rätt till skogen än att deras innehafvare finge
den begagna till eget husbehof, derå hafva mulbete för sina kreatur och efter
skeende utsyningar samt dertill erhållen tillåtelse verkställa uppodlingar.
De tillämnade nya föreskrifterna utkommo sedermera genom stadgan om
afvittring i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873, hvilken
författning i fråga om skogstilldelningarne bestämmer, att hemman och nybyggen
skola, såvidt tillgång finnes, erhålla skog ej blott till husbehof utan ock till afsalu;
dock att egare af frälse- och skattehemman och lägenheter ej må öfver den vid
afvittring tilldelade skogen ega vidsträcktare dispositionsrätt än enligt 1 § af nådiga
förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten öfver skogen å vissa
skattehemman är egare af deri omförmälda hemman förunnad. Af den till 1873
IO BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
års riksdag i en viss del af ämnet aflåtna Kungl. propositionen samt Riksdagens
förhandlingar framgår uttryckligen, att äfven statsmakterna dervid utgått från den
uppfattningen, att redan anlagda hemman ej hade något rättsligt anspråk till viss
skogstilldelning; att man dock ansett sig ej böra gå så långt, som landshöfdingen
Widmark ifrågasatt, utan tilldelat fastigheterna utom husbehofsskog äfven skog til!
afsalu af det angifna skälet, att bonden skulle af skogsbruket hafva en nödig be¬
funnen biförtjenst, då hans jordbruk slog fel; att likväl på samma gång inskränkts
hans förfoganderätt till skogen för att denna ej skulle sköflas och bonden ej blifva
prisgifven åt skogsköpare; samt att denna inskränkning i dispositionsrätten skulle
föranleda upplåtelse af större skogsområden än eljest borde blifvit händelsen, i
hvilket afseende särskildt dåvarande chefen för civildepartementet yttrade, att derest
Riksdagen ej medgåfve nämnda inskränkning, manade honom hans pligt att hos
Kungl. Maj:t förorda antingen, att icke någon skog alls upplätes, eller ock att den
upplåtna arealen blefve så liten som möjligt, på det att förekommas måtte de
vådor, som kunde uppstå af den oinskränkta dispositionsrätten öfver skogen.
Dessa kronans afsigter med skogstilldelningen hafva emellertid visat sig med
författningens formella affattning icke kunnat upprätthållas. Inom Norrbottens lapp¬
mark hafva redan omkring 58 procent af hemmantalet kommit i sågverksindustriens
ego. Och inom Vesterbottens lappmark är procenttalet inemot 40, hvartill der
komma ungefär 26 procent af hemmantalet, hvars utsyningsrättigheter samma industri
förvärfvat för en tid af 40 till 50 år.
Dylika erfarenheter mana enligt komiténs uppfattning oafvisligt till att genom
förändringar i föreskrifterna om afvittringen söka förverkliga dess ändamål åt¬
minstone i de få trakter, der kronan ännu har förhållandena i sin hand.
De områden, som häraf skulle beröras, äro först de ofvan odlingsgränsen
belägna delarne af Dorotea och Vilhelmina socknar, der de första sammanträdena
för afvittringens påbörjande egde rum inom Dorotea den 1 och inom Vilhelmina
den 8 juli innevarande år.
Vidare har den ofvan odlingsgränsen inom Stensele socken med Tärna kapell¬
församling och inom Sorsele socken redan påbörjade afvittringen ännu icke fort¬
skridit så långt, att afvittringsförslaget blifvit slutligen pröfvadt och områdena utbrutna,
hvadan äfven här den juridiska rätten till kronans skog ännu icke öfvergått till
hemmansinnehafvarne. Visserligen hafva hemmansegarne genom särskilda, åren
1896 och 1898 fattade beslut, som blitvit af Kungl. Maj:t den 1 sistlidne mars
fastställda, öfverenskommit, att af det blifvande skogsanslaget skall, inom Stensele
socken och Tärna kapellförsamling hälften samt inom Sorsele socken en tredjedel
afsättas till allmänningar. Häraf kan dock ej föranledas något hinder för att genom
nya afvittringsföreskrifter bereda kronan ett måhända angeläget tillfälle att af egen
maktfullkomlighet anvisa ytterligare en del af skogsanslaget till de sålunda ifråga¬
satta allmänningarne. Och lika litet kan den omständigheten, att kostnader ned-
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
II
lagts på åtskilliga afvittringsåtgärder, som nu skulle förfalla, anses såsom en till¬
fredsställande anledning att för all framtid utlemna dessa trakter till ett säkerligen
oblidt öde. Det bör derför framstå såsom en vigtig angelägenhet att jemväl ifråga
om dessa pågående afvittringar icke skrida till slutligt fastställande af åtgärder,
hvilka man inser skola väsentligen förfela det ändamål, som afses med dem.
Slutligen förekommer, att vid de afslutade afvittringarne nedan odlingsgränsen
aftagits såsom odisponerad mark inom Gellivare socken omkring 162,000 hektar,
inom Jockmocks socken 74,341 hektar, inom Arjepluogs socken omkring 250,000
hektar och inom Sorsele socken 106,783 hektar eller inalles 593,124 hektar. Enligt
6 § 2 mom. alvittringsstadgan må efter den allmänna afvittringens fullbordande på
dylik mark inom de till odling tjenliga delarne af landet nybyggen åt hugade
sökande upplåtas och genom särskilda afvittringsåtgärder utbrytas. Ansökningar om
sådana nybyggens anläggande å viss del af berörda inom Jockmocks socken aftagna
öfverloppsmark hafva redan anhängiggjorts och märkas bland sökandena åtskilliga
personer, som icke kunna antagas hafva för afsigt att blifva verkliga nybyggare.
Hvad härefter angår de förändrade grunder, efter hvilka afvittringen bör ega
rum, så måste dessa syfta till att skogen, såsom afsikten varit, bibehålies såsom
ett varaktigt stöd för jordbrukaren och ej blir en lockelse till skogsspekulation.
I sådant syfte är det uppenbarligen i främsta rummet af vigt, att hemmanen
omedelbart tilldelas allenast den för nödigt husbehof erforderliga skog, som må
blott för sådant ändamål användas vid äfventyr, som i 6 § af förenämnda Kungl. för¬
ordning den 29 juni 1866 stadgas. Återstoden af skogsanslaget torde åter i sin helhet
afsättas till allmänning, hvars afkastning bör på lämpligt sätt komma jordbruket till
godo enligt föreskrifter, som i vederbörlig ordning uteslutande bestämmas af kronan.
Hvad härefter angår sjelfva skogsanslagets storlek, som enligt gällande för¬
fattning utgör för helt mantal minst 5,000 qvadratref och högst 20,000 qvadratref
eller 1,763 hektar, så bör tagas under öfvervägande, huruvida detsamma ej lämpligen
bör för nybyggesanläggningar inom förenämnda odisponerade mark nedsättas till
högst 1,200 hektar. En sådan skogsmarksareal i trakter nedom odlingsgränsen
synes nämligen under alla förhållanden vara tillräcklig för såväl husbehofs- som
allmänningsskog.
Deremot synes, vid det förhållande att den allmänna afvittringen i det när¬
maste afslutats, någon förminskning i skogsanslaget ej billigtvis böra först nu ifråga¬
sättas för de aflägsna byggder ofvan odlingsgränsen, der afvittring ännu återstår.
I tillämpningen har emellertid gällande föreskrifter i afseende å skogsanslagets
storlek, om ej i samma omfattning som på andra orter, dock äfven i lappmarken
gifvit anledning till stora och endast undantagsvis rättade missförhållanden, i det
att kronan athändts oskäliga skogsområden utöfver hvad som afsetts. Detta har
tillgått så, att dels, oaktadt en vidsträckt latitud blifvit bestämd för skogsanslaget,
detta dock i regeln tagits inemot maximum i stället för medelbeloppet, dels bland
12
BIL I. KOMITÉ^S FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
impedimenter i vidsträckt omfattning inbegripits äfven duglig skogsmark. I medel¬
tal har sålunda anslaget kommit att utgöra 1,500 till 1,600 hektar för helt mantal,
oberäknadt impediment. Medräknas emellertid impediment, utgöra skogsanslagen i
medeltal för ett mantal omkring 4,000 hektar; hvarutaf af sistnämnda anledning
omkring 2,400 hektar torde böra anses såsom duglig mark. Slutligen har ock, i
ändamål att vinna största möjliga skogsanslag, vid skattläggningen inegornas be¬
räknade afkastning ej sällan obehörigen uppdrifvits.
Det är af vigt, att en verksam rättelse i berörda afseende vinnes, och torde
särskildt för kontrollen å skogstilldelningen vederbörande skogstjensteman inrymmas
en utsträckt befogenhet och förpligtelse att härutinnan bevaka kronans rätt vid
förrättningen och eventuellt gemensamt med landtmätaren härom afgifva förslag.
Hvad ofvan sagts gäller skogstilldelningen för det ändamål som, på sätt
ofvan framhållits, afses med afvittringen. Emellertid har förekommit i afsevärd
omfattning att, redan innan afvittring egt rum, bolag eller andra, som ej ännu
idka jordbruk, inköpt hemman och nybyggen i den spekulation att vid blifvande
afvittring erhålla skog af kronan. Inom nu ifrågavarande trakter förekomma äfven
sådana hemmansegare, mest inom Dorotea socken, der af tjugunio hemmansdelar
åtminstone tjugusex icke vidare lära innehafvas af sjelfegande bönder.
Det bör vid de återstående afvittringarne blifva en särskild angelägenhet att
se till, att dylika hemmansinnehaf kunna upphöra och hemmanen återgå till all¬
mogen. Andra kammaren uttalade sig också vid senaste riksdag i denna riktning,
dervid anförande bland annat, att »afvittringen skulle här få den egendomliga upp¬
giften att på kronans bekostnad från dess mark för landets bebyggande och upp¬
odling gifva bort skog till hemman, om hvilka man redan vet, att de skola för
aktieegarnes räkning användas till helt andra ändamål».
Det kunde tilläfventyrs ifrågasättas att vinna detta syfte därigenom att någon
som helst skogstilldelning tills vidare ej i strid med afvittringens uttryckliga ända¬
mål tilldelades hemman, som vid skattskrifningen 1901 egts eller vid afvittringens
företagande egas af bolag eller annan, som ej sjelf bebor och brukar fastigheten
för att derigenom bereda sig sin utkomst. Afvittringens inställande, såvidt rörer
dessa hemman, borde då äfven föranleda ett upphäfvande af den utsyningsrätt,
som enligt 53 § i Kungl. förordningen den 26 januari 1894 tillsvidare medgifvits
egarne. Vill man af praktiska skäl ej inslå på denna väg, qvarstå dock såsom
oafvisligt, att då allmänningen skall innehålla den saluskog, som skänkes endast
såsom stöd åt verkliga jordbrukare, innehafvaren af dylikt hemman ej bör få åt¬
njuta någon inkomst från allmänningen, i hvars reglemente dessutom bör inrymmas
den allmänna bestämmelsen, att hvarje förmån från densamma bör upphöra att
utgå så länge ett hemman innehafves af sådana egare, som nyss nämnts.
I fråga särtkildt om nybyggesanläggningar, så har med uppenbart åsido¬
sättande af författningens mening och utan att något verksamt inskridande deremot
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
13
hitintills egt rum, ny byggesan läggningar beviljats bolag och andra personer än
verkliga nybyggare. Detta bör enligt komiténs uppfattning icke vidare få ske utan
uttryckligen föreskrifvas, att ansökan om nybygges upptagande äfvensom dess
skatteomföring ej må beviljas annan än den, som kan antagas vilja och kunna
sjelf bebo och bruka fastigheten för att derigenom bereda sig sitt nödvändiga lifs¬
uppehälle.
För att de nya bestämmelser, som sålunda af komitén ifrågasatts, må vinna
tillämpning, är det af nöden, att nu pågående afvittringsåtgärder afbrytas, hvarom
äfven Andra kammaren vid innevarande års riksdag gjorde ett uttalande, och får
komitén i anledning häraf i underdånighet föreslå, att afvittringarna ofvan odlings-
gränsen inom Dorotea och Vilhelmina socknar samt inom Stensele socken med
Tärna kapellförsamling och Sorsele socken äfvensom nybyggesupplåtelser å odispo¬
nerad mark nedan odlingsgränsen tills vidare och intill dess' förenämnda förändrade
grunder för afvittringen blifvit pröfvade måtte inställas.
Justeradt den 19 november 1901.
In fidem
Louis Arnéen.
L. DOUGLAS.
*5
II.
UNDERDÅNIG FRAMSTÄLLNING
I FRÅGA OM
FÖRBUD I VISSA FALL FÖR BOLAG OCH FÖRENING FÖR
EKONOMISK VERKSAMHET ATT FÖRVÄRFVA
FAST EGENDOM.
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
17
TILL KONUNGEN.
Den af Eders Kungl Maj.t tillsatta komité för afgifvande af förslag till åtgärder,
hvarigenom den jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne kunde
vidmakthållas och stärkas, har i underdånig skrifvelse den 16 innevarande månad för
3
i8
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
berörda ändamåls befrämjande inom återstående områden af lappmarkerna, der af-
vittringsåtgärder ännu pågå eller kunna ifrågakomma, föreslagit förändrade bestäm¬
melser för afvittringen samt dennas inställande i afvaktan på att dylika bestämmelser
blifvit pröfvade. Dervid har komitén utgått från den uppfattningen, att ett hufvud-
villkor för att kunna upprätthålla en sjelfständig jordbrukande befolkning inom
nämnda landsdelar fortfarande är, att denna verkligen erhåller det tillämnade stödet
af skogens afkastning, samt att kronan derför måste, der hon ännu har förhållandena
i sin hand, ändra grunderna för skogstilldelningen, så att denna ej, på sätt erfaren¬
heten hitintills visat, förfelar sitt vigtiga ändamål.
Om det sålunda må antagas, att, i händelse förenämnda framställning vinner
framgång, förhållandena inom oafvittrade och odisponerade trakter af lappmarkerna
skola väsentligen utveckla sig efter förväntan, så har komitén hädanefter att odeladt
egna sin uppmärksamhet åt sakernas läge inom det öfriga Norrland jemte Dalarne.
Frånsedt möjligheterna till ny kolonisation å kronans behållna skogsmarker,
hvilken det ligger i statsmakternas hand att främja etter omständigheterna, framstår
här såsom den för närvarande i alla afseenden förnämligaste uppgiften att vidmakt¬
hålla och stärka bondeklassen inom de gamla odalbyggderna samt de trakter, hvilka
i anseende till belägenhet och andra naturliga betingelser vid afvittringarne i första,
hand upplätos till bebyggande.
För detta fall har emellertid kronan numera ej möjligheterna qvar att ingripa
genom förändringar i afvittringsföreskrifterna. Afvittringen har inom dessa hufvud-
sakliga områden gått i fullbordan och kronan kan sålunda ej vidare här begagna
sig af en ännu ej afyttrad juridisk rätt till sin skogsmark. Det återstår blott att
räkna med de faktiska förhållandena, sådana dessa utvecklat sig efter afvittringen.
I detta afseende ställa sig utvägarne vida olika, allt efter som frågan gäller
de hemman, hvilka ännu äro i den sjelfegande allmogens besittning, eller dem,
som öfvergått i bolagens ego. Upprätthållandet af en sjelfständig jordbrukande
befolkning förutsätter nemligen ett tillräckligt ekonomiskt underlag. Och då sjelfva
jordens afkastning i detta nordliga klimat ansetts och i stort sedt fortfarande måste
anses kräfva ett tillskott från skogarne, föreligga för närvarande de nödiga förut-
sättningarne härför företrädesvis endast å bondehemman med behållna tillräckliga
skogsmarker, hvaremot uppgiften af flera skäl måste blifva mycket vanskligare att
genomföra på öfriga hemman.
Det är derför klart, att i samma mån bolagens hemmansförvärf fortgå, för¬
minskas äfven utsigterna att kunna åstadkomma något värdefullt i det syfte, som
komiténs uppdrag omfattar. Och att utvecklingen fortfarande med snabba steg
leder frågan in i denna riktning, är ett lika kändt som naturligt förhållande.
Komitén behöfver i detta afseende endast hänvisa till den af Kungl. Statistiska
Centralbyrån utgifna redogörelsen för sågverksaktiebolags, sågverksegares och bruks-
egares förvärf af jordegendom inom de särskilda socknarne i Norrland och Dalarne
åren 1885 och 1895. Sedan sistnämnda är hafva dessa förvärf inom trakter, der
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
19
värdefull skogsegendom återstått att köpa, fortgått i lika eller vida större omfattning
än förut, enligt hvad som framgår af de svar, som afgifvits af ledamöter i Riks¬
dagens Andra Kammare från nämnda landsdelar i anledning af en vid samman¬
träde i Kungl. Jordbruksdepartementets lokal den 26 sistlidne mars derom framställd
fråga. Och till samma slutsats kommer en vid innevarande års riksdag af lag¬
utskottet åberopad utredning, som rätteligen utvisar, att under åren 1896-—1900
inom de fem nordligaste länen lagfarits aktiebolags förvärf af hemman till ett före
inköpet åsatt taxeringsvärde af inemot 12,800,000 kronor och inom Kopparbergs
län till ett hufvudsakligen efter köpeskillingsbeloppen beräknadt värde af omkring
6,400,000 kronor, i hvilka förvärf för åren 1896—99 ej ingå köp från aktiebolag.
Särskildt anmärkningsvärd visar sig denna utveckling vara i lappmarkerna,
oaktadt afvittringen der påbörjades först 1873 i enlighet med bestämmelser, som man
då föreställde sig skulle åt bonden för framtiden bereda en varaktig inkomst af
skogen. Redan år 1893 uttalade emellertid Vesterbottens läns landsting i en under¬
dånig, numera till komitén öfverlemnad skrifvelse, att genom aktiebolagens fastighets-
förvärf faran att inom kort länets lappmarker skulle sakna en sjelfständig jordbrukande
befolkning vore så stor, att landstinget ansett det för sin oeftergifliga pligt att
påkalla ett kraftigt och skyndsamt ingripande, innan all utsigt till räddning vore
slut. Enligt uppgifter, som för de flesta lappmarkssocknar inkommit från veder¬
börande skogstjenstemän, hade jemlikt dessa tjenstemäns utsyningslängder de egentliga
skogsspekulanternas hemmansinnehaf derstädes år 1900 nått en omfattning, som visar,
att skogsköpen oförminskadt fortgå. Den öfvervägande delen af dessa hemman inne-
hafves nu liksom år 1895 af aktiebolag, som dessutom förvärfvat utsyningsrätterna till
skogen å en mängd hemman, hvilkas öfvergång till bolagen derigenom förr eller senare
är att förvänta. De siffror, som kunna erhållas ur förenämnda uppgifter, utvisa, att
de egentliga skogsspekulanternas hemmansförvärf år 1900 ställde sig i procent al hela
mantalet inom nedannämnda socknar på sätt framgår afföljande jemförande uppställning:
|
1885
|
1895
|
1900
|
Dessutom är utsyningsrätt för-
|
|
procent
|
procent
|
procent
|
värfvad af bolag till
|
Norrbottens län:
|
|
|
|
|
Gellivare socken.........
|
45,3 (?)
|
36
|
49
|
|
Jockmocks » .........
|
48,9
|
48,9
|
60
|
|
Arjepluogs » .........
|
1,8
|
9,8
|
29
|
44 % af socknens samtl. mantai
|
Arvidsjaur » .........
|
5,i
|
12,2
|
19
|
36 % » » » »
|
Vesterbottens län:
|
|
|
|
|
Lycksele socken........
|
9,6
|
17,9
|
35
|
53 % » » » » |
|
Stensele*) » .........
|
|
4,9
|
12
|
67 % » » » »
|
Sorsele*) » .........
|
—
|
4,7
|
12
|
70 % » » » »
|
Åsele » .........
|
19,8
|
45,8
|
56
|
4 % » » » »
|
Fredrika*) » .........
|
22,2
|
40
|
41
|
|
Örträsk *) » .........
|
6,8
|
24,9
|
32
|
|
Vilhelmina » .........
|
4,5
|
16,8
|
32
|
1
|
Dorotea » ........
|
33,2
|
57,8
|
62
|
|
*) I dessa socknar afser uppgiften för år 1900
|
endast aktiebolagens förvärf.
|
20
BIL. I.
KOM1TÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
Vid öfvervägande af ofvannämnda förhållanden har för komitén oafvisligen
framställt sig, att en af de hufvudsakligaste förutsättningarne för att kunna öka och
stärka den jordbrukande befolkningen inom Norrland och Dalarne är, att bolagens
förvärf af hemman ej fortgår på sätt och i den omfattning, som hitintills egt rum.
Hvilka utvägar deremot, som vid ett slutligt afgörande af denna angelägenhet kunna
befinnas verksamt leda till målet med iakttagande på samma gång af tillbörlig
hänsyn till olika berättigade intressen, derom har komitén ej ännu kunnat bilda sig
någon mening. Derförinnan erfordras att vinna kännedom om resultaten af de
utredningar, hvarom komitén redan föranstaltat, samt med all sannolikhet äfven att
ingå i andra undersökningar, som blifva både invecklade och tidsödande.
Innan förenämnda utredningar hunnit afslutas samt ärendet i öfrigt genom¬
gått alla sina instanser, skall emellertid förloras en lång tid, som sannolikt bör
beräknas till inemot tre år. Och om härunder bolagens hemmansköp få fortgå
på enahanda sätt som hitintills, måste det inträffa, att, när lagstiftningen ändtligen
står färdig att ingripa, föremålet för dess omsorger ytterligare på många ställen
helt och hållet eller till väsentliga delar upphört att finnas till.
Inför dessa utsigter har komitén i känslan af sitt ansvar funnit det ound¬
gängligt, att man nu söker åtminstone i någon mån hejda den pågående utveck¬
lingen i afvaktan på de slutliga åtgärderna. Och det framställer sig härvid för
komitén likaledes såsom uppenbart, att den enda utväg, som i dettta afseende för
närvarande står öppen, är ett tillfälligt förbud för vidare bolagsförvärf i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med det i sådant afseende af Andra Kammaren vid inne¬
varande års riksdag antagna lagförslag.
Antagandet af en dylik tillfällig lag har komitén sålunda efter moget öfver¬
vägande funnit utgöra en väsentlig betingelse för att dess arbeten skola leda till
något resultat. En genom nådig proposition till Riksdagen framförd ny framställning
i sådant syfte synes äfven så mycket naturligare, som redan i anledning af enskilde
motionärers yrkande inom Riksdagen gjort sig kraftigt gällande den uppfattningen,
att just den af Riksdagen enstämmigt begärda utredningen förutsatte ett provisorium
af ifrågavarande beskaffenhet. Andra Kammaren antog nemligen förslaget härom
med stor majoritet och inom Första Kammaren förordades det af flera talare,
under det andra endast af tvingande opportunitetshänsyn ansågo sig böra afstå
derifrån i detta frågans första skede.
Ytterligare begränsningar i förbudets omfattning utöfver dem, som återfinnas
i det af Andra Kammaren antagna förslaget, kunna emellertid ifrågsättas. Sålunda
anser komitén det vara lämpligt att, såsom många förordat undantag göres för
de delar af Dalarne, som i förevarande afseenden förete väsentliga olikheter med
de egentliga skogsbyggderna inom detta landskap. Behof af förbudets tillämpning,
hvilket i första hand är afgörande, föreligger nemligen förnämligast i dels socknarne
inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och V ester-Dalarnes fögderier (utom Säfsnäs socken,
BIL. I.
KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
21
hvilken redan nästan helt och hållet eges af bruksegare) och dels inom Envikens
och Svärdsjö socknar af Falu fögderi. Ett ytterligare stöd för en begränsning af
lagens tillämplighet till ifrågavarande socknar hemtas deraf, att just dessa (utom
Säfsnäs socken) undergått både afvittring och storskifte på kronans bekostnad,
under det att dylika förmåner ej synas tillgodokommit länets öfriga socknar i
annan mån än att socknarna inom Falu fögderi, med undantag af de två ofvan-
nämnda, samt Säters och Stora Skedvi socknar inom Hedemora fögderi bekommit
vissa mindre bidrag till bestridande af kostnaderna för sina storskiften.
Det kunde vidare förtjena tagas i öfvervägande, huruvida ej äfven Gestrik-
land, der jordbesittningsförhållandena synas någorlunda stadgat sig, kunde undan¬
tagas från förbudet, hvilket i sådan händelse skulle omfatta endast Södra, Norra
och Vestra Helsinglands fögderier af Gefleborgs län. Då emellertid socknarne
inom ifrågavarande landsdel undergått afvittring och ytterligare hemmansköp för
skogsspekulation dock måste antagas fortfarande i någon mån kunna här ifråga¬
komma, har komitén saknat tillräckliga skäl att sjelf föreslå ett sådant undantag,
utan vill komitén allenast hafva uttalat, att den för sin del ej finner några afgörande
betänkligheter vid detsamma.
Deremot anser sig komitén böra förorda en annan synnerligen afsevärd
begränsning genom att från lagens tillämpning undantaga alla de vidsträckta egen¬
domar, som egas af bolag. Visserligen kunna från det allmännas synpunkt i detta
afseende göras vissa invändningar bland annat med hänsyn till angelägenheten att
försvåra för bolag med utländska aktieegare att lägga under sig svensk jord, hvarom
komitén skall nedan vidare yttra sig. Men det har anmärkts, att en bestämmelse,
som omöjliggör, att ett bolags egendom annorledes än genom aktieöfverlåtelse kan
säljas till ett annat, skall inverka menligt på många bolags bankkredit, och då lagen
närmast afser att skydda böndernas hemman, synes i detta sammanhang någon
betänklighet ej böra möta att tillsvidare göra ett medgifvande i förenämnda afseende.
Slutligen vill komitén beträffande lagförslaget ifrågasätta, utom ett förtydligande
af rubriken, en utvidgning af ordalagen i i § 2 mom., hvarigenom underlättas
en vidsträcktare tolkning af den undantagsbestämmelse, som der gjorts till förmån
för den verkliga förädlingsindustrien.
Beträffande lagförslagets närmare motivering från såväl saklig som juridisk
synpunkt, inskränker sig komitén till att i hufvudsak åberopa hvad under för-
handlingarne i Riksdagen derom yttrades; och vill komitén för sin del endast
tillägga några erinringar.
Bolagslagstiftningen, hvartill den nu ifrågasatta uteslutande är att hänföra, utgör
en speciallagstiftning, som för bolagens rätt att verka för sina ändamål uppställer
olika villkor allt efter deras verksamhets beskaffenhet. Att i det allmännas intresse
begränsa vissa bolags rätt att förvärfva fast egendom bör sålunda icke i och för
sig möta synnerliga betänkligheter och eger äfven förebilder i vår äldre såväl som
22
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
yngre lagstiftning. De invändningar, som just i detta fall förspörjas, torde riktigast
finna sin förklaring deri, att frågan nu tillika rör sig om besittningen af stora
naturliga rikedomar och derför helt naturligt framkallar en allmännare tvekan,
hvilken dock bör göra sig mindre gällande beträffande den nu ifrågasatta lag¬
stiftningen, som endast afser en provisorisk anordning för kortare tid.
Det erinras understundom, att böndernas skogshemman i följd al förevarande
lagstiftning skulle falla i värde. Häremot måste då sägas, att hemmanen dock
förblifva minst lika värdefulla som förut. Ty skogsmarken finnes fortfarande qvar
med dess möjligheter att bereda skogsvinst åt egaren och förädlingsvinst åt sågverks¬
industrien. Skulle trots detta hemmanens af spekulationen uppdrifna marknadspris
sjunka något, derigenom att de i någon mån upphöra att vara endast en handels¬
vara och mera få tjena sitt verkliga ändamål, så är detta knappast att anse såsom
någon olägenhet. Lockelsen att sälja blir då mindre liksom utsigterna ökas, att
hemmanet kan öfvertagas af något af egarens barn eller vid försäljning inköpas af
annan jordbrukare. Hemmansvärden, som leda till, att bondeklassen säljer sig sjelf
och försvinner, kunna ej sägas vara något eftersträfvansvärdt för denna klass såsom
sådan eller för det allmänna.
Vidare plägar framhållas, att en lag af ifrågavarande beskaffenhet kan kringgås.
Detta anmärkta förhållande, som eger tillämplighet på de flesta lagar, utesluter
emellertid ej, att genom lagen skall till väsentliga delar vinnas hvad som afses
med densamma. Enligt hvad statistiken utvisar äro nemligen aktiebolagens hemmans-
förvärf alldeles öfvervägande i förhållande till andra skogsspekulanters köp. Det
är dessa bolags organiserade makt, hvilken leder spekulationen samt antingen till¬
skapar förhållanden, som tvinga bönderna att lemna sina hemman, eller ock bereder
bönderna denna lätthet att sälja, som gör att de sälja utan behof eller utan försök
att öfvervinna en tillfällig ekonomisk svårighet. Den enskilda spekulationen bör
aldrig kunna antaga sådana proportioner, och äfven för aktiebolag bör det blifva
en invecklad sak att söka för framtiden sammanhålla dylika affärer genom enskilda
personer. Ett erkännande häraf ligger jemväl i påståendet, att genom bolagens
uteslutande från köpen skogshemmanens handelsvärde skulle sjunka.
Under nuvarande förhållanden borde ock en viss betänksamhet göra sig
gällande att i oträngdt mål inlåta sig på hemmansköp för skogsbruk. Blir det
statsmakternas fasta föresats att vidmakthålla och stärka den jordbrukande befolk¬
ningens ställning, så följer deraf, att de förr eller senare på något sätt måste
ersätta det nu föreslagna förbudet med lika verksamma åtgärder i samma syfte.
Xomitén vill slutligen i detta sammanhang erinra om den framhållna
angelägenheten att förekomma, att utländska undersåtar genom inköp af aktier i
sågverksaktiebolag kunna i stor utsträckning förvärfva eganderätt till svensk jord.
I detta afseende har den nu ifrågasatta lagen den betydelsen, att den under sin
giltighetstid så fullständigt som kan ske, utestänger denna fara från all den jord¬
BIL. I. K0MITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
23
egendom, som ännu ej kommit i aktiebolags besittning. Beträffande åter den svår¬
lösta frågan på hvad sätt en lagstiftning i enahanda syfte kan komma till stånd
äfven beträffande de af aktiebolagen redan förvärfvade landsdelar, så torde någon
annan provisorisk åtgärd i detta afseende nu ej lämpligen stå till buds än att vid
ffet här ofvan omnämnda medgifvandet, enligt hvilket äfven aktiebolag skulle få
köpa egendom från bolag eller förening, fästa villkor om att bolagets aktier enligt
gällande bolagsordning skola vara ställda på viss svensk man. Är. emellertid äfven
säljaren ett aktiebolag, kan affären i alla fall komma till stånd genom öfverlåtelse
af aktierna. Och då samtliga ändringar i aktielagen, som kunna för ofvannämnda
ändamål ifrågasättas, torde böra i ett sammanhang bedömas, har komitén ej funnit
sig föranledd att redan nu göra någon särskild framställning i detta ämne.
På grund af hvad sålunda anförts får komitén i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes för nästkommande Riksdag framlägga förslag till
följande:
»Lag
angående förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet
att förvärfva fast egendom.
1 §•
Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej förvärfva fast egendom
å landet inom Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands, Jemtlands eller Gefleborgs
län eller inom Nedan Siljans, Ofvan-Siljans och Vester-Dalarnes fögderier eller
Envikens och Svärdsjö socknar i Fakt fögderi af Kopparbergs län, der ej Konungen
för visst fall dertill lemnat tillstånd.
Hvad sålunda är stadgadt gälle dock ej, när fråga är allenast om tomt,
upplagsplats eller annat dylikt område, hvilket erfordras för bolagets eller föreningens
omedelbara verksamhet, eller om stenbrott, grustag, lertägt, torfmosse, vattenfall,
fiske eller annan dylik lägenhet, och ej heller i det fall att egendomen förvärfvas
från bolag eller förening, som nyss är sagd.
2 §•
Har aftal tillkommit utan Konungens samtycke, der sådant enligt denna lag
erfordras, vare aftalet ogildt.
24
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
Bank eller annan penningeinrättning, så ock försäkringsanstalt vare ej under¬
kastad denna lags bestämmelser.
Denna l^g skall gälla tills vidare intill den första September 1905.»
Transsumt af det hos komitén förda protokoll, utvisande de i frågan yttrade
särskilde meningar, bifogas.
Underdånigst
L. DOUGLAS.
J. BERLIN.
J. BROMÉE.
H. CLAESON.
EDVARD KINBERG.
FRANS KEMPE.
G. KRONLUND.
CARL LINDHAGEN.
ARVID LINDMAN.
AD. WIKLUND.
Louis Améen.
Stockholm den 28 november 1901.
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
25
Transsumt af protokollet, hållet vid Norrlandskoiniténå
sammanträde i Stockholm den 28 november 1901.
Närvarande: Komiténs samtliga ledamöter.
§ 2-
Föredrogs till slutlig granskning utarbetadt förslag till lydelse af den vid
sammanträdet den 20 innevarande månad beslutade underdåniga skrifvelse till
Kungl. Maj:t, och beslöts, att nämnda skrifvelse skulle erhålla följande affattning:
»Till Konungen.
Den af Eders Kungl. Maj:t tillsatta — — — — — — —--—»
Herr von Feililzen anhöll att få till protokollet antecknadt, att han, som på
grund af sjukdom icke närvarit vid de sammanträden, då komiténs öfverläggningar
rörande ifrågavarande skrifvelse egt rum, förty icke heller ansett sig böra deltaga
i sjelfva beslutet rörande densamma.
Herrar Claiison, Kempe och Lindman, som önskade reservera sig mot beslutet,
förklarade sig icke för närvarande vara beredda att afgifva de skriftliga yttranden,
de ville i sådant afseende åberopa, utan yrkade att dermed erhålla anstånd till
kommande sammanträde.
1 anledning häraf beslöts, att med skrifvelsens expedierande skulle anstå, till
dess nämnda reservationer aflemnats.
§ 3-
Väcktes af Herr Lindhagen följande förslag:
»De enskildes spekulationer i skogshemman kunna enligt min af många sak¬
kunnige vitsordade mening ej närmelsevis få den omfattning som bolagens obegränsade
förvärf och skola för öfrigt ej heller för framtiden tillskapa samma orubbliga miss¬
förhållanden i samhälleligt afseende som de senare. Det starka motstånd äfven ett
4
26
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
tillfälligt förbud för bolagen att köpa sådana hemman framkallar från bolagens sida,
belyser riktigheten af denna uppfattning. De farhågor, som kunna förefinnas, skulle
emellertid alldeles undanrödjas, derest man redan nu tills vidare förekommer till
och med de enskildes spekulationer, äfvensom de bolagsförvärf, som få ega rum,
innan den af komitén ifrågasatta lagen kan träda i kraft. Hos komitén får jag
derföre ifrågasätta, huruvida för att i viss mån vinna äfven detta ändamål nämnda
lag lämpligen kunde kompletteras med påminnelser om en annan eventuell lag¬
stiftning genom antagandet af en författning utaf hufvudsakligen följande innehåll:
»Lag
angående inskränkning i vissa fall af eganderätten till hemman, som för-
värfvas för skogsbruk.
Hvar och en, som efter den i december 1901 annorledes än genom arf
eller giftorätt förvärfvat hemman eller derifrån afsöndrad skogsmark inom Norr¬
bottens, Vesterbottens, Vesternorrlands, Jemtlands eller Gefleborgs län eller inom
Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Vester-Dalarnes fögderier eller Envikens och Svärdsjö
socknar i Falu fögderi af Kopparbergs län, skall, der han ej sjelf å fastigheten hät¬
skt bo och hemvist, vara särskildt underkastad alla de inskränkningar i egande¬
rätten till densamma, hvilka enligt blifvande lagstiftning pröfvas nödiga för att fullt
tillgodose angelägenheten af att vidmakthålla och stärka den jordbrukande befolk¬
ningens ställning inom nämnda landsdelar.
Hvad sålunda är stadgadt gälle dock ej i det fall, att egendom förvärfvats
från bolag eller förening för ekonomisk verksamhet och ej heller när fråga är
allenast om tomt, upplagsplats eller annat dylikt område.
Denna lag skall gälla tills vidare och intili den 1 september 1905.»
Komitén beslöt att för närvarande icke göra detta förslag till föremål för
någon öfverläggning.
Justeradt
28 nov. 1901.
L. DOUGLAS.
In fidem
Louis Améen
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR. 27
Transsumt af protokollet, hållet vid Norrlandskomiténs
sammanträde den 30 november 1901.
Närvarande: Komiténs samtliga ledamöter.
§ 2-
Af herrar Claéson, Kempe och Lindman ingafs följande reservation mot
komiténs den 28 innevarande månad fattade beslut rörande underdånig skrifvelse till
Kungl. Maj:t i fråga om förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk
verksamhet att förvärfva fast egendom.
»Emot komiténs förslag att hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes för
nästkommande Riksdag framlägga förslag till 'Lag angående förbud i vissa fall för
bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom’, få vi
härmed afgifva följande reservation.
Sistlidne riksdags lagutskott yttrade, att endast för det fall, att genom en
allsidig och genomgående undersökning af frågan ådagalägges, att inga andra bote¬
medel finnas för de missförhållanden, man önskar aflägsna, syntes det skäligen
kunna förordas att antaga en mot rättsuppfattningen så stridande och med så svåra
olägenheter förbunden lagstiftning som det ifrågasatta förbudet för bolag m. fl. att
inom Norrland och Dalarne annat än i vissa undantagsfall få utan Konungens
särskilda tillstånd förvärfva fast egendom på landet.
Detta åskådningssätt var nog särdeles välgrundadt, hvadan ock Riksdagen
afslog nämnda lagstiftningsförslag, ej blott i hvad det afsåg dess antagande till en
beståndande lag, utan ock, på sätt då äfven sattes i fråga, till en lag, afsedd att
gälla för en tid af tre år, hvarjemte Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t begärde
den utredning, för hvars anskaffande denna komité blifvit tillsatt.
Någon utredning i nämnda hänseende har komitén ännu icke åstadkommit
och detta synes oss hafva bort utgöra ett bestämdt hinder för komitén att redan
nu föreslå Kungl. Maj:t att för Riksdagen framlägga ett förslag, hvilket i hufvudsak
öfverensstämmer med det, som nyss blifvit af Riksdagen förkastadt.
Då komitén emellertid ej låtit sig af denna omständighet afhållas ifrån
afgifvande af ett sådant förslag, är det vår pligt att angifva de öfriga skäl, hvarför
vi ej kunnat biträda detsamma. Det första skälet, hvilket ej kan tillmätas för stor
betydelse, är, att förslaget strider emot en rättsgrundsats, som utgör en af de
hörnstenar i vår lagstiftning, hvilka icke kunna borttagas eller afstympas utan att
lagstiftningen, som åter är en spegelbild af den högre eller lägre ståndpunkt i
civilisatoriskt afseende sjelfva folket intager, nedflyttas till ett lägre stadium. Denna
28
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
grundsats är 'allas likhet inför lagen’, hvilken särskildt i nu förevarande hänseende
tog sig ett uttryck i Kungl. kungörelsen af 1810, der det stadgas, 'att hvarje
svensk man, till hvilken klass af medborgare han räknas må, är berättigad att
förvärfva och besitta fast egendom och jord inom Svea Rike, å land och i stad,
af hvad natur som helst'.
Häremot är inom komitén invändt, att hvarje lagbestämmelse kan anses
såsom en inskränkning i menniskors frihet och rättigheter, men deraf följer ej, att
man bör tillåta sig att säga i lagen, att köp af fast egendom å landet är laga fång
för en del af medborgarne, men ej för alla.
Det andra skälet är, att äfven de rent praktiska olägenheterna af en dylik
lag enligt vår tanke äro större än fördelarne och skola drabba äfven den samhälls¬
klass, som man förmenar sig derigenom gynna på bekostnad af en annan klass.
En undersökning om jordbrukets och sågverksindustriens förhållande till
hvarandra, hvilken är inom komitén tillämnad, men ännu ej påbörjad, skulle sanno¬
likt afhållit komitén att utan vidare mot den sistnämnda industrien rikta ett slag,
som kan blifva ödesdigert. Denna industri har dock inbringat landet milliarder
kronor och i Norrland skapat en ökad befolkning, rörelse och kommunikationer.
Naturen har sjelf i Norrlands oerhörda skogar anvisat, hvad som der bör
vara hufvudnäringen, hvilket icke utesluter, att denna och jordbruksnäringen kunna
väl trifvas vid sidan af och under ömsesidigt stödjande af hvarandra.
Den af komitén uttalade mening, 'att sågverksaktiebolagen skulle genom en
organiserad makt antingen tillskapa förhållanden, som tvinga bönderna att sälja sina
hemman eller ock bereda dem den lätthet att sälja, som gör att de sälja utan behof
eller utan försök att öfvervinna en tillfällig ekonomisk svårighet’ är ej grundad, ty
dessa bolag kunna icke skapa några sådana förhållanden, och att de genom sin
tillvaro orsakat ett ständigt stigande hemmansvärde, hvarigenom de hemmansegare,
som måste eller eljest vilja afyttra sina hemman, för dessa erhålla en högre betal¬
ning, torde ej rättvisligen böra läggas bolagen till last.
Genom att förbjuda bolag eller föreningar i Norrland och större delen af
Dalarne att köpa skogsegendom hindrar man trävaruindustrien att förvärfva just
hvad den behöfver för utöfvande af sin verksamhet, ehuru dess konsoliderande
torde vara lika berättigadt, som hvarje annan närings.
Än vidare måste beaktas, att lagen ej blott drabbar sågverksbolagen, utan
äfven andra industrier, deribland jern- och ståltillverkningen, som ovilkorligen måste
ega rätt att förvärfva sig skog för kolning och byggnadsvirke m. m., om den skall
kunna uthärda i den för hvarje dr allt starkare kampen mot utländsk konkurrens,
och denna industri, som nu i Gefleborgs och Kopparbergs län intager ett synnerligt
framstående rum, skulle på detta sätt komma i ett ogynnsammare läge än dess
konkurrenter i öfriga delar af landet, hvarjemte det vore orimligt att hindra dess
uppkomst i öfre Norrland med dess oerhörda malmtillgångar.
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
29
Likaledes hindras flera andra industrier att uppstå, såsom pappersmassetill-
verkning, tegelbruk m. fl., ty dylika verk behöfva ej blott byggnadstomt utan äfven
jordbruk för sina arbetare, skog för byggnadsvirke och ved m. m. En så naturlig
bolagsbildning, som t. ex. att arfvingarne efter en sågverksegare sammansluta sig
till ett bolag för att sättas i stånd att fortfarande drifva sågverket, omöjliggöres
ock genom lagen.
Ett synnerligt vigtigt skäl emot den föreslagna förbudslagstiftningen är ock,
att, enligt hvad vi hafva grundad anledning att antaga, utvägar stå till buds, som
på ett både ur rättskänslans och klokhetens synpunkt vida bättre sätt än genom
dylik lagstiftning skola bringa i den jordbrukande befolkningens ego väsentligaste
delen af den jord, som är för jordbrukets ändamål behöflig.
Viktigt är att i fråga om fastighetsförvärf af sågverksaktiebolag, emot hvilka
förbudslagstiftningen hufvudsakligen är riktad, skilja mellan två väsentligen olika
slag af sådana förvärf. Det ena är köp af sjelfva jordegendomen med dertill hö¬
rande skogsmark och det andra köp af endast skogsmark, som jordegaren anser
sig kunna med fördel afyttra.
Ur det allmännas synpunkt är det nog lyckligt, att köp al det förra slaget
endast i ringa omfattning förekomma. Önskligt är nemligen i regeln, att de, som
bruka jorden, sjelfva ega den, helst när det gäller små bondehemman, men, om
den från jordegendom afsöndrade skogsmarken hufvudsakligen består af sådan mark,
som ej erfordras till stöd för jordbruket, utan har sin rätta användning i skogs¬
bruk i större skala, torde det likaledes vara lämpligt, att en stor del deraf eges af
dem, som egna sig åt skogshandtering såsom hufvudsak och bäst kunna göra sig
skogens värde till gagn på ett sätt, som är klokt både för den närmaste tiden och
med afseende på skogens framtida bestånd, eller med andra ord, att den är i hän¬
derna på kapitalstarka sågverksaktiebolag. Dessa äro* ock, för att ej göras allt för
beroende af vexlande konjunkturer och ej frestas till öfverdrifven afverkning, i behof
af att ega ett i förhållande till rörelsens storlek afpassadt och ej för knappt till¬
mätt område af egna skogar.
Granskar man förhållandena vid sågverken i Norrland, finner man äfven,
att de sågverk, som hafva egna skogar, i allmänhet hafva en solidare ekonomisk
ställning, en från det ena året till det andra jemnare tillverkning samt bättre ord¬
nade förhållanden för arbetare än de sågverk, som hufvudsakligen grunda sin till¬
verkning på tillfälliga timmerköp, och som derföre vissa år, då konjunkturerna äro
goda, producera mycket, under det att de andra år, då priserna äro låga, alldeles
lägga ned sin verksamhet. Man skall vidare finna, att under det att betalnings-
inställelser äro ytterst sällsynta bland de förra, förekomma de ofta nog bland de
senare. En landet gagnande rationell skogshushållning kräfver äfven skogsmarker¬
nas sammanslutning i stora områden.
Om det sålunda är nödvändigt för sågverksindustrien att hafva egen skogs¬
30.
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
mark, är det deremot icke någon fördel för densamma, annat än i vissa undan¬
tagsfall att besitta inegojorden, som gifver den föga eller ingen afkastning. Att
sådan jord ändock i rätt betydlig mängd af dem inköpts lärer nog, der ej säljaren
uttryckligen fordrat, att både inegor och skogsmark skulle köpas, berott derpå, att
lagstiftningen lagt hinder i vägen för köpandet af endast skogsmarken. För de
orter, der lagen om egostyckning kan tillämpas, är detta väsentligen afhjelpt deri¬
genom, att denna lag sätter säljaren i stånd att åt sig sjelf undantaga inegojorden och
så mycken skogsmark, som bör fortfarande tillhöra densamma. Enligt vår mening
är det ock i egostyckningslagen, hvilken möjligen bör undergå någon förbättring,
och för de orter, der den ej kan tillämpas i en lag, hvilken i fråga om jordafsönd-
ring är lika frisinnad som beträffande jorddelning på annat sätt, som man har att
söka det rätta botemedlet mot missförhållandena i fråga. Dessa lagar skola verka
ej blott derhän, att idkarne af skogsbruk undvika att köpa äfven inegojorden utan ock,
hvilket ej är mindre vigtigt, att de åt den jordbrukande befolkningen på billiga
villkor afstå en väsentlig del af hvad de redan inköpt och som de ej i längden
kunna med fördel behålla. I öppen dag ligger dock, att dessa verkningar endast
så småningom inträda, sedan befolkningen hunnit vänja sig vid den nya lagstiftningen
och de hinder, som ligga i jordens intecknande för stora belopp och mera sådant,
hunnit undanrödjas. Den af komitén infordrade utredning rörande egostycknings-
lagens verkningar under den korta tid, som förflutit efter dess antagande, är ännu
ej vunnen.
De af oss emot förbudslagstiftningen i fråga ofvan anförda skäl och de,
hvilka både inom och utom Riksdagen af framstående personer och myndigheter
framlagts, gälla enligt vår tanke i allt väsentligt, äfven om förbudet inskränkes till
en tid af omkring tre år. Komitén förmenar nu emellertid, såsom af dess motive¬
ring framgår, att skälen emot förbudslagstiftningen förlora det väsentligaste af sin
betydelse, då den endast gäller viss tid och inskränkes till bolag Och föreningar,
och att den sålunda begränsade förbudslagstiftningen är oundgängligen af nöden, på
det att ej det missförhållande, man vill afhjelpa, skall, innan den komitén ålagda
utredningen vunnits, hafva i så hög grad ökats, att föremålet för komiténs omsorger
på många ställen helt och hållet eller i väsentliga delar upphört att finnas till.
Äfven denna åsigt kunna vi alls icke dela.
Strider det emot en vigtig rättsgrundsats att vid en lagstiftning af ifråga¬
varande art sätta en del medborgare i annan ställning inför lagen än andra, dessa
må nu hafva sammanslutit sig till bolag eller ej, så är det ock ett brott emot
rättsgrundsatsen att göra det för en tid af omkring tre år. Flvarje steg i orätt
rigtning är ett farligt nedglidande från en ståndpunkt som bör vara orubbad, samt
förvirrar och förslappar befolkningens rättsbegrepp, hvarjemte den skapar affärsknep,
hvilka af dem, som deraf begagna sig, betraktas såsom nödvärnsrätt gent emot en
orättvis lagstiftning.
BIL. I .
komiténs föregående framställningar.
3i
I följd af denna, så att säga naturlag skall det ifrågasatta förbudet blifva föga
effektivt samt hufvudsakligen verka derhän, att antingen bolag i enskilda personers
namn köpa den jord, som de anse det vara af vigt för sig att förvärfva, eller, der så
ej blir fallet, att de jordegare, hvilka genom förbudet kränkas i sin naturliga och i
många fall oumbärliga rätt att fritt få afhända sig sin egendom, kastas i händerna
på enskilda skogsspekulanter, som begagna sig af bolagens uteslutande från jordegar-
nes kundkrets, för att till lågt pris åtkomma dessas fastigheter, vid hvilken art af
köp faran, att list och trug spela in, är vida större än vid bolagens köp. Man skapar
sålunda en osund, omvägar begagnande affärsrörelse, i stället för en regelrätt, och man
förvanskar derigenom den klarhet öfver eganderättsförhållandena, som man genom
införande af fastighetsböcker vunnit. Det afsedda målet, hemmanens kvarstannande
i de nuvarande egarnes händer, vinnes dock hvarken i ena eller andra fallet.
Såsom en obestridlig sanning måste väl erkännas, att en egendoms värde mätes
efter det pris, man vid försäljning kan erhålla för densamma, hvadan den 'af komitén
uttalade mening, att ett genom förbudslagstiftningen framkälladt prisfall å skogshem¬
man snarare skulle lända den jordbrukande befolkningen till godo än till skada, icke
lärer erkännas af många bland de jordegare, som af lagstiftningen komma att beröras.
Då enligt lagarna för ett lands och dess innebyggares ekonomiska utveckling
stabilitet och lagstadgad trygghet äro att betrakta såsom lifsvillkor, synes det oss ej vara
svårt att inse, huru menligt ett i lag gjordt aflysande för en tid af tre år af denna
trygghet skall inverka, och befolkningen måste stå undrande och spörjande hvad som
egentligen är lag och rätt i landet, då i ett så vigtigt hänseende lagen är en helt
annan för en tidsperiod än den var under den föregående och sedan åter möjligen
skall blifva. En känsla af otrygghet vid bildande af affärsföretag, under bolags eller
förenings form, måste inträda, ty den klasslag, som i dag drabbar den ene af en an¬
ledning, kan i morgon träffa den andre af en annan orsak.
Såsom en af de många betänkliga rubbningar i affärslifvet, som förbudet i
fråga måste framkalla, anse vi oss böra särskildt erinra om den, såväl ur rättslig
synpunkt som ur affärskreditens stora oegentlighet, att i de fall, der jordegaren häftar
för intecknad skuld till bolag eller förening, inteckningshafvaren beröfvas sin hittills
lagliga rätt, hvilken varit grunden för lånets beviljande, att genom fastighetens in¬
ropande på exekutiv auktion trygga sig mot förlust.
Hvad slutligen angår det skäl för en provisorisk förbudslagstiftning, att bola¬
gens fastighetsförvärf skola så ökas, att föremålet för en blifvande lagstiftning går
förloradt för densamma, anse vi detta innefatta en mycket öfverdrifven farhåga,
hvilken ej bort förleda komitén till ett förhastadt steg.
Utaf den af Kungl. Statistiska Centralbyrån afgifna redogörelsen för bolags för¬
värf af jordegendom inom Dalarne och Norrland under tiden 1885—1895 framgår,
att under denna tidsperiod, då sannolikt bolagens jordförvärf var starkast, detta dock
ej verkat värre, än att samtidigt antalet 'öfriga jordegare’ (denna rubrik är i redo¬
32
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
görelsen satt som motsats mot sågverksaktiebolag, andra sågverksegare och bruksegare)
icke blott icke minskats, utan tvärtom ökats med 7,035 personer eller 8,45 % och att
taxeringsvärdet å deras jordbruksfastighet ökats med 34,545,073 kronor eller 13,23$.
Häraf framgår ganska otvetydigt, att talet om att bondeklassen säljer sig sjelf
och försvinner, har till sitt hufvudsakliga underlag en starkt uppjagad fantasi.
Någon uppgift, som utvisar om och i hvad mån kategorien 'öfrige jordegare’
äfvensom taxeringsvärdet å desses jordbruksfastigheter äfven efter 1895 ökats, före¬
ligger icke, tjr den af lagutskottet föranstaltade utredningen rörande sågverksaktie-
bolagens jordförvärf under perioden 1896—190c lemnar ej någon uppgift härom.
För att gifva ett stöd för sin uppfattning, det sågverksaktiebolagens förvärf
pågår i oroande grad, åberopar komitén äfven lagutskottets nyssnämnda utredning.
Denna utredning gifver emellertid ej en verklig belysning af tillväxten under
femårsperioden i fråga om bolagens derunder förvärfvade jordområde, ity att genom
taxeringsvärdenas betydliga stegring proportionen mellan taxeringsvärdet å bolagens
egendom åren 1895 och 1900 är vida större än proportionen mellan deras jordom¬
råden vid den ena och den andra af dessa båda tidpunkter,
Komitén lemnar nu ytterligare en uppgift, angående omfattningen år 1900 af
'de egentliga skogsspekulanternas’ eganderätter inom de afvittrade delarna af 4 sock¬
nar inom Norrbottens Lappmark och 8 socknar inom Vesterbottens Lappmark.
Denna utredning, som vi ej haft tillfälle att närmare granska, jemföres nu med
den ofvan nämnda, af Statistiska Centralbyrån för 1885 —1895 uppgjorda, oaktadt
denna jemförelse måste blifva origtig, ty siffrorna för 1885—1895 beröra endast'såg¬
verksaktiebolag, andra sågverksegare och bruksegare’, men siffrorna för 1900 de 'egent¬
liga skogsspekulanterna’, och hafva således de senare en större omfattning. Alla de
bolag tillhöriga nybyggen, som 1895 ingingo i taxeringslängderna såsom 'nybyggen
under frihetsår’, och som i denna egenskap ej voro åsätta skattetal, men som under
1896— 1900 blifvit åsätta skatt, bidraga ock att göra denna jemförelse haltande.
Anmärkas bör ock, att denna utredning endast berör vissa socknar i ett enda
landskap, hvilka socknar omfatta allenast (år 1895) 5^4 mantal och 3,783 jordegare,
under det att hela Norrland och Dalarne omfatta 9 landskap med (år 1895) 9,351
mantal och 90,727 jordegare.
Till sist få vi framhålla, att det ej heller finnes någon utredning rörande stor¬
leken af den jord, som under de sista åren genom egostyckning eller vanliga köp
öfvergått ur sågverksaktiebolagens i jordbrukares ego, och vi våga hysa den mening,
att under de närmaste åren skola utan någon provisorisk förbudslag högst betydande
jordområden på sådant sätt komma i jordbrukares händer.
På grund af hvad vi sålunda anfört, kunna vi ej instämma i komiténs förslag,
utan få i underdånighet hemställa, att detsamma icke måtte till någon Eders Kung].
Maj:ts åtgärd föranleda.»
Herr Claeson yttrade vidare:
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
33
Vid det förhållande, att jag afstyrkt den föreslagna provisoriska förbudslagstift-
ningen i sin helhet, saknar jag anledning att ingå i en fullständig undersökning, huru¬
vida komitén bort gifva området för förbudslagstiftningen en större eller mindre om¬
fattning än nu skett. Då emellertid i ett fall, der jag på grund af en mycket lång
tids erfarenhet är med förhållandena synnerligen förtrogen, gränslinien för förbuds-
området synes mig vara uppdragen efter ganska godtyckliga grunder, har jag ansett
mig böra påvisa detta och sättes derigenom i tillfälle att lemna Eders Kungl. Maj:t
en liten inblick i förhållandena, sådana de te sig i den mig i nåder anförtrodda
Nedan-Siljans domsaga, hvilken till området sammanfaller med Nedan-Siljans fögderi.
Inom detta fögderi finnes en enda socken, som med fog kan hänföras till
de egentliga skogssocknarne, nemligen Ore socken, omfattande 7,692 mantal, hvilken,
i följd deraf att den långt senare än det öfriga fögderiet undergått storskifte och att
hemmanen då fått sig tillagd skogsmark i sådan mängd och godhet, att den utgör
hemmanens största värde, väsentligen skiljer sig uti nu ifrågavarande afseende från
de öfriga socknarne i fögderiet, hvilka utgöra 325,611 mantal.
Enligt Statistiska Centralbyråns förut åberopade utredning, egdes af sistnämnda
hemmantal vid 1885 års slut 4,753 mantal af sågverksaktiebolag, 0,258 mantal af bruks-
egare och återstoden af kategorien öfrige jordegare, utgörande ett antal af 6,837 styc-
ken. Under perioden 1886 —1895 minskades genom bolags försäljning till enskilde
af jord inom Rättviks socken den der i bolags ego varande jorden med 1,449 mantal
och ökningen under samma period i de öfriga socknarna var så ringa, att vid 1895
års slut bolagens egovälde, i mantal räknadt, nedgått till 4,446 mantal eller föga mera
än en enda procent af det hela. Af de öfriga egde en annan sågverksegare 0,004 mantal
och återstoden tillhörde öfriga jordegare, hvilka då vuxit till ett antal af 7,222.
Med visshet kan jag icke säga, om och i hvad mån bolagens egovälde, räknadt
efter mantal, ökats efter 1895, men tror mig säker att ej begå misstag, om jag upp-
gifver, att detsamma icke uppgår till två procent af det hela.
Denna bolagens inegojord består till största delen af små jordlotter vid fäbode-
ställen och således den för allmogen värdelösaste jorden.
Bolagens fastighetsförvärf i öfrigt uti dessa byggder, Ore socken deri ej inräk¬
nad, afser från hemmanen afsöndrad skogsmark, mestadels å ut- och fäbodeskogs.
skiften, belägna så långt ifrån hemmanens åbyggnader, att skogen icke kan med fördel
användas för gårdens omedelbara behof.
Jag anser mig äfven böra tillägga, att under de sista decennierna välmågan
hos allmogen synbarligen gjort stora framsteg, utan tvifvel hufvudsakligen på grund
af det stöd, den erhållit från sågverksindustrien, så att jordbruksnäringen och den
nämnda industrien synas väl trifvas bredvid hvarandra och gagna hvarandra.
Med rätta torde frågas, om det under sådana förhållanden är rimligt att under
den provisoriska lagstiftningen inbegripa det ofvannämnda området, när det derintill
belägna befrias från en dylik tvångströja. Den jemväl anförda omständigheten, att
34
BIL. I. K0MITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
dessa socknar undergått afvittring och storskifte på statens bekostnad, bör ej få ut¬
göra det ringaste stöd för åtgärden, ty en af våra vigtigaste rättsgrundsatser är, att
alla jordegare, som genom laga fång bekommit sina fastigheter, skola vara lika skyd¬
dade af lagen i deras eganderätt.»
På hemställan af Herr Lindhagen beslöts, att i det transsumt af protokollet för
den 28 innevarande månad, som skulle bifogas ifrågavarande underdåniga skrifvelse,
skulle intagas jemväl § 3 i protokollet.
Mot detta beslut reserverade sig Herr Claéson under anförande, att då proto¬
kollet i denna del afsåge ett ärende, som ej ännu af komitén slutbehandlats, han
ansåge det fattade beslutet innefatta en stor oformlighet.
§ 4-
Justerades detta protokoll, hvarefter sammanträdet upplöstes.
Justeradt
30 nov. 1901.
L. DOUGLAS.
In fidem:
Louis Améen.
III.
UNDERDÅNIG FRAMSTÄLLNING
I FRÅGA OM
ÅTGÄRDER TILL FÖREKOMMANDE AF ATT UTLÄNDSK UNDERSÅTI
MÅ KUNNA UTAN KUNGL. MAJ:TS TILLSTÅND SÅSOM
AKTIEEGARE I SVENSKT BOLAG FÖRVÄRFVA
INTRESSE I SVENSK JORD.
t
♦
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
37
Till Konungen.
Komitén för utredande af frågan om vidmakthållande af jordbruksnäringen
inom Norrland och Dalarne har, såsom antydts i den af komitén den 28 november
1901 till Eders Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse, funnit det vara en angelägenhet af
38 BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
stor vigt att tillse, det utländskt kapital icke i sådan form och omfattning intres¬
seras i svensk jord att den inhemska jordbruksnäringens välbefinnande derigenom
på ett eller annat sätt äfventyras. Det är särskildt genom förvärf af aktier i svenskt,
jordegande aktiebolag utländingar för närvarande utan liders Kungl. Maj:ts tillstånd
kunna förvärfva rättigheter till svensk fastighet; och om än vådorna häraf hufvud¬
sakligen äro af politisk art, i det främmande makt i ett förment behof för dess
undersåtar att erhålla skydd för sålunda lagligen förvärfvad rätt kan komma att
söka en anledning till framställande af anspråk och vidtagande af åtgärder, hvilka
kunna leda till allvarsamma politiska förvecklingar, är likväl nämnda förhållande
så till vida äfven af betydelse för den inhemska jordbrukspolitiken, att hänsynen
till den angifna faran kan komma att försvåra vidtagandet af de lagstiftningsåt¬
gärder, som för jordbruksnäringens vidmakthållande och befrämjande kunna finnas
erforderliga. Och äfven om erfarenheten hittills icke gifvit vid handen, att de
svenska aktiebolag, i hvilka utländska undersåtar haft det bestämmande inflytandet,
utöfvat sin verksamhet på ett sätt, som väckt särskild oro, måste man dock antaga,
att direkta sociala vådor kunna komma att uppstå, derest i större utsträckning ut¬
ländingar förvärfva aktiemajoritet i svenska aktiebolag, som besitta vidsträcktare
fastigheter.
Under det komitén på sådan grund varit sysselsatt med öfverläggning rörande
de åtgärder, som i ofvannämnda riktning böra vidtagas, har komitén, af hvad som
förekommit under innevarande års riksdag, erfarit, att lagförslag äro under bered¬
ning, afseende att förekomma de faror af enahanda art, som kunna ifrågakomma
beträffande de svenska gruffälten. Vid sådant förhållande och då lagstiftningen i de
båda nu nämnda hänseendena torde böra blifva i hufvudsak öfverensstämmande,
har det synts komitén lämpligast, om utarbetandet af de för ändamålet nödvändiga
lagförslag kunde i ett sammanhang ega rum.
Med anledning häraf får komitén, som anser sig förty böra afstå från att nu
taga vidare befattning med den föreliggande frågan, i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta vid utarbetandet af berörda lagförslag taga i öfver¬
vägande, huruvida icke den i kungl. kungörelsen den 3 oktober 1829 uttalade
grundsats, att utländsk undersåte icke är berättigad att utan Kungl. Maj:ts tillstånd
förvärfva och besitta fastighet i riket, kan sålunda fullständigt genomföras, att
utländsk undersåte förhindras att utan dylikt tillstånd såsom aktieegare i svenskt
bolag förvärfva intresse i svensk jord.
I sammanhang härmed anser komitén sig böra i korthet redogöra för
resultaten af den undersökning komitén låtit anställa rörande den omfattning, i
hvilken utländska undersåtar för närvarande ega del i aktiebolag, som idka trä¬
varurörelse eller dermed beslägtad näring inom Norrland och Dalarne. I detta
afseende har komitén genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande låtit under¬
söka förteckningarna å aktiegare i samtliga de aktiebolag af angifven art, hvarom
BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
39
komitén kunnat förvärfva kännedom. Dessa aktiebolag, af hvilka dock några möj¬
ligen ännu icke ega fastighet, utgöra ett antal af 192 och hafva ett aktiekapital
af 139,828,480 kronor. I 46 af dessa bolag, å hvilka förteckning bifogas och
hvilkas aktiekapital uppgår till sammanlagdt 68,058,000 kronor, äro tillsammans
214 utländske män egare af aktier för ett belopp af tillhopa 17,652,702 kronor.
Af nämnda utländingar äro såsom norrmän uttryckligen angifna 101 med aktier
till ett sammanlagdt belopp af 3,227,000 kronor. För 20 aktiebolag har emeller¬
tid upplysning ej lemnats om de utländska aktieegarnes nationalitet, hvadan det
är möjligt, att jemväl åtskilliga af dessa, hvilka tillsammans ega aktier till belopp
af 2,619,400 kronor, äro norrmän. I 10 bolag, hvilkas aktiekapital samman¬
räknade utgöra 15,400,000 kronor, hafva de utländska aktieegarne majoritet.
Underdånigst
L. DOUGLAS.
J. BERLIN. J. BROMÉE. H. CLAÉSON.
M. v. FEILITZEN. FRANS KEMPE. EDVARD KINBERG.
G. KRONLUND. CARL LINDHAGEN. ARVID LINDMAN. AD. WIKLUND.
Louis Améen.
Stockholm den 24 februari 1902.
40
BIL. I. IC0MITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
Reservation
af Herrar Claeson och Kempe.
Ifrån innehållet i den underdåniga skrifvelsen Sro vi sålunda skiljaktige, att
vi anse, det komitén ej bort såsom skäl för sin hemställan anföra, att vidtagandet
af de lagstiftningsåtgärder, som för jordbruksnäringens vidmakthållande och be¬
främjande kunde finnas erforderliga kunde komma att försvåras, derest ej utländingars
rätt att förvärfva aktier i svenska, jordbruksfastighet egande bolag inskränktes.
Enligt vår mening måste nemligen vid lagstiftning till jordbruksnäringens
befrämjande den tanken vara alldeles utesluten, att betänklighet skulle kunna upp¬
stå att ifråga om svenska aktiebolag, i hvilka utländingar ega del, införa lagbe¬
stämmelser, hvilka man finner sig ega fog att göra beträffande bolag, i hvilka
alla aktierna egas af svenska medborgare.
För oss har den underdåniga hemställan sitt hufvudsakliga berättigande deri,
att då det befunnits nödigt att föreskrifva, det utländing ej må förvärfva svensk
fastighet utan Eders Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd, följdriktighet vid lagstiftningen
kräfver, att man genom lagbud söker förekomma, att det nämnda stadgandet kan
kringgås meddelst utländingars sammanslutning i svenska aktiebolag, hvari under¬
stundom svenskar ega endast ringa del.
BIL. X. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
41
Uppgift rörande den omfattning, i hvilken utländska undersåtar
eg a del i nedannämnda aktiebolag.
B 0 la g e t s namn
|
Bolagets säte
|
Bolagets
aktiekapital
|
Antal
utländska
aktieegare
|
Beloppet,
till hvilket
utländska
undersåtar
ega aktier i
bolaget
|
•
i
Uddeholms aktiebolag ..................
|
Vermlands län
|
5,250,000
|
3
|
65,400
|
Söderfors bruks aktiebolag............
|
Upsala län
|
3,000,000
|
1
|
5,000
|
| Aktiebolaget Bodträskfors ...........
|
Stockholm
|
800,000
|
1
|
16,000
|
j Huså aktiebolag...........................
|
|
350,000
|
5
|
189,000
|
Kopparbergs-Avesta aktiebolag ......
|
71
|
400,000
|
2
|
15,000
|
| Stora Kopparbergs Bergslags akt.-bol. !
|
11
|
9,600,000 .
|
3
|
70,000
|
Ornsköldsviks ångsågsaktiebolag ...
|
„
|
400,000
|
11
|
202,000
|
Horndals jernverksaktiebolag.........
|
Kopparbergs län
|
2,000,000
|
1
|
25,000
|
Larsbo-Noms aktiebolag ...............
|
|
2,100,000
|
1
|
10,000
|
Trävaruaktiebolaget Dalarne .........
|
„
|
2,911,000
|
28
|
801,000
|
Storelfvedalens aktiebolag ............1
|
11
|
175,000
|
7
|
175,000
|
Aktiebolaget Forså träpapp fabrik ..
|
Gefleborgs län
|
302,000
|
8
|
272,000
|
Bergvik-Ala Nya aktiebolag .........j
|
11
|
5,400,000J)
|
1
|
4,885,352
|
Sandarne aktiebolag....................
|
Stockholm
|
5,000,000 ')
|
1
|
4,518,950
|
Sandvikens jernverksaktiebolag.....
|
Gefleborgs län
|
3,000,000
|
2
|
50,000
|
Björkå aktiebolag ........................
|
Vesternorrlands län
|
1,000,000
|
2
|
20,000
|
Brunne aktiebolag........................
|
„
|
136,000
|
1
|
4,000
|
Essviks aktiebolag......................
|
1J
|
250,000
|
1
|
25,000
|
Fagerviks trävaruaktiebolag .........
|
11
|
1,000,000
|
2
|
35,000
|
Frånö Nya aktiebolag ..................
|
J»
|
375,000
|
13
|
345,000
|
Hernösands ångsågsaktiebolag ......j
|
11
|
600,000
|
1
|
35,000
|
Mons trävaruaktiebolag ...............i
|
11
|
1,500,000
|
1
|
75,000
|
Mo ocb Domsjö aktiebolag............
|
|
1,435,000
|
2
|
115,000
|
Ramviks sågverksaktiebolag .........
|
|
250,000
|
1
|
15,000
|
Sandvikens sågverksaktiebolag ......
|
„
|
700,000
|
4
|
210,000
|
Skönviks aktiebolag .....................j
|
»»
|
1,500,000
|
16
|
458,000
|
’) Af detta aktiekapital utgöra 5,310,000 kronor aktier, tillhöriga ett engelskt aktiebolag,
af livilkets 35,000 aktier 2,799 dock egas af svenska undersåtar. På de engelska undersåtame
belöper alltså den utförda summan.
2) Af detta aktiekapital utgöra 4,995,000 aktier, tillhöriga Bergvik och Ala Nya aktiebolag.
På de engelska aktiegame i det engelska bolag, som eger hufvudsakligaste delen af aktierna i
Bergvik och Ala Nya aktiebolag belöper alltså den utförda summan.
**
6
42 BIL. I. KOMITÉNS FÖREGÅENDE FRAMSTÄLLNINGAR.
Bolagets (lama
|
Bolagets säte
|
Bolagets
aktiekapital j
|
Antal
utländska
aktieegare
|
Beloppet, |
till livilket |
utländska |
undersåtar
ega aktier i
bolaget
|
•
Strömnäs aktiebolag.....................
|
Vesternorrlands län
|
700,000
|
6
|
122,500
|
Ströms trävaruaktiebolag...............
|
|
1,200,000
|
17
|
147,000
|
Sunds aktiebolag ........................
|
-
|
1,700,000
|
10
|
50,000 J
|
Sundsvalls cellulosa-aktiebolag ......
|
|
1,170,000
|
22
|
570,000
|
Tollboms ångsågsaktiebolag .........
|
tf
|
180,000
|
2
|
15,000
|
Torpshammars aktiebolag ............
|
tf
|
750,000
|
i
|
250,000 l
|
Trävaruaktiebolaget Strand-Sörvik...
|
tf
|
1,800,000
|
2
|
1,794,000
|
Tunadals aktiebolag .....................
|
tf
|
798,000
|
14
|
427,000
|
Ulfviks aktiebolag........................J
|
tf
|
150,000
|
1
|
5,000
|
Utansjö cellulosa-aktiebolag .........
|
tf
|
1,800,000
|
2
|
37,500
|
Utviks trävaruaktiebolag ...............
|
tf
|
200,000
|
i
|
10,000
|
j Strängö trävaruaktiebolag ...........
|
tf
|
256,000
|
i
|
2,000
|
Eriksdals trävaruaktiebolag............
|
tf
|
550,000
|
2
|
20,000
|
Mattmars såg- o. hyfleriaktiebolag...
|
Jemtlands län
|
70,000
|
4
|
16,000
|
j Holmsunds aktiebolag ..................
|
Vesterbottens län
|
3,000,000
|
3
|
800,000
|
I Ytterstfors trävaruaktiebolag .........
|
1)
|
500,000
|
1
|
50,000
|
Aktiebolaget Bergman-Hummel & C:o
|
Norrbottens län
|
2,000,000
|
3
|
118,000
|
Carl Palmgrens trävaruaktiebolag ..
|
,,
|
800,000
|
1
|
36,000
|
Råneå ångsågsaktiebolag...............
|
|
200,000
|
1
|
1,000
|
Haparanda trävaruaktiebolag.........
|
tf
|
800,000
|
1
|
545,000
|
Summa
|
68,058,000
|
214
|
i 17,652,702
|
BIL. 2.
ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
NÅGRA ANTECKNINGAR
RÖRANDE VISSA I FRÄMMANDE LÄNDER INTRÄFFADE OMKAST¬
NINGAR I JORDENS SOCIALA FÖRDELNING SAMT I
ANLEDNING DERAF VIDTAGNA LAG¬
STIFTNINGSÅTGÄRDER
AF
LOUIS AMÉEN.
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
45
Erfarenheter från utlandet.
Det är en iakttagelse, gammal som historien, att det sätt, hvarpå ett lands
jord är fördelad, i större eller mindre, i flera eller färre särskilda egendomar, är en
omständighet, som har det mest afgörande inflytande på samhällets hela struktur och som
derigenom kommer att i mycket verka bestämmande på landets framtida öden. Från snart
sagdt alla tider kan man Ijos de folk, som nått en viss grad af kultur, finna exempel
på lagstiftningsåtgärder, hvilka afsett att reglerande inverka på jordfördelningen. I
en ständig vågrörelse aflösa hvarandra uppfattningarna om, hvad som i detta afseende
bör göras. Under tider, då man hufvudsakligen sträfvat efter att drifva upp jord¬
bruket till den största möjliga produktivitet, har man i allmänhet ansett önskligt att
lemna den enskilde full frihet att efter behag köpa och sälja jord, att efter godtfin¬
nande dela och sammanslå de särskilda jordbesittningarna. Under andra tider åter
har det visat sig, att denna frihet kan leda till allvarsamma sociala olägenheter, och
man har funnit nödigt att i densamma göra de strängaste inskränkningar.
Bland de många skiftande frågor, som på detta område uppställer sig för forsk¬
ningen, är det här endast en, som skall göras till föremål för en kortfattad undersök¬
ning. Det gäller att söka historiskt belysa existensbetingelserna för det folkelement,
som är kändt under namnet bondeståndet, att framdraga de exempel man eger på
bondeståndets lokala försvinnande, samt uppvisa, hvilket inflytande detta haft på de
särskilda statsorganismerna, och slutligen att redogöra för de lagstiftningsåtgärder,
man under olika tidehvarf försökt för att vidmakthålla ett bondestånd, som hotar att
försvinna, eller skapa ett nytt, der det försvunnit.
Att lemna en fullständig och uttömmande framställning af det öfvermåttan rika
ämnet kan emellertid af lätt insedda skäl här icke ifrågakomma. Ändamålet med
denna redogörelse är endast att med några kortfattade anteckningar rörande de mest
kända och undersökta företeelserna på detta område söka att gifva en antydan om
den verldshistoriska bakgrund, mot hvilken man bör betrakta sådana företeelser som
de i norra Sverige nu pågående rubbningarna på jordfördelningens område.
Uppkomsten af ett bondestånd eger i allmänhet rum, då ett åkerbrukande folk
tager sitt territorium i besittning. Vare sig då eganderätten till jorden på grund af
46
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
orsaker, härrörande från folkets lynne och sedvanor, uppträder såsom individuell eller
som kollektiv eganderätt, utmärkes i allmänhet dessa tidigaste skeden af en sträfvan
att gifva alla i stort sedt lika rätt i fråga om landets jord. Under sådana förhållan¬
den blifva jordbesittningarna i allmänhet små och landets flesta innebyggare komma
att utgöras af bönder. ■
Att ett en gång lifskraftigt bondestånd försvagas eller försvinner kan bero på
orsaker af mångahanda art. Till det yttre sker denna process under två olika for¬
mer. Ibland inträffar, att jorden i mån af den fortgående folkökningen uppdelas i
allt mindre och mindre stycken, till dess de särskilda delarna blifva alldeles otillräck¬
liga att lemna brukaren hans nödtorftiga utkomst. Detta fenomen som kallats “jor¬
dens pulverisering", kan emellertid icke anses i någon högre grad skadligt, der be¬
folkningen genom andra näringar kan fylla de behof, som icke kunna tillfredsställas
genom jordbrukets afkastning. Dess menliga följder kunna vidare för någon tid och
lokalt motverkas, der befolkningen genom s. k. periodiska utvandringar (uppsökande
af arbetsförtjenst på andra orter än hembyggden under vissa delar af året) förstår att
skaffa sig erforderliga biinkomster. Men der ingendera af dessa utvägar kunna an¬
litas, hotas bondeståndet af upplösning och befinner sig i ett stadigt ekonomiskt sjun¬
kande, så att det småningom fullständigt mister de egenskaper, som äro utmärkande
för en bondebefolkning. Detta eger särskildt rum, när utvandringsmöjligheterna äro
begränsade genom brist på lämpligt territorium eller derigenom att kostnaden för ut¬
vandringen öfverstiger folkets ekonomiska förmåga.
Bondeståndets försvinnande kan emellertid också ske derigenom, att böndernas
jordbesittningar småningom sammanslås och uppgå i storegendomar. Denna företeelse,
som i sin längst gående form allt sedan antiken haft namn af latifundiebildmng, kan
hafva många orsaker. Den egentligen drifvande kraften kan vara af social art såsom
aristokratiskt jordbesittningsbegär, men den kan också vara rent ekonomisk, såsom
kapitalistisk spekulation. För att dylika krafter skola kunna i större grad göra sig
gällande fordras emellertid, att samtidigt bondebefolkningen befinner sig i ett visst
svaghetstillstånd. Ett lifskraftigt bondestånd har i allmänhet stor motståndskraft mot
anlopp af ifrågavarande art, men när folkets ekonomi försvagats genom t. ex. krig
eller hungersnöd eller genom för långt drifven jordsplittring eller när jordbrukshågen
och kärleken till fosterlandet fått gifva vika för intressen af annan art, då är verklig
fara å färde, att bondebesittningarna allt mera komma att indragas under de stora
herregodsen.
I det följande är det nu närmast latifundiernas historiska uppträdande, som
kommer att studeras, då dessa förhållanden äro de, som erbjuda de flesta analogierna
till de norrländska frågorna. Emellertid kommer jemväl att beröras åtskilliga lag¬
stiftningsåtgärder, som vidtagits närmast för att skydda bondeståndet mot allt för
långt drifven jordstyckning, men som medelbart äfven varit verksamma till före¬
kommande af allt för stora godssammanslutningar.
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
47
Äldre tider.
Af helt naturliga skäl äro de exempel på latifundiebildning man eger från
forntiden för våra dagar af mindre betydelse, helst de ekonomiska förhållandena
under antiken i så många afseenden väsentligt skilde sig från nutidens, och de
historiska källornas knapphet icke tillåter det intima öfverskådande af orsaksföljden,
utan hvilka säkra slutsatser af praktiskt värde svårligen kunna dragas. Emellertid
är' en undersökning af hithörande förhållanden alltid såtillvida af intresse, som den
ådagalägger, att äfven forntidens lagstiftare haft sin uppmärksamhet riktad på ifråga¬
varande företeelser och till deras motverkande användt medel, hvilka delvis äro de¬
samma, som den moderna statskonsten ännu använder eller ifrågasätter för liknande
fall. En kortfattad redogörelse för hvad i detta afseende förekommit torde derför
icke bära underlåtas.
Redan i judarnes historia har man trott sig kunna spåra ödesdigra omkastningar
med afseende på fördelningen af landets jord. Såsom bekant anses den mosaiska
lagstiftningens s. k. jubelår hafva inneburit, att fast egendom ej finge säljas eller
förpantas längre än till nästa jubelår d. v. s. högst 50 år. Derefter återgick egen¬
domen till den ursprunglige egaren eller hans arfvingar. Det är tydligt, att, så länge
denna lagstiftning gällde, några större jordagods icke kunde sammanköpas. Jubelåret
anses emellertid hafva upphört att tillämpas ungefär samtidigt med det att landet under
konung Salomo nådde sin politiska kulmen. Att under följande tidehvarf latifundier
börjat uppkomma och att man deri sett en orsak till landets fortgående förfall, derom
finnas i de judiska häfderna flerstädes antydningar. Så uttalar t. ex. profeten Esaias
(5:8) sitt ve öfver dem “som draga det ena huset intill det andra och komma den
ena åkern intill den andra, tilldess att intet rum mer är, att de skola besitta landet
allena". Denna utveckling är emellertid insvept i allt för stort dunkel för att kunna
med utbyte studeras. Något ymnigare faller historiens ljus öfver de liknande före¬
teelser, som i forntiden förekommit hos de europeiska folken.
Af de grekiska republikerna är i förevarande afseende särskildt Sparta af in¬
tresse. Då denna stat bildades af de invandrande dorierna omkring år 1000 f. Kr.
synes jorden hafva uppdelats i lilca lotter mellan familjefäderna. Denna likhet kunde
emellertid icke länge bestå och enligt Plutarki berättelse hade på Lykurgi tid, omkring
100 år senare, så stora missförhållanden uppstått derigenom, att jorden samlats på
få händer, att det blef en af denne lagstiftares förnämsta uppgifter att söka häri bringa
rättelse. Detta skulle skett derigenom, att Lykurgos uppdelat den egentliga stads-
jorden i 9,000 lika lotter, afsedda för spartanerna samt det öfriga statsterritoriet i
Judarne.
Grekland.
48
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
30,000 mindre lotter, som upplätos till de underkufvade lacedemonierna. Dessa gods
fingo af egaren icke afyttras och voro odelbara.
Tvifvelaktigt synes visserligen vara, huruvida denna andra fördelning af jorden
egt rum redan så tidigt, som under Lykurgi tidehvarf, men att en andra uppdelning
af jorden efter likalottsgrundsatsen verkligen egt rum, om ock något senare, bekräftas
af andra källor. Icke heller denna gång förmådde emellertid lagstiftningen bibehålla
det önskade jemvigtstillståndet. På Aristoteles tid (senare hälften af 4:e årh. f. Kr.)
hade åter den fasta egendomen anhopats till ett mindre antal större besittningar.
Aristoteles, som häri ser orsaken till landets dåvarande svaghetstillstånd och tillbaka¬
gången i dess folkmängd, anser, att den skadliga utvecklingen företrädesvis förorsakats
genom en lag, som såtillvida bröt den gamla lagstiftningens grundsatser, att den tillät
fritt förfogande öfver fast egendom genom gåfva eller testamente och sålunda möjlig¬
gjorde förtäckta köp. Det är emellertid tydligt, att om än denna eller liknande lagar
varit en förutsättning för att någon förändring i jordens ursprungliga fördelning skulle
kunna ega rum, sjelfva hufvudorsaken till, att jordbesittningen allt mera koncentrerats
på ett fåtal egare, måste sökas på annat håll. Sannolikt ligger förklaringen deri, att
under de ständiga krigen krigsbefälet småningom kommit att utveckla sig till en
aristokratklass, som, riktad genom krigsbyte, sökt än mer befästa sin ställning och
sin glans genom ökadt jordförvärf. Härtill kommer, att under hela antiken möjligheten
att på ett inkomstbringande sätt placera kapital i stort sedt var vida mera begränsad
än nu. Det fanns nemligen i de flesta fall endast tre slags förmögenhetsobjekt, som
dervid kunde allmänneligen ifrågakomma, nemligen fast egendom, boskap och slafvar.
Värdet af de sistnämnda två slagen af egendom var emellertid i de flesta fall ytterst
beroende på, att egaren jemväl förfogade öfver jord och fastigheter. Häraf blef en följd
att hos forntidens folk samma orsaker, som leda till afsevärdare kapitalbildning, också
hade till följd de mindre jordbrukarnes depossederande och uppkomsten af större
jordbesittningar. I Sparta ledde utvecklingen derhän, att slutligen all jord var för¬
delad emellan allenast 100 egare. Ej heller denna gång var man blind för de sociala
vådorna af ett sådant sakernas tillstånd. Under konungarne Agis III och Kleomenes III
såg man botemedlet i en förnyad uppdelning af landets jord. Men denna gång var
det för sent. De försök, som gjordes att åstadkomma ett stånd af mindre sjelfständiga
jordbrukare, kröntes icke af någon varaktigare framgång, och ej långt derefter blef
det försvagade Sparta en romersk provins.
Äfven i Athens historia visar sig en utveckling af liknande art. Under det vid
tiden för de trettio tyrannernas störtande blott en fjerdedel af stadens borgare saknade
jordbesittning, börja under Demosthenes tid, då “den atheniensiska staten med jättesteg
ilade mot sin undergång" förspörjas klagomål öfver, att enskilde personer slogo under
sig allt för många och allt för stora jordegendomar, och talrika exempel anföras i littera¬
turen på den onaturliga omfattning, i hvilken denna jordens koncentration egt rum.
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
49
I Rom var jorden ursprungligen fördelad i lika lotter mellan familjefäderna,
■och af åtskilliga omständigheter kan man sluta, att ännu ett par hundra år efter
stadens grundläggning olikheterna i jordbesittningen icke voro särdeles stora. Med
republikens början och patriciernas politiska herravälde börjar emellertid motsättningen
mellan de stora och de små jordegarne blifva allt starkare. Denna utveckling samman¬
hänger på det närmaste med de grundsatser, som tillämpades med afseende på de
eröfrade nya territorierna. I regel blef V3 eller ända till 2/'3 af ett i krig vunnet
område statsdomän. Till denna s. k. ager publicus tillerkände sig de maktegande
patricierna besittnings- och nyttjanderätt, under det att de förbehöllo staten allenast
sjelfva eganderätten. Samtidigt sökte man sörja för, att plebejerna icke skulle komma
i besittning af annat än mycket obetydliga jordpossessioner. Då man för att afleda
ett befolknin^söfverskott eller för att befästa sin ställning i ett eröfradt land lät en
del af stadens borgare dit utflytta såsom kolonister, var man vid jordutdelningen noga
att tillse, det de särskilda besittningarna icke öfverstego en viss mindre jordrymd.
I samma mån som eröfringarna tilltogo i omfång blef genom detta system de
särskilda patricierfamiljernas innehaf af statsjord allt mera betydande. Klyftan
mellan jordadel och plebejer blef allt mera vidgad, och i Roms historia börja agrariska
stridigheter och agrariska lagar spela en framträdande roll.
De lagstiftningsåtgärder i förevarande afseenden, hvarom historien förvarat
minnet, äro i hufvudsak följande. Genom den liciniska lagen af år 367 f. Kr. bestämdes,
att ingen fick innehafva mera än 500 jugera af ager publicus eller utsläppa mera än
xoo stora och 500 små kreatur på den till statsjorden hörande offentliga betes¬
marken. Denna lag synes emellertid småningom hafva upphört att tillämpas. Den
rika adeln fortfor att utvidga sina jordbesittningar icke allenast på statsjorden utan
äfven på de små jordegarnes bekostnad. Dessa, som oftast voro tvungna att på
aflägsna trakter göra krigstjenst, kommo derigenom att försumma sitt jordbruk. I
samma mån som det ekonomiska underlaget för deras existens sålunda allt mera för¬
sämrades, blef det för de rike allt lättare att dels på frivillighetens väg dels genom
kreditoperationer afvinna de små jordbrukarne deras jord. Bondeståndet började att
försvinna och de stora, af slafvar skötta jordbesittningarna att alltmera utbreda sig.
Insigten om farligheten af denna utveckling gaf sig ett kraftigt uttryck i den
agrarlagstiftning, som försöktes under bröderna Gracchus (133 — 123 f. Kr.). Desse
förnyade den gamla lagstiftningen så tillvida, att det påbjöds, att den, som innehade
öfver joo jugera af statsjorden, skulle mot ersättning för byggnader och anläggningar
afstå öfverskottet. Den sålunda vunna jorden skulle utdelas till fattiga borgare såsom
osäljbara, med statsränta belastade besittningar.
Denna lagstiftning, som väsentligen uppbars af Gracchernas personligheter,
föll med dem. Den kunde icke efter deras död hålla stånd emot de mäktiga intressen,
som deremot uppreste sig. Men den politiska tanke, som legat derbakom, insigten
■om nödvändigheten att gent emot de öfverhandtagande latifundierna och slafsystemet
7
5°
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
söka bibehålla ett sjelfständigt bondestånd var dermed icke död utan gifver sig på
mångahanda sätt uttryck hos de följande tidehvarfvens såväl historieskrifvare som
statsmän.
Såsom yttringar af en dylik uppfattning och på samma gång såsom bevis på
den vidsträckta grad, i hvilken jordbesittningen småningom blef ett privilegium endast
för ett fåtal af samhällets medlemmar, må antecknas följande. Enligt en samtida
uppgift funnos år ioo f. Kr. i Romerska staten icke 2,000 jordegare. I midten af
första århundradet e. Kr. klagar Plinius öfver att “latifundierna i grund förstört ej
blott Italien utan äfven provinserna" och nämner såsom exempel på latifundiernas om¬
fattning, att under kejsar Nero, hälften af provinsen Afrika tillhörde sex personer.
Dio Cassius omtalar, att Agrippa egde hela thrakiska Chersonesos, ett område af
omkring 45 geografiska qvadratmil o. s. v.
Den romerska republiken slutade sålunda med en fullt utbildad jordoligarki;
och helt säkert skulle det romerska väldets upplösningsprocess förlupit vida snabbare,
om icke redan under den första kejsartiden kraftiga åtgärder vidtagits för att för¬
vandla en stor del af den utarmade folkmassan till sjelfständiga jordbrukare. Så
genomdref Caesar redan under sitt första konsulat en lag, hvarigenom stora områden
i Campanien gratis utdelades till de borgare, som hade tre eller flera barn. Der
statsj orden icke räckte till för ändamålet exproprierades enskild jord till det officiella
taxeringsvärdet. Till följd af denna lag erhöllo 20,000 borgarefamiljer jordegendom.
Något senare lät Caesar ej blott utdela jord till sina veteraner, utan anvisade äfven
80,000 borgare jord i aflägsnare kolonier. Augustus följde samma politik, grundade
28 nya koloniseringsområden allenast inom Italien och utdelade på ett enda år jord
till 120,000 veteraner.
Om dessa åtgärder än fördröjde det romerska väldets undergång, voro de dock
icke tillfyllest för att återbringa förhållandena i jemnvikt. Möjligheten att på ifråga¬
varande område utöfva en helsosam statsomsorg förminskades särskildt derigenom,
att den romerska rättsuppfattningen, sådan den utbildade sig under kejsartiden, till¬
erkände hvarje jordegare absolut frihet att förfoga öfver sin jord såväl genom aftal
inter vivos, som genom testamente. Den författare (B. Hildebrand), hvilkens fram¬
ställning här ofvan hufvudsakligen följts, sammanfattar sålunda sin slutbetraktelse:
“Ur hela den klassiska tidsålderns agrarhistoria framstår såsom ett innebörds-
rikt faktum, att så godt som alla den gamla verldens lagstiftare och statsordnare
eftersträfvat, att de enskilde borgarnes jordbesittning måtte bibehållas vid en måttlig
storlek, för att derigenom om möjligt alla familjer skulle kunna få åtnjuta förmånerna
af att ega jord, men att i alla antikens stater jordegarens allt större frihet gent emot
statsmakten småningom ledt till jordens centralisering och monopolisering och att i
och med denna monopolisering den gamla verlden gått under."
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
51
Medeltiden.
Bland de företeelser på ifrågavarande område, som förekommit under medel¬
tiden, må först nämnas några ord om den i de flesta europeiska länder uppträdande
anhopningen af jordegendom i kyrkans hand. Denna process har i de katolska
länderna fortsatt långt in på senare tider. För sammanhangets skull, behandlas
ämnet här i sin helhet äfven i den del det berör nyare tidehvarf.
Kyrkogodsen hafva mångenstädes nått en oerhörd omfattning. I Gallien upp-
togo de före Karl Martels tid ungefär Vs af all jord och vid tiden för den stora
franska revolutionen uppskattades de franska kyrkobesittningarna till ett värde af
öfver två milliarder francs. Under början af i4:de århundradet anses de kyrkliga
godsen i England hafva uppgått till nära hälften af landets hela jordegendom.
Neapels och Siciliens jord var mot slutet af 1700-talet till en tredjedel i de kyrkliga
institutionernas ego. Enahanda var förhållandet i Tyskland kort före reformationen.
I Spanien tillhörde vid utgången af i8:e seklet omkring 1 6 af all jord den “döda
handen". Af Rysslands jord egde kyrkan vid 1600-talets början 1/a o. s. v.
Orsakerna till dessa våldsamma rubbningar i jordbesittningsförhållandena äro
naturligtvis att söka i kyrkans sträfvanden efter makt och rikedom, hvilka kunnat
göra sig gällande till följd af de religiösa föreställningarna om det förtjenstfulla i
donationer till fromma ändamål. Dessa orsaker falla sålunda hufvudsakligen utom
det ekonomiska området och hafva derför i förevarande sammanhang mindre intresse.
Likaledes skiljer sig den ifrågavarande processen från andra närbeslägtade företeelser
derigenom, att jordens samlande i stora kyrkobesittningar skedde i stor omfattning
äfven på de högre ståndens bekostnad. Och slutligen torde i de flesta fall de kyrk¬
liga latifundiebesittningarna icke medfört latifundiebruk. Det vill säga, kyrkogodsen
sammanslogos icke till stora jordbruk utan utarrenderades såsom mindre kyrkohemman,
ofta med ett slags stadgad åborätt. De små jordbrukarne blefvo sålunda icke i
någon väsentlig grad till antalet förminskade.
Om på grund af dessa förhållanden ifrågavarande företeelser i och för sig
sjelfva ega mindre direkt intresse för det föreliggande ämnet, förtjena de likväl upp¬
märksamhet på grund deraf, att de gifvit anledning till ett kraftigt ingripande från
den politiska statskonstens sida. Kyrkans jordutvidgningslust har öfverallt varit före¬
mål för de särskilda verldsliga regeringarnas misstänksamma uppmärksamhet och på
mångahanda sätt har man sökt ingripa emot den nationella och sociala samt i senare
tider äfven ekonomiska fara, som man velat se deri, att så mycket af jorden dispo¬
nerats af ett internationellt organiseradt och småningom i praktiska värf allt mera
efterblifvet presterskap. Att taga en kortfattad öfverblick öfver de medel man dervid
användt bör icke alldeles försummas.
Kyrkans
jorclförvilrf.
52
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
Italien.
Dessa medel äro af två slag secularisationer och preventiva åtgärder.
a) Secularisationer. Med detta namn betecknar man de godsindragningar från
kyrkan, som alltsedan medeltiden i olika länder emellanåt förekommit, när kyrkans
öfverhandtagande jordförvärf börjat kännas allt för tryckande. De hafva i allmänhet
varit rent revolutionära åtgärder och i protestantiska stater ofta åtföljt reformationen.
Understundom har man väl sökt finna en viss juridisk grund deruti, att en stor del
af den kyrkliga egendomen tillhört ordnar och stiftelser, hvilka aldrig blifvit erkända
såsom rättssubjekt, och understundom hafva dessa godsindragningar skett såsom en
slags expropriation, der vederlaget bestått deri, att staten åtagit sig att underhålla
presterskapet och bekosta kyrkans öfriga nödvändiga utgifter. Secularisationerna
hafva emellertid ej alltid skett till förmån för staten, utan hafva emellanåt afsett att
återbörda jorden till det stånd, från hvilket kyrkan erhållit jorden.
b) Preventiva åtgärder. Af större intresse än de nyssnämnda våldsamma och
rättens gränser öfverskridande åtgärderna äro de lagbestämmelser, som utfärdats för
att förekomma kyrkans öfverdrifna jordförvärf. I äldre tider voro dessa af synner¬
ligen skiftande beskaffenhet. Här torde det vara tillräckligt att med några ord om¬
nämna den senaste lagstiftningen på detta område, den s. k. amortisationslagstiftningen.
Inom denna kan man särskilja två olika system. Det ena af dessa ligger till
grund för bestämmelserna i t. ex. Nordamerikanska unionslagen af den i juli 1862,
som stadgar, att ingen korporation, som har religiöst ändamål, får besitta realförmögen-
het till mera än 50,000 dollars värde och att hvarje denna gräns öfverstigande för¬
värf tillfaller staten. Här föreskrifves alltså ett innehafsmaximum.
Det andra systemet åter är ett koncessionssyslem och har tagit sig uttryck i
den tyska lagstiftningen. I de tyska staterna finnas omkring 60 särskilda amortisa-
tionslagar med ofta hvarandra genomkorsande giltighetsområden och synnerligen varie¬
rande bestämmelser. Gemensamt för dessa lagar synes vara, att för vissa kyrkliga
egendomsförvärf fordras tillstånd af offentlig myndighet. Men under det vissa lagar
fordra sådant tillstånd endast med afseende på benifika förvärf, såsom förvärf genom
gåfva eller testamente, förutsätta andra dylik koncession endast vid onerösa aftal, under
det andra åter kräfva särskildt tillstånd vid hvarje slag af förvärf.
Äfventyret för öfverträdelse häraf är ibland blott, att förvärfvet blir ogiltigt,
ibland böter eller till och med frihetsstraff.
Under folkvandringarna och den tidigare medeltiden, synes i Italien ett stånd
af mindre jordbrukare småningom åter börjat uppväxa, men endast för att inom kort
duka under, denna gång hufvudsakligen för kapitalisterna i de uppblomstrande städerna.
Bondgårdarna sammanköptes af de rika och förnäma familjerna till stora gods och
bönderna blefvo arrendatorer eller dagsverksarbetare eller också begåfvo de sig in
till städerna, hvilkas lockelser nog varit en bidragande orsak till deras benägenhet
att sälja sin jord. Ett särskildt förhållande, som befordrade denna utveckling upp-
gifves hafva varit, att man i i4:de århundradet införde skiftesvitsord, dervid man
BIL. 2. ERFARENHETER FRÄN UTLANDET.
53
jemväl medgaf, att i vissa fall den större delegaren fick köpa ut den mindre. Här
såsom så ofta visade sig alltså, att hvad som göres för att befordra jordbruket
kan inverka menligt på bondeståndet och öfverföra jorden i kapitalstarkare egares
händer.
De stora sålunda bildade godsen förvandlades småningom, sannolikt emedan
man deri fann större uträkning och behöfde mindre personal, i stor utsträckning till
betesmarker. Ett talande exempel härpå erbjuder den romerska campagnan. Men
äfven der man behöll jorden i högre kultur, blefvo förhållandena för de stora godsens
underhafvande i allmänhet föga afundsvärda. Ännu i dag lider Italien af följderna
af denna utveckling. I vidsträckta områden saknas så godt som alldeles sjelfegande
mindre jordbrukare och agrariska oroligheter höra till ordningen för dagen.
Att faran af dessa förhållanden icke varit alldeles förbisedd visa åtskilliga
påfliga edikt från och med trettonde seklet, hvarigenom man sökte motverka den
tillbakagång i produktionen, som blifvit en följd af att så mycken odlad jord igenlagts
till betesmark. Det system man dervid använde var en slags “inmutningsrätt", i
det man medgaf enhvar odlingshågad att under viss kontroll, beså och skörda ett
stycke af den mark, som egaren lät ligga obrukad. Någon större verkan synes
emellertid dessa påbud icke hafva medfört.
Äfven Spanien lider ännu otvifvelaktigt af ett visst agrariskt svaghetstillstånd,
beroende derpå, att man särskildt under medeltiden och början af nyare tiden låtit
de stora herregodsen allt för mycket utvidga sig på de sjelfegande böndernas
bekostnad. De tillgängliga källorna för studiet af denna utveckling äro visserligen
knappa, men slutresultatet ligger för ögonen och framträder bjert, när man jemför
Spaniens allmänna ståndpunkt med t. ex. grannlandet Frankrikes, i hvilket land,
såsom bekant de små jordbruken städse haft en lifskraftig tillvaro.
Nyare tider.
De stöpsta agrariska omhvälfningar, som under senaste tidehvarf egt rum,
hafva haft de britiska öarne och Irland till skådeplats.
Hvad först England beträffar vet man, att ännu 1760 i England existerade
ett ganska talrikt bondestånd. Dessa smärre jordbrukare voro kända under namnet
yeomen och hade en gång spelat äfven en betydande politisk roll i landets historia,
i det att det var denna folkklass, som utgjorde det förnämsta materialet i Crom-
wells härar.
Under tiden 1760—1850 har emellertid detta bondestånd så godt som full¬
ständigt försvunnit. Enligt en nyligen offentliggjord undersökning (Levy: Der
Untergang kleinbäuerlichen Betriebe in England) har dervid tillgått på följande sätt.
Perioden 1 760— 1813, då landet genom de ständiga krigen och det napoleonska konti¬
nentalsystemet var i viss mån afspärradt från den öfriga verlden och skördarne ofta
Spanien.
England.
54
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
blefvo dåliga, utmärkte sig för ständigt stigande spannmålspris. Detta hade till följd,
att det stora jordbruket, som hufvudsakligen afsåg sädesodling, framstod såsom en
synnerligen vinstgifvande affär. Bönderna åter, hvilka i de flesta fall till afsalu pro¬
ducerade väsentligen endast mjölk, smör, kött, ägg och dylikt hade af de höjda sädes-
prisen ingen fördel utan snarare skada, i det att de ofta icke kunde på sin egen jord
frambringa, hvad i spannmålsväg erfordrades för husbehofvets tillfredsställande. På
samma gång bönderna sålunda måste dyrt betala hvad de sjelfva behöfde köpa, min¬
skades efterfrågan på deras egna produkter. De rådande dyra tiderna gjorde det
nemligen nödvändigt för industribefolkningen att inskränka sig. Då brödsäden var
det för lifvets uppehälle nödvändigaste, måste denna i första hand köpas, och från
de mera umbärliga ladugårdsprodukterna fick man mer och mer afstå. Att ändra
sitt jordbrukssystem och öfvergå till spannmålsodling lät sig för bonden svårligen
göra, då hans åkrar voro alltför obetydliga för detta ändamål, och en stor del af
hans jordbruksekonomi grundade sig på den rätt till bete han egde å de då ännu
mycket allmänna samfälda betesmarkerna.
Bonden märkte alltså, att hans jordbruk gick tillbaka, men samtidigt iakttog
han också, att värdet på hans jord var i oafbrutet stigande till följd af den starka
jordspekulation de stigande spannmålsprisen framkallat från de stora spannmålsprodu¬
centernas sida. Denna värdestegring anses småningom hafva nått så högt, att jorden
stod dubbelt eller tredubbelt så högt i pris som 1760. Under sådana förhållanden
är det tydligt, att bonden skulle finna det fördelaktigt att sälja sin jord och söka få
sig en större spannmålsfarm på arrende eller insätta det kapital han med köpe¬
skillingen förvärfvat i de industriella företag han såg uppblomstra rundt omkring i
landet. Det är derför ej att undra öfver, att under denna tid Englands bondebefolk¬
ning afsevärdt reducerades.
Efter den nu ifrågavarande perioden följde åter en annan, som utmärkte sig
för ett bakslag i sädesprisen. Dessa sjönko hastigt, då efter krigens afslutande till¬
förseln åter var obehindrad. De spannmålstullar, som infördes, visade sig oförmögna
att hålla spannmålsprisen uppe gent emot den rikliga tillgång på säd, hvilken orsa¬
kades af en följd gynnsamma inhemska skördar. Detta återverkade naturligen på
jordvärdet. De ännu befintliga sjelfegande bönderna, hvilka kanske hållit sig uppe
endast genom ett hårdt anlitande af sin genom fastighetsvärdets stigande ökade kredit,
funno nu, att deras jord betraktades såsom sämre säkerhet än förut och att de iklädt
sig större förbindelser än de mäktade bära. Följden blef, att ett stort antal mindre
jordbrukare fingo gå ifrån sina jordbruk.
De, som öfverlefde denna kris, skulle emellertid snart få vika för omständig¬
heter, hvilka voro ännu svårare att emotstå. Landets kraftiga industriella utveckling
hade frambringat en klass af rika affärsmän, för hvilka förvärfvandet af jord blef ett
medel till ökadt socialt anseende och politiskt inflytande. Ett residens på lands-
byggden blef ett af målen för den rike uppkomlingens sträfvanden. Häraf följde en
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
55
stark konkurrens om jorden, som dref upp jordens saluvärde vida öfver det värde
den egde på grund af den afkastning man genom jordbruk deraf kunde erhålla.
Under den första af de ofvan skildrade perioderna berodde böndernas fastighetsför-
säljningar väsentligen derpå, att jorden afkastade mindre i bondehand än om den hop-
lades till större spannmålsfarmer, sålunda på jordens olika afkastningsvärde uti olika
egares hand. Det är derför ganska tydligt, att under det senare skedet, då jorden
fick ett artificiellt värde, som afsevärdt öfversteg dess afkastningsvärde äfven under
förmånligaste jordbrukskultur, bönderna i allmänhet icke skulle kunna motstå de
frestande köpeanbuden.
Ett belysande exempel på, i hvilken skala dessa förhållanden verkade, er¬
bjuder en egendom i Westmoreland, som af en rik affärsman sammanköptes genom
226 särskilda köp. Utvecklingen gick slutligen derhän, att enligt en statistik för
1870 2,250 personer egde i medeltal hvardera 2 V2 socken.
Det är af ett visst intresse att undersöka, hvar det var, som bondeståndet
senast försvann, och hvilka de orsaker voro, som der förlänade det lilla jordbruket
dess större motståndskraft. Man finner då, att detta var händelsen dels på sådana
platser, der naturförhållandena icke voro gynnande för spannmålsodling och der bön¬
derna således icke voro utsatta för de stora spannmålsproducenternas köpeanbud,
dels på ett särskildt område Isle of Axholme i Lincolnshire, der jorden visserligen
var god sädesjord, men der folkpsykologiska orsaker bidrog till att i det längsta
möjliga bibehålla jorden i böndernas besittning. Bondebefolkningen härstädes ut¬
märkte sig nemligen icke blott för stor duglighet utan äfven för en stark gemensam-
hetskänsla och inbördes hjelpsamhet, som satte den i stånd att trots de små bruk-
ningsdelarne drifva spannmålsodling efter det stora jordbrukets principer och med
dess framgångsrika resultat. Att emellertid äfven här bondeståndet gick under till-
skrifves en särskild orsak. Det var nemligen folksed inom ifrågavarande landsdel,
att bondens gård odelad tillföll ett af barnen med skyldighet för denne att till sina
syskon erlägga utlösen. Under den period, då jordvärdet på grund af de höga
spannmålsprisen var onaturligt högt uppdrifvet, blefvo också de belopp, som i sådan
utlösen skulle erläggas allt för dryga. De särskilda bönderna blefvo sålunda utan
sin egen förskyllan belastade med förbindelser, som de under det senare skedets
tillbakagående konjunkturer icke förmådde honorera.
En särskild omständighet, som förtjenar beaktande vid studiet af Englands
agrariska förhållanden, är den småningom uppkomna, af lagskipningen gynnade seden
att upprätta familjefideikomiss s. k. entails eller settlements. Dessa, som i England
vunnit oerhörd utbredning, gälla visserligen icke lagligen för mer än förste emotta-
garen och hans efterträdare, men de förnyas med traditionens helgd generation efter
generation. Detta leder helt naturligt dertill, att, sedan jorden en gång frånvunnits
bondeståndet, man svårligen kan tänka sig uppkomsten af ett nytt bondestånd äfven
56
BIL. 2. ERFARENHETER FRÄN UTLANDET.
der de ekonomiska förhållandena eljest skulle antagas kunna verka i riktning mot
jordens uppdelande i smärre besittningar.
England erbjuder emellertid icke blott ett typiskt exempel på latifundiebildning
i senare tider. Man har i detta land äfven haft tillfälle att bevittna, hur det går till,
då latifundiebesittning öfvergår till latifundiekultur. I samma mån som spannmåls¬
priserna sjönko och städernas befolkning ökades, fann man nemligen i England, att
boskapsskötsel, särskildt fårafvel lönade sig bättre än sädesodling, helst man för den
förra behöfde en betydligt mindre personal än för den senare. En stor del af de
forna arrendatorerna blefvo alltså öfverflödiga och uppsades. Detta egde äfven i ännu
högre grad rum der, såsom i förvånande stor utsträckning var förhållandet, åkerbruket
af de rika egendomsegarne nedlades och jorden inrättades till jagtmarker. Men äfven
der sädesodlingen bibehölls, fann man det fördelaktigt att öfvergå från små arrenden
till stora. Jordegarens byggnadsskyldighet blef nemligen derigenom minskad och man
ansåg, att man med större fördel kunde använda åkerbruksmaskiner, om de särskilda
brukningsdelarne gjordes större. Arrendeuppsägningar, kända under namnet clearan-
ccs förekommo derför talrikt och skedde med utomordentlig hänsynslöshet. Arrenda¬
torerna fingo i bästa fall sig upplåtna mindre jordbitar vid kusten, der de hänvisades
att söka sin utkomst i fiske eller också förhjelptes de att utvandra till en annan verlds¬
del, men ofta lemnades de vind för våg. Då de ej sällan vägrade att afflytta, ned¬
brändes husen på arrendegårdarne, och stora områden voro, som det berättas, svart¬
fläckiga af på detta sätt förstörda byggnader. Såsom exempel på den omfattning, i
hvilken dessa uppsägningar egde rum, kan nämnas, att på ett enda gods i Skottland,
der utvecklingen i mycket hade samma förlopp som i England, afhystes under en
period af 10 år en befolkning af 15,000 personer för att ersättas med 39 fårarren-
datorer och dessas herdar; och liknande exempel från England finnas i stort antal.
Upprörande skildringar från denna tid, då “oxar och får började äta människor" finnas
talrikt bevarade och visa, att processen icke aflöpte utan svåra lidanden för den deraf
träffade befolkningen och allvarliga sociala olägenheter.
Resultatet af utvecklingen har emellertid blifvit, att man numera på Englands
landsbyggd endast har att räkna med tre folkklasser: de stora godsegarne, arrenda¬
torerna och arbetarne.
I rent ekonomiskt hänseende har detta system hittills icke verkat skadligt.
Englands jordbruk har under detsamma utvecklat sig till ett af de främsta i verlden.
Och det skulle äfven vara orättvist att icke erkänna, att understundom äfven de
sociala resultaten af systemet varit gynnsamma. Der jordegaren under större delen
af året residerar på sitt gods och befinner sig i goda förinögenhetsvillkor samt hyser
intresse för jordbruket utvecklar sig ofta mellan honom och hans arrendatorer samt
arbetare ett patriarkaliskt förhållande, som icke kan annat än verka välgörande. På
grund af godsets traditioner nöjande sig med måttliga arrenden, beredd till eftergifter
under dåliga år, uppmuntrande och stödjande ifråga om förbättringar och nyttiga före-
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
57
tåg, intresserande sig för skolväsendet och bostadsförhållandena, sjelf med omsorg
om framtiden vårdande egendomens skogar o. s. v., kan en dylik godsegare i en
mängd olika riktningar utöfva ett synnerligen gagnande inflytande.
Men den auktoritet, som sålunda tillkommer en stor jordegare, upphör att
vara en kraft till det goda, när egaren icke besitter de personliga egenskaper eller
den förmögenhetsställning, som utgöra förutsättningarne derför. När egaren är skuld¬
satt och tvungen att söka afpressa sin egendom den största möjliga afkastning, när
han aldrig vistas på egendomen utan öfverlemnar inseendet deröfver åt förvaltare
o. s. v., då blir den makt hans stora jordbesittning tillförsäkrar honom tvärt om en
allvarlig social fara.
En annan olägenhet af det nuvarande systemet ligger deri,, att arrendena i de
flesta fall äro ganska stora och förutsätta afse värda kapital för att kunna rätt skötas.
En följd häraf är, att den engelske jordbruksarbetaren sällan kan ega förhoppning
att kunna arbeta sig upp till arrendator. Häraf alstras liknöjdhet och missnöje, som
i väsentlig mån bidrager till att äfven England framvisar det på senare tider mången¬
städes iakttagna fenomenet af en onaturligt stark folkvandring från landsbyggden till
städerna.
Öfvergår man nu till en undersökning, om och på hvilka sätt staten sökt att
genom lagstiftningsåtgärder motverka den nu skildrade utvecklingen, för hvilkens
faror man icke varit blind, finner man, att det egentligen först är på senare tider
och sedan bondeståndet redan försvunnit, som man ansett sig böra försöka ett in¬
gripande.
Visserligen gjorde man redan tidigare ett försök att stärka de små jordegarne
genom att till dem utskifta de i stor omfattning befintliga allmänningarna (general
Enclosure Act 1845 m. fl. författningar). Dessa försök ledde emellertid till alldeles
motsatt resultat mot det man väntat. Delegarne förlorade sin forna för dem mycket
värdefulla betesrätt på allmänningarna och fingo i stället med full eganderätt ett mindre
stycke jord. Som detta emellertid ofta var aflägset och derför besvärligt att sköta,
föredrog egaren ej sällan att afyttra detsamma, i tanke att han skulle kunna göra
sig större nytta med köpeskillingen. Men penningarne visade sig icke vara något
varaktigt stöd för jordbruket, och i saknad af såväl sin forna betesrätt som dess
surrogat råkade jordbrukaren snart i svårigheter, hvilka gjorde hans gård till ett lätt
byte för egarne till de närbelägna stora godsen.
De hufvudsakliga åtgärder, som på senare tider vidtagits i England för att
bringa de agrariska förhållandena i bättre jemnvigt, kunna sammanföras i följande
grupper:
1. Åtgärder för att skaffa mera jord i marknaden. För att uppluckra den
bundenhet i jordförhållandena, som beror derpå, att så stor del af Englands egen¬
domar äro underkastade fideikomissnatur, medgafs genom Scttled Land Act 1882,
att fideikomiss får säljas af innehafvaren utan nästa fideikomissaries samtycke,
** 8
58
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
hvarvid köpeskillingen träder i stället såsom fideikomiss. Denna lag har hittills haft
föga verkan, beroende dels derpå, att de tillåtna sätten att placera köpeskillingen icke
medgifva erhållandet af tilläckligt hög ränta för att locka till försäljning, dels derpå,
att åkerbruket i England under senaste åren genomgått en kris, som gjort jordbruka¬
rens yrke mindre frestande.
Till ifrågavarande slag af åtgärder kunna ock hänföras de reformer, som vid¬
tagits för att förenkla de invecklade och dyrbara formaliteterna vid fastighetsköp.
2. Åtgärder för att tillförsäkra arrendator erna en tryggare ställning. Den
vanligaste formen af arrende är för närvarande i England tenancy from year to year
eller arrende p£ obestämd tid. Faktiskt får väl i allmänhet en skötsam arrendator
behålla sitt arrende så länge han önskar, men rättsligt sedt är naturligtvis hans ställ¬
ning ytterst osäker. Derjemte ingick länge såsom en grundsats i den engelska arrende¬
lagstiftningen att “hvad som förenas med jorden hör till jorden". Häraf följde, att
en arrendator icke var berättigad att vid afträdet erhålla ersättning för de förbättringar
han å egendomen utfört eller bortföra de inrättningar han derå anbragt.
Genom en Act af iS-jy medgafs emellertid arrendatorn viss rätt i detta afseende,
men denna rätt kunde arrendatorn afsåga sig och ifråga om redan existerande arrende¬
förhållanden kunde jordegaren undandraga sig ersättningsskyldighet genom att upp¬
säga arrendatorn inom viss tid, efter det lagen trädt i kraft. Detta medgifvande hade
till följd, att uppsägningar “nedföllo såsom snöflingor" öfver hela landet och till och
med lagens upphofsman, som var en stor jordegare, skyndade att uppsäga alla sina
arrendatorer. Lagen fick sålunda mycket ringa tillärppning.
Det blef derför nödigt att gå ett steg vidare och genom Agricultural Holdings
Act iSSj gjordes jordegarens ersättningsskyldighet obligatorisk, så att jordegaren icke
kan genom aftal förbehålla sig mindre ersättningsskyldighet än lagen ålägger honom.
Deremot gäller öfverenskommelse eller ortsed, som tillförsäkrar arrendatorn vid¬
sträcktare ersättningsrätt än lagen stadgar. 1883 års lag utsträckte vidare uppsäg-
ningsrätten från sex månader till ett år.
Några mindre ändringar i denna lag hafva sedermera skett genom Agricultural
Holdings Act icjoo, hvilka dock i detta sammanhang icke äro af något särskildt intresse.
Den ersättningsrätt, som enligt dessa lagar tillkommer arrendatorn är dock
icke synnerligen vidsträckt. Med afseende på större och varaktigare förbättringar
såsom uppförande af byggnader och stängsel, nyodlingar o. s. v. fordras, att jord¬
egaren samtyckt till förbättringen. Beträffande dränering gäller att arrendatorn först
måste underrätta jordegaren om sin önskan att verkställa derför erforderliga arbeten.
Vill jordegaren, eger han då sjelf utföra arbetet samt enligt vissa bestämmelser i
anledning af förbättringen höja arrendet eller också med arrendatorn öfverenskomma
om den ersättning, som skall utgå. Först i den händelse jordegaren icke utför arbetet
och öfverenskommelse ej heller träffas, eger arrendatorn verkställa arbetet och derför
erhålla ersättning enligt lagens bestämmelser. Endast ett fåtal förbättringar äro af
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
59
den art, att hvarken samtycke af eller underrättelse till jordegaren erfordras såsom
villkor för ersättnings erhållande.
Slutligen har man försökt att genom statslån underlätta för arrendatorerna att
förvärfva eganderätten till den jord de arrendera. Genom Small Agricultural Hol¬
dings Ad 1892 bestämdes nemligen, bland annat, att arrendatorer af vissa mindre
egendomar (egendomar om högst 50 acres vidd eller 50 £:s årsvärde) kunna af de
s. k. County Councils erhålla lån till högst 4 5 af den köpeskilling jordegaren för
egendomen betingat sig. Detta lån amorteras under loppet af 50 år genom lika
årliga inbetalningar.
3. Åtgärder för att förbättra jordbruksarbetarnes ställning. I-detta afseende
bör i första rummet nämnas Commons Ad af är 1876. Såsom förut nämnts,
funnos ursprungligen i England ett stort antal allmänningar. Ehuru dessa egentligen
utgjorde samfäld egendom endast för jordegarne, hade dock enligt gammal häfd äfven
den närboende arbetarbefolkningen rättighet att å allmänningarne beta sin boskap och
för husbehofvet tillgodogöra sig vissa naturprodukter. Då allmänningarne sedan
delades, fäste man i regel intet afseende vid dessa arbetarnes rättigheter, som för
dem voro af synnerligen stort värde, utan uppdelade allmänningen endast mellan de
egentliga egarne. Genom 1876 års lag tillvaratogs emellertid så tillvida arbetarnes
intressen, att dels rättigheten att dela allmänningar väsentligen inskränktes, dels verk¬
samma bestämmelser infördes, afseende att, när delning förekomme, äfven ett be-
aktansvärdt område skulle afsättas för arbetarbefolkningens räkning.
Den nästa anmärkningsvärda åtgärden till jordbruksarbetarnes fromma afsåg att
skaffa dessa tillfälle till egna jordbruk och skedde genom Allotments Extension Ad
1882. Härigenom ålades förvaltarne af vissa fastighetsegande fromma stiftelser att i
smålotter utarrendera den stiftelserna tillhörande derför lämpliga jorden till arbetare,
backstugusittare och dylika personer. Stiftelsen hade härvid icke någon pröfnings-
rätt med afseende på spekulantens personliga egenskaper utan måste utarrendera till¬
gänglig jordlott till den, som anmälde sig vilja öfvertaga densamma. Försummade
stiftelsens styresmän att göra, hvad på dem ankomme till förverkligande af lagens
afsigter, kunde de i viss ordning tagas i häkte. Lagen synes hafva mött mycket
motstånd, i det att densamma ofta ledt dertill, att de särskilda stiftelsernas intresse
måst tillbakasättas. Dessas styresmän hafva derför föredragit att afgå framför att sätta
lagen i verket, och det har ofta visat sig omöjligt att ersätta dem med andra.
Ett ytterligare steg i samma riktning togs genom Allotments Ad 1887. Här¬
igenom stadgades, att, om sex skattskyldige inom något distrikt så påfordra, den myn¬
dighet, som benämnes Sanitary Authority, skall sätta sig i rörelse för att undersöka,
om inom distriktet förefinnes efterfrågan på mindre jordlägenheter för arbetare, finner
nämnda myndighet, att så är förhållandet och att sådana lägenheter icke kunna erhållas
till skäligt pris och på lämpliga villkor genom frivilliga överenskommelser mellan
jordegare och arbetare, skall densamma köpa eller arrendera lämplig jord och i sin
6o
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
ordning utarrendera den till distriktets arbetarebefolkning. Kan på frivillighetens väg
tillräcklig, för ändamålet lämplig jord icke erhållas, kan Sanitary Authority hos County
Authority begära provisoriskt tillstånd att expropriera jord, men detta tillstånd måste
sedermera bekräftas af parlamentet. Expropriationen får dock ej sträcka sig till parker,
trädgårdar eller annan mark, som afser att bereda trefnad kring något boningshus
och om möjligt bör undvikas att taga oskäligt stor egovidd från samma egare o. s. v.
Sedan Sanitary Authority förvärfvat jorden, anordnar den deraf lämpliga jord¬
lotter och fastställer de villkor, på hvilka desamma komma att utarrenderas. Med
tillstånd af County Authority kan äfven förvärfvas mark för att utarrenderas till flere
såsom gemensam betesmark.
Denna lag erhöll emellertid till en början icke stor tillämpning, emedan de
myndigheter, på hvilka det berodde, om några åtgärder uti ifrågavarande syfte skulle
vidtagas eller ej, voro så sammansatta, att de egde allt för ringa intresse för arbetar-
nes bästa. 1890 utfärdades derför en amending act, hvarigenom bestämdes, att man,
i händelse Sanitary Authority icke visade sig tillmötesgående, kunde vända sig till
County Council, hvilken myndighet då hade samma befogenhet som Sanitary Authority
och äfven i öfrigt tillädes en allmän rätt att öfva uppsigt öfver ifrågavarande för-,
hållanden.
Någon synnerligen stor verkan synas dessa lagar icke hafva haft, åtminstone
direkt, men de påstås dock hafva så till vida varit af nytta, att de gjort jordegarne
benägna att frivilligt, för undvikande af kraftåtgärder, upplåta för ortens arbetarbe¬
folkning behöfliga tomter och jordlägenheter.
Denna lag afsåg emellertid mera s. k. egnahemslägenheter än egentliga smärre
jordbruk. Men det dröjde ej länge förr än man insåg, att det var en angelägenhet
af stor vigt att på konstgjord väg söka tillskapa en folkklass, som i någon mån kunde
jemföras med ett sjelfegande bondestånd. Denna insigt tog sig ett uttryck i det af
en konservativ regering framlagda lagförslag, hvilket gaf anledning till Small Agri-
cultural Holdings Act 181)2.
Enligt denna lag eger County Council befogenhet att, der så finnes behöfligt,
inköpa jord för att deraf bilda smärre jordbrukslägenheter. Sedan jorden förvärfvats,
styckas den och beredes för sitt framtida ändamål genom vägbyggnader, dikningar
och andra dylika åtgärder, och äfven erforderliga byggnader må uppföras. Derefter
bestämmas de blifvande köpesummorna genom att inköps- och beredningskostnaderna
på lämpligt sätt fördelas mellan de olika lägenheterna, hvartill läggas de legala kostna¬
derna för den blifvande försäljningen. Köparen skall betala minst 1/5 af köpeskillingen
kontant. Af återstoden kan V4 om så anses lämpligt läggas på jorden såsom en
ständig ränta, hvaremot det öfriga skall amorteras genom halfårliga inbetalningar
under en tid af högst 50 år, med rätt dock för köparen att, när han så önskar,
betala allt hvad som ännu är oguldet. Under 20 år från försäljningsdagen och der¬
efter, så länge köpeskillingen är obetald, är eganderätten i regel underkastad vissa
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET. 6l
inskränkningar. Fastigheten får icke delas, öfverlåtas eller utarrenderas utan tillstånd
af County Council. Den måste odlas af egaren eller besittaren och får icke nyttjas
för annat än jordbruksändamål. På densamma får icke finnas mera än en gård. Hus,
som uppföras, måste byggas i öfverensstämmelse med gifna föreskrifter. Öfverträdes
några af dessa bestämmelser, kan County Council låta sälja lägenheten. Finner County
Council, att en spekulant icke är i stånd att köpa' de lägenheter, som utbjudas, har
denna myndighet rättighet att utarrendera lägenheter, som icke öfverstiga ett visst
mått. Af lagens förhistoria finner man, att denna bestämmelses behöflighet särskildt
framhållits från arbetarvänligt håll, i det att man ansett det ofta vara förmånligare för
en arbetare att öfvertaga jorden på arrende än att förvärfva den med eganderätt.
Der jorden, såsom i närheten af städer och större samhällen har ett af framtidsspe-
kulation uppdrifvet värde, som från jordbrukssynpunkt är för högt, har County Council
rätt att skaffa sig det erforderliga jordmaterialet genom arrende i stället för genom
köp. För att kunna utföra de åligganden, som sålunda uppdragits åt County Councils,
hafva dessa af allmänna medel en kredit, som beräknas för hela landet uppgå till
omkring xo,000,000 £.
I Irland äro som bekant de stora jordegendomarne förherrskande i ännu högre
grad än i England. Orsakerna till denna jordens koncentration äro nog delvis åt¬
minstone under senare tider desamma i det förra landet som i det senare, men i
Irland har processen hufvudsakligast skett på våldets väg under de eröfringskrig och
inbördes oroligheter, för hvilka landet varit utsatt. Oaktadt de båda länderna så¬
lunda likna hvarandra deruti, att jorden är uppdelad i ett fåtal stora jordegendomar,
förete de likväl i agrariskt afseende högst väsentliga olikheter. Under det i England
de på arrende upplåtna brukningsdelarne äro stora och arrendatorerna i allmänhet ega
en god ekonomisk ställning, är i stora delar af Irland ett alldeles motsatt förhållande
rådande. Den befolkning, som i sistnämnda land undanträngdes vid och genom de
störa egendomarnes bildande har nemligen icke haft samma förmåga som de deposse-
derade små jordbrukarne i England att anpassa sig efter den förändrade situationen
och finna sin utkomst genom att i erforderlig utsträckning emigrera eller egna sig åt
andra förvärfsgrenar än jordbruket. Irländarens kärlek till fosterjorden och hans sega
fasthållande vid jordbruksyrket har ledt till, att en stor del af det folk, som bortdrifvits
från de stora egendomarne i de bästa jordbruksdistrikten, samlat sig i bergstrakterna
eller på områden, der jorden icke varit tillräckligt gifvande för att locka till anläggandet
af större jordbruk. De små arrenden, som här stått till buds, hafva i mån af befolkningens
tillväxt uppdelats i ännu mindre. De hafva slutligen blifvit så små, att de för arrenda-
torernas hjelpliga bergning äro fullständigt otillräckliga. Befolkningen i dessa s. k.
“öfverbefolkade distrikt" söker visserligen bidraga till sitt uppehälle genom periodiskt
jordbruksarbete i England och Skottland, genom fiske o. dyl., men dessa biförtjenster
Irland.
62
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
äro icke tillräckligt inbringande för att icke verklig nöd skall uppstå, då genom
potatisskördens felslående folket beröfvas sitt hufvudsakligaste existensmedel.
En annan omständighet, som bidragit att än mera försämra arrendatorernas
ställning, är den, att förhållandet mellan jordegare och arrendator långt ifrån att vara
prägladt af den patriarkaliska välvilja, som så ofta förekommer i England, tvärt om
utmärkts af en viss fiendtlighet. Den irländske jorddrotten, som sällan personligen
vistas på sin egendom, hvars skötsel han öfverlemnar åt förvaltare, har föga annat
intresse för jorden än att afvinna denna så mycket inkomster som möjligt. De för¬
bättringar driftiga arrendatorer företagit på den arrenderade jorden hafva derför oftast
ledt icke till någon väsentlig förbättring af arrendatorns ställning utan till arrende¬
förhöjningar, som i sin ordning verkat afskräckande med afseende på nya förbättrings-
företag. Skillnad i religion och härstamning mellan de jordegande engelska eller
skottska eröfrarnes ättlingar och landets ursprungliga befolkning hafva än vidare skärpt
motsättningen, hvilken, som bekant ofta tagit sig uttryck i allvarsamma våldsdåd och
oroligheter.
Emellertid får man icke, om man vill rätt förstå innebörden af den irländska
agrarlagstiftningen, förbise, att om denna klass af arrendatorer är den talrikaste, den
dock icke är den enda. Det finnes äfven ett stort antal arrendatorer, som hafva så
pass stora arrenden, att de under förutsättning af skäliga och deras sjelfständighet
betryggande arrendevillkor kunna antagas komma att utveckla sig till ett hjelpligen
bergadt och tillfredsställdt folkelement.
Slutligen förekomma också i vissa distrikt, der betesmarkerna äro af den yp¬
persta beskaffenhet, stora boskapsfarmer. Dessas brukare tillhöra mera affärsmännens
än jordbrukarnes klass, de äro fullständigt i stånd att gent emot jordegarne bevaka
sina egna intressen och deras ställning kan på intet sätt anses ömmande.
Det erfordras emellertid ännu en anmärkning. I Ulster hade förhållandena
utvecklat sig i en något bättre riktning. I detta landskap rådde nemligen mera öfver¬
ensstämmelse i härstamning och religion mellan befolkningen och de stora jordegarne
och förhållandet dem emellan utmärktes af större sympati. Enligt rådande landssed
ansågs arrendatorn derstädes vara berättigad icke blott att fortsätta med arrendet så
länge han betalade legan, utan äfven ätt sälja eller genom testamente förfoga öfver
brukningsrätten. Äfven erkändes allmänt, att legan icke borde oskäligt höjas.
Frånsedt detta undantag föreföll emellertid ställningen i Irland vid midten af
förra århundradet i hög grad tröstlös. Lagstiftningens ingripande påyrkades allmänt
och de följande årtiondena fingo bevittna tillkomsten af lagar, hvilka i sig inneburit
en fullständig agrarisk revolution.
Denna omfattande och energiska lagstiftning, som endast i situationens allvar¬
samma beskaffenhet finner sin förklaring, är, om ock under lugnare förhållanden föga
efterföljansvärd, dock så tillvida af intresse som den visat huru svårbotade de sociala
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET. 63
missförhållandena aro, hvilka uppkomma, om en skadlig rubbning i jordfördelningen
tillätes allt för länge fortgå. Lagstiftningen inleddes med:
Irisli Land Ad iSyo. Genom denna upphöjdes landsseden i Ulster och andra
liknande sedvänjor till lag, och äfven för det öfriga Irland infördes ett delvis analogt
system. Lagen tillförsäkrade nemligen arrendatorn en viss rätt att, då han afträdde
sitt arrende, erhålla ersättning för förbättringar å egendomen och tilläde honom äfven
godtgörelse för förlorad arrenderätt, derest han af jordegaren uppsades af annan an¬
ledning än underlåtenhet att erlägga legan. Genom dessa bestämmelser ville man
indirekt åstadkomma äfven att jordegaren förlorade lusten att uppsäga sina arrenda-
torer eller höja deras arrenden.
Men ifrågavarande lag innehöll äfven en annan grupp bestämmelser, de s. k.
Brightska klausulerna. Dessa afsågo att befordra arrendatorernas förvandling till
sjelfegande och stadgade, att en arrendator, som ville köpa den gård han arrenderade
och derom lyckats öfverenskomma med jordegaren, kunde af allmänna medel erhålla
lån till två tredjedelar af köpeskillingen. Detta lån med ränta skulle sedan amorteras
under 35 år genom lika årliga inbetalningar.
Verkningarne af 1870 års landakt blefvo emellertid försvinnande. Till en
början visade sig skyddet mot obehöriga arrendeförhöjningar illusoriskt. Höjdes
arrendet, hade arrendatorn visserligen utvägen att lemna fastigheten och var då be¬
rättigad att få ersättning för gjorda förbättringar, men att afstå från arrendet var
honom i de flesta fall af brist på andra existensutvägar omöjligt, och han måste derför
vanligen utan vidare underkasta sig arrendeafgiftens höjande.
Hvad åter angår arrendatorernas tillämnade eganderättsförvärf, fann man snart,
att det i regeln var omöjligt för arrendatorerna att uppbringa den tredjedel af köpe¬
skillingen, hvilken icke täcktes af de lån . staten lemnade.
Så korn den fruktansvärda åkerbrukskrisen 1878 och 1879, då de ständiga
höstregnen förstörde potatis- och hafreskördarne. Den nöd och de ekonomiska svå¬
righeter, som häraf uppstodo, gjorde tillståndet i landet i hög grad upprördt. En
nästan allmän begäran om vidare skydd höjdes från landets arrendatorer och formu¬
lerades i de tre bekanta fordringarne (“ the three F:s“) fixity of tenure, free sale och
fair rcnts; d. v. s. man begärde, att arrendena skulle göras ouppsägbara från jord-
egarens sida, att arrendator skulle ega till annan afyttra sin arrenderätt och att offentlig
kontroll skulle anordnas öfver arrendeafgifterna, så att dessa ej skulle kunna öfver¬
skrida skäligt belopp.
Denna våldsamma folkopinion, som tog sig uttryck i bildandet af den bekanta
landligan, i agrarmord och boycottning af de jordegare, som uppsade sina arrenda¬
torer, var för regeringen omöjlig att emotstå, och under trycket af densamma skred
man till en lagstiftning, hvilken ansetts innebära en af de mest genomgripande agra-
riska reformer, som i något land egt rum. Denna lagstiftning skedde genom
64
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
Land Law Act 1881. Häri tillmötesgingos nämnda tre fordringar på i hufvudsak
följande sätt.
1. Jordegarens rätt att uppsäga en anställd arrendator inskränktes till vissa
fall, såsom att arrendatorn vanvårdade egendomen, upplät delar deraf åt subarrendator
eller icke betalade iegan. I regel blef emellertid arrenderätten perpetuell eller med
andra ord en slags stadgad åborätt. Arrendatorn får sålunda behålla arrendet under
sin lifstid och kan genom testamente förfoga öfver detsamma, dock måste bruknings¬
rätten testamenteras odelad till en person. Finnes ej testamente, få arfvingarne be¬
hålla arrenderätten, såvidt de komma öfverens om, hvem som skall utöfva densamma.
Kunna de ej sämjas, måste arrenderätten säljas.
2. Arrendatorn förklarades berättigad att när som helst sälja sin arrenderätt,
men jordegaren hade dervid förköpsrätt för den summa, hvarom kunde öfverenskom-
mas eller som bestämdes af domstol. Likaledes kunde jordegaren vägra godkänna
köparen såsom arrendator, derest han dertill egde skälig anledning, hvilket i händelse
af tvist pröfvades af domstol.
3. I ändamål att förekomma oskäliga arrendeafgifter stadgades, att arrendatorn
skulle ega påfordra, att arrendeafgiftens belopp bestämdes af offentlig myndighet. Den
sålunda fastställda arrendeafgiften kunde sedermera icke höjas under femton år, och
tolf månader före utgången af dessa år kunde arrendatorn på enahanda sätt begära
fastställande af skälig arrendeafgift för en ytterligare tidrymd af femton år o. s. v,
Från lagens bestämmelser undantogos likväl arrende af vissa slags egendom, särskildt
af betesfarmer, som betingade mer än 50 £ i årligt arrende.
I öfrigt innehöll ifrågavarande lag äfven stadganden, afseende att hjelpa upp de
Brightska klausulerna i 1870 års akt. Sålunda medgafs, att af allmänna medel fick
förskjutas ett belopp motsvarande tre fjerdedelar af den mellan jordegaren och arren¬
datorn öfverenskomna köpeskillingen och amorteringstiden ändrades från 35 till 49
år. Den s. k. landkommissionen, åt hvilken lagen anförtrodde åtskilliga uppgifter,
berättigades jemväl att sjelf köpa den arrenderade jorden och sälja den till arrenda¬
torn på enahanda villkor. Så länge skulden ej var slutamorterad fick köparen ej
dela egendomen eller arrendera ut den, och gjorde han konkurs, kunde kommissionen
sälja egendomen åt någon annan.
Redan året efter lagens utfärdande visade det sig nödigt att komplettera den¬
samma med nya bestämmelser. Dessa innefattades i
Arrears Act 1882.
Sedan nödåren 1878 och 1879 hade en stor del af de mindre arrendatorerna
resterande arrendeskuld. På grund häraf kunde de uppsägas. Af fruktan för att
jordegarne skulle begagna sig af denna uppsägningsrätt, vågade de sålunda gäldbundna
arrendatorerna icke anlita domstolame för att få sina arrenden jemkade i öfverens¬
stämmelse med landaktens bestämmelser. För att emellertid förhjelpa arrendatorerna
till det afsedda skyddet framlade regeringen det lagförslag, som 1882 antogs och
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
65
utfärdades under namnet Arrears ad. Denna lag stadgade, att, om en arrendator,
hvilken i arrende hade att erlägga högst 30 £, men häftade för oguldna arrendeaf-
gifter, betalade arrendet för året 1880—1881 och visade, att han vore oförmögen
att erlägga återstoden af det oguldna, så åtog sig staten att godtgöra jordegaren
hälften af denna återstod, dock högst ett års arrendeafgift. Resten af jordegarens
fordran afskrefs, oberoende af hans samtycke.
Då regeringen framlade detta lagförslag, erkände den, att detsamma icke kunde
från principiell synpunkt försvaras, men förklarade tillika, att lagen vore nödvändig
för att det nya systemet skulle kunna komma i gång. Lagen mötte det häftigaste
motstånd, men lyckades slutligen vinna majoritet. Till en del synes detta hafva
berott derpå, att de, som närmast kränktes af det principiellt betänkliga i lagen, de
irländska jordegarne, ansågo det tvångsackord lagen innehöll, tack vare statens del¬
tagande, icke i materiellt afseende vara för dem ofördelaktigt, utan att de snarare på
detta sätt skulle kunna få större del af arrendet guldet än de eljest kunde förvänta.
Lagen hade stor och ögonblicklig verkan. Den tillämpades beträffande 129,952
arrendatorer och tusentals af dessa kunde sedermera i skydd af landakten få sina
arrenden nedsatta. Det belopp, som för ändamålet erlades af allmänna medel, upp¬
gick till 812,321 £.
Den nästa vigtigare lagstiftningsåtgärden på ifrågavarande område var
Purchase of Land Ad i88j.
Såsom nämndt innehöll 1881 års jordlag vissa bestämmelser, afsedda att
underlätta för arrendatorerna att förvärfva eganderätten till den jord de arrenderade.
Det visade sig emellertid, att dessa bestämmelser icke voro tillräckligt verksamma.
Sedan arrendatorn fått sin arrenderätt förvandlad i en ständig besittningsrätt, var han
mindre angelägen att förvärfva sjelfva eganderätten, helst han då måste förfoga öfver
ett kapital, motsvarande den fjerdedel af köpeskillingen, som staten icke lemnade ho¬
nom i försträckning. 1885 års lag gick emellertid vidare på den inslagna vägen
och stadgade, att om jordegaren och arrendatorn öfverenskommit om, att den sist¬
nämnda skulle köpa den arrenderade jorden och landkommissionen fann det betin¬
gade priset skäligt, kunde kommissionen af allmänna medel förskjuta hela köpeskillingen.
Det lån arrendatorn sålunda erhöll, löpte med tre procents ränta. Arrendatorn skulle
emellertid årligen i sammanlagd ränta och amortering erlägga fyra procent af det
ursprungliga lånebeloppet och på detta sätt amorterades lånet under 49 år. Af köpe¬
skillingen egde landkommissionen innehålla en femtedel såsom en garantifond, af
hvilken staten godtgjorde sig, derest köparen icke fullgjorde sina förpliktelser, men
denna femtedel skulle utbetalas till jordegaren, sedan motsvarande belopp influtit genom
arrendatorns amorteringar.
Det sålunda införda systemet, att staten förskotterade hela köpeskillingen, visade
sig genast synnerligen verksamt för befordrande af det afsedda ändamålet.
1886 inträffade i Irland en ny åkerbrukskris, föranledd af missväxt och ut¬
66
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
ländsk konkurrens. Det befanns då, att de arrendeafgifter, som enligt 1881 årslag
fixerats för en 15-årsperiod, utmätts för dryga för de sedermera inträffade förhållan¬
dena. Detta gaf anledning till
Land Law ad 1887.
Enligt denna lag erhöll landkommissionen befogenhet att efter en viss skala
baserad på prisfallet å jordbruksprodukter reducera de arrendeafgifter, som blifvit
lagligen fastställda före 1886.
Purchase of Land Ad i8(ji.
För att landkommissionen skulle kunna utöfva den verksamhet, som uppdragits
åt densamma med afseende på förmedlandet af arrendatorernas fastighetsköp hade
genom olika akter ställts till dess förfogande ett statsanslag af tillsammans 10,000,000 £.
Vid början af år 1891 var detta anslag till största delen förbrukadt och 13,700
arrendatorer hade derigenom blifvit sjelfegande. I medeltal hade dessa arrendatorer
i köpeskilling fatt erlägga ett belopp, motsvarande omkring 17V2 gång den årliga
arrendeafgiften. De årliga amorteringar ne hade blifvit punktligt betalade och staten
hade icke på affären förlorat några penningar. För att ytterligare utveckla denna
statsverksamhet antogs 1891 en ny Purchase of Land act. Systemet var i denna
lag i hufvudsak detsamma som i 1885 års akt, men derigenom att vissa irländska fonder
och inkomster sattes såsom säkerhet för de medel, som de förenade rikenas gemen¬
samma skattkammare förskotterade till landkommissionens ifrågavarande verksamhet,
vågade man höja detta anslag, så att kommissionen hade till sitt förfogande en
kredit af intill 33,000,000 £. Derjemte föreskrefs, att de årliga inbetalningarne
skulle återgå till fonden, som sålunda ständigt förnyades. Medelst denna fond ansåg
man det kunna blifva möjligt att under loppet af 100 år låta Irlands hela åker-
bruksjord öfvergå i sjelfegande mindre jordbrukares besittning. Lagen berättigade
äfven uppsagda arrendatorer, som uppträdde såsom spekulanter på de gårdar de
förut arrenderat, att erhålla statslån af ifrågavarande beskaffenhet. Säljaren erhöll
betalningen icke såsom enligt 1885 års lag kontant utan uti statsobligationer.
1891 års akt visade sig emellertid icke på långt när verka så befordrande på
köpen som 1885 års lag. En af orsakerna härtill synes hafva varit de invecklade
och olämpliga formaliteter, som voro förenade med köp enligt 1891 års lagstiftning
och som hade till följd, att en spekulant måste underteckna en förbindelse att köpa
ifrågavarande jord, innan det var honom möjligt att beräkna, huru stora de årliga
amorteringarne skulle komma att ställa sig, hvilket naturligen på honom verkade
afskräckande.
En ny akt af 1896 förenklade emellertid dessa formaliteter och införde der¬
jemte ett system med periodvis sjunkande amorteringsbelopp, så att de 4 procent,
som skulle erläggas i sammanlagd ränta och amortering efter de 10 första årens ut¬
gång, beräknades endast på den då återstående oguldna delen af kapitalet. Detta
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET. 67
upprepades efter 20 och 30 år. På detta sätt slutamorteras beloppet på omkring
70 år. Säljaren betalades äfven enligt denna akt med statsobligationer.
Då dessa obligationer vid tiden för lagens utfärdande i marknaden betalades
efter no procent, voro jordegarne till en början synnerligen benägna för försäljning,
men då obligationernas notering småningom sjönk ända till 91 procent (1901) blef
det ej vidare någon fördel att sälja, och hela rörelsen afstannade.
Emellertid hade under tiden till den x mars 1902 omkring 63,000 arren-
datorer blifvit sjelfegande och öfver 2,000,000 acres jord blifvit bondeegendom.
Ännu återstod dock arrenden till ett sammanlagdt arrendevärde af mellan 5 och 6
millioner £ om året. För att undanrödja en del af de olägenheter de gamla lagarne
visat sig medföra samt än mera befordra försäljningarna antogs 1903 en ytterligare
lag: Irish Landact 1903. Ett af denna lags många ändamål var att uppmuntra jord¬
egarne till att systematiskt låta alla arrendegårdarne på deras egendomar förvandlas
till sjelfständiga bondebesittningar. I detta syfte har en summa af 12,000,000 £
anslagits för att i gåfva utdelas till de jordegare som visa sig villiga att sålunda i
större skala befordra ifrågavarande sociala önskemål. En säljande jordegare erhåller
af denna fond ett belopp motsvarande tolf procent af den betingade köpeskillingen.
För att slippa i hvarje särskildt fall pröfva om den öfverenskomna köpeskillingen
är skälig, så att staten utan allt för stor risk kan inlåta sig på densammas för-
skotterande, stadgar 1903 års lag att dylikt förskott alltid skall lernnas, om köpe¬
skillingen står i ett visst förhållande till arrendesumman, sådan denna enligt före¬
gående lagars stadganden om fair rents bestämts af offentlig myndighet1).
Säljaren skall nu erhålla betalningen kontant i stället för i obligationer.
Vidare förklaras vissa nya kategorier köpare (ej blott arrendatorer eller f. d. arren-
datorer af den ifrågavarande jorden) berättigade till ifrågavarande understöd. Slut¬
ligen hänföras äfven vissa nya slags fastigheter under den grupp af jordegendomar,
hvilkas försäljande lagen vill befordra. Lagen innehöll jemväl en stor mängd andra
bestämmelser, hvilka dock i detta sammanhang synas vara af mindre intresse.
Det skulle föra för långt att här redogöra för de bestämmelser nu nämnda
lagar äfvensom åtskilliga andra författningar innehålla i syfte att minska trängseln i de
öfverbefolkade distrikten och förbättra jordbruksarbetarnes ställning. Så mycket må
dock nämnas, att man i förstnämnde afseende bland annat tillsatt en offentlig, med
rikliga penningemedel försedd kommission, hvilkens verksamhet går ut på att under¬
stödja vissa familjers emigrerande eller afflyttning till mindre befolkade trakter af
Irland för att den förut af dem brukade jorden skall kunna användas till utökning af
deras grannars jordbruk, äfvensom att på hvarjehanda andra sätt understödja desmå
jordbrukarne och befordra deras jordbruk. Med afseende på jordbruksarbetarne har
en af de vigtigaste uppgifterna varit att skaffa dem lämpliga bostäder med någon
*) Dylika s. k. judicial rents uppgifvas under tiden till den i mars 1902 hafva fastställts i
338,843 fall.
68
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
Skottland.
mindre tillhörande jordtäppa och för detta ändamål medgafs genom lagar af 1883
och 1885, att jord finge under ledning af viss offentlig myndighet exproprieras eller
tvångsvis arrenderas i temligen nära öfverensstämmelse med den engelska lagstiftning
i enahanda syfte, hvarför redogörelse ofvan lemnats.
Äfven Skottland eger hufvudsakligast stora jordegendomar. I södra delarne
af landet har utvecklingens gång varit i hufvudsak densamma som i England. I hög¬
länderna deremot beror de stora jordegendomarnes uppkomst till stor del på en
juridisk missuppfattning af clanförfattningen. Man glömde nemligen, eller fann det
fördelaktigt att glömma, att clanen ursprungligen haft någon slags kollektiv egande-
rätt till jorden och att clanchefen endast varit dess politiske höfding, samt började
betrakta den sistnämnde såsom den private egaren till jorden och clanens medlemmar
såsom hans arrendatorer. Dermed voro de stora egendomarne färdigbildade.
Äfven för närvarande förete förhållandena i södra och norra Skottland väsent¬
liga olikheter. I lågländerna finnas likasom i England hufvudsakligen stora arrende¬
gårdar, men dessa äro icke såsom i England, upplåtna på obestämd tid med årlig
uppsägningsrätt utan utlemnas vanligen på s. k. leases, afseende 19 år.
Hvad norra Skottland åter vidkommer, påminna förhållandena derstädes mycket
om Irland med en talrik klass af småarrendatorer, s. k. crofters, som ofta icke af
sitt jordbruk kunna vinna erforderlig utkomst, utan äro hänvisade till biförtjenster.
Äfven i Nordskottland talar man lika som i Irland om “öfverbefolkade distrikt".
Den agrariska lagstiftningen i Skottland har derför starka beröringspunkter
både med den engelska och den irländska.
En hel del af de lagar, som omnämnts under England, gälla äfven Skottland.
Här torde redogörelse endast böra lemnas för den från social synpunkt märkliga,
speciellt för Skottland gällande lag, som bär namnet Crofters Act 1886.
Denna lag är i mycket en efterbildning af 1881 års irländska jordlag. I vissa
afseenden är den förra moderatare än den senare, men i andra delar är åter den
skottska lagen radikalare än den irländska, i det den innehåller vissa energiska
stadganden, som först senare blifvit lag i Irland.
Crofters Act tillmötesgår endast två af de nämnda irländska fordringarna
nemligen fixity of tenure och fair rents, men ger deremot icke rätt till free sate.
Croftern får således icke sälja sin arrenderätt, men han är berättigad att testamentera
den till sin hustru eller arfvinge och i brist på testamente går arrenderätten i arf
efter en viss på förstfödslorätt byggd arfsordning. Att croftern icke får sälja sin
arrenderätt har den afsedda följden, att han ej heller kan pantsätta den. Härigenom
närmar sig institutet något den amerikanska homesteadlagstiftningen. Bland andra
skiljaktigheter mellan den irländska och den skottska lagen må nämnas följande:
1. Den skottska croftern kan få sin arrendeafgift reviderad af domstol hvart
sjunde år (i Irland hvart femtonde).
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
69
2. I Skottland har den kommission, som bestämmer arrendeafgifternas belopp,
rätt att i den mån så finnes skäligt afskrifva all befintlig arrendeskuld eller ned¬
sätta den.
, 3. Om fém eller flera crofters hos den s. k. Crofters Commission, begära
att få sin arrendejord eller sin betesrätt utvidgade, är kommissionen berättigad att
genom tvångsarrende skaffa den behöfliga jorden. Detta får dock endast ega rum,
om egaren vägrar att utarrendera jorden mot skälig afgift, och sökandena finnas vara
i stånd såväl att betala skälig lega som att bruka åkerjorden och anskaffa en med
afseende på betesmarken tillräcklig kreatursbesättning. Den jord, som sålunda tages
i anspråk, måste vidare ligga i croftersgårdens närhet. Om jorden redan är ut¬
arrenderad, erfordras samtycke af såväl jordegaren som arrendatorn, såvida ej arren¬
det afser allenast vissa slags jagtmark. Jord får ej på detta sätt frånhändas egaren
a) om den utgör del af trädgård, park eller plantering,
b) om den utgör del af någon farm, utarrenderad eller icke, såvida icke
kommissionen finner att det ifrågavarande stycket kan tagas, utan att återstodens
arrendevärde deraf lider förfång,
c) om den hör till en farm, som icke ger 100 £ i årligt arrende,
d) om den består af åker och äng, belägen i omedelbar närhet till herregård
eller arrendatorsboställe eller om dess besittningstagande skulle i märklig mån för¬
minska trefnaden vid dylik bostad,
e) om den utgör del af en jagtpark och dess användning för lagens ändamål
skulle afsevärdt förminska återstodens användbarhet som jagtpark, eller lända till för¬
fång för ortsbefolkningen i det distrikt, der jagtparken är belägen (derigenom att till¬
fällen till förtjenster såsom jagtbiträden minskas).
Det tillägg, som sålunda kan tilldelas en croftersgård, får dock icke vara så
stort, att det helas arrendevärde kommer att öfverstiga 15 £ om året. Den tillagda
jorden blir underkastad samma legala villkor, som den. ursprungliga gården.
Utom dessa bestämmelser innehåller Crofters Act jemväl stadganden, som afse
att tillförsäkra croftern rätt att vid eventuellt afträde af arrendet erhålla ersättning
för förbättringar i något vidsträcktare mån än som föreskrifves i Agricultural Hol¬
dings Act. Några särskilda bestämmelser i syfte att för crofters underlätta för-
värfvandet af eganderätt till de lägenheter de brukade, innehöll deremot icke denna lag.
Lagen hade i vissa afseenden ganska stor verkan. Under den första femårs¬
perioden bestämde kommissionen arrendeafgiftens belopp i 11,679 fall. Dervid ned-
sattes den förut utgående legan med i medeltal omkring 28 procent. Af oguldna
arrenden afskrefvos omkring 67 procent. Deremot synes bestämmelserna om crofters-
gårdarnes förstorande genom tilldelandet af ytterligare mark icke hafva vunnit någon
afsevärd tillämpning.
I Preussen är det egentligen de östligaste provinserna (Preussen, Pommern,
Brandenburg och Schlesien), som i förevarande afseenden förtjena uppmärksamhet.
Preussen.
70
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
Härstädes hade ur medeltidens feodalsystem utvecklat sig en sådan fördelning af
jorden, att jordbesittningarne väsentligen utgjordes af stora riddargods äfvensom
städer och korporationer tillhörande vidsträckta domäner, å ena sidan, samt å andra
sidan en mängd .dessa gods och domäner underlydande landbohemman, hvilkas inne¬
hafvare bildade landets egentliga bondestånd. Förhållandet emellan de stora godsens
egare och landbönderna led af någon oklarhet, och bestämmelserna derom voro olika
i olika landsdelar. Ett temligen gemensamt drag synes emellertid hafva varit, att
bönderna icke voro sjelfegande, utan stodo i ett visst personligt underdånighets-
förhållande till herregodsens innehafvare samt voro skyldiga att till dessa utgöra dags¬
verken och andra prestationer. Men icke heller storgodsens besittare kunde anses
vara i vanlig mening egare till ifrågavarande landbohemman, af hvilka en del be-
suttos med ärftlig nyttjanderätt, utan de egde dertill allenast ett af större eller mindre
befogenheter åtföljdt öfverherrskap.
Med jordbrukets stigande utveckling började emellertid de stora jordegarne,
gynnade af eganderättsförhållandenas oklarhet, indraga landbohemmanen under eget
bruk, hvilket från jordbrukssynpunkt befanns fördelaktigare (Bauernlegungen). Sär-
skildt gynnades denna process deraf, att genom trettioåriga krigets härjningar en hel
del landbohemman blifvit utan åbo, samt hela bondeklassen i allmänhet ekonomiskt
försvagats. De stora egendomarne började sålunda allt mera tillväxa på bonde¬
ståndets bekostnad.
Af särskildt intresse är att jemföra, huru förhållandena härvid utvecklade sig
i den del af Pommern, som genom westfaliska freden tillädes Sverige, med det sätt,
hvarpå utvecklingen egde rum i det preussiska Pommern samt närliggande preussiska
provinser. Utgångspunkten var i båda fallen densamma, men resultatet blef helt
olika, och orsaken härtill är att söka i lagstiftningsåtgärder, hvilka företagits inom
det senare området, men ej inom det förra.
I det svenska Pommern fick nemligen storgodsbildningen ohejdadt fortgå, och
följderna deraf visade sig deri, att då landet i början af 1800-talet återleirinades
till Preussen det egentliga bondeståndet derstädes så godt som fullständigt försvunnit.
I de preussiska provinserna åter vidtogos under perioden 1749 — 1807 en
del lagstiftningsåtgärder, hvilka pläga sammanfattas under benämningen Bauernschutz.
Dessa åtgärder hade kanske mindre sin grund i en rätt insigt om frågans mångsidiga
och djupa sociala innebörd än i de militäriskt anlagda furstarnes fruktan, att genom
bondeståndets decimerande härens tillgång på godt soldatmaterial skulle äfventyras
samt i de under detta tidehvarf allmänt rådande sträfvandena att befrämja folk¬
ökningen för att erhålla en större kår af skattebetalande. Ifrågavarande lagstiftning
bestod deri, att godsegarne vid straff förbjödos att under sina gods indraga något
landbohemman eller sammanslå flera dylika hemman till ett. I stället befalldes de
att alltid hålla befintliga landbohemman besatta med åbor och i vissa fall äfven att
med ny åbo förse hemman, som vid lagens utfärdande redan länge varit åbolöst.
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
71
Med stor stränghet öfvervakades, att dessa författningar efterlefdes, och på detta sätt
blef inom dessa trakter bondeståndet räddadt från en eljest sannolik undergång.
Till detta resultat bidrog emellertid äfven en samtidigt pågående kolonisation
å statsdomänerna. Fredrik den store lär för detta ändamål under sin regering hafva
utlagt ända till 25 millioner Thaler och grundat 900 kolonistbyar, förutom ett be¬
tydligt större antal enskilda nybyggen, bör de i senare hälften af 1700-talet an¬
lagda nybyggena gällde såsom regel, att de icke utan tillstånd af offentlig myndighet
fingo utarrenderas, afyttras eller intecknas förr än i tredje generationen. Dessutom
voro de underkastade en ganska sträng tillsyn af amtmannen.
De stora omhvälfningar i styrelseformer och tänkesätt, som den franska revolu¬
tionen medförde, hade sina verkningar äfven på agrarpolitiken. Man började sträfva
efter största möjliga frihet äfven på jordlagstiftningens område och man såg i denna
frihet och i ett system, som gjorde hvarje jordbrukare i största möjliga grad till sjelf-
egande, den förnämsta häfstången för jordbrukets framåtskridande. I Preussen gaf
detta föreställningssätt upphof till den 1807 började lagstiftning, som fått namn
af det Stein-Hardenbergska systemet. Detta system bibehöll det gamla intresset för
bondeståndet, men gaf detsamma en ny riktning, i det att man framför allt sökte
göra bönderna fria från det beroende, hvari de stodo till herregodsens egare, så att
de kunde blifva fullt sjelfständiga och sjelfegande. (Bauernbefreiung). Detta genom¬
fördes småningom, hufvudsakligen på det sätt att från landbohemmanen utbröts och
tillädes herregårdarne så stor jordvidd, som kunde anses motsvara värdet af de
rättigheter, med hvilka de senares öfverherrskap var förenadt. Återstoden tillföll åborna
med full eganderätt. Jordförhållandena i de östra preussiska provinserna blefvo på
detta sätt så tillvida lyckligt ordnade, att en nyttig blandning af större gods och
bondgårdar i allmänhet var rådande.
På detta frihetssystem har emellertid under senare tider i viss mån följt en
reaktion. Man har kommit underfund med, att den ekonomiska harmoni man väntat
sig under förhållandenas fullt fria utveckling dröjt att inställa sig. I allt vidare
nationalekonomiska kretsar, har man börjat inse, att den på studerkammaren upp¬
konstruerade optimismen i detta afseende icke håller streck inför en bekymmersam
utvecklings realiteter. Agrarpolitiken har derigenom bragts in i ett nytt skede, som
man kallat det social-politiska och som utmärker sig för en kraftig statsförsorg uti de
hänseenden, hvarom nu är fråga. Den fara, som i Preussen föranledt statens in¬
gripande, är emellertid icke, att man för tillfället har att frukta för vare sig någon
allmän vådlig latifundiebildning eller någon alltför långt gående jordstyckning. Faran
är af annan art. Det har nemligen visat sig, att landet småningom blottas på jord¬
bruksarbetare, enär dessa utvandra dels till främmande länder dels till städerna, der
de uppsugas af industrien. Man har ansett, att detta i mycket hög grad berott
derpå, att jordbruksarbetaren saknat hvarje möjlighet att kunna blifva jordegare.
Språnget emellan arbetarens ställning och bondens har nemligen varit för stort. Det
72 bil. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
har derför ansetts nödigt att söka på konstgjord väg tillskapa en jordbrukareklass af
mellanställning d. v. s. skaffa jordbesittningar af mindre storlek än de vanliga bond-
gårdarne, men sins emellan af den vexlande omfattning, att jordarbetaren kunde få
likasom en stege, på hvilken han småningom kunde uppklättra till en allt mera
burgen jordegareställning. Den serie åtgärder man i Preussen i denna riktning vid¬
tagit hafva fått namn af “den inre kolonisationenPå grund af den teknik man
dervid användt och då kolonisation i alla tider varit ett af medlen att motverka jor¬
dens anhopning på allt för få händer, förtjenar denna lagstiftning synnerlig upp¬
märksamhet.
Innan redogörelse lemnas för denna märkliga lagstiftning, må dock nämnas
några orc} om den parcellering af statsdomäner, som försöktes i midten af förra år¬
hundradet. Dessa försök började i Neuvorpommern, der de afsågo att råda bot på
den olämpliga jordegendomsfördelning, hvilken, såsom nämndt, inträdt under det
svenska förvaltningssystemet. Åtgärden hade sålunda till ändamål att på konstgjord
väg tillskapa ett bondestånd. Sedan vissa statsdomäner styckats, såldes de särskilda
delarne. Köparen fick betala af köpeskillingen kontant. Resten blef innnestående
mot en årlig ränta. Lägenheten tillföll köparen med i hufvudsak fri förfoganderätt.
Dessa kolonisationsförsök slogo emellertid så godt som fullständigt fel. De ursprung¬
liga köparne kunde icke behålla sina gårdar. Dessa öfvertogos af till karakteren mer
eller mindre tvifvelaktige jordspekulanter, som styckade dem i ännu mindre delar,
och i stället för ett välmående bondestånd erhöll man på de flesta ställen blott ett
fattigt jordproletariat.
På andra ställen åter, der liknande kolonisationsförsök vidtogos, och der man
för att få bättre användning för de å domänen befintliga ekonomihus, styckade denna
så att man utlade en större lott, hvilken byggnaderna tilldelades, och flera mindre,
visade sig, att egaren till den större lotten köpte upp de mindre, så att småningom
större delen af egendomen åter förenades på en hand.
Om dessa försök sålunda kunna anses mera lärorika genom de fel, som dervid
begingos, än genom de resultat, hvilka uppnåddes, hade de dock lemnat en del nyt¬
tiga erfarenheter, som man kunde göra sig till godo, när man på 1880-talet grep
sig an med en kolonisering i större skala och efter väsentligen nya grundsatser. Det
nya systemet inleddes genom
Lagen angående befrämjandet af tysk kolonisation i provinserna Weslpreussen
och Posen den 26 april 1886.
Denna lag har till ändamål att emot de polska nationalitetssträfvandena stärka
det tyska elementet i nämnda provinser genom att låta tyska bönder och arbetare
derstädes bosätta sig såsom jordbrukare. Lagen har sålunda ett politiskt och icke
ett ekonomiskt eller socialt syfte. Den har följaktligen för den föreliggande frågan
mindre direkt intresse. Men genom den metod, som användes vid kolonisationen
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
73
och som ger uttryck åt nyare grundsatser på detta område, förtjenar den likväl att
studeras, helst samma metod till vissa af sina hufvuddrag vunnit tillämpning i den
följande rent social-ekonomiska kolonisationen i Preussen. Den må derför här med
några ord beröras. För det ofvanberörda ändamålet ställer lagen till regeringens för¬
fogande ett belopp af ioo millioner mark (1898 höjdt till 200 och 1902 till 350
millioner), som skola användas till att inköpa jord — naturligtvis företrädesvis större
polska gods — stycka denna till smågårdar eller gårdar af medelstorlek, iordnings-
ställa dessa samt första gången ordna kommunal-, kyrko- och skolförhållanden för de
tillämnade samhällena af småjordbrukare.
Bestyret med dessa åtgärders utförande tillkommer en särskild kolonisations-
kommission (Ansiedelungskommission), som, sedan kolonisationen sålunda blifvit be¬
redd, upplåter de särskilda gårdarna åt tysktalande personer antingen med eganderätt
eller på arrende eller slutligen såsom räntegods. Den sistnämnda formen, som är den
vanligaste, är en preussisk nyskapelse, hvaraf man väntar sig mycken nytta. Huf-
vuddragen af denna institution äro följande:
1. Egaren förvärfvar jorden med eganderätt, men han behöfver derför icke
betala köpeskilling, utan förbinder sig blott att utgöra en årlig ränta i penningar
eller spannmål. Ekonomiskt sedt är detta detsamma, som att fastigheten får belånas
för hela köpeskillingen utan att köparen behöfver frukta skuldens uppsägning i annan
ordning än som följer af de bestämmelser angående räntans aflöslighet, hvarför redo¬
görelse lemnas här nedan. Härmed vinner man, att den i allmänhet väl icke synner¬
ligen penningstarka förvärfvaren kan använda de kontanta medel han tilläfventyrs
besitter till anskaffande af inventarier och såsom driftskapital. I detta afseende medför
institutet sålunda de fördelar arrendet har framför köpet. Jemfördt med arrendet har
emellertid räntegodset det stora företrädet, att räntan är fast. Förvärfvaren behöfver
icke, såsom en uppsägbar arrendator, frukta för en stegring af den summa han år¬
ligen skall betala och verkställda förbättringar äfvensom framsteg i kulturen kommer
honom sjelf till godo. Han har derför samma sporre som en vanlig egare till drift
och omtänksamhet.
2. Beträffande räntan kunna parterna öfverenskomma, att densamma skall
förblifva gällande, till dess båda parterna äro ense om, att den må aflösas. Men de
kunna också från början aftala, att räntan skall kunna aflösas på visst öfverenskom-
met sätt. Dock kan i intet fall den ränteberättigade (staten), om han begär aflösning,
fordra mer än tjugufem gånger räntans belopp.
3. Då en gård upplåtes såsom räntegods, kan egarens förfoganderätt sålunda
inskränkas, att det förbjudes honom att utan tillstånd af den ränteberättigade, så länge
räntan ej är aflöst, stycka gården eller afyttra jord. Äfven kan egaren förpligtas att
vidmakthålla gårdens ekonomiska sjelfständighet genom bestämmelser i afseende å
byggnads- och underhållsskyldighet eller skyldighet för egaren att på egendomen
hålla vissa inventarier eller dylikt. Dylika bestämmelser kunna dock, i händelse ett
10
74
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
allmänt intresse gör det önskligt, upphäfvas af skiftesmyndigheterna. Sker detta, eger
den ränteberättigade, om icke annorledes öfverenskommits, fordra, att räntan genast
aflöses med tjugufem gånger dess belopp. De ingångna förpliktelserna och inskränk¬
ningarna i förfoganderätten införas i fastighetsböckerna och besvära fastigheten framför
andra gravationer. Genom dessa bestämmelser eger kolonisationsmyndigheten i sin
hand ett kraftigt medel att för framtiden upprätthålla sina kolonisatoriska nyskapelser.
Vid utförandet af sitt uppdrag har Ansiedelungskommissionen i allmänhet till-
lämpat följande grundsatser. Till en början söker man så ordna kolonisationen, att
man får sammanhängande tyska språköar, icke allenast spridda tyska gårdar. De af
kommissionen inköpta godsen skötas tills vidare af kommissionens tjensteman och
förberedas af dessa till sin framtida uppgift genom omfattande jordförbättringar, drä¬
neringar, väganläggningar, mossodlingar och dylikt. För en normalkoloni, afsedd
att bestå af omkring 35 bönder, beräknas omkring 1,260 hektar, deraf 600 utstyc-
kas och återstoden afsättes såsom samfällighet. I allmänhet söker man göra hem-
mansdelarne så stora, att de kunna gifva uppehälle åt åbon och hans familj utan an¬
litande af biförtjenster. Gårdarne utläggas efter en plan, som i allmänhet utgör ett
mellanting mellan by- och gårdssystemet. Rörande spekulanternas personliga och
ekonomiska förhållanden gör sig kommissionen noga underrättad. Särskildt anser
man det fördelaktigt, om köparen är i besittning af något kapital, 250 — 350 mark
pr hektar. Under första året erhåller kolonisten hvarje månad 75 kg. råg och 200
kg. potatis och äfven åtskilligt annat understöd lemnas honom för ett hjelpa honom
att öfvervinna de första svårigheterna. Erforderliga byggnader måste i de flesta fall
köparen sjelf uppföra, men han erhåller i denna händelse viss tids frihet från räntans
erläggande. Räntan sättes i allmänhet till omkring 3 % af hvad nybygget kostat
staten, men kan dock bestämmas till lägre belopp, om inköpspriset varit oskäligt dyrt
eller andra särskilda förhållanden föreligga. Beträffande räntan förbehålles att I/IO
deraf icke får aflösas utan båda parternas medgifvande. Öfriga 9/IO får egaren när
som helst efter 6 månaders uppsägning betala i behagliga poster, dock aldrig mindre
belopp åt gången än som motsvarar I/IO af räntan. För sin del afsäger sig staten
uppsägningsrätten för de närmaste 50 åren. Nybyggaren är förpligtad att brandför¬
säkra byggnader och inventarier samt försäkra grödan mot hagelskada. Utan tillstånd
får han icke stycka egendomen eller föryttra den i sin helhet eller delvis. Vidare
föreskrifves, att egaren skall vara skyldig att sjelf bo på gården och sköta densamma,
såvida han icke erhåller tillstånd att anställa förvaltare eller arrendator, äfvensom att
egaren skall hålla byggnader och inventarier i godt stånd. Handlar egaren i strid
mot dessa bestämmelser, har staten rätt att återköpa egendomen.
Hur har nu detta system verkat?
Härvid bör till en början anmärkas de stora svårigheter Ansiedelungskommis¬
sionen haft att kämpa med:
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
75
1. Det politiska ändamålet gör att företrädesvis polska gods (i allmänhet
mindre väl häfdade) måste köpas samt nybyggare skaffas från aflägsna rent tyska
trakter.
2. Vid de stora godsens styckning måste de särskilda delarne förses med
lämpliga åbyggnader och den dåliga häfden upphjelpas genom dyrbara jordförbättrings¬
arbeten.
3. Ansiedelungskommissionens verksamhet motarbetades af särskildt bildade
polska sällskap, hvilka koloniserade efter liknande system men i polskt nationellt syfte.
Kommissionen har emellertid skridit till verket med stor drift och på ett ovän-
tadt lyckligt patriarkaliskt sätt, och om ock totalresultatet i politiskt afseende icke
blifvit så stort man önskat, torde dock kolonisationen såsom sådan kunna anses
lyckad. Under tiden till och med utgången af 1901 hafva inköpts 268 gods och
344 bondgårdar för en kostnad af omkring 114 millioner mark. Distrikt förekomma
der ända till 30 % af jorden undergått ifrågavarande förvandlingsprocess, så att
verkliga tyska språköar uppstått.
Af den sålunda inköpta jorden har gårdar tilldelats 4,695 nybyggarefamiljer
om tillsammans omkr. 33,000 personer. Jordförbättringar hafva utförts till värde af
omkr. 8 millioner. Omkr. 3,700 gårdar hafva försetts med nyb3^ggnader. Offentliga
byggnader hafva uppförts för ett belopp af flera millioner mark. Derjemte har kom¬
missionen inrättat ett stort antal spar- och lånekassor, inköps- och försäljningsför-
eningar, mejeriföreningar, dikesföreningar, hästafvelsföreningar o. s. v. samt skolor,
folkbibliotek, allmännyttiga föreningar och välgörenhetsanstalter.
Den nya form för jordbesittning, som man tillskapat genom räntegodsinstitutionen,
tillvann sig snart sådant förtroende, att man fann sig uppfordrad att göra densamma
tillåten för hela statsområdet. Detta skedde genom Lagen angående räntegods den
27 juni iSpo. Enligt denna lag är det icke såsom i ofvannämnda 1886 års författ¬
ning uppdraget åt någon offentlig myndighet att gå i författning om bildandet af ränte-
godskolonier. 1890 års lag öfverlemnar denna sak åt den enskilda företagsamheten,
utgående från den förhoppningen, att de för intressenterna ömsesidiga fördelarne af
räntegodsinstitutionen skola befordra lusten att på privat väg särskildt i bondefattiga
trakter skaffa en talrikare befolkning af mindre jordbrukare. Detta hindrar naturligen
icke att jemväl staten sjelf begagnar sig af nämnda institution, när den på några sina
domäner vill utöfva kolonisatorisk verksamhet.
Man kom emellertid snart underfund med, att det knappast var möjligt för
privatpersoner att i någon större utsträckning bilda räntegods utan att staten vid
transaktionen trädde hjelpande och förmedlande emellan. 1890 års lag kompletterades
derför med Lagen angående befrämjande af räntegods inrättande den 7 juli iSpi.
Denna lag afser att uppmuntra till bildande af räntegods dels derigenom att
biträde med afseende på de för ändamålet nödvändiga åtgärder lemnas af offentlig
myndighet, dels och hufvudsakligast genom att staten öfvertager den ränteberättigades
76
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
räntefordran och i stället till denne utbetalar nämnda fordrans kapitalvärde. För
säljaren är det nemligen i de flesta fall angenämare att på detta sätt genast kunna
erhålla fri förfoganderätt öfver den sålda gårdens hela ekonomiska valuta. Denna
statens mellankomst är dock beroende af två villkor: att de räntegods, som bildas,
hafva medelstort eller ringare omfång — detta naturligtvis emedan det är mindre
jordbruks uppkomst, som man genom lagen vill främja — och att räntans aflöslighet
icke gjorts beroende af båda parternas bifall.
Den som vill påkalla denna statens mellankomst eger i första hand att vända
sig till en generalkommission. Denna undersöker då, om förhållandena äro sådana
att staten bör skänka sin medverkan. Finner kommissionen, att den ifrågasatta jorden
icke lämpar sig för kolonisation eller att koloniseringsplanen är olämplig o. s. v. kan
den vägra sin medverkan. Särskildt söker man förekomma, att försäljningssummorna
sättas oskäligt höga. Genom den makt kommissionen, sålunda har att utestänga
sökanden från förmånen af statens ekonomiska förmedling, tillförsäkras den ett nyttigt
inflytande vid transaktionen och den kan på ett patriarkaliskt sätt genom - råd och
jemkningsförslag drifva det derhän, att det räntegods, som bildas, verkligen blir af
den beskaffenhet, att det kan utgöra ett lämpligt underlag för en nybyggares existens.
Finner komitén att räntegodsets bildande bör från det allmännas sida befordras,
eger säljaren vända sig till en af de s. k. råntebankerna. Denna öfvertager då säljarens
räntefordran hos köparen och betalar i stället till säljaren ett belopp motsvarande
27 gånger den öfverenskomna räntan. Beloppet erlägges i obligationer löpande med
3 Va procents ränta eller, om detta ej kan ske, med penningar. Räntegodsets för¬
värfvare betalar sedermera till banken årligen 4 procent af aflösningssumman och
amorterar dermed sin skuld på 60 1 2 år. Aflösningen eger i allmänhet rum endast
med afseende på den del af räntan hvars aflöslighet icke är gjord beroende af båda
parternas bifall, men på särskild begäran af den ränteberättigade kan äfven den åter¬
stående delen af räntan öfvertagas af räntebanken.
Räntebanken lemnar också till räntegodsets köpare s. k. byggnadslån, afsedda
för uppförande af nödiga bostads- och ekonomihus samt gårdens första ordnande.
Äfven dessa lån amorteras genom erläggandet af en årlig ränta och äro från bankens
sida ouppsägbara. De förfalla dock till betalning, om gäldenären icke fullgör sina
förbindelser eller råkar i konkurs.
Så länge en räntebanksränta hvilar å fastigheten, får densamma icke utan
generalkommissionens tillstånd brukas annat än såsom sjelfständig gård och ej heller
får utan dylikt medgifvande gården styckas eller afsöndring derifrån ega rum. Öfver¬
tager banken äfven den del af räntan, som icke kan aflösas utan båda parternas bifall,
inträder banken i säljarens alla rättigheter mot köparen.
Enligt denna lag hade Generalkommissionen under tiden till och med utgången
af år 1900 förmedlat bildandet af 8,797 räntegods. En vigtig tilläggsbestämmelse
i syfte att trygga nybyggenas framtid såsom verkliga bondehemman infördes genom
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
77
Lagen angående “ Anerben“ -rätt i fråga om räntegods och nybyggen (Ansie-
delungsgutern) den 8 juni i8(j6. Denna lag underkastar alla nybyggen och af staten
upplåtna räntegods äfvensom räntegods, som på grund af 1891 års lag blifvit ränte-
pligtiga, s. k. Anerbenrätt.
Anerbenrätt innebär, att den jord, som är underkastad dylik, skall vid egarens
död odelad tillfalla en af arfvingarne. På många orter, der de särskilda gårdarne icke
kunna tåla delning, har det visat sig, att allmogen, äfven under en arfsordning, som
principiellt föreskrifver fastighets uppdelning mellan arfvingarne, sträfvat att genom
öfverlåtelser under lifstiden, testamentariska bestämmelser eller öfverenskommelser vid
arfskiften förekomma gårdarnes sönderstyckning. Anerbenrätten ger nu ett lagligt
erkännande åt riktigheten af denna tankegång samt underlättar proceduren och före¬
kommer genom de grundsatser den uttalar alla familjestridigheter, som vid de rent
privata anordningarne i samma syfte icke pläga uteblifva. Institutet är gammalt men
det var i äldre tider förknippadt äfven med andra inskränkningar i förfoganderätten
öfver jorden. Det befanns derför otidsenligt under den tidsålder, som mobiliserade
jorden, och bortsköljdes på de flesta ställen af då rådande strömningar i tänkesätten.
Det är emellertid betecknande nog såsom ett bevis bland många andra på de för¬
ändrade, i viss mån reaktionära åskådningar, som på senare tider trängt sig fram på
jordlagstiftningens område, att man under förra seklets sista tredjedel litet hvarstädes
i de tyska länderna äfvensom i Österrike åter upptagit ifrågavarande institut om ock
i betydligt modifierad form.
Då motivet härför öfverallt varit omsorgen om bondeståndets bevarande, torde
i detta sammanhang något utförligare böra redogöras för grunddragen af ifrågavarande
rättsinstitut.
Anerbenrätten skiljer sig från fideikomissrätten hufvudsakligen deri:
1 :o att den icke hindrar egendomens innehafvare från att genom aftal eller
testamente förfoga öfver fastigheten.
2:0 att den icke — åtminstone icke i princip — ger den arfvinge, som öfver-
tager egendomen, någon väsentlig fördel framför de öfriga arfvingarne, ty dessa
måste utlösas. Detta hindrar naturligen icke, att man emellanåt låter den risk och
det besvär den utlösande arfvingen underkastar sig genom öfvertagandet motsvaras af
någon liten fördel för honom vid det rent aritmetiska uppdelandet af fastighetsvärdet.
Emellertid är anerbenrätten konstruerad på ganska olika sätt i de olika län¬
derna, hvilket är helt naturligt, då densamma måste taga mycken hänsyn till åskåd¬
ningssätt och sedvänjor hos befolkningen i de skilda länderna eller landsdelarne.
Två hufvudsystem kunna emellertid urskiljas. Det ena af dessa system låter anerben¬
rätt inträda alltid, då arflåtaren icke genom testamente förfogat öfver egendomen,
(direkt intestatanerbenrätt). Det andra systemet förutsätter deremot för anerbenrätts
inträdande en direkt viljeyttring af egaren, vanligen egendomens införande i en offent¬
lig längd s. k. Höferolle (indirekt eller fakultativ anerbenrätt). Sistnämnda system
78
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
Öfriga
länder.
innebär juridiskt sedt endast en förenklad form för testamente. Det har den för¬
delen framför det förra systemet, att lagen ej behöfver syssla med det svåra proble¬
met att bestämma, hvilka gårdar den skall vara tillämplig på. Men å andra sidan är
det naturligtvis mycket mindre verksamt till förekommande af familjetvister än den
direkta intestatanerbenrätten.
I Preussen användes ursprungligen systemet med Höferolle. Ofvannämnde
1896 års lag uppräknar deremot såsom nämndt vissa kategorier gods, hvilka alltid
skola vara underkastade anerbenrätt. Men 1896 års lag går vida längre och be¬
stämmer för vissa af dessa fastigheter ytterligare inskränkningar. Så stadgas, be¬
träffande de anerbengods, som bildats efter det lagen trädt i kraft (den 1 oktober
1896) att egaren hvarken genom förfoganden inter vivos eller genom testamente utan
generalkommissionens tillstånd får dela godset eller afsöndra stycken deraf och vidare
att, om egaren genom förfogande af förstnämnda beskaffenhet öfverlåter gården i sin
helhet till annan än vissa närmare anhöriga, tillstånd till öfverlåtelsen måste inhemtas
af generalkommissionen, som dock ej får vägra sitt medgifvande i annat fall än att
omständigheter föreligga, hvilka göra det antagligt, att godsets sjelfständighet såsom
jordbruk kommer att upphäfvas genom dess förening med en större egendom.
Beträffande den privata kolonisationen genom bildandet af räntegods synes
man emellertid på senare åren hafva gjort den erfarenheten, att det understöd staten
lemnar ofta missbrukas i spekulationssyfte; och i de forna polska provinserna har
staten nödgats bevittna hur polske jordegare och föreningar genom upplåtandet af
räntegods till polska jordbrukare söka motverka statens tyska kolonisationsverksamhet.
Man har derför funnit nödigt att ställa kolonisationen under starkare stats¬
kontroll. Genom Lagen angående grundandet af nybyggen i provinserna Ostpreussen,
Westpreussen, Brandenburg, Pommern, Posen, Schlesien, Sachsen och IVestfalen den
10 augusti 1904 göres derför rätten att anlägga nybyggen i regel beroende af ett af
offentlig myndighet dertill meddeladt tillstånd, hvilket tillstånd skall vägras i vissa
af lagen angifna fall, der något allmänt intresse genom anläggningen kränkes eller
icke behörigen tillgodoses. Särskildt skall i Westpreussen och Posen tillstånd till
nybyggesanläggning icke medgifvas, förrän regeringspresidenten förklarat, att an¬
läggningen icke står i strid med syftet af 1886 års lagstiftning.
Latifundier förekomma nog äfven i åtskilliga andra länder såsom Österrike-
Ungern och Förenta staterna m. fl., men några större sociala olägenheter synas deraf
icke hafva framträdt. Hvad särskildt det sistnämnda landet beträffar, hafva de stora
godsen väl der i allmänhet bildats mera på kronans än på ett förut befintligt bonde¬
stånds bekostnad, och den stadiga tillgången på nytt land att kolonisera, har haft till
följd att den verkligen jordbrukslystne arbetaren sällan behöft sakna mark för odling.
I vårt grannland Finland har i skogstrakterna uppkomsten af stora bolags-
egendomar försiggått på i hufvudsak samma sätt som i norra Sverige. En komité
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
79
är tillsatt för att söka utfinna lämpliga åtgärder häremot, men denna komités arbeten
synas ännu icke vara afslutade.
Öfverallt i verlden har förresten visat sig, att jordfördelningen ytterst lätt på¬
verkas af allmänna ekonomiska förhållanden. Så t. ex. hafva i Frankrikes vindistrikt
phylloxerans härjningar ledt till de små vingårdarnes sammanslående till större gods.
Småjordbrukarne hafva nemligen icke varit tillräckligt kapitalstarka för att åter sätta
vingårdarne i stånd och afvakta den tid, som måste åtgå, innan desamma kunna
bringas upp till sin gamla afkastningsförmåga. I motsatt riktning visade sig den för
ej så länge sedan inträffade sockerkrisen medföra, att de stora egendomarne i de
delar af Frankrike, der hvitbetsodling i större skala bedrefs, började styckas till mindre
jordbruk. Liknande förhållanden framträda litet hvarstädes, och öfverallt har man
också kommit till insigt om, att det är statens pligt att med största uppmärksamhet
följa företeelserna på jordfördelningens område för att i tid förekomma de sociala
vådor, som kunna blifva en följd af allt för stora rubbningar deri.
8o
BIL. 2. ERFARENHETER FRÅN UTLANDET.
Hufvudkällor
för den föregående framställningen äro:
Buchenberger:■ Agrarwesen und Agrarpolitik. 1892.
Flour de Saint-Genis: La propriété rurale en France. 1902.
Fottrell: The irish Land Act, 1903, explained. 1904.
Fuchs: Der Untergang des Bauernstandes und das Aufkommen der Gutsherr-
schaften. 1888.
Hansen: Die drei Bevölkerungsstufen. 1889.
Ffildebrand: Die sociale Frage der Vertheilung des Grundeigenthums im
klassischen Alterthum. (I Jahrbtlcher fur Nationalökonomie und Statistik. 1869.)
Kahl: Amortisationsgesetze. I Handwörterbuch der Staatswissenschaften.
Knapp: Die Bauern-Befreiung und der Ursprung der Landarbeiter in den
älteren Theilen Preussens. 1887.
de Laveley: De la propriété et de ses formes primitives 4:0 uppi. 1895.
Lefevre: Agrarian Tenures. 1893.
Levy: Der Untergang kleinbäuerlichen Betriebe in England. (I Jahrbucher fur
Nationalökonomie und Statistik 1903.)
Meitzen und Grossman: Der Boden und die landwirthschaftlichen Verhältnisse
des Preussischen Staates. 1901.
Roscher: Nationalökonomik des Ackerbaues und der verwandten Urproduk¬
tionen. i3:e uppi. 1903.
Sering: Die innere Kolonisation im östlichen Deutschland. 1893.
Sombart: Die Fehler im Parzellirungsverfahren der preuss. Staatsdomänen.
1876.
Stillich: Die englische Agrarkrisis, ihre Ausdehnung, Ursachen und Heil-
mittel. 1899.
Wallace: Land Nationalisation, its necessity and its aims.
Wittschier: Das staatliche Besiedelungswesen in den preussischen Ostpro-
1901.
vinzen.
BIL. 3.
OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER I KOPPARBERGS,
GEFLEBORGS, VESTERBOTTENS OCH NORRBOTTENS LÄN.
REDOGÖRELSE UTARBETAD
Ä. HAMILTON
II
»
%
*
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
83
I Kopparbergs län.
A) Venjans socken.
Sedan största delen af Venjans socknemän genom i deras hemman intecknade
kontrakt för en tid af 50 år, räknad från det storskiftet inom socknen blefve fastställdt,
upplåtit afverkningsrätten till all den hemmanen vid skiftet tillfallande skog, som under
nämnda tid uppnådde vissa angifna dimensioner, hvarjemte öfrige socknemän anmälts
ämna på enahanda sätt förordna om sina skogslotter, samt socknemännen förklarat
sig villiga att, såvida de träffade aftalen finge bestå orubbade, af köpeskillingarna
afsätta vissa procent till bildande af en enskild besparingskassa under länsstyrelsens
förvaltning, har Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 9 november 1S61 tillåtit, att hela
skogsmarken inom socknen finge på dervarande hemman och lägenheter fördelas
under villkor: att behörig tillsyn, dervid jägeribetjeningen hade att biträda, hölles
deröfver att, vid afverkningen och afhemtningen af de uti köpeafhandlingarna
betingade timmerträd, de aftalade villkoren iakttoges; att någon vidsträcktare afverk-
ningsrätt, utöfver hvad redan blifvit öfverenskommet, icke finge af socknemännen
upplåtas; samt att en tredjedel af köpeskillingen skulle af socknemännen afsättas till
en för socknen gemensam besparingsfond under länsstyrelsens vård och kontroll,
i enlighet med de bestämmelser, som, efter det socknemännen derom blifvit hörda
och Konungens befallningshafvande med förslag i ämnet inkommit, Kungl. Maj:t
kunde pröfva lämpligt att till framtida efterrättelse fastställa; och borde endast årliga
räntan af fonden användas för gemensamt behof. Derjemte anbefalldes Konungens
befallningshafvande att före utgången af de femtio åren afgifva förslag å de åtgärder,
som med afseende å den då inträdande förändringen i dispositionsrätten öfver skogs¬
marken kunde finnas nödiga att vidtaga, i ändamål att åt socknemännen fortfarande
bereda gemensam fördel af skogarnas afkastning.
Genom nådigt bref den } mars iSyi fastställde Kungl. Maj:t följande bestäm¬
melser om förvaltningen och användandet af Venjans sockens besparingsfond:
Af behållningen af de genom skogsafverkningsupplåtelserna influtna medlen,
utgörande (den 30 juni 1870) 102,400 kronor, skulle afsättas:
84 BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
till en folkskolefond, med ändamål att användas till folkskoleväsendets utveckling och
ordnande ............................................................................................ 10,000 kronor;
till en odlingsfond, med ändamål att användas till förbättring och
utveckling af jordbruket, företrädesvis genom bekostandet af
större utdikningar till frostländighetens minskande .................... 20,000 „ ;
till en undsättningsfond, med ändamål att användas till att lindra verk¬
ningarna af missväxter .................................................................... 20,000 „ ;
till en allmän fond, med ändamål att användas till jordegarnes gemen¬
samma behof och nytta (äfven till skatter och onera), till för¬
valtningskostnader för samtliga fonderna, till ersättning åt jägeri -
betjeningen för uppsigt öfver skogarna, omkring ........................ 52,000 „
Respektive fonder ökas genom afsättning af Vs af deras årliga afkastning.
Kapitalet får ej bland socknemännen utdelas.
Egare eller innehafvare af jord inom socknen hafva del i fonden efter skatt.
Landträntmästaren är kassör och räkenskapsförare samt åtnjuter ersättning
derför med vissa procent af ränteafkomsten, enligt öfverenskommelse med sockne¬
männen eller efter Konungens befallningshafvandes bepröfvande.
Räkenskaperna granskas af två utaf socknemännen utsedda revisorer. Af
socknemännen å kommunalstämma godkända anmärkningar emot räkenskaperna
pröfvas af Konungens befallningshafvande, som förordnar om rättelse eller hänvisar
till talans utförande.
Konungens befallningshafvande beslutar om afkastningens användning efter
förslag af kommunal- och kyrkostämma.
Fondens behållning uppgick vid 1900 års slut till 228,764 kronor 46 öre.
Genom särskilda nådiga bref den j juni 1874 och den iS augusti 1882 har
Kungl. Maj:t medgifvit rätt till ytterligare afverkningsupplåtelse (skadade och mindre
växtliga träd) å Venjans sockens skogar, under förbehåll att, i enlighet med stadgandet
i brefvet den 9 november 1861, en tredjedel af köpeskillingen afsattes till Venjans
sockens beparingsfond.
Vidare har Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 8 februdri 1884 medgifvit
Venjans socknemän rätt att efter utsyning å socknens skogar till laggved afverka
timmer af mindre dimensioner än som blifvit genom den 50-åriga afverkningsrätten
försålda.
På framställning af Venjans socknemän har Kungl. Maj:t sedermera genom
nådigt bref den 8 juni 1894 förklarat att, derest från skifteslag inom socknen en tredje¬
del af skifteslagets hela afrösningsjord efter uppskattning aflemnades lagligen utbruten
till en under allmän vård ställd och i ett sammanhang belägen besparingsskog, jord-
egarne inom sådant skifteslag skulle ega att, såvidt annans rätt derigenom icke för¬
närmades och derest icke annorlunda vore eller blefve bestämdt, fritt förfoga öfver
återstående två tredjedelar af afrösningsjorden med derå växande skog. Behållna af-
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER. 85
kastningen af sålunda tillkommen besparingsskog skulle, intill dess annorlunda kunde
varda förordnadt, användas på samma sätt som räntan af socknens besparingsfond.
Derjemte anbefalldes Konungens befallningshafvande att, om sådan besparingsskog
bildades, efter vederbörandes hörande underställa Kungl. Maj:ts pröfning förslag till
reglemente för besparingsskogens vård och förvaltning.
Genom utbrytning, enligt Konungens befallningshafvandes förordnande den
1 maj 1862, från Kjeitbo bys och LancLbobyns skifteslag har en besparingsskog bildats,
innehållande 4,475,75 har, men reglemente för skogens vård och förvaltning är
ännu icke fastställdt. På grund af Konungens befallningshafvandes nämnda för¬
ordnande har jemväl utbrytning af 1/3 af Gäfvunda och Finngrufva byars samt
Johannisholms bruks skogsmark, hvar för sig, skett.
B) Svärdsjö och Envikens socknar.
Genom nådigt bref den 9 november 1861 har Kungl. Maj:t dels medgifvit, att
all inom Svärdsjö socken, som då var med Envikens socken förenad till ett pastorat,
befintlig, dittills samfällig skogsmark finge tilldelas socknen utan tillökningsskatt, dels
ock, emot socknemännens enhälligt uttalade önskan, förordnat, att två invid sjöarna
Balungen och Storsjön belägna skogstrakter, omkring 17,000 tunnland, skulle såsom
häradsallmänningar, derå vederbörande krono- och jägeribetjening egde hålla till¬
syn och vård, på sätt angående sådana allmänningar funnes eller framdeles kunde
blifva stadgadt, för socknens gemensamma räkning afsättas och utbrytas, under
iakttagande, bland annat, att Konungens befallningshafvande borde tillse, huruvida
och under hvilka villkor, med iakttagande af nödiga kontroller i afseende på skogens
fredande, de å allmänningarna befintliga beteslägenheter kunde till nyttjande upplåtas.
Den 18 juli 1870 fastställde Konungens befallningshafvande “reglemente för Svärd¬
sjö och Envikens socknars häradsallmänningar11, hvilket reglemente af Kungl. Maj:t den
19 juli 1872 gillades och den 12 juli 1884 blifvit i visst afseende ändradt. Regle¬
mentet innehåller hufvudsakligen följande:
Allmänningarna ställas under vård och förvaltning af en allmänningsstyrelse,
som utses af sockneombud medelst omröstning efter socknarnas oförmedlade hemman¬
tal. I styrelsen får icke någon inväljas, som icke är delegare i allmänningarna eller
besitter jord såsom arrendator eller boställshafvare.
Styrelsen vårdar och förvaltar allmänningarna enligt lag samt af skogs¬
styrelsen (nu: domänstyrelsen) fastställda hushållningsplaner och “vederbörandes11
resolutioner.
86
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
Utsyning å allmänningarna får icke beviljas enskilda jordegare, utan skall af-
verkningsrätt till skogen, sedan nödigt virke till broar och andra för häradet gemen¬
samma byggnader undantagits, försäljas å offentlig auktion inför allmänningsstyrelsen.
Afhemtningen af virket sker under tillsyn af skogvaktare eller uppsyningsman.
Den behållna afkastningen af allmänningarna, efter afdrag af utstämplings-
och försäljningskostnader samt kostnader för tillsyn vid afverkning, lägges till sock¬
narnas allmänjiingars räntebärande fond (“häradsallmänningsfond"), hvilken ej får minskas.
Årliga räntan af denna fond användes:
1) till godtgörande af allmänningarnas förvaltnings- och öfriga kostnader;
2) till gäldande af krono- eller kommunalutskylder för socknarnas jordbruks¬
fastigheter ; .
3) sedan fonden nått den storlek, att årliga räntan deraf räcker till gäldande
af samtliga å jordbruksfastigheterna belöpande krono- och kommunalutskylder för
året, skola delegarne besluta, huruvida fondens kapital skall ytterligare ökas eller huru
allmänningarnas afkastning eljest skall användas.
Allmänningsstyrelsen förvaltar, under ansvar som för kronouppbördsmän, all-
männingsfonden jemte inflytande medel, men redovisar årligen för Konungens be¬
fallningshafvande. Styrelsens aflöning är bestämd i reglementet.
Bevakningspersonalen utgöres af två skogvaktare samt vid behof af uppsynings¬
man, som af allmänningsstyrelsen utses och hvilka senares aflöning bestämmes af
styrelsen. För skogvaktare är deremot aflöningen bestämd i reglementet, men sty¬
relsen utfärdar instruktioner för dem. I öfrigt gälla samma föreskrifter som för
kronojägare. Jägmästaren i reviret verkställer årligen kontrollbesök å allmänningarna.
Delegarne utse två revisorer för granskning af styrelsens förvaltning samt
besluta om decharge för styrelsen.
Af delegarne beslutad ändring i reglementet skall underställas Konungens
befallningshafvande.
Såsom af ofvanstående framgår, förvaltas dessa allmänningar såsom vanliga
häradsallmänningar.
Svärdsjö sockens allmänning innehåller 6,091,29 har,
Envikens „ „ „ 2,518,09 har.
Behållningen af socknarnas allmänningsfond uppgick vid 1900 års slut till
752,450 kronor 98 öre.
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
87
C) Lima och Transtrands socknar.
Genom nådigt bref den S april i8jo har Kungl. Maj:t förordnat, att af den
samtliga besutenheter inom Lima och Transtrands socknar tillkommande skogsmark
(= 300 tunnland pr besutenhet) en tredjedel skulle för socknens räkning afsättas
såsom samfällighet smark, å hvilken afverkningsrätten finge, sedan nödigt antal träd
för återväxtens befordrande blifvit undantaget, på vissa villkor upplåtas och hvars
afkomst skulle, i enlighet med hvad socknemännen och Konungens befallningshafvande
• hemställt, af Konungens befallningshafvande förvaltas för att användas vid missv äxter
eller eljest påträngande nöd efter kommunalmyndigheternas beslut och Konungens
befallningshafvandes pröfning.
Enär afverkningsrätten till de sålunda bildade allmänningarna blifvit på 50 år
upplåten, har något reglemente för värden af dem ännu icke fastställts.
Lima sockens allmänning innehåller 47,7x4,06 har,
Transtrands „ ,, „ 24,861,08 har.
uReglemente för vården och förvaltningen af Lima och Transtrands socknais skogs-
medelsfondfastställdes den 28 mars 1873. Men sedan Kungl. Maj:t genom nådigt
bref den 17 september 1886 fastställt nya hufvudgrunder för fondens förvaltning,
har Konungens befallningshafvande den 15 januari 1887 fastställt nytt reglemente
för fonden, hvilket hufvudsakligen innehåller följande:
Fonden har tillkommit genom upplåtelse på offentlig auktion den 16 mars
1872 af 50-årig afverkningsrätt till virke af vissa dimensioner å socknarnas allmän-
ningar. • „
Grunden för delaktighet i fonden är det reducerade hemmantalet. A den
andel af fonden, som vid afverkningsrättens upplåtelse belöpte på socknarnas kyrko¬
herdeboställen, uppbära boställshafvarna årliga räntan med skyldighet att använda
hälften deraf till boställets förbättring och utvidgning samt att utgöra å bostället
belöpande onera och besvär.
Fondens kapital (2,586,000 kronor) får ej förminskas och förblifver under
gemensam förvaltning.
~ Konungens befallningshafvande beslutar i enlighet med reglementet och efter
förslag af kommunal- och kyrkostämma om användningen af fondens årliga afkomst.
Fondens afkastning användes:
1) i främsta rummet till gäldande af kostnaderna för allmänningarnas be¬
vakning och åtgärder för befrämjande af skogens återväxt enligt lämplig hus-
hållningsplan;
88
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
2) till bildande af fonder till befolkningens understöd vid inträffande miss¬
växter. Till dessa fonder afsättas årligen för Lima 10,000 kronor och för Transtrand
7,500 kronor, intill dess fonderna uppnått resp. roo,ooo och 75,000 kronor. I mån
af anlitande skola dessa fonder genom årliga afsättningar återbringas till de bestämda
kapitalbeloppen. Konungens befallningshafvande pröfvar behofvet af begärdt understöd;
3) till bildande af lånefonder till jordbrukarnas understöd och odlingars be¬
främjande. Till dessa fonder afsättas årligen för Lima 4,000 kronor och för Tran¬
strand 3,000 kronor, intill dess de under 2) omförmälda fonder nått maximibeloppen,
men sedermera resp. 10,000 och 7,500 kronor.
Jemlikt nådigt bref den 30 mars 1894 skola vidare afsättningar till dessa fonder
ej ske; och hafva fonderna för andra ändamål disponerats (se nedan);
4) till godtgörande af å jordbruksfastigheterna belöpande ränta, kronotionde,
fastighetsbevillning, landstingsskatt samt bidrag till presterskapets aflöning och till
sk j utsentreprenaderna;
5) dernäst dels såsom bidrag till öfriga jordbruksfastigheterna åliggande onera
(rotering, väglagning m. m.), dels ock till ändamål, som för kommunerna i allmänhet
äro nödiga eller gagneliga (läkarvård, fattigvård, folkundervisning, jordbrukets för¬
bättring genom utdikning eller annorledes, boskapsskötselns utveckling, anläggning
af nya eller förbättring af gamla vägar m. m.).
Afkastningen får dock ej användas för sådant kommunalt ändamål, för hvilket
kommunernas medlemmar enligt lag äro underkastade uttaxering, med mindre än
att hela utskyldsbeloppet för samma ändamål — och sålunda jemväl den del deraf,
som belöper på icke jordegande medlemmar af kommunen — gäldas af fondens af¬
kastning. (Denna bestämmelse infördes genom reglementet den 15 januari 1887.)
Fondens tillgångar förvaltas under Konungens befallningshafvandes inseende
af en styrelse, bestående af en utaf Konungens befallningshafvande utsedd ordförande
och två af delegarne å kommunalstämma valda ledamöter. Styrelsens och af den¬
samma antagna biträdens aflöning är i reglementet bestämd och utgår af räntemedlen.
Förslag till sådan användning af fondens afkastning, som afses under 4) och
5) här ofvan, framlägges af kommunalnämnd för kommunal- och kyrkostämma, hvar¬
efter stämmans protokoll insändes till Konungens befallningshafvande. Endast röst¬
berättigade egare eller innehafvare af jord få deltaga i öfverläggning och beslut
härom. Äfven enskild delegare får väcka förslag om afkastningens användning.
För placering af fondens kapital erfordras, att Konungens befallningshafvande
och styrelsen äro eniga.
Räkenskaperna granskas af tre revisorer, af hvilka Konungens befallnings¬
hafvande utser en och hvardera socknens kommunalstämma en. Af kommunal¬
stämma godkända anmärkningar mot förvaltningen underställas Konungens befallnings¬
hafvande, som förordnar om rättelse eller hänvisar till talans utförande.
89
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
Förslag till ändringar af reglementet väckas vid kommunalstämma eller fram¬
ställas af Konungens befallningshafvande, styrelsen eller revisorerna samt pröfvas af
Kungl. Maj:t.
Behållningen af socknarnas skogsmedelsfond uppgick vid 1900 års slut till
2,586,000 kronor.
Lima socknemän anhöllo (1888) hos Kungl. Maj:t att antingen till inköp för
gemensam räkning af sådan jord inom socknen, hvilkens egare till följd af skuld eller
annan tvingande omständighet vore nödsakad att sälja, eller ock till beviljande af
amorteringslån mot första inteckning eller annan fullt betryggande säkerhet åt jord-
egare, som befunne sig i nyssnämnda belägenhet, af Lima och Transtrands socknars
skogsmedelsfonds disponibla tillgångar erhålla ett lån å 20,000 kronor att amorteras
under 7 år genom medel tagna ur skogsmedelsfondens ränteafkastning. Såsom skäl
för ansökningen anfördes, att i följd af iråkad skuldsättning en del socknemän måste
sälja sin jord till underpris åt de stora sågverksbolagen, hvilka med dessa köp endast
afsåge att komma i besittning af skogen och fördenskull icke egnade tillbörlig om¬
vårdnad åt jordens skötsel.
Genom nådigt bref den 2S juli iSSS förklarade Kungl. Maj:t det för förvalt¬
ningen af skogsmedelsfonden gällande reglemente icke utgöra hinder för Lima kommun
att från fondens disponibla tillgångar få uppbära ett belopp af 20,000 kronor för att,
efter vederbörande kommunalmyndighets eller särskilda af kommunen utsedda för¬
troendemäns bepröfvande, användas till understöd medelst lån mot inteckning åt
sådana jordegare inom Lima socken, hvilka deraf vore i synnerligt behof. Af beloppet
skulle dock 7,-del årligen godtgöras skogsmedelsfondens kapitalräkning genom inne¬
hållande af motsvarande del af den Lima socken tillkommande andel i årliga ränte-
vinsten; och skulle Transtrands socknemän hållas skadeslösa ur Lima socknemäns
andel i räntevinsten.
Transtrands socknemän beslöto å kommunalstämma (1888) att inköpa en viss
socknen hembjuden fast egendom i Röens skifteslag för 2,785 kronor 26 öre, dock
med villkor att Konungens befallningshafvande lemnade socknemännen tillstånd att
för köpesummans gäldande få anlita socknens skogsmedelsfonds räntemedel.
Sedan besvär öfver detta beslut anförts hos Konungens befallningshafvande,
dervid bland annat framhölls, att det icke vore medgifvet att använda afkomsten af
9° bil. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
skog&medelsfonden på ifrågavarande sätt, resolverade Konungens befallningshafvande
att, enär Kungl. Maj:t, genom att i nådigt bref den 26 mars 1887 tillåta Särna
socknemän att af Särna skogsmedelsfonds tillgångar använda visst belopp till inköp
af fastigheter för fondens räkning, redan godkänt den grundsats, att kommun egde
för gemensam räkning inköpa fastigheter, samt Transtrands socknemän alltså lag¬
ligen egt att uti förevarande ärende besluta, och klandrade beslutet desto mindre
kunde anses öfverskrida deras befogenhet, hvilka detsamma fattat, som beslutet icke
afsåge att förminska skogsmedelsfondens kapitaltillgång utan att allenast använda en
del af fondens räntemedel, öfver hvilka socknemännen inom de af det för fonden
gällande reglemente bestämda gränser egde att för ändamål, som för kommunen i
allmänhet vore nödiga och gagneligat förfoga, samt klagandena icke heller visat, att
beslutet kränkte deras enskilda rätt, Konungens befallningshafvande funne besvären
icke förtjena afseende.
Besvär häröfver anfördes hos Kungl. Maj:t, som dock genom'nådig resolution
den 19 oktober 1888 icke fann skäl att göra ändring i Konungens befallnings-
hafvandes utslag.
I enlighet med Lima sockens kommunalstämmas beslut (1892) anhöll stämmans
ordförande hos Konungens befallningshafvande om ett anslag af 8,000 kronor ur
socknens låne- och odlingsfond för inköp af jordbruksfastigheter för socknens räkning.
Konungens befallningshafvande biföll ansökningen den 24 september 1892 på
det sätt, att socknemännen medgåfvos rätt att för uppgifna ändamålet ur socknens
skogsmedelsfond upptaga ett lån till belopp af 8,000 kronor att, genom innehållande
af fondens räntemedel, till fonden återbetalas med 1,000 kronor årligen under 8 år.
På uppdrag af Lima och Transtrands socknemän gjordes (1891) framställning
hos Konungens befallningshafvande, att de medel, som jemlikt 8 § i reglementet
för skogsmedelsfonden redan afsatts eller framdeles borde afsättas till. lånefonders
bildande, i stället måtte få användas till inköp för socknarnas räkning af fastigheter,
hvilkas egare kommit i sådana omständigheter, att de nödgades sälja sin jord, samt
att reglementet derför måtte ändras.
Konungens befallningshafvande underställde ärendet Kungl. Maj:ts pröfning
och hemställde, att 8 § i reglementet finge utgå och de till lånefonderna afsätta
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
91
medlen användas på sätt om afkastningen af skogsmedelsfondens medel i allmänhet
funnes i reglementet stadgadt.
Genom nådigt bref den jo mats 1894 förordnade Kungl. Maj:t, med anledning
af förevarande framställning, att vidare afsättningar till lånefonderna icke skulle
ega rum.
Hos Konungens befallningshafvande anhöll sedermera Lima sockens kommunal-
stämmoordförande å socknemännens vägnar och i enlighet med kommunalstämmans
beslut (1894) om tillstånd att för inköp af jord från personer, som för skuld nöd¬
gades sälja sina fastigheter, få såsom lån öfvertaga hela innestående behållningen i
socknens låne- och odlingsfond att återbetalas med 1,000 kronor årligen.
Styrelsen för Lima och Transtrands socknars skogsmedelsfond hemställde att,
enär det syntes mindre lämpligt att lemna lån ur låne- och odlingsfonden, hvilken
på grund af nådiga brefvet den 30 mars 1894 antagligen komme att inom kort
användas för andra ändamål, lånet finge utlemnas direkt från skogsmedelsfonden.
Hörda om användningen af behållningen af låne- och odlingsfonden, hem¬
ställde Lima och Transtrands socknemän, att behållningen af denna fond finge användas
i första rummet till betalning af de lån, socknarna redan erhållit från skogsmedels¬
fonden i och för inköp af jordbruksfastigheter, Lima socknemän jämväl till under¬
stödjande af mejerihandteringen, samt att, hvad derefter af låne- och odlingsfonden
återstode, måtte ställas till socknemännens disposition för ytterligare inköp af fastig¬
heter, som hembjödes socknarna.
Styrelsen för skogsmedelsfonden biträdde detta förslag.
Konungens befallningshafvande medgaf den 8 oktober 1894, att behållningen af
Lima och Transtrands socknars låne- och odlingsfond, uppgående för Lima socken
till 28,000 kronor och för Transtrands socken till 19,750 kronor, finge på det sätt
användas, att af hvardera socknens andel betalades socknarnas lån ur skogsmedels¬
fonden för inköp af jordbruksfastigheter och för Lima socken jemväl till mejeri-
handteringens understöd, hvarefter återstoden finge användas till ytterligare inköp af
fastigheter, som till socknarna hembjödes.
92
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
D) Orsa socken.
Genom nådigt bref den 19 september 1879 har Kung]. Maj:t medgifvit, att af
skogsmarken inom Orsa sockens och Hamra kapellags (i Gefleborgs län) gemensamma
afvittringslag hvarje besutenhet finge tilldelas 250 tunnland, dock att af de sålunda
uppkommande samfälda skogsanslagen en tredjedel skulle, särskildt för Orsa socken
och särskildt för Hamra kapellag, afsättas såsom besparingsskog eller allmänning,
deraf inkomsten skulle användas till gäldande af jorden åliggande skatter och onera
samt af kostnader för fattigvård, folkundervisning m. m. enligt reglemente, som
skulle af Konungens befallningshafvande i respektive län pröfvas och fastställas.
Den 24 november 18S6 har Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län
fastställt “reglemente för vården och förvaltningen af Orsa sockens skogsmedelsfond och
besparingsskoghvilket den 3 juni 1887 af Kungl. Maj:t, efter anförda besvär, gillats.
Detta reglemente innehåller hufvudsakligen följande:
Skogsmedelsfonden bildas af de tillgångar, som uppkomma vid försäljning af
afverkningsrätt å socknens besparingsskog. Afverkningsrätt upplåtes i enlighet med
af Konungens befallningshafvande efter delegarnas hörande bestämda villkor å offentlig
auktion inför Konungens befallningshafvande. Anbud får ej antagas, om det under¬
stiger af delegarna före hvarje försäljning bestämdt minimipris. Jordegarne kunna
ock under hand upplåta afverkningsrätt under villkor af Konungens befallnings-
hafvandes godkännande. Till gäldande af auktions- och indrifningskostnader och
dylikt utgår 1/2 procent af köpeskillingen, att af Konungens befallningshafvande
disponeras.
Grunden för delaktighet i skogsmedelsfonden är det reducerade jordtalet.
Dess kapital får ej förminskas.
Konungens befallningshafvande beslutar, efter förslag af jordegarne å kommunal-
och kyrkostämma samt i enlighet med reglementet, om användningen af fondens
årliga afkastning.
Fondens afkastning användes:
1) i främsta rummet till bestridande af kostnaderna för skogens förvaltning
och bevakning, för åtgärder till främjande af skogens återväxt och för fondens för¬
valtning;
2) dernäst till bildande af en fond till befolkningens understöd vid inträffande
missväxter. Till denna fond afsättes årligen V10 af den behållna ränteafkastningen,
till dess fonden nått 300,000 kronor. I mån af anlitande skall fonden genom årliga
afsättningar återbringas till sitt maximibelopp. Konungens befallningshafvande pröfvar
behofvet af begärdt understöd;
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
93
3) dernäst till godtgörande af å jordbruksfastigheterna belöpande ränta, krono¬
tionde, fastighetsbevillning, landstingsskatt samt bidrag till presterskapets aflöning
och skjutsentreprenaderna, rotering, väglagning sommar- och vintertid samt andra
dylika onera;
4) dernäst till ändamål, som för kommunen i allmänhet äro nödiga och gagne-
liga (läkarvård, fattigvård, folkundervisning, jordbrukets förbättring genom utdikning
eller annorledes, boskapsskötselns utveckling, polismyndighetens förstärkning, an¬
läggande af nya eller förbättring af gamla vägar m. m.); dock med enahanda in¬
skränkning, som är stadgad för Lima och Transtrands socknar (ang. på kommunens
medlemmar enligt lag uttaxeringsbara utgifter);
5) till bildande af en fond för jordbrukets förbättring genom afdikning eller
annorledes och för boskapsskötselns utveckling. Fondens maximibelopp och stor¬
leken af de årliga afsättningarna till fonden bestämmas af Konungens befallnings¬
hafvande efter delegarnas hörande, och användes fonden under de villkor, Konungens
befallningshafvande särskildt föreskrifver. I mån af anlitande skall fonden återbringas
till maximibeloppet;
6) till bildande af en fond för iståndsättande och underhåll på gemensam
bekostnad af by- och fäbodevägar äfvensom af enskilda broar. Bildandet af denna
fond har gjorts beroende af öfverenskommelse å kommunalstämma om de nämnda
arbetenas utförande på gemensam bekostnad. Angående fondens maximibelopp, årliga
afsättningarnas storlek och villkoren för dess användande gäller samma som om¬
nämnts under 5).
Skogsmedelsfonden förvaltas på samma sätt som Lima och Transtrands socknars
skogsmedelsfond, med undantag af att Konungens befallningshafvande bestämmer
aflöningen till styrelsen och af denna antagna tjänstemän samt att endast egare af
jord ha beslutanderätt.
Socknemännens rätt i frågor rörande besparingsskogens förvaltning bevakas
af en å kommunalstämma vald allmänningsstyrelse. Denna skall, under Konungens
befallningshafvandes öfverinseende och i enlighet med af Konungens befallnings¬
hafvande efter jordegarnas hörande utfärdad instruktion, med uppmärksamhet följa
alla flottningsregleringsfrågor, granska skogsförvaltarens förslag till arbeten å skogen,
förvalta dertill anvisade medel, förordna om mindre skogsförsäljningar, granska skogs¬
förvaltarens redovisningar samt tillsätta skogsförvaltare och skogvaktare, för hvilka
dock Konungens befallningshafvande utfärdar förordnande.
Skogsförvaltaren handhafver den omedelbara vården och förvaltningen af skogen.
Allmänningsstyrelsens, skogsförvaltarens och skogvaktarnas aflöning bestämmes
af Konungens befallningshafvande.
Besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i enlighet med regle¬
mentet få anföras hos Kungl. Maj:t enligt kungl. förordningen den 14 december 1866.
Förslag till ändring i reglementet få väckas å kommunalstämma eller af
94
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
Konungens befallningshafvande, skogsmedelsfondens styrelse eller revisorerna, men
pröfvas af Konungens befallningshafvande.
Den 31 oktober 1893 har Konungens befallningshafvande fastställt “instruktion
för Orsa sockens allmänningsstyrelse samt för skogsförvaltaren och skogvaktarne å socknens
besparingsskogu. Derur torde här allenast böra framhållas, att allmänningsstyrelsens be¬
slut om tillfälliga försäljningar af virke till högre värde än 1,000 kronor i en post skola,
för att vinna bindande kraft, underställas Konungens befallningshafvandes pröfning.
Orsa sockens besparingsskog innehåller:
i Kopparbergs län: 28,356,70 har, ) , „ .
■nav. = 69,258,66 har.
1 Gefleborgs „ 40,901,87 „ |
Behållningen af socknens skogsmedelsfond uppgick vid 1900 års slut till
9,647,856 kronor 61 öre.
E) Sårna socken med Idre kapellag.
Genom nådigt bref den 27 juni iSyp fastställdes “grunder för afvittring och
storskifte i Särna socken med Idre kapellag11, och förordnades dervid under punkt 3
om afsättning af en tredjedel af skogsanslaget till en besparingsskog eller allmän¬
ning, deraf inkomsten skulle användas till gäldande af jorden åliggande skatter och
onera, fattigvård, folkundervisning m. m. enligt reglemente, som af Konungens
befallningshafvande pröfvades och fastställdes.
Den 31 augusti 1889 fastställde Konungens befallningshafvande ‘‘reglemente för
vården och förvaltningen af Sårna sockens med Idre kapellag skogsmedelsfond och besparings-
skog“. Detta är af enahanda innehåll som det för Orsa sockens fond och skog
gällande reglemente med följande undantag:
1) afsättning till fonden till befolkningens understöd vid inträffande miss¬
växtår, hvilken fonds maximibelopp är bestämdt till 100,000 kronor, kommer först
i tredje rummet af användningen utaf fondens årliga afkastning;
2) i fjerde rummet skall fondens afkastning användas till bildande af låne¬
fonder till jordbrukarnes understöd och odlingens befrämjande. Till dessa fonder
afsättas årligen 3,000 kronor, men, sedan understödsfonden uppnått sitt maximibelopp,
årligen 6,000 kronor;
3) öfverskottet, sedan afsättning skett till vägfonden, användes på sätt Konun¬
gens befallningshafvande efter jordegarnes förslag bestämmer.
Särna sockens med Idre kapellag besparingsskog innehåller 44,341,60 har.
Behållningen af socknens skogsmedelsfond uppgick vid 1900 års slut till
2,216,832 kronor 44 öre.
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
95
Redan före afvittringen inom Särna socken hade Kungl. Maj:t genom nådigt
bref den 21 mars iSy3 förordnat, att en del äldre grantimmer å Fulufjäll skulle
försäljas och den härför inflytande behållna köpeskillingen af Konungens befallnings¬
hafvande förvaltas och förräntas; och ville Kungl. Maj:t, eftet det afvittringen skett,
besluta om dispositionen af köpeskillingen. Häraf bildades Särna sockens äldre
skogsmedelsfond, hvilken genom nådigt bref den 9 oktober 1896 fördelats mellan
kronan och socknemännen.
I enlighet med beslut å kommunalstämma år 1886 anhöllo Särna och Idre
socknemän hos Kungl. Maj:t att från nämnda fond få i afräkning å blifvande andel
i fonden uppbära 30,000 kronor för att användas till inköp för kommunens gemen¬
samma räkning, på gynnsamma villkor för säljarne, af sådan jord med skog inom
Särna socken med Idre kapellag, som eljest komme att afyttras till andra köpare för
underpris och utan erforderliga fördelar för säljarne. Till stöd härför anfördes, att
ett stort antal af kommunens jordegare måst sälja större delar af sin inegojord till
pris af 10 kronor per reduceradt bandland och att många torde blifva nödsakade att
sälja, oaktadt priset nedgått till 6 kronor 50 öre bandlandet; att följden häraf blefve,
att några få sågverksbolag blefve egare till betydlig del af kommunens jord och
skogar samt att många sockenbor blefve vanlottade torpare och kommunens redan
tryckande fattigvård ännu mer betungad.
Konungens befallningshafvande, som ansåg det begärda beloppet icke kunna
lämpligare användas än till förekommande af den bekymmersamma ställning, som
efter storskiftets slut hotade socknen, tillstyrkte ansökningen.
Kammarkollegium ansåg förslaget innebära en frestelse för jordegarne att
genom skuldsättning bringa det derhän, att deras jord blefve inköpt på de föreslagna
gynnsamma villkoren, men tillstyrkte utlemnandet af lån från skogsmedelsfonden på
billiga villkor till mindre jordbrukares understödjande.
Genom nådigt bref den 26 mars iSSy medgaf Kungl. Maj:t, att af Särna skogs-
medelsfonds medel finge anvisas ett belopp af 30,000 kronor till inköp för fondens
räkning af jord inom Särna socken med Idre kapellag till pris af minst 10 kronor
för reduceradt bandland, med föreskrift att marken skulle för fondens räkning utarren¬
deras mot skälig afgift samt att vid framtida delning af fonden den inköpta marken
borde efter inköpspris öfvertagas af socknemännen.
Den 4 november iSSy meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter om sättet för inköpen
af jord och den inköpta jordens förvaltning, innehållande:
För inköpens verkställande skulle socknens å kommunalstämma röstberättigade
jordegare utse tre personer, hvilka såsom komiterade för skogsmedelsfondens räkning
skulle afsluta aftal om inköpen samt utarrendera jorden.
Inköpspriset finge ej understiga 10 kronor för reduceradt bandland. Derest
de anvisade medlen ej försloge till inköp af all socknen hembjuden jord, skulle
kommunalnämnden ega bestämma, hvilken jord borde inköpas.
96
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
Säljarne skulle vara skyldiga att, intill dess beslut meddelats om fondens
disposition, arrendera den sålda jorden mot en arrendeafgift, motsvarande tre procent
å köpeskillingen, samt med skyldighet att gälda jorden åliggande utskylder och onera.
Efter nämnda tid kunde socknen sälja jorden eller upplåta den på nytt arrende, dervid
säljaren skulle åtnjuta optionsrätt.
Socknens jordegare skulle vara gemensamt ansvariga för kostnaderna för
jordens förvaltning och gent emot skogsmedelsfonden ansvara för arrendeafgifternas
erläggande.
Jorden skulle stå under förvaltning af en utaf jordegarne inom socknen årligen
vald styrelse. Styrelsens räkenskaper skulle granskas i sammanhang med kommunal¬
nämndens.
F) Elfdalens socken.
Inom Elfdalens socken hade på grund af nådigt bref den 22 december 1868
bildats en fond för underlättande af socknens kostnader i och för storskiftet. (“Elf¬
dalens sockens äldre skogsmedelsfond.u) Denna fond, som uppstått genom tid efter
annan upplåtna afverkningsrätter, blef efter storskiftets slut enligt Konungens befall-
ningshafvandes förordnande öfverlämnad till socknemännens disposition.
Genom nådigt bref den 5 september iS8j har Kungl. Maj:t förordnat, att af den
i Elfdalens socken befintliga graderade skogsmarken 33 qvadratref skulle tilldelas
hvarje snesland inegojord, dock så att deraf graderad skogsmark, motsvarande 11
qvadratref för hvarje snesland inegojord, skulle afsättas för socknens räkning såsom
samfällighet sm ark, å hvilken, sedan nödigt antal träd för återväxtens befordrande
blifvit undantagna, afverkningsrätten till virke af vissa angifna dimensioner finge
antingen på öppen auktion eller ock genom aftal under hand af jordegarne upplåtas
för en tid af högst 50 år, med villkor att de antagna anbuden i båda fallen under¬
ställdes Konungens befallningshafvandes pröfning och att de inflytande medlen skulle
såsom en besparingsfond under Konungens befallningshafvandes inseende förvaltas i
enlighet med af Kungl. Maj:t fastställdt reglemente.
Den 9 november 1S8S fastställde Kungl. Maj:t “reglemente för vården och för¬
valtningen af Elfdalens sockens skogsmedelsfond och besparingsskog“. Detta är af enahanda
innehåll som reglementet för Sårna sockens fond och skog, med undantag af:
1) att maximibeloppet af fonden till befolkningens understöd vid inträffande
missväxtår är bestämdt till 200,000 kronor; samt
2) att årliga afsättningen till lånefonden till jordbrukarnes understöd och
odlingars befrämjande är fastställd till 5,000 kronor resp. 10,000 kronor.
BIL. 3. OM ALLMÄNN1NGAR OCH\ALLMÄNNINGSFONDER.
97
För vården och förvaltningen af denna fond, kallad “Elfdalens sockens låne-
och odlingsfond“ har Konungens befallningshafvande den 22 april 1893 fastställt regle¬
mente af följande hufvudsakliga innehåll:
Fonden har till ändamål att bereda jordegare inom socknen tillfälle att för
jordbrukets befrämjande på billiga villkor erhålla lån, ställda att återbetalas genom
viss årlig amortering eller efter viss tids förlopp. Delegare i fonden äro jordegarna
efter reduceradt jord tal.
Lån utlämnas till högst 3/4 af jordegendoms värde, hvilket antingen anses
motsvara taxeringsvärdet eller ock bestämmes efter -särskild värdering på fondens
bekostnad. Amorteringslån beviljas endast mot inteckning inom 3/4 af egendomens
värde samt lån mot annan säkerhet endast på viss tid, minst 6 månader, högst 5 år.
Räntefoten bestämmes af delegarne årligen å kommunalstämma.
Större afbetalningar än amorteringsplanen medgifver kunna af styrelsen med-
gifvas. Intecknadt amorteringslån får efter 5 års förlopp med ett års uppsägningstid
på en gång inbetalas.
Af fonden inköpt fastighet får ej behållas längre än oundgängligen fordras.
Fonden förvaltas af en styrelse, bestående af fyra å kommunalstämma af del-
egarna utsedda förtroendemän. Arfvoden till styrelsen och dess tjenstemän bestämmas
af Konungens befallningshafvande och utgå af räntemedlen.
Öfverskott å räntemedlen, efter afdrag af förvaltningskostnaderna, tillägges
fonden.
Styrelsens räkenskaper granskas af två revisorer, af hvilka Konungens
befallningshafvande utser en och delegarna en. Öfver af revisorerna gjorda anmärk¬
ningar, som af delegarna godkänts, meddelar Konungens befallningshafvande beslut.
Delegare, som är missnöjd med styrelsens beslut, i hvad det honom rörer,
eger att få detsamma underställdt kommunalstämmas pröfning. Öfver kommunal¬
stämmas beslut får klagan föras hos Konungens befallningshafvande, dock endast
om detsamma ej i laga ordning tillkommit.
Förslag till ändring i reglementet får väckas af delegare, skogsmedelsfondens
eller lånefondens styrelse eller af revisorerna samt pröfvas af Konungens befall¬
ningshafvande.
Den 31 oktober 1895 har Konungens befallningshafvande fastställt “instruktion
för Elfdalens sockens allmänningsstyrelse samt för skogsförvaltaren och skogvaktarne å
sockens besparingsskog“. Denna är af samma lydelse som motsvarande instruktion för
Orsa socken.
Elfdalens sockens besparingsskog innehåller 54,191,50 har.
Behållningen af socknens skogsmedelsfond uppgick vid 1900 års slut till
6,154,437 kronor 63 öre.
13
98
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
G) Östnors by i Mora socken.
Den 25 oktober iSyj har Konungens befallningshafvande fastställt “reglemente
för vården och förvaltningen af Oslnors bys skogsmedelsfond“, hvilket hufvudsakligen
innehåller följande:
Fonden har tillkommit i enlighet med en af jordegarna inom byn den 15
juni 1893 träffad öfverenskommelse att “till en ständig fond för all framtid11 afsätta
viss andel (28,467 kronor 43 öre) utaf köpeskillingen för till Ljusne—Woxna aktie¬
bolag upplåten afverkningsrätt till byns utskog.
Byns jordegare, i den mån en hvar bidragit till fondens bildande, ega del i
fonden i förhållande till reducerade jordtalet.
Fonden skall städse stå under gemensam förvaltning och får icke minskas.
Fondens årliga afkastning användes:
1) till fondens förvaltning;
2) „ gäldande af jorden åliggande grundskatt;
3) „ „ „ „ ,, bidrag till presterskapets aflöning;
4) „ „ „ „ „ rotering;
5) „ ändamål, som för jordegarna inom byn gemensamt äro gagneliga,
såsom jordbrukets förbättring genom utdikning eller annorledes, anläggande af nya
eller förbättring af gamla till byn hörande utfartsvägar och annat gemensamt nyttigt
företag.
Delegarna besluta om fondens angelägenheter å allmänt sammanträde samt
utse en styrelse för förvaltning af fondens tillgångar. Styrelsen afgifver förslag till
användning af fondens afkastning, men beslut derom fattas å allmänt sammanträde,
dervid en hvar röstar efter sin andel i fondens kapitalbelopp. Styrelsens aflöning
bestämmes af delegarna.
Fondens förvaltning och räkenskaper granskas af två å allmänt sammanträde
utsedda revisorer och delegarna besluta om decharge för styrelsen.
Ändring af reglementet måste antagas å två på hvarandra följande allmänna
sammanträden. För beslut om fondens upplösning och utdelning bland delegarna
erfordras, att samtliga delegare derom förena sig å två på hvarandra följande allmänna
sammanträden.
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
99
II. Gefleborgs län.
Hamra kapellag.
Angående bildandet af Hamra kapellags besparingsskog, se ofvan under Orsa
socken refererade nådiga bref den ■ 19 september 1879.
"Reglemente för vården och förvaltningen af Hamra kapellags besparingsskog och
skogs medelsfond' ‘ har den 31 december 1890 af Konungens befallningshafvande fast¬
ställts samt, efter anförda besvär, af Kungl. Maj:t den 18 november 1892 med viss
ändring gillats. Reglementet innehåller följande:
Af Konungens befallningshafvande granskad hushållningsplan ligger till grund
för skogens förvaltning; dock må delegarna kunna hos Konungens befallningshafvande
göra framställning om ändring deri eller om extra ordinarie afverkning.
Skogens vård ombesörjes under Konungens befallningshafvandes inseende af
en allmänningsstyrelse, deraf Konungens befallningshafvande utser ordföranden och
delegarna fyra ledamöter.
Virkesförsäljning sker å offentlig auktion inför allmänningsstyrelsen i enlighet
med kommunalstämmans beslut. Kapellagets jordegaré och brukare skola alltid för¬
behållas företrädesrätt till arbete vid skogens afverkning och utdrifning emot i orten
gångbara priser.
Konungens befallningshafvande förordnar skogstjensteman att tillhandagå all¬
männingsstyrelsen vid skogens vård och förvaltning, hvaremot styrelsen antager
skogvaktare.
Ersättning till allmänningsstyrelsens ordförande och den af Konungens befall¬
ningshafvande förordnade skogstjensteman bestämmes af Konungens befallnings¬
hafvande, men allmänningsstyrelsens ledamöters samt skogvaktarnes aflöning be¬
stämmes af kommunalstämman.
Skogsmedelsfonden, hvari kapellagets jordegare hafva del efter reduceradt jord¬
tal, får icke minskas. Dess årliga afkastning användes:
1) till gäldande af kostnaderna för skogens förvaltning, vård och bevakning,
för befrämjande af dess återväxt och för fondens förvaltning;
2) till bildande af en fond till befolkningens understöd vid inträffande miss¬
växtår. Härtill afsättes årligen Vio af ränteafkastningen, tills fonden uppnått 30,000
kronor. Fonden skall i mån af anlitande återbringas till maximibeloppet. Konungens
befallningshafvande pröfvar behofvet af begärdt understöd, sedan kommunalstämman
yttrat sig derom;
IOO
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH AI.LMÄNNINGSFONDER.
3) till gäldande af jordbruksfastigheternas skatter och onera samt jordegares
och brukares med familjer och nödiga tjenare personliga utskylder till stat och kom¬
mun, utom inkomstbevillning;
4) till ändamål, som för kapellaget i allmänhet äro nödiga och gagneliga, så¬
som jordbruksförbättringar, läkarvård, boskapsskötselns utveckling, anläggande af nya
samt förbättring och underhåll af gamla vägar, m. m. dylikt; dock med samma
inskränkning som gäller för Dalasocknarna beträffande å medlemmarna i kommunen
uttaxeringsbara utgifter. Kommunalstämman beslutar angående sådan användning
af afkastningen, som här afses, men beslutet skall underställas Konungens befallnings-
hafvandes pröfning;
5) till en fond för bildande af en brandstodsförening för att skydda jord-
egarna eller brukarna mot förlust vid eldsvådor. Härtill afsattes 20,000 kronor af
skogsmedelsfondens kapital, och ökas brandstodsfonden genom årlig afsättning af
500 kronor af skogsmedelsfondens räntemedel. Brandstodsfondens maximibelopp är
bestämdt till 50,000 kronor och skall i mån af anlitande återbringas till detta belopp.
Skogsmedelsfondens tillgångar förvaltas under Konungens befallningshafvandes
inseende af allmänningsstyrelsen.
Räkenskaperna granskas af tre revisorer, af hvilka Konungens befallnings¬
hafvande utser en och delegarna två. Af delegarna godkänd anmärkning mot räken¬
skaperna underställes Konungens befallningshafvande, som förordnar om rättelse eller
hänvisar till talans utförande.
I öfverläggningar och beslut uti alla sådana å kommunalstämma förekommande
frågor, som afse fondens förvaltning, räntemedlens användande eller vården och för¬
valtningen af besparingsskogen, få endast jordegare deltaga efter reduceradt jordtal.
öfver Konungens befallningshafvandes beslut enligt reglementet få besvär
anföras hos Kungl. Maj:t jemlikt kungl. förordningen den 14 december 1866.
Förslag till ändring af reglementet väckes af delegare, allmänningsstyrelsen
eller revisorerna eller framställes af Konungens befallningshafvande, som pröfvar
förslaget.
Hamra kapellags besparingsskog innehåller 3,600,98 har.
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
IOI
III. Vesterbotiens och Norrbottens län.
I ett den 27 mars 187 5 till chefen för civildepartementet afgifvet infordradt
yttrande hemställde dåvarande revisionssekreteraren P. G. E. Poignant, vidkommande
Vesterhottens och Norrbottens läns lappmarker, bland annat, att inom hvarje lapp-
markssocken minst en fjärdedel eller högst hälften af sammanräknade beloppet utaf
det skogsanslag, som enligt § 18 i 1873 års afvittringsstadga skulle tillkomma alla
jordegarne, borde afsättas till en eller flera för socknen samfällda häradsallmänningar,
stående under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.
Stensele socknemän antogo å kommunalstämma förslaget om afsättande af V4
af hemmanens skogsanslag till flera för socknen samfällda allmänningar, stående under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, hvaremot öfriga kommuner inom
Vesterbottens län afstyrkte bifall till Poignants förslag under framhållande af följande
olägenheter dermed, nemligen: att särskilda personer måste anställas för allmännin-
garnas bevakning; att något egentligt intresse hos delegarne för vården af dessa
allmänningar icke vore att påräkna; att i vissa socknar skulle blifva nödvändigt att
bilda en mängd häradsallmänningar, svåra och kostsamma att bevaka; att jordegarne,
om de sjelfva finge förvalta sin skog, af densamma skulle hafva jemnt upp så
mycket större inkomst som det belopp, hvartill kostnaderna för allmänningarnas för¬
valtning och bevakning uppginge; att allmänningarna skulle, på samma gång de
förorsakade minskning i hemmanens område, hindra många tillfällen till odling och
följaktligen verka förlamande på jordbrukets utveckling; att området för det för
lappmarkernas hufvudnäring, jordbruket, erforderliga mulbetet skulle alltför mycket
inskränkas; samt att vindfällen och torr skog från allmänningarna icke kunde till¬
godogöras.
Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län afstyrkte bifall till Poignants
förslag på de af socknemännen anförda orsaker samt enär alla skäl talade emot en
särskild lagstiftning för lappmarken.
Inom Norrbottens län tillstyrkte samtliga kronofogdar förslaget om inrättande
af häradsallmänningar, och socknemännen gingo i hufvudsak med på Poignants förslag.
Konungens befallningshafvande i Norrbottens län hemställde, att Poignants
förslag måtte godkännas att gälla till efterrättelse vid afvittringen inom länets samtliga
lappmarkssocknar med undantag af Enontekis, hvarest skogstillgången vore så ringa,
att förslaget der icke lämpligen torde kunna genomföras. Fördelarna af förslaget
vore väsentligen: att detsamma beredde besparade kapitaltillgångar, som icke allenast
kunde, särdeles i ogynnsamma år, i betydlig mån underlätta jordegarncs tryckande
102
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
utgifter till fattigvård m. m., utan äfven lemna tillgångar till jordbrukets upphjäl¬
pande, särdeles genom myrutdikningar, till kommunikationernas förbättrande samt
till andra för lappmarken nödiga och gagneliga företag; att den enskilde jordegaren
urståndsattes att förstöra sitt skogskapital; samt att skogen blefve mera jemnt och
rättvist fördelad.
Gent emot hvad från Vesterbottens län anförts, erinrade Konungens befallnings¬
hafvande i Norrbottens län: att ökning af bevakningspersonalen icke kommc att
erfordras för vården af häradsallmänningarna; att den ifver, hvarmed befolkningen
i Norrbottens läns lappmarker omfattat frågan om allmänningars bildande, vore ett
ojäfaktigt bevis för att befolkningens intresse för allmänningarnas vårdande vore att
påräkna; att de träd, som från allmänningarna (i större massa) försåldes, skulle lemna
större och jemnare inkomst än de träd, som jordegarne sjelfva kunde försälja till
uppköpare, hvilka sedan måste hopsamla virket från vidt skilda och ofta otillgängliga
skogslotter; att på timmerbärande mark odlingslägenheter sällan förekomme och
att mulbetet der oftast vore af usel beskaffenhet; samt att hinder ej borde möta
att mot eller utan afgift tillåta afhemtning från allmänningarna af vindfällen och
torr skog.
Skogsstyrelsen tillstyrkte bildandet af ror/erwallmänningar under skogsstatens
förvaltning och vård i de socknar inom Norrbottens län, der socknemännen biträdt
förslaget härom (eller Jukkasjärvi, Gellivara, Jockmock, Arvidsjaur och Arjepluog),
men att för \ esterbottens län frågan härom måtte framdeles pröfvas för hvarje
socken särskildt.
Genom nådigt bref den november iSyy fann Kungl. Maj:t allmän föreskrift
om afsättande af viss del utaf hvarje sockens skogsanslag till allmänning icke i sakens
skick böra omedelbarligen af Kungl. Maj:t meddelas; hvaremot Kungl. Maj:t, med
förklarande af sitt nådiga välbehag öfver de af fastighetsegarne inom de flesta lapp-
markssocknarna af Norrbottens län samt Stensele socken af Vesterbottens län fattade
beslut att af blifvande skogsanslag afsätta en fjerdedel till allmänning, förordnade att,
efter det inom hvarje af lappmarkssocknarna i nämnda två län egomätning för af¬
vittring försiggått samt undersökning i anledning af det i berörda hänseende fram¬
ställda förslag af vederbörande landtmätare företagits och delegarne vid sammanträde
lemnats tillfälle att ånyo sig yttra inom de socknar, der sådant icke funnes obehöfligt
till följd af delegarnes redan uttalade önskan om afsättande af skogsmark för gemen¬
samt behof, Konungens befallningshafvande skulle ega att meddela föreskrift i fråga,
huruvida 1/t eller, der vederbörande delegares beslut dertill gåfve anledning, större
andel af socknens skogsanslag borde afsättas till en eller flera allmänningar att för¬
valtas efter de grunder, som Kungl. Maj:t uppå Konungens befallningshafvandes
framställning komrne att bestämma.
103
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
Inom Norrbottens län hafva bildats följande allmänningar:
A) Pa; a la och Muonionalusta samt Tärendö församlingars häradsallmänningar,
B) Arvidsjaurs sockenallmänning,
C) Gellivare „ ,
D) Arjepluogs „ ,
E) Jockmocks • „ , \
F) Jukkasjärvi „ samt
G) Enontekis „ 1
Samtliga dessa allmänningar hafva tillkommit derigenom, att Kungl. Maj:t, .
enligt socknemännens uttalade önskan, förordnat om afsättande' till allmänning af en
fjerdedel af socknens skogsanslag att förvaltas efter de grundet, Kungl. Maj:t fram¬
deles ville bestämma. Derefter har Kungl. Maj:t för alla allmännlngarna med undantag
af Enontekis fastställt vissa (utom med afseende å afverkningsplanerna) till innehållet
lika hufvudgrunder beträffande deras vård och förvaltning, hvarefter antingen Kungl.
Maj:t eller Konungens befallningshafvande, efter af Kungl. Maj:t meddelade före¬
skrifter, fastställt reglementen för de af allmänningarnas afkastning bildade skogs-
medelsfonder, på sätt framgår af följande tablå.
|
Nådigt bref om
allmänningens
bildande
|
Hufvudgrunder
för allmänningen Reglemente för skogs-
af Kungl. Maj:t medelsfonden fastställdt
fastställda
|
Allmännin¬
gens areal
i hektar
|
Pajala m. fl. försam-
linpar ....................
|
den 17/s 1876
„ %i 1877
„ »/« 188B
„ 5/4 1889
•n 11 ”
„ 1% 1893
„ 19/io 1894
|
den 81/4 1882
„ »/. 1884
„ »V.189B
„ *7/g 1896
„ ,4/s 1896
„ 12/7 1900
|
den 4 jo 1882............
„ UU 1897’)........
|
67,380,0 9
23,550,61
63,024,13
21,171,30
65,675,94
45,581,7 4
|
Arvidsjaurs socken ....
Gellivare „
Arjepluogs „ ....
Jockmocks ,,
[Jukkasjärvi „
[Enontekis „
|
den 14/r 1897............
|
20L 1897............
|
|
•
|
De af Kungl. Maj:t för allmänningarnas vård och förvaltning fastställda hufvud¬
grunder innehålla följande:
Allmänningen är samfälld egendom och hvarje jordegare inom socknen har
del deri efter skatt. i)
i) Den 17 april 1885 hade Kungl. Maj:t fastställt allmänna grunder för skogsmedelsfondens för¬
valtning, hvarefter Konungens befallningshafvande den 15 juni 1885 utfärdat reglemente för fonden,
hvilket dock numera är upphäfdt.
104
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
I allt hvad skogshushållningen angår står allmänningen under skogsstatens
vård och förvaltning.. Vederbörande jägmästare verkställer utsyning af virke för tio
år åt gången efter vissa angifna grunder.
Syne- och utstämplingskostnader samt kostnader för allmänningens bevakning
och tillsyn gäldas af den genom försäljning af skog från allmänningen bildade fond.
Virkesförsäljningen från allmänningen sker å offentlig aifktion inför Konungens
•befallningshafvande. Auktionsvillkoien fastställas och anbuden pröfvas af Konungens
befallningshafvande i samråd med tre af allmänningsdelegarna å kommunalstämma
valda ombud. Extra ordinarie afverkning af skadad skog beslutas af Konungens
befallningshafvande efter anmälan af revirförvaltaren.
Inom allmänningen befintligt mulbete och grässlätter, som icke vid afvitt-
ringen tilldelats hemman eller nybygge, utarrenderas, der sådant pröfvas kunna ega
rum utan men för skogsvården, på sätt och i ordning, som finnes föreskrifvet rörande
å kronopark liggande dylika lägenheter (jfr kungl. förordningen den 26 januari 1894,
§ 63: revirförvaltaren afgifver årligen förslag och sedan förfares på sätt om skogs-
alsters försäljning är stadgadt).
De genom försäljning af skogsalster från allmänningen samt genom upplåtelse
af mulbete och grässlätter inflytande medel inlevereras till Konungens befallnings¬
hafvande för att göras fruktbärande, förvaltas och användas enligt de grunder, Kungl.
Maj:t på förslag af Konungens befallningshafvande och efter delegarnas hörande
bestämmer.
Reglementena för skogsmedelsfonderna innehålla:
Grunden för delaktighet i fonden är hemmantalet.
Konungens befallningshafvande beslutar i enlighet med reglementets bestäm¬
melser om all användning af fondens afkastning.
Fondens afkastning användes på följande sätt:
1) till gäldande af kostnaderna för allmänningens bevakning (där sådan, ut¬
öfver den staten genom sina tjensteman bestrider, kan vara nödig) samt för fondens
förvaltning och granskning af dess räkenskaper äfvensom för i samband dermed
stående åtgärder och till betalande af på allmänningen belöpande utskylder.
Vidare i den mån afkastningcn dertill lämnar tillgång och i följande ordning:
2) till gäldande af jordbruksfastigheternas bevillning;
3) ii „ „ ,, landstingsskatt;
4) » « », ,, bidrag till skjutsentreprenaderna;
5) u m ,, bidrag till presterskapets aflöning;
6) till bidrag med högst 10,000 kronor årligen till utgörande af den de väg-
hållningsskyldiga hemmanen enligt lag påhvilande tunga;
7) afsättes 4/io återstående afkastningen till bildande af en fond i och
för befolkningens understöd vid missväxtår, företrädesvis genom beredande af
arbetsförtjenst vid inom kommunen anordnade allmännyttiga arbeten. Denna fond
BIL. 3. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSKONDER.
105
skall vara högst 100,000 kronor och skall i mån af anlitande återbringas till nämnda
belopp. Konungens befallningshafvande pröfvar behofvet af begärdt understöd, sedan
delegarne deröfver blifvit hörda;
8) återstoden användes till andra för delegarne och kommunen nyttiga ända¬
mål såsom jordbrukets befrämjande (genom understöd till utdikningar, odlingsföre-
tags uppmuntrande och annorledes), boskapsskötselns befrämjande, kommunikations¬
väsendets utveckling (genom understöd till byvägars anläggande, strömrensningar m. m.),
bidrag vid utgörande af utgifter, som kommunal- eller kyrkostämma beslutit; dock
icke för sådant kommunalt ändamål, för hvilket kommunens medlemmar enligt lag
äro underkastade uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet för samma ändamål,
och således jämväl den del deraf, som belöper på icke jordegande medlemmar af kom¬
munen, tages af fondens afkastning.
Af delegarne utsedde förtroendemän skola på tid, som af Konungens befallnings¬
hafvande bestämmes, årligen afgifva förslag till sådant användande af årsafkastningen,
som afses under 6) och 8) här ofvan. Jemväl enskild delegare får väcka dylikt
förslag. Förslaget öfverlemnas till Konungens befallningshafvande som efter del-
egarnes hörande beslutar om användningen.
En styrelse, bestående af ordförande, utsedd af Konungens befallningshafvande,
och två ledamöter, utsedda af delegarna, biträder Konungens befallningshafvande vid
handhafvandet af fondens kapital och detsammas fruktbargörande.
Understödsfonden samt skogsmedelsfondens åtkomst i öfrigt förvaltas af nämnda
styrelse under inseende af Konungens befallningshafvande.
Vid beslut om kapitalplacering skola Konungens befallningshafvande och sty¬
relsen vara eniga. Vederbörande kommun får ej utan Kungl. Maj:ts särskilda till¬
stånd erhålla lån ur fonden.
Utbetalningar verkställas af styrelsen enligt Konungens befallningshafvandes
föreskrifter.
Styrelsens räkenskaper aflämnas årligen till Konungens befallningshafvande
och granskas af tre revisorer, af hvilka Konungens befallningshafvande utser en och
delegarne två. Af revisorerna gjorda anmärkningar, som af delegarne godkännas,
underställas Konungens befallningshafvande, som förordnar om rättelse eller hänvisar
till talans utförande.
Delegarne höras och besluta i frågor rörande fonden å stämma, hvarvid en
hvar röstar efter hans jordbruksfastighet åsatt hemmantal. I öfrigt tillämpas kommunal¬
författningarna.
Arfvoden till förtroendemännen, styrelsens ledamöter, biträden, som af sty¬
relsen antagas, och till vederbörande tjensteman hos Konungens befallningshafvande,
som hafva befattning med försäljning, förvaltning och indrifning, bestämmas af
Konungens befallningshafvande efter delegarnes hörande.
io6
BIL. 3.. OM ALLMÄNNINGAR OCH ALLMÄNNINGSFONDER.
Besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut enligt reglementet anföras
hos Kungl. Maj:t i enlighet med kungl. förordningen den 14 december 1866.
Behållningen af skogsmedelsfonderna utgjorde vid 1900 års slut:
Pajala m. fl. församlingars fond ............................ 1,036,472:55,
Arvidsjaurs sockens fond ........................................ 663,8x4: 36,
Gellivare
Arjepluogs
Tockmocks
564,209: 09,
34845 V 49,
1,337,878:03.
Inom Vesterbottens län hafva under afvittringen af de ofvan odlingsgränsen
belägna delarne hemmansegarne i Stensele socken med Tärna kapellförsamling
samt i Sorsele socken beslutit att till allmänningar afsätta af blifvande skogsanslag,
inom Stensele socken med Tärna kapellförsamling hälften och inom Sorsele socken
en tredjedel.
Genom nådigt bref den 1 mars 1901 har Kungl. Maj:t förordnat, att dessa
beslut skulle bringas till verkställighet; och ville Kungl. Maj/t framdeles på förslag
af Konungens befallningshafvande bestämma grunder för allmänningarnas förvaltning-
BIL. 4.
KORT HISTORIK
ÖFVER
TRÄVARUBOLAGENS JORDFÖRVÄRF INOM LIMA SOCKEN I DALARNE
OCH BEFOLKNINGENS KAMP DEREMOT.
.
.
BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA.
IO9
Kort historik öfver trävarubolagens jordförvärf inom Lima socken
i Dalarne och befolkningens kamp deremot.
När delningsbeskrifningen för storskiftet år 1869 upprättades, egdes nära nog
all jord inom Lima socken af bönder. Några år förut hade trävarubolagen börjat
att köpa afverkningsrätt för längre tid å de skogar, som ännu ej tilldelats jordegarna,
men som sedan genom kungl. bref af den 8 april 1870 tilldelades dem. Det van¬
liga priset var att börja med 25 riksdaler för 50-årig afverkningsrätt till den skog,
som belöpte sig på ett reduceradt snesland inegojord, eller i medeltal 41/» tunnland.
Genom extra dusörcr förmåddes några större jordegare att sjelfva sälja samt locka sina
mindre bemedlade grannar dertill, och på så sätt bekom isynnerhet ett bolag afverk¬
ningsrätt till väldiga af urskog beväxta trakter, säkert öfver 100,000 tunnland. Sedan
priset något stigit och äfven afverkningstiden merendels förkortats, afhände sig de
flesta rätten till sina skogars afkastning, så att knappast 10 % af skogsmarken und¬
gick denna försäljning.
Som befolkningen under senaste tvenne decennierna hade måst vidkännas de
dryga kostnaderna ej blott för storskiftet, utan jemväl för en ganska dyrbar kyrko¬
byggnad, voro många så skuldsatta, att de erhållna s. k. skogspenningarna ej förmådde
göra dem skuldfria. De så lättvindigt erhållna penningarne torde ej heller alltid
blifvit på rätt sätt använda, och inom kort var en del lika skuldsatt som förut.
Då började förenämnda bolags inspektor, som förut gjort de flesta affärerna i
afverkningsrätt, att inköpa fastigheter, till en början sådana, som försåldes på exekutiv
auktion. För att undgå medtäflare och föra bönderna bakom 'ljuset begagnades
medel, som ej alltid voro så oklanderliga, och derigenom lyckades ibland så bra, att
det berättas, att ett hemman med omkring 350 tunnland skog såldes för 600 kronor.
Innan dessa jordförvärf ännu antagit några större dimensioner, började de
hos de mera framsynta bland socknemännen framkalla allvarliga farhågor för fram¬
tiden, och man och man emellan diskuterades om lämpligaste sättet att förhindra
bolagens inträngande. Så inkom till kommunalstämman den 8 november 1875 en
af 20 socknemän undertecknad skrifvelse, hvari framställdes frågan, “hvilka medel
som nu i en hast borde tillgripas för att Limafolket i en framtid kunna undgå att
blifva torpare under bolagen11, och hvari efter en längre motivering föreslogs, att af
I IO
BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA.
en del af skogsmedelsfondens ränteafkastning skulle bildas en jordinköpsfond, för
att kunna för socknens räkning inköpa den jord, som annars afhändes till bolagen,
“och derigenom afvända den största olycka, som kunde drabba samhället, nemligen
att blifva torpare under bolagen11.
Namnen å de 20 personerna återgifvas ej i protokollet, men de, som i följd
af denna skrifvelse blefvo valda att uppgöra förslag till reglemente för en intecknings-
och jordinköpskassa, voro följande: landstings- och nämndemannen Lars Olsson i
Skålnio och hans son Olof Larsson, handelsföreståndaren, sedermera riksdagsmannen
S. M. Olsson i Sörnäs, förre nämndemannen S. P. Mattsson i Bu, folkskolläraren
P. Björling och riksdagsmannen E. Dofsén.
A kommunalstämma den 4 december samma år antogs det af dessa personer
uppgjorda förslaget, mot hvilket beslut förutnämnda inspektor, som då var kommunal¬
nämndens ordförande, och ett par andra personer reserverade sig. Förslaget insändes
till styrelsen för skogsmedelsfonden och Konungens befallningshafvande för erhållande
af stadfästelse. Sedan styrelsen för fonden afgifvit ett ogynnsamt yttrande, afslog
Konungens befallningshafvande den 13 december 1876 den gjorda framställningen,
“alldenstund fondens räntemedel icke finse användas till andra föremål än som för
kommunen i allmänhet vore nödiga och gagneliga, men låns utlemnande till enskilda
mot inteckning, eller handel med fastighet icke kunde hänföras till sådan angelägenhet.11
Den 25 mars 1877 utsåg kommunalstämman Olof Larsson i Skålrno att hos
Kungl. Maj:t öfverklaga detta utslag, men enligt kungl. resolution af den 15 juni
samma år ogillades besvären.
Efter dessa motgångar förgingo ett par år, innan frågan om egendomsköp
för kommunens räkning ånyo förekom, men då i början af år 1880 en mängd egen¬
domar blefvo till salu, derför att deras egare ämnade emigrera, beslötos med ens flera
egendomsköp, helst sådana der inteckning för skuld till socknens fattigkassa förefanns.
Penningar anskaffades i öfrigt genom tillfälliga lån. Fastän priset den tiden var
mycket billigt, 40 å 45 kronor pr snesland, köptes dock under detta år egendomar
för öfver 12,000 kronor. Bemärkas bör, att förutnämnde inspektor ej längre var
kommunalnämndsordförande.
De följande åren 1881 —1887 fortsattes köpen i mindre skala. Opposition
mot systemet visade sig, men tystnade snart. Bolagen, som ännu ej innehade mer
än 3 å 3Y2 % af sockens jordtal, mötte synbar svårighet att föröka sina förvärf.
Det gällde nu för socknemännen att hålla ut på den inslagna banan. För erhållande
af medel dertill begärdes år 1888 att få upptaga ett amorteringslån i .skogsmedels¬
fonden å 20,000 kronor, hvilket efter Konungens befallningshafvandes och kammar-
kollegii tillstyrkan af Kungl. Maj:t bifölls den 28 juli 1888. Vid detta års slut hade
kommunen inköpt egendomar för c:a 66,000 kronor, egde då öfver 4 % af hela
kommunens jordtal och mera än alla trävarubolagen tillsammans.
Sedan dess ha egendomsaffärerna oafbrutet fortsatts och för hvarje år räddat
BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA. III
jordegendom för flera tusen kronors värde från att för alltid frånryckas den jord¬
bi- u k a n d e b efo 1 k n i n ge n.
Sedan år 18S7 vid ändringen af reglementet för skogmedelsfonden bestämts,
att afsättningar skulle göras till en låne- och odlingsfond, gjordes år 1892 ansökan
om ett anslag af 8,000 kronor från denna fond för inköp af fastigheter. Enligt
Konungens befallningshafvandes protokoll af den 24 september sistnämnda år bifölls
icke denna begäran, men beviljades i stället ett lån å det nämnda beloppet.
Sedan Kungl. Maj:t den 30 mars 1894 beslutat, att vidare afsättningar till
denna fond cj skulle ske, fingo socknemännen, på derom gjord ansökan, tillstånd af
Konungens befallningshafvande den 8 oktober samma år, att för egendomsinköp an¬
vända hela det i denna fond innestående belopp 28,000 kronor.
Genom kringgående af kungl. förordningen om jordafsöndring af den 6 augusti
1881, satte sig bolagen en tid i besittning af all eller en del skog, som tillhörde ett
hemman, utan att köpa sjelfva hemmanet. Sedan detta genom kungl. förordningen
af den 27 juni 1896 omöjliggjorts, började bolagen ånyo med all makt att lägga
an på inköp af hela hemman. Priset blef med ens fördubbladt, och några särdeles
goda fastigheter folio i deras händer. För att möta denna storm beslöto sockne¬
männen å kommunalstämma den 3 maj 1896 att ingå till Kungl. Maj:t med begäran
att få upptaga ett lån å 40,000 kronor för ändamålet. Sedan länsstyrelsen afstyrkt
saken, afslog- Kungl. Maj:t den 16 oktober 1896 framställningen. Denna regerings¬
åtgärd blef af riksdagsmannen Wahlin från Falun anmärkt i en reservation till kon¬
stitutionsutskottets betänkande vid 1897 års riksdag.
Nu måste såsom förut penningar anskaffas genom tillfälliga lån, hvarjemte
inkomster af försåldt timmer från en del egendomar äfvensom arrenden gjorde att
köpen ändock kunde i ganska stor omfattning fortsättas. Under tiden från 1889 till
början af 1901, eller den tid Graf Lars Jonsson var kommunalnämndsordförande,
ökades inköpssumman för egendomarne från 66,000 till 198,000 kronor.
För närvarande utgör denna summa 215,000 kronor och de derför erhållna
fastigheterna äro taxerade till 274,000 kronor samt utgöra c:a n % af socknens
hela reducerade jordtak Alla trävarubolagen sammanlagdt besitta c:a 8,2 % af nämnda
jordtal.
Köpens syftemål att förhindra jordens fallande i händerna på trävarubolagen
har alltså i betydlig mån lyckats. Den viktiga frågan, hur denna af kommunen för-
värfvade jord skall på bästa sätt användas för att befordra bibehållandet af en sjelf¬
ständig och oberoende befolkning, har ännu ej, så länge säljarne eller deras efter¬
kommande i regeln arrendera och besitta egendomarne, blifvit brännande. Dock
förekommer den på sätt och vis, hvarje gång det blir fråga om att försälja inköpt
jord. Till en början var tanken den, att om säljaren eller hans arfvingar kunde
återköpa sin försålda jord, skulle de utan vidare ega rättighet dertill, om blott kom¬
munen hölles skadeslös. Några sådana återköp ha också gjorts med godt resultat
I 12
BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA.
Men då priserna stigit i synnerhet på de egendomar, der afverkningsrätten var ut¬
gången, ha flera försök gjorts att i rent spekulationssyfte få återlösa egendomar.
Sedan kommunen dervid en och annan gång blifvit lurad, har stor försiktighet måst
iakttagas vid försäljningar. Att låta afsöndra och sälja endast inegojord har äfven
praktiserats, dock ej till andra personer än sådana, som förut egde någon egendom
med skog.
Till sist må med några ord omnämnas en sak, som af bolagen begagnas att
för den enskilde försvåra tillgodogörandet af skogens tillgångar och sålunda indirekt
bidraga till egendomarnas försäljning. Denna sak är flottledernas anordning. Ett
i trävarubolagens krets bildadt strömrensningsbolag har upprensat och förskaffat
sig flottningsrätt i alla strömmar inom orten. I detta bolags intresse ligger att få
rensnings- och byggnadskostnaderna, som skola förräntas och amorteras af de flottande,
så höga som möjligt på papperet, och dertill begagnas icke räkenskaperna öfver
verkställda arbeten, utan arbetenas upptaxering och värdering af “kompetenta11 per¬
soner. Huru noggranna sådana synemän varit, kan belysas af att vid en syn i
Vesterdalelfven å sträckan mellan Fejmåns och Äråns utlopp, der faktiskt ingen sten¬
sprängning försiggått, äro för sådan upptagna 2,000 kronor.
Följden häraf är den, -att när bonden sålt sitt timmer åt bolagen å de mera
aflägsna vattendragen och sent omsider får räkning, får han se, att flottningsafdraget
pr stock är högre än det pris han fått för de minsta stockarne och att han således
ej allenast skänkt bort dessa, utan jemväl dessutom bidragit till deras flottande.
En annan olägenhet för bönderna af den nuvarande flottningsanordningen är
den, att bolagen kunna uppehålla flottningen huru länge som helst, så att någon
lägenhet för husbehofsflottning ej blir, förr än vattnet är slut. Att detta bland be¬
folkningen väckt mycket missnöje, är ej att undra på.
Under den nu snart 30-åriga striden mot bolagens jordförvärf hafva Lima
socknemän ådagalagt en utomordentlig enighet, oaktadt det gällt så stora uppoffringar;
och man må hoppas, att det påbörjade verket ej på något sätt må i framtiden
omintetgöras.
Lima den 13 november 1902.
Bois Per Larsson.
S. J. Olsson.
IJssola Martin Persson.
Bois Per Persson.
S. P. Mattsson.
B. P. Samuelsson.
BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA.
”3
Bilaga.
Utdrag af protokoll, hållet i kommunalstämma med Lima
socknemän i Lima sockenstuga den 8 november 1875.
S. D. Nedannämnde frågor, som blifvit begärda att förekomma i ordinarie
oktoberstämman, kunde då icke till afgörande företagas, då de icke blifvit anmälda
så tidigt, att kungörelse derom i rätt tid kunde utfärdas, hvarföre de nu företagas
till afgörande.
§ 2.
Med anhållan om kommunalstämma, hade till stämmans ordförande inlemnats
en så lydande skrifvelse, undertecknad af 20 socknemän:
“Ödmjukast anhålla vi att under nu instundande oktoberstämma måtte upp¬
tagas och behandlas följande fråga:
Hvilka medel, som nu i en hast borde tillgripas, för att Limafolket i en fram¬
tid kunna undgå att blifva;torpare under bolagen?
Som bekant har nästan hvarje sjelfständig bonde inom församlingen för några
år sedan till bolagena försålt sina skogar; och detta så att säga för rampris.
Ett sådant förfarande blef, som vi nu dagligen ser, en början till en af
bolagen för hvarje sådan individ kringskuren sjelfständighet och blef upprinnelsen
till en bana, som för desamma fick goda utsikter, äfvensom den kan i en sådan
jordmån, som här finnes, komma att frodas och hvars frukter i en framtid torde
lör oss blifva olycksbringande. Sedermera kommer afyttrandet af sjelfva inegojorden,
hvilken utan betänkande för en framtid afhändes och tillegnas bolagen; icke för
värdet hvad sjelfva jorden härstädes, i och för sig, innebär; utan nätt upp så pass
mycket, som åbelöpes per snesland af besparingsskogspengarne. Detta är ju att
blindt rusa åstad, för att beröfva sig sjelf och en kommande generation, hvad som
våra förfäder med svett och möda åt oss förvärfvat samt till följd af många för¬
sakelser sparat; äfvensom att vår goda regering sökt, genom att den med faderlig
BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA.
"4
omsorg om oss utöfvat sin myndighet och med blicken riktad på att Limafolket
genom ifrågavarande skogsfond i en framtid skulle kunna vara betryggadt.
Betrakta vi nu saken från dess rätta sidor finna vi, att ju flera reducerade
snesland, bolagen få i sin ego, desto större rösträtt erhålla de i alla stämmor, så
att, om än det skulle finnas några sjelfständiga bönder qvar, kunna de i en sådan
stämma ingenting uträtta och att så snart bolagen erhållit så många antal snesland,
som i lag för sådant ändamål bestämmes, komma de att begära laga skifte och då
är hvar och en äfven emot sin vilja tvungen att vara med.
Sedan går den ena jordbiten efter den andra och med densamma besparings-
skogsfonden, och torparsystemet med alla dess afskräckande former inträder — sjelf-
ständigheten och det fria ordet i och med detsamma går förlorad; den fria handlingen,
om vi så må uttrycka oss, blir så till vida kringskuren, .att man då har att välja
emellan emigration från sina och sina fäders torfvor, eller ock träla för sitt usla
torp, samt att under sina bästa dagar arbeta för den dagspenning, som af bolagen
bestämmes, hvilken blir — ja vi äro förvissade derom — allt utom inkomstbringande
för den arbetande.
För att icke det nu sagda kan komma att gå i fullbordan, vilja vi vördsam-
ligen föreslå:
Då besparingsskogsmedlen enligt vår åsikt är afsedd för kommunens sjelf¬
ständiga tillvaro, kunde ju utur denna fonden utanordnas medel till en jordköps-
fond, genom hvilken man kunde göra inköp af all sådan jord inom Lima, som nu
till bolagena afhändes, med sådana villkor att den som nu ovillkorligen är i tvingande
omständigheter, att han måste sälja sin jord, kunde i framtid blifva tillförsäkrad om,
att emot alla åbelöpande kostnader densamma få återlösa.
All jord, som såmedelst blefve inköpt, kunde genom en utsedd direktion för
socknens räkning bortarrenderas och de medel, hvilka för sådant ändamål inflöte,
läggas åter till bemälde fond. Således blefve det socknens pengar som frälste sock¬
nens jord och till följd deraf afvände den största olycka, som kunde drabba sam¬
hället; nemligen den att blifva torpare under bolagen utan något hopp; men som
genom en sådan åtgärd kunde blifva fallet med hopp om att kunna återfå sin jord.
På så sätt hade ju besparingsskogsfonden till det väsentligaste uppfyllt sitt ändamål,
nemligen: bevarat kommunens sjelfständiga tillvaro. Lima den 22 oktober 1875.“
underskrifter,
efter hvilken skrifts delgifning socknemännen förklarade, att de insåge be-
hofvet af att vidtaga några åtgärder i den syftning förslaget åsyftade; men ville
socknemännen icke nu, i sakens outredda skick, göra annat, än utse några per¬
soner för att söka uppgöra ett reglemente att tjena till efterrättelse, förbehållande
sig socknemännen att sedan vidare få yttra sig i frågan. För att uppgöra förslag
till reglemente och yttranden i frågan valdes förre nämnde- och landstingsmannen
Lars Olsson och Olof Larsson i Skålmo, Lima Handelsaktiebolags föreståndare
BIL. 4. BOLAGENS JORDFÖRVÄRF I LIMA. 115
Mathias Olsson i Sörnäs, förre nämndemannen Sneller Per Mattsson i Bu, skolläraren
P. Björling och undertecknad stämmans ordförande.
In fidem
Eric Dofsén.
Justeradt och godkändt den 14 november 1875.
Matts Ersson i Ö. Ärnås. Sneller Per Mattsson i Bu.
Uppläst i Lima kyrka den 21 november 1875 af
Evald Betulander.
Rätt utdraget betygar.
Lima den 6 november 1902.
Bois Per Larsson
Ordf. i Lima sockens kommunalstämma.