UNDERDÅNIGT
BETÄNKANDE
AFGIFVET AF
KOMITÉN FÖR UTREDANDE AF FRÅGAN
»HURULEDES DEN SJELFEGANDE JORDBRUKANDE
BEFOLKNINGENS STÄLLNING I NORRLAND OCH DALARNE
MÅ KUNNA VIDMAKTHÅLLAS OCH STÄRKAS OCH
JORDBRUKETS UTVECKLING I NÄMNDA LANDSDELAR
BEFRÄMJAS»
1.
INNEHÅLL:
BETÄNKANDE OCH RESERVATIONER
STOCKHOLM 1904
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
Till Konungen.
Uti skrifvelse den i juni 1901 hemställde Riksdagen, bland annat, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda
åtgärder den sjelfegande, jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och
IV
Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda
landsdelar befrämjas, samt, så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill förhållandena kunde anses föranleda.
I anledning af denna skrifvelse har Eders Kungl. Maj:t genom nådigt bref
den 7 juni 1901 funnit godt tillsätta en komité med uppdrag att verkställa utred¬
ning uti förevarande hänseenden och derefter, i den mån utredningen dertill gåfve
anledning, till Eders Kungl. Maj:t inkomma med underdåniga förslag.
Till ordförande i denna komité förordnades i nåder landshöfdingen herr
grefve L. W. A. Douglas samt till ledamöter sekreteraren i Ofverståthållareémbetets
kansli J. Berlin, ledamoten af Riksdagens Andra Kammare J. Bromée i Billsta, härads-
höfdingen i Nedan-Siljans domsaga O. H. L. Claéson, öfverdirektören och chefen
för Kungl. landtbruksstyrelsen C. M. von Feilitzen, häradshöfdingen i Torneå dom¬
saga G. A. E. Kronlund, grosshandlaren F. K. Kempe, revisionssekreteraren, numera
borgmästaren i Stockholm C. A. Lindhagen, kaptenen, numera generaldirektören
och chefen för Kungl. Telegrafstyrelsen S. A. A. Lindman, generaldirektören
och chefen för Kungl. Domänstyrelsen grefve A. F. C. Wachtmeister samt leda¬
moten af Riksdagens Andra Kammare A. Wiklund i Brattfors.
Sedan generaldirektören grefve Wachtmeister i underdånighet anhållit att
varda entledigad från berörda förordnande, erhöll byråchefen i Kungl. Domän¬
styrelsen E. G. Kinberg den 10 juli 1901 nådigt förordnande att i grefve Wacht-
meisters ställe vara ledamot i komitén.
Till sekreterare i komitén förordnades i nåder konstituerade revisionssekre¬
teraren, numera häradshöfdingen i Södra Åsbo och Bjäre härads domsaga H. E.
L. Améen.
Genom särskilda nådiga beslut hafva följande underdåniga framställningar
blifvit till komitén öfverlemnade för att vid fullgörande af dess uppdrag komma
under öfvervägande, nemligen: *
1. En af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län med
underdånig skrifvelse den 31 oktober 1893 öfverlemnad skrift, deruti länets landsting
af anförda skäl ansett sig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å
V
den stora utsträckning, aktiebolags förvärf af fast egendom redan tagit, samt an¬
hållit om Eders Kungl. Maj:ts ingripande deremot.
2. Hushållningssällskapens i Stockholm församlade ombuds skrifvelse den 22
december 1893, deruti ombuden på anförda grunder hemställt, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes låta anskaffa uppgift å den jordbruksfastighet, som af bolag egdes i
de delar af landet, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekomme,
äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom och
den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning i samma trakter,
samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill för ett sjelfständigt jordbruks betryggande
den sålunda vunna utredningen kunde föranleda.
3. Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1894, deruti Riksdagen anhållit, att
Eders Kungl. Maj:t ville låta infordra och för Riksdagen framlägga uppgift på den
jordbruksfastighet, som af bolag egdes i de delar af landet, der skogsafverkning i
mer betydande utsträckning förekomme, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande
tillväxten af denna bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf
orsakade minskning, samt att Eders Kungl. Maj:t ville, för så vidt de inhemtade
upplysningarne sådant föranledde, för Riksdagen föreslå de åtgärder, som för bibe¬
hållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning i samma trakter kunde anses af
förhållandena påkallade.
4. En i september 1897 af samtliga dåvarande ordinarie domhafvande i
Kopparbergs län, utom domhafvanden i Ofvan-Siljans domsaga, äfvensom af numera
aflidne förste landtmätaren i länet C. O. Widmark aflåten underdånig skrifvelse,
deruti på anförda skäl hemställdes, att Eders Kungl. Maj:t i nåder täcktes gå i
författning om utfärdande af en undantagslag för samma län rörande egostyckning
och jordafsöndring med vissa angifnä bestämmelser.
5. Riksdagens underdåniga skrifvelse den 12 maj 1899, deruti Riksdagen
anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida och i hvilken
mån, med hänsyn till de uti Kopparbergs län rådande särskilda förhållanden, för detta
län kunde erfordras andra bestämmelser angående egostyckning och jordafsöndring
VI
än de i gällande lag fastställda, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
utredningen kunde gifva anledning.
6. En af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län den
27 juni 1901 aflåten underdånig skrifvelse, deruti denne med förmälan, bland annat,
att det förekommit, att genom afsöndring från hemman afskiljts all detsamma
tillhörig inegojord, ansett sig härå böra fästa Eders Kungl. Maj:ts nådiga upp¬
märksamhet, för den händelse Eders Kungl. Maj:t täcktes finna erforderligt att vid
ifrågakommande ändrad lagstiftning beträffande jordafsöndring eller eljest hänsyn
måtte tagas till det oegentliga förhållande, som genom ett förfaringssätt af ofvan
angifna beskaffenhet kunde komma att uppstå.
Komitén, hvars arbeten togo sin början den 26 augusti 1901, har samman-
trädt å 192 särskilda dagar, hvarjemte under en stor del af den öfriga tiden större
eller mindre afdelningar af komitén varit sysselsatta med utarbetandet af särskilda
lagförslag eller förberedandet af öfriga ärenden.
Derjemte har komitén för att erhålla närmare kännedom om förhållandena
å de särskilda orterna enligt nådigt tillstånd företagit åtskilliga resor inom Norrland
och Dalarne. Resorna hafva skett gruppvis, så att särskilda afdelningar af komitén
berest olika områden. De socknar, som sålunda besökts af någon komiténs af¬
delning, äro i hufvudsak följande:
inom Kopparbergs län: Leksand, Mora, Elfdalen, Jemn, Äppelbo, Malung,
Lima och Transtrand;
inom Gefleborgs län: Gnarp, Bergsjö, Hassela och Bjuråker;
inom Vesternorrlands län: Attmar, Ytter-Lännäs, Bjertrå, Skog, Graninge,
llesele, Ådals-Liden, Junsele, Fjällsjö, Tåsjö, Ullånger, Nätra, Sidensjö och Anundsjö;
inom Jemtlands län: Hellesjö, Refsund, Bodsjö, Sundsjö, Marieby, Näs,
Hackås, Lit, Häggenås, Hammerdal, Ström, Alanäs, Frostviken, Rödön, Frösön, Åre,
Kall och Offerdal jemte samtliga socknar i Herjeådalen;
inom Vesterbottens län: Umeå, Vännäs, Degerfors, Jörn, Lycksele, Stensele,
Sorsele, Åsele och Dorotea; samt
VII
inom Norrbottens län: Piteå, Arvidsjaur, Arjepluog, Öfver-Luleå, Edefors,
Jockmock och Gellivare.
Till fullgörande af sitt uppdrag, har komitén redan förut till Eders Kungl.
Maj:t afgifvit åtskilliga särskilda framställningar, innefattade i följande underdåniga
skrifvelser, nemligen:
den 16 november 1901 i fråga om förändrade grunder för afvittringen i Lapp¬
markerna;
den 28 november 1901 angående förbud i vissa fall för bolag och förening
för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom; och
den 24. februari 1902 angående åtgärder till förekommande af att utländsk
undersåte må kunna utan Eders Kongl. Maj:ts tillstånd såsom aktieegare i svenskt
bolag förvärfva intresse i svensk jord.
Sedan komiténs arbeten nu blifvit fullständigt afslutade, får komitén härmed
i underdånighet öfverlemna slutligt betänkande, innefattande utom en allmän ut¬
redning följande lagförslag och underdåniga framställningar, nemligen:
1. Förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening för
ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom (sid. 101).
2. Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om egostyckning inom
Gejleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län (sid. 123).
3. Förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af rätten att verk¬
ställa egostyckning (sid. 140).
4. Förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss
jord på landet inom Norrland och Dalarne (sid. 146).
5. Förslag till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af Lagen om hem¬
mansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 Juni 1896 (sid. 188).
6. Förslag till lag, innefattande bestämmelser till förekommande af vanhäfd
å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne (sid. 198).
7. Förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde jord¬
brukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter (sid. 209).
8. Framställning om upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark (sid. 223).
VIII
9. Framställning angående vissa lättnader i afseende å väghållningsbe-
sväret (sid. 240).
10. Framställning angående nya grunder för skogsbo skattningen (sid. 255).
11. Förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar af Flottnings-
stadgan den jo December 1880 (sid. 270).
12. Förslag i fråga om skiftesväsendet (sid. 297).
13. Framställning angående skogsallmänningar och skogsmedelsfonder
(sid. 305).
14. Framställning angående anslag och låneunderstöd för dikning och ny¬
odling (sid. 309).
15. Framställning angående undervisning i jordbruk genom kringresande
konsulenter (sid. 315).
16. Framställning angående vissa särskilda norrländska önskemål (sid. 319).
Vid betänkandet äro fogade de af åtskilliga komiténs ledamöter emot det¬
samma afgifna reservationer.
De till komitén remitterade handlingarne varda härmed i underdånighet
återställda.
Underdånigst:
L. DOUGLAS.
J. BERLIN. J. BROMÉE. H. CLAESON.
M. v. FEILITZEN. FRANS KEMPE. EDVARD KINBERG.
G. KRONLUND. CARL LINDHAGEN. ARVID LINDMAN. AD. WIKLUND.
Louis Améen.
Stockholm den 27 Oktober 1904.
BETÄNKANDE
I
i
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Historisk öfversigt.................................................................................................. 1
I. Allmän utredning.
/. Metod för undersökningen....................................................................... 10
2. Jordbruket i Norrland och Dalarne ............................................ ............ 13
Klimat ........................................................................................................ 1 3
Jordens naturliga beskaffenhet ..................................................................... 1 6
Jordbrukens storlek....................................................................................... 2 4
Befolkningens jordbruksintresse.................................................................... 2 7
Jordbruksteknik ........................................................................................ 2 9
?. Omfattningen af trävaruindustriens fastighetsförvärf .............................. 32
Bolagens fastighetsförvärf från ekonomisk synpunkt................................ 38
Producerar jordbruksjorden mest i bonde- eller bolagshand? ................... 38
Böndernas jordbruk jemfördt med bolagsarrendatorernas....................... 38
Böndernas jordbruk jemfördt med det, som drifves af bolagen eller
deras tjensteman................................................................................... 44
Öfvergifvet jordbruk ............................................................................. 4 5
Producerar skogsmarken mest i bonde- eller bolagshand? ....................... 4^
Behöfver jordbruket stödskog? ................................................................. 52
XII
Sid.
5. Bolagens fastighetsförvärf från social och politisk synpunkt ................. 55
De forne böndernas öde .......................................................................... 58
Bolagen och deras arrendatorer .................................................................. 61
Bolagsväldets inflytande på de återstående bönderna ................................. 6 4
Bolagsväldets inflytande på den öfriga befolkningen.................................. 6 4
Bolagsväldets inflytande på det kommunala lifvet ....................................... 67
Bolagsväldet från politisk synpunkt........................................................... 68
Bolagen och rättsväsendet...................................................................... 68
6. Orsakerna till böndernas fastighetsförsäljningar..................................... 70
II. Komiténs förslag och framställningar.
1. Förbud i vissa fall för bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
att förvärfva fast egendom .............................................................. 77
Allmän motivering....................................................................................... 77
Behofvet af ett förbud .............................................................................. 77
Föregående förslag om förbudslag.......................................................... 78
Betänkligheter mot en förbudslag ............................................. 7 g
En förbudslag har stöd af folkopinionen .............................................. 83
Bör förbudet gälla hela Norrland och Dalarne?.................................... 84
Bör förbudet omfatta all jord?............................................................... 85
Afvittringsförfattningarnes grundsatser angående hemmanens skogsbehof 86
Undantag från förbudet ........................................................................ 99
Lagförslag.................................................................................................... 101
Specialmotiv...................„............ 104
2. Förbättrade grunder för egostyckning .................................................... 109
Allmän motivering...................................................................................... 109
Den svenska jordstyckningslagstiftningens historia ................................ 109
Allmänt omdöme om egostyckningsinstitutet ..................................... 114
I hvad mån kunna olämpligt sammansatta lotter finna köpare? ............ 115
Statistiska uppgifter ....................................................................... 11 3
Reformens allmänna karakter .................................................................. 121
XIII
Sid.
Lagförslag................................................................. 123
Specialmotiv............................................................................................. 126
J. Provisorisk inskränkning i rätten att egos tf eka ..................................... 138
Motivering.................................................................................................. 138
Lagförslag ................................................................................................... 140
./. Arrendelag.................................................................................................. 141
Allmän motivering................................................................................... 1 41
Behofvet af en arrendelag.................................................................. 141
Befogenheten af en speciallag för Norrland och Dalarne..................... 142
Arrendelagens hufvuddrag .................................................................... 144
Speciallagens förhållande till allmän lag................................................... 144
Lagförslag............................................................................................... 146
Specialmotiv............................................................................................. 154
j. Ändrade bestämmelser om jorda/söndring ............................................... 188
Lagförslag.......................................... 188
Specialmotiv................................................................................................ 1 90
6. Åtgärder till förekommande af jordbrukets vanhäfdande å trävaru¬
industriens fastigheter .................................................................. 194
Allmän motivering................................................................................... 1 94
Lagförslag .............................................................................................. 198
Specialmotiv .................................................................................................. 201
7. Åtgärder för att åt allmogen återvinna å trävaruindustriens skogar be¬
fintliga odlingslägenheter ...................................................................... 206
Allmän motivering.................................................................................... 206
Lagförslag ............................................................ 209
Specialmotiv.............................................................................................. 213
8. Upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark ........................................ 223
Gällande författningar ................................................................................... 223
XIV
Sid.
Upplåtelser från kronoparker ....................................................................... 229
Upplåtelser på oafvittrad mark .................................................................... 237
/ '
p. Lättnader i afseende å väghållningsbesväret............................................. 240
I hvad mån är väghållningsbesväret tyngre i Norrland och Dalarne än i de
öfriga delarne af riket? ......................................................................... 240
Orsakerna till väghållningsbesvärets tyngd.................................................. 246
Kommer vägtungan att afsevärdt ökas genom nya väganläggningar?......... 247
Vissa vägar böra byggas och underhållas af staten ................................... 247
Statsbidraget till vägbyggnader bör utgå efter verkliga kostnaden 250
Ökadt statsbidrag till vägunderhållet i särskildt betungade distrikt 251
Högre vägfyrk å staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar 252
Andra lättnader ......................................................................................... 2 5 3
Komiténs hemställan................................................................................ 2 5 1
10. Nya grunder för skogsbeskattningen ................................................... 255
11. Flottningsförfattningarna........................................................................... 26°
Allmän motivering................................................................................ 2<’°
Öfversigt af flottningsförfattningarnes hufvudgrunder 260
Anmärkningar mot flottningsförfattningarna ............................................. 2 6 4
Lagförslag ................................................................................................ 2 7°
Specialmotiv .............................................................................................. 2 ^ 5
72. Förslag i fråga om skiftesväsendet .................................................... 297
Skifteskostnadernas nedbringande.................................................................. 297
Sjelfständigare ställning för landtmätarne...................................................... 300
Förekommande af oformliga skiften.......................................................... 301
ij. Skogsallmänningar och skogsmedelsfonder............................................. 3°5
14. Anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling ............................ 209
Dikningsfond för norra Sverige .............................................................. 3 11
Nyodlingsfond ............................................................................................ 3 1 2
Undervisning i jordbruk genom kringresande konsulenter ................... 3 1)
XV
S id.
16. Vissa särskilda önskemål ................................................................ 319
Förbättrade kommunikationer ...................................................................... 319
Fraktlindringar .............................................................................................. 321
Kooperation ................................................................................................. 322
Redogörelse för behandlingen af de till komitén remitterade särskilda under¬
dåniga framställningarna ........................................................................... 325
1
Reservationer
af J. Berlin........................................................................................... 3 3
af J. Bromée ...................................................................................... 333
af G. Kronlund .................................................................................... 340
af Carl Lindhagen .................................................................................... 345
Inledning ........................................................................................... 345
Historiken .............................................................................. 349
Utredningen ........................................................................................ 378
Ifrågasatt utredning om sågverksindustrien. Jordbrukets betydelse
och dess förhållande till nämnda industri ...................................... 383
Dispositionen af komiténs framställningar ........................................ 389
Förvärfsförbud..................................................................................... 392
Statsinköp af bolagshemman ............................................................. 400
Egostyckningslagen ........................................................................... 404
Arrendelagen ................................................................ 407
Vanhäfdslagen.......*........................................................................... 417
Expropriationslagen ..................................................................... 419
Uthållig skogshushållning på bolagsskogar af större omfattning ..... 431
Upplåtelse af odlingslägenheter på kronoparkerria .................... 435
Lapparnes jordbruksfråga och förhållandena ofvan odlingsgränsen 438
Skogsallmänningar och skogsmedelsfonder .................................... ... 445
Inskränkning i bolagens kommunala rösträtt..................................... 445
Rättshjelp åt landtbefolkningen ........... 448
XVI
Sid.
Lättnader i vägtungan ..................................................................... 449
Lindringar i spanmålstullarna.............................................................. 450
Förbättrade kommunikationer............................................................... 450
Remitterade framställningar................................................................. 451
af Ad. Wiklund......................................................................................... 452
af H. Claeson, F. Kempe och Arvid Lindman .......................................... 455
Metod för undersökningen .................................................................. 455
Jordbruket...................................................................................... 459
Skogsbruket ..................................................................................... 4^9
Industriens betydelse för Norrland och Dalarne ......................... 474
Industriernas eget jordbruk................................................................ 48 1
Industriernas utarrenderade jordbruk................................................... 482
Den sjelfegande jordbrukaren och dennes jordbruk samt orsakerna till
allmogens hemmansförsäljningar .......................................... 4^5
Jordbrukets och industriernas relativa värden och förhållande till
hvarandra ................................................................................ 4^9
Förbud i vissa fall för bolag eller förening för ekonomisk verksam¬
het att förvärfva fast egendom ............................................. 500
Arrendelag ........................................................................................ 5°$
Åtgärder till förekommande af jordbrukets vanhäfdande................... 525
Åtgärder för att åt allmogen återvinna å trävaruindustriens skogar
befintliga odlingslägenheter .................................................. 53°
Framställning om upplåtelser af odlingslägenheter å kronomark 534
Förslag i fråga om skiftesväsendet.............................................. 5 3 ^
af H. Claeson och F. Kempe ............................................................... 5 3 8
af Arvid Lindman ................................................................................... 5^6
HISTORISK ÖFVERSIGT.
I
Historisk öfversigt.
Den omfattande ekonomiska och sociala fråga, med hvilken komitén har att
sysselsätta sig, eger icke någon särdeles lång historia. Såsom bekant funnos vid
början af förra seklet å norra Sveriges landsbyggd, om man frånser ett mindre
antal redan då befintliga sågverks- och bruksfastigheter, hufvudsakligen två slag af
jordegendom: kronans stora skogsbesittningar samt enskilda hemman och lägen¬
heter, som innehades ai ett jordbrukande bondestånd. I kustlandet samt kring
floder, sjöar och vattendrag lågo dessa hemman och lägenheter samlade till större
jordbruksbyggder, der åkerbruket af gammalt utgjorde hufvudnäringen. Längre in i
landet hafva deremot odlingarne uppkommit senare samt till stor del bildats der¬
igenom, att befintliga naturliga ängar samt goda jagt- och fisketillfällen lockat till
anläggning af nybyggen, hvilka, mera isoleradt belägna, väl från början icke varit
egentliga jordbruksnybyggen, men under tidernas lopp förstärkts genom nyodlingar
och sedermera, sedan befolkningen ökats samt utbytet af jagten och fisket minskats,
väsentligen hänvisats till åkerbruk och boskapsskötsel.
Hvad som tillhörde de särskilda hemmanen var af ålder i många fall bestämdt
endast med afseende på inegorna. Skogsmarken hade då ännu, åtminstone i det
inre landet, ringa användning för annat ändamål än kreatursbete samt ved- och
virkesfångst för husbehofvet. Under sådana förhållanden och då dessa landsdelars
aflägsenhet gjorde allt offentligt öfvervakande förenadt med stora svårigheter, samt
nybyggesförfattningarne ledo af stor ofullständighet, var det helt naturligt, att de
särskilda hemmanens skogsinnehaf skulle komma att ställa sig ganska olika, beroende
på den ene eller andre åbons företagsamhet att lägga under sig större eller mindre
delar af angränsande skogsmark. För somliga mera isolerade hemman torde icke
ens hafva känts något behof af att erhålla bestämdt område i utmark. Man tog
nemligen utan vidare hvar man . fann beqvämligast sin husbehofsskog och man lät
boskapen fritt ströfva omkring.
Det är tydligt, att ett sådant sakernas tillstånd icke gerna kunde fortfara,
sedan odlingen nått en viss grad af utveckling, och det allmänna tänkesättet allt¬
mera började att i hvarje slag af samfällighet och oklarhet i eganderättsförhållandena
2
HISTORISK ÖFVERSIGT.
se ett hinder, för att jordens ekonomiska möjligheter blefve utnyttjade på det full¬
ständigaste sätt. Det erfordrades en genomgående reglering på detta område; och
en sådan verkställdes genom den omfattande och i Norrlands ekonomiska lif djupt
ingripande statsåtgärd, som fått namn af afvittringsverket. Påbörjad redan under
1600- och 1700-talen och delvis ännu fortgående genomfördes afvittringen, om
man frånser lappmarkerna, till sin väsentligaste del under tiden 1820—1870.
Genom afvittringsförfattningarne fastslogs hvilken egovidd, som i de olika lands¬
delarna borde tillhöra hvarje särskildt skattetal. Innehade något hemman icke sådan
egovidd, erhöll det fyllnad af kronans mark. Innehade hemmanet mera, kunde
åbon få behålla öfverskottet mot förökning af hemmanets skattetal. Att på detta
sätt skilja kronans marker från enskildes egor och skarpt begränsa de särskilda
hemmanens områden blef alltså ett af afvittringens ändamål. Men derjemte ville
man genom afvittringen tillgodose äfven en annan vigtig angelägenhet, i det man
föreskref, att i sammanhang med afvittringen skulle af kronans öfverloppsmark
indelas och utstakas nybyggen att af hugade odlare mottagas. Genom dessa
anstalter afsåg man, såsom uttryckligen nämnes i åtskilliga af afvittringsförfatt-
ningarna, att »bereda för hemmans-åboerne full visshet och säkerhet om deras
egorymd och för idoge arbetare tillfälle till nya hemmans anläggning på kronans
allmänningar och öfverloppsmarker, samt således befrämja landets uppodlande och
bebyggande».
Det är numera allmänt bekant, hurusom genom det summariska och tem-
ligen okontrollerade sätt, hvarpå afvittrmgsförfattningarna under förra hälften af
1800-talet tillämpades, de hemmanen tilldelade skogsanslagen särskildt i trakter
med riklig skogstillgång oftast komma att i verkligheten betydligt öfverstiga hvad
som egentligen varit afvittringsförfattningarnes mening. Dels sökte man nemligen,
äfven om man hade att göra med skogsmark af bästa beskaffenhet, i stor utsträck¬
ning sätta skogsanslagens storlek så nära som möjligt till det maximum afvittrings¬
författningarne tilläto utan tillbörligt beaktande deraf, att detta maximum naturligtvis
icke borde ifrågakomma annat än för sämsta slaget skogsmark; dels bestämde man
i många fall de särskilda skattetal, efter hvilka skogsanslagen skulle beräknas, allt
för höga; dels företog man i vissa fall en gradering af marken, så att denna, om
den var af mindre godhet, ofta inräknades i skogsanslaget till mindre vidd än den
verkliga; dels lät man mycken i sjelfva verket duglig skogsmark betraktas såsom
impediment och följaktligen ingå i skogsanslagen utan att tagas med i beräkningen.
Följden häraf blef, att en stor del bondehemman utgingo ur afvittringen såsom
afsevärda skogspossessioner.
Medan afvittringarne som bäst pågingo, öppnades under 1840- och 1850-talen
nya utsigter på verldsmarknaden för den svenska trävaruindustrien. Särskildt bidrog
härtill omkastningen i den engelska tullpolitiken. Affärsmännen började komma till
insigt om, att de norrländska skogarne kunde med vinst tillgodogöras. En liflig
HISTORISK ÖFVERSIGT.
3
efterfrågan uppstod på timmerskog, och denna efterfrågan har i förening med
orsaker, för hvilka komitén längre fram skall lemna en utförligare redogörelse, ledt
derhän, att bolag och enskilda personer i syfte att idka trävarurörelse förvärfvat
först långvariga afverkningsrätter å bondehemmanens skogsmark och sedermera,
i den mån man vunnit öfvertygelse om trävarurörelsens stora utsigter för en längre
framtid, sjelfva hemmanen. Härigenom har förorsakats, att ett stort antal bonde¬
hemman undan för undan uppgått i de stora skogsdomänerna.
Komitén, som framdeles kommer att kritiskt belysa gången och innebörden
af denna utveckling, vill här inskränka sig till en redogörelse för de farhågor, som
med afseende derpå yppat sig, och de botemedel, hvilka försökts eller med någon
större grad af offentlighet föreslagits.
Det dröjde ej länge efter trävaruindustriens hastiga uppsving, förr än be¬
kymmer för framtiden började visa sig. Redan under i8éo-talet framträdde dessa
till en början hufvudsakligen såsom en fruktan för öfverdrifven skogsafverkning.
Men man var, såsom åtskilliga officiella uttalanden visa, ej heller blind för det
•ofördelaktiga inflytande trävarurörelsen mera direkt utöfvade på jordbruket och den
jordbrukande allmogen.
Den första åtgärd, som företogs för att i någon mån afvärja den förut¬
sedda faran, var att inskränka dispositionsrätten öfver skogen på de ställen, der
hemmanens rättigheter i afseende å skogsmarken ännu icke definitivt ordnats genom
afvittringen. Den grundsats man dervid följt är den, att den enskilde jordegaren
ej skall ega annan rätt öfver sin skog än att han derifrån får dels utan utsyning
till husbehof hemta nödigt virke och bränsle dels efter utsyning och stämpling,
verkställd af vederbörande skogstjensteman, fritt taga och försälja hvad derutöfver
kan med bevarande för framtiden af skogens bestånd årligen afverkas.
Inskränkt dispositionsrätt till skogen i enlighet med denna grundsats är nu
föreskrifven genom Kungl. förordningen den 29 juni 1S66 för skattehemman, som
uppkomma af nybyggen, hvilka derefter från kronan upplåtas, eller af sådana äldre
nybyggen, för hvilka föreskrifna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blifvit be¬
hörigen fullgjorda; genom Kungl. stadgan om afvittring i Vesterbottens och Norr¬
bottens läns lappmarker den 30 maj 1873 för det betydande område, som omfattas
af dessa lappmarker, samt genom Kungl. brefvet den 27 juni 1879 för Sårna socken
med Idre, kapellag i Kopparbergs län.
I de trakter af Norrbottens och Vesterbottens län, som icke höra till lapp¬
markerna, sökte man tillgodose det allmänna och äfven från jordbrukssynpunkt
vigtiga intresset af skogens bevarande genom författningar afseende att förekomma
öfverdrifven afverkning af ungskog. Dessa författningar, nemligen Kungl. förord-
ningarne den 29 september 1874 (Norrbottens län) och den 23 juni 1882
(Vesterbottens län), sedermera sammanförda i Kungl. förordningen den 19 mars
4
HISTORISK ÖFVERSIGT.
1888, förbjödo i regel skeppning och försågning vid såginrättning af virke utaf
barrträd, som icke hölle viss dimension.
Det skydd för skogen, som genom nämnda utsyningstvång och djmensions-
lagar åvägabragtes, har väl otvifvelaktigt i rent skogsvårdsafseende verkat välgörande,,
men deremot har det icke i nämnvärd mån förmått att bibehålla skogsanslagen
i den enskilde jordbrukarens hand. Bonden har nemligen fortfarande varit oför¬
hindrad att för en längre tid till annan öfverlåta den rätt till skogen han egt, och
trävaruindustrien har funnit det begärligt att förvärfva äfven en på ofvannämnda sätt
inskränkt afverkningsrätt.
En annan åtgärd likaledes vidtagen i det dubbla syftet af skogens rationella
skötsel och bondeståndets samt jordbrukets stärkande har visat sig i sistnämnda
afseende mera verksam än den skogslagstiftning, för hvilken nyss redogjorts. Denna
åtgärd har bestått i inrättandet af de s. k. besparingsskogarne eller allmänning ar ne
i Kopparbergs, Gefleborgs och Norrbottens län. Dessa samfälda sockenskogar
hafva bildats undan för undan alltsedan 1861 i sammanhang med afvittringen eller-
det med afvittringsförfarandet i viss mån öfverensstämmande storskiftet i Koppar¬
bergs län. I regel hafva allmänningarne bildats af en del af det skogsanslag,.
som enligt afvittringsgrundsatserna borde hafva utdelats på fastigheterna inom
respektive socknar. De sålunda afsätta områdena förvaltas under allmän kontroll
för delegarnes gemensamma nytta och bilda i så måtto ett stöd för jordbruket, att
med afkastningen deraf bestridas vissa utgifter, som eljest skulle drabba särskild!
den fastighetsegande befolkningen. Tillskapandet af dylika allmänningar har dock
tyvärr icke skett i någon så stor omfattning, att de kunnat erhålla något annat än
lokal betydelse.
Den nästa lagstiftningsåtgärd, som försöktes, var inskränkandet af tiden för
skogsafverhiingsliontrakts giltighet. Det vanliga sätt, på hvilket bönderna under
trävarurörelsens första skede realiserade sina skogstillgångar, bestod i upplåtandet
af afverkningsrätt på längre tid. Oftast aftalades dervid den längsta kontraktstid,
som då lagligen kunde betingas, eller femtio år. Genom lagen den 25 april 1889
stadgades emellertid, att aftal, som afsåge allenast eller hufvudsakligen upplåtelse
af rätt till afverkning af skog annorledes än till husbehof, ej skulle gälla öfver
tjugu år. Man ville härigenom förhindra, att jordbrukaren skulle för en allt för
lång framtid beröfva sitt hemman det stöd det kunde ega uti tillgången till salu¬
skog. Men denna begränsning i aftalstiden, otillräcklig att omintetgöra de beklag¬
liga följderna af dylika skogsupplåtelser, visade sig deremot egnad att kraftigt
befordra den hos trävaruindustriens idkare allt mera framträdande lusten att utbyta
det gamla systemet med förvärfvande af afverkningsrätter mot det på framtiden
mera byggande sammanköpandet af större skogspossessioner med full eganderätt.
Från denna tid börja de allmänt uttalade farhågorna för Norrlands framtid allt
HISTORISK ÖFVERSIGT.
5
kraftigare taga den form, att det är i sågverksindustriens förvärf af jorden med
•eganderätt, som man ser den betänkligaste företeelsen.
Vid 1892 års riksdag hemställdes sålunda i en inom Andra Kammaren
väckt motion, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t ville infordra och för Riksdagen framlägga uppgift på den jordbruksfastighet,
som af större bolag egdes i de provinser, der skogsafverkning i mer betydande
utsträckning förekomme, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna
bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning
i samma trakter, samt att Kungl. Maj:t ville, för så vidt de inhemtade upplvs-
ningarne sådant föranledde, för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser, af-
sedda att begränsa möjligheten för bolag att underlägga sig jordbruksfastighet till
hvilken utsträckning som helst. Denna motion bifölls af Andra Kammaren med
■obetydlig ändring, men afslogs af Första Kammaren, hvadan frågan för denna riks¬
dag förföll.
Under år 1893 t°g°s tvenne nya initiativ i frågan från skilda håll. Så in¬
gick detta år Vesterbottens läns landsting till Kungl. Maj:t med en underdånig
skrifvelse, i hvilken redogjordes för de farhågor, som väckts af aktiebolagens om¬
fattande fastighetsförvärf. Skrifvelsen afslutades med följande ord: »Faran att inom
kort Vesterbottens läns lappmarker skola sakna en sjelfständig, sjelfegande jord¬
brukande befolkning är, efter landstingets förmenande, så stor, att landstinget ansett
såsom en oeftergiflig pligt att, innan all utsigt till räddning är slut, fästa Eders
Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å den stora utsträckning aktiebolags förvärf
till fast egendom redan tagit, samt utbeder sig — då landstinget saknar både be¬
fogenhet och förmåga att föreslå några botemedel mot den öfverhängande faran —
Eders Kungl. Maj:ts nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande.»
Vidare beslöts vid det möte, som samma år egde rum med hushållnings¬
sällskapens ombud, att ombuden skulle i underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes i nåder låta anskaffa uppgift på den jordbruks¬
fastighet, som af bolag egdes i de delar af vårt land, der skogsafverkning i mer
betydande utsträckning förekomme, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande till¬
växten af denna bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf or¬
sakade förminskning i samma trakter, samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill
för ett sjelfständigt jordbruks betryggande den sålunda vunna utredningen kunde
föranleda. Denna skrifvelse afläts den 22 December 1893.
Vid riksdagen 1894 väcktes af samme motionär, som afgifvit ofvannämnda
motion vid 1892 års riksdag, en motion, som gaf anledning till Riksdagens
skrifvelse den 11 Maj 1894, hvari hemställdes, det Kungl. Maj:t ville låta infordra
och för Riksdagen framlägga uppgift på den jordbruksfastighet, som af bolag egdes
i de delar af vårt land, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning före¬
komme, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom
1892.
1893.
1894.
6
HISTORISK ÖFVERSIGT.
1896.
1898.
och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning; samt att KungL
Maj:t ville, för så vidt de inhemtade upplysningarna sådant föranledde, för Riks¬
dagen föreslå de åtgärder, som för bibehållande af en sjelfegande jordbrukare-
beiolkning i samma trakter kunde anses af förhållandena påkallade.
I anledning af sistnämnda tre skrivelser utarbetades af Kungl. Statistiska
Centralbyrån efter befallning en år 1898 till trycket befordrad redogörelse för såg¬
verksindustriens förvärf af jordegendom inom Dalarne och Norrland, upptagande
ställningen dels 1885 och dels 1895. Af denna redogörelse framgår såväl skatte-
talet och taxeringsvärdet å sågverksaktiebolags, andra sågverksegares och bruksegares
jordbruksfastighet (deri inberäknad äfven skogsfastighet) i hvarje socken som ock
detta skattetals och taxeringsvärdes förhållande till motsvarande siffror för all jord¬
bruksfastighet inom de särskilda socknarne. Genom nådigt beslut hafva sedermera
berörda tre skrivelser jemte deröfver af vederbörande myndigheter afgifna utlåtan¬
den och öfriga handlingar i ärendet öfverlemnats till komitén för att vid fullgörande
af komiténs uppdrag komma under öfvervägande.
En lagstiftningsåtgärd, som beledsagades af stora förhoppningar i förevarande
alseende vidtogs 1896 genom egostyckningsinslitutets införande. Detta skedde
genom lagen den 27 juni 1896 angående hemmansklyfning, egostyckning och jord-
atsöndring. Den komité, som i ett 1892 afgifvet betänkande föreslog tillskapandet
af den lättade form för jorddelning, som fått namn af egostyckning, antydde, att
man härigenom underlättade ett hemmans uppdelande i en jordbrukslott och en
skogslott, hvarefter man kunde vänta, att bolagens fastighetsförvärf skulle inskränka
sig till allenast skogslotterna.
Komitén vill framdeles återkomma till en närmare granskning af ifrågavarande
lags verkningar, en granskning, som torde gifva vid handen, att egostycknings-
institutet föga motsvarat de hysta förväntningarne och i många afseenden verkat
direkt skadligt.
1898 afgafs af en ledamot af Riksdagens Andra Kammare en motion, i hvilkens
syfte femton af kammarens ledamöter instämde och hvari föreslogs, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t, efter skedd utred¬
ning för hela Norrland och Dalarne i afseende på omfattningen af sågverksbolagens
förvärf af jordbruksfastigheter, för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
innefattande åläggande för sågverksbolag, som i Norrland och Dalarne egde och
sjelfva eller genom arrendatorer brukade jordbruksfastigheter, att så till byggnader
som egornas häfd underhålla dessa, på sätt angående kronohemman funnes i lag
stadgadt. Lagutskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, under anförande, bland annat, att lagstiftningsåtgärder af sådan
innebörd, som motionären föreslagit, enligt utskottets tanke stode i oförenlig mot¬
sats med den inom vårt land af ålder fastslagna principen för enskild eganderätt,
samt att det väl finge erkännas, att bolagens alltjemt sig ökande förvärf af jord-
HISTORISK ÖFVERSIGT.
7
bruksfastighet kunde medföra verkliga sociala vådor, då den fria jordegareklassen
derigenom i väsentlig mån förminskades, men att, om något häremot skulle göras,
detta torde böra bestå uti inskränkning af bolagens rätt att förvärfva jordbruks¬
fastighet och ingalunda uti ingrepp i lagligen redan förvärfvade rättigheter. Lag¬
utskottets hemställan bifölls af båda kamrarne.
Under samma riksdag framställdes vidare genom motion i Andra Kammaren
förslag om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t ville taga i
öfvervägande, huruvida icke inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf af fast
egendom på vår landsbyggd funnes erforderlig, samt att, derest Kungl. Maj:t
pröfvade så vara fallet, Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen
förslag till lagstiftning härför. Lagutskottet afstyrkte motionen på den grund att frågan,
hvad Norrland och Dalarne vidkomme, redan vore under Kungl. Maj:ts pröfning
samt i afseende å landets öfriga delar aktiebolags förvärf af fastighet icke syntes hafva
nått någon oroväckande utsträckning. Första Kammaren biföll utskottets hemställan,
hvaremot Andra Kammaren, med afslag å densamma, biträdde motionärens förslag.
Vid riksdagen 1899 väcktes af en ledamot af Andra Kammaren under in¬
stämmande af tolf andra medlemmar af kammaren två särskilda motioner, afseende
att genom strängare beskattning af jordbruksfastigheter, som förvärfvats af bolag, i
någon mån motverka bolagens fastighetsförvärf. I den ena af dessa motioner
föreslogs en särskild bevillning af jordbruksfastighet, som egdes af bolag, och i den
andra, att afhandling om köp af fast egendom skulle, då den afsåge bolags förvärf
af jordbruksfastighet, vid lagfart beläggas med stämpel till visst förhöjdt belopp.
Bevillningsutskottet afstyrkte de båda motionerna, den förra hufvudsakligen af det
skäl, att motionären icke kunnat hänvisa till något ^-statens behof af högre skatter
och ej heller lyckats uppvisa den föreslagna skatteförhöjningens öfverensstämmelse
med de grundsatser, på hvilka vårt beskattningssystem hvilar, och den senare, emedan
den föreslagna åtgärden ej kunde anses öfverensstämmande med- grunderna för en
rättvis beskattning. Angående båda förslagen anfördes dessutom, att det afsedda
ändamålet icke syntes genom de föreslagna åtgärderna kunna vinnas. Bevillnings¬
utskottets afstyrkande hemställan godkändes af båda kamrarne.
Vidare upprepades vid 1899 års riksdag i Andra Kammaren sistnämnda
1898 framburna motion. Under åberopande särskildt af att Sveriges jord under
aktiebolagslagstiftningens skydd kunde mer och mer öfvergå i utländingars händer,
hemställde lagutskottet, att Riksdagen med anledning af motionen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke till tryggande af vårt lands sunda utveckling och vårt oberoende af främmande
inflytande, inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom å vår lands-
bvggd funnes erfordelig och att, derest Kungl. Maj:t pröfvade så vara fallet, Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag härom. Utskottets
hemställan bifölls af Andra Kammaren, men blef af Första Kammaren afslagen.
8
HISTORISK ÖFVERSIGT.
1900.
1901.
I motioner i Andra Kammaren vid 1900 års riksdag återupptogos såväl
förslaget om åsättande af särskild bevillning å bolag tillhörig jordbruksfastighet som
ock ett yrkande öfverensstämmande med hvad lagutskottet hemställt vid 1899 års
riksdag rörande ifrågasatt inskränkning i bolagens fastighetsförvärf. Förstnämnda
förslag afslogs på hemställan af bevillningsutskottet af båda kamrarne. Den senare
motionen åter förordades af lagutskottet och bifölls af Andra Kammaren, men
frågan förföll på grund af Första Kammarens afslag.
^ idare förekom vid denna riksdag en af sexton ledamöter i Andra Kamma¬
ren biträdd motion, i hvilken anfördes, att egostyckningen å de norrländska hemma¬
nen verkställdes på sådant sätt, att egaren af den eller de utstyckade delarne af
hemmanet ingalunda kunde i framtiden på desamma blifva besutten, samt yrkades,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i syfte att vid egostyckning nödig
hänsyn toges till skogsbehof för hvarje egolott, som såsom sjelfständigt hemman
skulle brukas. I anledning af denna motion hemställde lagutskottet, att Riksdagen
måtte i skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka lag¬
stiftningsåtgärder kunde befinnas lämpliga för att betrygga tillgång till husbehofs-
skog för i de nordliga delarna af vårt land förekommande, för sjelfständigt jord¬
bruk afsedda egolotter, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utred¬
ningen kunde gifva anledning. Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren,
men afslogs af Första Kammaren.
Under 1901 års riksdag väcktes i Andra Kammaren en motion, som åsyf¬
tade att upptaga norrlandsfrågan till skärskådande i hela dess vidd. Uti denna
motion, i hvars syfte 40 af^ kammarens ledamöter, deraf 32 representanter för
Norrland och Dalarne, instämde, föreslogs Riksdagen att omedelbart vidtaga de
åtgärder, som ej tålte uppskof, samt derutöfver göra en framställning om att Kungl.
Maj:t täcktes egna sin uppmärksamhet åt hvad derefter borde åtgöras. I förra af-
seendet föreslogs Riksdagen att dels antaga en lag om begränsning af bolags och
förenings för ekonomisk verksamhet samt enskild idkares af träförädlings eller tvävaru-
rörelse rätt att förvärfva fast egendom på landet inom Norrland och Dalarne, dels an¬
taga en lag, hvarigenom egostyckningslagens tillämpning inom Norrland tills vidare sus¬
penderades i syfte att vinna tid för lagens komplettering med bestämmelser om att vid
utstyckning af inegor jemväl skulle tilläggas husbehofsskog m. m., dels för sin del besluta
att vid återstående afvittringaiyden del af skogsanslaget, som öfverstege nödigt husbehof,
skulle afsättas till allmänningar. Uti andra hänseendet yrkades, att Riksdagen ville i
skrifvelse, anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes, till fullföljande af afvittringens syfte,
egna särskild uppmärksamhet åt angelägenheten att vidmakthålla jordbruket på de
afvittrade hemmanen och i synnerhet dem, som egdes af sågverksbolag, samt i
öfrigt taga initiativ till befrämjande af jordbruket inom skogsbyggderna i Norrland
och Dalarne. Samtidigt med denna motion pröfvades en annan inom samma
HISTORISK ÖFVERSIGT.
9
kammare väckt motion, hvari hemställdes om en skrifvelse med anhållan, att Kungl.
Maj:t täcktes snarast möjligt för Riksdagen framlägga förslag till ändring i före¬
skrifterna rörande egostyckning i syfte att vid styckning af inegor från skogs¬
marken inom de nordliga delarne af vårt land nödig hänsyn toges till skogsbehof
och betesrätt för hvarje egolott, som vore afsedd till sjelfständigt jordbruk.
I anledning af förstnämnda motion antog Andra Kammaren en lag, hvarigenom
det under viss tid förbjöds bolag eller förening för ekonomisk verksamhet att utom
i särskilda undantagsfall förvärfva fast egendom å landet inom de sex norra länen,
der ej Konungen dertill lemnade tillstånd. Vidare beslöt Andra Kammaren en
skrifvelse, afseende, att Kungl. Maj:t täcktes taga under ompröfning, i hvilken om¬
fattning och på hvad sätt vid egostyckning i Norrland och Dalarne inegolott, som
genom styckning skiljdes från skogsmark, kunde tillförsäkras rätt till bete och skogs¬
fång å sådan mark, samt snarast möjligt för Riksdagen framlägga förslag till den
lagändring, som för vinnande af dylikt syfte kunde vara erforderlig. Första Kam¬
maren fattade emellertid skiljaktiga beslut, hvadan frågan* i dessa delar förföll.
Deremot förenade sig båda kamrarne om den skrifvelse, hvilken, på sätt ofvan
förmäles, gifvit anledning till komiténs tillsättande. Denna skrifvelse innefattade
jemväl en hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes ej mindre tillse, på hvad sätt och i hvad
omfång vid afvittringarne ofvan odlingsgränsen inom Dorotea och Vilhelmina socknar
det socknarne tillkommande skogsanslag kunde afsättas till bildande af en eller flere
allmänningar, samt för Riksdagen framlägga förslag till dylika bestämmelser, än äfven
töreskrifva vidtagande af sådana åtgärder, att arbetet med dessa afvittringar ej full¬
följdes längre än att hinder derigenom ej mötte för sådana allmänningars bildande.
Vid 1901 års riksdag motionerades åter i Andra Kammaren om särskild
bevillning å bolag tillhörig jordbruksfastighet, men förslaget blef ej heller denna
gång af Riksdagen antaget.
Beträffande de ytterligare motioner i förevarande ämnen, som förekommit efter
det komitén blifvit tillsatt, må här endast erinras, att såväl frågan om provisoriskt
förbud för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom
som förslag om suspension af egostyckningsrätten i de norra orterna blifvit i Riks¬
dagen ånyo väckta utan att likväl föranleda till något lagstiftningsresultat.
Såsom under senaste tiden vidtagna lagstiftningsåtgärder, egnade att i någon
mån inverka på föreliggande frågor, har man deremot att inregistrera 1 (JO] års
shogslagstiftning, hvarigenom man som bekant sökt betrygga skogens återväxt i de
delar af landet, för hvilka ej kraftigare bestämmelser i sådant syfte redan gälla,
äfvensom i vissa afseenden ändrat de för de två nordligaste länen gällande stad-
ganden till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog samt till fem år
inskränkt tiden för giltigheten af nyttjanderättsaftal rörande fast egendom å landet,
der aftalet allenast eller hufvudsakligen afser afverkning af skog annorledes än till
husbehof.
IO
METOD FÖR UNDERSÖKNINGEN.
I. Allmän utredning.
1. Metod lör undersökningen.
Vill man göra deh fråga, som sålunda väckts, till föremål för en kritisk
undersökning i syfte att vinna en djupare inblick i densamma, faller det genast i
ögonen, att frågan egentligen består af två särskilda spörsmål af väsentligen olika
karakter. Det ena af dessa spörsmål är, huruvida det från allmänna synpunkter är
nyttigare, om norra Sveriges jord är uppdelad i ett större antal bondgårdar eller
om densamma sammanföres till ett fåtal stora bolagsbesittningar. Den andra frågan
åter afser, om och i hvad mån jorden i Norrland och Dalarne bör göras till före¬
mål för jordbruk eller skogsskötsel. Under det den förra frågan är en fråga om
jordens fördelning är den senare en fråga om jordens kultur. Dessa båda frågor
måste noggrannt isärhållas, ty genom deras sammanblandande kan undersökningen
icke blifva annat än grumlig och ofruktsam.
Emellertid är det ganska uppenbart, att norrlandsfrågan sådan den historiskt
föreligger företrädesvis bör betraktas och behandlas såsom en jordfördelningsfråga.
Hade den nordsvenska jorden fortfarande varit uppdelad i smärre bondgårdar,
skulle frågan säkerligen icke blifvit brännande, äfven om på dessa gårdar jordbruket
i någon mån fått stå tillbaka för skogsskötseln. Och om å andra sidan jordbruket
sköttes mönstergillt, sedan jorden sammanhopats till stora bolagspossessioner, skulle
man dermed säkerligen icke finna allt väl beställdt.
Gången af frågans utredande bör därför blifva den, att man undersöker
följderna af det ena eller andra af de nämnda sätten för jordens fördelning i syfte
att vinna en föreställning om hvilketdera, som kan anses från det allmännas sida
nyttigast och mest eftersträfvansvärdt. Man måste dervid betrakta ämnet dels från
ekonomisk synpunkt dels från social och politisk. Från den förra af dessa syn¬
punkter gäller det att undersöka, om å ena sidan jordbruksjorden och å andra sidan
skogsmarken producerar mest i bolagshand eller i bondehand. Vill man åter betrakta
frågans sociala eller politiska innebörd, måste man se till, hvilka följder i det ena
METOD FÖR UNDERSÖKNINGEN.
11
eller andra af dessa hänseenden inträda, då jorden öfvergår från den jordbrukande
allmogens till de skogsbruksidkande bolagens besittning.
Åtskilliga andra metoder för frågans skärskådande hafva blifvit försökta.
Komitén anser sig med några ord böra omnämna dessa för att ådagalägga, att
genom desammas användande någon riktig belysning af frågan icke erhålles.
Så har man försökt göra en uppskattning af hvad å ena sidan det i norra
Sverige nu idkade jordbruket afkastar och å andra sidan hvad trävaruindustrien
lemnar i behållning i syfte att visa, hvilkendera af dessa näringar, som är den
vigtigaste och följaktligen bör lemnas tillfälle att fritt utvidga sig på den andras
bekostnad. Härmed kommer man icke långt. Ty äfven om det kunde bevisas,
att t. ex. nettoafkastningen af skogsskötseln är större än nettoafkastningen af jord¬
bruket, vinner man derigenom ingen utgångspunkt för bestämmandet af hvilken
ställning man bör intaga gent emot frågan om bolagens fastighetsförvärf. Vare sig
jorden befinner sig i bonde- eller bolagshand bidrager den nemligen till den samman¬
lagda produktionen af såväl jordbruksalster som virke, och man kommer frågan
icke närmare in på lifvet, förr än man undersöker, i hvilken egares hand produk¬
tionen blir störst, men då är man också inne på den af komitén angifna metoden.
Af samma anledning är det utan allt värde att söka uppskatta beloppet af t. ex.
den arbetsförtjenst, som beredes allmogen å bolagens skogar, och anse denna såsom
ett bevis för nyttan af att bolagen ega skogsmarken. Ty denna arbetsförtjenst
är icke en följd af att bolagen ega marken utan deraf, att skogseffekter hafva
marknad, och arbetsförtjensten skulle blifva i hufvudsak densamma, om all skogs¬
mark vore i böndernas ego, blott skogarne afverkades.
Likaledes är det ett ändamålslöst tillvägagångssätt att, såsom stundom skett,
söka jemföra de förtjenster, som trävarubolagen kunna hafva haft med hänsyn till
Norrlands ekonomiska utveckling, med det ogynnsamma inflytande bolagen icke så
sällan utöfvat på många enskilda bönders ekonomiska existens och söka att af
jemförelsen vinna en föreställning, om trävarurörelsen varit sådan, att staten bör
ingripa eller ej gent emot dess jordutvidgningslust. Är det slutresultat i afseende
på jordens fördelning, som bolagen framkallat, för det allmänna nyttigt, då spelar
det naturligen icke vidare någon roll, om ett antal enskilda intressen korsats genom
utvecklingen. Är den slutliga situationen åter skadlig, då bör den lika naturligt
motarbetas utan hänsyn till de förtjenster de, som böra motarbetas, inlagt på helt
andra områden. De mörka och ljusa sidor, som hafva trädt i dagen hos olika
kategorier af dem, som medverkat till den gångna utvecklingens förlopp, hafva för
den fråga komitén fått sig förelagd numera betydelse endast för så vidt deraf kan
slutas till de egenskaper bönderna eller bolagen för framtiden kunna väntas komma
att lägga i dagen såsom jordegare och det inflytande de hädanefter komma att utöfva.
Efter dessa antydningar om den metod, efter hvilken komitén har för afsigt
att behandla den föreliggande frågan, torde det vara lämpligt att inledningsvis lemna
12
METOD FÖR UNDERSÖKNINGEN.
en redogörelse för de förhållanden, under hvilka jordbruket öfver hufvud arbetar i
norra Sverige, hvartill må knytas en undersökning af det sätt, hvarpå jorden der¬
städes är fördelad mellan verklige jordbrukare och kikare af trävarurörelse.
För att erhålla ett så tillförlitligt och mångsidigt material som möjligt för
bedömande af hithörande, ofta mycket omstridda frågor och på samma gång få en
viss kontroll på den officiella statistikens ej sällan lätt vilseledande siffror har komi-
tén till besvarande af sakkunnige i de särskilda orterna utställt ett stort antal frågor.
Dessa sakkunnige hafva främst utgjorts af ett antal af hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i hvarje särskild socken utsedde män jemte kvrkoherdarne eller
deras ställföreträdare. De svar, som i anledning häraf från de olika socknarne af-
gifvits, hafva visserligen icke sifferstatistikens formella exakthet, men de erbjuda ett
så mycket mera lefvande och verkligt belysande underlag för en uppfattning af
frågornas verkliga innebörd och kunna, då de svarande utgöra ett så stort antal
personer, och svaren från de särskilda socknarne varit fullständigt oberoende af
hvarandra, svårligen frånkännas en hög grad af tillförlitlighet, i hvad de samman¬
stämma.
En stor del af dessa frågor hafva jemväl underställts olika grupper af embets-
och tjenstemän m. fl. såsom domhafvande, kronofogdar, länsmän, landtmätare,
öfverjägmästare och jägmästare, hushållningssällskapens förvaltningsutskott och dem
underlydande tjensteman samt landtbruksingeniörer. Några frågor hafva äfven be¬
svarats af sågverksaktiebolag och enskilda sågverksegare. Sammandrag af samtliga
afgifna svar återfinnas bland bilagorna till detta betänkande. (Band 3, 4 och 5.)
Slutligen har på komiténs framställning genom hushållningssällskapens för¬
valtningsutskott tillkännagifvits, att de korporationer och enskilde, som ansåge sig
hafva något särskildt att påminna i afseende på den fråga, som hänskjutits till
komitén, egde till komitén inkomma med de yttranden de önskade i sådant afseende
afgifva. I anledning häraf liar komitén fått mottaga åtskilliga utlåtanden och
inlagor.
JORDBRUKET I NORRA SVERGE: KLIMAT.
*3
2. Jordbruket i Norrland och Dalarne.
De faktorer, som bestämma jordbrukets tillstånd på en viss ort, äro i hufvud¬
sak klimat, jordens naturliga beskaffenhet, jordbrukens storlek, befolkningens jord¬
bruksintresse och den i allmänhet använda jordbrukstekniken.
Hvad då först angår klimatet, torde komitén kunna åberopa den utredning,
som lemnats af professor A. G. Högbom i uppsatsen »om norra Sverige såsom
jordbruksland». 1 Författaren, som eljest icke synes hysa någon öfverdrifven tanke
om det norrländska jordbrukets utvecklingsmöjligheter, kommer likväl i sin under¬
sökning till det resultat »att de klimatologiska betingelserna för åkerbruket i norra
Sverige icke äro så ogynnsamma, som man vanligen plägar föreställa sig, utan att
de kunna anses i det närmaste lika goda som i det öfriga Sverige».
Såsom stöd för detta påstående anföres i hufvudsak följande. Att klimatets
olägenheter högst betydligt pläga öfverskattas visar sig redan, om man jemför jord¬
brukets ståndpunkt och omfattning i Norrland och Finland. Båda dessa land ligga mellan
ungefär samma latituder och befinna sig under ungefär likartade klimatologiska villkor.
Den skillnad, som i sistnämnda hänseende förefinnes, är åtminstone icke till Finlands
lördel, i det temperaturen derstädes på nätterna mycket oftare sjunker till sådana
gradtal, att jordbruket deraf lider. Icke desto mindre har Finland en ungefär fyra
gånger så stor jordbruksbefolkning och mera än sex gånger så stor åkerareal som
Norrland, och om man från båda områdena afskiljer de delar, der jordbruk i afse-
värd skala icke förekommer eller vanligtvis kan förekomma, samt med hvarandra
jemför endast de återstående områdena, så finner man, att Finland har väl tre
gånger så stor jordbruksbefolkning pr ytenhet som Norrland, dervid dock någon
hänsyn bör tagas dertill, att lefnadsvillkoren för de finska bönderna och jordbruks-
arbetame i genomsnitt antagligen äro något sämre än för de norrländska.
Väljer man en annan väg för undersökningen, och jemför man jordbruks¬
statistikens uppgifter öfver korntalet för skörden af de vigtigaste sädesslagen, så visar
det sig, att dessa icke ställa sig lägre i genomsnitt för Norrland än för de medel¬
goda jordbrukstrakterna i mellersta och södra Sverige. Dervid bör dock tagas
hänsyn till att sädens vigt i genomsnitt är mindre för Norrland än för södra
Sverige. För belysande af dessa förhållanden hänvisar författaren till följande
jemförande tablå öfver skördeutbytet. 1 2
1 Intagen i tidskriften Ymer 1902.
2 Denna tabell afser allenast de norrländska länen. Skördeutbytet i Kopparbergs län kan
emellertid i allmänhet anses minst lika godt som i Norrland.
Klimat.
JORDBRUKET I NORRA SVERIGE: KLIMAT.
Totala arealen för sädesodling
(år 1898)1
|
Skörd pr hektar årligen
1886—95 i deciton
|
Skörd i medelkorntal 1 Sädens
1881—1900
|
vigt i
pr hl.
|
<J C/l
kilogr. £S>:g:
OO O. n
O' O Q.
I
|
Råg
|
Korn Hafre Potatis
|
Råg
|
1 1 1 ,
Korn j Hafre Potatis Räg
|
Korn
|
Hafre | 04 |f
|
Gefleborgs län ......
|
30,507
|
16,79
|
16,05 16,73 127
|
9,47
|
7,72 j 7,72 I 7,62 69,5
|
60,9
|
46,2 22,2
|
Vesternorrlands län
|
23,066
|
11,64
|
13,42 11,0 89
|
8,81
|
7,11 6,98 7,56 I 69,0
|
58,o
|
43,8 | 19,1
|
Jemtlands län ......
|
11,505
|
11,13
|
12,53 — 145
|
8,32
|
6,55 6,01 6,51 66,1
|
55,8
|
43,2 j 20,2
|
Vesterbottens län...
|
18,109
|
8,53
|
11,41 — 91
|
8,2 5
|
5,99 6,23 7,80 63,6
|
54,2
|
(42,2) 4j 17,6
|
Norrbottens län......
|
14,305
|
12,68
|
13,90 — ] 93
|
12,89
|
6,12 8,41 7,99 ! 64,9
|
56,4
|
45,7 19,5
|
Hela Norrland ......
|
97,492
|
13,6
|
13,6 (15,o) 3i 100
|
—
|
— — — —
|
—
|
—
|
Öfriga Sverige .....
|
1,595,480
|
14,4
|
14,8 13,2 85
|
7,41
|
7,18 j 6,5G I 6,69 72,6
|
63,4
|
47,7 19,4
|
Finland ............;..
|
642,000
|
j 10,6
|
9,7 10,5 92
|
6,5
|
5,2 5,2 5,5 —
|
|
—
|
Europa ..............
|
139,145,000
|
8,1
|
10,1 1 9,2 1 81
|
i —
|
— 1 — I — I —
|
|
- 1 -
|
Om man i stället för att lägga korntalet till grund för jemförelsen beräknar
skörden efter afkastningen per ytenhet öppen åker, får man likaledes enligt den officiella
statistiken siffror, som i det stora hela ställa sig lika gynnsamma för Norrland.
Detta resultat synes vid första påseendet ganska osannolikt, då enligt denna be¬
räkningsgrund en för Norrland ogynnsam faktor, nemligen sädens jemförelsevis
ringa vigt, som vid korntalsberäkningen icke kommer till uttryck, i detta fall ingår
i siffervärdena. Förklaringen härtill torde, i den mån den icke till äfventyrs beror
på det statistiska materialets otillförlitlighet, vara att söka dels deruti, att utsädes-
mängden per ytenhet i Norrland vanligen är högre än i det öfriga Sverige, hvilket
naturligtvis medför mindre korntal, medan deremot afkastningen per ytenhet kan
höjas, dels också i trädesjordens i förhållande till hela åkarearealen ringa utsträck-
1 Arealen för sädesodling är för de norrländska länen i ofvan angifva ordning resp. 33, 37,
24, 27, 43% och i det öfriga Sverige omkring 61% af hela den odlade jordarealen. Höstsäden upp¬
tager af denna i Norrland endast mellan 0,6 % (i Vesterbottens) och 2,9 % (i Gefleborgs län), i det
öfriga Sverige 13,5%. För vårsäd äro motsvarande tal 20,7% (Jemtl. län) — 39,4 % (Norrbottens), och
för det öfriga Sverige 35%. Arealen , för potatisodling är i Norrland mellan 2,7% (Jemtl.) och 5,8
(Vesternorrl. län); i det öfriga Sverige är den 6 % af hela den odlade jorden.
2 Talen i denna kolumn afse säd och rotfrukter. Trädesjorden är ej medräknad, hvarför talen
för Norrland i sjelfva verket äro något för låga. Trädesjorden utgör i de norrländska länen, i ofvan
afgifna ordning, resp. 2,6, 2,0, 1,7, 1,9, 2,o % och i det öfriga Sverige 12,o % af hela åkerarealen.
s Hafren skördas i de tre nordligaste länen mestadels såsom grönfoder, hvarför denna siffra
blott afser de två sydligaste länen.
4 Siffran grundar sig på endast tvenne inkomna uppgifter och är såsom medelsiffra efter all
sannolikhet för hög.
Skörd i råg¬
värde pr har.
1886—951 2
JORDBRUKET I NORRA SVERIGE: KLIMAT.
15
ning i Norrland. Endast ett par procent af åkerjorden ligga der i träde, under det
motsvarande tal för flera af länen i det öfriga Sverige uppgår till inemot 20
För öfrigt bör man vid bedömandet af de klimatologiska betingelserna för
jordbruket taga i betraktande, att det icke blott och bart är den större eller mindre
faran för höstens och sensommarens nattfroster, som bestämmer jordbrukets afkast¬
ning, utan att äfven andra klimatologiska faktorer dervid spela in. Om Norrland
i förstnämnda afseende intar en mindre gynnad ställning än det öfriga Sverige,
förde förhållandet med afseende på andra sidor af klimatet vara det motsatta. Så
lida vissa af det södra Sveriges län ofta af frosthärjningar under försommaren,
något som mycket sällan är fallet med Norrland, der vegetationsperioden börjar så
sent, att på grund af sommarnätternas korthet faran för skadliga nattfroster är så
godt som utesluten. Möjligt är också, att ojemnheter i nederbördens fördelning
göra sig mindre kännbara i Norrland än i det öfriga Sverige. Kändt är för öfrigt,
att för utfallet af höstsädens afkastning i mellersta och södra Sverige vinterns be¬
skaffenhet spelar en vigtig roll, och att, om vintern är ogynnsam, råg och hvete¬
fälten kunna blifva alldeles förstörda.
Emellertid anmärker författaren jemväl ett par omständigheter med afseende
på klimatet, som böra beaktas, för att man icke skall göra sig skyldig till ett
underkännande af de hinder klimatet mångenstädes innebär för jordbrukets utveck¬
ling i öfre Norrland.
Den ena af dessa är, att odlingsmöjligheterna i verkligheten reduceras deraf,
att öfverallt i öfre Norrland frostländiga marker i stor utsträckning förekomma
jemte sådana, som icke eller endast undantagsvis lida af frost. Dit är att räkna
en stor procent af de myr- och sankmarker, som intaga så stora vidder i denna
del af vårt land. Angående möjligheten att genom torrläggning minska frostfaran
hyser författaren icke synnerligen höga tankar, så mycket hellre som å till åker
uppodlad myrmark sådden måste ske senare och säden mognar långsammare än
på annan åkermark. Det kan visserligen sägas, att man bör i första rummet bruka
dylika myrar till foderväxtodling, men för att få afkastning i denna form, måste
ett cirkulationsbruk med sädesväxter drifvas och detta i regeln med ganska kort
omloppstid, så att minst en femtedel af den odlade arealen får hållas såsom öppen
åker. Äfven om man lade an på att skörda säden till 'grönfoder, skulle man
icke kunna alldeles undkomma frostskada, emedan denna ofta träffar grödan på så
tidigt utvecklingsstadium, att den icke ens i form af grönfoder kan ge skäligt utbyte.
Den andra af de båda nämnda för jordbruket i Norrland hinderliga om¬
ständigheterna är att den del af året, som derstädes kan egnas åt jordbruksarbete,
är betydligt kortare än i det öfriga Sverige. Man måste derför inom en kortare
tid utföra samma arbete, som man i södra eller mellersta Sverige kan fördela öfver
en längre tid, och blir följaktligen tvungen att under för öfrigt lika förhållanden i
större utsträckning använda legdt arbete.
i6
JORDBRUKET I NORRA SVERIGE: KLIMAT.
Den utredning, för hvilken komitén nu redogjort, är till väsentlig del grun¬
dad på den officiella jordbruksstatistiken. Det bör dock anmärkas, att de primär¬
uppgifter, hvarur denna är sammanställd, med rätta anses på grund af sättet för
deras uppsamlande vara i någon mån tvifvelaktiga. Särskildt är det ovisst, om
vid uppskattandet af skörderesultatet pr hektar tillbörlig hänsyn tagits till den mark
der ej alls någon skörd af säd eller potatis egt rum på grund af lokala frostskador.
Vill man åtminstone delvis kontrollera statistiken, är det derför af intresse
att jemföra densamma med den utredning angående frostländigheten, som innebäras
i svaren på komiténs fråga n:o 2. (Band 3 sid. 122.)
Med temligen stor enighet framgår af dessa, att man anser norra Dalarne
och Herjeådalen samt rikets två nordligaste län med undantag af en del kustsock¬
nar i allmänhet lida af frostländighet. Och äfven från alla öfriga socknar, från-
räknadt ett mindre antal socknar i Kopparbergs, Gefleborgs och Vesternorrlands län,
inberättas, att vissa byar eller vissa trakter lida af frostländighet. Dervid tyckes i
regel förhållandet vara det, att de mera sammanhängande jordbruksbyggder, som
ligga vid kusten eller de stora sjöarne och vattendragen, i allmänhet äro fria från
frost, under det de mera aflägset på skogarne belägna hemmanen, som i allmänhet
hafva i sin närhet större eller mindre sankmarker, lida af frostländighet. Dessa svar
ge sålunda på sitt sätt en något dystrare bild af förhållandena än jordbruksstati¬
stiken, men detta kan förklaras deraf, att det i allmänhet torde vara de frostfria
jordbrukstrakterna, som blifva bestämmande för de statistiska medeltalen, när det
gäller skörderesultat och dylikt, och det förlorar en stor del af sin betydelse för
frågan om jordbrukets framtid, derest man kan sätta tro till hvad samma svar
innehålla ifråga om möjligheten att genom torrläggning af sankmarker och dräne¬
ring af inegojord upphäfva eller minska frostländigheten. De allra flesta af dessa
svar hafva nemligen att omförmäla de gynnsammaste erfarenheter i nämnda af-
seenden, och genom dem klingar oftast en ton af den lifligaste tillförsigt för fram¬
tiden, en ton, som står i anmärkningsvärd motsats mot de farhågor, hvilka uttalats
i den ofvan följda författarens framställning.
Det är snart sagdt endast på några få trakter, der man anser, att landets
läge ^ eller topografiska beskaffenhet lägger hinder i vägen för uppnåendet af för
jordbrukets behof erforderlig frostfrihet, nemligen dels i närheten af den nord¬
svenska fjellryggen och de nordligaste socknarne, dels i trakter med småkuperad
terräng, der de af berg kringgärdade smådalarne bilda sänkor, i hvilka den kalla
luften strömmar ner och blir stående, och den tillrinnande bottensyran ofta är svår
att på ett tillfredsställande sätt genom dikning undanskaffa.
Öfvergår man från undersökningen af klimatet till ett skärskådande af jordens
naturliga beskaffenhet, torde till en början böra redogöras för det försök man gjort
att med ledning af Norrlands geologiska utvecklingshistoria indela landet i zoner,
hvilka på grund af de lösa jordslagens beskaffenhet skulle framträda såsom i jord-
OFVERSIGTS KARTA
W c k a s j
a r v i
Muomo
G e 1 i i vare I
T åre
lombolo
T orneå
Kalix
Råned.
ver-
S ors el
\ X. u. i e
P i b e
Mala
J Ö rn
m i n
odum
Äre "
unda
Sundsj'
hfyhem
lösand
\Bjuråker \ Bergsjö'.':;;
V /Norröö^^
ljusdal
Belsbo
—^SlanTörM
V—\kQ^'V—esf»*»
Skärgårdsregioneji och, de- marina. lerornas regioner
Orsa
MoränUdemas region
Ore \
ijr/lens och- issjösedimmtms reqion
Jemtländska- siluro ?i t rådet
Ocl^elbo
Sollerön
Mille
M alu'
Valbo #
= lappniarJxS<p'(insav
Sb. Tu n a
rS i l^b«rg,^ab«jv'!
/ ! \f /Hed«mo^
i j ' /'< (
Luöt Norr-/
'iVbftr*,4 w »
\
Gränsen för kustbygjden sådan den, uppdrag ils i komiténs statistiJo
De med röda- luder i demilun ds Lön■ utmärkta- områdena äro renbetesfjäll
Gen S tub. Lit Anst. Stockh.
JORDENS BESKAFFENHET.
17
bruksafseende vidt skilda. Denna indelning har blifvit framställd bl. a. uti den
omnämnda, här nedan följda uppsatsen af professor Högbom och beröres äfven
i åtskilliga af de svar komitén- erhållit på vissa af de till besvarande utställda
frågorna.
Indelningen grundar sig väsentligen på följande förhållanden. Vid afsmält-
ningen af den stora landis, som, enligt hvad med visshet är utrönt, under en afläg¬
sen geologisk period betäckte norden, qvarlemnades på berggrunden ett mer eller
mindre mäktigt moräntäcke. Denna moränjord utgjordes af en osorterad bland¬
ning af kantiga block och stenar, gruskorn och finjord, och sådan qvarligger morän¬
jorden ännu i dag, der den icke i en eller annan form varit föremål för inverkan
af vatten. En sådan inverkan har emellertid egt rum på vissa områden med det
resultat, att moränmaterialet sorterats, så att de finare beståndsdelarne aflagrats för
sig sjelfva och bildat sand, mojord och lera. Detta har till en början egt rum i
kusttrakterna. Enligt hvad som är fullgiltigt bevisadt har hafvet efter istidens slut
haft en nivå, som varit 200—280 meter högre än dess nuvarande. En stor del
af kustlandet har derför förut varit nedsänkt i vatten och, i den mån landet derur
uppstigit, hafva vågsvallet och bränningarne vid stränderna dragit försorg om att
de finare beståndsdelarne blifvit utsköljda och aflagrat sig i skyddade lägen. Sam¬
tidigt härmed hafva de stora elfvarne ur sina bäddar utslammat det lättare tran¬
sporterade materialet och afsatt detta såsom deltabildningar vid sina i mån af
landets uppstigande ur hafvet allt längre framflyttade mynningar. På detta sätt
kan man särskilja tre zoner. Man får först den s. k. kust- eller skärgårdsregionen,
der väl de af vågorna rensköljda högre partierna uppstiga öfver hafsytan, men der
aflagringarne på hafsbotten ännu icke upplyftats öfver vattnet och kunnat göras
till föremål för odling. Vidare har man de marina lerornas och elfsedimentens
region, der denna sorterings- och upplyftningsprocess är fullbordad. Gränsen för
denna inåt landet sammanfaller med den s. k. marina gränsen eller den linie, som
utmärker hafvets högsta nivå efter landisens afsmältning. Ofvanför den nu nämnda
zonen får man en region, som blifvit kallad moränlidernas och de störa myrarnes
region och som utmärkes deraf, att moräntäcket qvarligger i stort sedt oförändradt.
Emellertid kan man särskilja äfven en fjerde region. Tillvaron af denna
beror derpå, att fjell trakternas hufvuddalar under istidens sista skede voro uppdämda
af den då ännu närmast öster om fjellen qvarliggande sista resten af den stora
landisen. I dessa dalar bildades sjöar, som med afseende på moränjordens om¬
gestaltning och deltaaflagringars bildande, spelade samma roll som hafvet vid kusten.
Denna region har fått namnet fjellens och issjösedimentens region.
Dessa fyra zoner, som sålunda stryka längs efter Norrland från norr till söder,
afbrytas i någon afsevärdare grad egentligen endast på ett ställe. Detta undantag
utgöres af det s. k. central)etniska siluromrädet, hvilket har den omfattning, att det
bör göras till föremål för särskild behandling.
i8
JORDENS BESKAFFENHET.
Vid den närmare undersökningen af de olika regionernas betingelser i jord-
bruksafseende har man velat komma till följande resultat.
Kust- och skärgärdsregionenJ) har naturligen, såsom lätt inses af det föregående,
odlingsbar jord i mycket ringa omfattning och kan med afseende på frågan om
jordbruket i Norrland lemnas utan afseende. Denna region har emellertid i all¬
mänhet icke någon afsevärd bredd.
De marina lerornas och eif sedimentens region åter är den för jordbruk lämp¬
ligaste delen af Norrland. I denna region, som flerstädes har en bredd af många
mil, träffar odlaren i de nämnda sedimenten en jord, som till en början har ur
odlingssynpunkt tillfredsställande kemisk sammansättning. Då de till det mesta äro
utsköljda ur moräner, och dessa åter bildats på bekostnad af underliggande eller
närliggande berggrund, så komma dessa sediment att i kemiskt hänseende blifva
OO OO 3 #
något olika beskaffade, allt efter den förherrskande berggrundens sammansättning i
de trakter, hvarifrån sedimentmaterialet härstammar. Så synes en jemförelsevis hög
fosforsyrehalt i allmänhet vara utmärkande för de lösa jordslagen i Norrbotten,
härrörande från de der allmänt förekommande apatitrika bergarterna. Elfsedimenten
i Indalselfvens och Ångermanelfvens dalgångar hafva till en del erhållit sitt material
af kalkhaltiga moränbildningar, härrörande från det jemtländska silurområdet. Ofriga
kemiska skiljaktigheter mellan jordslagen inom olika delar af regionen torde vara
mestadels af lokal natur och betinga i stort sedt icke några ur odlingssynpunkt
mera genomgående olikheter.
Hvad åter angår sedimentens fysiska och mekaniska egenskaper, så utmärkas
de af namnen lera, mojord och sand och måste från odlingssynpunkt sättas vida
framför det osorterade morängruset, i det naturen här undangjort hvad eljest till
en stor del skulle ankomma på odlaren.
Det område inom ifrågavarande region, som icke täckes af dylika sediment,
utgöres antingen af berg, från hvilket moränbetäckningen blifvit bortsköljd, eller af
morän, som genom hafsvågornas inverkan blifvit beröfvad sina finare beståndsdelar
och förty är alldeles oduglig för odling. Endast på ställen, som varit skyddade
för vågsvallet, kan moränen qvarligga oförändrad och bildar då merendels skogsmark.
Torfmossame och myrarne inom denna region hafva allmänt lera eller när¬
stående moarter till underlag, hvilket är bättre ur odlingssynpunkt än om myren
hvilar på moränbotten, ty dels är det förra underlaget af bättre beskaffenhet i och
för sig dels äro sistnämnda slag af myrar svåra att på ett effektivt sätt utdika.
Denna regions brist på kalksten och märgelartade jordslag innebär emellertid en
olägenhet, som reducerar de i öfrigt godartade myrmarkernas värde såsom odlingsjord.
Moränlider nas eller de stora myr ar nes region upptager i bredd ungefär hälften
af den del af landet, som ligger ofvanför den marina gränsen, och i södra delarne
Ej att förvexla med hvad som vanligen menas med kustbyggden i motsats mot skogsbyggden.
Kustbyggden i denna mening omfattar äfven nästföljande region.
JORDENS BESKAFFENHET.
19
af Norrland och Dalarne betydligt mera. Med vexlande, ofta mycket betydlig
mäktighet är moränjorden här utbredd, såsom ett nästan alldeles sammanhängande
täcke öfver höjder, dalar och lågmarker. Emellertid går denna jord icke öfverallt
i dagen, i det den i stor utsträckning blifvit öfverdragen af torfbildningar. Dessa,
som på ett ännu icke fullt utredt sätt uppkommit genom försumpning af flacka
lågmarker eller igenväxning af grunda sjöar, intaga inom denna region ofantliga
vidder. Sammanhängande myrmarker af en mils längd och mera äro ingen säll¬
synt företeelse inom denna region. Ehuru myrmarker förekomma rikligt äfven
inom föregående och nästföljande region, äro de dock inom denna vida allmännare
samt antaga mycket större dimensioner, och benägenheten till fortgående försumpning
är af klimatologiska, topografiska och geologiska grunder derstädes mycket större.
Hvad moränjordens lämplighet för jordbruk vidkommer, torde skillnaden i
bördighet icke vara så synnerligen stor emellan moränjorden och de sedimentära
mo- och leraflagringarna, men deremot är odlingsmöjligheten betydligt reducerad
genom jordens stenbundna och svårbrutna beskaffenhet. I stor utsträckning före¬
komma moränbildningar, som äro så blockbelamrade, att deras odlande väl knappast
kan ifrågasättas, men äfven sträckor och trakter finnas, der moränen är jemförelse¬
vis mindre stenbunden och i stället rik på moartad finjord. Det är företrädesvis
på moränjord af detta eller närstående slag, som de nuvarande odlingarne upp¬
tagits och vackra skördar kunna erhållas.
Beträffande åter den inom denna region befintliga myrjord, så är den visser¬
ligen såsom bildad till stor del af väl multnade kärrväxter af en godartad beskaffen¬
het, men den har såsom hvilande på moränjord ett mindre lämpligt underlag och
är på grund af dettas ojemnhet ofta svår att dränera, hvartill kommer, att möjlig¬
het för kalkning ytterst sparsamt förefinnes, om man undantager trakterna inom
och närmast intill det jemtländska silurområdet. Emellertid torde myrarne i många
fall på annat sätt än genom odling och torrläggning kunna komma jordbruket till
godo nemligen genom åtgärder, afseende att derå befordra den naturliga gräsväxten.
De jordslag, som utom moränjorden och torfbildningarna förekomma inom denna
region, hafva en så ringa utbredning och uppträda så lokalt att de icke på något
afsevärdt sätt inverka på regionens allmänna skaplynne. Största uppmärksamheten
förtjena dervid de här och hvar förekommande aflagringarna af mo- och lerartade
jordslag. Alldenstund sådana sediment komma till aflagring endast i stillastående
eller nästan stillastående vatten, alltså i sjöar och haf, dit vattendragen föra med
sig slam från landytan eller der vågorna nedskölja sådant från stränderna, kunna
de icke väntas ha någon större utbredning inom denna region, som i allmänhet
icke varit täckt af numera ej förefintliga vatten. Vid bäck- och åmynningar kunna
de visserligen ha aflagrats uti regionens sjöar, och derför finnas de nog lokalt
under en del myrar, som bildats genom igenväxning af sjöar, men de äro här
sannolikt både sällsynta och obetydliga, emedan vattendragen merendels ha nästan
20
JORDENS BESKAFFENHET.
omärkligt fall och derför äro mycket fattiga på eller alldeles fria från slam. På
några trakter finner man emellertid jemförelsevis utbredda mo- och lerartade af-
lagringar, som synas vara afsätta uti lokala smältvattensjöar, som under vissa topo¬
grafiska förhållanden bildats vid tiden för den sista landisens afsmältning.
Fjellens och issjösedimentens region kan anses mot öster begränsas af en linie,
som dragés öfver de östligaste öfver barrskogsgränsen uppstigande fjellutposterna
och de stora sjökedjornas nedre ändar. Ungefär hälften af denna areal når öfver
barrskogsgränsen, och de för odling egnade trakterna äro företrädesvis att söka
efter de stora hufvuddalarne, hvilkas stora sjöar merendels ligga mellan 300 och
400 meter öfver hafvet. Inom södra delen af regionen förekomma byggd och odlad
mark ända intill och någon gång högre än 500 meter öfver hafvet. I norr gå
de endast obetydligt öfver sjöarne och dalbottnarne. Ofvanför denna odlingsgräns
finnes emellertid ända upp till och ofvanför skogsgränsen rika och saftiga beten,
hvilka för jordbruket inom denna region spela en icke ovigtig roll.
Moränjorden i denna region är endast i mindre grad bildad af urformationens
bergarter, som äro de allenarådande öster om regionen, och har till det mesta fått
sitt material från fjellens yngre formationer samt från de siluriska kalkstenar och
skiffrar, som i synnerhet i regionens mellersta sträcka förekomma i dalgångar och
andra lågt liggande trakter. Der dessa kalkstenar och skiffrar lemnat väsentliga
bidrag till moränjordens sammansättning, är denna en mera fruktbar och ofta äfven
mindre stenbunden jord än eljest.
I dalgångarne finnas vidare med större eller mindre utbredning issjösediment,
som delvis väl egna sig för odling. Odlingsmöjligheterna inom denna regions dal¬
gångar äro följaktligen, hvad på jordarterna ankommer, i allmänhet talrika och goda,
men de inskränkas väsentligen genom höjden öfver hafvet och klimatet, och under
alla förhållanden kan endast en mycket ringa del af regionens hela areal göras till
föremål för odling.
Det centraljemtska silurområdet utgör omkring 50 qvadratmil och får sin
karakter af den kalkrika berggrunden och af jordslagens derpå beroende egenskaper.
Moränjorden härstädes är på grund af kalkhalten mera bördig än inom urbergs-
terrängen i öster och mångenstädes mindre stenbunden och mera lerartad än der¬
städes. Hvad myrarne angår, äro de på grund af torfvens beskaffenhet och deras
ofta sluttande lägen samt lättheten att från grannskapet påköra kalkhaltiga jordslag
ej sällan en tacksam odlingsjord. Issjösediment förekomma i synnerhet omkring
och vester om Storsjön, men särdeles stora sammanhängande arealer synas de icke
intaga.
I stort sedt kan detta område emellertid sägas erbjuda bättre tillgång på god
odlingsmark än de regioner, inom hvilka det faller, i öfrigt hafva att uppvisa.
Komitén har i korthet redogjort för denna från naturvetenskapens synpunkter
utförda betraktelse öfver norra Sveriges jordbruksmöjligheter, emedan den synts
JORDENS BESKAFFENHET.
21
komitén erbjuda en orientering på ifrågavarande område, som väl knappast stått
att erhålla endast genom den administrativa statistikens siffror, och emedan den
lemnar en intressant bakgrund till dessa trakters odlingshistoria.
Emellertid vill komitén anmärka, att denna undersöknings resultat icke få
öfverskattas, näi* det gäller att från nationalekonomisk och social synpunkt betrakta
det ämne, hvars behandling blifvit åt komitén uppdragen. Hvad som från natur¬
vetenskapsmannens ståndpunkt kan betraktäs såsom endast lokala afvikelser utan
inflytande på de stora hufvuddragen, kan dock, när det gäller områden af den om¬
fattning, hvarom här är fråga, vara en faktor af stor betydelse ifråga om landets
ekonomi. Man erinre sig blott, att den nuvarande odlade marken jemte den
naturliga ängen inom rikets fyra nordligaste län utgör allenast omkring 3,6 % af
hela egovidden, frånräknadt vatten. Särskildt finner komitén sig icke kunna dela
uppfattningen om de inom moränlidernas region befintliga myrarnes mindre lämp¬
lighet för odling. De framsteg, som skett i afseende på moss- och myrodlingen,
hafva medfört, att äfven dessa myrar nu mera temligen allmänt med fördel kunna
uppodlas. De senaste årens erfarenheter synas tillfullo bekräfta detta.
Komitén vill derför vid sidan af den vetenskapliga framställning, för hvilken
redogörelse ofvan lemnats, jemväl framhålla de olika ortsbefolkningarnas uppfattning
i föreliggande fråga, 'sådan denna uppfattning tagit sig uttryck i de till komitén
inkomna svar.
Dessa svar äro de, som afgifvits å frågorna 1 och 3 (Band sid. 49 och 190.) och
röra å ena sidan den odlade jordens beskaffenhet och å den andra odlingsmöjligheterna.
Hvad Kopparbergs län angår stämma svaren i det hela rätt väl öfverens derutinnan,
att man kan särskilja tre hufvudområden, så belägna, att socknarna kring Siljan och
Orsasjön bilda det mellersta, som åtskilja de båda andra. I det vestligaste af dessa
områden intager den odlade jorden ett mycket ringa område af arealen i sin hel¬
het samt är mer eller mindre inskränkt till de trånga dalgångarne, hvarjemte den
är jemförelsevis mager och till största delen bestående af krosstensgrus och sand.
Siljansområdet deremot har jord af mycket olika beskaffenhet. Till största delen
består den visserligen af sand och grus, men lera, svartmylla och lermylla an¬
träffas äfven, hvarjemte inom de delar, der Siljanstraktens öfvergångsformation
uppträder, ofvan berggrunden befinner sig en varm, bördig på kalk rik klapper-
stensmylla. I genomsnitt torde distriktet från jordbrukssynpunkt kunna anses
såsom medelmåttigt. Det återstående östligaste området slutligen synes i jord-
bruksafseende stå ganska nära angränsande trakter af Vestmanland och den odlade
jorden derstädes tyckes vara i stort sedt af temligen god beskaffenhet.
Angående odlingsmöjligheterna inberättas från nästan alla socknar inom de
två första områdena, att afsevärda tillfällen till nyodlingar finnas. Inom det vest¬
ligaste området är det mest myr- eller mossjord man för sådant ändamål har att
tillgå. De stora, i allmänhet mycket godartade myrarne hafva dock ofta ett afskildt
22
JORDENS BESKAFFENHET.
läge. I Siljansdalen finnes äfven i betydlig omfattning odlingsbar, fast jord. I
flera trakter fästes många förhoppningar i detta afseende vid fäbodarne. Om
odling vid dessa företoges, och dertill lades en del närliggande myrar, skulle man
erhålla lägenheter, som förträffligt egnade sig för utflyttning från de nu hopträngda
byarne. Det östligaste af de tre nämnda områdena är deremot en gammal byggd,
der odlingstillfällena mestadels redan tagits i anspråk och jordbruksarealen alltså
icke kan vinna någon afsevärd tillökning.
Gefleborgs län synes i allmänhet hafva en temligen god om ock kalkfattig
jordmån. Bäst är den kring sjöar och vattendrag samt dessutom å den låglända
slättbyggden inom Gestrikland, hvilken merendels utgöres af myrjord å lera eller
sandblandad lera. I Helsingland deremot är den mer eller mindre kuperade marken
den bästa odlingsjorden såsom bestående af lermylla. Slättlandet utgöres här af
mosand. Sämst synes jorden vara i de till Herjeådalen angränsande trakterna.
På odlingsmark finnes inom kustsocknarna och den äldre byggden ej någon
mera nämnvärd tillgång. I skogsbyggden är tillgången å sådan mark deremot ganska
riklig. Den utgöres såväl af fast mark som af myrmark dock i långt öfvervägande
mån af det senare. Enligt en uppskattning af länsagronomen torde omkring
100,000 hektar ängs- och mossmark eller ungefär lika mycket som den nu odlade
arealen vara af sådan beskaffenhet och ega ett sådant läge, att man med fördel
kan företaga odling.
Festernorr lands län. Rörande den odlade jordens beskaffenhet inom detta
län visa de inkomna svaren stor öfvensstämmelse. Kusttrakterna och de stora
elfvarnes floddalar hafva i allmänhet god, stundom förträfflig jord, bestående af lera
eller .»lermjura». Längre upp i skogsbältet är jorden magrare med stora sand-
moar och sandmarker, der likväl myrarne lemna utmärkta jordförbättringsmedel.
Jordens kalkhalt är i allmänhet mycket liten. Särskildt anses socknarna Bodum,
Fjällsjö och Junsele hafva mager och dålig jord. Ändå längre upp efter Änger-
manelfven i Tåsjö socken, som bildar en inskjutande kil emellan Jemtland och
Vesterbotten, möter man åter förträfflig jord på silurgrund.
Odlingslägenheter finnas till ganska betydande omfattning, om man undan¬
tager trakterna kring de tre stora elfvarnes nedre lopp, der de redan blifvit för
odling tagna i anspråk. Särskildt synes detta gälla norra Ångermanland, der t. ex.
från Nätra, Sidensjö och Anundsjö länsmansdistrikt uppgifves, att odlingslägenheter
finnas till en areal motsvarande 5—20 gånger den nu odlade jorden. I de trak¬
ter, der, enligt hvad ofvan anmärkts, jorden anses bäst, tyckes man företrädesvis
vilja finna lämpliga odlingslägenheter på den fasta marken, men i samma mån man
aflägsnar sig från kusten eller elfvarne, är det i första rummet till myrmarkerna,
som man i detta afseende ställer sin lit.
Äfven beträffande Jemtlands län erbjuda de afgifna svaren stor öfverens¬
stämmelse. Till en början vitsordas så godt som enstämmigt den utmärkta be-
JORDENS BESKAFFENHET.
23
skaflenheten af jorden inom det jemtländska silurområdet, hvilket utgöres af den
del af länet, som ungefärligen begränsas: i öster af en linie dragen mellan Ström
i norra Jemtland och Berg på gränsen mot Herjeådalen, i söder af linien Berg-
Äre och i vester och norr af fjellryggen. Äfven det östra Jemtland har i socknarne
i närheten af Indalselfven såsom Ragunda, Hellesjö och Stugun synnerligen god
jordbruks jord. Så uppgifves t. ex. från Stugun, att i god växtkraft varande jord i
allmänhet ger 10—13 kornet och torde lemna rikare stråafkastning än någon af
södra Sveriges provinser. I öfriga delar af östra Jemtland synes jorden vara
magrare och särskildt mycket stenbunden.
Såsom en motsats till det bördiga silurområdet framträder största delen af
Herjeådalen. De vestligaste socknarna Storsjö och Tännäs hafva visserligen i dal-
gångarne mellan fjellen ganska god jord, men deremot bilda socknarne Vemdalen,
Hede, Linsell, Sveg, Elfros, Öfverhogdal, Ytterhogdal och Lillherdal ett område,
som allmänt betecknas såsom i jordbruksafseende svagt. Detta område samman¬
hänger med de socknar i öfre Dalarne och vestra Helsingland, som, enligt hvad
förut anmärkts, utgöra Kopparbergs och Gefleborgs läns magraste jordbruksdistrikt,
jorden består inom det nu nämnda området af Herjeådalen hufvudsakligen af sand-
eller grusjord utan kalk eller ock af myrjord på sandbotten.
Odlingsmöjligheterna anses inom så godt som hela länet vara temligen
betydliga. Bäst i detta afseende synas länets nordligaste delar vara. Så upp¬
gifves t. ex. från länets nordligaste socken, Frostviken, att minst 3—4 gånger
större befolkning än nu skulle på drägliga villkor kunna föda sig af jordbruk. Såsom
ett exempel på socknens utvecklingsmöjligheter anmärkes, att byn Jormvattnet, der
för omkring 50 år sedan endast funnos tre gårdar, nu lemnar efter förhållandena
god bergning åt 22 sjelfegande bönder. Anmärkningsvärdt är att äfven de nu i jord¬
bruksafseende så svaga socknarne i Herjeådalen med stor enstämmighet anses hafva
betydande för odling lämpliga lägenheter.
Anmärkningsvärdt är ock, att odlingslägenheterna i norra delarne af Jemt-
lands län hufvudsakligast anses bestå af fast mark. Detta är nemligen ett alldeles
motsatt förhållande till hvad eljest eger rum öfver så godt som hela Norrland och
Dalarne, om man undantager vissa kusttrakter särskildt i Vesternorrlands län. I all¬
mänhet är det nemligen myrarne, af hvilka man väntar sig den största landvinningen
för jordbruket.
Inom Vesterbottens län anses till en början de allra flesta socknarne i kust¬
landet hafva en odlad jord af god beskaffenhet ehuru i hög grad kalkfattig. Dere¬
mot angifves jorden inom Sorsele, Stensele, Malå och Lycksele socknar samt de
öfre delarne af socknarne Degerfors och Burträsk vara sämre. I de till riksgränsen
stötande socknarne Dorotea och Vilhelmina samt Tärna kapell har man åter jord,
som allmänt säges vara god.
2+
JORDENS BESKAFFENHET.
Jordbrukens
storlek.
Undersöker man hvad de inkomna svaren gifva vid handen angående odlings-
möjligheterna inom Vesterbottens län, befinnes, att man från nästan hvarje ort
inberättar, att få hemman finnas, som icke kunna genom odlingar afsevärdt ut¬
vidgas, och på många ställen anses tillgången på odlingsKigenhctcr vara riklig.
Åtskilliga af länets landtmätare åberopa ett den 18 mars 1901 af länets landt-
mäteriförening afgifvet yttrande, enligt hvilket inom nedre landet högst V5 och
inom lappmarken högst V20 af den till odling dugliga jorden ännu tagits i anspråk,
och Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, som hänvisar till detta yttrande, håller
före, att nämnda uppgift ej är för högt tilltagen utan snarare tvärtom, särskildt
vidkommande lappmarkerna.
Yttranden i en något motsatt riktning saknas väl ej alldeles. Så uppskattar
en landtmätare odlingsmöjligheterna till 4 % inom skärgårdsregionen, 11 % inom
elflagringarnes region samt 3 % inom myrarnes region, och länsagronomen anser,
att den oodlade odlingsbara jorden upptager 11/2 å 2 gånger så stor yta, som den
förut odlade. Men i alla händelser föreligger fullständig enighet om, att odlings¬
möjligheterna äro mycket afsevärda i de allra flesta delar af länet.
Odlingslägenheterna utgöras af såväl fast mark som myrmark, dock synner¬
ligast inom lappmarken af öfvervägande myrmark.
Norrbottens län har i kustlandet en jord, som synes i vissa afseenden vara
till och med bättre än jorden efter Vesterbottenskusten, och likaså prisas den jord,
som är belägen ett stycke upp efter de stora floddalarne, Pite elfs, Lule elfs,
Kalixelfs och Torneelfs. Af dessa är den sydligaste elfdalen nemligen Pite elfs
den minst gynnsamt lottade, ehuru jorden blir bättre, när man kommer upp i den
kring elfvens öfre lopp belägna Arjepluogs socken. Ännu i Jockmocks socken anses
jorden temligen god, men i den norr derom belägna delen af länet är jorden öfver¬
vägande mager.
Beträffande odlingsmöjligheterna anses de nästan öfverallt vara rika, särskildt
med afseende på odling af foderväxter. Inom kustlandet utgöras de för odling
tjenliga lägenheterna af ungefär lika mycket fast mark som myrmark, i skogs-
byggden deremot af ungefär dubbelt så mycket myrmark som fast mark.
Af icke mindre vigt än klimat och jordens beskaffenhet är jordbrukens stor¬
lek. Af denna beror, om jordbrukarne i allmänhet ega en sjelfständig jordbrukare-
existens eller om de för sitt uppehåll äro hänvisade till biförtjenster.
JORDBRUKENS STORLEK.
25
Vill man nu undersöka, hur med denna bondeståndets besutenhet förhåller
sig i norra Sverige, finner man till en början i den officiella jordbruksstatistiken för
* år 1901 följande siffror.
Län
|
|
Antal hemmansdelar
|
å. landsbyggden, som brukas af
|
1 *
Antal jord¬
torp och
andra
lägenheter
|
Egarne sjelfva:
hemmansdelar med odlad jord om
|
Brukare (af andras jord):
j hemmansdelar med odlad jord om
|
högst
2 hektar
|
| öfver 2 jöfver 20
1 t. 0. m. 1 t. 0. m.
20 hektar 'lOO har
j
|
öfver
100
hektar
|
J öfver 2 löfver 20 öfver
högst t Q m L 0 m 1(X)
e tar j j,ektar jqq jlar har
|
Kopparbergs
|
14459
|
1
III40 396
|
20
|
1022 1 1107 4 8 I
|
168 |
|
! Gefle borgs
|
1489
|
7726 393
|
24
|
253 1028 127 4
|
5 3 67
|
Vestemorrlands. ,
|
901
|
7560 254
|
7
|
223 1279 53 —
|
IO319
|
Jemtlands. .
|
143 7
|
6161 167
|
—
|
433 i45i 50 —
|
4348
|
Vesterbottens
|
3406
|
10815 81
|
1
|
833 1112 18 1
|
1849
|
Norrbottens
|
1489
|
2171 [ 13
|
I
|
68 60 2 1 —
|
2275 !
|
Summa
|
23181
|
45573 |i3°4
|
53 !
|
2832 j 6037 298 1 6
|
24326 |
|
Jordbruksstatistiken angifver icke, hvilken storleksklass de i tabellens sista
kolumn upptagna lägenheter tillhöra. Såsom visst torde man emellertid kunna-
antaga, att de oftast äro att hänföra till första klassen och aldrig öfverstiga andra
klassens maximum.
Denna statistik är emellertid icke synnerligen upplysande. Den kategori,
inom hvilken de flesta hemmansdelarne falla, nemligen fastigheter med 2— 20 har
odlad jord innesluter nemligen såväl hemmansdelar, som kunna anses såsom be-
suttenheter, som jordbruk, hvilka äro vida mindre. Dessutom äro de primär¬
uppgifter, på hvilka ifrågavarande statistik grundar sig, icke särdeles tillförlitliga.
Komitén har derför gjort detta ämne till föremål för en af de utsända frå¬
gorna och sålunda sökt utröna ortsbefolkningens uppfattning i fråga om spörsmålet,
huruvida hemmansdelarne i orten i allmänhet hafva en sådan areal, att de gifva
tillräcklig afkastning för en medelstor familjs nödtorftiga lefnadsbehof, då skog finnes
endast till husbehof. (Se frågan 14. Band 4 sid. 74.)
4
26
JORDBRUKENS STORLEK.
Sockenombudens och länsmännens svar på denna fråga framgå af följande tabell:
•
Lan
j
|
Antal socknar
|
Antal
|
länsmansdistrikt
|
der
hemmans¬
delarne i
genom¬
snitt
anses till¬
räckliga
|
der
hemmans¬
delarne i
genom¬
snitt anses
otillräck¬
liga
|
från
hvilka
upp¬
lysande
svar ej
lemnats
|
der
hemmans¬
delarne i
genom¬
snitt anses
tillräck¬
liga
|
der
hemmans-?
delarne i i
genom¬
snitt anses
otillräck¬
liga
|
från
hvilka
upp¬
lysande
svar ej 1
lemnats
|
Kopparbergs ...........................
|
7
|
28
|
12
|
5
|
15
|
15
|
Gefleborgs ............................
|
|
19
|
18
|
18
|
7
|
4
|
j Vesternorrlands ......................
|
3 5
|
9
|
19
|
17
|
5
|
\
|
Jemtlands...............................
|
24
|
19
|
16
|
11
|
9
|
6
|
V esterbottens...........................
|
8
|
7
|
9
|
8
|
5
|
13
|
Norrbottens............................
|
6
|
11
|
|
6
|
3
|
9
|
Summa
|
! 91
|
| 93
|
\ 77
|
1 65
|
| 44
|
5 5
|
I afseende på den inegovidd, som kan anses erforderlig för nämnda ändamål,
variera naturligen svaren högst betydligt, men såsom ett genomsnittstal för jord af
medelgodhet torde man kunna angifva io—20 hektar åker och äng.
Jemför man ofvanstående tabell med de af öfriga myndigheter, särskildt jäg-
mästarne, afgifna svar framgår följande resultat.
I Kopparbergs län anses hemmansdelarnes inegor vara tillräckliga endast i
ett fåtal socknar i länets sydligaste delar.
I Gestrikland hafva hemmansdelarne i regel en medelvidd motsvarande be-
suttenhet utom i de mot Dalarne gränsande socknarne Torsåker, Ofvansjö och Järbo.
I Helsingland äro hemmanen i ett rätt stort antal af de närmast kusten be¬
lägna socknarna såsom Jättendal, Harmånger, Njutånger, Enånger m. fl. vanligen
otillräckligt stora i afseende å den odlade jorden. Enahanda är förhållandet i skogs¬
socknarna, särskildt Ramsjö, Ljusdal, Eärila och Los. I den öfriga delen af land¬
skapet hafva deremot hemmanen erforderlig storlek.
Vesternorrlands län intager i förevarande afseende en synnerligen gynnsam
ställning, i det att med få undantag bland hemmansegare en allmän jordbruks-
besuttenhet är rådande.
I afseende på Jemtlands län är man ganska ense derom, att hemmanen i
socknarna kring det centraljemtska sjösystemet i allmänhet hafva inegor till behöfligt
BEFOLKNINGENS JORDBRUKSINTRESSE.
27
omfång, men att så icke är förhållandet i skogsbyggderna i länets norra, östra och
södra delar.
Vesterbottens län har i kustlandet och i de mot Vesternorrlands län gränsande
socknarne i allmänhet besuttna hemman, under det brukningsdelarne i öfriga sock¬
nar i de flesta fall anses till inegornas storlek otillfredsställande.
I Norrbottens län slutligen synes det endast vara trakterna kring de stora
elfvarnes nedre lopp och möjligen Arjepluogs socken, som förete något större
antal hemmansdelar med nöjaktig inegovidd.
Det bör här tilläggas, att från många trakter förmäles, det hemmansdelarne
äro afsevärdt större än som erfordras för besuttenhet, men i sammanhang härmed
förtjenar anmärkas den iakttagelse man inberättat från snart sagdt de flesta delar af
Norrland, nemligen att i anseende till arbetslönernas storlek den jordbrukare vanligen
reder sig bäst, som icke har större jordbruk än han kan sköta med sina egna och
sin familjs arbetskrafter.
Af den nu lemnade redogörelsen framgår, att jordbrukaren i stora trakter af
Norrland och Dalarne och särskildt i skogsbyggderna ännu icke har en sjelfständig
jordbruksexistens utan delvis beror af biförtjenster.
Det intryck man får af de omförmälta yttrandena förstärkes betydligt, om man
genomläser svaren på första delen af frågan 13. (Band. 4 sid. 1.) Deri framställes ett
spörsmål, som är ganska närbeslägtadt med det, för hvilket nyss redogjorts. Skillnaden
mellan de båda frågorna ligger egentligen deri, att under det man i frågan- 14 afsett
att vinna upplysning om besuttenhetsförhållandena under förutsättning af normal
och rigtig skötsel af jordbruket, man i frågan 13 mera önskat lära känna, huru
förhållandena te sig med den skötsel, som faktiskt för närvarande kommer hemma¬
nen till del. Svaren på denna sista fråga gifva tydligt vid handen, att största delen
af norra Sveriges jordbrukande befolkning för närvarande icke kan reda sig utan
afsevärda biinkomster af skogsförsäljning, skogsarbete eller annat. I vissa socknar
af Kopparbergs län äro brukningsdelarne så små, att en del af befolkningen nödgas
vissa tider af året genom arbete i andra delar af riket skaffa de nödiga biinkomster
hembyggden icke kan lemna, och äfven i nordligare landskap förekommer ofta,
att bönderna göra långa utsocknes resor för att på aflägsna afverkningsplatser för¬
värfva en behöflig arbetsförtjenst.
Huru gynnsamma de rena naturfaktorerna än kunna vara ifråga om jordbruket
på en ort, är dock förefintligheten af ett hos befolkningen utbredt lefvande jord¬
bruksintresse ett af hufvudvilkoren för ett framgångsrikt odlande af jorden. Under¬
söker man, huru härmed förhåller sig i norra Sverige, kommer man till ett resultat,
som i första ögonblicket verkar ganska nedslående. Man behöfver knappast läsa
de uttalanden i detta afseende, som förekomma öfverallt i svaren på komiténs
frågor för att förstå, att det måste så gå som det gått. När i de stora skogs¬
byggderna i norra Sverige, der jordbruket ännu i midten af förra århundradet var
Befolk¬
ningens jord¬
bruks¬
intresse.
28
BEFOLKNINGENS JORDBRUKSINTRESSE.
föga utveckladt, den uppblomstrande trävarurörelsen jemförelsevis plötsligt bröt in,
var det helt naturligt, att detta skulle medföra en genomgripande omhvälfning i
befolkningens intressen. Den mindre jordegaren, som med ett slag befann sig i
besittning af en i skog bestående förmögenhet, på hvilkens afkastning han beqvämt
kunde lefva, fann att vid sidan häraf hans jordbruk tedde sig såsom en ren obetyd¬
lighet och började egna mindre omtanke åt detta. Man började på mången ort
anse jordbrukarens yrke likasom mindre hedersamt, och ungdomens håg vändes
alltmera från det ensliga, enformiga och sträfsamma arbetet med plog och lie till
det rörliga och mera omvexlande lifvet bland arbetarskarorna i timmerskogarne
eller efter elfstränderna vid vårflottningarne. Sönerna lemnade ej sällan fäderne¬
gården, och då fadern sålunda såg sig beröfvad sitt bästa arbetsbiträde blef äfven
han håglös, om han ock eljest för egen del icke gripits af den nya tidens affärsoro.
Med trävarurörelsens framåtskridande följde alltså till en tid en steg för steg
fortgående minskning i jordbruksintresset. Man kan emellertid knappast klandra
det norrländska bondeståndet härför. Sannolikt finnes det ingenstädes i' verlden
ett bondestånd, som skulle vara moget att motstå de våldsamma förskjutningar,
som måste blifva följden, der jordbruksnäringen helt plötsligt finner sig stå öga
mot öga med en konkurrerande näring af åtminstone för ögonblicket mycket större
ekonomisk effektivitet.
Emellertid saknas icke ljuspunkter och tecken, som tyda på, att förhållandena,
rätt ledda, kunna komma att i detta afseende väsentligen omgestaltas. I allmänhet
kan det sägas, att i de trakter af Norrland, der jordbruket haft rotfäste sedan gammalt
och hemmanens egovidder i skog varit måttliga, jordbruksintresset öfverlefvat trävaru¬
rörelsens anlopp, och från ej så få håll nämnes, att bönderna med inkomster från
försåld skog förbättrat sitt jordbruk.
Sedan nu timmerindustrien kommit ur sitt första skede, och skogens värde
blifvit allmänt insedt, sedan det i urskogarne samlade virkesförrådet väsentligen
reducerats och såväl möjligheten till öfverdrifven spekulationsvinst som de för
skogsarbete erbjudna dagsverksprisen betydligt minskats, är det att vänta, att den
hårda nödvändigheten ■— en nödvändighet, som visserligen kan förefalla hård, men
som dock kan bli välsignelsebringande genom sina följder — skall tvinga allmogen
att egna sig åt sitt egentliga yrke med ökad drift.
Härvid är det dock en fara, som hotar. Återgången sker icke så lätt. Den
sker icke utan en period af sträfsamt arbete och minskade lefnadsanspråk, och det
kan vara att frukta, att folket finner skolan för sträng. Öfver allt i verlden finner
man för närvarande, att de svagare jordbruksdistrikten hafva svårt att bibehålla sin
åkerbrukande befolkning, i det denna genom tidens stigande bildning och ökade
kommunikationer får större längtan efter trakter, som äro bättre gynnade af naturen,
eller efter stadslifvets inbillade företräden och på samma gång lättade möjligheter
att tillfredsställa denna längtan. Och gäller detta om en trakt, der jordbruket
JORDBRUKSTEKNIK.
29
dock fortfarande är hufvudnäring, måste det naturligtvis i än högre grad vara att
befara i ett sådant område som Norrlands skogsbyggder, der, såsom nyss blifvit
sagdt, utvecklingen i hög grad undergräft lusten för jordbrukets utöfvande.
Det är derför glädjande att kunna konstatera, att i en stor mängd af de
till komitén ingångna svaren omtalas, att intresset för jordbruket synes vara i
stigande och att detta ofta säges bero derpå, att de onaturligt höga förtjensterna på
arbete i skogarne minskats samt att man inser, att detta arbete i längden lemnar
föga behållning. Detta inrapporteras i ganska stor omfattning äfven från de rena
skogsbyggderna. Man synes derför kunna hysa den förhoppning, att Norrlands
jordbrukande befolkning icke saknar den anpassningsförmåga, som mången velat
frånkänna densamma.
Med frågan om befolkningens jordbrukshåg sammanhänger på det närmaste
jordbrukstekniken, i det den senare i stort sedt endast är ett direkt utslag af den
förra. Angående det sätt, hvarpå jordbruket i allmänhet skötes i de norra delarne
af riket, har komitén erhållit omfattande upplysningar genom svaren å den af komitén
utställda frågan 4, (Band 3 sid. 228) till hvilka svar komitén alltså får hänvisa. Skulle
man ur den brokiga mångfalden af dessa svar söka sammanställa de hufvuddrag, som
ega intresse för den fråga, komitén har att behandla, torde det i första hand gälla
dels att söka utröna, om jordbrukstekniken nått en sådan grad af utveckling, att
man icke kan hoppas att genom en förbättring deri kunna tillföra det norrländska
jordbruket ny lifskraft, dels att efterforska de särskilda brister i jordbrukets skötsel
eller de egenheter deri, som kunna förefinnas och som kunna tjena till att belysa
jordbrukets ekonomi eller dess inflytande på befolkningens lynne och karakter.
Hvad som dervid genast faller i ögonen är, att största delen af de svarande,
äfven de, som sjelfva tillhöra den jordbrukande allmogen, icke gifva den norrländske
bonden såsom jordbrukare något synnerligen högt vitsord. Det vore också mer
än underligt, om jordbruket skulle nått någon högre grad af utveckling i denna
landsdel, hvilkens afskilda läge försatt densamma i en isolering, som bröts först då,
när den med jordbruket om arbetskrafterna konkurrerande trävarurörelsen der gjorde
sitt inträde. Emellertid är förhållandet icke likartadt inom hela området. Man kan
tvärtom särskilja två zoner af väsentligen olika karakter. Den ena af dessa består
af de öfverstå Dalasocknarne, största delen af Herjeådalen jemte angränsande socknar
af Helsingland, norra Jemtland jemte tillstötande delar af Ångermanland samt Vester-
bottens och Norrbottens lappmarker. Inom detta område står jordbruket på en
ganska primitiv ståndpunkt eller har åtminstone en viss ålderdomlig prägel, som
gör, att jordens skötsel kan anses långt ifrån tillfredsställande.
Den andra hufvuddelen af landet åter eller större delen af Dalarne, det cen¬
trala Jemtland och kustbyggden har deremot ett betydligt tidsenligare jordbruk.
Det anmärkes dock, att jordbruket småningom försämras ju nordligare man kommer,
Jordbruks¬
teknik.
3°
JORDBRUKSTEKNIK.
och att äfven vissa kustsocknar inom de nordligaste länen hafva en föga rationell
jordbruksteknik.
De särskilda brister i det norrländska jordbruket, som anmärkas, och hvilkas
förefintlighet i större eller mindre omfattning varit bestämmande för den nyss
nämnda zonindelningen, äro i hufvudsak följande.
Beträffande vidsträckta delar af skogsbyggderna, särskildt lappmarkerna, gäller
den anmärkningen mot sjelfva jordbruks systemet, att jordbrukaren i allt för hög
grad grundar sin ekonomi på afkastningen från sjelfväxande, i skogarne vidt kring¬
spridda slåttermyrar. I stället för att utvidga sin i närheten af gården befintliga
åker, hvartill oftast finnas goda tillfällen, uppsöker åbon äfven på flera mils afstånd
belägna myrar och är dervid föga nogräknad i fråga om gräsväxtens beskaffenhet.
Det foder, som derigenom erhålles, är derför ofta underhaltigt, och genom den
tidsödande bergningen samt höets icke mindre tidsödande hemkörning under vin¬
tern blir fodret oskäligt dyrbart. Denna urgamla sed fasthålles med stor envishet,
trots det, att man litet hvarstädes nog inser, att det arbete, som nedlägges på
myrbergningen, skulle betala sig mångdubbelt bättre, om det i stället användes
på odling eller bättre skötsel af redan odlad jord.
Ensädesbruket tillämpas ännu öfver vidsträckta trakter af det inre Norrland.
Samma jord användes år efter år till sädesåker eller potatisland med den påföljd,
att ogräset allt mera tilltager. Jorden igenlägges till vall utan isåning af gräsfrö
och får sedan ofta ligga io—15 år utan att erhålla erforderlig öfvergödning. I
större delen af Dalarne och i det norrländska kustlandet samt delar af Jemtland
har emellertid ett cirkulationsbruk med 5 — 9-årig omloppstid börjat allt mera ut¬
tränga det gamla enskiftesbruket. Dock klagas öfver benägenhet att göra omlopps¬
tiden för lång, så att jorden alltför sällan trädas och besås med höstsäd.
Afdikningen synes nästan på de flesta ställen vara otillfredsställande. Täck¬
dikning är föga använd.
Jordens brukning är likaledes oftast otillräcklig. Man plöjer för grundt dels
på grund af bristande dragkraft dels af fruktan att upplöja s. k. »död jord»; och
äfven i öfrigt bearbetas jorden för litet.
Den naturliga gödselns tillvaratagande lemnar mycket öfrigt att önska. Till
en början bidrager det öfver södra Norrland och öfre Dalarne ganska vidt ut¬
bredda fäbodsystemet till att mycken gödsel går förlorad för åkern. Vidare pläga
hästarne större delen af vintern användas vid timmerkörning i skogarne, dervid
gödseln förspilles. Men äfven vid användningen af det befintliga gödselförrådet
tillämpas öfver en stor del af ifrågavarande område en metod, som måste anses
origtig. Gödseln utköres nemligen vid vinterns början på åkrarne, der den afstjelpes
lassvis och får ligga utan skydd för väderlek och nederbörd till fram på våren
eller i det närmaste ett hälft år, hvarigenom naturligen en stor del af dess kraft
går förlorad.
JORDBRUKSTEKNIK.
31
Konstgjorda gödningsämnen hålla på att allt mera komma till användning,
der kommunikationerna göra fraktkostnaden dräglig, men de användas mångenstädes
ännu med alltför liten urskiljning och utan tillbörlig hänsyn till jordens kemiska
sammansättning.
Med afseende på jordbruksredskap råder stor skiljaktighet inom olika lands¬
delar. Så uppgifves t. ex. från Söderala i södra Helsingland, att knappast någon
mera betydande bonde saknar slåttermaskin, under det från Frostviken i norra
Jemtland omtalas, att säden ännu skäres med s. k. skära. Det totalintryck, som
erhålles af de afgifna svaren är emellertid, att moderna åkerbruksredskap vinna allt
större användning och småningom, i mån som samfärdseln ökas, tränga sig fram
äfven till aflägsna platser, i det befolkningen synes vida villigare att tillgodogöra
sig senare tiders uppfinningar på detta område, än att tillämpa nyare metoder i
afseende'på sjelfva jordbrukssystemet.
Mot kreaturens utfodring förekommer i många trakter den anmärkningen, att
man mer eller mindre svältföder nötkreaturen för att kunna kraftigare utfodra de
till timmerkörslor använda hästarne.
Vid sidan af dessa anmärkningar bör det emellertid framhållas, att i det
stora hela jordbrukstekniken synes vara stadd i ett jemnt, på många ställen kraftigt
framåtskridande. I detta afseende synes statens jordbrukstjenstemäns äfvensom
hushållningssällskapens verksamhet hafva åstadkommit mycket godt, äfven om ytter¬
ligare undervisning och handledning på de flesta ställen anses erforderlig eller
önsklig.
32
OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.
5. Omfattningen af trävaruindustriens fastighetsförvärv
En af de första uppgifter, som uppställt sig för komitén, har gifvetvis
varit att söka anskaffa tillförlitliga statistiska siffror rörande omfattningen af trävaru¬
industriens fastighetsförvärv I detta afseende har komitén till en början fortgått
på den väg, som inslagits vid utarbetandet af den af Kungl. Statistiska Central¬
byrån år 1898 afgifna utredningen i ämnet. Denna angaf såsom nämndt storleken
af mantalet och taxeringsvärdet å sågverksaktiebolags, andra sågverksegares och
bruksegares fastigheter inom Norrland och Dalarne hvartdera af åren 1885 och
1895. Deremot framgick af denna utredning icke arealen å samma fastigheter.
Emellertid var det af stort intresse att fortsätta ifrågavarande statistik och anskaffa
siffror äfven för ett senare år till jemförelse med ställningen de ofvan angifna båda
åren, ty endast genom en sådan jemförelse kunde man vinna en öfversigt af ut¬
vecklingens förlopp samt erhålla någon kännedom om den grad och hastighet, i
hvilken trävaruindustriens fastighetsförvärf under de senare åren fortgått. Komitén
har derför från häradsskrifvarne inom ifrågavarande område infordrat uppgift på
samtliga fastigheter, tillhörande egare af nämnda grupper, äfvensom dessa fastig¬
heters mantal och taxeringsvärden. De uppgifter, som sålunda inkommit äro,
sammanställda med Statistiska Centralbyråns siffror för 1885 och 1895, införda
i tab. 2 och 3 (Band 6 s. 22 o. f.). Af dessa tabeller innehåller den förra absoluta
tal, under det den senare angifver trävaruindustriens fastighetsinnehaf i procent af
all jordbruksfastighet.
Då emellertid med afseende såväl på mantalens förhållande till arealen som
på taxeringsvärdena inom ifrågavarande delar af landet stora ojemnheter förefinnas,
och den på ofvan angifna sätt erhållna statistiken till följd deraf icke lemnar en
fullt riktig öfversigt af ställningen, har det synts komitén nödvändigt att söka åväga¬
bringa en utredning jemväl om arealen af sågverksindustriens fastigheter. För detta
ändamål hafva de nyssnämnda från häradsskrifvarne erhållna uppgifterna öfversändts
till förste landtmätarne inom respektive län, och dessa landtmätare hafva med led¬
ning af de på landtmäterikontoren förvarade skiftes- och afvittringshandlingar samt
kartor uträknat och angifvit arealen på de särskilda fastigheterna. Till följd af
OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.
33
denna metod för uppgifternas erhållande, hvilken trots sin omständlighet och sina i
vissa fall stora svårigheter varit den enda, som komitén ansett kunna komma ifråga,
är det väl möjligt, att en och annan mindre felaktighet kan hafva insmugit sig i
sifferuppgifterna, särskildt der ifrågavarande fastighet icke kunnat med full säkerhet
igenfinnas i handlingarne, men i stort sedt lära dessa tilläfventyrs befintliga smärre
■oegentligheter icke kunna afsevärdt förrycka totalresultatet. Den sålunda tillkomna
statistiken 'finnes upptagen i tab. i (Band 6 sid. i) och är ordnad så, att den
egentliga skogsbyggden är skild från de öfriga delarne af området. Det har nem¬
ligen visat sig, att storleken af sågverksindustriens fastighetsinnehaf är väsentligen
olika inom dessa båda olika zoner.
De statistiska siffrorna afse såsom nämndt ställningen år 1900. Det skulle
visserligen varit i hög grad önskligt att erhålla uppgifter från en något senare tid,
men detta har visat sig ogörligt på grund af det ytterst omständliga och tidsödande
arbete, som erfordras på landtmäterikontoren för att utforska de särskilda fastig¬
heternas arealer. Komitén har sig emellertid bekant, att bolagens fastighetsköp
äfven under de senaste åren fortgått med stor liflighet.
Trävaruindustrims fastighetsförvärf måste sålunda i närvarande ögonblick
anses afsevärdt större än nämnda tabeller utvisa.
De hufvudsakliga siffror, som framgå af berörda tre tabeller, kunna samman¬
föras i följande öfversigtstabell.
34
OMFATTNINGEN AI TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF,
|
|
|
|
|
|
J o
|
r d b r
|
u k s f a
|
s t i g h e
|
t tillhör
|
|
|
Kustlandsbyggden, Nedre Dalarne och Silurområdet i Jemtland
|
|
Öfre Dalarne och skogsby
|
|
|
|
|
Deraf ega sågverksaktiebolag
|
andra
|
|
|
Deraf ega sågv
|
|
Län
|
|
|
sågverksegare och bruksegare
|
|
Areal,
hektar
|
sägver
|
|
|
Mantal
|
hektar
|
Mantal
|
I pro¬
cent af
hela
mantalet
|
Areal,
hektar
|
I pro¬
cent af
arealen
|
Mantal
|
Mantal
|
I p
cent
hela
mantal
|
1
2
|
Kopparbergs ...
|
1,154.946
|
505,229
|
202.73 5
|
17 6
|
156,905
|
31.i
|
736.322
|
1,733,587
|
186.4 08
|
25.3
|
3
4
5
|
Gefleborgs ......
|
2,044.ci2
|
1,278,173
|
481.190
|
22.9
|
496,053
•
|
39.o
|
156.510
|
379,939
|
50.7 23
|
50.4
|
(i
7
8
|
V esternorrlands
|
1,378.022
|
1,189,427
|
199.0 3 4
|
14.4
|
370,183
|
31.i
|
410.605
|
1,199,833
|
197.055
|
48.i
|
9
10
|
Jemtlands ......
|
788.614
|
1,667,450
|
118.923
|
lo.i
|
588,662
|
«h).3
|
318.055
|
2,096,756
|
123.471
|
38.s
|
11
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
12
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
13
|
Vesterbottens...
|
709.04S
|
911,904
|
59.92 8
|
8.5
|
87,111
|
9. c
|
508.4 80
|
2,112,752
|
166.387
|
32 7
|
14
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
15
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
16
|
Norrbottens ...
|
643.04 8
|
1,002,036
|
89.784
|
14.o
|
178,446
|
17.8
|
468.4 7 9
|
1,645,948
|
175.078
|
37.4
|
17
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
18
|
|
|
|
|
|
|
|
.
|
|
|
|
19
20
|
Samma
|
6,718.290
|
6,554,219
|
1,151,594
|
17.o
|
1,877,360
|
28.0
|
2,542.5 8 6
|
9,168,815
|
899.7 22
|
35.4
|
21
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Anm. Mantalssilfroma för Vesterbottens och Norrbottens län samt för hela Norrland med Dalarne
delar af socknarnaDorotea, Vilhelmina, Stensele och Sorsele i Vesterbottens lappmark (Jfr. Tab. 1, Band 6
OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.
35
s k i 1
|
de å i
|
19 0 0
|
|
|
|
|
|
Socken¬
allmänning,
besparings-
|
|
Oafvittrad
mark ofvan
odlings-
gränsen
|
friga län
|
|
|
Summa för län
|
|
|
Jord
|
ebolag,
|
andra
|
|
|
Deraf ega sågverksaktiebolag,
|
andra
|
tillhörig
|
bruksegare
|
|
Areal,
hektar
|
sågverksegare och bruksegare
|
skog eller
|
kronan
|
och ren-
|
Areal,
hektar
|
I pro¬
cent af
! arealen
|
Mantal
|
Mantal
|
I pro¬
cent af
hela
mantalet
|
Areal,
hektar
|
I pro¬
cent af
arealen
|
dylikt
Areal,
hektar
|
Areal,
hektar
|
betesland
Areal,
hektar
|
538,257
|
31.o
|
1,891.208
|
2,238,816
|
389.143
|
20.6
|
695,162
|
31.1
|
235,657
|
431,025
|
|
|
|
|
|
1895:
|
16.7
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1885:
|
14.6
|
|
|
|
|
|
216,071
|
59.5
|
2,201.122
|
1,658,112
|
531.013
|
24.2
|
712,124
|
42.9
|
41,784
|
94,099
|
|
|
|
|
|
1895:
|
20. c
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1885:
|
18.3
|
|
|
|
|
|
624,048
|
52.o
|
1,788.6 2 7
|
2,389,260
|
396.6 8 9
|
22.2
|
994,231
|
41.6
|
12.681
|
183,440
|
|
|
|
|
|
1895:
|
18.6
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1885:
|
13,5
|
|
|
|
|
|
1,013,365
|
48.3
|
1,106.669
|
3,764,206
|
242.394
|
21.9
|
1,602,027
|
42.6
|
1,080
|
216,933
|
1,011,554
|
|
|
|
|
1895:
|
18.7
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1885:
|
6.8
|
|
|
|
|
|
626,835
|
29?
|
1,217.528
|
3,024,656
|
226.315
|
18.6
|
713,946
|
23.6
|
—
|
1,190,705
|
1,371,496
|
|
|
|
|
1895:
|
12.9
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1885:
|
7.5
|
|
|
|
|
|
498,901
|
30.3
|
1,111.527
|
2,647,984
|
264.862
|
23.8
|
677,347
|
25.6
|
241,536
|
2,724,509
|
4,538,328
|
|
|
|
|
1895:
|
20.8
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1885:
|
21.6
|
|
|
|
|
|
3,517,477
|
38.3
|
9,316.7 41 ,
|
15,723,034
|
2,051.316
|
22.o
|
5,394,837
|
34.3
|
532,738
|
4,840,711
|
6,921,378
|
|
|
|
|
1895:
|
18.2
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1885:
|
14.3
|
|
|
|
|
|
afvika hur något från dem, som meddelas i tab. 2, af den anledning att härstädes uteslutits oafvittrade
sid 1.) äfvensom socknarna Juckasjärvi och Enontekis, i hvilka afvittringen ej är afslutad.
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
36
OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.
Till belysning af förestående siffrors innebörd må framhållas följande.
De fastigheter, som 1900 tillhörde idkare af trävarurörelse i Norrland och
Dalarne, utgjorde i areal ett område något större än den sammanlagda arealen af
Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Blekinge, Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län.
Af denna areal har under femtonårsperioden 1885—1900 förvärfvats något
mer än en tredjedel.
Under de senaste fem åren af nämnda tid har lika mycken jord öfvergålt till
trävaruindustrien, som under de tio närmast föregående d. v. s. hastigheten af
bolagens jordförvärf har fördubblats.
I fråga om fördelningen af ifrågavarande fastigheter öfver landets särskilda
socknar hänvisas till vidfogade öfversigtskarta. Af densamma framgår, att trävaru¬
industriens fastigheter utgöra i areal i förhållande till all enskild jord:
Högst 10 % i 57 socknar
öfver 10 % men ej mer än 30 % i 82 socknar
,, 30 ^ >> >5 5° ^ * 71 >3
„ 50 % „ „ „ „ 70 % i 42
„ 70 % i 9 socknar.
Ur de primäruppgifter, som ligga till grund för ofvanberörda tabeller, kan
vidare inhemtas, att de större bolagen eller de, som hvardera egde fastighet till
taxeringsvärde af minst en half million, år 1900 voro till antalet 52. Bland dessa
funnos sådana, som besutto fastigheter i anda till 40 socknar och deröfver, och
vissa bolag egde hvar för sig jordegendom till större areal än hela Blekinge län.
De siffror, som. utmärka omfattningen af den jord bolagen och skogs-
spekulanterna med eganderätt förvärfvat, äro emellertid icke tillräckliga för att fullt
belysa vidden af de områden trävaruindustrien beherskar. Man måste också söka
att vinna någon kunskap om storleken af de skogsparker, till hvilka trävaruindustrien
förvärfvat afverkningsrätt. En afverkningsrätt särskildt på längre tid har nemligen
praktiskt taget i de flesta afseenden tillförsäkrat innehafvaren samma inflytande öfver
ett skogsområde, som om detsamma förvärfvats med eganderätt. Och det har
ofta visat sig, såsom längre ned kommer att utförligare omförmälas, hurusom be¬
fintligheten af en afverkningsrätt på längre tid ofta medför, att fastigheter förr eller
senare försäljas till afverkningsrättens innehafvare. De områden, hvartill sågverks¬
industrien nu har afverkningsrätt, löpa alltså den största fara att inom kort varda
bolagsegendom.
I fråga om afverkningsrätternas omfattning får komitén hänvisa till tabell 4.
(Band 6, sid. 95). Denna tabell, som grundats på uppgifter, infordrade direkt
från sågverksbolagen och de enskilde idkarne af trävarurörelse, upptager af-
verkningsrätter till en areal af 1,129,368 hektar eller något mera än Östergöt¬
lands län. Tabellen är emellertid långt ifrån fullständig. Åtskilliga af de största
Öfversigt skår t a
£ non l-ekis
TRÄVARUINDUSTRIENS
FASTI G H ETSFÖRVÄRF
('Jfr. Tali. 1 Band 6 sid.!)
U g k a
J ä r vi
Muoni
»'älus Va'
T*aj a l a.
G e 11
i vare
T är»ndj
Korp.lombolo
o C k m o o k
T orm
Kalix
R i.n 9 i.
Ed* fors
Gustaf*
N ed «r
Kalix
K t der -
iT»rn»,5
\ Sorsel
'v-' N^"r N«d»r-
aur
T*i l’*a
er»se!e
N o rsj<j
Vllbelm
SktHfi^Vea
ycks«U
^ro*fv»K#n
BurVrask
A. -Läffinger ^
UoroV«<
Örmask
na»et \
Fredrika-
S Vrftm
lB*n /s
Bjurboli
/i-axsjä
«Jun»et«
Offtrdol
■Rnundsjö
Kordmalm<
\ 'J*®"» mord al
.Skarp,*
TdeaJe
Själ »varf.
S^U9U" } lUj-nda
\~
v \ \ / r°r* .y.
! \ /*'**' N
y—w....( ”•"“j*\/ /
x____/ \ id*"/-4
\ <_______/ \
A ■ \ ^
u«J«r»dl»r
Raliei
Oviken
Stor.ja
V#TT»- j (
N dalen \
/ Rätan
. S&TH\a I
Hafverö
I Sfflde
'HogdV
^Hner
Linea»
JBj-rdW
si y »•«*•*
Serna
-illkerrdal
Färila
Jerfed
Morar---1
lOfcanSV-,
Oroa
\ dalen
FransVrand
Trävaruindustriens fastigheter utföra, i förhållande-
till all enskild jord i areal
högst /O" o
»Boll na»')
Hans bo
Lima
Qckelbo
Rdtivik
Solterön
mer än 10% men
Svdrd^jö
än 30'
mer
M alun»
$ k ooparb^^öo rn~
Ofvaneji
Jtrna ]s-
,«riu.-dn/
! Ti öda.
Torjoko»
«u*by\
Sk Tu na
' SiTjfbe-rg Wrr
;Grangärd»
,Söfjnä»
öfver
C«m. Stab Lil Ansl:. Slurkll.
OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.
37
sågverksbolagen hafva nemligen vägrat att afgifva upplysningar i förevarande af¬
seende. Detta är t. ex. särskildt förhållandet med Stora Kopparbergs bergslags
aktiebolag, hvilket bolag såsom bekant eger mycket omfattande afverkningsrätter i
Kopparbergs län. I vissa socknar af Vesterbottens läns lappmarker, der jägmästarne
med afseende på det derstädes rådande utstämplingstvånget föra längder öfver samt¬
liga afverkningsrättigheter, framgår af en jemförelse med dessa längder, att till
komiténs statistik uppgifvits endast omkring hälften af de afverkningsrättigheter,
hvaröfver trävaruindustrien förfogar. Komitéh anser derför, att den ofvan angifna
totalsumman bör högst betydligt ökas för att något så när motsvara verkliga för¬
hållandet.
38
BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.
Producerar
jordbruks-
jorden mest i
bonde- eller
bolagshand?
Böndernas
jordbruk
jemfördt med
bolagsarren-
datoremas.
4. Bolagens fastighetsförvär! från ekonomisk synpunkt.
Sedan komitén i det föregående sökt lemna en öfverblick öfver jordbrukets
förutsättningar och allmänna ståndpunkt i Norrland och Dalarne, vill komitén, med
förutskickande af den anmärkning, att framställningen hittills hufvudsakligen afsett
den sjelfegande bondens jordbruk, härmed öfvergå till en granskning af de förändringar,
som i afseende å jordbruket vanligen kunna iakttagas, sedan jorden kommit i en
hufvudsakligen skogsbruksidkande egares besittning. Till grund för denna gransk¬
ning ligga de inkomna svaren å komiténs frågor n:ris 5—10. (Band 3 sid. 282.)
Det bör då till en början icke lemnas oanmärkt, att man å jord, som för-
värfvats af trävarurörelsens idkare (för korthetens skull, der ej annorledes särskildt
utmärkes, hädanefter sammanförda under benämningen »bolagen») måste skilja
mellan två väsentligen olika situerade jordbruk, nemligen dels jordbruket å bolagen
tillhöriga utarrenderade hemman, dels jordbruket å de hemman bolagen hafva under
eget bruk eller som nyttjas såsom boställen af bolagens inspektörer och tjenstemän.
Såsom framgår af svaren på frågan 18 (Band 4 sid. 232) drifva bolagen sjelfva
jordbruk i allmänhet endast i närheten af sina i kustlandet belägna sågverk och industri¬
ella inrättningar. Boställsgårdar förekomma deremot äfven här och hvar inom skogs-
byggderna, men dock helst i närheten af de större och folkrikare platserna. Det
öfvervägande antalet af de bondehemman bolagen förvärfvat, särskildt alla hemman
aflägsnare trakter, äro deremot utarrenderade eller på mer eller mindre obestämda
villkor utlemnade till s. k. åbo, och det ingår säkerligen icke i bolagens vare sig
afsigter eller intresse att häri göra någon ändring, så länge de fortfarande hafva
inrösningsjorden å hemmanen i sin ego.
Den mesta jord, som öfvergår från bonde- till bolagsbesittning, blir alltså
underkastad skötsel af arrendator. Följderna häraf med afseende på produktionen
äro lätta att förutse. Flvad först angår .det fall, att den forne egaren, såsom ofta
är händelsen, qvarsitta' som arrendator, märkes väl till en början föga skillnad.
Han har vid försäljningen i viss mån haft i sin makt att betinga sig fördelaktiga
villkor jemte lifstidsbesittningsrätt, och han eger ännu qvar en del af sitt gamla
intresse för den gård, han vant sig att kalla sin egen. Har försäljningssumman
icke åtgått till betalning af skulder, hvilket tyvärr allt för ofta synes vara förhållan¬
det, utgör densamma ett för jordbruket nyttigt rörelsekapital. På det hela taget
BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.
39
märker väl i allmänhet en sådan arrendator icke så mycket sin förändrade ställ¬
ning. Det första tecknet till att allt icke mer är som förr är, att sönerna i huset
icke gerna vilja qvarblifva å gården, som de icke med visshet kunna påräkna att
få öfvertaga. Arrendatorn mister sålunda ofta sitt naturliga och bästa arbetsbiträde.
Detta underlåter säkerligen icke att verka nedstämmande på hans arbetsifver. Sitt
intresse att genom nyodling utvidga hemmanet för att kunna dela det mellan sina
barn mistade han redan genom försäljningen, och hans förhållande till jorden när¬
mar sig allt mera undantagsmannens på ingen framtid byggande likgiltighet.
Men än värre blir förhållandet, sedan den sålunda qvarsittande forne egaren
afträdt från skådeplatsen. I allmänhet torde det för bolagen icke vara så alldeles
lätt att finna lämplig person, som är villig att öfvertaga arrendet. Ofta får man
nöja sig med lösa arbetare, som för jordbruksarbete äro mycket litet skickade och
från sin verksamhet i skogarne medföra få eller inga besparingar och föga lust
för ett ordnadt lif. Bolagen vilja af flere anledningar icke binda sig genom lång¬
varigare kontrakt, och brukaren önskar säkerligen i många fall ej heller att vara
för en längre framtid fastkedjad vid en verksamhet, som han åtagit sig endast i
brist på något bättre. Följden häraf blir, att det typiska norrländska bolagsarrendet
får en i hög grad provisorisk karakter, som för produktionen är synnerligen
menlig. Härtill kommer en annan omständighet. Äfven om det af svaren på
frågan 2 0 (Band 4 sid. 247) framgår, att — i strid mot hvad man kunde vara
frestad antaga — arrendatorernas kontrakt i allmänhet icke stadga skyldighet för
arrendatorn att på jordegarens tillsägelse åt denne förrätta arbete, blir arrendatorn
likväl af omständigheternas makt tvungen att i allt för hög grad egna sig åt s. k.
bolagsarbete. Behöfver bolaget hans hjelp och derom framställer ett bestämdt yrkande,
torde det i allmänhet för brukaren i hans vanligen osäkra ställning vara mindre
rådligt att icke visa sig tillmötesgående. Och, der arrendatorn icke sålunda tvingas
af bolaget, blir han på grund af sin fattigdom och nödvändigheten af att för ut-
skylder och sina lefnadsbehof samt andra löpande utgifter anskaffa kontanta pen¬
ningar, nödsakad att söka arbetsförtjenst i skogarne. _ I många fall kanske han
rent af finner större smak i arbete af det senare slaget än i de till äfventyrs
för honom jemförelsevis främmande sysslorna vid jordbruket. Följderna blifva i
alla fall desamma. Jordbruket får stå tillbaka. Väl är det sant, att skogsarbetet
hufvudsakligen infaller under vintertiden, då jordbrukssysslorna till största delen
hvila, men det nödvändiggör likväl i många fall, att åbon redan under hösten,
då åtskilligt för jordbruket är att göra, företager resor till de blifvande afverk-
ningsplatserna dels för att deltaga i utstämplingarna dels för att se, hvar han
företrädesvis bör söka sitt arbete och huru han bör anordna detta för att det
ekonomiska utbytet måtte för honom blifva så fördelaktigt som möjligt, och
hvad flottningsarbetet vidkommer, infaller detta delvis under en tid, som behöfver
tagas i anspråk för det vigtiga vårbruket. Under de tider arrendatorn sålunda
4°
BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.
vistas borta, ofta på långt afstånd från hemmet, får jordbruket skötas af hustrun»
och hemmavarande barn så godt omständigheterna tillåta, och det är tydligt, att
det under sådana förhållanden kommer att i afsevärd mån eftersättas, En annan
olägenhet, som dessa omständigheter medföra, ligger deri, att arrendatorn, som
baserar sin ekonomi hufvudsakligen på timmerdrifningsförtjenster, måste på ladu¬
gårdens bekostnad lägga an på att skaffa sig flera hästar än han annars skulle be-
höft samt utfodra dessa så kraftigt som möjligt, ett förhållande, som under år
med reducerade afverkningar ocli kanske samtidigt klen foderskörd blir för honom
på ett beklagligt sätt kännbart.
Det finnes nog arrendatorer, som till fullo inse, att bolagsarbetet på det
hela taget lönar sig ganska illa och att det för dem vore i längden fördelaktigare
att helt egna sig åt jordbruket. Men svårigheten ligger i att göra öfvergången.
Innan jordbruket hinner arbetas upp, så att det föder sin man, förflyter kanske
flera år och under dessa år erfordras en hel del 'kontanta penningar för det dag¬
liga behofvet och utskylderna. Har arrendatorn icke något kapital eller kredit,
måste han försöka att förtjena hvad som erfordras genom arbete åt andra, och
jordbrukets förbättrande blir derför år efter år undanskjutet.
En arrendator blir på grund af dessa orsaker sällan välbergad, snarare blir
han undan för undan allt fattigare. Mer och mer försummar han jordbruket och
qvarsitter i arrendet endast för att hafva husrum och vedbrand åt familjen och
sommarbete för hästarne. I öfrigt försörjer han sig med körslor och dagsverken.
Man torde sålunda kunna säga, att det knappast kan vara något tvifvel om,
att den norrländska jordbruksjorden producerar afsevärdt mindre, när den befinner
sig i en b olags an endators hand, än när den skötes af en sjelfegande bonde. Be¬
lysande för detta påstående är följande efter svaren å frågorna 5 och 6 samman¬
ställda tabell, utvisande antalet socknar och länsmansdistrikt, i hvilka tydlig jem¬
förelse gjorts emellan den sjelfegande bonden och bolagsarrendatorn i fråga om
jordbrukets skötsel.
BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.
4r
Län
|
Antal socknar, i hvilka arrenda¬
torernas jordbruk ansetts
|
Antal länsmansdistrikt, i
hvilka arrendatorernas jord- 1
bruk ansetts
|
underlägset
böndernas
|
jemngodt
med
böndernas
|
öfver-
lägset
böndernas
|
underlägset
böndernas
|
jemngodt
med bön¬
dernas
|
öfverläg-
set bön-1
dernas
|
Kopparbergs ..............................
|
26
|
11
|
|
16
|
8
|
1
|
Gefleborgs .................................
|
2 3
|
10
|
—
|
17
|
4
|
—
|
Vesternorrlands...........................
|
42
|
5
|
—
|
20
|
3
|
1
|
Jemtlands....................................
|
45
|
4
|
—
|
20
|
2
|
—
|
Vesterbottens..............................
|
21
|
1
|
—
|
19
|
1
|
—
|
iNorrbottens ..............................
|
11
|
—
|
—
|
8
|
2
|
1
|
Summa
|
168
|
31
|
—
|
100
|
20
|
3
|
Anmärkningsvärdt är, att jemförelsen synes bli ofördelaktigare för arrendatorn
ju längre man kommer åt norr. Förtjenta af uppmärksamhet äro också de starka
uttryck, som i ett stort antal svar användas för att utmärka, hur vida underlägset
arrendatorernas jordbruk ställer sig, då man jemför det med de sjelfegande böndernas.
De socknar och länsmansdistrikt, i hvilka arrendatorerna med afseende på
jordbrukets skötsel anses stå på ungefär samma nivå som de sjelfegande bönderna,
äro hufvudsakligen belägna i östra Dalarne samt Gestrikland, sålunda de äldsta
och om södra Sverige mest påminnande jordbruksbyggderna. De flesta af de
längre norrut belägna socknar och distrikt, deri arrendatorerna i förevarande hän¬
seende jemnställas med bönderna, synas vara antingen sådana, der äfven de sjelf-
egandes jordbruk står lågt, eller också sådana, der arrendatorerna lyda under bolag,
särskildt kända för jordbruksintresse.
Denna statistik lemnar emellertid rum för en anmärkning. Man skulle kunna
invända, att det förefaller mindre underligt, att bolagens arrendehemman i afseende
på jordbruket framträda i ofördelaktigare dager än bondehemman, om man tager
i betraktande, att det är företrädesvis de i skogsbyggden belägna och måhända alltså
svagare jordbrukshemmanen, som förvärfvats af bolagen. Att emellertid denna
omständighet icke utgör tillfyllestgörande förklaring på den omnämnda företeelsen,
framgår emellertid tillfullo af svaren på komiténs fråga »Har i allmänhet jord¬
bruket (jordens skötsel och afkastning samt kreatursstocken) gått tillbaka å bolagens
arrendehemman, sedan de kommit ur den jordbrukande befolkningens ego?»
(Frågan 8. Band 3 sid. 349).
* 6
42
BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.
De från de särskilda socknarne och länsmansdistrikten afgifna svaren å denna
fråga äro, försåvidt de innehålla tydligt yttrande i saken, sammanställda i följande
tabell.
Jordbrukets skötsel å bolagens arrendehemman, sedan de kommit ur den
jordbrukande befolkningens ego.
Län.
|
Antal socknar,
i hvilka ansetts, att
jordbruket
|
Antal länsmans-
distrikt, i hvilka an¬
setts, att jordbruket
|
gått till¬
baka
|
icke gått
1 tillbaka
|
gått till¬
baka
|
icke gått
tillbaka
|
Kopparbergs ......
|
21
|
8
|
10
|
10
|
Gefleborgs
|
iS
|
10
|
12
|
9
|
Vesternorrlands
|
42
|
5
|
15
|
6
|
Jemtlands *.....
|
47
|
2
|
18
|
2
|
Vesterbottens ...............
|
19
|
1
|
17
|
1
|
Norrbottens !) ...............
|
3
|
2
|
5
|
4
|
Summa
|
150
|
28
|
77
|
32
|
Rörande den omfattning, i hvilken jordbrukets tillbakagång egt rum, lemnas
i ett stort antal svar synnerligen talande exempel. Att kreatursstocken minskats
med hälften eller mera synes vara ytterst vanligt. Det nämnes exempel på byar,
hvari förr vinterföddes 6o — 70 nötkreatur, men der nu endast hållas 4—5.
Äfven med den reducering, som kan anses hafva företagits på goda grunder och
som sammanhänger med det numera insedda förhållandet, att det är större uträk¬
ning att hafva ett mindre antal kreatur väl utfodrade än en större stock svält-
födda, qvarstår dock såsom ett beklagligt faktum, att kreatursantalet i oroväckande
grad förminskats. Det anmärkes vidare, hurusom understundom sjelfväxande ängar
och till och med åkrar få växa igen med småskog, huru diken förfalla, åbyggnader
lemnas utan underhåll o. s. v. * i
Orsaken dertill att så fa svar ingått från Norrbottens län är att söka deri, att i detta län största
delen af bolagsegendomen icke, såsom i frågan afsetts, utgjort gamla bondehemman, utan af bolagen för-,
värfvats direkt från kronan antingen i äldre tider såsom de till Gellivareverken hörande hemmanen eller
i senare tider såsom nybyggen. Beträffande nybyggena anmärkes ofta såväl i nu nämnda län som öfver
hela det område, der nybyggen under senare tid förekommit, att det jordbruk, som bolagen måst upp¬
arbeta för att få ett nybygge med skattemannarätt och derigenom komma i åtnjutande af nybyggets
skogsanslag, hvilkets förvärfvande varit bolagets egentliga afsigt med nybyggesanläggningen, vanligen fatt
förfalla, så fort nybygget blifvit omfördt till skatte.
BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.
43
De svar, som afgifvits från socknarne och länsmansdistrikten, hafva till hufvud-
sakliga delar bekräftats af de yttranden, hvilka erhållits från öfriga tillfrågade, och
under sina resor har komitén vid besök å ett stort antal arrendehemman funnit
så talrika bevis på ett tillbakagående jordbruk, att komitén icke tvekar, att såsom
resultat af sina undersökningar uttala, att jordbruket i så afsevärd mån försämrats
å ett så stort antal af bolag förvärfvade bondehemman särskildt i öfre Norrland,
att minskningen i jordbrukets afkastning måste betraktas såsom en betydande
nationalförlust.
Rättvisan kräfver dock det erkännande, att det icke helt och hållet saknas
bolag, som ådagalagt intresse för jordbruket å sina utarrenderade hemman. Detta
gäller företrädesvis några bolag, i hvilka de ledande männen sj elfva äro intresserade
jordbrukare, och intresset visar sig deri, att bolaget på ett ofta berömvärdt sätt
sörjer för att hemmanets åbyggnader äro i godt stånd, att bolaget ger ersättning
för nyodlingar samt öfvar uppsigt öfver arrendatorernas jordbruk genom kring¬
resande jordbruksrättare o. s. v. Tyvärr lärer emellertid icke några större för¬
väntningar böra hysas derom, att ett sådant förfarande af sig sjelft kommer att
blifva så allmänt tillämpadt, att det kan på nämnvärdt sätt minska de anmärkta miss¬
förhållandena. Vidare bör det anmärkas, att de fall, der den största vanskötseln
förekommer, ofta äro sådana, der hemmanet eges af enskild skogsspekulant. Äfven
kan det anses vara ett genomgående drag, att de gårdar, som äro belägna invid
kommunikationsleder,' förete betydligt mindre tecken till förfall än de, som ligga
mera aflägset i skogsbyggden och sålunda äro undandragna såväl stödet af goda
trafikförbindelser som den vägfärdande allmänhetens helsosamma inspektion.
Att det större intresse för jordbruket, som kan spåras hos bönderna, om
man jemför dem med bolagsarrendatorerna, visar sig jemväl med afseende på hågen
att utvidga jordbruket genom nyodlingar och förstärka det genom jordförbättringar
framgår med all önskvärd tydlighet af svaren på frågan 9. Bönderna visa på de
flesta trakter, helst då de rikliga arbetsförtjensterna i skogarne börja tryta, an-
märkningsvärdt intresse för nu nämnda åtgärder. Särskildt efter laga skiften och
der bondehemman skall delas mellan flera barn framträder stor håg för nyodlingar.
Arrendatorerna åter nyodla med få undantag försvinnande litet, något som
så godt som ligger i sakens natur. Man behöfver icke, såsom en stor del af de
svarande synas vilja göra, tillskrifva norrländingen en sådan grad af »sjelfhåg»,
att han måste besitta jorden med eganderätt för att kunna hysa tillräcklig odlings-
lust; man har icke af nöden att forska allt för djupt i folklynnet för att söka orsa¬
kerna till en företeelse, som mer än väl finner sin förklaring i arrendatorns vanliga
fattigdom, det deraf härrörande tvånget att söka arbetsförtjenst i skogarne samt
öfverhufvud arrendatorns oftast rättsligt sedt mycket osäkra ställning, som gör, att
han icke kan påräkna att för egen del få njuta ens skälig ersättning för sitt å en
jordbruksförbättring nedlagda arbete.
44
BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.
Böndernas
jordbruk
jemfördt med
det jordbruk,
som drifves
af bolagen
eller deras
tjensteman.
Med det arrendesystem, som nu i allmänhet tillämpas, kommer således med
högst få undantag odlingens framåtgående att afstanna å bolagens arrendehemman.
I någon män skulle ställningen kanske blifva bättre genom en lagstiftning, som
tillförsäkrade bolagsarrendatorn mera betryggande arrendevillkor, men helt visst
skall man aldrig lyckas på lagstiftningens väg bringa arrendatorns odlingslust i
jemnhöjd med den sjelfegande bondens. Hvad man i alla händelser med säkerhet
förlorar är, såsom redan blifvit anmärkt, den drifvande kraft till framåtskridande i
odling, som ligger i den sjelfegande bondens önskan att, der så ske kan, så upp¬
arbeta sitt hemman, att det kan delas mellan hans barn.
Nu kan det visserligen invändas och har blifvit invändt, att det icke är så
alldeles afgjordt, att i ett distrikt, der förutsättningarne för jordbruk jemförelsevis
icke äro så stora, det är riktigt att nedlägga arbete på upptagande af nytt jordbruk
och sträfva efter en ökad jordbrukande befolkning. Till denna fråga vill komitén
återkomma sedan undersökningen hunnit något längre framskrida. Här får komitén
inskränka sig till att konstatera hvad som i afseende på odlingens framåtskridande
blir följden, när ett bondehemman blir arrendehemman i trävaruindustriens besitt¬
ning, samt till att erinra, att så länge nyodlingen endast sker i den mån, att en
brukare använder sina lediga stunder, då mera produktivt arbete icke står till buds,
till att bryta upp ny åkerjord och derigenom förstärka sitt redan befintliga jord¬
bruk så att detta ger honom en besuttenhet, som han icke förut egt — och att
detta behöfver ske i stor utsträckning, derom vittnar hvad ofvan anförts i fråga om
de norrländska brukningsdelarnes vanliga storlek — så länge kan nyodlingen icke
gerna anses vara annat än till välsignelse.
Om man från ett skärskådande af jordbruket å bolagens arrendehemman
öfvergår till en jemförelse mellan böndernas jordbruk och det jordbruk, som be-
drifves af bolagen sjelfva eller deras tjensteman, ställer sig saken helt annorlunda.
Såsom redan blifvit nämndt, idka bolagen åkerbruk hufvudsakligen i närheten af
sina sågverk och industriella anläggningar. Dessa jordbruk befinna sig i det lyck¬
liga läget, att de kunna påräkna en jemn och fördelaktig afsättning hos den när¬
boende arbetarebefolkningen samt bättre tillgång på naturlig gödsel.
Bolagens tjenstemän åter, som ofta äro intresserade jordbrukare, hafva den
fördelen vid sitt jordbruk, att de ofta få utan ersättning begagna sig af vissa bo¬
lagets arbetskrafter samt äfven understundom, efter hvad det synes, erhålla bidrag
från bolagen till förbättringar.
Det är derför ej underligt, att dessa båda slag af jordbruk skola visa sig
minst jemngoda med och i många fall betydligt' öfverlägsna böndernas. Så synes
också det allmänna omdömet vara i svaren på frågorna 5 och 7. I många fall
anses dessa gårdar rent af vara mönsterfarmer, som värdigt fylla den uppgift,
hvilken plägar anses vara det stora jordbrukets förnämsta nationalekonomiska mis¬
BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS. 45
sion, nemligen att taga ledningen, när det gäller att införa förbättrade metoder
och tidsenligare redskap samt göra nya rön å jordbrukets område.
Tyvärr ligger det i sakens natur, att detta mönstergilla jordbruk kan komma
att ega rum endast inom områden, som måste anses försvinnande, jemförda med
de stora vidder odlad jord, som genom bolagens förvärf komma i vanskötsel.
Det bör också icke lämnas oanmärkt, att bolagen i vissa trakter synas drifva
jordbruk äfven under något andra förhållanden än de nu nämnda och på ett sätt,
som icke kan anses manande till efterföljd. Från många håll inberättas nemligen,
att bolagen på orter, der de hafva behof af foder, underlåta att hålla kreaturs¬
besättningar, under det de söka bevara jordens växtkraft genom påförande uteslutande
af artificiella gödningsämnen, hvilket vanligen leder till att jorden småningom utarmas.
Hvad särskildt vidkommer frågan om nyodlingar och jordförbättringar, vits¬
ordas från många håll, att man å de slag af bolagsbesittningar, hvarom nu är fråga,
ofta ådagalagt ett ganska lifligt intresse derför, dock hufvudsakligast för jordför¬
bättringar, vattenafledningsföretag och dylikt. Mången har häraf velat draga den
slutsatsen, att så fort jord verkligen lönar sig att odla, kommer den också att odlas,
äfven om den befinner sig i bolagshand. Härvid må allenast anmärkas, att samma
jord säkerligen mycket förr lönar odling, om odlingen företages af en bonde och
hans familj på tider, då de kanske eljest skulle gå sysslolösa, än om den skall
verkställas af ett bolag med legda arbetare, tv odlingskostnaden blir i förra fallet
ojemförligt mycket billigare. Endast i fråga om större myrutdikningar, der odlin¬
gen icke kan utföras efter tid och lägenhet, utan der arbeten på en gång måste
ske öfver ett stort område för att det hela skall blifva till någon nytta, kan man
anse, att bolagen genom sin kapitalstyrka möjligen skulle kunna ega något före¬
träde framför bönderna. Men detta företräde minskas väsentligen i samma
mån som bönderna beredas tillfälle att af allmänna medel erhålla lån eller under¬
stöd till dylika odlingsföretag. Man kan på dessa skäl knappast undgå att draga
den slutsatsen, att böndernas jordbruk, äfven om det på sina ställen ännu delvis
är underlägset det sätt, hvarpå bolagen eller deras tjensteman förstå att sköta sin
jord, likväl är betydligt mera utvecklingskraftigt än sistnämnda jordbruk.
Komitén har hittills redogjort för det sätt, på hvilket jordbruket gestaltar sig,
då detsamma öfvertages af bolagens arrendatorer, bolagen sjelfva eller deras tjensteman.
Fullständigheten kräfver emellertid ett omnämnande af, att det förekommer, och
till och med i ganska stor utsträckning, att gammalt jordbruk, sedan jorden
öfvergått i bolagshand, helt och hållet nedlägges. Härvid vill komitén icke så
mycket fästa sig vid, att en och annan aflägsen slåtteräng med mager gräsväxt
öfvergifves. Detta kan vara fullt ekonomiskt riktigt och förekommer — kanske
till och med bör i högre grad än som sker förekomma — äfven å bondehemman.
Ej heller förtjenar det i detta sammanhang att beklagas, att ytlig och å olämplig
mark förlagd odling, hvilken å nybyggen oftast i skogsspekulationssyfte upp-
Öfvergifvet
jordbruk.
46
BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLAGENS.
tagits till fullgörande af föreskrifven odlingsskvldighet, öfvergifves, sedan hemma¬
net fått skattemannarätt. Det kan visserligen ses .med mycket blandade kän¬
slor, att statens kolonisationspolitik varit ledd med så liten förtänksamhet, att
statens afsigter med nybyggesupplåtelserna blifvit helt och hållet förvanskade och
att man i stället för lifskraftiga jordbruk i enskild åbos hand ofta endast bildat
skogsparker för trävarubolagen, men detta hindrar icke att det både från statens
och den enskildes sida är riktigt, att ett olämpligt jordbruk nedlägges. I hvad
mån åter dylika hemmans gamla nybyggesnatur kan utgöra ett särskildt stöd för
• ett mera energiskt uppträdande än eljest, till förmån för det allmänna intresset
af jordbrukets och bondeståndets skyddande är en fråga, som tillhör en annan
del af komiténs framställning. Hvad som här närmast förtjenar uppmärksam¬
het, det är deremot, att ofta verkliga jordbrukshemman, hemman, som af ålder
tjenat såsom underlag för sjelfständiga jordbrukares existens, eller nybyggen,
som ega verkliga förutsättningar för ett framtida jordbruk, lemnas utan någon
egentlig skötsel. Detta inträffar i regel, då byggnaderna äro så förfallna, att bo¬
laget ej kan få någon arrendator, utan att desamma iståndsättas, och då kostnaderna
för detta och för husens underhåll blifva så stora, att det erbjudna arrendet icke
kan derå gifva skälig ränta. Hemmanet blir då ödeshemman. Byggnaderna öfver-
lemnas att förfalla. Åkrarna få växa igen till lindor, på hvilka den naturliga foder-
afkastningen skördas, så länge den ersätter bergningskostnaden. Småningom gör
skogen sitt inträde och snart är densamma ensam herre på valplatsen. Ibland
händer till och med, att åkrarna direkt besås med skogsfrö.
Att antalet af i bolagens ego befintliga ödeshemman och öfvergifna åkrar är
ganska afsevärdt, framgår med stor tydlighet af svaren å komiténs fråga n:o io (Band
3 sid. 441), till hvilka svar komitén alltså får hänvisa. Det är naturligtvis de svagare
hemmanen, som i första hand röna detta öde, men när man tager i öfvervägande,
huruledes, såsom i det föregående är omförmäldt, jordbruket å bolagens arrende¬
hemman i regel eller åtminstone i ett mycket betydande antal fall är i tillbaka-
gående, kan man icke annat än vänta, att dessa hemman småningom skola komma
till den döda punkt, då det blir ekonomisk fördel för egaren att skifta förvaltnings¬
system samt låta arrendatorn afträda och odlingen nedläggas.
Särskildt bland enskilda skogsspekulanter är ett sådant förfarande mycket
vanligt. Somliga använda det till och med systematiskt på de flesta hemman de
förvärfva. Komitén har under sina resor sjelf kunnat flerstädes öfvertyga sig om,
att de skildringar man lemnat angående ödeshemmanens förfall icke varit öfverdrifna.
Producerar Af den föregående undersökningen torde såsom resultat framgå, att norra
mest niond™ Sveriges jordbruksjord i regel afkastar afsevärdt mera, om den befinner sig i bonde-
eller Lolags- hand, än om den eges af trävaruindustriens idkare. Det återstår nu att söka utröna,
hand? huru i detta afseende förhåller sig med den skogbärande eller för skogsbörd lämp¬
liga marken.
I
BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLÄGENS.
+ 7
Såsom en förberedelse till denna jemförelse torde böra erinras om vissa
allmänna drag såväl hos skogsskötseln såsom näring som särsldldt hos den norr¬
ländska skogshushållningen öfver hufvud.
I det förra af dessa afseenden yttrade 1896 års skogskomité:
»Den i ekonomiskt afseende betydelsefullaste olikheten emellan skogshushåll¬
ningen och andra näringar, som hafva till uppgift att tillgodogöra jordytans anings¬
förmåga, är den: alt vid den förra en så lång tidrymd förflyter emellan produktionens
påbegynnande och dess af slutning, mellan sådd och skörd. Det är denna omständig¬
het, som föranleder, att. man, då fråga är om skoghushållningen, ej kan såsom
resultat af det enskilda förvärf sbegärets ansträngningar för egen förkofran påräkna
den för nationalvälståndet fördelaktigaste användningen af ett lands naturliga till¬
gångar'1'). Ty det ligger i menniskans natur att i mycket ringa grad i sitt handlings¬
sätt påverkas af utsigten till en vinst, som utfaller först efter en eller flera mans¬
åldrar. Och storleken af den vinst, som kan påräknas af skogshushållningen, är
icke heller högre än af annan förvärfsverksamhet. Snarare lärer man väl ännu,
med hänsyn till skogens normala tillväxt under hela den tidrymd, som förflyter
från plantans uppkomst, till dess virket med fördel kan bringas i marknaden, få
anse, att den kapitalsamling, som denna tillväxt representerar, ter sig mindre än
den, som vid andra lika trygga sätt att anbringa kapital är att vänta. Om än
vid ökadt tillfälle att afsätta virke äfven af smärre dimensioner och i allmänhet
stegrade träpris en ändring i detta förhållande till förmån för skogshushållningens
afkastningsförmåga är att förmoda, så är dock en utsigt af sådan art föga egnad
att i väsentlig grad tagas i betraktande af den enskilde, då det gäller att göra upp
beräkningar, som afse en så lång framtid med alla dess möjligheter till vexlingar
så i förbrukningens vanor som i de ekonomiska förhållandena i allmänhet. Men
härtill kommer, att afkastning en af skogskapitalet är bunden under den tid det till¬
växer till ekonomisk mognad. Flertalet enskilde 'skogsegare äro emellertid icke i
tillfälle att under längre tid afvara inkomst af sitt kapital. Deraf kommer, att de,
så snart deras skog blott med någon ekonomisk fördel kan realiseras, i allmänhet
föredraga att omsätta den i penningar, som kunna, vare sig genom utlåning eller
i annan produktions tjenst, anbringas på sådant sätt, att de gifva en för hvart år
eller kortare perioder återkommande afkastning.»
Hvad härefter vidkommer särskildt den norrländska skogsskötseln, karakteri¬
seras denna deraf, att den af lätt insedda skäl måste hufvudsakligen riktas på
produktion af timmer samt ställas på långt omdref och att föryngringen måste
väsentligen grundas på sjelfsådd. Det kan under sådant förhållande synas, som
om denna hushållnings teknik vore helt enkel. Så är ju under gynnsamma för¬
hållanden ock fallet, men långt ifrån under alla.
J) Denna kursivering verkställd af Norrlandskomitén.
48
BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLAGENS.
Undantager man bruksdistrikten, der i allmänhet rationellt skogsbruk längre
tid bedrifvits och der skogarna befinna sig i jemförelsevis godt tillstånd med af¬
seende å föryngring och tillväxt, kan med fog sägas, att Norrland och öfre
Dalarnas skogar för 50 å 60 år sedan i stort taget voro föga eller intet berörda
af afverkning utan åtminstone i landets inre delar kunde betraktas såsom urskogar.
Men de hafva i allmänhet numera, der de fritt disponerats, en eller flere gånger
öfvergåtts med timmerhyggen, dervid man hållit sig till de träddimensioner, som
för sågverksrörelsen varit användbara. Förklarligt nog äro dessa skogar nu mer
eller mindre belamrade med allehanda slag af affall efter timmerafverkningarna samt
en mängd vindfällen, torra eller eljest skadade träd, hvarjemte der qvarstå en
myckenhet af småträd, hvilka trots friställningen ega ingen eller ringa förmåga
till vidare utveckling men, om de ej borttagas, hindra uppkomsten af ny skog.
I de merendels utglesnade skogsbestånden har marken i många fall förvildats genom
en återväxten hämmande markbetäckning. Särskildt i granskogarna hafva de
qvarlemnade träden mer eller mindre torkat och marken i vissa lägen visat benägen¬
het till försumpning. I någon mån lärer den väl äfven hafva försumpats. Gifvet-
vis framträder det nu skildrade förhållandet icke öfverallt, men få torde de skogar
vara, som ej till någon del besväras af de anmärkta olägenheterna. Under sådant
förhållande äro, utöfver anordnande af en ändamålsenlig afverkning, särskilda skogs-
vårdsåtgärder i flere fall af behofvet påkallade, hvilka erfordra omtanka och insigt
samt äro förenade med kostnader, såsom hyggesrensningar, markberedningar, dik-
ningar, hjelpkulturer m. m. samt särskildt. för större skogar, afverknings- och hus-
hållningsplaners upprättande.
Om man efter dessa förberedande anmärkningar öfvergår till jemförelsen
emellan böndernas och sågverksbolagens skogsskötsel, kan väl med fog sägas, såväl
att det bör ligga i sågverksbolagens välförstådda intresse att vårda sina skogar och
att utföra för denna vård erforderliga arbeten, som ock att bolagen med sin känne¬
dom om och sitt beroende af förbrukningens vexlande kraf äro särskildt egnade att
kunna lämpa behandlingen efter förhållandena samt sålunda genom ändamålsenliga
åtgärder uppdrifva skogarnas produktivitet. Men, om ock af dessa grunder kan
väntas, att åtskilliga af de kapitalstarka sågverksbolagen skola egna sina skogar om¬
vårdnad, gifver den hittills vunna erfarenheten vid handen, att det ekonomiska privat¬
intresset i många fall leder derhän, att äfven större, solida bolag föredraga att
hastigt realisera eller försälja sitt skogskapital framför att drifva en rörelse, grundad
på uthålligt skogsbruk. I förevarande afseenden yttrade 1896 års skogskomité:
»I vårt land är det företrädesvis jernverken och sågverken, som tillika drifva
eget skogsbruk i stor skala. En sådan rörelse har behof af dyrbara fasta anlägg¬
ningar, i hvilka en stor del af dess kapital är nedlagdt. Det måste då i allmänhet
vara i dess intresse att söka för framtiden tillförsäkra sig den skogstillgång, utan hvilken
driften vid dessa anläggningar skulle blifva fördyrad eller t. o. m. måste upphöra.
BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED•BOLAGENS.
49
#
Nu ifrågavarande samband innebär alltså ett motiv för skogens bevarande. Särskildt
gör sig detta gällande vid de metallurgiska industrierna. Dessas anläggningar äro synner¬
ligen dyrbara och fästade vid sådana lokaler, der för anläggningarna i öfrigt lämpliga
förutsättningar äro för handen. Dertill kommer, att kolningen betingar en afverk-
ningsform, som visat sig utöfva en synnerligt god verkan på skogens föryngring.
Af de framlagda redogörelserna angående skogarnes tillstånd synes äfven, att bruks-
skogarne, om ock i allmänhet hårdt anlitade, otvifvelaktigt af ålder varit de bland
Sveriges enskilda skogar, som åtnjutit den bästa behandlingen.»
»Äfven för de träförädlande industrierna är det naturligtvis af vikt att egna
de skogar, öfver hvilka de förfoga, en sådan behandling, att de kunna för fram¬
tiden lemna tillräckligt timmer till bearbetning. Vid åtskilliga af våra större och
kapitalstarka sågverk, som förfoga öfver vidsträckta skogsmarker, erhålla också dessa
-en god omvårdnad. Men vid den lätthet, som med det nutida affärslifvets former
finnes att göra en andel i ett företag till föremål för spekulation, kan det ock tänkas
ligga i en inflytelserik delegares intresse att genom forcerad afverkning onaturligt upp¬
drifva ett träförädlande bolags omsättning och deraf följande årsvinst och såmedelst
bereda sig tillfälle att för ett derefter afpassadt högt pris afhända sig sina aktier.»
Hvad åter böndernas skogsbruk beträffar, kan man helt naturligt icke för¬
vänta, att vid dess utöfvande mera kostsamma åtgärder kunna åvägabringas, ehuru¬
väl exempel ej saknas derpå, att dikningar å bondskogar utförts. Men onekligen står
det bonden till buds att på annat, efter hans ekonomi mera lämpadt sätt egna hem¬
manets skog sin omvårdnad. Genom att till bränsle och annat smärre husbehofs-
virke tillgodogöra affall, förkrympta, oväxtliga eller skadade träd, blir skogen efter¬
hand väl rensad och gallrad, hvarigenom dess växtlighet främjas. Detta skönjes
väl deraf, att det gården närmast belägna området vanligen består af ung eller
medelålders skog i god växtkraft. Och i den mån behofvet tvingar bonden att
på längre afstånd från gården hemta skogsfång till husbehofvet, ökas vidden af det
växtliga skogsområdet. Att bönderna på många trakter redan nu endast sparsamt anlita
skogen för afsalu är kändt — exempelvis är detta förhållandet i östra Jemtland m. fl.
■orter. Då insigten om skogens värde alltmer utbredes, blir denna sparsamhet efter¬
hand allmännare och genom bevarande i skogarna af ett tillräckligt förråd af växande
träd underhålles och ökas gifvetvis skogarnas produktivitet. Ovedersägligt är emeller¬
tid, att bondens skog i allmänhet är till arealen mindre än bolags, som genom
inköp af flera bondehemman blifvit egare stundom till hela byar. Men i de norr¬
ländska skoggsbyggderna hafva såsom bekant hemmanens skogsområde oftast en
sådan vidd, att något hinder för deras vård genom arealens litenhet icke behöfver
befaras. De menliga inflytelser, som långvariga afverkningsrättsupplåtelser tillförene
medfört för bondeskogarna, kunna genom lagen af den 24 juli 1903 angående
tiden för nyttjanderätts aftals bestånd, anses undanröjda för framtiden.
Slutligen har man att taga hänsyn till att inom de två nordligaste länen
fäller en särskild skogslagstiftning, som inskränker jordegarnes rätt att efter behag
7
5o
BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLAGENS.
hushålla med sin skog, samt att för de öfriga länen inom den landsdel, som
komiténs uppdrag berör, den skogslagstiftning gäller, som nu kommit till stånd
genom lagen af den 24 juli 1903 angående vården af enskildes skogar och för¬
ordningarna af samma dag angående skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsafgifter. Om
än emot nämnda lag kan anmärkas, att dess nuvarande lydelse lemnar åt skogs-
vårdsstyrelserna allt för ringa stöd att ingripa till skogarnas skydd mot vanvård,
torde man likväl hafva anledning antaga, att statsmakterna ej skola vara obenägna,
att, om vid lagens tillämpning så visar sig nödigt, skärpa dess bestämmelser, så att
skogarnes vanvård på ett verksamt sätt förebygges. Huru som helst är genom
förordningen om skogsvårdsafgifter och de härigenom inflytande medlens användning
redan nu en utväg funnen att verksamt stödja och främja den enskilda skogsvården
och i synnerhet de mindre skogsegarnes.
Tages allt detta i betraktande, torde man kunna säga, att de skiljaktig¬
heter, som nu kunna vara till finnandes mellan bolags och bönders skogshushållning,
för framtiden allt mer komma att utjemnas.
Komitén har hittills utfört jemförelsen mellan de olika skogarnes produk¬
tionsförmåga mera med hänsyn till hvad som kan väntas än hvad för närvarande
eger rum. För att emellertid få någon föreställning om huru förhållandena i detta
ögonblick te sig i de skilda ortetna, har komitén låtit till besvarande utställa
följande fråga såväl till de särskilda sockenombuden som till skogsstatens tjenstemän:
»Hur ställer sig i det hela böndernas skogshushållning i orten i jemförelse
med bolagens och hvari består den särskilda skötsel, som bönderna eller bolagen
i olika fall må egna sina skogsmarker?» (Frågan 16. Band 4 sid. 156).
Sammanställer man de inkomna svaren från de särskilda socknarna, försåvidt
dessa svar kunna anses tydligt besvara frågan, och undantager man dervid lapp¬
markerna, der utstämplingstvång är rådande och skogsskötseln alltså till sin väsent¬
ligaste del utöfvas af statens skogstjenstemän, erhålles följande resultat:
Antal socknar, i livilka anses, att skogen skötes:
Län
|
Bättre af
bolagen
än af
bönderna
|
Ungefär
lika af
bönderna
och
bolagen
|
Bättre af
bönderna
än af
bolagen
|
Kopparbergs..................................
|
11
|
21
|
2
|
Gefleborgs......................................
|
29
|
8
|
—
|
Vesternorrlands ...........................
|
M
|
28
|
7
|
Jemtlands .......................................
|
4
|
B»
|
12
|
V esterbottens (utom lappmarken)
|
6
|
4
|
1
|
Norrbottens (utom lappmarken) ...
|
3
|
6
|
—
|
Summa
|
é7
|
97
|
2 2
|
BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLAGENS. 5 T
Med afseende på denna tabell anmärkes, att i de socknar, der man anser,
att någon väsentlig skillnad emellan böndernas och bolagens sätt att sköta skog
icke existerar, man i allmänhet tillägger, att någon egentlig skogsskötsel icke före¬
kommer å någondera sidan. I de socknar, der företrädet gifves åt bolagens skogs¬
skötsel, synes detta bero på att bolagen vidtagit en eller annan åtgärd såsom skogens
kartläggning -och taxering, hushållningsplans upprättande, frösådd eller skogsplante¬
ring, hyggesrensningar, afdikning af sumpmarker, hjelpgallring och rationell afverk-
ning samt anställande af särskilda fackmän. Der bönderna ställas främst i af¬
seende på skogsvården, uppgifves anledningen dertill vara, att de iakttaga större
sparsamhet med skogen, bättre tillvarataga affallet samt omsorgsfullare rensa
skogen. På många håll anses, att man i afseende på bättre och sämre skogsvård
icke bör sätta bolagen å ena sidan och bönderna på den andra, utan att det är
de större och solidare bolagen samt de ekonomiskt bättre situerade bönderna, som
sköta skogen bäst, samt de mindre bolagen, de enskilda trävaruspekulanterna och
de fattigare bönderna, som hafva den underhaltigaste skogshushållningen.
Med afseende på de i tabellen icke upptagna lappmarkssocknarna, der utsy-
ningstvång råder, är man i allmänhet ense om, att hvarken bolag eller bönder
egnat skogen någon annan skötsel än att några afdikningsåtgärder vidtagits.
Skogsvården består derför oftast uteslutande deri, att den utsyningsförrättande stats-
tjenstemannen gör utstämplingarne, dervid det åligger honom att tillse, att afverk-
ningen bestämmes efter rationella grunder.
Hvad angår de yttranden i frågan, som afgifvits af skogsstatens tjenstemän,
kan man säga, att dessa i allt väsentligt öfverensstämma med svaren från socknarna.
Skulle man i ett sammanträngdt omdöme söka innefatta resultatet af den
föregående undersökningen rörande hvilka besittningsförhållanden, som äro de mest
gynnsamma för skogsproduktionen, skulle svaret bli ungefär följande. Äfven om
skillnaden mellan den skogsvård, som utöfvas af bönderna, och den, hvilken bolagen
låta komma sina skogar till del, icke är synnerligen stor, äro de större, solida
bolagen dock i besittning af utvägar att kunna utföra mera omfattande åtgärder
för skogsvården än bönderna. Men utan visshet om, huruvida bolagen begagna
sig af dessa utvägar att höja ett uthålligt skogsbruks afkastning, eller om de, så¬
som ej sällan inträffat, af någon anledning föredraga att realisera sitt skogskapital
framför att af skogarna draga allenast den afkomst, som är förenad med ett ut¬
hålligt skogsbruk, kan man, vid det förhållande att skogarnes produktivitet i det
senare fallet för lång tid framåt nedsättes, icke med visshet påstå, att det ekono¬
miska utbytet, som erhålles af en skog, blir större, om skogen eges af bolag än
om - den är i en bondes besittning.
Emellertid beror frågans nationalekonomiska bedömande äfven af andra fak¬
torer än dem, för hvilka ofvan redogjorts.
52
BEHÖFVER JORDBRUKET STÖDSKOG?
Behöfver
jordbruket
stödskog?
Till en början kan man säga, att det är möjligt, att jordbruket för att
kunna utveckla sin största produktionskraft behöfver stöd af skog och att, om denna
stödskog beröfvas jordbruket, dettas afkastning minskas jemförelsevis mera än skogens
afkastning skulle höjas genom att densamma öfverginge i den skickligaste skogs-
hushållarens besittning. Huru förhåller sig nu härmed?
När man vill söka besvara denna fråga, framställer sig i första rummet
såsom en sats, hvilken väl knappast kan på allvar bestridas, att ett jordbruk i
norra Sverige näppeligen är tänkbart utan att det är förenadt med åtminstone hus¬
behof sskog. Endast i särskildt gynnsamma lägen såsom invid större industrisam¬
hällen, der försäljningen af jordbruksalster är mer än vanligt inbringande, skulle
väl under i öfrigt fördelaktiga förhållanden ett jordbruk kunna existera utan egen
skog. Att i öfrigt detta svårligen torde låta sig göra framgår med stor enstämmighet
af svaren å frågan i 3 punkt 2 (Band 4 sid. 1). Virke behöfves utom till byggnader
och bränsle äfven till hägnader, hässjor, täckdikning, åkerbruksredskap o. s. v. och
från skogen kan genom löftägt och på åtskilliga andra sätt erhållas hvarjehanda hjelp-
och nödfoder. Att anskaffa sådant för hvarje särskild gång genom inköp från
annan skulle i de flesta fall blifva öfverhöfvan både kostsamt och tidsödande. Så
långt torde saken vara klar. Det gäller emellertid nu att utröna, om jordbruket
behöfver eller har något gagn af skogsmark utöfver hvad som erfordras för att förse
jordbruket med skogsförnödenheter till husbehof. Dylik ytterligare skogsmark kan
ega betydelse på tre olika sätt: såsom betesmark, såsom odlingslägenhet och såsom
afsaluskog.
Hvad skogsbetet beträflar, är man allmänt ense derom, att detta för den
norrländske jordbrukaren, åtminstone i rikets fyra nordligaste län ännu har den
allra största betydelse. Af ålder har betet på de stora ostängda skogsvidderna
varit fritt för alla traktens kreatursegare. Skogen har betraktats såsom en samfäld
betesmark, hvaraf alla egde begagna sig i mån af behof. Man har vant sig vid
och baserat sin kreatursskötsel till stor del på rättigheten till detta sommarbete helst
möjligheten att anordna särskilda beteshagar på grund af naturförhållandena ofta
varit begränsad. Enligt 3 § Stängselförordningen fortfar, der ej annorledes aftalats,
skogen att vara till gemensamt mulbete upplåten, så länge mellan de olika ego¬
områdena icke finnas stängsel. Betesfrågan blir derför aktuell först när de särskilda
egarnes skogsskiften komma att allmänneligen inhägnas. Skulle emellertid så ske,
kommer en jordbrukare, hvilken icke eger större utmarksskifte än som erfordras
för att tillgodose hans husbehof i afseende å skogsprodukter och med sin betesrätt
blir inskränkt till detta område, helt visst att nödgas göra sig af med de flesta af
sina kreatur. Att skogsbete till afsevärd areal sålunda är för jordbruket icke blott
ett stöd utan oftast den påtagligaste nödvändighet, kan i betraktande af jordbrukets
nuvarande ståndpunkt i norra Sverige knappast bestridas.
BEHÖFVER JORDBRUKET STÖDSKOG?
53
Likaledes är det för de flesta hemmansdelar och lägenheter i våra nord¬
ligaste landsdelar af synnerlig betydelse, att tillfälle finnes till inegornas utvidgande
genom nyodling. Såsom ofvan blifvit framhållet, måste de flesta norrländska jord¬
bruksfastigheter anses otillräckliga i afseende å inegojorden. Under sådana för¬
hållanden kan brukaren knappast använda sin lediga tid till mera produktivt arbete
än nyodling, såvida lämpliga odlingslägenheter stå honom till buds. Är fastigheten
i detta afseende tillräckligt rymlig, kan den i regel under en generation så upp¬
arbetas, att den under den nästa kan delas i två besuttna jordbruk; och på detta
sätt går odlingen på ett naturligt sätt framåt. Att ega god tillgång på odlingsbar
mark måste för hvarje norrländsk jordbrukare alltså förefalla såsom i hög grad
önskligt.
Hvad slutligen angår behofvet af saluskog, så är det en i Norrland mycket
utbredd och på erfarenhet grundad mening, att i synnerhet i det inre landet eller den
s. k. skogsbyggden, der jordkulturen är yngre och mindre försigkommen, samt
skörden ej sällan utfaller ogynnsamt eller alldeles slår fel, jordbrukaren behöfver taga
de penningar, som erfordras till skatter och utlagor samt inköp af en del förnöden¬
heter, ur skogen och att han förty omöjligen kan undvara afsaluskog. För denna
frågas vidare bedömande, torde man böra skilja mellan de fall, då bonden t. ex.
genom arf fått skogen utan någon utgift, och de fall, då han genom köp eller
utlösen af syskon vid arfskifte fått sjelf betala skogens kapitalvärde eller den hufvud-
sakligaste delen deraf och genom afkastningen af skogen skall förränta köpeskillingen,
för luvars betalande han väl i regel kan antagas hafva satt sig i skuld. I förra
fallet är naturligtvis skogsafkastningen ren behållning och sålunda obestridligen ett
godt stöd för jordbruket, i senare fallet åter blir ju nettobehållningen af skogen
endast hvad som återstår, sedan räntan å köpeskillingen är betald.
Häraf skulle kunna dragas den slutsatsen, att skogen för den generation, som
egde jorden, då skogen på jemförelsevis kort tid erhöll ett värde, som man förut
icke kunnat ana, visserligen är ett synnerligen godt stöd för jordbruket, men att
detta stöd blir i hög grad reduceradt under en kommande generation för hvar och
en, som icke direkt ärfver jorden, utan måste betala för att förvärfva den.
Härvid är dock att bemärka, att lösen vid arfskifte eller priset vid hem-
mansköp bönder emellan i allmänhet väsentligt understiger hemmansvärdet, sedt ur
synpunkten af en skogsaffär. Och om äfven undantagsvis så ej vore fallet utan
enligt ortens pris något så när fulla värdet betalats, har bonden inom skogsbygg-
derna vida lättare att reda sig, om han köper hemman med saluskog än utan
sådan. Ty utom det att skogsfastighet mer än annan fastighet efterhand torde stiga
i värde, hvarigenom hemmanets saluvärde för framtiden hålles uppe, har egen skog
för bonden en alldeles särskild betydelse. Under den långa tid af året det egent¬
liga jordbruksarbetet i Norrland icke pågår kan bonden med god valuta å skogen
nedlägga arbete i form af rensningar och gallringar, och äfven vid alla de sysslor,
54
BEHÖFVER JORDBRUKET STÖDSKOG?
som för ett ändamålsenligt tillvaratagande af den årliga skogsafkastningen kräfvas,
såsom afverkning, trädens aptering, virkets framkörning till flottled eller af¬
sättningsort har han tillfälle att tillgodogöra sig den arbets- och dragkraft, hvar¬
öfver han förfogar, men som för jordbruket ej tages fullt i anspråk. Eges skogen
af ett bolag, skall den visserligen också afverkas och afverkningslön derför utbe¬
talas, men bonden blir då utsatt för konkurrens om arbetsförtj ensten och kan i
alla händelser endast åtkomma sådan de år, då bolaget låter trakten undergå af¬
verkning. Under den tid, som förflyter mellan afverkningarna, är denna inkomst¬
källa stängd. Bonden är då hänvisad att å andra, från hemmet aflägsna bolags-
skogar söka det nödiga arbetet, hvars behållning gifvetvis blir mindre ju längre
från hemmet det måste uppsökas.
Lägger man nu till dessa fördelar af saluskogen den förut omnämnda högst
afsevärda nyttan af det bete och de odlingslägenheter, som finnas å skogsmarken,
och besinnar man derjemte, att, så länge skogen genom arf öfvergår från en egare
till en annan, skogen är ett gifvet och oersättligt stöd för jordbruket, kommer
man osökt till det resultat, att det från allmän synpunkt vore nyttigast, att skogen
bibehölles i bondeståndets ego i den omfattning, som för ofvannämnda ändamål är
nödig. Till en slutsats i denna riktning föranledes man så mycket mera, då man
besinnar, att jordbruket just för närvarande behöfver betydligt uppryckas i norra
Sverige. För närvarande kan jordbrukaren i Norrland icke existera på ett för honom
tillfredsställande sätt utan afsevärda biinkomster. Detta är emellertid icke något för
jordbrukets produktion nyttigt sakläge. Det ligger stor makt uppå, att söka bringa
det derhän, att hvarje jordbrukare blir iståndsatt att i största möjliga mån lefva af
hvad hans jordbruk afkastar. Skall detta kunna ske, fordras emellertid en öfver-
gångstid med hårdt arbete, som icke förrän efter en följd af år kan bära frukt.
Och det är af vigt, att allmogen under dessa svåra år icke beröfvas det stöd det
eger i befintligheten af egna skogar. Nu kan visserligen invändas, att bönderna,
om de sälja sin skog, derför få en köpeskilling, som placerad i sparbank eller på
annat lämpligt sätt, skulle kunna vara ett säkrare ekonomiskt ryggstöd än hvad
skogskapitalet kan vara. Härpå må endast svaras, att erfarenheten har visat, att
ett penningekapital, som bonden under träget arbete, krona för krona sparat i hop
är ett kapital, med hvilket bonden förstår att hushålla, då deremot en utan någon
möda hastigt inhöstad skogsköpeskilling har en förvånande benägenhet att hastigt
och till improduktiva ändamål förflyktigas. I detta afseende gör norrlandsbonden
intet undantag från regeln att hvad som lätt förvärfvats lätt förfares.
bondeståndets försvinnande.
55
5. Bolagens fastighetsförvärf från social och politisk synpunkt.
Komitén har hittills betraktat den föreliggande frågan uteslutande med af¬
seende på dess ekonomiska innebörd.
Detta är emellertid långt ifrån den vigtigaste sidan af saken. Det finnes
nemligen synpunkter, som för en stat äro af mycket mera vital betydelse. Icke
alltid är det den rena penningevinsten, efter hvilken man får mäta klokheten af ett
politiskt förvaltningssystem och »ett glänsande land är icke alltid detsamma som
ett lyckligt».
Bland de sociala följderna af bolagens fastighetsförvärf framstår i första
rummet såsom den betänkligaste bondeståndets fortgående försvinnande.
Att bondeståndet är ett befolkningselement af den allra största betydelse, är
en sak, som sedan äldsta tider varit erkänd och af historien ofta fått en för de
särskilda folken ödesdiger bekräftelse. Många äro de lagstiftningsåtgärder, som
ända in i senaste tidehvarf vidtagits för att bevara bondeståndet på platser, der
dess tillvaro varit hotad. I detta afseende får komitén hänvisa till den särskilda
framställning, som återfinnes bland bilagorna till detta betänkande. (Band 2 sid. 43).
Här vill komitén inskränka sig till en kort sammanfattning af de olika förhållanden,
som bidraga att tilldela bondeståndet dess framträdande uppgift i folkens lif.
Till en början är bondeståndet folkets fysiska reserv. Bondeståndet lefver
i ett slags organiskt samband med naturen, som håller dess blod ‘friskt. Sjelf
producerande det väsentliga han behöfver har bonden föga känning af den hetsiga
kamp för tillvaron, som i så många afseenden menligt inverkar på stads- och
industribefolkningen. Hans arbete och lefnadssätt äro helsosammare än industri¬
arbetarens, och hans oberoende ställning utvecklar hos honom en sjelfständighet,
som återverkar rent fysiologiskt till danandet af ett temperament utmärkt för seg
uthållighet och motståndskraft. Man har trott sig kunna påvisa, att under det
ett folk af öfvervägande bönder nästan aldrig såsom folk åldrats, är stads- och
industribefolkningen såväl den kulturbärande delen deraf, som hemtar sin utkomst
af sitt andliga arbete, som den rent kroppsarbetande klassen, föremål för en fort¬
gående fysisk och andlig degenerering, som småningom skulle leda till undergång,
derest icke genom det tillströmmande befolkningsöfverskottet från landsbyggden
nytt friskt blod städse tillfördes. Man har till och med velat sätta ett lands kultur
56
BONDESTÅNDETS FÖRSVINNANDE.
i direkt samband med styrkan af denna befolkningsström från landet till städerna,
så tillvida, att man trott sig finna ett stigande eller sjunkande af kulturen i samma
mån som den nämnda folkströmmen tilltager eller mattas, och man har icke utan
framgång sökt ådagalägga, att historien visar riktigheten af den slutsats man häraf
måste draga eller att ett land utan bönder, ett land, som till väsentligaste del
lefvat upp sitt folkkapital, är ett land utan framtid.
Man skulle nu visserligen kunna invända, att det sagda måste anses gälla
icke blott bönder utan äfven landtbefolkningen öfver hufvud. Detta må vara san¬
ning till någon del. Men det kan dock icke förnekas att, såsom redan antydts,
bondens sjelfständiga ställning äfven rent fysiskt ger honom ett företräde framför
mera beroende befolkningslager, äfven om dessa tillhöra landtbefolkningen.
En i viss mån med föregående omständigheter sammanhängande betydelse
har bondeståndet derigenom, att det otvifvelaktigt är det bästa materialet till en
nationell försvarshär. Utom de rent fysiska egenskaper, som göra bondeståndet
särskildt skickadt härtill, har den sjelfegande landtallmogen i detta afseende det stora
företrädet framför andra befolkningsklasser, att den genom hela sin verksamhet är
närmare knuten till fosterjorden och hyser icke blott den allmänna fosterlands¬
kärlek man v.äl kan förvänta hos hvarje landets innebyggare utan äfven en mycket
mera utpräglad individuell samhörighetskänsla med den egna torfvan, en känsla,
som är af oöfverskådlig betydelse, då det gäller att fostra en här med sann nationalanda.
Ett annat drag hos bondenaturen, som är af icke mindre betydelse för ett
lands samhällsskick samt förhållandenas lugna utveckling, är bondeståndets sega fast¬
hållande vid traditionen samt omsorgsfullt profvande betänksamhet gent emot alla
nyheter. Genom denna sin konservatism ger bondallmogen en välbehöflig stadga åt
samhällsskicket gent emot en under mera tryckta förhållanden lefvande stads- och
industribefolknings begär efter förändringar. På samma gång bildar emellertid bonde¬
ståndet genom sin demokratiska sjelfständighet en helsosam motvigt äfven mot
storkapitalism och byråkrati.
Af stor nytta för samhället är bondeståndet äfven derigenom, att dess jord-
besittningar, vanligen varierande i storlek från de minsta lägenheter till jemförelse¬
vis stora gårdar, bilda en social stege, på hvilken en skötsam arbetare småningom
kan höja sig upp till allt större 'förkofran. Det har visat sig, att tillvaron af
möjlighet att på detta sätt vinna en förbättrad ställning för den enskilde jordbruks¬
arbetaren varit en stark sporre till trägen ansträngning och att å andra sidan sak¬
naden af dessa uppmuntrande framtidsperspektiv, så som förhållandet varit i länder,
der mindre jordbruksbesittningar förekomma i allt för liten utsträckning, ledt dertill
att jordbruksarbetaren vänder landet ryggen och emigrerar eller öfvergår till indu¬
striens tjenst. Detta har till exempel i vissa delar af Preussen ledt till sådana
olägenheter för jordbruksproduktionen att man på lagstiftningens väg och med stöd
af statsmedel sökt på konstgjord väg tillskapa mindre bondebesittningar.
BONDESTÅNDETS FÖRSVINNANDE.
57
Efter dessa mera allmänna betraktelser, afsedda att ådagalägga den djupa be¬
tydelse ett bondestånd eger för en statsorganism, öfvergår komitén till att mera i
detalj granska de direkta sociala följderna af den norrländska jordens öfvergång
från bönder till idkare af trävarurörelse.
Vill man då till en början vinna något begrepp om det antal sjelfegande,
som hittills af sågverksrörelsen undanträngts från sina jordbesittningar, har man der¬
till något material i den statistik komitén låtit införskaffa rörande sågverksaktiebolags,
andra sågverksegares och bruksegares jordbruksfastigheter. Af denna framgår, att
de nämnda fastigheterna uppgå till ett antal af omkring 17,000. Af dessa torde
dock ett antal hafva varit icke bebyggda skogsfastigheter eller nybyggen, som • af
kronan upplåtits direkt till bolagen, och äfven en del hemmansdelar förekomma
med så små skattetai, att de näppeligen kunna anses såsom sjelfständiga jordbruk.
Man torde emellertid icke mycket misstaga sig, om man anser, att åtminstone
12,000 bönder genom sågverksrörelsen upphört att vara sjelfegande.
Vid bedömandet af det förfång för den jordbrukande befolkningen och hela
landet, som härigenom uppkommit, har man äfven att taga i betraktande den för¬
ökning i brukningsdelar med sjelfständiga egare, som, i händelse fastigheterna ej
öfvergått till bolagen, skulle genom hemmansklyfningar och andra utflyttningar med
tiden allt mer egt rum. På dessa fastigheter kommer i stället, såsom i ett annat
sammanhang påvisats, att icke blott uppstå ett osjelfständigt arrendatorsstånd utan
äfven brukningsdelarne minskas genom den sammanslagning af dylika, som bolagen
af olika anledningar ofta företaga.
Hvilken förlust häraf uppkommer, belyses än bättre deraf, att hela antalet
sjelfegande i Norrland och Dalarne synes efter allt att döma, trots den störa minsk¬
ningen i deras jordinnehaf, hafva under senaste åren växt eller åtminstone
bibehållits vid sin numerär och att detta hufvudsakligen är att tillskrifva bruknings¬
delarnas ökning på de hemman, som ännu finnas qvar i den jordbrukande befolk¬
ningens besittning. Några bestämda siffror kan emellertid komitén ej lemna härom.
De upplysningar, som enligt tabell 2 (Band 6 sid. 21) vinnas om att antalet »öfriga
jordegare» åren 1885—1900 vuxit från 83,262 till 99,003, äro icke vägledande.
I dessa siffror, som äro hemtade ur taxeringslängderna, ingå nemligen äfven inne¬
hafvare af sådan jordbruksfastighet, som ej är satt i mantal, eller således en mängd
sjelfegande jordtorpare och andra lägenhetsinnehafvare. Till jemförelse må dock
omnämnas, att enligt den officiella jordbruksstatistiken skulle år 1900 inom de sex
nordligaste länen det totala antalet brukningsdelar af hemman varit 83,773 samt
antalet »jordtorp och andra jordlägenheter» 24,549. Emellertid bör här erinras, att
ett särskildt tillskott i jordbrukslägenheternas antal ofta uppkommit derigenom, att
i taxeringslängderna lägenhet, som förut upptagits under rubriken »annan fastighet»,
öfverförts till jordbruksfastigheternas kolumn. Särskildt egde detta på många ställen
rum i stor utsträckning vid tiden för nya väglagens trädande i kraft.
8
58
DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.
De forne bön¬
dernas öde.
Öfvergår man till att betrakta det öde, som väntar de forne bönderna, så är
det visserligen sannt, såsom från åtskilliga håll uppgifves, att en del af dessa köpa
sig bättre jordbruksfastigheter i nedre landet, men detta är dock undantagsfall
och medför i alla händelser, att säljaren tränges ut ur bondeståndet. Deremot
torde man kunna säga, att den förra egaren till bolagsgården ofta efter försälj¬
ningen sitter qvar på densamma såsom arrendator.
I afseende på arrendatorsklassens lefnadsförhållanden får komitén hänvisa till
den framställning som lemnas i det följande (sid. 61).
Af dem som icke blifva arrendatorer, flyttar särskildt i vissa trakter en del
in till städerna eller de större jernvägssamhällena, der de köpa sig gårdar och inrätta
sig för att lefva på sina räntor, kanske emellanåt i förening med alfärsspekulationer
af ett eller annat slag. Utvecklingsgången blir derefter ofta den: penningeöfvermod,
»herrskapsblifvande» och högt lefnadssätt, tvetydiga affärsförbindelser, vexelrytteri
och konkurs. En annan grupp af de forne bönderna finner landthandlarens kall
så tilldragande, att de utan ett begrepp om affärer eller bokföring icke draga i
betänkande att egna sig åt dylik verksamhet. Följderna häraf äro lätta att förutse.
När dylika landthandlande öfverallt uppstå, blir konkurrensen snart öfvermäktig
äfven den klokaste affärsman, och det dröjer ej länge, innan de mindre rutinerade
finna, att de måste inställa sina betalningar. Men innan det gått så långt, har
den ruinerade affärsmannen emellertid ofta hunnit utföra ett arbete af föga upp¬
bygglig art. För att få så stor omsättning som möjligt måste han lägga an på
att skaffa afsättning äfven för andra artiklar än de förnödenheter, som erfordras
för ortens nödtorftiga behof. Han börjar derför skaffa sig en del onyttigt och
öfverflödigt kram, lyx- och njutningsföremål af olika slag, med grann och lockande
utstyrsel; och det är honom tyvärr allt för lätt att med dessa kittla böndernas
köplust och vinna marknad. På detta sätt utöfva landthandlandena ett i hög grad
demoraliserande inflytande. Det är betecknande att iakttaga de rop på närings¬
frihetens inskränkande i afseende på landthandeln, som höjas öfverallt i Norrland,
och som mångstämmigt förnimmas i de till komitén inkomna svaren. Fandthandeln
i de former den på senaste tider antagit betraktas häri såsom en slags kräfta på
samhället, som utbreder sig i det tysta, förgiftande folkets blod och medförande
ett försvinnande af den gammaldags enkelheten och ett utrotande af den forna
husbehofshemslöjden.
Naturligtvis är det äfven andra element än de forna bönderne, som bidraga
till landthandlareklassens rekrytering, men de bönder, hvilka sålt sina hemman, hafva
särskildt lätt att öfvergå till detta yrke, då de i köpeskillingen för hemmanet hafva
det nödiga kapitalet för affärens igångsättande.
Så har man emigranternas grupp. Ett stort antal af de bönder, som sålt
sin jord, använda köpeskillingarne till att bestrida kostnaderna för sitt förflyttande
till en annan verldsdel och sin bosättning derstädes. Emigrationen är icke alltid
DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.
59
i och för sig ett ondt. Den kan visserligen vara ett symptom af en samhälls-
sjukdom, öfverbefolkning, men den är då gagnelig, ty den bidrager till att reducera
folkstocken till en nivå, som är afpassad efter underhållsmedlen; den är i detta
fall en nyttig åderlåtning. Men emigrationen kan också vara en skadlig blodför¬
lust, och sådan är den utan tvifvel i Norrland. Särskildt påtaglig är emigrations-
lusten bland barnen till bönder, som afyttrat sina gårdar. Bland dessa finna de
talrika emigationsagenterna de lättast påverkade elementen. För emigrationen bär
naturligtvis bolagens fastighetsförvärf icke hela skulden, men det underlättar den
genom lockande köpeanbud för jorden och det befordrar den genom att inskränka
marknaden å lämplig jordbruksjord.
Till sist må äfven några ord egnas åt en fjerde rigtning, i hvilken de förra
egarne till af bolagen förvärfvade hemman söka sin utkomst. Det förekommer
nemligen, att åtskilliga af dessa fullständigt öfvergå i bolagens tjenst, der de blifva
bolagen af ovärderlig nytta såsom mellanhänder vid bolagens fortsatta inköp af
bondejord. Mot dessa ådagalägga bönderna icke samma grad af misstänksamhet
som mot underhandlare af herremansklass, och genom sin detaljkännedom angående
personer och förhållanden inom orten blifva de i stånd att till bolagens fördel
afsluta många affärer, som eljest ej skulle kommit till stånd.
För egen del kommer nog denna grupp till relativt välstånd, men den är
likväl till sin beskaffenhet ganska betänklig, då dess verksamhet till stor del går
ut på bondeståndets fortsatta försvagande.
I detta sammanhang ligger det nära till hands att efterforska, hvart i all¬
mänhet den för ett såldt bondehemman bekomna köpeskillingen tager vägen, och
i hvad mån denna kan bilda underlaget för en sjelfständig ekonomi. I detta af¬
seende har komitén låtit utsända frågan »Flvilka erfarenheter gifvas om användningen
af de penningar, som inflyta genom böndernas försäljning af sina skogshemman?»
(Frågan 30 Band 5 sid. 496).
Svaren på denna fråga äro mycket vexlande. En del bönder använda
penningarne till inköp af nya fastigheter. I ett stort antal fall sägas köpeskillingarne
åtgå till gäldande af de skulder, hvilka hufvudsakligen vållat försäljningen. Blir
något öfver, är det i allmänhet så litet, att det »icke är något att hushålla med»,
utan användes till bestridande af de nödvändiga lefnadsbehofven. I icke så få fall
är emellertid köpeskillingen så stor och skulderna så obetydliga, att kapitalisering
eger rum, och det finnes i detta fall äfven exempel på att man inskränker sig till
att använda kapitalets årliga afkastning.
Gent emot dessa mera gynnsamma erfarenheter har man å andra håll endast
att förmäla om sorgliga följder af det plötsligt uppkomna penningeöfverflödet.
Detta alstrar lättja och ökade lefnadsbehof, begär efter lyx, rusdrycker och spel
o. s. v., hvilket allt bidrager att mycket snart göra en ända på penningekapitalet.
Ovan att handskas med penningar inlåter sig den forne bonden på spekulationer,
6o
DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.
hvilkas bärighet han icke kan bedöma, och resultatet blir detsamma, penningarne för¬
svinna inom kort. »Skogspenningar», svaras det från en socken, »förtära sig sjelfva,
och finnas andra penningar i huset, dit de inkomma, så förtära de dem också.»
Uppställer man de afgifna svaren, försåvidt de härröra från socknarne eller
länsmansdistrikten i tabellform, finner man, att användningen af köpeskillingarne för
försålda skogshemman i enlighet med ofvan angifna erfarenheter anses öfvervägande
god, eller åtminstone försvarlig, öfvervägande dålig eller vexlande i följande antal fall.
Län
|
|
Socken
|
'
|
Länsmansdistrikt
|
god eller
försvarlig
|
dålig
|
vexlande
|
god eller
försvarlig
|
dålig
|
vexlande
|
Kopparbergs...........
|
.............. 2 1
|
|
7
|
21
|
T
)
|
2
|
Gefleborgs.............
|
.................. 12
|
10
|
7
|
10
|
5
|
6
|
Vesternorrlands ......
|
.................. M
|
22
|
17
|
5
|
8
|
12
|
Jemtlands ...............
|
.................. 20
|
12
|
15
|
3
|
12
|
6
|
Vesterbottens .........
|
.................. 6
|
8
|
9
|
4
|
8
|
9
|
Norrbottens ...........
|
...............I
|
6
|
6
|
4
|
5
|
2
|
|
Summa j 74
|
61
|
6 1
|
47
|
41
|
37
|
Af denna tabell framgår alldeles tydligt, att å ett mycket stort antal platser
allmogen icke varit vuxen uppgiften att förvalta den kontanta valuta den erhållit
för sina hemman på sådant sätt, att den kunnat lända till varaktigt gagn.
Af de svar, som afgifvits af öfriga grupper af tillfrågade, framgår fullständigt
samma hufvuddrag, som af de i tabellen upptagna svaren från socknarne och läns¬
männen. I de flesta trakter förstår ej den forne bonden att bedöma storleken af
den köpeskilling han bekommit. Han tror, att den aldrig kan taga slut. Han
får begär att lefva så beqvämt som möjligt, och hans sämre sidor träda fram i
dagen. Allt detta i förening med hans oförmåga att reda sig i det intrigspel, som
bedrifves af alla dem, hvilka i honom se ett lätt plockadt byte, leda dertill, »att de
kontanta penningarne så småningom gå förlorade, och att barnens arf i allmänhet
blir ingenting annat än en vana vid ett lefnadssätt, som förstört det mesta af hvad
förfädren lemnat efter sig».
Naturligtvis gifvas vackra undantag, och det finnes byggder, der befolkningen
har qvar den betänksamma sparsamhet, som är bondeståndets tryggaste värn.
Särskildt Kopparbergs län och vissa delar af Gefleborgs län synas i detta som i så
många andra afseenden intaga en fördelaktig undantagsställning.
Med afseende å tabellen bör emellertid anmärkas, att då densamma är upp¬
ställd för att visa den vanliga följden för en bondes ekonomi af en fastighetsför-
DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE. 6l
säljning, såsom god användning af köpeskillingen måst upptagas äfven densammas
anlitande till afbetalning å skulder. Man kan derför icke begagna de i kolumnerna
för god användning upptagna tal såsom bevis på, att de forne böndernas ekonomi
öfverhufvud i de trakter, hvarifrån dessa svar afgifvits, är god. Tvärtom finnes det
i denna kategori kanske de allra fattigaste, men denna fattigdom är en följd icke
af sjelfva hemmansförsäljningen utan af omständigheter, som föregått densamma.
En af följderna af bolagens fastighetsförvärf är uppkomsten af ett talrikt
arrendatorsstånd. Komitén har i det föregående (sid. 38) lemnat en framställning
af dessa arrendatorer från synpunkten af deras lämplighet såsom jordbrukare. Här
gäller det att undersöka dessa arrendatorers så att säga mera personliga förhållanden,
deras ekonomiska och sociala ställning.
Om arrendatorernas ekonomiska villkor kan man vinna en föreställning genom
att granska svaren å första delen af frågan 22 (Band^ 4 sid. 298). »Hvilken
ställning kunna arrendatorer af bolagshemman sägas intaga i ekonomiskt afseende?».
Dessa svar synas kurma hänföras under följande grupper.
Antal socknar och länsmansdistrikt, i hvilka arrendatorernas ställning i
ekonomiskt afseende anses i allmänhet
|
.
God
|
Någor¬
lunda god
|
Mindre
god
|
Dålig
|
Mycket
dålig
|
Socknar.
|
|
|
|
|
|
Kopparbergs län.....
|
3
|
8
|
3
|
6
|
1
|
Gefleborgs ,,
|
0
D
|
7
|
6
|
4
|
— :
|
Vesternorrlands „
|
2
|
3
|
16
|
2 1
|
3
|
Jemtlands „
|
—
|
4
|
12
|
22
|
5
|
Vesterbottens ,,
|
—
|
1
|
5
|
9
|
s i
|
Norrbottens ,,. ......
|
—
|
2
|
2
|
9
|
|
Summa
|
8
|
25
|
44
|
7i
|
14
|
Länsmansdistrikt.
|
|
|
|
|
|
Kopparbergs län......
|
4
|
8
|
5
|
1
|
0 1
|
Gefleborgs ,,
|
4
|
5
|
4
|
7
|
1
|
Vesternorrlands ,, .....
|
—
|
3
|
6
|
9
|
1
|
jemtlands „ .....
|
—
|
3
|
8
|
8
|
— ’
|
Vesterbottens ,, ......
|
—
|
1
|
3
|
11
|
2
|
Norrbottens '
|
1
|
1
|
2
|
4
|
1
|
Summa
|
9
|
21
|
28
|
40
|
8
|
Bolagen och
deras arren¬
datorer.
Ö2
DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.
Såvidt af tabellen framgår, skulle ställningen vara mera gynnsam i de två
sydligaste länen än i de öfriga. Detta torde bero dels derpå, att arrendesystemet
här sedan äldre tider haft en viss stadga, och att jordegarne egna sina arrendatorer
större omtanke, dels särskildt beträffande Kopparbergs län derpå, att hemmansdelarne
äro så små, att de oftast arrenderas af en granne, som sjelf eger jord.
Såväl denna tabell, som de i hufvudsak dermed öfverensstämmande svaren
från öfriga tillfrågade äfvensom de fakta, som i det föregående blifvit anförda,
tvinga till den slutsatsen, att det stånd af arrendatorer, som bildats af forne sjelf-
egande bönder, är i ett stadigt sjunkande såväl hvad angår jordbrukshåg som ekono¬
miska villkor. När man uppnått den tid — och denna kan tyvärr komma plötsligt
nog — då på grund af reducerade skogstillgångar afverkningsförtjensterna i skogarne
blifva afsevärdt förminskade, när alltså arrendatorernas förnämsta inkomstkälla sinar
ut i den hastiga progression, som blir en följd af att icke blott mindre antal
arbetare behöfvas i skogarne, utan äfven arbetslönerna i följd af den qvarstående
oförminskade konkurrensen kunna neddrifvas, då har man att motse en tid af all¬
varliga sociala svårigheter. Får utvecklingen fortgå såsom hittills, har man då efter
all sannolikhet ett utarmadt arrendatorsstånd på en jord med tynande jordbruk.
För ett återgående till mera intensivt jordbruk är tiden då säkerligen försutten,
ty arrendatorsklassen har sannolikt vid denna tidpunkt ännu mindre ekonomisk
förmåga än nu att vänta ut de år, som erfordras för att bringa upp jordbruket
till dess fulla afkastningsförmåga.
Till dessa beklagliga förhållanden med afseende på den befolkningsbestånds-
del, som utgöres af bolagsarrendatorerna, bör läggas ännu ett.
Med nuvarande nästan fullständigt fria arrendelagstiftning står det i jord-
egarens makt att sätta arrendatorn i ett beroende och ett osäkerhetstillstånd som
icke kan annat än i hög grad menligt inverka icke blott på hans arbetshåg utan
äfven på hans allmänna trefnad. Det tillskapas på detta sätt småningom öfver hela
norra Sverige ett missnöj dt folkelement, ett förhållande som alltid är socialt betänk¬
ligt, när missnöjet verkligen icke kan anses sakna grund. Så erhålla arrendatorerna
ofta icke några skriftliga kontrakt. Lemnas åter dylika kontrakt, äro dessa ofta
uppfyllda af mer eller mindre tyngande villkor. I de, vanligen tryckta arrende-
kontraktsformulär, komitén från trävarubolagen fått sig tillsända, förekomma
t. ex. sådana bestämmelser som, att arrendet förverkas, ofta med skyldighet att
afflytta genast vid tillsägelse, »om arrendatorn icke hörsammar de bud och befall¬
ningar, som ifrån förvaltningen utgå», »om bolaget finner skäl till missnöje emot
arrendatorn», »om arrendatorn vid laga domstol tilltalas för brott» (sålunda oberoende
af om brottslighet verkligen föreligger), »om arrendatorn enligt jordegarens förmening
brister i uppfyllandet af föreskrifna skyldigheter» o. s. v. I regel får kontraktet
ej intecknas. Arrendatorn är emellanåt skyldig att på tillsägelse förrätta skjutsning,
forkörning eller annat arbete åt jordegaren, och angående priset för sådant arbete
DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.
63
finnes ibland viss taxa i kontraktet, men understundom säges, att arbetet betalas
efter gångbart pris eller »efter de priser, som af bolaget bestämmas». Exempel
finnes på att såsom äfventyr för underlåtenhet härutinnan stadgats viss plikt, eller
att jordegaren är berättigad att »låta annan person på åbons bekostnad med åbons
dragare verkställa arbetet», men i de flesta fall synes äfventyret vara arrenderättens
förverkande. I många kontrakt förbjudes arrendatorn att arbeta åt andra. Ibland
föreskrifves, att arrendatorn ej får idka handel af något slag eller befatta sig med
köp af skog, skogsprodukter, eller annat, som har gemenskap med den af jord¬
egaren bedrifna trävarurörelsen. Någon gång stadgas, att arrendatorn icke utan
skriftligt tillstånd får vistas å annan ort, och att han icke får utan lof bortbyta
eller försälja dragare eller öfriga husdjur; att han och hans folk icke få hålla
hundar m. m. Vidare förekommer stadgande, att arrendatorn icke är berättigad
till ersättning för skada, som genom skogsafverkning eller flottning åstadkommes
å till egendomen hörande slåtter eller stränder. Sällan får arrendatorn idka jagt
å egendomen och äfven med afseende på rätten till fiske förekommer inskränk¬
ningar. Till- och afträdessyn skall, om den öfverhufvud eger rum, i många fall
förrättas af personer utsedde af jordegaren ensam 0. s. v. Legan bestämmes icke
sällan på ett sådant sätt, att arrendatorn ej fullt kan öfverskåda den skyldighet
han ikläder sig. Man bestämmer nemligen, att arrendatorn skall såsom lega utgöra
födoråd och utskylder. Derjemte förekomma mycket ofta i kontrakten bestäm¬
melser, afseende att till förmån för jordegaren inskränka arrendatorns kommunala
rösträtt. (Se svaren å frågan 20 Band 4 sid. 247.) Bestämmelser af sistnämnda
slag torde väl vara i och för sig ogiltiga, men de lära ändå oftast hafva åsyftad
verkan, så tillvida, att arrendatorn underlåter att vidtaga de åtgärder, som erfordras
för att han skall blifva i röstlängderna införd.
Nu kan visserligen invändas, att en stor del af de till komitén insända
kontraktsformulären icke innehålla andra villkor än som synas fullt befogade och
att de stränga bestämmelser, som här och hvar i andra kontrakt förekomma, icke
torde vidare eftertryckligt tillämpas.
Detta må vara en sanning, men dervid må dock erinras till en början, att
om det verkligen ligger i något bolags intresse att mot sina arrendatorer göra
gällande ett husbondevälde af den ingripande beskaffenhet, som funnit sitt uttryck
i nämnda bestämmelser, då lärer bolaget nog dertill finna medel, äfven om kon¬
traktet i detta afseende icke gifver någon uttrycklig rätt, och vidare att en kontrakts-
bestämmelse, äfven om dess öfverträdande icke ofta medfört stadgad påföljd, dock
redan genom sin befintlighet kan på en samvetsgrann kontrahent förorsaka ett tryck
som kan verka nedstämmande.
Ett närmare ingående på en granskning af arrendatorns rättsliga ställning
har i detta sammanhang ej varit tillämnad. Komitén har endast med något bevis-
materiel hemtadt från bolagens egna kontrakt velat ådagalägga, att den norrländska
6+
BOLAGEN OCH DE ÅTERSTÅENDE BÖNDERNA.
Bolagsväldets
inflytande
pft de åter¬
stående
bönderna.
Bolags¬
väldets in-
flytande på
den öfriga
befolk¬
ningen.
arrendatorn ofta står i ett slags personligt underdånighetsförhållande till jordegaren,
som icke är egnadt att hos honom skapa den känsla af rörelsefrihet, utan hvilken
tillvaron måste förefalla mer eller mindre otillfredsställande, särdeles för den, som
förut lefvat under gynnsammare förhållanden.
Bolagsväldets inflytande på befolkningselementen yppar sig emellertid icke alle¬
nast deruti, att det af bönder skapar mindre nyttiga samhällsklasser. Bolagens
stora fastighetsinnehaf har direkt skadliga följder äfven för den fortfarande be¬
suttna allmogen och för landets icke jordegande befolkning. Med afseende på
bönderna synes det vara en allmän erfarenhet, att bolagsbesittningarne sprida kring
sig i byggderna en viss otrefnad för de öfriga jordegarne. Den nyanställde bolags-
arrendatorn blir ofta en otreflig granne. Ofta beroende samt kommen från en annan
landsända och derför utan intresse för byggden och dess traditioner, visar han sig
vanligtvis mindre tillmötesgående, när det gäller att vidtaga de åtgärder till gemen¬
samt gagn, som ständigt förekomma, der flere jordbrukare hafva egor i hvarandras
närhet. Genom sin föregående verksamhet i skogarne har arrendatorn ofta vant
sig vid ett lefnadssätt, som gör honom obehaglig för de ordentligare grannarne
och demoraliserande för de mindre karaktersfasta. I byar, der samfällighetsförhål-
landena ännu icke äro upplösta genom laga skiften, kan vidare ett jordegande trä¬
varubolag på flera sätt utöfva ett inflytande, som icke är nyttigt för de sjelfegande.
Bolaget kan t. ex. genom att hota med att begära laga skifte å en för de jord¬
brukande bönderna olämplig tid framtvinga många medgifvanden, hvartill man eljest
ej skulle beqvämat sig. Samma rätt att begära skifte har visserligen hvarje annan
jordegare i byn, men både af ekonomiska och personliga hänsyn kommer natur¬
ligtvis en enskild jordegare dervid icke att gå fram med så ringa afseende å de
öfriga byamännens önskningar som ett bolag.
Vidare kan delegare i en skogssamfällighet förhindra afverkning till afsalu
från skogstrakten, i det att för dylik afverkning fordras samtycke af alla delegarne.
Af en dylik rätt vill väl näppeligen den enskilde bonden begagna sig. För ett
bolag åter är denna vetorätt ett kraftigt och ej sällan användt maktmedel.
Äfven på många andra sätt kan ett bolag utöfva ett inflytande som verkar
underminerande på bondeståndet. I detta afseende får komitén hänvisa till hvad
som i redogörelsen öfver orsakerna till bolagens fastighetsförvärf kommer att yttras
angående de medel trävaruindustrien har till sitt förfogande att direkt framtvinga
hemmansförsäljningar eller göra bönderna mera benägna därför. Dessa makt¬
medel äro visserligen icke en följd af att bolagen ega jord, men då de hufvudsakligen
komma till användning på grund af bolagens sträfvan att förvärfva fast egendom,
måste de likväl i detta sammanhang beröras.
Det återstår nu att rikta uppmärksamheten på följderna af bolagens fastighets¬
förvärf för den s. k. lösa befolkningen, det vill säga det genom folkökningen upp¬
kommande öfverskott af menniskor, hvilka icke kunna få sin utkomst genom fortgående
BOLAGEN OCH DEN LÖSA BEFOLKNINGEN.
65
uppodling och delning af ännu befintliga bondehemman. Om man abstrakt ekonomiskt
betraktar saken, kan man visserligen råka i något tvifvelsmål, under hvilka befolk¬
ningsförhållanden den norrländska jorden producerar mest, helst man ännu icke
med full visshet kan säga, att jordbruket öfver allt kan uppdrifvas till den höjd, att
det väsentligen föder sin idkare. Men anlägger man den sociala synpunkten, fattar
man den djupa innebörden af att folkorganismen får fritt utveckla sig inom landets
territorium, inser man, att äfven hvarje ny innevånare är till en viss gräns •— en
gräns, som statskonsten har svårt att på förhand utfinna — ett slags bidrag till
det nationella kapitalet, då kan man icke annat än på det fiffigaste beklaga, om
genom eganderättsförhållandenas gestaltning konstgjorda skrankor sättas för folkets behof
att genom upptagande af ny jordbrukskultur bereda ökade existensmöjligheter. Lika
försigtigt som man i ett land af norra Sveriges naturbeskaffenhet torde böra söka
på ett artificiellt sätt framdrifva en odling, för hvilken landet kanske saknar förut¬
sättningar, fika omsorgsfullt bör man söka förekomma, att jorden bindes på sådana
händer, att den naturliga jordbrukslusten afstänges från den för jordbruk verkligen
lämpliga mark, som inom landet kan vara tillfinnandes. Man har länge ansett, att
detta mål lämpligast vinnes genom absolut frihet på fastighetsväsendets område och
man har beträffande Norrland resonerat sålunda, att om der verkligen finnes någon
mark, som lönar sig att odla, och någon person, som vill odla den, då är det
otvifvelaktigt fördel för den, som eger jorden och använder den såsom skogsmark,
att sälja den till odlingshågade. I det större direkta produktionsintresset har man
sålunda velat finna en slags ekonomisk tyngdkraft, som efter tillfälliga rubbningar
småningom skulle återföra jemnvigtstillståndet. Men man har dervid förbisett att
det i krafternas spel också finnes hvad man skulle kunna kalla en friktionsfaktor,
som betydligt reducerar verkan af denna tyngdkraft. Med afseende på den norr¬
ländska bolagsjorden består denna friktion i t. ex. bolagens lust att hafva sina be¬
sittningar lämpligt arrenderade, deras fruktan, att de nya bosättningarne skola för¬
anleda till skogstjufnad, besvärliga bolagsstämmoformaliteter vid fastighetsförsäljning,
intecknade obligationslån o. s. v.
Vill man från dessa allmänna betraktelser öfvergå till en mera direkt under¬
sökning, i hvad mån verkligen den norrländska bolagsjorden är stängd för allmogens
jordbrukslust, har man dertill ett omfattande material i svaren på frågorna 31 och
32. (Band 5 sid. 540 och 571). Med en ovanlig grad af samstämmighet ådaga¬
lägga dessa svar, att förhållandena i detta afseende äro i hufvudsak följande.
Beträffande den redan upptagna inegoj orden äro bolagen på många platser villiga
att öfverlåta densamma åt enskilde jordbrukare, men de vilja högst ogerna eller
icke alls dertill lemna den husbehofsskog, det bete och den odlingsmark, som
erfordras för att lägenheten skall erhålla för jordbruket nödiga förutsättningar. På
många ställen ådagalägga bolagen till och med en ifver att utsläppa dylika, nästan
på förhand till undergång dömda jordbrukslägenheter i marknaden, som är af
* 9
66
BOLAGEN OCH DEN LÖSA BEFOLKNINGEN.
beskaffenhet att förtjena särskild uppmärksamhet, helst som detta i väsentlig mån
underlättats genom det år 1896 införda egostyckningsinstitutet. På andra platser
deremot intaga bolagen i detta afseende en mera reserverad hållning, som synes
bero derpå, att de ännu icke riktigt kommit på det klara med, om det är för¬
delaktigt att afsåga sig det inflytande de ega öfver åbon, om denne är arrendator,
men som de skulle förlora, om han blefve sjelfegande.
Gäller det vidare att upplåta odlingslägenheter eller tomtplatser, äro bolagen
i regel dertill så ovilliga, att det på de flesta håll betraktas såsom hardt när omöjligt för
en enskild att af bolag förvärfva dylik mark, äfven om den bjudna köpeskillingen
mångdubbelt öfverstiger markens värde. Undantag från denna regel synes hufvud¬
sakligen ega rum ifråga om tomtupplåtelser till egna arbetare äfvensom der större
befolkningscentra finnas i närheten, så att tomtförsäljningen kan blifva en affär.
Äfven i fråga om tomter för allmännyttiga ändamål såsom skolor och dylikt
synas bolagen på åtskilliga orter vara tillmötesgående. Vidare tyckes det framgå
af svaren, att obenägenheten i förevarande afseende är större hos de stora solidare
bolagen än hos de mera tillfälliga. Nu kan det visserligen anmärkas, att äfven
de sjelfegande bönderna understundom äro mycket litet benägna till dylika upp¬
låtelser, och på sina ställen betraktas det till och med som en skam, om en
bonde på detta sätt tillåter intagor på sitt hemman. Men på bondehemman till¬
godoses i alla händelser behofvet af ett ökadt antal jordbruk derigenom, att
dessa hemman ofta, sedan odlingen derå af egaren utvidgats, delas emellan hans
barn, så långt de naturliga förhållandena göra detta lämpligt. I vissa trakter före¬
komma äfven torpupplåtelser temligen allmänt på böndernas hemman.
Af de omständigheter, för hvilka nu redogjorts, synes man kunna draga den
slutsatsen, att bolagens jord under nuvarande förhållanden till större delen måste
anses vara ett för den ökade folkmängden afstängdt område. Men det är icke nog
härmed. Äfven den folkstock, hvilken såsom arrendatorer å bolagens hemman, nu
hemtar åtminstone delvis sitt uppehälle af jordbruk, torde komma att småningom
förminskas. Såsom af svaren å frågan 12 (Band 3 sid. 495) framgår, förekommer det
ofta, att flera bolagshemman sammanslås till en brukningsdel, under det ett sådant
förhållande är sällsynt å bondehemman. Anledningen till denna hopläggning af hemman
under gemensamt bruk är ganska tydlig. Bolagen slippa derigenom hålla byggnader
på mer än en af de sammanlagda gårdarne och härigenom sker en afsevärd besparing
af virke. En dylik förening af flera jordbruksdelar kan väl ej med fördel ske i andra
fall än der gårdarne äro belägna nära intill hvarandra. Men i samma mån som
bolagens fastighetsförvärf ökas och bolagen alltmera arrondera sig i byarne är det
att vänta, att allt flera sammanslagningar skola ega rum, helst, såsom förut blifvit
framhållet, inegorna på ett norrländskt hemman i regel äro så små, att en förstärk¬
ning af de särskilda brukningsdelarne genom sammanslagning från de tillämnade
arrendatorernas synpunkt kan i vissa fall vara önsklig.
BOLAGEN OCH DET KOMMUNALA LIFVET.
67
I det föregående är framhållet, hurusom bolagens arrendatorer ofta icke blifvit
till mantalslängderna anmälda såsom arrendatorer och att de derför sakna den kommu¬
nala rösträtt för fastigheten, som eljest lagligen skulle dem tillkomma, ett förhållande
hvilket mångenstädes beror på direkt eller indirekt inflytande från bolagen. Att
så är förhållandet framgår utom af svaren å komiténs frågor n:ris 20 f och 22
(Band 4 sid. 247 och 298) äfven af den af Kungh Statistiska centralbyrån upp¬
rättade statistik öfver kommunalt skattskyldige år 1900, enligt hvilken antalet
arrendatorer af jordbruksfastighet och innehafvare af jordafsöndringar å tid utgjorde.
Län
|
Röst¬
berättigade
till riksdags¬
mannaval
'
|
Icke röst¬
berättigade
till riksdags¬
mannaval men
kommunalt
röst¬
berättigade
|
Kopparbergs ...............
|
172
|
980
|
Gefleborgs ..................
|
124
|
642
|
Vesternorrlands...........
|
1 3 5
|
M°5
|
Jemtlands..................
|
16 5
|
676
|
Vesterbottens ..............
|
205
|
561
|
Norrbottens..................
|
6
|
1 54
|
Att dessa siffror särskildt beträffande de tre sistnämnda länen icke närmelsevis
omfatta samtliga brukare af bolagsjord torde uppenbart framgå af en jemförelse med
förut lemnade uppgifter angående bolagsegendomarnes antal.
För bolagens fastigheter utöfvas derför i stor utsträckning rösträtten af bolagens
inspektörer, hvilka äfven, der arrcndatorerna verkligen äro i röstlängderna upptagna,
nog torde kunna med temligen stor framgång inverka på arrendatorernas hållning
vid, kommunalstämmorna.
Vidare bör anmärkas, att stadgandena om viss begränsning af den röstandes
rösträtt ej hafva samma sociala betydelse i vissa delar af Norrland som i det öfriga
riket, hvilket beror derpå, att i norra Sveriges skogsbyggder de mäktigaste röstande
bolagen ofta hafva gemensamt intresse gent emot bönderna, och att deras samman¬
lagda röstetal trots begränsningen sålunda kan bilda majoritet. I öfriga delar
af landet åter, der de stora jordegarne eljest skulle e_ga rösträttsöfvervigt, finnes
väl i allmänhet emellan dessa en viss kommunal rivalitet, som bildar en nyttig mot¬
vigt mot skadligt röstöfvervälde.
Bolags-
väldets in¬
flytande på
det kommu¬
nala lifvet.
68
BOLAGEN OCH DET KOM MUNALA LIFVET.
De exempel på missbruk i detta afseende, som kunna hafva förekommit,
torde icke behöfva framdragas, för att man skall finna, att det måste verka i hög
grad nedslående på en sjelfegande jordbrukande befolkning, om den vet, att det
kommunala afgörandet ligger i händerna på ett intresse, som i viss mån är mot¬
satt dess eget. Ännu hafva bolagen visserligen icke majoritet i ett så synnerligt
stort antal socknar, men får utvecklingen fortgå ostörd, kan situationen snart
blifva betänklig.
Härtill bör läggas, att bolagens röstvälde förstärkes derigenom att under det
en stor del af de röstberättigade sjelfegande äro bosatta på så långt afstånd från de
platser, der kommunalstämmorna hållas, att de endast undantagsvis kunna öfvervara
dessa, bolagets tjensteman i regel just bo i närheten af dessa orter, som i de
flesta fall äro socknens mest betydande.
Ett annat mycket ofta öfverklagadt förhållande är det, att ett bolag icke
uppskattas för inkomst af rörelse i kommuner, hvarifrån bolaget väl hemtar en
stor del af sitt virkesförråd, men der bolaget icke har sina sågverk och industriella
anläggningar. Kustsocknarne, der bolagen drifva sin förädlingsrörelse, få således
ett mycket stort skattebidrag från bolagen, under det skogssocknarne, der bolagen
hafva de egendomar, som bilda det materiella underlaget för deras inkomstbringande
rörelse, få nöja sig med att till skatteobjekt ega allenast bolagens genom afverk-
ningar till taxeringsvärdena ofta sjunkande fastigheter. De redan förut af naturen
lyckligare lottade kustsocknarne blifva härigenom än mera gynnade på skogs-
socknarnes bekostnad.
Till ytterligare försvagande af särskildt skogssocknarnes ekonomi bidraga
bolagen äfven derigenom, att deras arrendatorer och arbetare ofta på ålderdomen
komma fattigvården till last.
Bolagsväldet Öfvergår man till en granskning af bolagsväldets rent politiska innebörd visar
från politisk sig bolagens fastighetsförvärf hafva den betydelse, att det tillförsäkrar bolagen ett
synpunkt. aptmera y^gadt inflytande på tillsättande af landstingen och derigenom på bildandet
af Riksdagens Första Kammare. På valen till Andra Kammaren torde bolagen
deremot näppeligen komma att kunna väsentligt inverka.
I ett annat afseende ligger i bolagens stora fastighetsförvärf en beaktansvärd
politisk fara. Denna består deri, att genom aktieköp och bolagsbildning utländske
män kunna utan den för enskilde utländingars jordförvärf föreskrifna garantien af
Kungl. Maj:ts pröfning, förvärfva sig det bestämmande inflytandet öfver stora delar
af fosterlandets territorium. Med afseende på denna punkt får emellerid komitén
inskränka sig till att åberopa sin underdåniga skrifvelse af den 24 februari 1902,
hvilken finnes aftryckt bland bilagorna till detta betänkande (Band 2 sid. 35).
Bolagen och Att bolagen skulle i någon mån inverka eller vilja inverka på rättsskipningens
ratts- behöriga utöfvande, kan det naturligtvis icke falla komitén in att vilja antyda. Men
väsendet. komitén kan emellertid icke underlåta att fästa uppmärksamheten på, att allmogen
BOLAGEN OCH POLITIKEN. 69
knappast ännu är i stånd att erhålla tillräckligt juridiskt biträde vid deras många
rättskonflikter med sågverksindustrien. De dugligaste sakförarne hafva i regel mer
eller mindre fast användning i" trävaruindustriens tjenst eller engageras åtminstone
lättast af sågverksbolagen, hvilka hafva råd att utfästa de rikligaste honoraren. Den
rättshjelp allmogen kan erhålla blir derför ej sällan af underordnadt värde. Målen
blifva från dess sida illa utredda, livilket särskildt är betänkligt i mål, der såsom
i de typiska norrlandsmålen så mycket är beroende på rena bevisfrågor. Dertill
kommer, att de långa afstånden i regeln betydligt försvårar anlitandet af verkligt på¬
litliga ombud.
Komitén tror sig i det föregående hafva uppvisat, såväl att bolagens fort¬
gående fastighetsförvärf öfverhufvud måste anses vara i hög grad betänkligt, som
ock i hvilka särskilda afseenden detsamma kan väntas verka skadligt.
Innan komitén kan öfvergå till att söka utfinna de botemedel häremot, som
kunna ifrågakomma, anser sig komitén, äfven med risk att nödgas upprepa åtskilligt
af hvad i det föregående anförts, böra anställa en sammanhängande och detaljerad
undersökning rörande orsakerna till att bönderna sålt sina hemman i så oroväckande
omfattning. Endast genom en sådan undersökning torde man kunna vinna en
utgångspunkt för bedömandet af, hvilka lagstiftningsåtgärder kunna anses verksamma,
samt i hvad mån dessa kunna förväntas vara tillräckliga för att länka utvecklingen
i en lycklig riktning.
7o
ORSAKERNA TILL FÖRSALJN1NGARNE.
6. Orsakerna till böndernas fastighetsförsäljningar.
Vill man finna den allmänna förklaringen till att bönderna i Norrland och
Dalarna i så stor utsträckning sålt och fortfarande sälja sina hemman, så ligger
denna i öppen dag. Genom afvittringarne erhöllo nemligen bönderna förfogande¬
rätt öfver stora skogsmarker utan att dervid fästades några villkor, som kunde
förhindra att de åter afyttrade dessa besittningar. Såväl i följd af detta möjlig¬
görande af försäljningar som på grund af de stigande trävarukonjunkturerna er¬
höllo dessa skogar samtidigt marknadsvärde och stor efterfrågan. Bönderna ansattes
då med enträgna köpeanbud af affärsvana spekulanter, hvilka, i olikhet mot skogarnes
egare, hade blick för framtiden samt förmåga att utreda och bedöma de särskilda
skogspossessionernas verkliga värde. Det är under sådana förhållanden ej under¬
ligt, att lättheten att sälja skulle utgöra en ständig lockelse för bönderna att af
skilda anledningar afhända sig sin jord.
Granskar man nu de svar, som inkommit å den fråga komitén utställt rörande
orsakerna till att bönderna sålt sina hemman till bolagen (frågan 24 Band 4 sid. 371),
finner man snart, att man till en början nästan öfverallt gör en bestämd skillnad
emellan två olika skeden i trävarurörelsens historia. Det första skedet kan räknas
från midten af förra århundradet. När vid denna tidpunkt spekulationen, uppmuntrad
af stigande konjunkturer å trävarumarknaden, började mer än förr rikta sina blickar
på skogarne i Norrland, fann den der ett bondestånd, som med ringa anspråk på
lifvet vann sin nödtorftiga bergning af den odlade jorden i förening med hvad
som kunde erhållas genom jagt och fiske samt binäringar af ett eller annat slag.
Af de stora skogsvidder, som vid afvittringarne tilldelats de särskilda hemmanen,
drog bonden då ännu föga annan fördel än att han derå betade sin boskap samt
hemtade hvad till gårdens behof erfordrades af skogens produkter, hvarjemte tjär-
tillverkning i många trakter var en vigtig inkomstkälla. Då flottleder i de flesta
trakter ännu saknades, kunde bonden, derest han icke hade sin skog i närheten
af någon af de större elfvarne — ty _der har flottning sedan lång tid bedrifvits
— icke få sitt timmer ut i trävarumarknaden, och skogen hade under sådana för¬
hållanden för honom endast ett ringa värde. Man kan derför ej förundra sig öfver
att bonden utan allt för stora betänkligheter mottog de anbud, som från trävaru-
ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.
71
spekulanternas sida gjordes honom i afseende å hans skog, och att han, i tanke att
han gjorde en god affär, mot en i sjelfva verket ytterst obetydlig ersättning upp¬
lät afverkningsrätt — i regel på 50 år — till sina skogar. Om något förvärf
med eganderätt af sjelfva marken var ännu icke fråga, och trävarurörelsen befann
sig i ett slags försöksstadium af mera provisorisk karaktär.
Stödd på de sålunda förvärfvade skogstillgångarne och med tillhjelp af kapi¬
tal, som hufvudsakligen genom bolagsbildning hopbragtes, lyckades snart trävaru¬
industrien att möjliggöra virkets utförande i marknaden. Härvid hade i Norr¬
lands ekonomiska lif införts en ny faktor af den mest genomgripande betydelse:
skogarne hade fått värde.
Till allmogens olycka blef emellertid denna värdestegring alldeles för plöts¬
lig och alldeles för stor. Man fann sig med fördel kunna betala de mest onatur¬
ligt uppdrifna arbetslöner för afverknings- och flottningsarbetet. Ungdomen, lockad
af dessa höga arbetspriser, började vända sin håg från jordbruket till det mera om¬
vexlande arbetet i skogarne och på elfvarne, och under det obundna lifvet derstädes
började ett alltmer omkring sig gripande sjelfsvåldigt och slösaktigt lefnadssätt,
under hvilket de höga arbetsförtjensterna hastigt konsumerades. Den äldre genera¬
tionen åter, som i de penningar, med hvilka afverkningsrätten betalats, såg en rike¬
domskälla, berättigande till vällefnad, lät sig allt för villigt i denna riktning på¬
verkas af de yngre och Norrlands allmoge kom sålunda i många trakter att antaga
ett lefnadssätt vida skildt från dess förra anspråkslösa och sträfsamma och föga
öfverensstämmande med det, som brukar vara förunnadt ett jordbrukande bondestånd,
helst under så jemförelsevis ogynnsamma naturförhållanden som Norrlands.
På samma gång som lefnadsbehofven sålunda stego, fann emellertid bonden
snart, att afkastningen från jordbruket minskades, särskildt på grund af svårigheterna
att i konkurrensen med trävarurörelsen erhålla nödiga arbetskrafter, och då de
medel han bekommit genom sin skogsförsäljning mot förmodan snart smält bort,
fann han sig föranlåten att fortsätta på den väg han en gång inslagit och lät förmå
sig att undan för undan upplåta afverkningsrätten till nya områden, till lägre
dimensioner eller på förlängda tider.
Trävarurörelsens första skede karakteriseras alltså af följande sociala fenomen:
böndernas skogsmark belastas med afverkningsrätter, jordbruket försvåras, hågen för
jordbruk minskas och allmogen får alltmera en falsk lefnadsstandard.
Den andra perioden i trävaruindustriens historia tog sin början, då skogs-
spekulanterna kommo till insigt om, att deras näring egde framtiden för sig och
i öfverensstämmelse härmed för att göra sig mera oberoende af konkurrensen
om råvaran började söka att med eganderätt förvärfva skogsmark i så stor
utsträckning som möjligt. Att trävaruindustrien i så öfverraskande omfattning
kunnat förverkliga denna sträfvan, beror till stor del på efterverkningar af hvad,
på sätt ofvan nämnts, tilldragit sig under det föregående utvecklingsskedet. Men
7 2
ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.
äfven andra orsaker gifvas. Då komitén nu öfvergår till en närmare undersökning
af dessa orsaker, sådana de utvecklats i de inkomna svaren å komiténs ofvannämnda
fråga, bör till en början framhållas, att det är af särskild vigt att söka utröna, i
hvilken omfattning böndernas fastighetsförsäljningar varit af omständigheterna mera
eller mindre nödvändiggjorda, i hvilken mån de väl ej varit nödvändiga, men dock
kunna anses hafva varit från ekonomisk synpunkt berättigade, samt till hvilken grad
slutligen bönderna i helt och hållet oträngdt mål afhändt sig sina hemman.
Såsom en af hufvudorsakerna till den anmärkta företeelsen nämnes från ett
stort antal socknar svårigheter af ett eller annat slag, hvarmed jordbruket har att
kämpa. Oftast anföres i detta afseende de höga arbetslönerna, men från åtskilliga
håll klagas äfven öfver jordmånens karghet eller klimatets hårdhet äfvensom obe¬
qvämt läge på vissa egor samt dåliga kommunikationer. Från vissa trakter af
Kopparbergs län, der stark jordsplittring är rådande, uppgifves denna vara en mäktigt
bidragande orsak till böndernas benägenhet att afhända sig sin jord. På många håll
finner man jordbrukaren allt för tyngd af skatter och andra onera eller i hemmanet
intecknade födoråd. I de delar af landet, der på senare tider nybyggesanlägg-
ningar förekommit, är det ibland svårighet att fullgöra nybyggesvillkoren, som föran-
ledt nybyggets försäljning, och på de orter, der dispositionsrätten till skogen är in¬
skränkt och afsaluafverkning får ega rum allenast efter utsyning, klagas öfver, att
man till en början, innan hemmanet undergått afvittring eller innan skogen efter
slutad afvittring blifvit behörigen uppskattad, tilltog dessa utsyningar med sådan
försigtighet, att bonden åtnjöt allt för liten inkomst från skogen och fann det nödigt
att sälja hemmanet, helst det köpande bolaget, som väl förstod såväl att beräkna
skogsanslagets storlek som ock att dettas fulla afkastning komme att utsynas, sedan
skogen hunnit uppskattas, för hemmanet kunde betala ett pris, som syntes bonden
högt. I åtskilliga fall synas nu nämnda förhållanden hafva bragt bonden på sådant
obestånd, att hemmanets försäljning skett under trycket af en eljest omedelbart före¬
stående exekutiv auktion. Men de särskilda svaren gifva dock ej anledning antaga,
att bondeståndet i allmänhet redan nu skulle vara tyngdt af en så öfverväldigande
skuldbörda. Tvärtom förefaller det som om bonden i regel ganska snart, sedan
han börjat märka, att hemmanets afkastning icke förslår till hans årliga utgifter,
finner sig föranlåten till hemmanets försäljning i förhoppning att bättre kunna reda
sig med köpeskillingen.
En annan med den nu anförda nära sammanhängande bevekelsegrund till
försäljning eger hemmansegaren, om från hans skog under någon längre tid upp¬
låtits afverkningsrätt till skog, som hindrar fastighetens egare att der drifva afverk-
ning till afsalu, eller afverkningsrätt till så små dimensioner, att han vid kontrakts¬
tidens utlöpande återfår skogsmarken så afverkad, att under längre tid afsalu¬
afverkning derstädes icke kan bedrifvas. I båda fallen representerar skogsmarken
för bonden ett dödt kapital, å hvilket han under längre tid icke kan draga någon
ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.
73
ränta. Under denna tid måste han deremot icke desto mindre betala skatt äfven
för den del af hemmansvärdet, som representeras af skogen. Om nu bondens
ekonomi är sådan, att han utan afkastningen af detta döda kapital icke kan reda
sig, är det naturligtvis förklarligt, om han säljer sitt hemman. I åtminstone de
fyra nordligaste länens skogsbyggder är detta en synnerligen ofta återkommande
anledning till hemmans försäljning enligt hvad de inkomna svaren nogsamt gifva
vid handen. Ytterst är naturligen förhållandet att hänföra till den omständighet,
att de särskilda hemmanen i jordbruksafseende ofta icke äro nog gifvande för
att med nutidens stegrade anspråk på lifvet kunna lemna brukaren full bergning.
På gränsen mellan de tvungna och de frivilliga försäljningarna stå de för¬
säljningar, som ega rum, när fastighet i arf tillfaller flera samarfvingar. Från
bortåt ett femtiotal kommuner, hufvudsakligast inom Vesternorrlands, Jemtlands
och Vesterbottens län angifvas svårigheter vid arfskiften vara en af de förnämsta
anledningarna till att bondehemman förekomma å fastighetsmarknaden. Det synes
särskildt i trakter, der skogsanslagen äro stora, i allmänhet vara svårt att finna någon
af arfvingarna, som är villig att öfvertaga hemmanet genom de andras utlösande
efter det pris hemmanet kan anses komma att betinga i händelse af försäljning
å offentlig auktion. Följden blir, att hemmanet afyttras på dylik auktion, dervid
i många fall något bolag stannar för högsta budet. Från vissa trakter omtalas, att
föräldrar ofta redan i lifstiden sälja sina hemman för att med undvikande af arf-
skiftessvårigheter kunna gifva sina barn lika arfslott i penningar. Arfskiftessvårig-
heternas betydelse för den föreliggande frågan kan näppeligen öfverskattas, helst
all i enskild bondehand varande jord förr eller senare kommer att blifva under¬
kastad dessa svårigheter. Att bonden för att förekomma hemmanets öfvergång i
bolagshänder vid blifvande arfskifte, redan under sin lifstid säljer hemmanet till ett
af barnen, förekommer i vissa trakter, men har visat sig föga verksamt, då för¬
säljningen vanligen sker mot så billigt pris, att den nya åbon mycket snart faller
för frestelsen af de högre köpeskillingar, som bjudas af bolagen.
Öfvergår man derefter till de försäljningar, som icke kunna anses hafva
varit nödvändiga, är det såsom nämndt af intresse att skilja emellan dem, som
varit, åtminstone i bondens ögon, ekonomiskt berättigade och dem, som föranledts
af andra bevekelsegrunder än ekonomisk omtanke.
Genomgår man de komitén tillhandakomna svaren, finner man såsom en af
de förnämsta orsakerna till bondejordens försäljning minst lika ofta som skuld¬
sättning och obestånd angifvet, att »bonden ansett sig hafva fått bra betaldt»
eller såsom det ofta uttryckes att det »varit så lätt att få sälja».
I många fall nämnes visserligen, att köpeskillingen i sjelfva verket varit all¬
deles för låg, hvilket under en period med stigande trävarukonjunkturer och när
det gäller en jemförelsevis mindre affärsvan och godtrogen folkklass, hvilken icke
eger samma förmåga som fackmännen att uppskatta skogens värde, är lätt förklarligt.
74
ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.
Många af de svarande nämna emellertid uttryckligen, att numera jordens verkliga
värde ganska allmänt inses och att ofta den erbjudna köpeskillingen är större än
det kapitalbelopp, å hvilket den afkastning bonden förmår draga af hemmanet
lemnar skälig ränta. Skulle så vara förhållandet, ökas faran för bondeståndets för¬
svinnande, ty det har alltid visat sig vara i hög grad ödesdigert för detta stånd,
när i ett land marknadsvärdet å fastighet i afsevärd grad öfverstigit dess afkast-
ningsvärde i bondehand. Att denna divergens i värden kunnat uppkomma, beror
naturligen antingen på att trävarubolagen äro i stånd att draga större afkastning
af hemmanet än bonden, eller att bolagen i afvaktan på stigande konjunkturer för
jorden betala spekulationspris. Företeelsen är emellertid i hvarje fall beroende på
rent ekonomiska orsaker, hvilka kunna vexla med konjunkturerna och kan derför
möjligen vara af mera öfvergående betydelse än till exempel motsvarande förhål¬
lande i England, der vissa med folklynne och samhällsskick sammanhängande om¬
ständigheter gjort den större jordbesittningen förenad med en mängd ideela och
sociala fördelar och förlänat jorden ett artificiellt värde, som vida öfverstiger
afkastningsvärdet och varit en af hufvudorsakerna till bondeståndets försvinnande
derstädes.
Slutligen gifva de inkomna svaren vid handen, att, såsom det synes i stor
omfattning, fastighetsförsäljningar ske, hvilka hvarken kunna förklaras på grund af
nödtvång eller ursäktas såsom från ren affärssynpunkt fördelaktiga, utan måste
anses bero på trötthet vid jordbruket och begär efter ombyte och förment högre
lefnadsställning.
Man kan icke sluta ögonen för det faktum, att det norrländska bonde¬
ståndet under senaste årtionden mångenstädes märkbart skiftat skaplynne. I mycket
kan detta visserligen anses såsom ett utslag af tidsandan och den allmänt stigande
bildningen, som kräfver ett omvexlingsrikare lif och medför en växande lust till
försök i nya riktningar; och i mycket sammanfaller rörelsen alltså med den i så
många andra länder iakttagna folkströmningen från landet och åkerbruket till städerna
och industrien. Men mycket torde ändå återstå att förklara, och förklaringen kan
icke gerna vara någon annan än den, att bondeståndet icke varit moget för mot¬
tagandet af så öfverflödigt rika inkomstkällor som dem, hvilka öppnats med skogens
plötsliga mångdubbling i värde.
Undersökningen af orsakerna till den pågående minskningen i bondeståndets
jordbesittning i Norrland och Dalarne är emellertid icke fullständig utan ett
skärskådande af hvilket inflytande den andra parten vid fastighetsförsäljningarna,
de köpande bolagen och trävaruspekulanterna, utöfva på rörelsens fortgång, i hvad
mån alltså dessa ega i sin makt att framkalla eller påskynda böndernas beslut att
sälja sin jord. I trävarurörelsens första tider har, efter hvad det vill synas, skogs-
spekulanternas till vägagående vid sjelfva aftalets uppgörande icke alltid varit fullt
korrekt, och man har begagnat sig af mer eller .mindre tvetydiga ombud, hvilka
ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.
75
för att förmå jordegaren till en önskad försäljning användt medel af i hög grad
förkastlig beskaffenhet. Numera tyckes dock förhållandet i detta afseende väsent¬
ligen olika. Ytterst sällan framkastas i de afgifna svaren beskyllningar i denna
riktning. Deremot är man temligen allmänt öfverens om, att bolagens ombud äro
i hög grad skickliga underhandlare, som med stor rutin förmå att framhålla för-
delarne för egaren af en försäljning och, hvad som är mera betänkligt, man an¬
klagar från flera håll bolagen för att drifva en systematisk politik afseende dels att
i allmänhet bereda jordmånen för framtida förvärf dels att i det särskilda fallet för¬
sätta bonden i en sådan situation, att hans benägenhet att sälja sitt hemman väsent¬
ligen ökas. I de trakter, der bolagen ega enskilda flottleder och följaktligen
bestämmanderätt öfver flottningsafgifterna, hafva de naturligen ett afgörande inflytande
på värdet af de enskilda skogstillgångar, hvilkas utförande i marknaden är beroende
af flottleden, och den utväg, som står den enskilde skogsegaren öppen, eller att
söka vattendragets insynande till allmän flottled, är i många fall temligen illusorisk,
då såsom komitén i ett annat sammanhang vill närmare omförmäla, flottledens förra
egare icke sällan vetat genomdrifva den allmänna flottledens ordnande på sådant
sätt, att den enskilde bonden i alla händelser fått vidkännas allt för dryga flottnings-
kostnader för sitt virke.
För att lättare få. den enskilde jordegaren i sin makt visa, efter hvad från
många håll anföres, skogsspekulanterna en stor beredvillighet att försträcka honom
penningar eller lemna honom så stora förskott å afverkningsförtjensten, att han
vid sluträkningens uppgörande befinnes häfta i skuld till arbetsgifvaren, och detta
får fortgå, till dess bonden blir så skuldsatt, att han nödgas sälja sitt hemman.
Ett synnerligen kraftigt och på ett stort antal platser användt maktmedel
ega bolagen i skiftesvitsordet. Vill ett bolag förvärfva mark i en oskiftad by eller
i ett hemman, söker det först komma åt någon mindre del deraf och betalar då
gerna för densamma ett uppenbart öfverpris. Såsom egare af detta skattetal, har
bolaget sedan makt att påkalla laga skifte eller hemmansklyfning och fruktan för
de dermed förknippade kostnaderna är så stor, att bönderna, helst om de förut
upplåtit afverkningsrätten å sin skog och derför sakna' utvägar att uppbringa nödiga
medel, föredraga att sälja sina fastigheter, en anledning till försäljning, som upp-
gifves från en mängd håll. Ett bolag, som är delegare i en by med stora
samfälda skogstillgångar, behöfver emellertid i många fall icke ens begära laga
skifte för att få situationen i sin makt. Då från samfäld mark afsaluafverkning
icke får ega rum utan samtliga delegåres bifall, kan nemligen bolaget genom att
vägra dylikt bifall på behaglig tid afstånga de öfriga delegarne från afkomst af
skogen. Dessa äro då visserligen berättigade att söka laga skifte, men som detta
i vanliga fall, särskildt i vissa trakter af Norrland, der skifteslagen äro oerhördt
stora, är en ganska vidtutseende förrättning, sträckande sig öfver en lång följd af
år och åtföljd af dryga kostnader, fruktar bonden af helt naturliga skäl i hög
76
ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.
grad att påkalla utbrytning af sin del ur samfälligheten och börjar underhandla om
försäljning.
Men äfven i skiftade byar saknas icke för en hänsynslös delegare medel att
inverka på de öfriga. Så omtalas, hurusom på åtskilliga ställen bolag för att få
köpa ett skogsskifte beläget emellan bolag tillhöriga marker hotat med att kalafverka
dessa. På grund af den långsträckta form, som vid de laga skiftena vanligen till¬
delats skogslotterna, skulle genom en dylik afverkning bondens skog blifva till
sådan grad utsatt för att skadas af storm och torka, att bonden finner den bästa
utvägen vara att i tid sälja skogen. Ett af de effektivaste medel att påverka ortens
befolkning ega emellertid bolagen deruti, att de i vidsträckt mån disponera öfver
afverknings-, timmerdrifnings- och flottningsförtjensterna. På många ställen är all¬
mogen i mer eller mindre mån beroende af dessa förtjenster, och ett bolag kommer
derför ofta ganska långt, gent emot en obeslutsam försäljare endast genom att locka
med löften om höga dylika förtjenster, derest han säljer sitt hemman och sitter
qvar såsom arrendator.
Till hvad komitén i det föregående anfört till den föreliggande frågans all¬
männa utredande, har komitén nu endast att foga några slutord. Komitén finner
det nemligen angeläget att framhålla, att om än den verkställda undersökningen
gifvit vid handen, att trävaruindustriens stora jordförvärf innebära en allvarlig sam¬
hällelig olägenhet, denna slutsats icke i ringaste mån innebär ett underkännande af
den stora nytta denna industri såsom industri betraktad medför för landet. Komitén
håller emellertid före, att det gagn sågverksindustrien otvifvelaktigt gör, detta gagn
förmår den åstadkomma lika väl, utan att lägga under sig den för bondebefolkningens
existens och utveckling behöfliga jorden och förorsaka den svårbotliga skada för
samhället, som deraf härflyter.
Håller sig trävaruindustrien inom sina rätta gränser, inskränker den sig till
förädling af skogarnes produkter och de förädlade skogsalsternas afsättning på verlds-
marknaden, då kan den icke vara annat än af den största nytta äfven för den
jordbrukande befolkningen, som derförutan svårligen skulle kunna med tillräcklig
fördel vända sina skogars afkastning i penningar, och som genom industrisamhällenas
tillkomst beredes gynnsammare afsättningsvillkor äfven för jordbrukets produkter.
Komitén anser sig knappast behöfva framhålla, att man genom de förslag
komitén nu går att framlägga enligt komiténs öfvertygelse ej på något sätt kommer
trävaruindustrien till lifs i dess hufvudsakliga och nyttiga verksamhet. Att undvika
detta är så mycket angelägnare som man eljest säkerligen indirekt komme att skada
just de intressen man satt såsom sin uppgift att söka skydda.
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
77
II. Komiténs förslag och framställningar.
1. Förbud i vissa fall för bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet att förvärfva fast egendom.
Af den undersökning komitén i det föregående anställt torde tydligen framgå,
att trävaruindustriens fortgående fastighetsförvärf måste anses vara i hög grad skad¬
liga för våra nordliga landsändar, åtminstone så långt de samma beröfva bonde¬
ståndet den jord detta för sitt bestånd och sin utveckling oundgängligen behöfver.
Komitén vill ock från den allmänna utredningen (sid. 34) erinra, hurusom nämnda
industris nuvarande jordinnehaf redan år 1900 uppgick i areal till minst 5,394,837
hektar eller 34,3 procent af den i enskild besittning varande jorden och numera
måste anses betydligt ökadt, huru tredjedelen af denna jordegendom förvärfvats
under de femton åren 1885 —1900 samt huruledes den hastighet, hvarmed för-
värfvet fortgått, visat sig vara i starkt stigande. Den tanken uppstår derför sjelfmant,
att den första åtgärd man har att vidtaga är att förekomma, det dylika förvärf än
vidare fortsättas.
Härvid torde man till en början vilja ifrågasätta, huruvida icke detta mål
skulle kunna vinnas genom åtgärder, afseende att höja bondens intresse för jord¬
bruket, bispringa honom i hans sträfvan att derur draga den största möjliga
inkomst samt räcka honom en hjelpande hand vid de tillfällen, då hans situation
är kritisk, och hemmanets försäljning börjar synas honom nödig. Det finnes nog
mången, som förmenar, att man på denna undervisningens, öfvertygelsens och det
ekonomiska understödjandets väg skulle kunna förläna bonden en sådan motstånds¬
kraft mot skogsspekulanternas köpeanbud, att vidare åtgärder till hans skyddande
i detta hänseende skulle vara öfverflödiga.
Denna uppfattning kan komitén icke dela. Äfven om dylika åtgärder i någon
mån kunna bidraga att stödja bondeståndet, äro de långt ifrån tillfyllest. Några
resultat af en verksamhet i denna riktning kunna icke väntas annat än småningom
och efter år af ihärdigt arbete. Men under tiden fortgå bolagens hemmansköp,
och någon synnerligen lång tid erfordras icke för att trävaruindustrien sålunda skall
Behofvet af
ett förbud.
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
Föregående
förslag om
förbudslag.
78
kunna förvärfva den hufvudsakliga delen af böndernas nuvarande jord. Ej heller
kan det tänkas, att staten utan allt för stora ekonomiska uppolfringar skulle kunna
på ett så verksamt sätt stödja bönderna, att dessa bibehölles vid sina hemman.
Och slutligen visar den redogörelse komitén lemnat för orsakerna till hemmans-
försäljningarne, att bland dessa orsaker äfven finnas sådana, som icke kunna undan-
rödjas genom medel af ifrågavarande beskaffenhet, och att det fordras en i hög
grad genomgripande förändring af en mängd förhållanden i våra nordliga landsdelar
för att man skulle kunna vänta, att den oroväckande utvecklingen i förevarande
hänseende skulle utan lagstiftningens verksamma ingripande sjelfmant afstanna.
Man måste derför söka ett medel, som på ett mera effektivt sätt omedelbart
afbryter trävaruindustriens förvärf af den jord, som bör bibehållas åt bondeståndet.
Utan att ett sådant medel kan utfinnas, är det enligt komiténs öfvertygelse icke
tänkbart, att särskildt i Norrlands skogsbyggder kunna förekomma de mindre, sjelf-
ständiga jordbrukens försvinnande.
Det medel, som i nämnda hänseende ligger närmast till hands, är att för¬
bjuda trävaruindustriens idkare att förvärfva den jord man anser höra qvarstanna
i bondebesittning.
Att denna åtgärd från de synpunkter, som ligga komitén närmast, är i hög
grad önsklig, derom anser komitén icke kunna råda något tvifvel. Det återstår
emellertid att tillse, huruvida detta medel är sådant, att rättsliga betänkligheter
kunna uppställas mot dess användande och om de olägenheter det tilläfventyrs i
andra afseenden kan medföra öfverväga det förmånliga inflytande detsamma skulle
utöfva ifråga om bondeståndets bevarande.
Innan komitén ingår på denna undersökning, vill komitén i korthet erinra,
att frågan om dylikt förbud i olika former varit föremål för statsmakternas pröfning.
Så föreslogs, såsom nämnts i det föregående, genom en i Riksdagens Andra
Kammare 1901 väckt motion, i hvars syfte ett stort antal representanter för Norrland
och Dalarne instämde, en lag, hvarigenom bolag och förening för ekonomisk verk¬
samhet äfvensom enskild person, hvilken idkade träförädlings- eller trävarurörelse,
med hvars utöfvande följde skyldighet att föra handelsböcker, förklarades oberätti¬
gade att utom i vissa angifna undantagsfall förvärfva fast egendom å landet inom
de sex nordliga länen, der ej Konungen för visst fall dertill lemnade tillstånd. I
anledning af denna motion antog Andra Kammaren en dylik lag dock med den
inskränkning, att lagen icke skulle afse enskilde personer utan allenast bolag och
föreningar för ekonomisk verksamhet, samt att lagen skulle gälla allenast till den
1 september 1904, då man förväntade, att den allmänna utredning i norrlands¬
frågan, hvarom fråga väckts, skulle vara färdig och definitiva åtgärder med ledning
deraf skulle kunna föreslås och antagas. Första Kammarens beslut gick emellertid
i motsatt riktning, och frågan förföll för denna gång.
Frågan om en dylik provisorisk förbudslagstiftning återupptogs af komitén i
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
79
dess underdåniga skrifvelse af den 28 november 1901 (se band 2, sid. 15).
Komitén såg häri det enda medlet att kunna hindra ställningens afsevärda försämrande
under den tid, som måste åtgå, innan de vidlyftiga frågor komitén fått sig före¬
lagda blifvit på ett så uttömmande sätt undersökta, att erforderliga lagstiftnings¬
åtgärder skulle kunna föreslås.
Komiténs framställning, som af olika skäl afstyrktes såväl af Konungens
befallningshafvande i de sex norra länen som af Högsta Domstolen har icke blifvit
förelagd Riksdagen, men frågan om provisoriskt förbud mot fastighetsförvärf af
ifrågavarande slag, väcktes inom Andra Kammaren ånyo genom en motion vid
1903 års riksdag. Äfven denna gång föranledde förslaget, som antogs af Andra
Kammaren, men afslogs af Första Kammaren, icke någon åtgärd.
Då komitén nu åter anser sig böra upptaga frågan om förbud i vissa fall
för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom i
Norrland och Dalarne och dervid hemställer, att dylikt förbud — om ock, såsom
framgår af det följande, i väsentligt reducerad form — göres icke blott provisoriskt
utan gällande utan inskränkning till tiden, åligger det komitén att till bemötande
upptaga de skäl, som under frågans föregående behandling blifvit anförda emot ett
dylikt förbud, samt söka uppvisa, att dessa skäl icke kunna tillmätas den betydelse
man velat tillerkänna desamma.
Den hufvudsakliga principiella invändning, som framställts mot en lag af Betänklig-
ifrågavarande beskaffenhet är, att densamma skulle innebära en kränkning af grund-
satsen om »allas likhet inför lag», att den skulle vara en klasslag, som gynnade
en viss grupp af näringsidkare på en annan grupps bekostnad. Om denna invänd¬
ning än kunde hafva något berättigande, derest förbudet mot fastighetsförvärf afsåge
äfven enskilde idkare af trävarurörelse, saknar den hvarje fog, när förbudet utsträckes
endast till bolag eller föreningar, d. v. s. särskildt bildade rättssubjekt, hvilkas rätts¬
liga existens uteslutande beror af statens medgifvande. Det lärer icke finnas något
som hindrar, att staten vägrar bildandet af nya dylika rättssubjekt eller bestämmer, att
de redan bildade icke vidare få förvärfva rättigheter af det ena eller andra slaget
eller nya rättigheter öfverhufvud.
Dylika förbud äro långt ifrån ovanliga i lagstiftningens historia. Särskildt
kan i detta afseende hänvisas till de i utlandet talrikt förekommande s. k. amor-
tisationslagarna (jfr redogörelsen band 2, sid. 52), som afse att förekomma, att
allt för mycken egendom hopas i de kyrkliga institutionernas hand. Och äfven
inskränkningar i bankers och andra penningeinrättningars rätt att förvärfva fastighet
förekomma såväl i vårt eget land som annorstädes. Komitén finner statens rätt i
detta hänseende vara så uppenbar, att några principiella betänkligheter derutinnan
icke kunna hysas.
Det har vidare anmärkts, att förbudet skulle vara ett obehörigt ingrepp i
eganderätten. Man syftar dervid på det förhållandet, att, om den köpstarkaste gruppen
8o
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
af spekulanter uteslutes från fastighetsmarknaden, fastighetsvärdena skulle komma att
sjunka. Att detta kommer att blifva fallet är tilläfventyrs möjligt, men att derför tala
om ett ingrepp i eganderätten är lika obefogadt som att anse, att ett dylikt ingrepp
sker, när fastighetsvärdena sjunka på grund af t. ex. ändringar i tullagstiftningen.
Härjemte bör märkas, att en sänkning af fastighetens marknadsvärde dock icke
medför någon minskning af den afkastning jorden lemnar. För en' egare som
behåller sin jord, har sålunda ett förbud i denna riktning ingen olägenhet. I detta
sammanhang bör några ord egnas åt frågan, i hvad mån en förbudslag kommer
att gagna de nuvarande, sjelfegande, mindre jordbrukarne. Det är dervid klart, att
för en jordegare, hvars ekonomi är så undergräfd, att han icke kan behålla sitt
hemman, för honom är förbudslagen till ingen nytta utan snarare till skada. Vare
sig förbudslagen finnes eller ej, måste han gå ifrån sitt hemman, och förbuds¬
lagens tillvaro kan för honom blott hafva den följd, att han för sitt hemman
möjligen får mindre betaldt än han eljest skulle fått. Förbudslagens fördelaktiga
verkningar i detta fall inskränka sig dertill, att de framtida egarne till hemmanet
blifva enskilda personer och ej bolag eller föreningar. Ingenting är i sjelfva verket
ett kraftigare bevis än detta derpå, att förbudslagen icke är någon klasslag. Det
kan synas hårdt att sålunda i någon mån uppoffra den enskildes intresse för det
allmänna ändamålet att bibehålla ett nyttigt socialt element. Men liknande åtgärder
har i alla tider statskonsten understundom varit tvungen vidtaga; och i förevarande
fall har lagstiftaren stödet för ett. dylikt ingrepp i en synnerligen utbredd allmän
opinion. Lyckligtvis är det att hoppas, att de mindre jordbrukare, som sålunda
skulle få lida för det allmänna bästa, icke utgöra något afsevärdt antal. Såsom
framgår af redogörelsen för orsakerna till böndernas fastighetsförsäljningar, ske
försäljningarna i ett stort antal fall utan att vara framtvingade af nöd. Dylika
försäljningar skulle hädanefter uteblifva, när bolagens köpeanbud icke vidare kunde
locka. Bonden tvingades sålunda att behålla sin jord. Att döma af det stora
antal f. d. bönder i Norrland, som nu gå ångerköpta, derför att de sålt sina
hemman, lärer man kunna förvänta, att detta tvång i regel kommer att lända till
bondens bästa och att han och hans efterkommande ganska snart skola komma att
med tacksamhet konstatera detta.
Man har ytterligare mot en förbudslag af ifrågavarande beskaffenhet invändt,
att densamma svårligen kan blifva effektiv. Ett bolag, hvilket trots lagen vill för¬
värfva sig, praktiskt taget, samma inflytande öfver en fastighet som vinnes genom
eganderätt, kan, säger man, låta en enskild person inköpa fastigheten samt till
bolaget öfverlemna så stora inteckningar i densamma, att bolaget, för den händelse
egaren icke ställer sig dess önskningar till efterrättelse, kan när som helst låta
exekutivt försälja fastigheten och dervid inropa den genom ett villigare redskap.
Möjligheten af dylika förfaranden till lagens kringgående för någon tid är naturligen
icke utesluten. Men att så skulle komma att ske i någon större utsträckning,
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
81
anser komitén föga troligt. Åtgärder, afseende lagens kringgående äro nemligen
alltid förenade med kostnader och besvär samt åtskillig risk, särskildt med afseende
på möjligheten af att man missräknat sig i fråga om de använda redskapens pålit¬
lighet och tillmötesgående. Det torde vidare från åtskilliga synpunkter komma att
medföra obehag för ett bolag, om det hänsynslöst skulle trotsa ett dylikt, af en
utbredd allmän opinion understödt förbud. Skulle emellertid lagen komma att på
detta sätt kringgås, får man ytterligare se till, om ej något kan göras till före¬
kommande af de missbruk, som visa sig kunna ega rum, men att för blotta möjlig¬
heten af missbruk, alldeles underlåta att begagna sig af ifrågavarande utväg, om
den öfverhufvud eljest är lämplig, synes komitén vara föga framtidsklokt.
Om man sålunda icke synes böra hysa någon större fruktan för att lagen
rskall komma att i afsevärdare utsträckning kringgås, finnes det deremot en annan
invändning, som vid första påseendet förefaller att vara af mera betänklig art. Det
kan sägas, att äfven om man utestänger bolag och föreningar från fastighetsmark¬
naden, man dermed icke har utestängt kapitalet. Är det öfverhufvud en för¬
månlig kapitalplacering att nedlägga penningar i skogsaffärer, komma säkerligen
■enskilda affärsmän att taga vid, der bolagen och föreningarne nödgas sluta. I stället
för skogsköpande bolag och föreningar skulle man få en klass af skogsspekulerande
■enskilde personer, och det kunde vara tvifvelaktigt, om man skulle hafva vunnit
på bytet.
Härtill må genmälas, att de gynnsammaste tiderna för att bilda nya framgångs¬
rika trävaruaffärer nu torde vara förbi. Att det för en gammal affär, som
förvärfvat den hufvudsakligaste delen af sina skogsdomäner för underpris, kan vara
uträkning att i konsolideringsändamål söka förvärfva ytterligare skogsmark äfven
till' de jemförelsevis höga pris, som nu begäras, är tydligt, men det är föga troligt,
att enskilda kapitalister numera skulle finna det särdeles lockande att göra skogs¬
affärer i större skala och i afsigt att för en längre framtid sammanhålla större
skogskomplexer. Deremot får man naturligtvis räkna med, att en del enskilde skogs-
spekulanter fortfarande som hittills komma att göra tillfälliga hemmansaffärer, af¬
seende att få tillfälle att på en gång tillgodogöra sig ett samladt skogskapital. I
dessa fall blifva emellertid i regel de sålunda förvärfvade hemmanen, sedan de
afverkats, snart åter försålda, och de undandragas derigenom icke bondeståndet på
samma definitiva sätt som om de ingått i de stora bolagens skogsbesittningar.
Äfven om de icke säljas, blifva de förr eller senare föremål för arfsdelningar,
som naturligen på ett synnerligen effektivt sätt motverka skadlig jordkoncentration.
Slutligen är att märka, att det numera icke torde ställa sig alldeles så lätt att
utan bolagsbildning uppbringa det kapital, som erfordras för att jorduppköp skola
kunna ske i en sådan skala, att de kunna anses medföra sociala vådor.
82
FÖRVÄRFSÖFRBUD.
Man har slutligen velat göra gällande, att ett förbud af ofvan berörda
beskaffenhet skulle verka hämmande och tillintetgörande på trävarurörelsen och
hindra uppkomsten af andra för Norrland nyttiga industrier. Dessa farhågor finner
konfitur vara obefogade. Enligt komiténs förmenande har norra Sverige redan
ett så tillräckligt antal trävaruaffärer, att man ingalunda behöfver befara, att icke
förädlings- och afsättningsrörelsen skall kunna skötas på det nationalekonomiskt
fördelaktigaste sättet, äfven om sågverksbolagen icke vidare få obegränsadt utbreda
sig öfver de i böndernas ego ännu qvarvarande jordområdena. Det torde ej råda
mer än en mening derom, att ej trävarurörelsen numera nått gränsen för skogarnas-
afkastningsförmåga. Denna rörelses ytterligare uppdrifvande genom fortgående jord-
förvärf i obegränsad omfattning kan derför icke vara önskvärd. Och då, såsom
framgår af det följande, komitén icke ansett sig böra föreslå längre gående förbud,
än som är nödigt för att åt bondeståndet bevara de egor, som lör dess framtid
äro oundgängligen erforderliga, och följaktligen en hel del skogsmark kan, om så
finnes nödigt för de nuvarande trävaruaffärernas konsoliderande få förvärfvas, synes
man icke behöfva hysa några farhågor för trävaruindustrien Hvad åter angår de
industrier, som icke äro att hänföra till sågverksrörelse eller annan rörelse, afseende
att förädla skogarnes afkastning, så lära väl dessa ej sällan vara i behof af ett
större eller mindre jordutrymme. För dylikt utrymme bör naturligtvis undantag
från förbudet alltid medgifvas.
De öfriga anmärkningar, som framställts mot föregående förslag till lagar i
förevarande syfte, hafva i allmänhet afsett detaljer i förslagen, hvilka icke åter¬
finnas i det förslag komitén nu går att framlägga. De behöfva derför icke här
upptagas till bemötande.
Om komitén sålunda af skäl, som anförts, anser en förbudslag i ofvannämnda
syfte till fullo vara motiverad af den nuvarande situationens vådor och att andra
bevis för lagens rättmätighet icke behöfva framdragas än dem, som ligga i ange¬
lägenheten af bondeståndets bevarande, vill dock komitén erinra, att mycket af
hvad som kan förefalla en och annan förhatligt i en dylik lag, måste försvinna,
om man öfvcrblickar statens förhållande till uppkomsten af de bondehemman, hvilkas.
indragande i bolagens skogsbesittningar man nu vill förhindra. Ett mycket stort
antal åt dessa hemman äro jemförelsevis sent anlagda nybyggen. (Se t. ex. den
redogörelse öfver afvittringen i Vesterbottens län, som återfinnes bland bilagorna
till detta betänkande (Band 6, sid. 107). Staten har tillåtit dessa bosättningar på
sina skogsmarker för att kunna tillförsäkra så många som möjligt af sina under¬
såtar den trygga bergning äfven ett anspråkslöst jordbruk skänker. Staten har på
mångahanda sätt med afsevärda uppoffringar understödt nybyggaren under den första
uppodlingstiden och genom ett rundligt skogsanslag sökt bereda honom tillfälle till
erforderliga biinkomster. Denna statens jordbrukskolonisation har emellertid hittills
visat sig vara mera väl menad än riktigt ledd. Staten har varit nödgad att åsev
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
83
huru dess kolonisatoriska nyskapelser undan för undan iörintats, derigenom att
nybyggena uppköpts af trävaruindustriens målsmän, huruledes man ofta på gröfsta
sätt kringgått ny byggesförfattningarnas mening för att från staten förvärfva mark
till helt andra ändamål än att, derå uppodla ett hemman. Och i viss mån lik¬
nande har utvecklingen varit på de gamla odalhemmanen. Vid afvittringarna har
staten med frikostig hand af skogsmarken tilldelat ifrågavarande hemman afsevärdt
större skogsanslag än som skäligen motsvarat de skogsrättigheter, som af ålder må
hafva tillkommit dessa hemman. Man har dervid varit ledd af syftet att stärka den
jordbrukande befolkningen och stödja jordbruket. Men äfven härvid har man miss¬
lyckats. Skogsanslagens storlek har ledt till hemmanens försäljning till skogsbolag
och denna försäljning till jordbrukets tillbakagående.
När nu staten kommit till insigt om, att dess norrländska jordbrukspolitik
på grund af otillräckligt förutseende hotar att alldeles slå fel, skall det då vara
staten förmenadt att söka på det enda sätt, som numera står till buds, hålla en
sådan hand öfver hvad som återstår af dess jordbrukskolonisation att åtminstone
denna kan upprätthållas? En förbudslag, enligt komiténs förmenande under när¬
varande situation fullt berättigad, äfven om staten aldrig egt något enda af de nu
befintliga norrländska hemmanen, bör synas så mycket mera på sin plats, då staten
afsigtligt tillskapat dessa hemman för att en jordbrukande befolkning der skulle
kunna finna sitt uppehälle.
I detta sammanhang bör också anmärkas den stora nytta en lag af ifråga¬
varande beskaffenhet skulle medföra derutinnan, att den skulle i afseende å jord,
som ännu icke eges af bolag, fullständigt hindra det utländska kapitalister under
bolagsformens täckmantel utan Kungl. Maj:ts tillstånd förvärfva ett ifrån politisk
synpunkt betänkligt intresse i svensk fastighet.
Det antyddes nyss, att tanken på en förbudslag har ett stöd uti en mycket En förbuds-
utbredd folkopinion. Denna framlyser, bland annat, på otaliga ställen i de svar lasnfhfoik-töd
på komiténs frågor, som inkommit från de särskilda socknarna. Mången har opimonon.
emellertid velat förmena, att denna opinion i mycket skulle vara åstadkommen på
konstgjord väg och utgöra ett tanklöst eftersägande af påståenden, för hvilka man
icke gjort sig fullt reda.
För att förvissa sig om, huruvida man verkligen kan spåra, att denna
insigt om skadligheten af bolagens fastighetsförvärf någonstädes äfven omsatt sig i
handling, här komitén till besvarande utställt frågan »Har genom de enskildes
åtgöranden eller allmänt initiativ i orten gjorts försök att förekomma bolagsköp?
(Frågan 26 Band 5 sid. 466). Komitén vill här anföra några exempel på de svar,
som inkommit på denna fråga. Först bör då anmärkas de, som afgifvits af en
grupp Dalasocknar, nemligen Elfdalen, Särna, Lima och Transtrand. Från dessa
omtalas, huruledes kommunerna med medel, som de erhållit från sina skogsmedels-
ionder, inköpt salubjudna hemman för att icke dessa skulle öfvergå i bolagshänder.
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
8+
I Transtrand uppgifvas de sålunda inköpta hemmanen utgöra omkring 7n af socknens
hela jordatal. Särskildt belysande för det intresse kommunerna i detta hänseende lagt
i dagen är den skildring af Lima sockens kamp mot bolagens jordförvärf, som till
komitén inkommit och som komitén låtit inflyta bland bilagorna till detta betänkande
(Band 2, sid. 107). Äfven från Orsa uppgifves, att man gjort försök att få tillstånd till
liknande åtgärder, men att anhållan derom blifvit af myndigheterna afslagen. Från
Ofvan åker meddelas, att en allmän opinion råder mot försäljning till bolag och
att de burgna bönderna i förekommande fall träda emellan för att hemman skola
kunna bibehållas åt allmogemän. Från Färila säges det, att det finnes exempel på,
att enskilde hellre sålt sitt hemman för en ringare summa åt en enskild person
än för en högre åt bolag. Liknande förhållanden inberättas från Yesternorrlands
län, der det äfven uppgifves, att bönder sålt sina hemman till enskilde med det
uttryckliga villkor, att de ej skulle få säljas till bolag. Sistnämnda förfarande skall
äfven hafva förekommit inom Vesterbottens län enligt uppgift af Hushållningssäll¬
skapets förvaltningsutskott. Från Borgsjö förmäles, att i några fall föräldrar, som
sålt sitt hemman till ett af barnen, i födorådskontraktct stipulerat, att om hem¬
manet öfvergår till bolag eller oskyld person, födorådet skall höjas med ett afse-
värdt kontant penningebelopp. I Vesterbotten har Hushållningssällskapet med anslag
af Landstinget låtit trycka och utdela en skrift om vigten af jordbruksfastigheternas
bibehållande i enskild ego. Från Arvidsjaur uppgifves, att det någon gång händt,
att, då en hemmansegare, kommit på obestånd och fråga uppstått att öfverlåta
hemmanet till bolag, öfriga byamän betalat skulden för att icke »bolaget skulle
släppas in i byn». Liknande fall omtalas från Stensele o. s. v. Om än dessa
och dylika åtgärder ännu icke kunnat förekomma i någon större utsträckning, är
det dock betecknande nog, att så talrika bevis finnas på, att allmogen icke blott
insett den hotande faran utan äfven till dess afvärjande underkastat sig betydande
li
uppoffringar.
Om man på grund af de skäl, som ofvan anförts, icke synes böra hysa någon
tvekan om behöfligheten och lämpligheten af ett lagstadgande, hvarigenom bolag eller
förening för ekonomisk verksamhet förbjudes att förvärfva den jord man anser böra
vara reserverad åt bondeståndet, framställer sig emellertid frågan, dels om situationen
verkligen är sådan öfver hela det ifrågavarande området, att icke vissa trakter
kunna från förbudet undantagas, dels om icke en del af den jord bondeståndet nu
innehar, särskildt i s. k. absolut skogsmark, kan anses vara för detsamma mindre
nödvändig och sålunda kunna tillålas få öfvergå äfven i bolagshänder.
I förstnämnda afseende har komitén funnit att i de två sydligaste länen,
Kopparbergs län och Gefleborgs län, förhållandena, åtminstone i vissa trakter äro
så pass stadgade, att någon egentlig fara för bondeståndets framtid här icke kan
anses föreligga. Under sådana förhållanden har komitén tänkt sig, att förbudet
inom dessa län allenast skulle träffa de områden, som i förevarande afseende förete
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
85
den typiska norrländska karakteren nemligen i Kopparbergs län Nedan-Siljans, Ofvan-
Siljans och Vester-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar och inom
Gefleborgs län Ofvanåker, Voxna, Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt
Hamra kapellag.
Hvad åter angår frågan om hvilken jord, som skall anses för bondeståndet
oumbärlig torde det vara uppenbart, att åt bondeståndet bör bevaras till en början
all den uppbrutna inegojord, som för närvarande finnes i bondeståndets besittning.
Men härmed är icke nog. Ett lifskraftigt bondehemman behöfver dessutom icke
blott ett ej allt för litet utrymme i skogsmark utan äfven lämpliga odlingslägen-
heter, så att hemmanet må kunna upparbetas och eventuellt i framtiden delas. I
det föregående har komitén utförligt redogjort för den betydelse det för ett hemman
eger att hafva tillgång till skog ej blott af den omfattning, att husbehofvet af skogs¬
produkter derur kan uttagas, utan äfven till större vidd på grund af skogs-
betets oumbärlighet och den stora roll tillgång till någon afsaluskog spelar i bon¬
dens ekonomi. Hvad som i dessa afseenden erfordras för att bibehålla de ännu
befintliga norrländska bondehemmanen i deras fulla lifskraft och utvecklingsmöjlig¬
het synes böra bringas utanför trävaruindustriens räckhåll. Det återstår emellertid
att härvid finna de riktiga måtten.
Beträffande odlingslägenheterna säger sig detta så godt som af sig sjelft.
Trävaruindustrien bör ej få förvärfva till odling tjenliga myrmarker och andra od-
lingslägenheter, hvilka i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet egna
sig för upptagande af sjelfständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas
med förut varande jordbruk.
Vidkommande åter skogen är saken något svårare att afgöra. Såsom ut¬
gångspunkt kan man härvid taga i betraktande, hvad afvittringsförfattningarne inne¬
hålla ifråga om skogsanslag. I dessa författningar har nemligen lagstiftaren redan
uttalat sin åsigt om den omfattning skogen till ett norrländskt hemman bör ega
för att gifva jordbruket erforderligt stöd. Härvid vill komitén genast till undvi¬
kande af missförstånd anmärka, att komitén icke syftar på de skogsanslag hemmanen
vid afvittringen verkligen fått, ty dessa hafva af skäl, som nedan skola angifvas, i
många fall varit allt för öfverdrifna, utan på de skogsarealer hemmanen enligt för-
fattningarnes mening bort tilldelas. Att i någon väsentligare mån frångå afvitt-
ringsförfattningarnes arealbestämmelser, hvilka naturligen tillkommit efter ett grund¬
ligt öfvervägande af det norrländska jordbrukets behof, dertill synes för närvarande
icke finnas något skäl. Väl kan det sägas, att med skogens stigande i pris ett
skogsområde nu har åtskilligt större värde än det egde vid den tid, då afvittrings-
författningarna tillkommo, men då ett skogsområdes omfattning har betydelse icke
blott ifråga om saluskog utan äfven för bete och dylikt, torde försigtigheten bjuda att
icke i någon större omfattning ändra afvittringsförfattningarnas grundsatser. Att
Bör förbudet
omfatta all
jord ?
86
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
Afvittrings-
författnin-
garnes
grundsatser
angående
hemmanens
skogsbehof.
detta oaktadt en ganska afsevärd del af den nu i bondebesittning varande skogs¬
marken kan lenmas fri från ifrågavarande köpeförbud skall komitén nu söka uppvisa.
Enligt 1700-talets afvittringsförfattningar, som dock icke kommo till synner¬
ligen vidsträckt tillämpning, bestämdes området i allmänhet för helt mantal till
700—1,400 tunnland (346 — 692 hektar) duglig mark.
Större intresse hafva emellertid de nyare afvittringsförfattningarne, enligt
hvilka afvittringarne till väsentligaste delen verkställts.
Kungl. Maj:ts nådiga stadga angående afvittringsverket i Jemt land den 8 de¬
cember 1820 bestämde, att hvarje helt mantal, när utrymmet så medgåfve, skulle
tilldelas från joo till j,ooo tunnland (247—1,481 hektar) uti inegor samt skog
och utmark och i förhållande derefter för mindre hemmantal allt efter markens be¬
skaffenhet samt mer eller mindre godhet. Dervid skulle icke tagas i beräkning
odugliga marker eller s. k. impedimenter, hvarmed förstodes sjöar, berg samt sådana
kala och odugliga mossar, som hade sten till grund utan affall och således vore
otjenliga för odling. Särskildt ålades vederbörande vid ansvar noga tillse, att hög¬
sta tunnlandtalet icke utan giltiga skäl beviljades, såsom ock, att under impedi¬
menter duglig mark icke begrepes.
Genom Kungl. bref vet den 9 mars 1825 förklarades, att 1820 års Kungl.
stadga jemväl skulle gälla till efterföljd för Herjeädalen, dervid tillika föreskrefs, att
den hemmansegare, som efter erhållen afvittring å det för hemmanet dervid be¬
stämda område komme att sakna för hemmanets bestånd tillräcklig betesmark och
slåtter, finge tillsvidare och intill dess den tilldelta marken undergått den odling, att
hemmanet deraf icke vidare vore i behof, jemväl bibehållas vid begagnandet af dess
afsides å kronomarkerna eller i fjelltrakterna liggande fäbodelägenheter, oaktadt de
i hemmanets mantal och ränta icke funnes vara inbegripna.
Kungl. Maj:ts nådiga stadga om afvittringsverket i Vesternorrlands, Vester-
bottens och Norrbottens län den 10 februari 1824, som dock ej gällde lappmarkerna,
bestämde anslaget för helt mantal till ett område af från 700 till 2,400 tunnland
(34é — 1,234 hektar) under i öfrigt liknande bestämmelser som ofvanberörda i
1820 års stadga förekommande, dock att under impediment hänfördes äfven nakna
sandhedar eller stenbunden mark, hvarå hvarken skog vore eller kunde växa eller
bete funnes eller någonsin kunde erhållas.
Genom Kungl. brefvet den 12 maj 1842 förordnades, att sistnämnda stadga
skulle tjena till efterrättelse jemväl i Gefleborgs län med vissa af Kungl. Maj:t
meddelade särskilda stadganden.
Kungl. Maj:ts nådiga stadga om afvittring i Vesterboltens och Norrbottens
läns lappmarker den jo maj 1 8pj föreskref, att hemman och nybyggen skulle,
såvidt tillgång funnes, erhålla skog ej blott till husbehof utan ock till afsalu, samt
stadgade, att skogsanslaget med hänsyn till skogens och 'betets bättre eller sämre
beskaffenhet samt markens olika växtlighet skulle bestämmas efter beräkning af j,000
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
87
eller derutöfver till högst 20,000 qvadratref (441 —1,763 hektar) skogsmark för
helt mantal och i förhållande derefter för större eller mindre hemmantal. Deri
skulle dock ej inberäknas impediment, hvilket begrepp bestämdes i temligen nära
öfverensstämmelse med 1824 års föreskrifter.
Utom de nu nämnda hufvudförfattningarne finnas åtskilliga särskilda Kungi.
bref och stadganden, som medgifva vissa lokala afvikelser från hufvudförfattningar-
nes grundsatser. För dessa torde dock i detta sammanhang någon redogörelse
icke vara erforderlig.
Undersöker man nu, huru dessa afvittringsförfattningarnes hufvudgrunder i
praktiken tillämpats, finner man snart, att man tillåtit sig att tolka dem på ett sätt,
som tydligen varit allt för frikostig.
Till en början har man nemligen i mycket stor utsträckning och uppenbar¬
ligen i alldeles oträngda fall låtit hemmanen erhålla det maximum, som latituden
för områdestilldelningen medgifvit. Vidare har man företagit sig att gradera marken
så att denna ej inräknats i området till sin verkliga vidd, utan efter en uppskattad
mindre godhet, i hvilket fall man understundom gått sa långt, att marken beräk¬
nats motsvara endast af sin verkliga vidd. Härigenom har det tilldelade området
blifvit vida större än hvad handlingarne formellt utvisa såsom afvittringens slut¬
resultat. Slutligen har i mycket afsevärd omfattning användbar skogsmark betrak¬
tats såsom impediment och tilldelats hemmanen utan att tagas i beräkning vid om¬
rådets bestämmande. Af den utredning om afvittringens förlopp i Vesterbottens
län, som är intagen bland bilagorna till detta betänkande band 6 sid. 106, finner
man sålunda, att hemmanen i de socknar, som afvittrats enligt 1824 års författning
och der tillgång funnits på skogsmark, till allra största delen erhållit områden efter
2,500 tunnland per mantal eller det maximum, som latituden för områdestilldel¬
ningen medgifvit. Det anmärkta förfarandet att under impediment inbegripa duglig
mark vid områdestilldelningen erhåller ock i den nämnda utredningen sin belysning.
Exempelvis må nämnas hemmanet 17.M mantal Afvalund i Degerfors socken, som
i område erhållit 194 tunnland inrösningsjord och 469 tunnland afrösningsjord,
»oberäknadt inom området fallna 8,302 tunnland impediment» såsom det heter i
afvittringsutslaget. Detta hemman är enligt hvad komitén inhemtat beläget i när¬
heten af Ume eif, och dess område består enligt skedd uppskattning till större
delen af medelgod skogsmark. Hvad gradering af skogsmark för områdestilldelning
beträffar har detta förfaringssätt, härstammande från de äldre afvittringarne, varit
praxis äfven vid afvittringarna under 1 800-talet, tills detsamma uttryckligen förbjöds
i 1873 års afvittringsstadga för lappmarken. Det har användts mest i Vester-
norrlands och Jemtlands län. Det är sålunda icke något ovanligt, att hemmanen
erhållit dubbelt eller tredubbelt så stora områden, som de enligt afvittringsförfatt¬
ningarnes grundsatser, rätt förstådda, synas hafva bort erhålla. Så kan t. ex. den
vid afvittringen hemmanen tillagda arealen duglig skogsmark beräknas i medeltal per
88
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
mantal till i Lillherdals socken (Herjeådalen) öfver 11,000 tunnland, i Hede (Herjeå-
dalen) omkring 16,000, i Ström (Jerntland) omkring 13,000 tunnland i Trehörningsjö
och Hafverö (Vesternorrlands län) resp. omkring 11,900 och 8,750 tunnland, i
Degerfors och Jörn (Vesterbottens län) resp. omkring 6,050 och 5,960 tunnland
o. s. v.
För att få en ungefärlig öfverblick af de vid afvittringen hemmanen tillde¬
lade skogsanslagens storlek, har komitén låtit uppsätta vidstående tabell. För
denna tabell ligga till grund uppgifter, som erhållits från landtmäterikontoren rö¬
rande den utmarksareal, afrösningsjord och impediment, som tillhör i mantal satt
jord inom hvarje särskild socken. Genom denna areals fördelning på socknens
mantal har man vunnit ett medeltal för de särskilda mantalens egovidd i utmark.
Det faller af sig sjelft, att i verkligheten det ena hemmanets skogsareal öfverstiger,
det andra understiger detta medeltal, men dessa skiljaktigheter torde icke vara af
någon större betydelse och för de ändamål, hvarom här är fråga, torde denna be¬
räkningsmetod vara tillräckligt vägledande. Det sålunda funna medeltalet utmärker
emellertid icke hemmanens medelareal af till skogsbörd duglig mark, utan allenast
dess egovidd i utmark. För att finna den förra kan man i betraktande af den
vidsträckta tolkning, hvilken, såsom ofvan nämnts, vid afvittringarne gifvits åt be¬
greppet impediment, icke med fördel begagna sig af afvittringshandlingarnes impe-
dimentsiffror. Ej heller kan det vid laga skiften såsom impediment upptagna
arealbeloppet finna användning, enär deri icke inbegripas myrar och kärr, hvilka
till större delen graderas vid laga skifte och hänföras till afrösningsjord. Enda
utvägen har derför varit att från utmarkens totalareal göra ett efter ortsförhållandena
lämpadt afdrag för myrar, mossar, kärr, berg och vatten (större sådana ingå ej i
landtmäterikontorens uppgifter) eller hvad man ur skogsteknisk synpunkt benämner
impediment. Liknande förfaringssätt har följts af 1896 års skogskomité vid
beräkningen af landets skogsmarksareal. (Se Tabell T sid. 167 Del. II af Skogs-
komiténs betänkande.) Vid bestämmande af det nämnda afdraget har komitén
funnit en god ledning af de undersökningar, som verkställts rörande förhållandet
mellan skogsmark och impediment på kronoparkerna inom de olika orterna i och
för deras indelning till ordnad hushållning äfvensom å vissa enskilda skogar. En
efter denna metod verkställd undersökning gifver följande resultat:
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
89
Öfversigt af skogsanslagen till hemmanen i Norrland.
|
|
Hemmansareal i
afrösningsjord och
impediment
(utan större vatten)
|
Deraf
|
Område
|
mantal
|
Summa för Medeltal för
socken mantal
|
Beräknade
impediment
|
Återstår till
skogsbörd
duglig mark
för mantal
|
|
|
Hektar Hektar
|
Proc.' Hektar
|
Hektar
|
Gefleborgs län.
Kustlandsbyggden:
| Hedesunda....................................| 70,17
j Öster Fernebo ............................; 55,19
Årsunda........................................| 26,90
Torsåker........................................| 58,70
Ofvansjö........................................ 65,17
Järbo ............................................| 10,9 9
Högbo ....................................... 9,37
Ockelbo I
Amor f .................................... 6o'2
Hamrånge .................................... 29,9 8
Hille .........................................! 31,54
Valbo ............................................ 58,7 9
Skog ............................................i 27,03
Söderala........................................[ 70,6 4
Segersta........................................ 21,4 3
Hanebo ........................................I 64,6 9
Mo ............................................... 37,2 8
Rengsjö ....................................... 28,3 9
Norrala .......................................! 54,79
Trönö............................................j 30,9 3
Bollnäs ........................................j 144,7 8
Alfta ............................................j 97,5 8
Enånger........................................j 48,5 9
Njutånger ....................................j 25,3
Nian fors...................... j 9,03
Helsingtuna ................................\ 52,4 0
Idenor ........................................j 18,5 9
Forsa ............................................! 76,07
32,420
|
462
|
20
|
92
|
370
|
20,233
|
366
|
20
|
73
|
293
|
17,220
|
640
|
20
|
128
|
512
|
33,297
|
565
|
20
|
113
|
452
|
31,911
|
488
|
20
|
97
|
391
|
10,690
|
972
|
20
|
194
|
778
|
9,466
|
1,012
|
20
|
202
|
810
|
85,126
|
1,305
|
20
|
260
|
1,045
|
32,240
|
1,075
|
20
|
215
|
860
|
20,426
|
647
|
20
|
129
|
518
|
41,076
|
698
|
20
|
139
|
558
|
34,385
|
1,272
|
20
|
254
|
1,018
|
20,052
|
284
|
20
|
56
|
228
|
7,974
|
373
|
20
|
74
|
299
|
23,800
|
368
|
20
|
73
|
295
|
6,696
|
179
|
20
|
36
|
143
|
8,837
|
311
|
20
|
62
|
249
|
13,231
|
241
|
20
|
48
|
193
|
15,213
|
495
|
20
|
99
|
396
|
73,344
|
507
|
20
|
101
|
406
|
84,673
|
868
|
20
|
173
|
695
|
25,113
|
537
|
20
|
107
|
430
|
3,775
|
149
|
20
|
30
|
119
|
5,295
|
586
|
20
|
117
|
468
|
7,850
|
149
|
20
|
30
|
119
|
4,108
|
221
|
20
|
44
|
177
|
20,890
|
274
|
20
|
55
|
219
|
* 12
90
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
Hemmans areal i
afrösningsjord och
impediment
|
Summa
mantal
|
(utan större vatten)
|
|
|
|
Område
|
Summa för
socken
|
Medeltal lör
mantal
|
Beräknade
impediment
|
Återstår till
skogsbörd
duglig mark
för mantal
|
|
Hektar
|
Hektar
|
Proc.
|
Hektar
|
Hektar
|
Hög................................................
|
29,5 7
|
6,971
|
236
|
20
|
47
|
189
|
Högsta........................................
|
38,8 2
|
15,312
|
451
|
20
|
91
|
363
|
Ilsbo ............................................
|
8,1 9
|
5,162
|
630
|
20
|
126
|
501
|
Harmånger...................................
|
31,9 9
|
10,257
|
320
|
20
|
64
|
256
|
Jättendal.......................................
|
21,75
|
8,086
|
372
|
20
|
74
|
298
|
Gnarp ........................................
|
32,5 6
|
28,217
|
866
|
20
|
173
|
693
|
Bergsjö ......................................
|
37,32
|
31,167
|
835
|
20
|
167
|
668
|
Norrbo ........................................
|
22,04
|
9,581
|
431
|
20
|
87
|
317
|
Bj uråker........................................
|
52,1 8
|
65,208
|
1,219
|
20
|
249
|
1,000
|
Delsbo............................................
|
118,37
|
37,321
|
326
|
20
|
65
|
261
|
Liusdal .......................................
|
113,25
|
101,522
|
896
|
20
|
179
|
717
|
Jerfsö ..............................'•.............
|
137,28
|
63,712
|
161
|
20
|
93
|
371
|
Arbrå ............................................
|
53,80
|
10,073
|
145
|
20
|
149
|
596
|
Undersvik ....................................
|
21,13
|
10,189
|
482
|
20
|
96
|
386
|
Skogsbyggden:
|
|
|
|
|
|
|
Ofvanåker ....................................
|
41,5 8
|
56,121
|
1,357
|
20
|
271
|
1,086
|
Voxna............................................
|
11,47
|
41,517
|
2,869
|
20
|
573
|
2,296
|
Los \
Hamra / ........................................
|
18,2 4
|
56,181
|
3,080
|
25
|
770
|
2,310
|
Fårila ............................................
|
55,0 0
|
110,671
|
2,012
|
20
|
402
|
1,610
|
Ramsjö ........................................
|
16,07
|
58,528
|
3,619
|
20
|
724
|
2,895
|
Hassela ........................................
|
9,34
|
38,202
|
4,090
|
25
|
1,022
|
3,068
|
Vesternorrlamls län.
Kustlandsbyggden:
Tima ............................................
|
31,5
|
Attmar ........................................
|
27,i
|
Stöde ............................................
|
28,2
|
Selånger........................................
|
29,7
|
Satt na............................................
|
15,3
|
Indal ............................................
|
26,0
|
Indals-Liden ................................
|
20 —
|
21,138
|
660
|
20
|
132
|
528
|
35,100
|
1,311
|
20
|
262
|
1,049
|
61,263
|
2,280
|
20
|
456
|
1,821
|
12,168
|
100
|
20
|
80
|
320
|
18,725
|
1,220
|
20
|
241
|
976
|
27,235
|
1,017
|
20
|
209
|
838
|
50,035
|
2,491
|
20
|
199
|
1,993
|
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
91
Område
|
Summa
mantal
|
Hemmans areal i
afrösningsjord och
impediment
(utan större vatten)
|
Deraf
|
Summa för
socken
|
Medeltal för
mantal
|
Beräknade
impediment
|
Återstår till
skogsbörd
duglig mark
för mantal
|
Hektar
|
Hektar
|
Proc.
|
Hektar
|
Hektar
|
Holm ............................................
|
5 —
|
34,221
|
6,763
|
25
|
1,691
|
5,072
|
Skön ............................................
|
30,i
|
3,235
|
107
|
20
|
21
|
86
|
Alnö ............................................
|
20,i
|
5,174
|
256
|
20
|
51
|
205
|
Timrå...........................................
|
24,2
|
8,031
|
331
|
20
|
66
|
265
|
Ljustorp........................................
|
30,9
|
40,000
|
1,472
|
25
|
368
|
1,104 ;
|
Hässjö.............................................
|
23,8
|
17,551
|
735
|
25
|
183
|
552
|
Tynderö........................................
|
10,2
|
4,193
|
407
|
25
|
101
|
306
|
Njurunda ....................................
|
|
|
|
|
|
|
Säbrå ............................................
|
40,3 2
|
20,750
|
421
|
20
|
84
|
337
|
Stigsjö............................................
|
20,6 9
|
16,402
|
792
|
20
|
158
|
634
|
Viksjö............................................
|
0,6 8
|
18,944
|
1,957
|
20
|
397
|
1,566
|
Häggdånger ................................
|
16,4 5
|
9,042
|
549
|
20
|
109
|
440
|
Gudmundrå ................................
|
37,5 5
|
19,876
|
529
|
20
|
105
|
424
|
Högsjö ........................................
|
23,8 4
|
24,074
|
1,009
|
20
|
201
|
' 808
|
Hemsö ........................................
|
3,7 9
|
4,501
|
1,188
|
20
|
237
|
951
|
Torsåker........................................
|
30,2
|
7,959
|
263
|
20
|
52
|
211
|
Ytter-Lännäs ................................
|
31,1
|
29,760
|
956
|
20
|
191
|
765
|
Dal ................................................
|
14,6
|
10,650
|
728
|
20
|
147
|
581
|
Boteå ............................................
|
32 —
|
17,830
|
557
|
20
|
111
|
446 I
|
Styrnäs ........................................
|
24 —
|
16,749
|
695
|
20
|
139
|
556 I
|
Ofver-Lännäs................................
|
20,9
|
15,102
|
727
|
20
|
146
|
581
|
Sånga ............................................
|
7,oi
|
6,860
|
980
|
25
|
245
|
735
|
Nora ............................................
|
59,8 9
|
16,571
|
328
|
25
|
82
|
246
|
Bjertrå...........................................
|
33,0 5
|
11,193
|
339
|
25
|
85
|
254 I
|
Skog ............................................
|
18,39
|
5,164
|
281
|
25
|
70
|
211
|
Sollefteå........................................
|
23,8 7
|
16,660
|
698
|
25
|
174
|
524
|
Ed ................................................
|
12,49
|
15,999
|
1,288
|
25
|
322
|
966
|
Multrå............................................
|
15,3 6
|
12,565
|
818
|
25
|
204
|
614
|
Långsele........................................
|
13,8 6
|
13,084
|
944
|
25
|
236
|
708
|
Graninge ....................................
|
12,39
|
40,396
|
3,259
|
25
|
814
|
2,445
|
Nordingrå ....................................
|
67,58
|
16,360
|
242
|
25
|
60
|
182
|
Ullånger........................................
|
28,5 8
|
14,602
|
511
|
25
|
102
|
499
|
Vibyggerå ...................................
|
32,6 4
|
18,965
|
581
|
25
|
145
|
436
|
Nätra ............................................
|
64,93
|
32,223
|
496
|
25
|
124
|
372
|
Sidensjö........................................
|
38,5 8
|
34,981
|
906 '
|
25
|
226
|
680
|
Skorped ........................................
|
20,3
|
47,642
|
2,347
|
25
|
586
|
1,761
|
Själevad ........................................
|
86,2 5
|
59,254
|
687
|
25
|
171
|
516 1
|
92
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
Område
|
Summa
mantal
|
Hemmans areal i
afrösningsjord och
impediment
(utan större vatten)
|
Deraf
|
Summa för
socken
|
Medeltal för
mantal
|
Beräknade
impediment
|
Återstår till
skogsbörd
duglig mark
för mantal
|
Hektar
|
Hektar
|
Proc. j Hektar
|
Hektar
|
Mo ...............................................
|
21,32
|
13,767
|
646
|
25
|
161
|
485
|
Arnäs............................................
|
72,15
|
27,170
|
376
|
25
|
94
|
282
|
Gideå ............................................
|
11,35
|
39,456
|
3,476
|
25
|
869
|
2,607
|
Trehörningsjö ............................
|
3,5 2
|
27,638
|
7,843
|
25
|
1,961
|
5,882
|
Grundsunda ................................
|
22,89
|
27,835
|
1,216
|
25
|
304
|
912
|
Skogsbyggden:
|
|
|
|
|
|
|
Torp ...........................................
|
41,7
|
107,013
|
2,566
|
20
|
513
|
2,053
|
Borgsjö ........................................
|
29,4
|
92,550
|
3,140
|
20
|
628
|
2,512
|
Hafverö ........................................
|
15,0
|
80,796
|
5,380
|
20
|
1,094
|
4,286
|
Resele............................................
|
25,o
|
50,009
|
2,000
|
20
|
400
|
1,600
|
Adals-Liden ................................
|
17,88
|
48,340
|
2,704
|
20
|
541
|
2,163
|
Jnnsele ........................................
|
39,3 4
|
101,504
|
2,580
|
25
|
645
|
1,935
|
Ramsele ........................................
|
38,5 6
|
101,316
|
2,628
|
25
|
657
|
1,971
|
Edsele............................................
|
21,1 7
|
42,562
|
2,014
|
25
|
501
|
1,513
|
Helgum ........................................
|
21,45
|
39,870
|
1,858
|
25
|
464
|
1,394
|
Fjällsjö ........................................
|
19,90
|
66,727
|
3,300
|
25
|
825
|
2,475
|
Bodum ........................................
|
16,0 5
|
43,462
|
2,708
|
25
|
677
|
2,031
|
Tåsjö ...........................................
|
18,35
|
87,957
|
4,832
|
25
|
1,208
|
3,624
|
Anundsjö ....................................
|
81,84
|
190,600
|
2,329
|
30
|
698
|
1,631
|
Björna............................................
|
13,8 2
|
84,803
|
6,136
|
30
|
1,840
|
4,296
|
Jemtlands län.
|
|
|
|
|
|
|
Storsjöbyggden:
|
|
|
|
|
|
|
Brunflo ........................................
|
37,1
|
23,744
|
641
|
25
|
160
|
481
|
Marieby ........................................
|
8,9
|
2,739
|
307
|
25
|
76
|
231
|
Lockne ........................................
|
32,5
|
12,165
|
374
|
25
|
93
|
281
|
Näs...............................................
|
22,3
|
10,500
|
470
|
25
|
117
|
353
|
Hackas .......................................
|
23,2
|
30,421
|
1,311
|
25
|
328
|
983
|
Kvrkås ........................................
|
7 —
|
12,382
|
1,769
|
25
|
442
|
1,327
|
Rödön............................................
|
29,4
|
11,242
|
374
|
25
|
93
|
281
|
Näskott ........................................
|
12,4
|
6,546
|
527
|
25*
|
131
|
396
|
Aspås ............................................
|
15,7
|
20,754
|
1,321
|
25
|
430
|
891
|
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
93
|
Summa
mantal
|
Hemmans areal i
afrösningsjord och
impediment
(utan större vatten)
|
|
Deraf
|
Område
|
Summa för
socken
|
Medeltal för
mantal
|
Beräknade
impediment
|
Återstår till
skogsbörd
duglig mark
för mantal
|
j
|
|
Hektar
|
Hektar
|
Proc.
|
Hektar
|
Hektar
|
Ås ................................................
|
23,6
|
8,140
|
344
|
25
|
86
|
258
|
|Sunne............................................
|
31,2
|
8,759
|
280
|
25
|
70
|
210
|
Frösön ........................................
|
24,7
|
4,700
|
190
|
25
|
47
|
143
|
Hallen............................................
|
25,4
|
26,357
|
1,037
|
33
|
342
|
795
|
Marbv ............................................
|
8,9
|
9,850
|
1,106
|
25
|
276
|
830
|
Norderön ....................................
|
8,3
|
633
|
77
|
25
|
19
|
58
|
Oviken ........................................
|
39,5
|
60,306
|
1,526
|
33
|
502
|
1,024
228
|
Myssjö ........................................
|
24,5
|
7,434
|
303
|
25
|
75
|
Alsen ............................................
|
33,i
|
38,188
|
1,153
|
33
|
379
|
774
|
Mattmar........................................
|
15,4
|
12,375
|
800
|
30
|
264
|
536
|
Berg ............................................
|
27,4 5
|
75,598
|
2,754
|
30
|
826
|
1,928
|
Norra silurområdet:
|
|
|
|
|
|
|
Lit ...............................................
|
44,5
|
70,217
|
1,578
|
25
|
394
|
1,184
|
Häggenås ....................................
|
25,-
|
42,914
|
1,717
|
30
|
566
|
1,151
|
Föllinge ........................................
|
18,-
|
99,382
|
5,520
|
40
|
2,280
|
3,240
|
Laxsjö ........................................
|
5,—
|
42,502
|
8,118
|
40
|
3,247
1,180
|
4,871
|
Hammerdal ................................
|
31,6
|
113,014
|
3,576
|
33
|
2,396
|
Gåxsjö............................................
|
5,8
|
27,798
|
4,896
|
33
|
1,614
|
3,282
|
Ström............................................
|
23,1
|
231,416
|
10,020
|
35
|
3,507
|
6,513
|
Alanäs............................................
|
6,9
|
78,639
|
11,400
|
40
|
4,560
|
6,840
|
Kall................................................
|
20,7
|
130,236
|
6,291
|
50
|
3,145
|
3,146
|
Offerdal ........................................
|
48,6
|
116,688
|
2,400
4,293
|
33
|
792
|
1,608
|
Mörsil............................................
|
6,3
|
27,059
|
40
|
1,716
|
2,577
|
Indalselfvens nedre flod¬
område:
|
|
|
|
|
|
|
Ragunda........................................
|
19,7
|
82,295
|
4,177
|
25
|
1,044
|
3,133
|
Hellesjö ........................................
|
16,4
|
76,224
|
4,700
|
25
|
1,175
|
3,525
|
Fors...............................................
|
16,5
|
41,144
|
2,493
|
25
|
618
|
1,875
|
Skogsbyggden:
|
|
|
|
|
|
|
Stugun ........................................
|
9,9
|
69,043
|
7,006
|
25
|
1,751
|
5,255
|
Borgvattnet....................................
|
4,8
|
44,613
|
9,294
|
25
|
2,323
|
6,971
|
9+
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
|
|
Hemmans areal i
afrösningsjord och
impediment
(utan större vatten)
|
|
Deraf
|
Område
|
mantal
|
Summa för
socken
|
Medeltal för
mantal
|
Beräknade
impediment
|
Återstår till
skogsbörd
duglig mark
för mantal
|
|
|
Hektar
|
Hektar
|
Proc.
|
Hektar
|
Hektar
|
I Refsund |
|
22,6
|
|
|
|
|
|
Nvhem 1 ....................................
|
70,892
|
3,136
|
25
|
782
|
2.354
|
Bodsjö............................................
|
7,5
|
51.229
|
6,827
|
25
|
1.707
|
5,120
|
Sundsjö ........................................
|
16,2
|
46,000
|
2,840
|
25
|
710
|
2.130
|
; Bräcke ........................................
|
8,1
|
55,596
|
6,863
5,174
|
25
|
1,716
|
5.147
|
Håsjö............................................
|
7,3
|
37,716
|
25
|
1,293
|
3,881
|
Åsarne ........................................
|
5,3 5
|
16,612
|
3,122
|
25
|
780
|
2,342
|
Klöfsjö .....................................
|
9,2 r>
|
38,370
|
4,170
|
33
|
1.376
|
2,794
|
Rätan ............................................
|
12,-
|
66,289
|
5,526
|
30
|
1,822
|
3.704
|
Sveg ...........................................
|
23,3
|
143,664
|
6,165
|
30
|
2,033
|
4.132
|
Linsell .......................................
|
8,3
|
104,759
|
12,633
|
50
|
6,316
|
6,317
|
Elfros............................................
|
13,7
|
42,306
|
3.089
|
25
|
772
|
2,317
|
Lillherdal ....................................
|
20,2
|
230,236
|
11,400
|
50
|
5,700
|
5.700
|
Ytter-Hogdal ................................
|
24.1
|
107,309
|
4,470
|
25
|
1,117
|
3.353
|
Öfver-Hogdal ............................
|
7,-
|
21,490
|
3,070
|
25
|
767
|
2,303
|
Hede ............................................
|
14,3
|
153,079
|
10.704
|
35
|
3,746
|
6,958
|
Storsjö .......................................
|
5,5
|
66,069
|
12,000
|
40
|
4,800
|
7,200
|
Vemdalen ...................................
|
12,9
|
107,302
|
8,318
|
40
|
3,327
|
4,991
|
Tännäs ........................................
|
9,2
|
85.941
|
9.341
|
45
|
4,203
|
5.138
|
Hotagen........................................
|
6,-
|
74,895
|
12,482
|
50
|
6.241
|
6.241
|
1 Undersåker....................................
|
11,4
|
47.678
|
4.182
|
40
|
1,672
|
2.510
|
i Åre................................................
|
31,5
|
183.574
|
5.783
|
45
|
2,602
|
3,181
|
| Frostviken ....................................
|
10,3
|
184,431
|
17,510
|
50
|
8,755
|
8,755
|
Vesterbottens län.
Kustlandsbyggden.
|
|
|
|
|
|
|
Nordmaling ................................
|
08,9
|
119,543
|
2,030
|
25
|
507
|
1,523
|
Umeå ............................................
|
168.1
|
120.734
|
718
|
25
|
180
|
538
|
Vännäs ........................................
|
38,6
|
41.260
|
1,069
|
25
|
267
|
802
|
i Säfvar............................................
|
36,6
|
62,001
|
1,694
|
25
|
423
|
1,271
|
Bvgdeå ........................................
|
49,7
|
71.163
|
1.432
|
25
|
358
|
1.074
|
Burträsk (nedre delen)................
|
61.9
|
79.387
|
1,282
|
25
|
320
|
962
|
i Skellefteå ....................................
|
145,—
|
138,123
|
953
|
25
|
238
|
715
|
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
95
O rnråde
|
Summa
mantal
|
Hemmans areal i
afrösningsjord och
impediment
(utan större vatten)
|
|
Deraf
|
Summa för
socken
|
Medeltal för
mantal
|
Beräknade
impediment
|
Återstår til]
skogsbörd
duglig mark
för mantal
|
Hektar
|
Hektar
|
Proc.
|
Hektar
|
Hektar
|
Byske ............................................
|
50,—
|
89,047
|
1.781
|
25
|
445
|
1,336
|
Löfånger........................................
|
62,7
|
46,013
|
734
|
25
|
183
|
551
|
Nysätra ........................................
|
37,—
|
39,321
|
1.063
|
25
|
266
|
797
|
Skogsbyggden.
|
|
|
|
|
|
|
Bjurholm ....................................
|
26,4
|
97,032
|
3.675
|
33
|
1,212
|
2,463
|
Degerfors ....................................
|
50,3
|
197,593
|
3.928
|
25
|
982
|
2,946
|
Norsjö ........................................
|
36,7
|
127,250
|
3,467
|
25
|
866
|
2.601
|
Burträsk (öfre delen) ................
|
13,4
|
65,213
|
4.866
|
30
|
1,459
|
3,407
|
Jörn................................................
|
21,6
|
98.174
|
3,990
|
25
|
997
|
2,993
|
Lycksele 1
|
|
|
|
|
|
|
Örträsk |
|
101,3
|
297,567
|
3.090
|
33
|
1,020
|
2,070
|
Stensele ........................................
|
33.1
|
134,546
|
4.064
|
40
|
1.624
|
2,440
|
Sorsele ........................................
|
26,8
|
102,463
|
3.823
|
40
|
1,529
|
2.294
|
Åsele ............................................
|
66,6
|
218,980
|
3,300
|
33
|
1,089
|
2,211
|
Fredrika........................................
|
17,2
|
55,984
|
3,249
|
33
|
1,072
|
2,177
|
Vilhelmina....................................
|
57,1
|
294,100
|
5,150
|
50
|
2,575
|
2,575
|
Dorotea ........................................
|
36,7
|
148.784
|
4.054 ;
|
40
|
1.620
|
2.434
|
Mala ............................................
|
27,8
|
86,977
|
3,129 !
|
35
|
1,095
|
2,034
|
Norrbottens län.
|
|
|
|
|
|
|
Kustlandsbyggden.
|
|
|
|
|
|
|
Piteå (nedre delen) ....................:
|
118,3
|
102.134
|
863
|
25
|
225
|
638
|
Neder-Luleå ................................
|
100.—
|
93.857
|
938
|
30
|
281
|
857
|
Öfver-Luleå ................................
|
73,s
|
74.984
|
1.016
|
30
|
304
|
712
|
Råneå ............................................
|
110,—
|
135.619
|
1.233
|
25
|
308
|
925
|
Neder-Kalix .................................
|
80,—
|
137.164
|
1,714
|
25
|
428
|
1.286
|
Öfver-Kalix ................................
|
45,—
|
127.587
|
2.837
|
30
|
851
|
2,086
|
Karl Gustaf ...............................
|
21-
|
36,181
|
1.756
|
30
|
526
|
1.231
|
Neder-Torneå ............................
|
27.—
|
38.281
|
1.490
|
30
|
447
|
1.043
|
Hietaniemi....................................
|
24.—
|
66.648
|
2,776
|
30
|
S32
|
1.944 j
|
Öfver-Torneå ............................
|
30,—
|
90,260
|
3.008
|
40
|
1.203
|
1,805 .
|
96
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
|
Summa
mantal
|
Hemmans areal i
afrösningsjord och
impediment
(utan större vatten)
|
Deraf
|
Område
|
Summa för
socken
|
Medeltal för
mantal
|
Beräknade
impediment
|
Återstår till
skogsbörd ;
duglig mark
för mantal
|
|
|
Hektar
|
Hektar
|
Proc.
|
Hektar
|
Hektar i
|
Skogsbyggden.
|
|
|
|
|
|
|
j Piteå (öfre delen) ........................
! Elfsby............................................
Edefors ........................................
jjockmock ....................................
; Arvidsjaur ....................................
Arjepluog ....................................
i Gellivare........................................
j Korpilombolo................................
i Tärendö........................................
; Pajala \
j Muonionalusta j
|
44.6
45,3
52-
99,5
39,-
35,—
73,-
19, —
20, —
65.7
|
80.081
70,533
109.370
247,786
130,734
185,905
265.425
60,286
95,751
257,721
|
1,795
1,534
2,103
2,490
3,351
5,340
3,636
3,100
4,787
3,900
|
30
30
30
30
40
60
50
40
50
45
|
538
460
630
996
1,440
3.204
1,818
1,240
2,393
l,7oo
|
1,257
1.074
1.473
*) 1,494
*) 1.911
*) 2,136
*) 1,818
1,860
*) 2.394
*) 2,245
|
Anm. Med denna tabell kan jemföras den detaljerade utredning angående afvittringens förlopp
i Vesterbottens län, som återfinnes bland bilagorna till detta betänkande (Band 6 sid. 107). Denna utred¬
ning belyser särskildt förhållandet mellan duglig mark och impediment. På det hela framgår af denna
utredning, att den för tabellens upprättande använda metoden lemnar ett i hufvudsak tillfredsställande
resultat. En liknande utredning är verkställd jemväl beträffande Norrbottens län. Komitén har emellertid
af utrymmesskäl afstått från att befordra densamma till trycket.
Af förestående tabell framgår oförtydbart, att beträffande de fem norrländska
länen, särskildt i skogsbyggden, hemmanen i stor utsträckning innehafva mera skog
än afvittringsförfattningarne anse nödigt såsom stöd för jordbruket.
Hvad Kopparbergs län angår, har ett slags afvittringsförfarande der skett i
sammanhang med storskiftena. Men de kamerala förhållandena i detta län äro i
') Dessutom andel i sockenallmänning, utgörande omkring 450 hektar duglig skogsmark per mantal.
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
97
så många afseenden olika Norrlands, att komitén ansett nödigt att beträffande detta
län göra en särskild undersökning, afseende att få utrönt, i hvad mån hemmanen
tilläfventyrs äro försedda med mera skog än som kan anses nödigt såsom stöd för
jordbruket. Vid storskiftet hafva i allmänhet hemmanen erhållit skog under tre
särskilda benämningar: hemskog, fäbodskog och utskog. Af dessa är hemskogen
nödvändig för hemmanets behof af skogsprodukter. Fäbodsskogen lemnar erforderligt
sommarbete och skog till afsalu. Den lemnar dessutom tillfälle till nyodling för
bildande af nytt hemman. Utskogen deremot, ofta aflägset belägen, torde i all¬
mänhet vara af mindre direkt gagn och utan större olägenhet kunna umbäras.
För att få ett ungefärligt begrepp om utskogarnes areal i förhållande till hem-
skogarne och fäbodsskogarne 'har komitén med ledning af de på generallandtmäteri-
kontoret befintliga storskifteshandlingar undersökt förhållandena beträffande en del
af de hufvudsakliga skogssocknarna, der sådana uppgifter utan allt för stora svårig¬
heter kunnat vinnas. Denna undersöknings resultat framgår af följande tabell:
Öfversigt af hemmansskogarne i vissa socknar af Kopparbergs län.
Socken
|
Hemskog
Hektar
|
Fäbodskog
Hektar
|
Utskog
Hektar
|
Impediment
Hektar
|
Utskogens
areal i procent
af hela skogs¬
arealen
|
Enviken ....................
|
14.510
|
9.821
|
2,477
|
4.289
|
9.4
|
Svärdsjö ...................
|
33,140
|
17.248
|
13,236
|
7,203
|
20,8
|
; B j ursås ....................
|
3,567
|
705
|
1.181
|
1.257
|
21,G
|
Ål ............................
|
3.924
|
3.252
|
1,767
|
787
|
19,8
|
Leksand ....................
|
23.954
|
39.449
|
26,778
|
10.302
|
29,7
|
Rättvik ....................
|
28,637
|
40,446
|
15,035
|
3,129
|
17,8
|
Gagnef ....................
|
11,016
|
12,692
|
4.722
|
- -
|
16.6
|
Mora ........................
|
17.887
|
75,364
|
34,804
|
19.933
|
27.9
|
Sollerön ....................
|
503
|
30.192
|
6.085
|
1.004
|
16.5
|
Venjan ...................
|
18.825
|
22,806
|
9,996
|
13.347
|
19,3
|
Orsa ........................
|
37.289
|
46.523
|
27.795
|
30.138
|
24,9
|
Elfdalen ....................
|
47.799
|
15,792
|
18.783
|
13.845
|
22,8
|
Särna ........................
|
42,385
|
5,948
|
10.864
|
40.251
|
18,3 1
|
Flöda ........................
|
8.140
|
13.430
|
3,159
|
- -
|
12,8
|
Nås ...........................
|
7,592
|
15,998
|
3.541
|
4.696
|
13.5
|
Äppelbo ....................
|
13,115
|
10.974
|
12.100
|
9.254
|
33.4
|
Malung ....................
|
72.575
|
26.615
|
30,778
|
39.880
|
23,3
|
Lima ........................
|
37.557
|
13.015
|
7.175
|
24,896
|
12,4
|
Transtrand................
|
27,514
|
17,583
|
2.287
|
22.046
|
4,8
|
* !3
98
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
Efter denna utredning angående omfattningen af de nordsvenska hemmanens
normala skogsinnehaf, öfvergår komitén till att undersöka, hvad af dessa skogs¬
vidder man såsom för bondeståndet umbärligt kan undantaga från ifrågavarande
förbud.
Då det gäller att afgöra, hvad som skall betraktas såsom för ett hemman
oumbärlig stödskog kan man, äfven om man vill stå på afvittringsförfattningarnes
grund, tydligen icke med fördel begagna sig af deras latituder för områdestill-
delning. För att undvika allt för stor omgång i tillämpningen synes man i stället
böra föreskrifva ett fixt belopp till skogsbörd duglig mark pr mantal. Detta be¬
lopp bör emellertid väljas så, att det blir ett för normala förhållanden afsedt
genomsnittstal af afvittringsförfattningarnes latituder, dervid emellertid någon justering
bör ske med hänsyn till den större eller mindre skogsbördighet, som utmärker
vissa landsdelar, jemförda med andra. I öfverensstämmelse härmed har komitén
ansett följande siffror lämpliga för de norrländska länen:
1,500 hektar inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker ofvan
odlingsgränsen, samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers,
Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och Lillherdals socknar i
Jemtlands län;
1,200 hektar inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker nedom
odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, 1 ärendö och Korpilombolo sock¬
nar i förstnämnda län; samt
1,000 hektar inom öfriga delar af de fem norrländska länen, i den mån de¬
samma icke, på sätt ofvan omförmälts, skulle vara från förbudet undantagna.
För den händelse hemmanen äro mycket små, komma de ifrågavarande
skogsarealerna att blifva otillräckliga. Komitén har derför tänkt sig, att stöd¬
skogens areal för hemman, hvilka understiga V8 mantal skulle beräknas med en
fjerdedels förhöjning dock ej till mera än hvad på Vs mantal skulle belöpa.
Såsom framgår af tabellen sid. 89 kommer bestämmandet af stödskogens
areal på nu nämnda sätt att på åtskilliga trakter, särskildt i kustbvggden, föranleda
dertill, att icke någon öfverloppsskog kommer att förefinnas. I skogsbyggderna
deremot komma ännu ansenliga skogsområden att stå trävaruindustrien till buds.
Hvad slutligen angår Kopparbergs län, har komitén af skäl, som ofvan
antydts, ansett sig böra bestämma, att såsom stödskog skall beräknas hemskog
och fäbodskog, hvaremot utskogen skulle få fritt säljas äfven till bolag eller
förening.
Mot det förslag komitén sålunda framställt, skulle man tilläfventyrs vilja
anmärka, att det är inkonseqvent derutinnan, att då det anser viss skog nödig
såsom stödskog för ett hemman, det icke helt och hållet förbjuder denna skogs
skiljande från hemmanet utan allenast utestänger viss kategori eventuella köpare.
Komiténs system innebär nemligen icke något hinder för en hemmansegare att,
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
99
så långt bestämmelserna om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
medgifva, till annan enskild person öfverlåta sin skogsmark. Härtill må emellertid
genmälas, att man synes föga behöfva befara, att genom köpeaftal enskilde jord¬
brukare emellan de särskilda hemmanen skulle komma att stympas på ett för deras
jordbruksframtid allt för menligt sätt, och det är då temligen onödigt att inskränka
aftalsfriheten.
Det första undantaget från det föreslagna förbudet för bolag eller förening
att förvärfva fast egendom torde alltså böra blifva det, att förbudet icke afser den
del af ett hemmans afrösningsjord, hvilken ej bör betraktas såsom stödskog eller
odlingsområde.
Men äfven andra undantag böra uppställas. Det finnes nemligen en hel del
fall, der jord kan användas till ojemförligt mycket större nytta än såsom bestånds¬
del af ett jordbruk och der den jordvidd, som erfordras, är så obetydlig, att dess
afstående för jordbruket är föga kännbart. I sådant fall bör det vara bolag eller
förening fortfarande tillåtet att förvärfva jord. Komitén har alltså tänkt sig, att
under förbudet icke skulle inbegripas tomt, upplagsplats eller annat dylikt område
eller mark med tillhörande åbyggnad, då egendomens hufvudsakliga värde utgöres
af åbyggnaden, eller stenbrott, grustag, lertägt, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan
dylik lägenhet.
Ett tredje undantag, som synes böra göras, är, att det tillätes bolag eller
förening att förvärfva fastighet från annan dylik samfällighet. I detta fall är
tydligen jordbruket och den jordbrukande befolkningen alldeles oberörda af affären,
och något behof af statens ingripande föreligger derför icke. Det skulle dessutom
sannolikt verka synnerligen oförmånligt på de industriella kreditförhållandena, om
man betoge bolagen rätten att sälja sina fastigheter till annat bolag.
Det fjerde undantaget komitén vill uppställa afser rätt för bolag eller för¬
ening att inropa fastighet å exekutiv auktion, der sådant erfordras för skyddande
af någon bolagets eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför egendomen på
grund af inteckning eller jemlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar. Detta är nöd¬
vändigt för att förekomma de rättsförluster, som vid dylika auktioner eljest möj¬
ligen skulle komma att drabba bolag eller föreningar. Utan ett sådant stadgande
skulle man sannolikt också motverka, det alltid eftersträfvansvärda önskemålet, att
så mycket som möjligt af bolagens jordbruksjord återsäljes till enskilde jordbrukare.
Bolagen skulle nemligen då icke våga sälja utan kontant betalning, hvilket natur¬
ligtvis i afsevärd grad komme att hindra försäljningars åvägabringande. Emellertid
fordras särskilda åtgärder för att förekomma missbruk af denna rätt att inköpa å
exekutiv. auktion. Skulle bolagen utan vidare få köpa så mycken jord som helst
å dylik auktion, är det att befara, att de i tider, då de särskildt önskade förvärfva
jord, skulle söka åstadkomma en så riklig exekutiv fastighetsmarknad som möjligt.
Det är lätt att inse, att detta skulle gifva uppslaget till ett ekonomiskt under-
Från för¬
budet kan
undantagas:
a) umbärlig
afrösnings-
jord.
b) tomt, upp¬
lagsplats
m. in.
c) förvärf
från bolag
eller för¬
ening.
d) inrop å
exekutiv
auktion i
vissa fall.
IOO
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
Rätt för
Konungen
att medgifva
förvärf i
andra fall.
mineringsarbete med afseende på bondeståndet, som vore i hög grad betänkligt.
För att aflägsna möjligheten af sådana missbruk skulle man kunna förfara på olika
sätt. Man skulle kunna söka så bestämma de särskilda fall, då bolag eller förening
får å exekutiv auktion inköpa fastighet, att man egde trygghet för, att dylika köp
ej kunde förekomma annat än då sådant erfordrades för att skydda en rätt, som
bolag eller förening egt, innan förbudslagen trädde i kraft, eller undantagsvis såsom
köpeskillingsfordran sedermera förvärfvat. Men bestämmelser i denna riktning synas
komma att blifva temligen invecklade. Komitén har derför tänkt sig en annan
utväg, bestående deri, att bolag eller förening väl få inköpa fastighet å exekutiv
auktion, så snart de kunna visa, att sådant erfordras för att kunna skydda
någon fordran eller rättighet, hvarför egendomen på grund af inteckning eller
jemlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, denna fordran eller rättighet må hafva
tillkommit när som helst, men att bolaget eller föreningen skulle ega skyldighet
att åter sälja egendomen inom så pass rymligt utmätt tid, att lämpligt försäljnings¬
ögonblick kan afvaktas och bolaget eller föreningen får tillfälle att tillvarataga sina
intressen. Huru härvid närmare skall tillgå, kommer att utförligare behandlas i
specialmotiverna till den lag komitén här nedan framlägger.
De fyra undantag, för hvilka komitén här ofvan redogjort, uttömma emeller¬
tid säkerligen icke alla de fall, då det skulle vara, äfven från allmänna synpunkter,
önskligt, att ett bolag eller en förening för ekonomisk verksamhet finge förvärfva
jord å landet i våra nordligaste provinser. Det låter sig dock svårligen göra att
i en lag på förhand uppräkna alla dylika fall. Man torde derför böra öfverlåta
åt Kungl. Maj:t en rätt att äfven i andra fall än de uppräknade på grund af sär¬
skilda förhållanden bevilja bolag eller förening tillstånd att förvärfva fast egendom.
Med denna dispensrätt i bakgrunden äfventyrar man icke att genom en förbudslag
af ifrågavarande beskaffenhet kränka något verkligen samhällsnyttigt jordbesittnings-
intresse.
Slutligen bör märkas, att i vår lagstiftning redan finnas vissa inskränkande
bestämmelser om fastighetsförvärf med afseende på bank eller annan penninge-
inrättning. För de bolag eller föreningar, hvilka drifva dylik rörelse, torde det
hvarken vara nödigt att införa nya bestämmelser eller lämpligt att låta andra stad-
ganden gälla än dem, som tillämpas beträffande motsvarande inrättningar och an¬
stalter i södra delarne af riket. Komitén har derför ansett, att dylika bolag eller
föreningar icke skulle vara underkastade det nu afsedda förbudet.
Likaledes torde man böra göra bolag eller föreningar, som drifva försäkrings¬
rörelse, oberoende af lagen.
I enlighet med sålunda angifna hufvudgrunder har komitén affattat följande
lagförslag:
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
ior
Förslag till
Lag
angående
förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet
att förvärfva fast egendom.
Härigenom förordnas som följer:
1 §• .
Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej förvärfva fast egendom
på landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller Vester-Dals fögderi eller En vikens
eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län eller inom Ofvanåkers, Voxna, Los,
Färila, Ramsjö eller Hassela socken eller Hamra kapellag i Gefleborgs län eller
inom Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län, der ej sådant
fall föreligger, som i 2, 3, 5 eller 6 § sägs eller ock Konungen på grund af
särskilda förhållanden pröfvat skäligt att till förvärfvet lemna tillstånd.
2
Tomt, upplagsplats eller annat dylikt område eller mark med tillhörande
åbyggnad, då egendomens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden, eller sten¬
brott, grustag, lertägt, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet vare
bolag och förening för ekonomisk verksamhet utan hinder af hvad förut är stadgadt
berättigade att förvärfva.
102
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
3 §■
Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ock förvärfva den del
af ett hemmans afrösningsjord, hvilken ej, enligt hvad nedan sägs, bör betraktas
såsom stödskog eller odlingsområde.
Till stödskog skall hänföras:
a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i för¬
hållande till inegorna beqvämt belägen mark, som på hemmanet belöper efter en
areal för helt mantal af:
1,500 hektar inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker ofvan
odlingsgränsen samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers, Storsjö,
Tännäs, Flede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och Lillherdals socknar i Jemtlands län;
1,200 hektar inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker nedom
odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo sock¬
nar i förstnämnda län; samt
1,000 hektar inom de öfriga delarne af Norrbottens, Vesterbottens och Jemt¬
lands län äfvensom inom Vesternorrlands län och de i 1 § omförmälda delar af
Gefleborgs län;
skolande då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger 1/8 man¬
tal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjerdedel, dock ej till mera än
hvad på */8 mantal belöper;
b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid verkställdt
storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.
Såsom odlingsområde skola anses till odling tjenliga myrmarker och andra
odlingslägenheter, hvilka i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet
egna sig för upptagande af sjelfständiga jordbruk eller lämpligen kunna samman¬
läggas med förutvarande jordbruk.
4 §•
Fångeshandling afseende förvärf enligt 2 eller 3 § skall ingifvas till Konungens
befallningshafvande för pröfning af förvärfvets öfverensstämmelse med föreskrifterna
i nämnda paragrafer. Innan Konungens befallningshafvande förklarat fastigheten
vara af sådan beskaffenhet, att förvärfvet enligt nämnda föreskrifter må ega rum,
vare handlingen utan verkan.
Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, hvarom ofvan för-
mäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må för ofvan nämnda pröf¬
ning erfordras, meddelas af Konungen.
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
103
5 §•
Utan hinder af hvad i denna lag stadgats ege bolag eller förening för ekono¬
misk verksamhet förvärfva fast egendom från annan dylik samfällighet, der denna
senare ej förvärfvat fastigheten enligt 6 § och ej heller drifver sådan rörelse, som
i 7 § omförmäles.
6 §■
Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ock utan särskildt till¬
stånd å exekutiv auktion inropa fastighet, der sådant erfordras för skyddande af
någon bolagets eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför egendomen på
grund af inteckning eller jemlikt 11 kapitlet 2 § jordabalken häftar.
Sålunda inropad fastighet skall åter afyttras inom två år, efter det auktionen
vunnit laga kraft. Försittes denna tid, varde fastigheten genom Konungens befall-
ningshafvandes försorg försåld å auktion, dervid i tillämpliga delar skall gälla till
efterrättelse hvad om försäljning af utmätt fast egendom finnes stadgadt. Ej må
vid sådan ny auktion bolaget eller föreningen åter inropa fastigheten.
7 §•
Bolag eller förening, som drifver bank- eller annan penningrörelse eller för¬
säkringsrörelse,' vare ej underkastad denna lags bestämmelser.
104
FÖKVÄRFSFÖRBUD.
Specialmotiv.
Efter den redogörelse för lagens uppgift och tillämplighetsområde, som lem-
nats här ofvan i den allmänna motiveringen, torde ifråga om denna § allenast
behöfva tilläggas, att komitén ansett och genom ordalagens formulering velat
uttrycka, att det i §:n omförmälda tillstånd icke bör gifvas annat än då särskilda
förhållanden dertill föranleda. Tillstånd bör sålunda icke beviljas, der fastighets-
förvärfvet tydligen alser allenast eller väsentligen att skalfa mark för virkesfångst
åt sågverk, utan det bör kunna angifvas något tillämnadt användningssätt för
marken, som synes vigtigare än dess nyttjande i jordbruksändamål.
2 §•
Äfven beträffande denna § torde intet af vigt vara att tillägga till hvad i
de allmänna motiven anförts.
3 S-
Denna § innefattar stadgandena om den del af ett hemmans (eller hemmans-
dels) afrösningsjord, som, på sätt ofvan nämnts, icke skulle innefattas under det
ifrågasatta köpeförbudet.
Till hvad i det föregående anförts bör ifråga om denna § läggas följande
erinringar. Då §:n såsom undantag nämner allenast »den del af ett hemmans
afrösningsjord etc.», följer deraf, att bolag eller förening icke få förvärfva någon
del af den afrösningsjord, som tillhör en lägenhet. Det kan tilläfventyrs förefalla
föga behöfligt med hänsyn till lagens hufvudsakliga ändamål —- skydd för jordbruket
och den jordbrukande befolkningen — att ett bolag eller en förening sålunda skall
förbjudas att förvärfva en t. ex. uteslutande af skogsmark bestående lägenhet. Detta
är emellertid nödvändigt för att lagen skall blifva fullt effektiv. Tilläte man för¬
värf i dylika fall, vore det synbarligen en lätt sak att delvis kringgå lagen der¬
igenom, att den enskilde hemmansegaren afskilde och sålde så mycket af skogs¬
marken, som han kunde från hemmanet afsöndra, till en enskild person, hvarefter
denne vore oförhindrad att sälja skogslägenheten till bolag eller förening.
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
105
Man skulle vidare såsom en brist i systemet kunna anmärka, att den del af
ett visst hemmans, område, som får säljas till bolag eller förening, icke under alla
förhållanden är konstant. Om t. ex. ett hemman om 1/2 mantal i Vesternorrlands
län har ett skogsområde af 1000 hektar får deraf säljas till bolag 500 hektar. Ego-
styckar emellertid egaren hemmanet samt bildar ett hemman bestående af inegorna
och 50 hektar skogsmark och ett hemman innehållande öfriga 950 hektar skog,
och får, såsom väl kan vara möjligt efter de metoder, på hvilka mantalsfördelnin-
gen för närvarande i verkligheten sker, hvardera lotten halfva skatten eller 1/i mantal,
så kan visserligen från inegolotten ingen skogsförsäljning till bolag ega rum, 'men
från skogslotten får säljas 700 hektar, ty enligt lagens bestämmelser beräknas stöd¬
skogen i Vesternorrlands län för 1/i mantal endast till 250 hektar. Komitén tror
emellertid, att om vid egostyckning mantalsfördelningen sker i något så när riktigt
förhållande till de olika hemmanslotternas verkliga värde, i de allra flesta fall skall
befinnas, det den utsträckning af rätten att till bolag afyttra skog, som genom
förfaranden af dylik art kan vinnas, blir så obetydlig, att den väl sällan kan förmå
en hemmansegare att enkom för ändamålet företaga en eljest obehöflig egostyckning,
af hvilken han skulle tillskyndas åtskillig kostnad samt hvarjehanda olägenhet. Ifråga¬
varande invändning torde derför kunna lemnas utan afseende.
Vid stödskogens beräkning skall man taga hänsyn icke till det kamerala utan
till det faktiska hemmanets skogsbehof. Har således från ett hemman förut afsön-
drats en skogslägenhet *) skall icke denna räknas med i stödskogen vid en even¬
tuel skogsförsäljning till bolag utan för hemmansdelen måste vid försäljningen undan¬
tagas full stödskog enligt mantalets storlek.
Äfvenledes bör hemmans andel i allmänning icke räknas med i stödskogen,
utan bör den efter hemmanets mantal belöpande stödskogen vid försäljning undan¬
tagas från hemmanet omedelbart tilldelad skogsareal.
Då det med afseende på stödskog är af vigt, icke allenast hvilken omfattning
den eger, utan äfven att den verkligen är för sitt ändamål användbar samt har ett
fördelaktigt läge, har komitén föreslagit, att stödskogen alltid skall utgöras af till
skogsbörd duglig och i förhållande till inegorna beqvämt belägen mark.
4 S-
Det är tydligt, att det vid granskning af en fångeshandling ej utan särskild
utredning kan afgöras, huruvida densamma afser en fastighet af sådan beskaffenhet,
som enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ må af bolag och förening förvärfvas,
eller om detta icke är förhållandet. Den pröfning, som i detta hänseende erfor¬
dras, lärer icke kunna uppdragas åt lagfartsdomstolen utan böra tillkomma
*) Att en sådan anses fortfarande tillhöra det kamerala hemmanet, framgår t. ex. af bestämmel¬
serna om ordafsöndring, hvilka i »hemmanets ego välde» tydligen inräkna äfven afsöndrade lägenheter.
* 14
io6
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
Konungens befallningshafvande, som är i tillfälle att genom införskaffande af nödig
utredning kunna bilda sig en pålitlig uppfattning af förhållandena. Komitén har
derför föreslagit, att en fångeshandling, afseende ifrågavarande slag af fastighet skall
ingifvas till Konungens befallningshafvande för dylik pröfning och att handlingen
är utan verkan, till dess nämnda myndighet förklarat fastigheten vara af sådan
beskaffenhet, att förvärfvet enligt nämnda paragrafer må ega rum. Då laga fång
sålunda icke föreligger, förr än denna förklaring egt rum, är det sjelfklart, att
ansökning om lagfart å fångeshandling af ifrågavarande beskaffenhet icke må upp¬
tagas, innan bevis kan företes, att Konungens befallningshafvande i berörda hän¬
seende godkänt förvärfvet. Att Konungens befallningshafvandes beslut i förevarande
fråga skall kunna öfverklagas i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är
stadgad, har för fullständighetens skull i paragrafen tydligt utsagts.
Hvad åter angår beskaffenheten af den utredning, som erfordras för frågans
profvande och det sätt, på hvilket Konungens befallningshafvande skall införskaffa
densamma, har komitén ansett lämpligast föreslå, att närmare föreskrifter skola
meddelas af Konungen. Frågan om t. ex. ett skogsområde enligt 3 § får säljas
eller ej fordrar en landtmäteriteknisk undersökning och det torde helst böra upp¬
dragas åt Kungl. landtmäteristyrelsen att i detta afseende afgifva förslag till nödiga
föreskrifter. Så mycket lärer emellertid vara tydligt, att Konungens befallnings¬
hafvande måste berättigas att på det ena eller andra sättet anlita sakkunnigt biträde
samt att kostnaden härför bör drabba sökanden, d. v. s. det bolag eller den för¬
ening, som önskar få förvärfva ifrågakomna fastighet.
Uppenbart är, att en i nu berörda afseende erforderlig utredning ej vid dess
utförande bör mota några egentliga svårigheter eller blifva till kostnaden betungande.
I de allra flesta fall finnas laga skiftes- eller åtminstone afvittringskartor och beskrif-
ningar tillgängliga, hvadan någon ny kartläggning icke erfordras. Och för den
komplettering af kartan och beskrifningen, som tilläfventyrs kan finnas erforderlig,
äfvensom för markens besigtning och för upprättandet af instrumentet, torde för-
rättningsarfvodet icke blifva af något betydande belopp. Sällan lärer väl ock något
skogsköp numera förekomma utan att köparen låtit sakkunnig person undersöka
skogens beskaffenhet och värde. Ifrågavarande formaliteter torde derför icke i afse-
värd mån kunna försvåra försäljning.
5 §•
Anledningen till att komitén velat medgifva rätt för bolag eller förening att
förvärfva fast egendom från annan dylik samfällighet är i det föregående omförmäld.
Här torde deremot några ord böra nämnas om orsaken till de båda undantag
från undantaget, som i paragrafen innebäras.
Om man låter bolag eller förening med den frihet, som i det föregående
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
IO?
nämnts, på exekutiv > auktion inropa fastighet och sedan väl tvingar bolaget eller
föreningen att åter sälja fastigheten, men medger, att detta får ske till annat bolag
eller annan förening med den verkan, att köparen blir definitiv egare till fastigheten,
så skulle med lätthet på en sådan omväg ett stort antal bondehemman kunna
öfverföras i bolagens besittning.
Och läte man bolag eller förening, som drefve bank- eller annan penninge-
rörelse eller försäkringsrörelse, fritt sälja fastigheter till industriella bolag och för¬
eningar, kunde tydligen förstnämnda bolag eller föreningar med den vidsträcktare
rätt till fastighetsköp, som tillkommer <lem derigenom, att de äro undantagna från
förevarande lags tillämpning, lätteligen blifva användbara såsom mellanhänder vid
trävaruindustriens sträfvanden att komma i besittning af enskilde jordbrukares skogar.
6 $. .
Denna § behandlar det fjerde af de ofvan angifna undantagen från ifråga¬
varande köpeförbud eller rätten för bolag och förening att på exekutiv auktion
inropa fastighet. Denna rätt är gjord beroende af att sådant erfordras för skyd¬
dande af någon bolagets eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför egendomen
på grund af inteckning eller jemlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar.
Om sålunda vid en auktion en annan spekulant redan bjudit ett belopp, som
täcker bolagets eller föreningens fordran, eller afgifvit tillräckligt högt bud å fastig¬
heten med förbehåll om beståndet af den rättighet bolaget eller föreningen behöfver
bevaka, då får bolaget eller föreningen icke bjuda vidare. Sedan bolag eller för¬
ening sålunda inropat fastighet bör bolaget eller föreningen, innan den tvingas att
åter sälja fastigheten, hafva någon tid på sig för att vidtaga de åtgärder, som
fordras för att skydda bolaget eller föreningen mot förlust. Komitén har i detta
afseende föreslagit två år. Under denna tid bör bolaget eller föreningen kunna
finna ett gynnsamt tillfälle att sälja fastigheten på sådana villkor, att säljaren skyddas
mot förlust och eventuella afverknings- eller andra rättigheter få qvarstå.
I regel torde man icke behöfva befara, att icke bolagen och föreningarne
skola ställa sig denna försäljningsskyldighet till efterrättelse, men det är naturligen
i alla händelser nödigt att stadga något äfventyr, för den händelse nämnde tid för¬
sittes, utan att försäljning egt rum. Den enklaste utvägen dervid torde vara, att
i öfverensstämmelse med en procedur, som enligt Lov om Norsk Statsborgerret
den 21 april 1888 användes i Norge ifråga om vissa obehöriga fastighetsförvärf,
låta Konungens befallningshafvande föranstalta om fastighetens försäljning å auktion.
För att kunna fullgöra detta åliggande bör Konungens befallningshafvande föra
anteckningar rörande alla de fall, då bolag eller förening inropat fastighet å exekutiv
auktion, samt på ett fortgående sätt kontrollera, att dessa fastigheter åter försålts
inom två år från det auktionen vunnit laga kraft samt, der så, efter vederbörandes
io8
FÖRVÄRFSFÖRBUD.
hörande, befinnes ej vara förhållandet, sjelf utlysa auktion .å fastigheten. Härvid
har komitén föreslagit, att i tillämpliga delar skall gälla till efterrättelse hvad om
försäljning af utmätt fast egendom finnes stadgadt. Konungens befallningshafvandes
beslut om egendomens försäljning medför alltså samma verkan, som om fastigheten
blifvit utmätt och den procedur, som derefter skall iakttagas, blir den vanliga enligt
utsökningslagen, dervid man dock på fastighetens egare får tillämpa hvad denna
lag föreskrifver ifråga om gäldenären. Hvad utsökningslagen stadgar rörande skyldig¬
het för borgenären att förskottera viss kostnad förfaller naturligen, då i detta fall
försäljningen icke sker på begäran af någcm borgenär. I öfrigt lärer det, så vidt
komitén kunnat finna, icke möta några egentliga svårigheter att på förevarande art
af tvångsförsäljning anpassa utsökningslagens föreskrifter.
Af lätt insedda skäl har i förevarande paragraf föreskrifvits jemväl, att vid
auktion af ifrågavarande beskaffenhet det bolag eller den förening, som egendomen
skall frånhändas, icke får för egen räkning åter inropa fastigheten.
7 §•
Anledningen till denna §:s stadgande är angifven i det föregående.
Komitén anser sig till sist böra anmärka, att det är af största vigt att den
nu ifrågasatta lagen så skyndsamt som möjligt antages och utfärdas så att trävaru¬
industriens fastighetsförvärf icke måtte få fortgå i samma omfattning som hittills.
Åt denna uppfattning har komitén gifvit uttryck redan i sin underdåniga skrifvelse
af den 28 november 1901 rörande provisoriskt förbud mot dylika förvärf i vissa
fall och komitén har under gången af sina arbeten alltmera styrkts i sin åsigt att
härvidlag ett snabbt ingripande är af nöden.
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
IO9
2. Förbättrade grunder lör egostyckning.
Genom föregående lagförslag har komitén sökt åstadkomma, att den norr¬
ländska allmogen bibehålies vid den jord, som för närvarande är i dess besittning
och anses för dess jordbruk nödvändig.
Det följer nu i ordningen att tillse, huruledes den jordbruksjord, som under
trävaruhandteringens • utveckling kommit att frångå nämnda folkklass, skall kunna
till densamma återbördas.
Såsom ofvan nämnts, trodde man någon tid, att detta skulle ske af sig sjelft,
allenast man genom egostyckningsinstitutet möjliggjorde att på ett beqvämt sätt
från skogshemmanen afskilja jordbruksjorden, hvilken förmenades för trävaruindustrien
»snarare vara en börda än en nyttig besittning. Erfarenheten har visat, att på detta
sätt nog en del jord återgått till bondeståndet, men också att deraf skett föga gagn
på grund af det från jordbrukets synpunkt mindre tillfredsställande sätt, hvarpå
dessa egostyckningar egt rum.
För den jordbrukaride befolkningens framtid är det tydligen en angelägenhet
af största vigt, att de särskilda besittningarna och brukningsdelarne äro så samman¬
satta, att ett framgångsrikt jordbruk derå verkligen kan drifvas, samt att sålunda
hvarje brukare har tillgång till alla de slag och den myckenhet af egor, hvilka
erfordras för en ordnad landthushållning. Det är i detta afseende, som man trott
sig finna, att egostyckningsinstitutet verkat i hög grad skadligt. Innan komitén
öfvergår till en undersökning, huru härmed sig förhåller, torde det för frågans
belysning vara af intresse att lemna en kort öfversigt öfver den svenska jord-
styckningslagstiftningens historia, särskildt i hvad denna rör skattegodsen.
De båda äldre former för delning mellan olika egare af en hemmandels om¬
råde, hvilka förekomma i vår lagstiftning, äro som bekant hemmansklyfning och
jordafsöndring. Vid hemmansklyfning uppdelas hemmanet alltid efter bråkdelar af
skattetalet, så att de särskilda delarna tilläggas hvad af de olika egoslagen på dem
belöper i förhållande till den aritmetiska andel de utgöra af hela hemmanet.
Karakteristiskt för hemmansklyfning är sålunda, att de särskilda delarnes egor alltid
komma att uppvisa i hufvudsak samma blandning af åker, äng och utmark som
det ursprungliga hemmanet och att det gamla hemmanets mantal blir uppdeladt
mellan de nybildade hemmansdelarne.
Den svenska
jordstyck-
ningslagstift-
ningens
historia.
no
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
Jordafsöndring åter består deri, att man af ett hemmans mark till annan
upplåter ett visst bestämdt område. Den afsöndrade delen anses då icke bilda
något nytt hemman utan betraktas endast såsom en lägenhet, i kameralt afseende
lydande under den återstående delen, som bibehåller stamhemmanets skattetal oför-
minskadt. Af hvad nu anförts följer, att en afsöndrad lägenhet icke behöfver bestå
af olika egoslag.
Redan tidigt framträder i vår lagstiftning en sträfvan att bibehålla skatte-
godsen oförminskade och i olika författningar från 15 :e och i6:e seklen före¬
komma förbud mot skattegodsens delning. Denna omsorg var väl närmast föranledd
af fruktan, att genom hemmanens försvagande åbon skulle få svårare att utgöra de
jorden åhvilande skatter och besvär, men grundade sig naturligtvis ytterst på in-
sigten om en viss besuttenhets nödvändighet för jordbrukets ekonomi. I samma
mån, som jordbruket utvecklades, fann man emellertid, att i vissa fall hemmanen
numera kunde tåla delning, och att hemmansklyfning kunde tillåtas och för staten
medföra fördelen af ett ökadt antal skattedragande. Genom Kungl. resolutionen
den 17 februari 1652 stadgades sålunda, att, der hemmanet var så godt, att flera
kunde derpå berga sig, och kronans inkomster i framtiden derigenom förbättras,
Kungl. Maj:t kunde väl lida, att i sådant fall hvar njöte sin del; dock skulle,
innan tillstånd härtill gafs, förhållandet af nämnden undersökas och' pröfvas.
I Plakatet af den 10 juni 1684 utbyttes principen om pröfning i hvarje
särskildt fall, huruvida hemmanet tålde delning, mot en generell regel i lagen, i
det klyfning medgafs intill fjerdedelar af ett skattehemman.
Under 1700-talet påverkades den hithörande lagstiftningen af begäret att
öka landets befolkning, hvartill man såg ett medel i jordens styckning till mindre
brukningsdelar. En den 2 6 mars 1718 utfärdad författning, som tillät obegränsad
hemmansklyfning, blef visserligen efter några år upphäfd, men Kungl. förordningen
den 30 juni 1747 medgaf, att hemman skulle få klyfvas i sex, åtta eller mindre
delar allt efter som hemmanet i föreskrifven ordning pröfvades kunna tåla. Härvid
förblef till dess Kungl. förordningen den 19 december 1827 föreskref, att hemman
finge klyfvas till hvad hemmantal som helst, allenast en åbo å den utklufna delen
vore besutten i enlighet med de närmare föreskrifter angående besutenhet, som
författningen innehöll. Kungl. förordningen den 13 juli 1853 införde vissa skärpta
bestämmelser angående sättet för pröfningen af besuttenhetsfrågan, men denna för¬
ordning upphäfdes genom Kungl. kungörelsen den 12 november 1858. I Kungl.
förordningen den 6 augusti 1864 bibehölls besuttenhetsbegreppet såsom normerande
ifråga om gränsen för hemmansklyfningen, men i Kungl. förordningen angående
hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 augusti 1881 bortföll denna begräns¬
ning, och hemmansklyfning tilläts till hvad hemmantal som helst. Denna nya
grundsats, som innebär en fullständig systemförändring och åtminstone i teorien
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
III
afstår från all omtanke med afseende på jordbruksdugligheten hos de hemman staten
låter uppkomma, föranleddes af en underdånig skrifvelse af 1879 års riksdag. I
anledning af två särskilda motioner, hvilka dock afstyrkts af lagutskottet, hemställde
Riksdagen bland annat, att hvad som vore stadgadt angående besuttenhet såsom
villkor för hemmans klyfvande skulle upphöra att vara gällande. För denna hem¬
ställan anfördes två skäl. Dels åberopades vigten för ett land deraf, att ett större
antal af dess innebyggare utgöres af jordegare, dels och hufvudsakligen betonades,
hurusom de i sammanhang med besuttenhetsprincipen stadgade föreskrifterna om
rättighet att lösa s. k. obesutten del gjorde en lagligen förvärfvad eganderätt till
obesuttenhet i viss mån illusorisk, hvilket särskildt i Kopparbergs län, der gällande
undantagsbestämmelser, afsedda att motverka jordens ytterligare styckning och
åstadkomma sammanläggning af obesuttenheter, dittills icke varit för ändamålet
verksamma, för många tusen jordegare i länet gjorde tillvaron'otrygg. 1881 års
bestämmelser i förevarande afseende qvarstå oförändrade jemväl i Lagen den 27
juni 1896 angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring.
Någon olägenhet af friheten att obegränsadt dela hemman genom klyfning
har veterligen icke försports. Men det torde likväl vara förhastadt, att deraf draga
den slutsatsen, att man ostraffadt kan tillåta jorddelning i hvad form och till hvilken
utsträckning som helst. Att inga särskilda olägenheter ännu kunnat iakttagas, kan
nemligen mer än väl hafva sin orsak deri, att man på grund af de formaliteter,
som äro förenade med hemmansklyfning, och nödvändigheten af att låta hvarje
utklufvet hemman få del i alla egoslag, icke i allmänhet funnit det fördelaktigt att
begära klyfning af alltför obetydliga hemmansdelar eller öfver hufvud afsevärdt vid¬
sträcktare än att besuttenhetsprincipen, ehuru i lagen afskaffad, likväl fortfarande
blifvit i det väsentliga iakttagen.
Ofvergår man härefter till en öfversigt af jordafsöndringens historia finner
man det från äldre tider gällande förbudet mot skattskyldig jords minskande genom
afsöndringar qvarstående ännu i 1734 års lag (J. B. 4 kap. 9 §). Under senare
hälften af 1700-talet blef emellertid genom särskilda författningar anläggandet af
torp tillåtet, och enskiftesförfattningarne från 1800-talets början stadgade i afsigt
att befordra enskiftets utbredande, att egare af enskiftade hemman af sin oupp¬
odlade jord fick upplåta till och med tiondedelen af hela sin egolott till främmande
personer att bebygga, uppodla och med full eganderätt besitta, dock med villkor
att ingen lägenhet gjordes mindre än fyra tunnland, och att å den lades en
årlig afgäld.
Genom ofvannämnda 1827 års förordning tilläts jordafsöndring äfven på
andra hemman än enskiftade. Minimum för afsöndringarne ökades dock för Norrland
till sex tunnland, hvaremot för hemman beläget inom en mil från stad eller köping
minimum för jordafsöndringar på viss tid nedsattes till ett hälft tunnland. Indu¬
striella anläggningar jemte nödigt utmål af jord till dem kunde från hemman af-
112
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
söndras, äfven om ntmålets storlek ,ej uppgick till.det i öfrigt bestämda minimum.
Uttryckligen förbjöds att afsöndra odalåker eller äng.
Den i det föregående omförmälda 1853 års förordning innefattade äfven
i fråga om jordafsöndring skärpta bestämmelser och förbjöd afsöndring af jord för
alltid under full eganderätt, derest ej den afsöndrade delen antingen i och för
sig eller genom sammanläggning med angränsande lika beskaffad, redan befintlig
lägenhet medförde besuttenhet. Dock medgafs afsöndring för industriella anlägg¬
ningar. Kungl. kungörelsen 1858 återinförde emellertid 1827 års bestämmelser,
dock att minimum för de för alltid afsöndrade lägenheterna sattes till hälften af
hvad i 1827 års förordning bestämts och att minimum för å viss tid eller lifstid
upplåtna lägenheter, oberoende af lägenhetens afstånd från stad, skulle blifva ett hälft
tunnland, hvarjemte förbudet mot afsöndring af odalåker eller äng så tillvida mildra¬
des, att dylik afsöndring tilläts, derest till hemmanet endast lydde odalegor eller
lägenheten läge afskild ifrån hemmanets öfriga odalegor och befunnes i öfrigt vara
till afsöndring tjenlig.
Uti 1864 års förordning bibehölls grundsatsen, att från skattehemman ej
finge afsöndras mer än till och med en tiondel af egovidden, men deremot upp-
togos icke vidare föreskrifterna om visst minimum för afsöndringarnes storlek eller
förbudet att från hemman afsöndra odalåker eller äng.
1881 års författning utsträckte afsöndringsrätten till högst en femtedel af
egovidden; och på denna ståndpunkt qvarstår lagstiftningen i den nu gällande 1896
års lag, men röster hafva icke saknats, som förordat borttagandet af sagda maximum
och afsöndringsrättens fullständiga frihet. Särskildt är förslag härom väckt i det
betänkande, som afgifvits af den 1899 tillsatta s. k. egnahemskomitén.
Af den nu lemnade redogörelsen framgår, att man visserligen i lagstiftningen
om hemmansklyfning och jordafsöndring framgått i riktning mot allt större frihet,
men att densamma likväl fortfarande är sådan, att i regel hemmanens söndersplitt-
ring på ett för jordbruket allt för ogynnsamt sätt kan anses förekommen.
Mot bakgrunden af denna ur århundradens erfarenhet framvuxna lagstiftning,
som utan att verka öfverhöfvan hämmande på rörelsefriheten, likväl utöfvar en helso¬
sam omsorg om framtiden, bör man betrakta innebörden af det nyinförda ego-
styckningsinstitutet.
Såsom nämndt föreslogs införandet af denna nya form för jorddelning af den
1891 tillsatta s. k. jordbrukslägenhetskomitén, hvilken hade till uppgift att utreda,
huru tillfälle kunde beredas obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga
villkor bilda egna jordbruk, hufvudsakligen å inom landet ännu befintliga stora
odlingsbara utmarker. Komitén fann nemligen, att gällande bestämmelser om
hemmansklyfning och jordafsöndring icke tillfullo motsvarade de anspråk, som med
fog kunde uppställas på ett enkelt, snabbt och för de mindre bemedlade lätt till¬
gängligt jordstyckningsförfarande. De ganska betydliga omkostnader, den ovisshet
FÖRBÄTTRAD EGOST YCKNING.
113
om läge och omfång af den enskilde delegarens blifvande jordlott, som med hem¬
mansklyfning vore förknippade, liksom de villkor och inskränkningar, hvarunder en
afsöndring måste försiggå, föreföllo komitén såsom i många fall hinderliga för främjan¬
det af det af komitén åsyftade målet. Komitén fann derför ett nytt förfaringssätt
benämdt egostyckning böra tillåtas. Detta skulle bestå deri, att egare, som ville
dela ett hemman i två eller flera lotter, sjelf bestämde delarnes läge och gränser,
hvarefter enligt särskild procedur hemmanets mantal mellan de olika lotterna för¬
delades. Såsom ett särskildt skäl för egostyckningsinstitutets antagande framhölls,
såsom i det föregående omförmälts, den betydelse detsamma skulle erhålla i de
norrländska skogsbyggderna genom den möjlighet, som derigenom öppnades, att
skilja hemmanens jordbruksjord från deras skogsmark.
Komitén yttrade nemligen: »En särskild betydelse torde egostyckningen der¬
jemte kunna erhålla för de norrländska skogsbyggderna genom det tillfälle, som
densamma erbjuder att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk
lämpliga arealen jemte ett mindre skogsområde å ena sidan och den hufvudsakliga
skogsmarken å den andra. Härigenom- skulle hemmansegaren efter skogens för¬
säljning kunna qvarsitta med eganderätt å gården, medan han deremot nu allt för
ofta förvandlas till arrendator eller torpare under skogsegaren, och den sjelfegande
jordbrukande befolkningen i många skogssocknar sålunda allt mer och mer för¬
minskas. »
Sedan det sålunda föreslagna institutet genom 1896 års lag införts i vårt
rättssystem, är det alltså möjligt att, med endast några af allmänt intresse före-
stafvade, knappt nämnvärda inskränkningar, fritt uppdela ett hemman i flera lotter
alldeles oberoende af egornas naturbeskaffenhet och de särskilda lotternas framtida
användbarhet i produktionens tjenst. Att denna nya grundsats mött så jemförelsevis
litet motstånd, torde till stor del bero derpå, att man i de förut gällande inskränk-
ningarne på jordstyckningsrättens område endast sett yttringar af en statsfinansiell
omsorg om fastigheternas bibehållande vid oförminskad skatteförmåga, en omsorg,
som man ansåge temligen onödig, sedan de flesta jorden åhvilande skatter och
besvär upphört att utgå, och dessutom i hög grad illusorisk, sedan man tillåtit hem¬
mansklyfning till huru små mantal som helst. Härvid fäste man emellertid icke
nog uppmärksamhet vid, att de statsfinansiella försigtighetsmåtten, äfven i deras
småningom reducerade omfattning, också medelbart haft stor betydelse ifråga om
bibehållandet åt det stora flertalet af landets jordbruksfastigheter af en från jord-
brukssynpunkt lämplig sammansättning.
Hädanefter måste man alltså räkna med möjligheten af att äfven i större om¬
fattning de af ålder befintliga hemmanen kunna komma att uppdelas i mindre lotter,
som icke kunna utgöra lämpliga besittningar för ett jordbrukande bondestånd.
Emellertid kan Jet vid första betraktandet förefalla, som om faran i detta afseende
icke vore synnerligen stor. För att en faktisk delning af ett hemman genom ego¬
FÖRBÄTTRÄD EGOSTYCKNING.
Allmänt om
döme om
egostyck-
nings-
institutet.
114
styckning skall komma till stånd är det nemligen nödigt, icke blott att en ego-
styckningsförrättning eger rum, utan äfven att de genom egostyckningen bildade
särskilda hemmansdelarne komma i olika egares händer. Detta skulle man åter
vilja förmena i allmänhet icke kunna inträffa, derest hemmansdelarne bildats utan
hänsyn till deras framtida duglighet såsom sjelfständiga jordbruk och icke heller
eljest motsvara något verkligt förefintligt behof. Men i detta fall har såsom på
så månget annat rättsområde visat sig, att aftalsfriheten i de fall, der- aftalet eger
rum emellan parter af väsentligen olika affärsskicklighet och ekonomisk situation, icke
utgör garanti för att förhållandena skola utveckla sig i den för det allmänna mest
önskvärda riktning. Att så är förhållandet med afseende på tillämpningen af ego-
styckningsförfarandet, särskildt i vissa delar af Norrland, torde redan nu ligga i
öppen dag.
För att erhålla kännedom om de erfarenheter man i Norrland hittills vunnit
rörande egostyckninginstitutets verkningar har komitén, bland annat, dels gjort detta
ämne till föremål för en af de förut omförmälda, till besvarande utställda frågorna
(n:o 32 Band 5 sid. 571), dels från vederbörande förste landtmätare infordrat
åtskilliga statistiska uppgifter rörande hittills verkställda egostyckningar.
Af det material för frågans bedömande, som komitén sålunda erhållit, fram¬
går i hufvudsak följande.
Med temligen stor enhällighet synes man till en början anse, att egostyck¬
ning nog skulle vara till nytta, derest densamma utfördes å de stora trävarubolagens
och öfriga sågverksegares talrika hemman samt dervid tillginge så, att egarne från
den egentliga skogsmarken afstyckade och till enskilde jordbrukare försålde hemma¬
nens inegor med tillräckligt utrymme i skogs- och utmark, så att jordbrukslotten
erhölle tillgång ej mindre till nödiga skogsprodukter än äfven till erforderligt
bete och lämpliga odlingslägenheter. Man anser, att den klass af jordbrukare, som
derigenom skulle bildas, komme att erhålla mycket större sjelfständighet och ut¬
göra ett betydligt värderikare socialt element än den nuvarande i hög grad beroende
arrendatorsklassen.
Emellertid är man nästan lika allmänt ense om, att en omfattande egostyckning
efter dylika grundsatser näppeligen är att förvänta. Visserligen synas trävaru¬
bolagen på många platser vara villiga att genom egostyckning afhända sig den för
bolagen ofta mera besvärliga än inkomstbringande inegojorden, men deremot fram¬
träder hos dem en afgjord och lätt förklarlig obenägenhet mot att låta ens för
husbehofvet erforderlig skogsmark medfölja. Att emellertid ett jordbruk utan hus-
behofsskog på de flesta orter inom Norrland knappast kan annat än i särskildt
gynnsamma undantagsfall upprätthållas, derom finnes snart sagdt icke mer än en
mening. De menliga följder, som i detta afseende kunna väntas af egostycknings-
förfarandet, erkännas mer eller mindre direkt äfven i ett stort antal af de yttranden,
som från trävarubolag och enskilde sågverksegare blifvit komitén tillsända. En
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING. Ilj
särskildt belysande illustration till skogsmarkens betydelse för jordbruket erbjuda
de erfarenheter, som uppgifvits hafva vunnits på viss trakt i Norge enligt det
från aktiebolaget Mölnbacka—Trysil inkomna svaret å frågan 32 (Band 5 sid. 634).
Då omöjligheten af jordbruk utan husbehofsskog är så allmänt insedd i Norr¬
land, kunde man tycka, att befolkningens insigt härom skulle vara nog för att
förhindra, att skoglösa hemmansdelar i någon större omfattning skulle kunna ut¬
komma i den allmänna rörelsen. Der egostyckningar ske på de hemman bolagen
redan ega, och hufvudsakligen endast inegojord lägges på den lott, som är afsedd
att utsläppas i marknaden, förekommer visserligen, enligt hvad från många håll
uppgifves, att bolagen af ofvannämnda anledning hafva svårt att finna köpare till
den afstyckade inegolotten. Men om ett bolag, såsom på vissa håll inträffat,
ställer sina arrendatorer i valet mellan att antingen köpa den afstyckade inegojorden
jemte byggnaderna på de hemman de bruka eller också afflytta och sålunda se sig
beröfvade den jord, som för många af dem förefaller såsom den enda existens¬
utvägen, skall det säkerligen i de flesta fall lyckas att förmå arrendatorerna att välja
det förra alternativet. Det händer naturligtvis också, att arbetare, som vilja skaffa
sig egna hem, när intet bättre står till buds, uppträda som spekulanter äfven på
skoglösa inegolotter.
Men egostyckningar ske också i sammarhang med sjelfva hemmansförsälj-
ningarne. I alla de fall då bonden dervid afyttrar sin jord derför, att han är der¬
till tvingad af skulder och dålig ekonomi — och detta är förhållandet i ett stort
antal fall — är det i allmänhet en lätt sak för köparen att ordna villkoren för
egostyckningen efter sin egen önskan, d. v. s. låta bonden behålla inegojorden
utan eller med så obetydligt skogsanslag som möjligt.
Sammanlagda antalet af de egostyckningar, som i norra Sverige egt rum till
och med 1902, utvisas af följande tabell, sammanställd efter de uppgifter, som före¬
komma i Kungl. Landtmäteristyrelsens embetsberättelser.
Antal af slutade egostyckningar.
Län
|
1897
|
1898
|
1899
|
1900
|
1901
|
1902
|
Summa
|
Kopparbergs .
|
3
|
11
|
X 0
|
|
17
|
9
|
14
|
•1
64
|
Gefleborgs
|
22
|
59
|
92
|
14 5
|
186
|
153
|
657
|
Vesternorrlands ..
|
8
|
24
|
47
|
109
|
88
|
225
|
501
|
Jemtlands .......
|
27
|
43
|
48
|
81
|
141
|
^34
|
474
|
Vest erbottens ..........
|
10
|
74
|
12 1
|
225
|
247
|
415
|
1 092
|
Norrbottens ............
|
8
|
11
|
25
|
45 1
|
75 !
|
59
|
223
|
Summa
|
CO
|
222
|
343
|
622 1
|
746
|
1000
|
3011
|
I hvad mån
kunna
olämpligt
sammansätta
lotter finna
köpare?
St atistiska
uppgifter.
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
11 6
För 1903 har komitén icke lyckats erhålla fullständiga siffror, men att den
oafbrutna stigningen i egostyckningarnes årliga antal fortsatt äfven under detta år,
synes sannolikt af de spridda meddelanden, som till komitén inlupit. Så utfärdades,
enligt upplysning af förste landtmätaren i Norrbottens län, under år 1903 tillsam¬
mans 104 förordnanden till verkställande af egostyckningar i länet, och i de yttran¬
den från de olika socknarne, som tillsändts komitén, nämnas sådana siffror med
afseende på de pågående egostyckningarnas antal, att man är berättigad påstå, det
en liflig egostyckning egt rum äfven under det senast förflutna året.
Samtliga dessa egostyckningar hafva emellertid icke berört jord tillhörig såg¬
verksindustrien eller haft att göra med denna industris fastighetsförvärf. De s. k.
»bolagsegostyckningarne» hafva dock utgjort det långt öfvervägande antalet, såsom
framgår af följande tabell.
Antalet under åren iSpy— 1902 verkställda egostyckningar, uppdelade med
afseende på eganderättsförbållandena.
Län
:
|
Egostyck¬
ningar,
beträffande
hvilka säkra
upplysningar
om egande-
rättsförhållan-
dena icke
vunnits
|
Egostyck¬
ningar, som
berört jord
tillhörig såg-
verksaktie-
bolag, andra
sågverksegare
eller bruks-
egare
|
Öfriga ego¬
styckningar
|
Summa
|
: Kopparbergs .....................................
|
|
20
|
45
|
6 5
|
Gefleborgs ......................................
|
178
|
315
|
66
|
559
|
i Vesternorrlands...................................
|
24
|
to
CO
OJ
|
156
|
463
|
Jemtlands.............................................
|
56
|
HH
O
|
108
|
334
|
Vesterbottens.......................................
|
—
|
918
|
1 30
|
1048
|
! Norrbottens..........................................
|
—
|
5 7
|
80
|
137
|
Summa
|
CO
cs
|
1763
|
585
|
j 2606
|
Anm. Denna tabell grundar sig på uppgifter, erhållna från förste landtmätarne, dock att för ar 1902
och beträffande Gefleborgs län för år 1901 vissa ofullständigheter i uppgifterna afhjelpts genom samma upp¬
gifters jemförande med landtmäteristyrelsens underdåniga berättelse för nämnda år. Att totalsummorna i
denna tabell icke fullständigt stämma med föregående tabell, som är sammanställd ur samma styrelses
årliga berättelser, torde bero hufvudsakligen på svårigheten att i landtmäterikontorens handlingar återfinna
m alla de under de^ångna åren utförda egostyckningar.
Det närmaste steget för den föreliggande frågans statistiska undersökning är
att tillse, huru beskaffade de hemmanslotter varit, hvilka vid dessa bolagsegostyck-
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
117
ningar utlagts för att tilldelas eller framdeles försäljas till enskilde jordbrukare. I
detta afsende gifva de insända uppgifterna följande resultat.
Storleken af anslag i afrösningsjord, som tilldelats vid egostychning
utlagda inegolotter.
Län
|
Antal
fall, i
hvilka
|
I nedannämnda antal fall har anslaget i afrösningsjord
utgjort i hektar
|
|
Summa
|
intet
anslag i
afrös-
er?
nings- £
jord- ! m
före- 1
kommit 01
|
0
* <
3 n>
3 •i
M 01
O
|
Öfver 15
t. 0. m. 20
Öfver 10
t. 0. m. 15
|
Öfver 20
t. 0. m. 25
|
Öfver 25
t. 0. m. 30
|
Öfver 30
t. 0. m. 35
|
3 **
co
4>- cn
0
|
Öfver 40
t. 0. m. 45
|
3 *■»
Cn Cn
O
|
Öfver 50
|
Kopparbergs ....
|
9 2
|
2
|
I I
|
I
|
I
|
|
2
|
|
|
2
|
21 j
|
Gefleborgs........
|
11 50
|
42
|
39 31
|
23
|
27
|
26
|
17
|
12
|
II
|
130
|
419
|
Vesternorrlands
|
115 5°
|
25
|
25 16
|
7
|
12
|
6
|
3
|
5
|
3
|
15
|
282
|
Jemtlands ........
|
6 30
|
17
|
13 16
|
6
|
3
|
2
|
2
|
I
|
I
|
7
|
I04
|
Vesterbottens...
|
90 45
|
41
|
3i 1 21
|
19
|
29
|
12
|
15
|
8
|
IO
|
42
|
363
|
Norrbottens ....
|
1 8
|
6
|
11 13
|
7
|
5
|
4
|
I
|
I
|
I
|
l6
|
741
|
Summa
|
232 185
|
133
|
120; 98
|
63
|
77
|
50
|
40
|
27
|
26
|
212
|
1,263
|
Anm. 1. Tabellen afser allenast de egostyckningar, som berört jord, tillhörig sågverksbolag, andra
sågverksegare eller bruksegare, men är icke fullständig, enär uppgifter för ett afsevärdt antal egostyck¬
ningar icke kunnat erhållas. Särskildt gäller detta Vesterbottens län.
Anm. 2. Tabellen grundar sig på arealuppgifter från förste landtmätarne. Beträffande Gefleborgs
Jemtlands och Norrbottens län äro siffrorna fullt exakta. Vidkommande de öfriga tre länen hafva exakta
siffror kunnat vinnas endast för de afstyckade inegolotternas totalarealer, och skogsanslagets storlek har
approximativt beräknats sålunda, att från dessa totalarealer afdragits 10 hektar såsom ungefärligen mot¬
svarande medelsnittsarealen på de norrländska hemmanens inegojord.
Anm. 3. Uppgifterna afse egostyckningar afslutade under tiden 1897—1902 och i vissa fall äfven
under en del af år 1903.
Med afseende på denna tabell bör emellertid framhållas, att den grupp af
fall, i hvilka skogsanslaget öfverstigit 50 hektar, i allmänhet omfattar sådana ego¬
styckningar, då en bonde sålt allenast en del af sin skogsmark till någon sågverks¬
egare och sjelf behållit hemmanets inegor jemte en icke oväsentlig del af dess
skogsmark. I dessa fall har bonden tydligen icke varit så nödsakad att sälja sin
jord, att han icke varit i tillfälle att sjelf behörigen tillvarataga sitt intresse, och
man kan derför icke af de nämnda fallen draga några slutsatser med afseende på
det sätt, hvarpå trävarurörelsens målsmän i allmänhet verkställa sina egostyckningar.
n8
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
Tilläggas bör ock, att i nämnda grupp ingår jemväl ett antal fall, då två olika
sågverksegare sins emellan delat ett hemman genom egostyckning. I dessa fall
tilldelas naturligen båda de särskilda lotterna rundliga skogsanslag.
Frånsedt den nu berörda gruppen af egostyckningar, utvisar tabellen emellertid
i fullt tydliga drag, att ett mycket stort antal vid egostyckning utlagda hemmans-
lotter icke på långt när erhållit det utrymme i skogsmark, som erfordras för ett
nödtorftigt husbehof.
Värdet af de skogsanslag, som enligt tabellen förekommit, reduceras dessutom
icke obetydligt på grund af vissa omständigheter, som kraftigt framhållits i de
utlåtanden rörande egostyckningsinstitutet, hvilka från de särskilda orterna till
komitén insändts. Så säges det i ett stort antal fall vara jemförelsevis sämre
skogsmark eller åtminstone grundligt afverkad mark, som tilldelats inegolotterna.
Dessutom ingår i den tilldelade afrösningsjorden ej sällan myrar och annan till
skogsbörd oduglig mark.
Emellertid måste hänsyn tagas äfven dertill, att vid ett afsevärdt antal ego¬
styckningar inegolotten i stället för skogsanslag i mark tilldelats visst skogsfångs-
servitut å annan hemmanslotts mark. Detta servitut är dock ofta inskränkt endast
till ett visst antal år, efter hvilkas tilländalöpande alltså, de ifrågavarande hemmans-
delarne komma att se sig beröfvade all tillgång å skogsprodukter.
Fall förekomma äfven, då vid egostyckningen föreskrifvits, att servitutet
förverkas, om den till servitutet berättigade företager sig vissa såsom otillåtna an-
gifna handlingar.
I detta sammanhang bör emellertid anmärkas, att de vid egostyckningar å
bolagshemman utlagda inegolotterna emellanåt säljas till hemmansegare, som förut
ega tillräcklig skog; och man skulle vilja förmena, att i sådant fall allt vore väl
beställdt. Så torde, enligt komiténs uppfattning, dock ingalunda vara förhållandet.
Att inegolotten för tillfället befinner sig i en skogsegande bondes besittning, hindrar
naturligen icke, att den när som helst åter försäljes till någon person, som icke
har tillgång till annan skog; och skulle fastigheten icke sålunda öfvergå till särskild
egare, är den genom egostyckningen förorsakade skadan så mycket större, emedan
man då förstört ett af de gamla jordbrukshemmanen utan att ens bringa en ny
sjelfständig brukningsdel till stånd.
Såsom en illustration till det sätt, hvarpå egostyckningar verkställas och huru
man dervid för att undgå att tillslå inegorna någon skogsmark tillskapar hemmans-
delar med de egendomligaste rålinier, bifogas här ett kartutkast rörande en i Vester-
bottens län verkställd egostyckning. Anledningen till att just denna egostyckning
valts är den att, såsom framgår af den till kartan hörande anmärkningen, frågan om
skiftenas form bort utgöra hinder för fastställelse blifvit underkastad Kungl. Maj:ts
pröfning, dervid Kungl. Maj:t funnit denna omständighet icke utgöra hinder i be¬
rörda afseende.
\
A
Karta
öfver en år 1898 verkställd egostyckning
åhemmanet N§2 Litt. Ba i
TUGGENSELE BY
Lycksele socken
Åker
Skala 1:10000
■ Litt Bb m o t e r.
120
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
Anmärkning till kartan å omstående sida.
Af kartan synes, att hemmanet Tuggensele n:o 2 Litt. B a styckats i två delar, af hvilka den
ena bestått af ett sammanhängande skogsskifte, under det den andra Litt. B aa tilldelats tre särskilda
skiften, hvilka snäft begränsats efter inegornas konturer.
Af handlingarne till förrättningen framgår, att Egodelningsrätten vägrade fastställelse å förrättningen,
enär »hvarken de utbrutna egornas beskaffenhet och belägenhet eller ändamålet med utbrytningen utgjort
hinder för egostyckningeas verkställande på sådant sätt, att skiftena blitvit reguliera och skillnadslinierna
till afhägnad beqväma samt dertill komme, att inegoskiftet Litt. B aa ej tillförsäkrats rätt till nödiga vägar.»
Kungl. Maj:t yttrade emellertid i anledning af anförda besvär genom utslag den 19 oktober 1899,
att Kungl. Maj:t väl funne, att enär åt de vid ifrågavarande förrättning utlagda skiften gifvits den form,
som betingats af egornas beskaffenhet samt det med egostyckningen afsedda ändamål, de af Egodelnings¬
rätten i berörda afseenden anmärkta omständigheter icke utgjort hinder för förrättningens fastställande,
men då skiftet B aa I icke förbehållits rätt till nödig väg, pröfvade Kungl. Maj:t lagligt gilla Egodelnings-
rättens beslut, såvidt fastställélse å förrättningen förklarats icke kunna meddelas.
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
12 I
Af den erfarenhet man sålunda vunnit beträffande egostyckningens följder
för norra Sverige framgår med tydlighet den riktning, i hvilken gällande stadganden
behöfva omarbetas. När egostyckningen sker under sådana förhållanden, att det
gäller att skilja mellan ett hemmans hufvudsakliga skogsmark å ena sidan och dess
för jordbruk afsedda del å den andra, måste man tillse till en början, att sjelfva
den egentliga jordbruksjorden icke splittras på ett menligt sätt genom att derifrån
undantagas vissa för jordbruket nödiga eller nyttiga inegor. Men vidare fordras, att
jordbruksjorden tilldelas jemväl erforderlig husbehofsskog samt betes- och odlingsmark.
Utan dessa tillhörigheter, om hvilkas betydelse komitén i det föregående
(sid. 52) yttrat sig, kan man i Norrland knappast tänka sig, att ett jordbruk kan
bestå, ännu mindre att det kan gå framåt. Likasom hemmansklyfningsinstitutet
af hänsyn till jordbruket ännu icke släppt af fordringen, att de särskilda hemmans-
delarne skola bestå af olika egoslag, så bör i Norrland samma fordran så tillvida
fasthållas äfven vid egostyckning, att man väl tillåter, att hemmanets icke direkt
behöfliga skogsmark afstyckas för sig, men deremot tillser, att hemmanets inegor
icke utsläppas i rörelsen utan att vara försedda med ett komplement af de öfriga
slag af egor, som för jordbruket äro så godt som oundgängligen nödvändiga.
Man måste sålunda till de inskränkningar, som 1896 års lag i allmänt intresse
uti 7—13 §§ uppställer gent emot den absoluta egostyckningsfriheten, foga åt¬
skilliga nya. Härigenom förändras emellertid icke egostyckningens nuvarande
karakter. Det bör fortfarande rent juridiskt sedt tillkomma egaren eller egarne
till ett hemman att bestämma, huru de vilja hafva jorden styckad, och förrättnings-
männen att tillse, det lagens fordringar dervid blifvit uppfyllda, och om så är för¬
hållandet, uträkna mantalet på de särskilda delarne och i öfrigt vidtaga de åtgärder,
som för närvarande på dem ankomma, men i motsatt fall förklara, att styckningen
icke kan verkställas. När det gäller egostyckning utan föregående försäljning,
hvilket väl blir det vanligaste fallet, kommer emellertid i praktiken landtmätaren
säkerligen att på ett mycket intimare sätt medverka vid styckningen, i det att
de särskilda lotternas omfattning väl då oftast kommer att framgå genom under-
handsöfverläggningar mellan jordegaren och landtmätaren.
En följd af det ökade beaktande, som vid egostyckning måste egnas åt det all¬
männas intresse, blir tydligen, att man måste sörja för att detta intresse i högre grad, än
nu i allmänhet eger rum, representeras vid förrättningen. Då ett sågverksbolag, som
vill verkställa egostyckning, i allmänhet är berättigadt att få till förrättningen för¬
ordnad den landtmätare, som af bolaget föreslås, samt dylikt förordnande i regel
innebär en ekonomisk fördel för landtmätaren, är det knappast lämpligt att låta landt¬
mätaren vara den ende, som i första hand har att gent emot bolaget bevaka, det lagens,
säkerligen för bolaget ofta ganska besvärande fordringar varda behörigen iakttagna.
Slutligen erfordras med anledning af de nya villkor, som uppställts för egostyck¬
ning, äfven ett utförligare protokollerande af sjelfva förrättningen än hittills varit af
nöden. Ty eljest kan icke i högre instans pröfvas, huruvida dessa villkor blifvit uppfylda.
* 16
Keformens
allmänna
karakter.
122
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
En nära till hands liggande anmärkning är, att, om hemmanens inegor
icke kunna- afstyckas från skogsmarken, utan att alla ofvannämnda tillhörigheter
skola medfölja, detta kommer att föranleda till, att bolagen finna fördelaktigast att
icke egostycka sina hemman, och att man sålunda genom för stränga bestämmelser
motverkar det mål man velat vinna, att i största möjliga omfattning återföra jord-
bruksjorden i den sjelfegande allmogens besittning. Härvid är emellertid att märka,
dels att det synes önskligare, att hemmanen tillsvidare ej splittras, än att blott in-
egorna afskiljas derifrån för att gå ett säkert förfall till mötes, dels ock att man
nog torde kunna finna åtskilliga utom sjelfva egostyckningsinstitutet liggande medel
att förmå bolagen till egostyckning. Sådana medel har komitén trott sig finna i
den arrendelag samt i den lagstiftning angående åtgärder till förekommande af van¬
häfd, som komitén i det följande föreslagit.
Vidare kan anmärkas, att, om det sålunda omöjliggöres för egaren till ett
skogshemman att genom egostyckning afskilja hemmanets för honom besvärliga in¬
egor utan någon skogstilldelning, det dock står honom öppet att på jordafsöndrings-
väg utföra samma operation. Detta är dock så till vida förenadt med större
svårighet som afsöndring icke såsom egostyckning kan ske annorledes än i samman¬
hang med försäljning. Egaren måste derför uppleta en spekulant på inegorna,
innan dessa kunna afsöndras. Emellertid bör naturligen icke i något fall en
dylik afsöndring tillåtas. För att förekomma sådant har komitén i det följande
framlagt förslag till viss inskränkning i rätten att från hemman afsöndra inegojord.
Till sist väntar sig komitén den invändningen, att man genom att på an-
gifvet sätt begränsa egostyckningsrätten försvårar bildandet af s. k. egnahemslägen-
heter. Härpå vill emellertid komitén genmäla, att det med afseende på förhållandena
i Norrland för närvarande är i första hand angeläget att söka bibehålla så många
af de gamla bondehemmanen som möjligt. Ty utan att landet eger ett afsevärdt
antal jordbruksfastigheter af den omfattning, att åbor derå kunna finna sin hufvud-
sakliga utkomst såsom jordbrukare, lära förhållandena svårligen kunna utveckla sig
i en gynnsam riktning. Emellertid torde likväl, trots de i nämnda syfta skärpta
egostyckningsbestämmelserna, tillräcklig jord vara att tillgå för tillgodoseende af de
behof af egnahemslägenheter, som åtminstone under den närmaste framtiden kunna
uppstå. Till en början lemnar den föreslagna lagen öppet att fortfarande afstyckå
mindre områden i utmark, och genom jordafsöndring kan — äfven om komiténs i det
följande framlagda förslag om viss inskränkning i rätten att afsöndra inegojord antages —
äfven dylik jord i icke obetydlig omfattning afsöndras till egnahemslägenheter. Slut¬
ligen kan man naturligen fullständigt undanrödja hvarje betänklighet i detta afseende
genom att tillerkänna offentlig myndighet rätt att dispensera från en eventuell lags
för egnahemsbildning allt för besvärande bestämmelser.
I öfverensstämmelse med den uppfattning, hvaråt här ofvan gifvits uttryck,
har komitén utarbetat följande lagförslag.
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING
123
Förslag till
Lag
innefattande
vissa bestämmelser om egostyckning inom Gefleborgs, Vesternorr¬
iands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län.
I afseende å egostyckning inom Gefleborgs, Vesternorriands, Jemtlands,
Vesterbottens och Norrbottens län å hemman, derå finnes inegojord, stadgas,
som följer:
Vid egostyckning må hemmanets inegojord ej läggas till olika lotter på
sådant sätt, att hemmanets jordbruk derigenom lider väsentlig skada.
Med inegojord enligt denna lag förstås tomt, åker och äng. Till äng
skall dock ej räknas slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge eller be¬
skaffenhet är af mindre värde.
2 §.
Hvarje hemmanslott, som erhåller inegojord, skall derutöfver tilläggas hus-
behofsskog, odlingsmark och mulbete på sätt i 3, 4 och 5 §§ föreskrifves.
5 §•
Såsom husbehofsskog skall afsättas: inom Norrbottens och Vesterbottens
lappmarker ofvan odlingsgränsen samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls, Äre,
Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och Lillherdals
socknar i Jemtlands län minst 50 hektar; inom öfriga delar af Norrbottens och
Vesterbottens län, Tåsjö socken i Vesternorriands län samt Alanäsets, Ströms,
Laxsjö, Gåxsjö, Föllinge, Alsens, Mörsils, Mattmars, Hallens, Marby, Ovikens,
Myssjö, Bergs, Asarnes, Rätans och Svegs socknar i Jemtlands län minst 40
hektar; inom öfriga delar af Vesternorriands och Jemtlands län samt Los och
Ramsjö' socknar i Gefleborgs län minst 27 hektar, och inom öfriga delar af Gefle-
124
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
borgs län minst 20 hektar medelgod skogsmark, oberäknadt inom dessa områden
fallande för skogsbörd oduglig mark, samt, der skogsmarken är af sämre beskaflen-
het, ett i förhållande derefter ökadt område. Styckas inegojorden till olika hem-
manslotter, och lemnar ej hemmanets skogsmark tillgång till husbehofsskog på sätt
nu är sagdt, varde skogstilldelningen derefter jemkad.
Är virkesförrådet å afsatt skogsområde så anlitadt, att ur skogen ej genast
kan årligen uttagas ett virkesbelopp, motsvarande hvad den skogsareal, som bort
minst tilldelas såsom husbehofsskog, beräknas kunna under uthålligt bruk afkasta,
skall hemmanslotten tilläggas rättighet att under erforderlig tid fylla bristen efter
utsyning å hemmanets öfriga skog, i den mån densamma med iakttagande af hvad
ofvan stadgats dertill lemnar tillgång.
4 S-
Till hemmanslott, som erhåller inegojord, skall ock läggas den för odling
tjenliga mark, som lämpligen kan med hemmanslotten förenas.
5 §•
Derest å hemmanslott saknas erforderligt bete för de hästar och nötkreatur,
som kunna vinterfödas å densamma, skall rätt till sådant bete förbehållas hemmans¬
lotten å hemmanets öfriga skog eller utmark eller den del deraf, som lämpligen
kan anvisas för ändamålet.
6 S-
Rätt till skogsfång eller mulbete, som enligt 3 och 5 §§ förbehålles hem¬
manslott på annan hemmanslotts mark, skall såsom servitut hvila på den senare
fastigheten.
Aftal, att rätt till skogsfång skall före den bestämda tiden upphöra, vare
utan verkan. Ej heller må aftal, hvarigenom fastställd rätt till bete upphäfves,
med laga verkan ingås förr än minst 50 år förflutit, efter det egostyckningen egt
rum och fastigheterna erhållit olika egare: dock att sådant aftal skall vara utan
verkan gent emot ny egare af den till betet berättigade hemmanslotten, der ej
aftalet blifvit anmäldt hos egodelningsrättens ordförande, hvilken det i anledning
deraf åligger att föra protokoll och göra anteckning uti den i 13 7 § skiftesstadgan
omförmälde dagbok på sätt om egostyckningsförrättning finnes föreskrifvet.
Egare af hemmanslott, hvarå annan hemmanslott förbehållits betesrätt, vare
berättigad att efter förloppet af den tid, hvarom ofvan sägs, påfordra betesrättens
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
125
aflösning. Sådan aflösning må dock ej beviljas, der ej den skada, som genom betet
åstadkommes, pröfvas väsentligen öfverstiga betets nytta för den dertill berättigade
hemmanslotten. Aflösningen skall ske i penningar med tjugu gånger det belopp,
hvartill betesrättens årliga värde vid tiden för aflösningen kan skäligen uppskattas.
För anhängiggö rande och pröfning af fråga om betesrätts aflösning lände i tillämp¬
liga delar till efterrättelse den ordning, som för egostyckningsförrättning finnes
stadgad.
O
/■»
7 $•
Inegojorden, husbehofsskogen och odlingsmarken böra, så vidt ske kan, läggas
i ett sammanhang; och må i hvarje fall antalet skiften, som enligt gällande före¬
skrift får vid egostyckning läggas till en hemmanslott, ej.öfverskridas i annan händelse
än då sådant finnes erforderligt för ett rätt iakttagande af denna lags bestämmelser.
.8 §.
Vid egostyckning enligt denna lag skall landtmätaren biträdas af gode män.
Konungens befallningshafvande må ock förordna lämplig person att i af¬
seende å förrättningen bevaka talan till betryggande af lagens rätta tillämpning.
Protokollet öfver förrättningen med tillhörande beskrifning och karta skall
upptaga sådana upplysningar i afseende å förrättningen, att nödig ledning deraf
erhålles för bedömande af dess öfverensstämmelse med denna lags föreskrifter.
9 §•
Erfordras för bildande af egnahemssamhällen, industriell anläggning eller annat
dylikt ändamål, att hemman styckas i annan ordning än denna lag föreskrifver, må
Konungens befallningshafvande dertill lemna tillstånd.
10 §.
I de hänseenden, hvarom i denna lag ej meddelas särskilda föreskrifter,
skall lagen om hemmansklyfning, egostyckning oeh jordafsöndring den 27 juni
1896 ega tillämpning.
Denna lag träder genast i kraft, dock skola egostyckningsförrättningar, med
afseende på hvilka förordnanden för landtmätare redan utfärdats, i enlighet med
hitintills gällande lag fullföljas.
I2Ö
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
Specialmotiv.
Med afseende på den föreslagna nya lagens tillämplighetsområde bör till en
början anmärkas, att detsamma är afsedt att omfatta endast de fem norrländska
länen, icke Kopparbergs län. Södra delarne af Dalarne påminna i jordbruksafseende
mera om Uppland och'Vestmanland än om Norrland, och några särskilda bestäm¬
melser angående egostyckning synas tillsvidare icke derstädes vara mera påkallade
än i södra och mellersta Sverige. Hvad åter öfre Dalarne vidkommer, har nog
denna landsdel uti ifrågavarande hänseenden en utpräglad norrländsk karakter, men
jorden har derstädes i allmänhet icke undergått sådant skifte, att egostyckning lag¬
ligen får ega rum, och som det synes föga sannolikt, att dylikt skifte åtminstone
under den närmaste framtiden kommer att i någon större utsträckning företagas,
blir denna del af Kopparbergs län i alla händelser oberörd af de nya egostyck-
ningsbestämmelser, som föreslagits. Det har derför synts lämpligast att tillsvidare
undantaga Kopparbergs län, som ju äfven med afseende på så många andra till
jordlagstiftningen hörande områden redan intager en skarpt markerad särställning.
Men äfven inom de norrländska länen är lagen ej ämnad att gälla med
afseende på hvarje förekommande fall af egostyckning. Då de nya bestämmelserna
uteslutande motiveras af hänsynen till jordbrukets bevarande, är det tydligt, att de¬
samma måste blifva inskränkta till hemman, derå finnes för jordbruk afsedd jord,
eller s. k. inegojord. Hvad som med inegojord skall förstås framgår af den be¬
skrifning, som lemnas i i § 2 stycket. Att ett hemman saknar dylik jord, har
väl hittills varit ett sällsynt förekommande undantagsfall, men då gällande ego-
styckningsbestämmelser tillåta, att hemman bildas, som icke erhålla inegojord, och
jemväl efter nu föreslagna stadganden hemman, bestående af uteslutande skogsmark,
kunna tillskapas, kan man antaga, att i framtiden antalet dylika hemmansdelar
kommer att blifva afsevärdt. På dessa skogshemman skulle alltså tillsvidare endast
nu gällande egostyckningsföreskrifter ega tillämplighet. Uppodlas emellertid ett
dylikt hemman, bör hemmanet åter blifva underkastadt den för jordbrukets be¬
tryggande föreskrifna nya formen för egostyckning.
Om de föreslagna nya bestämmelserna sålunda skola tillämpas endast på
vissa hemman, beroende på naturförhållandena, hafva de deremot icke kunnat in¬
skränkas endast till hemman, hvilka äro i trävaruindustriens besittning. De skola
alltså gälla äfven beträffande bondehemman. Skulle nemligen en bonde vilja så
egostycka sitt hemman, att skogsmarken skildes från inegorna, bör han likaväl
som ett sågverksbolag förhindras att tillskapa en alltför kringskuren inegolott. Vill
han åter begagna egostyckning såsom ett beqvämt medel att uppdela sitt hemman
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
127
i särskilda för jordbruk afsedda lotter, kommer han icke att känna sig besvärad åt
de nya bestämmelserna, hvilka i detta fall tillämpa de grundsatser egaren säkerligen
sjelf skulle vilja för sig uppställa.
I s-
Då det gäller att förhindra egostyckning efter grundsatser, som skulle verka
förderfligt för jordbruket, blir första angelägenheten att söka tillse, det vid ego¬
styckning inegojorden icke splittras på ett för jordbruket allt för menligt sätt.
Såsom ofvan blifvit framhållet, äro de norrländska jordbruken i allmänhet icke stora.
Abon behöfver vanligen mer än väl de egor, som finnas uppbrutna eller som af
ålder nyttjats såsom ängar. Det kan derför icke vara annat än i hög grad skad¬
ligt, om, såsom väl ofta skett, ett trävarubolag, som vill från ett hemman afstycka
inegorna, dervid t. ex. undantager vissa ängar, hvarå bolaget med fördel kan till¬
godogöra sig fo deraf kastningen, men som å andra sidan för den blifvande köparen
af inegolotten äro så godt som oumbärliga. Komitén har derför föreslagit, att
vid egostyckning hemmanets inegojord ej må läggas till olika lotter på sådant
sätt, att hemmanets jordbruk derigenom lider väsentlig skada. Härigenom är
naturligen icke förbjudet att vid afstyckning af inegorna undantaga någon mindre
väsentlig inega eller att, i händelse inegorna förslå till två åbor, uppdela åkrar och
ängar i två eller flere jordbrukslotter. Att så ej kan komma att ske i allt för
stor utsträckning, när det gäller egostyckning å trävarubolagens hemman, inses
lätt, om man tager i betraktande de följande paragrafernas bestämmelser derom,
att hvarje hemmanslott, som tillägges inegor, också skall erhålla visst utrymme
och vissa rättigheter å hemmanets skogsmark. I denna bolagens skyldighet att
bestå dylika skogsanslag synes ligga ett kraftigt motiv för ett bolag att på en
gång och i en lott afhända sig ett hemmans inegor. Men å andra sidan hindrar
icke den föreslagna bestämmelsen, att t. ex. en bonde, som vill dela sitt hemman
mellan sina söner i hufvudsak så, som det skulle skett vid hemmansklyfning, dervid
begagnar sig af egostyckningsformen dels för att sjelf få bestämma, hur delningen
skall verkställas, dels för att delningskostnaden skall blifva mindre betungande.
Med den föreslagna formuleringen har man sålunda sökt finna ett system, som
utan att vara alltför strängt hindrande i detaljer likväl i stort sedt skulle verka
derhän, att vid egostyckning å sågverksbolagens hemman dessas jordbrukskärna i
hvarje särskildt fall blefve åtminstone i hufvudsak oförkränkt sammanhållen.
Hvad, som skall förstås med väsentlig skada för jordbruket, torde icke böra
genom bestämmelser i lagen närmare fastslås utan blir en fråga, som får afgöras
med hänsyn till de faktiska förhållandena i hvarje särskildt fall. En hufvud-
grundsats, som dervid torde böra fasthållas, är emellertid, att det är inegornas
större eller mindre värde och behöflighet för en å jorden bosatt och till jordbruket
128
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
derå för sitt uppehälle väsentligen hänvisad åbo, som det gäller att taga i betrak¬
tande, och att det sålunda icke är nog för att anse, att jordbruket icke lider skada
genom inegornas splittring, att de särskilda egorna, helt abstrakt taget, gifva sam-
manräknadt samma afkastning vare sig de egas af en eller uppdelas på flera egare.
Begreppet inegojord i den föreslagna lagen sammanfaller icke alldeles med
hvad som i skiftesförfattningarne benämnes inrösningsjord, och man har derför an¬
sett nödigt att i förslaget något närmare angifva hvad som är att hänföra under
förstnämnda uttryck. Denna definition återfinnes i i §ms andra stycke. Till
inegojord räknas enligt förslaget tomt, åker och äng. Med afseende på ängen är
dock det undantag föreskrifvet, att till äng ej skall räknas slåttermyr eller kärräng,
som i anseende till läge eller beskaffenhet är af mindre värde. Detta undantag
har föranledts af den allmänt gängse åsigten, att den norrländska jordbrukaren,
följande ett från det primitiva jordbrukets tider härstammande förfaringssätt, ofta
nedlägger mycket arbete på att tillgodogöra sig foderafkastningen på myitrakter,
hvilka äro så aflägset belägna eller så litet gifvande, att det skördade fodrets värde
icke närmelsevis motsvarar skördekostnaden. Dylika myrar äro tydligen för jord¬
bruket af minst sagdt tvifvelaktigt värde och böra, änskönt de af befolkningen all¬
mänt benämnas ängar, i egostyckningsafseende lemnas fullständigt utom räkningen.
2 §•
Sedan i föregående paragraf angifvits, huru med inegorna skall vid egostyck¬
ning förfaras, följer i denna paragraf den vigtiga grundsatsen, att hvarje hemmans¬
lott, som erhåller inegojord, tillika skall förses med husbehofsskog, odlingsmark
och mulbete enligt de närmare bestämmelser, som utvecklas i följande paragrafer.
3 §•
I denna paragraf lemnas föreskrifter angående det slwgsanslag, som skall
tillkomma hvarje särskild hemmanslott, hvilken tilldelats inegojord. Då emellertid
skogens naturliga växtlighet är väsentligen olika i olika delar af det omfattande
område, hvilket lagen är afsedd att gälla, har man ansett rättast att ställa skogs-
anslagets storlek i ett visst förhållande till graden af denna växtlighet. För detta
ändamål har landet allt efter skogsmarkens större eller mindre alstringsförmåga
indelats i fvra zoner och för hvarje zon har uträknats, huru stort område erfordras
för att under uthålligt bruk erhålla den skogsafkastning, som kräfves för att förse
ett normalt jordbrukshemman med det för husbehofvet nödiga virke och bränsle.
Härvid har husbehofsskogens areal beräknats i medelgod skogsmark. Är den skogs¬
mark, med hvilken man i ett gifvet fall har att göra, af sämre beskaffenhet, skall
så mycket större område tilldelas, som erfordras för att erhålla samma uthålliga
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
129
skogsafkastning man kunnat påräkna från den i paragrafen bestämda arealen af
medelgod skogsmark inom samma zon. I hvilket fall som helst skall för skogs-
börd oduglig mark icke tagas med i räkningen.
Den föreslagna arealen är naturligtvis endast en minimiareal. Något hinder
att tilldela en inegolott större utrymme i skog och utmark förefinnes alltså icke.
Emellertid kan det inträffa, att vid en egostyckning skogstillgången är så ringa eller
inegojord tilldelas så många lotter, att hemmanets skogsmark icke förslår till att
förse samtliga till husbehofsskog berättigade lotter med hvad dem i sådant hän¬
seende bör tillkomma. I så fall skall enligt förslaget skogstilldelningen jemkas,
hvarmed förstås, att samtliga skogsanslag skola minskas med lika belopp eller med
andra ord, att den befintliga skogen skall i lika delar utslås på de befintliga in-
egolotterna.
Emellertid är genom dessa stadganden icke tillräckligt sörjdt för, att en vid
egostyckning utlagd inegolott verkligen kommer att ega tillgång till nödigt hus-
behofsvirke. Ty äfven om skogsmark tilldelas densamma, kan virkesförrådet derå
vara så anlitadt, att den afsedda årliga skogsafkastningen icke kan erhållas. Komitén
har visserligen icke förbisett, att detta i vissa fall svårligen kan förekommas. Verk¬
ställes nemligen egostyckning utan föregående styckningsaftal, d. v. s. låter egaren
till ett hemman stycka detta, utan att någon af de blifvande hemmanslotterna ännu
blifvit till annan upplåten, är det af föga gagn att tillse, det i sjelfva egostycknings-
ögonblicket växande skog finnes å den skogsmark, som tillägges utstyckade inego-
lotter, ty sedan egostyckningen är verkställd, är det naturligtvis egaren obetaget att
förfoga öfver den växande skogen å inegolotterna, så länge han ännu icke afhändt
sig desamma till annan. Men det är dock icke utan ändamål att uppställa den
fordran, att vid egostyckning de afsätta husbehofsskogarne skola hafva tillbörligt
virkesförråd. Ty till en början utgör en sådan i lagen uttryckt fordran en af
allmänt intresse förestafvad anmaning, hvilken en samvetsgrann jordegare säkerligen
kommer att ställa sig till efterrättelse; och vidare har ett stadgande af ifrågavarande
art en ovedersäglig betydelse i de trakter, der de enskilda skogarne äro underkastade
strängare skogsvårdsbestämmelser såsom utsyningstvång eller dimensionslagar. Här
kan nemligen skogskapitalet å en afsatt skogsmark endast undantagsvis eller i ringare
mån blifva föremål för en skogen ruinerande afverkning. Komitén har derför ansett
sig böra i lagen inrymma en bestämmelse i ofvan angifna riktning samt föreslagit,
att brist å växande skog på ett till husbehof afsatt skogsområde skall fyllas genom
ett skogsfångsservitut å hemmanets öfriga skog (i händelse flera inegolotter före¬
komma: å den skog, som icke åtgått till husbehofsområden åt dessa). Denna
servitut skall dock naturligtvis icke upprättas i alla de fall, då en afsatt husbehofsskog
saknar normal virkestillgång. Det kan nemligen tänkas, att man tillagt en lott större
skogsområde till husbehof än enligt lagen erfordrats såsom minimum. 1 detta fall
bör inegolott en anses vara uti berörda hänseende tillräckligt försörjd, derest å det
130
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
afsätta skogsområdet tinnes så mycket skog, att derur genast kan årligen uttagas
ett virkesbelopp, som motsvarar den uthålliga afkastningen från den i lagen före-
skrifna minimiarealen.
Vidkommande omfattningen af den servitutsrätt, som i nu angifna fall bör
tillkomma en afstyckad inegolott, märkes, att densamma naturligen icke skall sträckas
vidare, än som erfordras för att inegolotten under den tid, som återstår till dess
virkestillgången å dess husbehofsskogsområde hinner återväxa till normal, skall hafva
tillgång till skogsprodukter till en myckenhet, som motsvarar den normala afkastningen
från den i lagen för husbehofvet bestämde minimiarealen medelgod skogsmark.
Denna servitutsrättens omfattning måste naturligen vid sjelfva egostyckningen be¬
stämmas, så att full visshet råder angående såväl hur många år densamma skall
räcka som det belopp af olika slags skogsalster inegolotten årligen eger utbekomma.
Till undvikande af allt för stort intrång å den fastighet, hvarå servitutet skall läggas,
har föreslagits, att uttagandet af det årligen utgående virkesbeloppet skall ske efter
utsyning.
Det har inom komitén varit ifrågasatt, att man skulle gå ännu längre i sin
omsorg om skyddandet af virkestillgången för ett egostyckadt hemman, än hvad
som framgår af det anförda, och att man för detta ändamål i de delar af landet,
der skogslagstiftningen ej är nog sträng, skulle sätta vid egostyckning utlagda
skogslotter för husbehof under utstämplingstvång, så att endast afkastningen, ej
sjelfva skogskapitalet skulle kunna af åbon disponeras. En sådan bestämmelse
synes dock af flera skäl icke böra stadgas. Till en början möter den principiella
betänkligheten, att det är inkonseqvent, att då man icke har infört utstämplings¬
tvång på det odelade hemmanet, låta egaren vidkännas denna inskränkning i egande-
rätten för den händelse han vidtager den från skogsvårdssynpunkt fullkomligt
neutrala åtgärden, att han delar hemmanet. Vidare skulle ett sådant stadgande
säkerligen för en mängd spekulanter göra köpet af hemmanslotter mindre lockande
och derigenom motverka hvad man dock företrädesvis vill eller att så många
hemmanslotter som möjligt skola återgå i bondebesittning. Och slutligen torde
det vara ett nästan olösligt problem att på ett tillfredsställande och för alla för¬
hållanden passande sätt utmärka, hvilka af de vid en egostyckning utlagda lotterna,
som skola vara underkastade detta utstämplingstvång, och hvilka icke. Det är
nemligen sjelfklart, att det ej går an att sätta den lott, som ett egostyckande
bolag afser att behålla, under utstämplingstvång, ty det vore detsamma som att
betaga bolaget hvarje lust till egostyckning. Det är vidare tänkbart, särskildt med
hänsyn dertill, att den föreslagna lagen är afsedd att gälla äfven vid egostyckning
bönder emellan, att samtliga lotter få skog betydligt öfver husbehofvet och det är
svårt att för sådant fall uppställa någon lämplig regel om utstämplingstvång.
Af dessa anledningar har komitén låtit tanken på ett dylikt skogsskydd fara,
och ansett, att man får nöja sig med att hafva sörjt för att tillräcklig skogsmark
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
J3r
alltid tilldelas en afstyckad inegolott och att vid tidpunkten för styckningen virkes-
tdlgången är normal eller skogsservitut i stället lemnas.
4 §■
I denna paragraf utvecklas de grunder, efter hvilka en vid egostyckning ut¬
lagd hemmanslott skall erhålla odlingsmark. Då lägenheter för odling naturligen
kunna helt och hållet saknas och, der de finnas, ofta förekomma vidt spridda öfver
skogsmarken, är det tydligt, att man icke genom några arealbestämmelser, liknande
dem, som föreslagits ifråga om skogsmarken, kan stadga, hvad i detta afseende
bör tilldelas den eller de lotter, som erhållit hemmanets inegor. Odlingslägenheternas
fördelning vid egostyckning måste blifva beroende på de i hvarje särskildt fall före¬
liggande förhållandena. Man torde icke kunna komma längre än till det föreslagna
stadgandet, att till hemmanslott, som erhåller inegojord, skall läggas den för odling
tjenliga mark, som lämpligen kan med hemmanslotten förenas.
Utläggas vid egostyckningen alla hemmanets inegor på en lott, torde det i
allmänhet icke komma att möta någon synnerlig svårighet att afgöra, hvad i före¬
varande afseende kan anses lämpligt. I detta fall blir det i regel alla i närheten
af eller på beqvämt afstånd från inegorna belägna odlingslägenheter, som skola
tilldelas inegolotten, dock med iakttagande af att något så när rediga och samman¬
hängande skiften kunna erhållas och att ej af någon särskild anledning allt för stort
intrång derigenom skulle förorsakas egaren till det öfriga af hemmanet.
Något mera invecklad blir saken, då två eller flera hemmanslotter förekomma,
hvilka samtliga erhålla inegojord. I detta fall uppstår frågan, huru de odlings¬
lägenheter, hvilka äro så belägna, att de lämpligen böra åtfölja hemmanets jord-
bruksegor, böra mellan de olika inegolotterna fördelas. Härvid bör till en början
iakttagas, att det icke kan anses öfverensstämmande med den föreliggande paragrafens
uttryck »lämpligen» att andra än de lotter, som verkligen synas vara afsedda för
jordbruk, få konkurrera om odlingslägenheterna. Om t. ex. vid egostyckning å
ett hemman tillhörigt sågverksbolag, de hufvudsakliga inegorna läggas till en lott,
som bolaget afser att försälja åt enskild jordbrukare, men bolaget äfven bibehåller
någon inegojord å den lott bolaget icke afhänder sig och som tydligen hufvud¬
sakligen afses till skogsdomän, böra alltså odlingslägenheterna åtfölja den förra
lotten. Förekomma deremot två eller flera verkliga jordbrukslotter, torde odlings¬
lägenheterna böra fördelas dem emellan i väsentligen samma proportion som in¬
egorna dock med de afvikelser, hvilka betingas deraf, att odlingsmarkens läge gör
det lämpligast att förlägga densamma till någon viss lott.
132
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
5 §•
Vill man söka förekomma, det vid egostyckning hemman tillskapas, hvilka
äro beröfvade det för det norrländska jordbruket åtminstone i de fyra nord¬
ligaste länen ännu så länge nästan oumbärliga skogsbetet, kan man tydligen icke
använda den utvägen att föreskrifva, det viss mark för detta ändamål skall tilläggas
hemmanslott, som erhåller inegojord. I regel äro nemligen betestillfällena så för¬
delade öfver hemmanets hela område och så litet rikliga, att hela hemmanets skogs¬
mark erfordras såsom betesmark för de kreatur, som kunna vinterfödas å inego-
jorden. Man måste derför nöja sig med att låta den eller de jordbrukslotter, som
af hemmanet bildas, erhålla ett betesservitut å hemmanets öfriga mark. Emellertid
kan en dylik betesrätt förorsaka åtskilligt intrång för en skogsegare, som vill verk¬
ställa skogsodling. Det synes derför vara obilligt att utsträcka denna betesrätt till
större område af hemmanet än som oundgängligen erfordras. Förslaget medgifver
också, att betesrätten kan inskränkas till den del af skogen och utmarken, som
lämpligen kan anvisas för ändamålet. Kan sålunda utan särskild olägenhet för
inegolott tillräckligt bete erhållas på en viss trakt af skogen eller utmarken, må
betesrätten dertill begränsas. Det föreslagna stadgandets formulering lägger emellertid
intet hinder i vägen att göra denna betesrätt flyttbar så att t. ex. till förmån föl¬
en jordegare, som vill successivt skogsödla sin utmark, föreskrifves, att betesrätten
under ett visst antal år skall gälla ett angifvet område för att sedan öfverflyttas
till ett annat, allt naturligen under förutsättning, att det ifrågakommande området
är tillräckligt för behofvet.
Med afseende på betesrättens omfattning bör anmärkas, att densamma är i
två afseenden inskränkt. Den omfattar till en början icke andra kreatur än dem,
som kunna å inegolotten vinterfödas, och gäller vidare blott hästar och nötkreatur.
Att medgifva betesrätt jemväl för getter och får har synts mindre rådligt på grund
af den skada dessa djur vid betandet förorsaka å den uppväxande ungskogen.
6 §.
Af 3 och 5 §§ framgår, att i vissa fall en hemmanslott kan komma att
utgå ur egostyckningsförrättningen försedd med skogsfångs- eller mulbetesrätt å en
annan hemmanslotts mark. I första stycket af förevarande paragraf förklaras nu,
att dessa rättigheter skola såsom servitut hvila på den senare fastigheten. Af 58 §
i Kungl. förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 följer,
att dylikt servitut icke behöfver intecknas för att ega giltighet äfven mot ny egare
till den af servitutsrätten besvärade fastigheten.
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
133
De båda ifrågavarande slagen af servitut äro så tillvida olika, att skogsfångs-
rättigheten afser ett behof endast under vissa år och derför måste vara till tiden
begränsad, under det att betesservitutets uppgift är att tillfredsställa ett behof, hvars
upphörande icke med visshet kan förutses, hvadan servitutet icke vid upprättandet
får i afseende på framtida varaktighet inskränkas. Under det skogsfångsrätten i alla
händelser förr eller senare upphör af sig sjelf, skulle alltså betesrättigheten, derest
intet vidare föreskrefves, gälla för all framtid. Detta senare kan emellertid under
vissa förhållanden knappast vara önskligt. Man kan nemligen tänka sig och synes
böra hysa förhoppningar om en sådan utveckling af det norrländska jordbruket, att
skogsbetet allt mera inskränkes genom anordnandet af gårdarna mera närbelägna
och mera gifvande beteshagar, och om så kommer att inträffa, förminskas i hög grad
behöfligheten af ett system, som åt vissa fastigheter inrymmer ifrågavarande rättig¬
heter inom andra fastigheters rågångar. Och å andra sidan är det icke otänkbart,
att skogsskötseln kan göra sådana framsteg, att den skada en betesrätt af ifråga¬
varande slag kommer att förorsaka skogsegaren väsentligen öfverstiger den nytta
betesrättens innehafvare deraf eger. Komitén har derför föreslagit, att egare af
hemmanslott, hvarå annan hemmanslott förbehållits betesrätt, skall vara berättigad
att påfordra betesrättens aflösning, sedan, femtio år förflutit efter det egostyckningen
egt rum och fastigheterna erhållit olika egare, hvilken sistnämnda tidpunkt bestämts
för att förekomma det betesrätten skulle till tiden allt för mycket inskränkas deri¬
genom att en jordegare, som egostyckat sitt hemman låter en längre tid förflyta
innan han säljer den hemmanslott, som erhållit betesrätt af ifrågavarande slag.
Denna aflösningsrätt är dock ej ovillkorlig. Såsom förutsättning för densammas
tillämpning är föreslaget, att den skada, som genom betet åstadkommes, pröfvas
väsentligen öfverstiga betets nytta för den dertill berättigade hemmanslotten.
Såsom lämplig aflösningssumma har komitén tänkt sig tjugo gånger det be¬
lopp, hvartill betesrättens årliga värde vid tiden för aflösningen kan skäligen upp¬
skattas. I allmänhet har man i de särskilda orterna ett gängse värde å betes¬
rätt pr djur, och ifrågavarande uppskattning torde derför med lätthet kunna försiggå.
Hvad angår sättet för aflösningen är föreslaget, att i tillämpliga delar skall
lända till efterrättelse den ordning, som finnes stadgad för egostyckningsförrätt-
ning. Den, som yrkar aflösning, skall alltså begära förordnande för landtmätare,
hvilken med biträde af gode män efter sammanträde med parterna skall såväl af¬
göra frågan om aflösning mot bestridande skall ega rum som uppskatta det belopp1}
hvilket skall i aflösningssumma erläggas. Äfven i fråga om underställning och
besvär skola tillämpas samma bestämmelser som i fråga om egostyckning.
Genom de nu genomgångna bestämmelserna är föreskrifvet, i hvad mån
endera parten ensidigt kan påfordra upphörandet af en vid egostyckning af ifråga¬
varande slag tillkommen servitutsrätt. Emellertid finnes i servitutets natur intet
hinder emot, att detsamma kan upphäfvas, när båda de af servitutet'berörda par¬
*34
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
terna äro derom ense. En sådan aftalsrätt måste dock i förevarande frågor be¬
traktas såsom i hög grad olämplig. Det ligger nemligen i öppen dag, att verkan
af de bestämmelser, som föreslagits för att trygga inegolotternas tillgång till skog
och bete, skulle blifva i hög grad illusorisk, derest ifrågavarande servitutsrätter
kunde när som helst genom öfverenskommelse borttagas. Ty samma omständig¬
heter, som för närvarande föranleda till att en jordbrukare finner sig föranlåten att
öfvertaga en vid egostyckning bildad hemmanslott, oaktadt han inser, att den är
för jordbruket otjenligt sammansatt, skulle helt säkert äfven verka derhän, att han
efter verkställd egostyckning till formen frivilligt, men i sjelfva verket af omstän¬
digheterna nödd och tvungen, medgåfve upphörandet af en för den andra parten
besvärande servitutsrätt. Komitén har derför föreslagit en inskränkning i aftalsrätten
rörande ifrågavarande förhållanden. Beträffande skogsfångsträtten, som ju förr eller
senare ändå upphör att gälla, är denna inskränkning absolut. Hvad åter angår
betesrätten har man af ofvan anförda skäl ansett, att aftalsrätten bör suspenderas
endast till dess femtio år förflutit, efter det egostyckningen egt rum och fastig¬
heterna erhållit olika egare, så mycket mera som i många fall på grund af hvad
förut är nämndt egaren till den af servitutet besvärade fastigheten då ensidigt kan
påyrka servitutets upphörande.
Ett sådant frivilligt aftal om upphörandet af en servitutsrätt, som i fastig¬
hetens ekonomi kanske spelar en afsevärd roll, måste emellertid på något sätt
göras officiellt bekant, så att en eventuell köpare af en hemmanslott, som vid
egostyckning tillagts dylikt servitut, har någon möjlighet att förvissa sig om, huru¬
vida detta servitut fortfarande existerar eller ej. I detta afseende har komitén före¬
slagit, att aftal om servitutsrätts upphörande skall vara utan verkan gentemot ny
egare af fastigheten, derest ej anmälan om aftalet skett till egodelningsrättens ord¬
förande, hvarjemte i sammanhang härmed lemnats föreskrifter, om det sätt, hvarpå
nämnda embetsman skall protokollera och inregistrera denna anmälan.
7 §•
Då lagförslagets bestämmelser afse att vid egostyckning tillförsäkra de till
jordbruk utstyckade lotterna så mycket som möjligt af hemmanets för jordbruk
nödiga och tjenliga egor utan att göra större intrång på hemmanens för skogsbruk
afsedda återstod än oundgängligen kräfves, är det klart, att man ofta kommer att
få svårt att icke till jordbrukslotterna utlägga flera skiften än som vid egostyck¬
ning enligt 1896 års lag i allmänhet är tillåtet. Förevarande paragraf medger nu
rätt härtill, derest sådant finnes erforderligt för ett rätt iakttagande af lagens be¬
stämmelser, men innehåller på samma gång en uttrycklig uppfordran att, såvidt
ske kan, icke blott icke öfverskrida det i allmänhet tillåtna antalet skiften utan
äfven utlägga jordbrukslotternas egor i ett sammanhang.
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
z35
8 §.
Denna § innehåller de föreskrifter i afseende å sjelfva proceduren vid ego-
styckningsförrättningen, hvari den föreslagna lagen skiljer sig från den nu gällande.
I detta afseende föreslås till en början, att landtmätaren vid förrättningen
alltid skall biträdas af gode män. Då det enligt lagförslaget tillkommer den ego-
styckningsförrättande landtmätaren att iakttaga, det åtskilliga af allmänt intresse före-
stafvade bestämmelser varda efterlefda, samt han härvid säkerligen ofta kommer i
kollision med jprdegarens önskningar, synes det lämpligt att alltid tillförsäkra honom
stödet af biträdande gode män. Detta är så mycket önskligäre som de nya upp¬
gifter förslaget förelägger egostyckningsförrättaren i många fall äro af den beskaffen¬
het, att de för att tillfredsställande lösas erfordra särskild lokal sakkunskap.
Emellertid kunna såsom förut (sid. 121) blifvit anfördt sådana förhållanden
tänkas föreligga, att ej ens på det nu föreslagna sättet full trygghet vinnes för
att lagen varder tillämpad med behörigt afseende å dess sociala uppgift. Komitén
har derför föreslagit, att Konungens befallningshafvande skall ega att, när så pröfvas
nödigt, förordna lämplig person att i afseende å förrättningen bevaka talan till
betryggande af lagens rätta tillämpning.
Den befogenhet, som skulle tillkomma dylikt ombud, vore naturligen endast
att vid förrättningen och, i den mån förordnandet dertill gifver rättighet, hos ego-
delningsrätten eller högre instans, yrka, att den ifrågasatta egostyckningen såsom
icke öfverensstämmande med lagens af allmänt intresse uppställda grundsatser icke
måtte få ega rum.
Hvad slutligen angår förrättningens protokollförande är det tydligt, att nu
gällande bestämmelser angående beskaffenheten af de handlingar, som vid egostyck¬
ning skola upprättas, icke äro tillfyllest, sedan egostyckningsförrättningens laglighet
blifvit gjord beroende af så många nya faktorer. För att behörigen kunna pröfva,
om en egostyckning enligt förslaget blifvit rätteligen verkställd, erfordras t. ex.,
att af handlingarna framgår, hvad som af hemmanet är inegor, skogsmark eller
odlingsmark, skogsmarkens beskaffenhet samt i hvad mån tillgång till bete finnes
å de lotter, som erhållit inegor o. s. v. Komitén har derför i §:ns sista stycke
infört en i allmänna ordalag affattad erinran derom, att protokollet öfver förrätt¬
ningen med tillhörande beskrifning och karta skall upptaga sådana upplysningar i
afseende å förättningen, att nödig ledning deraf erhålles för bedömande af dess
öfverensstämmelse med lagens föreskrifter. De närmare bestämmelser angående
beskaffenheten af dessa handlingar, som erfordras för vinnande af nödig reda och
enhet i tillämpningen, torde lämpligast böra meddelas af Kungl. Landtmäteristyrelsen.
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
136
9 §■
Om egostyckning i norra Sverige hittills oftast afsett att skilja ett hem¬
mans jordbruk från dess skogsmark, och man derför såsom hufvudregel måste
uppställa, att hemman, derå finnes inegojord, icke må styckas enligt andra grund¬
satser än förslaget innehåller, kan det likväl tänkas, att här och hvar sådana för¬
hållanden föreligga, att det vore äfven från allmänna synpunkter önskligt, att
dylika hemman kunde styckas med den nuvarande lagens frihet. Så är händelsen
på platser, der det är af vigt att kunna tillskapa en mängd smärre jordpossessioner
med den större orubblighet, som tillkommer egostyckningsförfarandet jemfördt med
jordafsöndringen, såsom t. ex. ifråga om s. k. egnahemssamhällen, eller der det,
såsom vid industriella anläggningar och dylikt, är af särskild betydelse, att något
visst område, som icke är afsedt att användas för jordbruk, skiljes från angränsande
jord med nämnda högre grad af orubblighet.
Då dylika egostyckningar icke böra förhindras, men ett allmänt stadgande
om fullständigt fri egostyckningsrätt i sådana fall lätteligen skulle kunna missbrukas,
har komitén föreslagit, att egostyckning i annan ordning än lagen föreskrifver skall
göras beroende af tillstånd från Konungens befallningshafvandes sida. Utöfvandet
af denna dispensrätt är dock så till vida begränsadt, att tillstånd till fri egostyckning
icke får medgifvas i annat fall än att sådan egostyckning erfordras för de i §:n
uppräknade fall: bildande af egnahemssamhällen, industriell anläggning eller annat
dylikt ändamål. För Konungens befallningshafvande torde det i hvarje särskildt
fall icke föreligga någon svårighet att afgöra, om den afsedda fria egostyckningen
verkligen begäres för ett företag af ofvan angifven art eller om meningen endast
är att söka kringgå lagens besvärande bestämmelser, i hvilket fall ansökningen
naturligtvis bör afslås.
10 §.
Då förslaget endast i vissa afseenden ändrar de nu gällande bestämmelserna
om egostyckning, böra dessa i allt öfrigt fortfarande vara gällande. Detta har
utsagts genom den i förevarande § förekommande hänvisningen till Lagen den 27
juni 1896.
Emedan egostyckning enligt nuvarande bestämmelser är en ganska snabbt utförd
förrättning, och man kunde befara, att de jordegare, som ville undandraga sig den
FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.
137
nya lagens bestämmelser, skulle med största skyndsamhet genast efter lagens an¬
tagande gå i författning om verkställighet af egostyckning å deras hemman, derest
sådant medhunnes, innan lagen vunne tillämpning, har det synts nödigt att före¬
skrifva, det lagen genast skall träda i kraft.
Den nya lagen bör emellertid icke ega tillämpning på redan började för¬
rättningar, å hvilka tilläfventyrs en del kostnader utan ändamål skulle vara ned¬
lagda, derest de icke finge obehindradt fortgå. Härvid uppstår emellertid frågan,
när en egostyckningsförrättning är att anse såsom börjad. Denna fråga kan icke
besvaras genom hänvisandet till något första förrättningssammanträde eller annan
dylik tidpunkt, då största delen af förrättningsmannens arbete nu i allmänhet ut-
föres på rummet, innan sådant sammanträde egt rum, och arbetet kan påbörjas
omedelbart efter det förordnandet för landtmätaren att verkställa förrättningen blifvit
utfärdadt. Komitén har derför måst inskränka sig till att föreslå, det nuvarande
lag skall tillämpas å de förrättningar, med afseende på hvilka förordnanden för
landtmätare redan utfärdats, då den nya lagen träder i kraft.
18
138
PROVISORISK INSKRÄNKNING I RÄTTEN ATT EGOSTYCKA.
3. Provisorisk inskränkning i rätten att egostycka.
t
Äfven om de af komitén föreslagna nya bestämmelserna om egostyckning
skulle blifva godkända, torde likväl en afsevärd tid komma att förflyta, innan lag
i ämnet kan blifva utfärdad. Under denna tid kunna egostyckningarne på trävaru¬
industriens hemman utan tvifvel väntas komma att fortgå på samma sätt som hit¬
tills, d. v. s. i en riktning, som från de synpunkter, komitén sökt göra gällande,
måste betraktas såsom synnerligen otillfredsställande. Det är äfven att befara, att
benägenheten för egostyckning under nämnda mellantid kommer att betydligt ökas.
Om nemligen sågverksbolagen och de enskilda skogsspekulanterna finna lagförslagets
bestämmelser för sig obeqväma, skola de utan tvifvel skynda sig att egostycka sina
hemman och derigenom undandraga sig en eventuell ny lagstiftnings inskränkningar
i egostyckningsfriheten. Härigenom kan det lätteligen komma att inträffa, att en
antagen ny lag blir så godt som värdelös, i det att det stora flertalet egostyck¬
ningar, der det gäller att afskilja jordbruksegorna från trävaruindustriens skogshem¬
man, redan innan lagens trädande i kraft blifvit undangjorda.
Komitén tror sig derför böra föreslå, att en provisorisk lag så skyndsamt
som möjligt utfärdas, hvarigenom rätten till egostyckning i Norrland i viss mån
inskränkes, till dess en ny lagstiftning om egostyckning kan blifva genomförd.
Denna suspension af rätten till egostyckning synes emellertid utan olägen¬
het kunna inskränkas till de fall, då försäljningsaftal icke föregått den tillämnade
egostyckningen, d. v. s. till egostyckning enligt 2 § i 1896 års lag. Det är nem¬
ligen hufvudsakligen det förhållandet, att en jordegare, utan att behöfva framvisa
någon köpare till viss del af hemmanet, likväl kan få detta uppdeladt i särskilda
hemmanslotter, som gör det möjligt för jordegarne att gå en eventuell ny lag i
förväg. Får egostyckning endast ske, sedan viss andel af hemmanet verkligen för¬
sålts, blir det tydligen ojemförligt mycket svårare för jordegaren att inom en
kortare tidrymd få sina hemman egostyekade, då ju köpare till de tillämnade in-
egolotterna väl sällan ögonblickligen stå till buds.
Denna begränsning af suspensionen finner komitén så mycket önskligare, som
egostyckning efter föregående försäljningsaftal, d. v. s. enligt 3 § i 1896 års lag
PROVISORISK INSKRÄNKNING I RÄTTEN ATT EGOSTYCKA.
139
är ett institut, som ofta kan vara särskildt allmogen till afsevärd nytta såsom en
snabb och billig form för delning af ett hemmans jord. Sedan allmänheten nu
vant sig att i åtskilliga fall anlita denna lättare utväg, skulle den helt säkert finna
det mindre tilltalande, om man för att förekomma missbruk af egostyckningsinsti-
tutet, suspenderade äfven denna form af egostyckning, hvilken icke i någon större
grad egnar sig att användas i det syfte man genom suspensionen velat förekomma.
Ett provisoriskt förbud mot egostyckning enligt berörda 2 § träffar, kan man säga,
hvad som i nämnda lag utgjorde den största nyheten. Dittills var det nemligen något
för vår rätt alldeles främmande, att en fastighet, som utgjorde en kameral enhet,
kunde uppdelas i två eller flera, medan eganderätten till fastigheten ännu var på
en hand. Att denna nyhet infördes, berodde väl hufvudsakligen derpå, att man
ville underlätta större områdens samtidiga ordnande och styckande till samhällen
af smålägenheter. Detta är emellertid en för de norrländska förhållandena tem-
ligen främmande angelägenhet. De fördelar egostyckningsinstitutet innebär kunna,
hvad Norrland vidkommer, i regel vinnas lika bra som nu, äfven om man blott
tillåter egostyckning i det fall, att försäljningsaftal föregått.
Om man af dessa skäl icke synes böra hysa några betänkligheter mot att
i antydda riktning för tillfället inskränka rätten till egostyckning, kan man deremot
känna sig tveksam, huruvida man dermed och med antagandet af nya egostyck-
ningsbestämmelser enligt det af komitén framlagda förslaget gjort nog för att undan¬
rödja de skador egostyckningsinstitutet i dess nuvarande form medfört eller kan
väntas medföra. Under tiden, sedan de nu gällande bestämmelserna om egostyck¬
ning trädt i kraft, har, såsom i det föregående omförmälts, ett stort antal jordbruks-
lotter blifvit afstyckade från sågverksindustriens skogshemman, utan att ens den
allra nödvändigaste husbehofsskog dervid medföljt. Och det är att vänta, att, så
snart komiténs förslag i afseende på egostyckningsinstitutets reformerande blifvit
offentligen framlagda, en del sågverksbolag skola skynda sig att afstycka inegorna
från sina hemman utan nödig skogs-, betes- och odlingsmark samt att det skall lyckas
dem att medhinna detta, innan ens en provisorisk lag af ofvannämnda beskaffenhet
kan blifva utfärdad. Det är sålunda att förvänta, att i Norrland kommer att finnas
ett afsevärdt antal jordbruksfastigheter, som med afseende på sin framtida bestäm¬
melse måste anses vara på ett ödesdigert sätt stympade. Det kan derför till äfventyrs
blifva nödvändigt att taga under öfvervägande, huruvida icke åtgärder böra vidtagas
för att på expropriationsväg komplettera dessa fastigheter genom deras utökande
med nödig skogs-, betes- och odlingsmark. Särskildt torde sådana åtgärder blifva
nödvändiga, derest icke egostyckningsinstitutets tillämpning för den närmaste tiden
inskränkes såsom ofvan antydts.
Komitén anser emellertid, att man i berörda hänseende kan afvakta, hvad
framtiden bär i sitt sköte, och att man för närvarande kan inskränka sig till an¬
tagandet af följande lagförslag.
140
PROVISORISK INSKRÄNKNING I RÄTTEN ATT EGOSTYCKA.
Förslag till
Lag
angående
inskränkning i vissa fall af rätten att verkställa egostyckning.
Härigenom förordnas, att i Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vester-
bottens och Norrbottens län egostyckning tillsvidare ej må ega rum i annat fall
än som omförmäles i 3 § af lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jord-
afsöndring den 27 juni 1896.
Denna lag träder genast i kraft.
ARRENDELAG.
I4I
4. Arrendelag.
Utan tvifvel vore det i alla afseenden lyckligast, om den jordbruks]ord, som Behofvet
befinner sig i sågverksindustriens besittning, återvunnes till de enskilde jordbrukarne arr^dda<'
med full eganderätt. Det förnämsta medlet härför, en frivillig egostyckning efter
de af komitén föreslagna grunder, beror emellertid på jordegames goda vilja, en
faktor, som icke alltid kan påräknas. é
Man måste därför räkna med, att i alla händelser i ett stort antal fall
arrendatorer fortfarande komma att finnas på den norrländska bolagsjorden. Det
är angeläget, att åt dessa beredes en sjelfständigare och säkrare ställning, så att
de med mera intresse kunna egna sig åt sin uppgift såsom jordbrukare och såsom
önskligt framstår derför utfärdandet af en för norrländska förhållanden afpassad
arrendelag. Man vinner på detta sätt visserligen icke hela önskemålet, sjelfegande
mindre jordbrukare; men man kommer ett stycke på vägen, ett stycke, som icke
torde vara att förakta, äfven om den norrländska allmogen, van som den är vid
anblicken af de nuvarande arrendegårdarne i bolagsdistrikten, mot hela arrende¬
väsendet öfver hufvud hyser det största misstroende (se svaren å frågan 23 Band
4 sid. 337).
En dylik arrendelag kan äfven få en stor indirekt betydelse såsom ett medel
att något inverka på jordegarens benägenhet att egostycka. Så skall t. ex. en
bestämmelse, som gör egaren i någon mån ersättningsskyldig för den höjning i
fastighetsvärdet arrendatorn åstadkommer genom jordbrukets förbättrande, helt säkert
i en mängd fall hafva till följd, att en företrädesvis af skogsbruk intresserad jordegare
afyttrar sin jordbruksjord för att undgå de ökade förpligtelser den nja lagen pålägger
honom. Nu kan visserligen invändas, att en arrendelagstiftning öfverskrider sin
uppgift, om den i syfte att vinna något utanför arrendeväsendet liggande ändamål,
stadgar strängare bestämmelser än som betingas af behofvet att gifva kontrahen¬
terna vid ett arrendeaftal ömsesidigt rättsskydd gent emot hvarandra. Härpå kan
emellertid genmälas, att det med afseende på förhållandena i norra Sverige synes
vara så ställdt, att äfven en arrendelag, som icke går utanför sin naturliga begräns¬
ning, utan innehåller allenast de föreskrifter, som äro nödvändiga från synpunkten
af ett sundt arrendesystem, säkerligen kommer att blifva ganska effektiv äfven i
den antydda riktningen.
142
ARRENDELAG.
Befogenhe¬
ten af en
speciallag för
Norrland
och Dalarne.
Såsom bekant har Lagberedningen för närvarande under arbete ett lagför¬
slag, innefattande bland annat nya bestämmelser angående lega af jord å landet.
Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa bestämmelser kunna komma att
visa sig fullt tillräckliga äfven för de norrländska bolagsarrendena. Att så icke
skall blifva förhållandet, derom är emellertid komitén fullt öfvertygad. För¬
hållandena i norra och södra Sverige äro just med afseende på de omständigheter,
som härvid utöfva ett afgörande inflytande, af så väsentligen olika karaktär, att
komitén tror sig med full visshet kunna förutsäga, att arrendelagsbestämmelser,
som äro och måste vara aifattade med afseende hufvudsakligen på Sveriges egentliga
jordbruksdistrikt, komma att visa sig långt ifrån tillfyllestgörande beträffande det
stora flertalet arrenden i norra Sveriges skogsbyggder.
För att ådagalägga befogenheten af detta påstående fordras en undersökning
af de olika betingelser för jordarrendet, som förefinnas i rikets norra och södra
hälfter. Denna undersökning torde lämpligen böra gruppera sig kring de tre hufvud-
faktorer, som gifva arrendeförhållandena på en ort deras särskilda karaktär: jord-
egare, arrendatorer och arrendeföremål.
Hvad först angår de arrendeupplåtande jordegarne, utgöras dessa i södra
Sverige väl i flertalet fall af enskilde jordegare, som hafva ett verkligt intresse af
jordbrukets vidmakthållande och förkofran samt ofta en patriarkalisk och af ned-
ärfda traditioner framkallad hänsynsfullhet, hvilken gör aftalsfriheten mellan jord¬
egare och arrendator mindre vådlig.
I rikets nordligare delar deremot är arrendatorns husbonde i det alldeles
öfvervägande antalet fall ett sågverksbolag eller en enskild skogsspekulant. Såsom
framgår af svaren å frågan 21 (Band 4 sid. 290), förekommer endast undantagsvis,
vanligen till följd af egarens omyndighet och dylikt, att ett bondehemman eller
enskild jordbrukare tillhörig jord utarrenderas. Arrendatorn i norra Sverige har
alltså i de flesta fall att göra med en husbonde, som är bosatt långt ifrån den
arrenderade egendomen och som derför måste utöfva sin tillsyn genom förvaltare,
ett system, som nästan alltid är ogynnsamt för arrendatorerna. Och denna hus¬
bonde är icke blott affärsman, för hvilken de underhafvandes välbefinnande ofta
väger jemförelsevis lätt mot ett glänsande affärsresultat, utan hans affär är ock af
den beskaffenhet, att den direkt konkurrerar med jordbruket om arbetskraft, något
som allt för ofta tager sig ett uttryck i arrendekontrakten på ett sätt, som icke
kan annat än ingifva de största farhågor i afseende på arrendatorernas jordbruks-
framtid. Dessa kontrakt synas nemligen ofta gifva arrendatorn en karakter af att
vara företrädesvis skogsarbetare.
Dertill kommer, att de stora skogsegarne i norra Sverige, hvilka i afsigt
att minska eller utesluta konkurrensen allt mer synas sträfva efter att sins emellan
uppdela landet i intressesferer, genom dessa områdens ofta betydliga omfattning
få ett helt annat inflytande i afseende å gestaltningen af arrendeförhållandena
ARRENDELAG.
143
å en ort än södra Sveriges godsegare. Då ett norrlandsbolag disponerar öfver så
godt som alla arrendetillfällen inom en större trakt, har det tydligen temligen fria
händer vid bestämmandet af arrendevillkoren, och ett hot med arrendeuppsägning
får en mycket större makt öfver en arrendators sinne än som kan anses nyttigt,
om man önskar vinna ett lifskraftigt arrendatorsstånd.
Äfven arrendator erna förete i Norrland och Dalarne olika karakteristiska drag,
som i allmänhet icke återfinnas i södra Sverige. Inom sistnämnde del af landet
bruka arren datorerna ofta större egendomar och drifva jordbruk i sådan omfattning,
att de befinna sig i en ekonomisk och social situation, som gör statsomsorg mindre
behöflig; och finnas små arrendatorer, rekryteras dessa i regel från arbetareklassen.
Vid arrendets mottagande känner sig en sådan arrendator hafva vunnit en för¬
bättrad och sjelfständigare lefnadsställning, och med förhoppningsfull kraft griper
han sig an med arbetet.
I det nordliga Sverige är förhållandet alldeles motsatt. Här är det ofta
bönder, som sålt sina hemman, eller från bondehem utgående personer, hvilka se
sig nödsakade att öfvertaga ett arrende. Komitén har i det föregående (sid. 38
och sid. 61) vid studiet af de ekonomiska och sociala följderna af trävaru¬
industriens fastighetsförvärf haft tillfälle att närmare skildra denna arren datorsklass.
Här vill komitén endast erinra om, att dessa norrländska arrendatorer i allmänhet
tycka sig hafva kommit ned i en ställning, som icke motsvarar deras anspråk på
lifvet. De medföra till sitt nya kall endast en känsla af förnedring och håglöshet
och de betrakta sitt jordbruk mindre såsom en lifsuppgift än såsom en provisorisk
nödfallsutväg.
Ej heller de infödda norrländska arbetarne hafva hittills i regel blifvit goda
arrendatorer. Vande vid det friare och rörliga skogs- och flottningsarbetet, utan
den jordbruksuppfostran, som i regel kommer den sydsvenske landtarbetaren till del,
hafva dessa arbetare oftast allt för mycket, som drager dem ifrån de verkliga
jordbrukssysslorna. Och samma omständigheter verka derhän, att arrendatorn
har svårt att hos sig qvarhålla sina vuxna barn, hvilka eljest skulle varit hans
naturligaste och billigaste arbetshjelp.
Utom det att sålunda såväl jordegareklassens som arrendatorsklassens egen¬
skaper i norra Sverige derstädes gör det väsentligt svårare än i södra Sverige att
uppnå lyckliga arrendeförhållanden, verka i samma rigtning äfven sj elfva arrende-
gårdarnes beskaffenhet. I regel äro, såsom i det föregående antydts, inegorna på
ett norrländskt hemman otillräckliga för att gifva egaren full besuttenhet såsom
jordbrukare. Härjemte måste ju äfven produktionsförhållandena i allmänhet anses
vara något sämre än i det öfriga Sverige. Sämst ställda äro naturligen i dessa
afseenden hemmanen i skogsbyggden eller just de fastigheter, bland hvilka man i
allmänhet har att söka bolagshemmanen. Dertill kommer, att samma orsaker, som
föranledt ett hemmans försäljande till en trävaruaffär i många fall också medfört,
144
ARRENDELAG.
att jordbruket å hemmanet blifvit af säljaren under sista tiden mer eller mindre
försummadt. Då detsamma sedermera utarrenderas, är det alltså, åtminstone delvis,
i vanhäfdadt skick, och detta tillstånd har sedermera under en följd af arrendeår
än mera försämrats. De norrländska hemman, hvilka för närvarande komma ifråga
att utarrenderas, äro således ofta af en så svag beskaffenhet, att de erbjuda äfven
en driftig brukare mycket ringa existensmöjlighet.
Om komitén i det ofvan anförda funnit tillräckliga motiv för en speciell
arrendelag för norra Sverige, anser komitén det emellertid lika tydligt att denna
lag icke bör omfatta andra arrenden än dem, som ega rum å trävaruindustriens
fastigheter. Det är nemligen först när till öfriga ogynsamma omständigheter
kommer den, att arrendatorn har att göra med en jordegare, hvilkens intresse är
riktadt åt helt annat håll än jordbruket, som behofvet att skydda arrendatorn
genom lagstiftning särskildt kraftigt framträder.
Arrende- Af det föregående torde redan i hufvudsak framgå, i hvilka riktningar en
hufvuddrag. dylik norrländsk arrendelagstiftning bör söka verka.
Det gäller först att göra arrendatorn så sjelfständig som möjligt gent emot
jordegaren, så att han kan röra sig fritt och egna sig åt sitt jordbruk, utan att
vara under trycket af en mängd förhållningsorder och befallningar, tillkomna för
att underlätta egarens skogsindustri.
Det gäller vidare att uppmuntra arrendatorns intresse och gifva honom en
större känsla af säkerhet för framtiden genom att göra arrendena långvarigare och
skydda arrendatorerna mot obehöriga uppsägningar.
Och slutligen är det af vigt att söka åstadkomma en småningom skeende
förstärkning af arrendegårdarnes jordbruk, hvilket lämpligen kan ske derigenom, att
arrendatorn tillerkännes viss rätt till ersättning för gjorda förbättringar och egaren
förpligtas att på ett verksamt sätt bidraga vid uppförandet af de för jordbruket
nödiga åbyggnaderna.
I formellt afseende framträder såsom ett starkt markeradt drag i en dylik
arrendelag, att den i motsats mot vår nuvarande arrenderätt, angående hvilken i
så godt som alla punkter gäller, att »förord bryter lag», måste blifva i många
afseenden absolut förbindande, d. v. s. innehålla bestämmelser, hvilka icke få genom
aftal ändras eller upphäfvas. I annat fall skulle nemligen lagen medföra föga gagn,
då den mäktigare parten vid underhandlingarne, jordegaren, säkerligen skulle finna
medel att afvinna arrendatorn hans bifall till arrendevillkor, som på ett för arren¬
datorn ogynnsamt sätt afveke från arrendelagens bestämmelser.
Speciallagens En speciell arréndelag, som vill i nämnda och dermed sammanhängande
till allmän hänseenden införa betryggande bestämmelser, behöfver emellertid icke behandla alla
lag. de ämnen, som erfordras för att på ett uttömmande sätt ordna lagstiftningen om
jordlega. I denna lagstiftning finnes det alltid en hel mängd neutrala bestämmelser
eller rättare sagdt bestämmelser, som äro tillkomna lika mycket i båda parternas
ARRENDELAG.
145
intresse och i norra Sverige äro hvarken mera eller mindre nödvändiga än i det
öfriga landet. Det arrendeförslag, komitén här nedan framlägger, har komitén der¬
för tänkt sig såsom en slags öfverbyggnad på den allmänna arrenderätten. Den
sistnämnda är alltså grunden och är afsedd att fortfarande gälla i mycket, men i
vissa afseenden modifieras den af de föreslagna nya bestämmelserna.
Det föreliggande förslaget hänför sig till den nu gällande rätten såsom under¬
byggnad. Komitén hyser emellertid den förhoppningen, att derest de nya bestäm¬
melser om lega af jord å landet, som Lagberedningen kan komma att föreslå,
varda gällande lag dessa i de delar de reglera områden inom arrendelagstiftningen,
som icke beröras af komiténs förslag till speciallag, skola befinnas lika användbara
såsom en sådan underbyggnad, och att sålunda komiténs förslag, om det antages,
icke skall behöfva undergå alltför väsentliga förändringar derför, att den allmänna
nu gällande arrenderätten ersättes af en ny lagstiftning.
Komitén får alltså förorda antagandet af en särskild arrendelag för Norrland
och Dalarne i hufvudsaklig öfverensstämmelse med följande förslag.
19
146
ARRENDELAG.
Förslag till
Lag
innefattande
särskilda bestämmelser om arrende af viss jord på landet inom
Norrland och Dalarne.
För Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och
Norrbottens län stadgas, som följer:
I s-
Upplåtes på arrende bolag eller förening för ekonomisk verksamhet tillhörig
jord å landet af den omfattning, att sjelfständigt jordbruk derå kan idkas, skola
de i denna lag stadgade bestämmelser lända till efterrättelse.
Lag samma vare, der jord af den omfattning nu är sagd upplåtes på
arrende från fastighet, tillhörig enskild person, hvilken icke har sitt bo och hem¬
vist å fastigheten och uppenbarligen besitter den hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsafkastningen.
2 §.
Aftal om arrende skall skriftligen affattas samt afhandlingen upptaga samt¬
liga villkor, som betingas.
Brukar någon på arrende sådan jord, som i denna lag afses, utan att skrift¬
lig afhandling derom upprättats, skall, utan afseende å hvad som kan vara öfverens-
kommet, jorden anses vara till brukaren upplåten allenast på de villkor, som äro
i denna lag föreskrifna, dock att beträffande legans belopp skall gälla hvad som
aftalats. Vill jordegaren ej utgifva skriftlig handling, upptagande de rättigheter
sålunda tillkomma brukaren, må denne sistnämnde vid domstol påfordra, att samma
rättigheter genom särskild! utslag förklaras tillhöra honom. Sådant utslag med-
före samma rätt till inteckning som skriftligt, af vittnen styrkt arrendekontrakt.
ARRENDELAG.
H7
Ej må arrendator!! förbjudas att söka inteckning till säkerhet för de rättig¬
heter, hvilka på grund af arrendeaftal enligt denna lag honom tillkomma.
3 §•
Upplåtelse af jord på arrende skall ske på arrendators lifstid eller för viss
tid, ej understigande tjugu år; dock att vid arrende på viss tid aftalet må efter
hvarje upplåtelse om minst tjugu år förlängas för en gång jemväl på kortare tid.
Är icke i aftalet arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget
för en tid af tjugu år.
Har, sedan arrendeupplåtelse på viss tid utgått, arrendatorn fortfarit att
bruka jorden, och varder han ej af egaren inom sex månader efter arrendetidens
slut anmanad att afflytta, vare aftalet, der det är afslutadt efter det denna lag trädt
i kraft, ansedt som förlängdt på tjugu år. Är aftalet träffadt före nämnda tid,
skall nytt arrendeaftal anses vara slutet på tjugu år med samma lega, som utgått
föregående arrendeår, men i öfrigt på allenast de villkor denna lag innehåller.
Arrendator ege i hvarje fall att, sedan fem arrendeår tilländagått, afträda
arrendet å tid, hvartill detsamma blifvit af honom i laga ordning uppsagdt.
4 §•
Den lega, arrendator skall utgifva till jordegaren, kan utsättas i penningar,
naturalster eller arbete och skall vara till beloppet bestämd.
Arbete, som utgår såsom lega, får ej till tiden så utkräfvas, att arrendatorn
hindras att ordentligt sköta sitt eget jordbruk. Ej må i aftalet intagas förbehåll
om skyldighet för arrendatorn att utöfver det sålunda bestämda arbetet på tillsägelse
betjena jordegaren eller annan med någon tjenstbarhet.
Arrendatorn må ej förpligtas att ansvara för andra af fastigheten utgående
utskylder och besvär än vägunderhållet in natura äfvensom de utskylder och besvär,
som enligt lag åligga arrendator. Ökas de arrendatorn enligt lag åliggande utskyl¬
der och besvär derigenom, att den arrenderade fastighetens taxeringsvärde under
arrendetiden höjes, vare jordegaren gent emot arrendatorn ansvarig för den sålunda
uppkommande ökningen.
Ej heller må arrendatorn åläggas utgifva andra undantagsförmåner än dem,
som i arrendekontraktet till beloppet noggrannt angifvits.
5 §•
Arrendator vare berättigad att efter anvisning på lämpligt ställe å den arren¬
derade jorden eller, om denna utgör allenast en del af ett hemman eller en lägen-
ARRENDELAG.
148
het, å den öfriga skogsmark, som till hemmanet eller lägenheten hörer, taga erfor¬
derligt virke till vedbrand samt för reparationer, hägnader, hässjor och täckdikning
äfvensom redskap. Har genom jordegarens åtgörande skogstillgången under arrende¬
tiden så medtagits, att arrendatorn ej deraf kan erhålla sitt fulla virkesbehof, vare
jordegaren pligtig att på annat för arrendatorn lägligt sätt tillhandahålla denne det
felande.
6 §.
Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de häst- och nöt¬
kreatur samt får, som kunna derå vinterfödas, och utgör denna jord allenast en
del af ett hemman eller en lägenhet, vare arrendatorn berättigad till nödigt bete
jemväl å hemmanets eller lägenhetens öfriga skog eller utmark eller den del deraf,
som lämpligen kan anvisas för ändamålet.
7 §•
Ej må arrendator förbjudas att för husbehof nyttja det fiske, som till den
arrenderade fastigheten hörer, i vidare mån än hvad angår visst fiskevatten eller del
deraf, der särskilda åtgärder af jordegaren vidtagits till fiskets förbättrande.
8 §.
Jordegaren åligge att vid tillträdet och under arrendetiden tillhandahålla
arrendatorn för jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader, äfvensom ombesörja de
för dessa byggnaders bibehållande i brukbart skick erforderliga större reparationer.
Brister jordegaren i sin ofvannämnda byggnadsskyldighet, skall vid syn, som
i denna lag sägs, föreläggas honom viss tid, inom hvilken han skall hafva full¬
gjort sitt åliggande, så ock bestämmas den kostnad, arbetet anses betinga.
Utför jordegaren icke arbetet inom föreskrifven tid, ege arrendatorn låta verkställa
detsamma och, sedan det blifvit godkändt vid syn enligt denna lag, hos
jordegaren utsöka den bestämda kostnaden. Vill arrendatorn hellre uppsäga arren¬
det, vare han dertill berättigad. I hvarje fall ege arrendatorn rätt till ersättning
för den skada, som genom jordegarens underlåtenhet må hafva tillskyndats honom,
samt njute, der arrendet uppsäges, jemväl godtgörelse för den förlust, som för¬
orsakats i följd af arrendets upphörande.
Vid tillträdet skall jordegaren jemväl hafva utfört alla mindre reparationer,
som erfordras å nödiga byggnader, äfvensom öfverlemna fastighetens åker och äng,
hägnader, diken, vägar och broar samt brunnar, vattenledningar och andra inrätt¬
ningar i ett efter ortens sed behörigt skick. Underlåter jordegaren hvad sålunda
ARRENDELAG.
149
är föreskrifvet, må arrendatorn bättra hvad som brister samt derför njuta ersätt¬
ning af jordegaren i den ordning 12 § stadgar.
Med mindre reparation å byggnad förstås enligt denna lag afhjelpandet af
smärre brister å golf, vägg och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder,
murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, hvilka äro att anse såsom till¬
fällig lagning.
9 §■
Arrendator åligge att väl häfda jorden, afhjelpa sådana under arrendetiden
uppkomna brister å de nödiga byggnaderna, som endast föranleda mindre repara¬
tioner, samt med afseende å de i 8 § 3 stycket omförmälda egor och inrätt¬
ningar återställa egendomen i lika godt skick, som han mottagit densamma. Brister
arrendatorn häri, ersätte han jordegaren skadan i den ordning, som i 12 § om-
förmäles. Har genom arrendatorns förvållande föranledts behof af husbyggnad eller
större reparation, som enligt 8 § eljest åligger jordegaren, må denne senare i den
ordning, nämnda paragraf stadgar, föranstalta derom, att byggnadsarbetet varder
af arrendatorn eller på dennes bekostnad utfördt.
10 §.
Arrendator vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling.
Skog, som afverkas i följd af nyodling, må arrendatorn ej utan jordegarens
medgifvande tillgodogöra sig.
11 §.
Har arrendator genom nyodling eller annan jordförbättring än den, som
arrendatorn vidtagit enligt 8 § 3 stycket, på ett varaktigt sätt förökat egendomens
värde, vare han berättigad att vid dess afträdande erhålla särskild ersättning derför
af jordegaren, dock att ersättning för nyodling ej utgår, der ej arrendator före
odlingens företagande icke blott hos jordegaren anmält sin afsigt att odla samt an-
gifvit platsen och de ungefärliga gränserna för det tillämnade odlingsområdet utan
äfven, der jordegaren ej samtyckt till odlingen, företett intyg från landtbruksingeniör,
länsagronom, jordbrukskonsulent eller annan, som af Konungens Befallningshafvande
till afgifvande af sådant intyg förklarats behörig, att det till odling afsedda om¬
rådet lämpar sig dertill.
Dylik ersättning beräknas efter den ökning i värde, egendomen genom ny¬
odlingen eller jordförbättringen kan anses hafva erhållit, då den till jordegaren
afträdes; dock må ersättningen ej sättas högre än till den för arbetets utförande
nödiga kostnad.
ARRENDELAG.
150
12 §.
Till efterrättelse mellan jordegaren och arrendatorn skall å egendomen för¬
rättas tillträdessyn. Vid denna syn skall undersökas, hvilka mindre reparationer
erfordras å de nödiga byggnaderna samt i hvad mån å åker och äng, hägnader,
diken, vägar och broar, samt brunnar, vattenledningar och andra inrättningar finnas
brister, som fordra afhjelpande för att egendomen skall komma i ett efter ortens
förhållanden behörigt skick. Kostnaden för afhjelpande af de å egendomens bygg¬
nader, egor och öfriga omförmälda tillhörigheter sålunda befunna brister uppskattas
i penningar. Denna uppskattade kostnad utgör egendomens tillträdesbrist.
Då egendomen afträdes, skall jemväl hållas syn tidigast sex månader före
och senast sex månader efter afträdesdagen. Dervid skola undersökas och upp¬
skattas sådana brister å egendomens byggnader, egor och öfriga tillhörigheter,
hvarom ofvan sägs. Kostnaden för afhjelpande af dessa brister är egendomens
afträdesbrist.
Är afträdesbristen större än tillträdesbristen, skall arrendatorn åläggas att
godtgöra jordegaren skillnaden, men i motsatt fall ersätte jordegaren arrendatorn.
Ej må godtgörelse kräfvas för sådan förbättring eller försämring, som egt rum
mellan tillträdesdagen och tillträdessynen. Har till- eller afträdessyn ej förrättats,
må ersättning, som nu är sagd, ej fordras.
Vid tillträdessynen bestämmes dessutom den byggnadsskyldighet, som enligt
8 § 1 mom. må åligga jordegaren, samt vid afträdessynen sådan ersättning för
nyodling och jordförbättring, hvarom i 11 § sägs.
13 s-
Särskild syn för ändamål, som omförmäles i 8 och 9 §§, kan ega rum
när som helst under arrendetiden.
14 §•
Syn enligt denna lag skall förrättas af tre med ortens förhållanden förtrogne
och i jordbruk erfarne män, af hvilka jordegaren och arrendatorn välja hvar sin
och de sålunda utsedde tillkalla den tredje.
Emot synemän gälle dessa jäf: om han är med part i den skyldskap eller
det svågerlag, som enligt lag utgör jäf emot domare; om han är parts veder¬
deloman eller uppenbare ovän; om han står under annans målsmanskap eller
någondera partens husbondvälde eller af honom njuter lön eller underhåll; om han
såsom tjensteman lyder under någondera partens förmanskap. Söker någon sak
ARRENDELAG.
151
med synemän eller tillfogar honom något med ord eller gerning i uppsåt att der¬
med göra honom jäfvig, skall det ej räknas för jäf.
Tredskas part att välja synemän eller kunna af parterna utsedde synemän
ej förena sig om valet af den tredje, ege Konungens befallningshafvande eller doma¬
ren eller utmätningsmannen i orten att på ansökning af den, som påkallat syn,
utse synemän.
Syn, som jemlikt 8 eller 9 §§ eger rum för att utröna, huru föreskrifven
nybyggnad eller större reparation utförts, skall förrättas af samme synemän, som
vid den föregående synen meddelat föreskift om byggnadsarbetets verkställande.
Uppstår förfall för någon af dem, utses i den ordning ofvan sägs annan i hans ställe.
15 §■
Synen sammanträder å tid, som utsättes af tredje synemannen efter samråd
med de båda andra. Till synen skola parterna i god tid kallas. Utevaro af
part, som behörigen kallats, hindrar ej synens fortgång.
Yppa sig olika meningar hos synemännen, gälle den, hvarom de flesta för¬
ena sig, eller, om de alla äro af olika mening, den, som biträdes af tredje syne¬
mannen. Öfver synen skola synemännen upprätta skriftlig handling i två exemplar,
af hvilka ett utgifves till hvardera parten.
Part, som ej åtnöjes med synemännens beslut, vare obetaget att draga saken
under domstol, så framt han sin talan instämmer inom sextio dagar från det be¬
slutet blifvit honom tillställdt. Om hvad missnöjd part sålunda har att iakttaga,
skall i synehandlingen lemnas tydlig anvisning.
Synemännens beslut, hvarigenom part ålagts att utgifva visst belopp, må,
sedan synen vunnit laga kraft, gå i verkställighet lika med domstols laga kraft
egande dom.
16 §.
Kostnaden för till- och afträdessyn skall jordegaren vidkännas; dock att,
när afträdessyn föranledts deraf, att arrendatorn uppsagt arrendet före arrendetidens
slut, arrendatorn skall gälda halfva synekostnaden. I andra fall pröfve synemännen,
i hvad mån synekostnad bör gäldas af endera parten eller af båda.
Part må ej mot sitt bestridande kunna åläggas att till synemän gälda högre
ersättning än enligt gällande resereglemente tillkommer nämndeman, der ej om er¬
sättningens belopp annorledes aftalas.
17 §■
Arrenderätten vare förverkad och jordegaren förty berättigad uppsäga aftalet:
1:0) Om arrendator underlåtit att å förfallodagen betala lega, som skall utgå
!52
ARRENDELAG.
i penningar eller naturalster, samt ej erlägger den inom utgången af det arrendeår,
som följer näst efter det, för hvilket legan skulle erläggas;
2:0) Om han tredskas att fullgöra honom enligt arrendekontraktet åliggande
arbetsskyldighet;
3:0) Om han uppenbarligen vanvårdar egendomen;
4:0) Om han utan jordegarens medgifvande å den arrenderade fastigheten
upplåter plats för bebyggande eller uppför hus och låter främmande person deri
bosätta sig;
5:0) Om arrendatorn eller någon, som tillhör hans familj, beträdes med
åverkan å jordegaren tillhörig maik, eller olofligen jagar eller fiskar derstädes eller
idkar oloflig försäljning af spritdrycker eller af vin eller maltdrycker;
6:0) Om någon, som är i arrendatorns tjenst eller med hans begifvande å
egendomen boende, så förbryter sig, som ofvan under punkt 5 är sagdt, och
arrendatorn underlåter att på jordegarens tillsägelse ofördröjligen vidtaga erforder¬
liga åtgärder för att få den skyldige från egendomen aflägsnad;
7:0) Om arrendatorn å egendomen för eller tillåter andra föra ett lastbart
eller lösaktigt lefverne, så att egendomen deraf varder beryktad.
Finnes i fall, som här ofvan sägs, hvad arrendatorn låtit komma sig till
last vara af ringa betydenhet, eller äro eljest omständigheterna synnerligen mild¬
rande, må arrendatorn ej från arrendet skiljas.
Ej må i arrendeaftal bestämmas, att arrenderätten skall vara förverkad af
annan anledning än ofvan är sagdt.
18 §.
Har arrendatorn gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i 17 § 1, 2,
3, 4, 6 eller 7 punkten sägs, men sker rättelse, innan jordegaren gjort bruk af
sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 5 punkten afses, jordegaren icke
uppsagt aftalet inom sex månader, från det han fick kunskap om förhållande, som
der sägs, ege sedan ej jordegaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns
skiljande från arrendet.
19 §•
Upplåtes jord, som i denna lag afses, till någons brukande utan att lega
derför betingats, skola jemväl å sådan upplåtelse lagens bestämmelser i tillämpliga
delar lända till efterrättelse; dock ej i det fall att jord såsom boställe upplåtes till
brukande af någon jordegarens förvaltare eller annan tjensteman.
ARRENDELAG.
153
20 §.
Tillhöra två eller flera vid samma egostyckning bildade hemmanslotter samme
egare, skola de i fråga om förevarande lags tillämplighet på arrendeupplåtelse å
någondera lotten äfvensom i fråga om de i 5 och 6 §§ omförmälda skogsfångst-
och betesrättigheter anses såsom en fastighet.
Lag samma vare ifråga om hemman och derifrån afsöndrad lägenhet, hvilka
hafva gemensam egare.
21 §.
Visas särskilda omständigheter uppenbarligen böra föranleda dertill, att arrende¬
upplåtelse undantages från tillämpning af denna lag eller någon dess föreskrift, må
Konungens befallningshafvande på ansökan af jordegaren dertill lemna tillstånd;
dock medföre dylikt tillstånd ingen verkan, der det ej åberopats i den om arren¬
det upprättade afhandlingen.
22 §.
Är i aftal om arrende intaget villkor, som strider emot hvad i denna lag
stadgats, vare det utan verkan, der det ej uppenbarligen afser arrendatorns fördel.
23 §■
I frågor, der för upplåtelse af jord på arrende enligt denna lag ej med¬
delats särskilda föreskrifter, lände allmän lag och författning till efterrättelse.
24 §•
Denna lag träder i kraft den — — — — — — — -— — — — —
Arrenderar någon vid nämnda tid jord på grund af äldre öfverenskommelse,
som afslutats för obestämd tid, och har arrendet ej före den 14 mars 19 upp¬
sagts, vare detsamma gällande i tjugu år, räknadt från sist nämnda dag, samt denna
lags bestämmelser jemväl i öfrigt derå tillämpliga, dock med arrendatorn förbe¬
hållen rätt att när som hélst uppsäga arrendet.
Afser aftal, som blifvit upprättadt efter den 1 januari 1904, men innan denna
lag trädt i kraft, arrende för arrendators lifstid eller på viss tid, vare för den åter¬
stående arrendetiden å upplåtelsen tillämpligt, hvad i 3 § 3 punkten samt 10, 11,
17 och 18 §§ stadgas.
20
i54
ARRENDELAG.
Specialmotiv.
I s-
Efter det förslagets ingress inskränkt lagens tillämplighetsområde till de sex
norra länen, följer i i § närmare bestämmelser angående de särskilda slag af
arrenden inom nämnda landsdelar, som skola hemfalla under lagen. Det är nemligen
hvarken nödigt eller lämpligt, att aftalsfriheten väsentligt inskränkes genom lag¬
bestämmelser vid andra arrendeupplåtelser än dem, som kunna antagas röna inflytande
af de särskilda norrländska förhållanden, för hvilka i det föregående redogjorts.
Till en början föreskrifves alltså, att lagens bestämmelser skola lända till
efterrättelse endast beträffande jord, som tillhör bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet eller enskild person, som icke har sitt bo och hemvist å den fastighet,
hvartill jorden hörer, och uppenbarligen besitter densamma hufvudsakligen för att
tillgodogöra sig skogsafkastningen. Härigenom uteslutes från lagens tillämpning:
i. Statens och kommunernas egendom, såsom boställen och domäner, fromma
stiftelser jord o. s. v. — 2. Jord tillhörande skogsfastighet, som utgör egarens
hufvudsakliga hemvist, och fastighet, som egaren använder hufvudsakligen för jord¬
bruk, för industriell anläggning, för sommarvistelse och jagtändamål o. s. v. Utom
lagen falla således alla egentliga bondehemman, åtminstone der samme egare icke
besitter mera än ett. Har en bonde åter tydligen i skogsspekulationssyfte köpt
sig ett eller flera andra hemman än det han sjelf bebor, böra dessa, derest de
utarrenderas, hemfalla under lagens bestämmelser. I detta fall håller naturligen
bonden på att öfvergå till skogsspekulant. Att i lagen uppdraga en skarp skillnad
emellan de båda begreppen jordbrukande bonde och idkare af trävarurörelse är
knappast möjligt. Men i ett gifvet fall torde det icke möta någon svårighet att
afgöra, om en viss jordegare med afseende på en viss fastighet är att hänföra till
det ena eller andra slaget fastighetsegare, helst som utarrendering af verkliga
bondehemman ytterst sällan förekomma i annat fall än att egaren är omyndig.
Emellertid är det icke alla arrenden af sålunda beskaffad jord, som skola
behandlas enligt lagens bestämmelser. Det fordras också, att arrendet afser jord
af den omfattning, att sjelfständigt jordbruk derå kan idkas. Härmed afser komitén,
att den utarrenderade fastigheten är så pass stor, att den lämpar sig att besättas
med särskild åbo, samt att dess jordbruk kan bereda åbon och hans familj deras
hufvudsakliga utkomst. Äfven på detta begrepp är det naturligen svårt att finna
någon tillfredsställande rättslig definition. Men vid lagens tillämpning i praktiken
ARRENDELAG.
J55
lärer det väl i de flesta fall med temligen stor lätthet låta sig göra att bestämma,
huruledes i detta afseende ett visst arrende skall betraktas. En upplåtelse af allenast
en tomt eller ett mindre jordområde till en arbetare eller handtverkare eller af en
särskild äng eller ega, som en närboende jordbrukare kan behöfva till förstärkande
af sitt eget jordbruk, eller af en fastighet, som icke eger någon nämnvärd jord-
bruksjord, faller sålunda tydligen utanför lagens giltighetsområde. Om deremot hela
den hufvudsakliga inegojorden på ett f. d. bondehemman utarrenderas till en när¬
boende hemmansegare, måste lagens bestämmelser tillämpas. I detta fall kunde
sådant synas mindre nödigt, då arrendatorn i sitt eget hemman besitter ett till¬
räckligt underlag för sin sociala och ekonomiska sjelfständighet, men komitén har
dock ansett, att lagen äfven i detta fall borde vara tillämplig, enär eljest bolagen
i stor utsträckning kunde komma att genom hemmanens utarrenderande på detta
sätt söka undandraga sig hvad i den nya lagstiftningen för dem kan vara obeqvämt,
hvilket skulle medföra en afsevärd och föga önsklig minskning i de mindre jord-
brukarnes antal.
I detta sammanhang bör anmärkas, att det är tänkbart, att en jordegare kan
söka kringgå lagen genom att utarrendera jorden i stycken, af hvilka intet är så
stort, att sjelfständigt jordbruk derå kan idkas. Detta synes dock icke vara att
befara i någon större utsträckning. Ty det är väl icke alldeles så lätt att
finna ärrendatorer till dylika små jordbitar, och att genom särskilda kontrakt
arrendera ut jorden styckevis till samma person, det är ett sådant påtagligt
lagvrängningsförsök, att man väl i allmänhet drager sig derför. Det kan för
öfrigt ifrågasättas, om icke i sistnämnda fall, man är berättigad att fästa sig
mera vid det faktiska arrenderandet af fastigheten i sin helhet än vid de särskilda
aftalen och alltså kan påfordra, att lagens bestämmelser tillämpas på arrendet.
Huruvida ett arrende faller under ifrågavarande arrendelag eller ej, pröfvas,
när fråga derom väckes, d. v. s. när någon af parterna i strid mot arrendeaftalet,
vill göra gällande någon rättighet, som han, derest arrendet lyder under denna lag,
af lagen tillförsäkrats, oberoende af hvad i arrendeaftalet kan vara mellan parterna
betingadt. Härvid skulle man tilläfventyrs vilja anmärka, att det synes mindre
lämpligt och ledande till stor osäkerhet, att icke genast vid aftalets upprättande
med visshet kan afgöras, huruvida detsamma är underkastadt lagen eller ej. Denna
anmärkning har dock icke den vigt, som man vid första påseendet kunde förmena.
I verkligheten torde nog fallen i de flesta fall blifva klara. Vill arrendatorn vara
säker, att ett arrende behandlas enligt förevarande lag, behöfver han blott i af-
handlingen utsätta, att samma lag skall vara å upplåtelsen tillämplig. Med en
sådan bestämmelse i ett arrendeaftal kommer nemligen äfven étt arrende, hvarå
lagen eljest under inga förhållanden skulle varit tillämplig, att hemfalla under
densamma, åtminstone så länge gällande allmänna bestämmelser om lega icke
binda aftalsfriheten.
ARRENDELAG.
156
2 §.
Denna paragraf behandlar arrendeaftalets form. Hur önskligt det skulle vara,
att alla arrendeaftal affattades skriftligen, kan man dock icke stanna vid att absolut
kräfva denna form för att ett arrende skall anses föreligga. Man kan visserligen,
såsom i förslaget är iakttaget, uppställa den allmänna fordran, att aftal om arrende
skall skriftligen aflattas, och man kan äfven i likhet med förslaget fastslå, att af-
handlingen skall upptaga samtliga villkor, som betingas, så att villkor, som aftalas
muntligen vid sidan om den skriftliga öfverenskommelsen, icke ega giltighet, men
man kan icke underlåta att medelst lagbestämmelser reglera jemväl det förhållande,
som uppstår, ’då någon efter öfverenskommelse med annan faktiskt brukar dennes
fastighet, utan att någon skriftlig handling derom upprättats. Särskildt kan man
icke detta under nuvarande förhållanden i norra Sverige, ty sådant skulle medföra,
att just de brukare, som behöfva det största rättsskyddet, deraf blefve i saknad.
Bolagen skulle nemligen helt visst fortfara med att efter muntlig öfverenskommelse
upplåta vissa hemman till brukare att begagnas så länge bolagen funne för godt,
och sådana brukare vore gifvetvis under nämnda förhållanden med afseende på
brukningsrätten fullkomligt rättslösa gent emot jordegarne.
Komitén har derför föreslagit, att, om någon på arrende brukar jord af ifråga¬
varande beskaffenhet, utan att skriftlig afhandling derom upprättats, jorden, utan
afseende å hvad som kan vara öfverenskommet, skall anses vara upplåten allenast
på de villkor, som i den föreslagna lagen äro föreskrifna, dock att beträffande
legans belopp skall gälla hvad som aftalats. Att alla de muntligen aftalade vill¬
koren med nämnda undantag sålunda utan vidare annulleras, kan vid första på¬
seendet synas vara hårdt. För arrendatorn har dock detta föga att betyda, då
lagens villkor öfverhufvud äro för honom så gynnsamma, att förändringen väl i de
flesta fall blir till hans fördel. För jordegaren åter kan nog omkastningen i vill¬
koren vara till skada, men denne har alltid haft möjlighet att skydda sig genom
iakttagandet af den af lagen önskade skriftliga formen. Stadgandets hufvuduppgift
är just att framtvinga användandet af denna form vid arrendeaftal, och en gång
införd i lagstiftningen kommer bestämmelsen sannolikt att i ytterst få fall behöfva
direkt tillämpas.
Att beträffande legans belopp den muntliga öfverenskommelsen tillerkänts
fortfarande giltighet beror derpå, att i annat fall all bestämmelse derom skulle
komma att saknas. Af lätt insedda skäl innehåller nemligen lagförslaget icke några
regler, efter hvilka kan bestämmas, hvad som skall erläggas i lega för en gifven
fastighet. I öfriga punkter deremot synes rättsförhållandet mellan parterna ■ full¬
ständigt och på ett för arrendatorn fördelaktigt sätt regleras genom lagförslagets
bestämmelser utan vidare tillägg.
ARRENDELAG.
z57
Om arrendatorn således icke blir rättslös gent emot jordegaren, äfven- då
aftalet icke affattats skriftligen, kan det emellertid vara af vigt för en arrendator,
som genom inteckning vill skydda sin arrenderätt äfven gent emot ny egare af
fastigheten, att få arrenderätten konstaterad genom en skriftlig handling. Komitén
har derför tänkt sig, att arrendatorn skulle vara berättigad att, derest jordegaren
ej vill utfärda dylik handling, till vederbörande domstol instämma denne för att
erhålla ett domstolsutslag rörande arrenderättens befintlighet. De punkter domstolen
i en sådan rättegång behöfver utreda böra allenast blifva följande:
1. att ett sådant brukande, hvarom här är fråga, verkligen föreligger,
2. hvilken jord, som skall anses innefattad under brukandet,
3. hvilken lega som skall erläggas.
Domstolens utslag bör alltså, om arrende anses föreligga, endast innehålla
ett uttalande i dessa tre punkter samt beträffande arrendevillkoren i öfrigt hänvisa
till lagens bestämmelser.
Med afseende på den långa arrendetid, som här nedan i förslaget förutsättes
såsom den normala, är det af särskild vigt för arrendatorn att söka inteckning till
betryggande af de rättigheter, som genom arrendeaftalet tillförsäkrats honom. Att
han eger sådan inteckningsrätt, när arrendeaftalet är skriftligt, och detta äfven med
afseende på ej mindre de rättigheter, som väl ej stå i afhandlingen men följa af
arrendelagens bestämmelser, än äfven de nyttjande- eller servitutsrättigheter, som
enligt hvad nedan sägs i undantagsfall i sammanhang med arrendet kan tillkomma
honom på annan jordegarens fastighet än den, hvarå den under arrendet direkt
inbegripna jorden ligger, framgår af gällande bestämmelser om inteckning i fast
egendom. I förslaget har derför endast behöft utsägas, att domstols utslag, hvar¬
igenom tillvaron af arrende, på sätt nyss är nämndt, konstaterats, medför samma
rätt till inteckning som skriftlig af vittnen styrkt handling samt att arrendatorn ej
i kontraktet må förbjudas att begagna sig af den inteckningsrätt, som eljest till¬
kommer honom.
3 S-
Med denna paragraf kommer förslaget in på den vigtiga frågan om arrende¬
tiden. Enligt nu gällande lagstiftning kan lega aftalas såväl på bestämd tid som
på obestämd tid och i förra fallet antingen på absolut bestämd tid eller på relativt
bestämd tid, såsom på viss persons lifstid.
En af de oftast framställda anmärkningarne mot de norrländska arrendena är,
att dessa i ett stort antal fall äro ställda på obestämd tid och att den omständig¬
heten, att arrendatorn sålunda när som helst kan uppsägas, är en väsentlig orsak
dertill, att han saknar framtidsintresse och arbetsglädje i sitt jordbruk.
158
ARRENDELAG.
Komitén har derför ansett, att dylika arrenden icke vidare borde tillåtas och
att sålunda arrenden på arrendatorns lifstid och arrenden på bestämd tid skola vara
de enda arrendeformer, som hädanefter få förekomma å ifrågavarande slags jord.
Med afseende på lifstidsarrendena bör anmärkas, att det föreslagna stadgandets
formulering naturligen icke utgör något hinder för att ett arrende upplåtes på
arrendatorns och hans hustrus lifstid, då ju i detta fall äfven arrendatorns hustru
är att anse såsom arrendator. Äfven har komitén ansett, att någon särskild be¬
stämmelse utöfver den hänvisning till allmän lag, som förekommer i 23 §, icke;
erfordras för att utmärka, det stadgandet i Jordabalkens 16 kap. 2 § om den rätt,
som vid arrende på arrendatorns lifstid tillkommer hans enka, skall vara tillämpligt
jemväl på lifstidsarrenden enligt denna lag. Såsom en nyhet bör deremot framhållas
den uppsägningsrätt för arrendatorn, som omförmäles i paragrafens sista stycke.
Denna rätt skall utförligare behandlas i sammanhang med bestämmelserna om arrende
på viss tid.
Beträffande arrendena på viss tid innefattar förslaget ingen ändring af den
allmänna lagens bestämmelser om viss maximitid för nyttjanderättsaftals bestånd.
Detta framgår af en jemförelse mellan denna paragraf och den ofvannämnda 23 §
i förslaget. Hvad åter angår frågan, om arrenden böra i norra Sverige tillåtas på
huru kort tid som helst, har komitén funnit det nödigt att inskränka den nu
gällande aftalsfriheten och för de arrenden, hvarom här är fråga, stadga en viss
minimitid. Samma olägenheter, som nyss anmärkts ifråga om arrendena på obestämd
tid, komme gifvetvis att framträda, om det vore tillåtet att utarrendera en egendom
på huru kort bestämd tid som helst. Att det sålunda blir nödigt att stadga någon
viss minimitid, om man öfverhufvud vill undanrödja ett af de betänkligaste dragen
i det norrländska arrendeväsendet, torde vara temligen tydligt. Frågan här blir
egentligen, huru kort sådan minimitid man dervid lämpligast bör bestämma. T
detta afseende har komitén tänkt sig, att arrendetiden icke bör understiga tjugu
år. Det tjuguåriga arrendet har på grund deraf, att denna arrendetid användes
vid utarrenderingen af Kronans domäner, i folkuppfattningen fått en viss häfd såsom
en lämplig tidsperiod för ett normalt arrende. En arrendator, som tillträder ett
dylikt arrende vid den ålder, när personer af allmogeklass i allmänhet söka skaffa
sig egna jordbruk, vet då, att han för sin kraftigaste mannaålder har sitt arbetsfält
gifvet och att han sjelf kan få under afsevärd tid njuta frukterna af de förbättringar
det lyckas honom att åstadkomma.
För en jordegare kan det visserligen i allmänhet förefalla rätt olägligt att
vara nödsakad binda sig vid ett arrende för en så lång tid som tjugu år. Men
denna olägenhet, om än afsevärd, när det gäller vanliga egare af jordbruksjord, ,
torde få anses jemförelsevis mycket obetydlig vid de arrenden, hvarå förevarande
lag skulle vara tillämplig. För en idkare af trävarurörelse är den jordbruksjord,
som finnes å hans skogsdomäner, en sak af mycket underordnad vigt. Dessutom
ARRENDELAG.
159
lemnar säkerligen en längre arrendetid betydligt större utsigt till erhållandet af en
ordentlig och skötsam brukare än en alltför knappt tillmätt sådan tid.
Om man sålunda icke bör hysa några betänkligheter vid att gent emot
jordegaren uppställa fordringen på en tjuguårig arrendetid såsom regel, kan man med
rätta känna sig tveksam, huruvida man bör göra en dylik tidbestämmelse absolut
bindande jemväl för en arrendator. Så oförmögen att gent emot trävaruindustriens
målsmän bevaka sina intressen, som den norrländska allmogen visat sig vara, är
det bland annat att befara, att vid många arrendeaftal legan kommer att bestämmas
till ett belopp, som helst under försämrade konjunkturer visar sig vara för arren-
datorn alltför betungande. Om man emellertid icke, såsom i vissa fall de irländska
och skottska arrendelagstiftningarne göra, tillåter, att öfverenskommen lega af domstol
jemkas till skäligt belopp, återstår knappast någon annan utväg än att medgifva
arrendatorn rätt att, sedan han innehaft arrendet några år, så att han vunnit en
verklig insigt om den arrenderade jordens beskaffenhet, uppsäga arrendet, derest
han så finner för godt. Utan en sådan uppsägningsrätt är det att befara, det
den norrländske arbetaren knappast skulle våga eller önska att binda sig vid ett
arrende. Komitén har derför ansett sig böra föreslå, att arrendatorn skall, sedan
fem arrendeår tilländagått, ega afträda arrendet å tid, hvartill detsamma blifvit af
honom i laga ordning uppsagdt. Arrendet kan alltså uppsägas till upphörande med
det femte arrendeåret eller med hvilket af de kommande arrendeåren som helst.
Från regeln om en tjuguårig arrendetid har komitén föreslagit ett undantag.
Vid utgången af en arrendeperiod om tjugu år kan det för båda parterna vara af
intresse att få förlänga arrendet på kortare tid. Arrendatorn kan vara gammal
och icke vilja binda sig vid de fem år ett nytt arrende skulle vara från hans sida
ouppsägbart, men deremot önska sitta qvar ett eller annat år, till dess han hinner
annorledes ordna för sig. Jordegaren kan hafva svårt att genast finna en annan
arrendator. Komitén har derför trott sig böra föreslå, att i detta fall arrende
skall kunna få förlängas för huru kort tid som helst. En dylik tillfällig förläng¬
ning får deremot icke genast upprepas utan endast ega rum en gång efter slutet
af hvarje tjuguårig arrendeperiod. Eljest kunde man tydligen med lätthet komma
att återvända till det gamla osäkerhetstillståndet.
Skulle i något arrendekontrakt kortare arrendetid vara utsatt än enligt det
föregående är tillåtet, eller finnes icke alls någon bestämmelse om arrendetid, synes
detta icke böra föranleda, att kontraktet blir ogiltigt, utan allenast dertill, att den
i lagen stadgade minimitid i alla fall tillämpas. Aftalet skall sålunda anses in¬
gånget för en tid af tjugu år.
Förevarande § innehåller vidare föreskrifter om den s. k. tysta arrende-
förnyelsen. Hufvudtanken häri är densamma som i Kungl. förordningen den 22
oktober 1867 eller att ett arrendeaftal kan förlängas icke blott genom uttrycklig
öfverenskommelse utan äfven derigenom, att efter den bestämda arrendetidens ut-
i6o
ARRENDELAG.
gång arrendatorn med egarens tysta begifvande suttit qvar på egendomen. Men
under det nämnda förordning stadgar, att aftalet skall anses förlängdt på obestämd
tid, har komitén med sin uppfattning, att arrenden på obestämd tid icke böra
i norra Sverige tillåtas, funnit sig böra föreslå, att arrendeförlängningen skall
afse en ny tjuguårig arrendeperiod, dock med rätt för arrendatorn att uppsäga
arrendet till upphörande efter fem arrendeår. Vid sådant förhållande har det
ansetts billigt mot jordegaren att, för att ifrågavarande påföljd skall inträda, fordra
ett opåtaldt fortsatt brukande under något längre tid än nämnda förordning
föreskrifver, och komitén har i sådant hänseende föreslagit en tidrymd af sex
månader.
Det nu sagda kan emellertid endast tillämpas på arrenden, som tillkommit
efter det denna lag trädt i kraft och som sålunda äro ordnade enligt lagens grund¬
satser. Beträffande äldre arrendeaftal, som kunna innehålla åtskilliga från lagför¬
slagets synpunkt ytterst olämpliga bestämmelser, skulle det deremot vara i hög
grad oegentligt att låta dessa bestämmelser få förlängdt lif genom arrendekontrak¬
tets automatiska förnyelse på tjugu år. Sådana äldre kontrakt böra alltså icke få
på detta sätt förlängas utan böra upphöra att gälla vid utgången af den bestämda
tiden. Ett fortsatt opåtaldt brukande från arrendatorns sida blir emellertid icke
utan rättsföljder. Detsamma torde nemligen vara att likställa med ett sådant fak¬
tiskt brukande utan att skriftlig afhandling upprättats, som omförmäles i 2 § 2
stycket, och samma följder böra inträda som i sistnämnda fall, d. v. s. ett med
undantag af hvad som rör legans belopp allenast af lagens bestämmelser regleradt
arrende på tjugu år bör anses föreligga. Hvad angår legan under det nya arren¬
det torde det ligga i sakens natur, att denna bör utgå med samma belopp som
under föregående arrendeår eller, om legan varit olika under olika år, det som
gällt det närmast förflutna arrendeåret.
4 §• .
När det gäller att vid upprättande af arrendeaftal gifva en i allmänhet i
skriftliga handlingars uppfattande föga bevandrad arrendator något stöd gent emot
hans i regel mera affärsvane medkontrahent, bör tydligen en af de första om¬
sorgerna vara att tillse, det de prestationer det skall åligga arrendatorn att utgöra
blifva i afhandlingen så tydligt uttryckta och till beloppet så bestämdt fastslagna,
att arrendatorn är fullt medveten om, hvilka skyldigheter han ikläder sig och är
tryggad mot framtida öfverraskningar.
Detta är i första rummet tillämpligt på legan. I förevarande § har derför
till en början intagits ett stadgande, som afser att legan skall fastställas till ett
bestämdt belopp i penningar, naturalster eller arbete, under hvilka två sistnämnda
uttryck komitén innefattar jemväl arbetsprodukter, såsom alster af hemslöjd och dylikt.
ARRENDELAG.
161
Med afseende på • lega, som utgår i penningar eller naturalster, är det väl mera
sällsynt, att icke legans belopp är fullt bestämdt, men fall kunna likväl tänkas,, då
bestämmelserna om sådan lega kunna affattas så sväfvande,. att arrendatorns betal¬
ningsskyldighet kan komma att ställa sig på ett helt annat sätt än arrendatorn haft
anledning beräkna. Och hvad beträffar lega, som utgår i arbete, torde kontrakts-
bestämmelserna ej sällan hållas så oklara, att arrendatorn härvid löper en verklig fara
att missräkna sig. I detta afseende bör man således fordra, att kontrakten göras
fullt klara och bestämda.
Hvad den i arbete utgående legan beträffar torde det dock icke vara nog
att inskränka sig till att fordra, att den skall vara till beloppet bestämd. För att
åt jordbruket bibehålla arrendatorns arbetskrafter å de tider, då de för gårdens
skötsel äro nödvändiga, måste man gå ett steg längre och förekomma, att arren-
datorn ålägges arbetsskyldighet på allt för ogynnsam tid. Komitén har derför före¬
slagit, att arbete, som utgår såsom lega, ej får till tiden så utkräfvas — ehvad i
kontraktet derom kan vara bestämdt — att arrendatorn hindras att ordentligt sköta
sitt eget jordbruk. Detta stadgande är så mycket behöfligare, som på grund af
de klimatiska förhållandena särskildt den lämpliga tiden för det vigtiga vårbruket
är afsevärdt kortare i det nordliga Sverige än i de sydligare delarne af riket.
1 sammanhang med den arbetsskyldighet, som skall utgöras såsom lega,
stadga de norrländska arrendekontrakten understundom, att arrendatorn skall vara
skyldig att på tillsägelse men mot särskild ersättning betjena jordegaren eller annan
med arbete. Man har sålunda med det egentliga arrendeaftalet sammankopplat ett
annat aftal, hvarigenom jordegaren af arrendatorn arrenderar hans arbetskraft.
Detta vore väl ej synnerligen betänkligt, om arrendatorns arbetsskyldighet vore be¬
gränsad till visst bestämdt belopp såsom visst antal dagsverken eller dylikt. Men
i de flesta fall torde arrendekontrakten icke vara så affattade utan tvärtom inne¬
hålla förpligtande för arrendatorn till arbete vid anfordran. Derigenom försättes
arrendatorn i en synnerligen osjelfständig ställning, och han kan på mångahanda
sätt trakasseras af en hänsynslös principal. Komitén har derför ansett sig böra
föreslå, att i arrendekontrakt ej må intagas förbehåll om dylik extra arbetsskyldig¬
het för arrendatorn. Härvid förbiser komitén icke, att gifvetvis intet hindrar jord¬
egaren att med arrendatorn upprätta en särskild afhandling om dylik arbetsskyldig¬
het, som naturligen blir för arrendatorn bindande likasom hvarje annat åtagande af
arbete. Men komitén tror, att det i alla händelser icke saknar betydelse att dylika
förbehåll ej få intagas i sjelfva arrendekontraktet. Dels kan en tillfällig försummelse
att utgöra påfordradt arbete då icke anses såsom kontraktsbrott mot arrende¬
kontraktet och tilläfventyrs medföra arrenderättens förlust, dels kommer arrendatorn
säkerligen mycket mera att vara på sin vakt mot ofördelaktiga åtaganden i före¬
varande rigtning, om en särskild handling måste upprättas och arbetsskvldigheten
IÖ2
ARRENDELAG.
sålunda icke kan mer eller mindre maskeras såsom ett oväsentligt och underordnadt
villkor i ett arrendekontrakt.
Ej heller har det undgått komitén, att på de flesta ställen arrendatorn ej
alls har något emot arbetsskyldighet af ifrågavarande slag utom tvärtom anser
arbetsförtjensten vara en afsevärd fördel. Komitén har derför icke heller formule¬
rat det föreslagna stadgandet så, att icke arrendatorn kan förbehålla sig rätt till
sådant arbete med åtföljande förtjenst. Det är endast arrendatorns skyldighet till
dylikt arbete, som man velat förekomma i den öfvertygelsen, att arrendatorn genom
sådana pligter allt för mycket skulle kunna dragas från sitt jordbruk.
Utom bestämmelserna om legan innehåller förevarande § äfven några stadgan-
den om den i nära sammanhang med nämnda bestämmelser stående frågan om
(mera och utskylder. Rent ekonomiskt sedt måste det anses temligen likgiltigt,
hur en arrendelag reglerar skyldigheten att betala dessa af fastigheten utgående
prestationer. Skall jordegaren göra detta, bestämmes naturligen legan i motsvarande
mån högre än om skyldigheten i berörda hänseende åligger arrendatorn. Emeller¬
tid kan det, om man vill skydda en oerfaren arrendator, vara lämpligt att befria
arrendatorn särskildt från alla sådana onera och utskylder, hvilkas belopp icke på
förhand kan med någorlunda visshet förutses.
Af de olika system som i detta afseende kunna ifrågasättas har komitén
valt följande. Till en början har komitén icke velat rubba de bestämmelser, som
kunna finnas i särskilda författningar derom, att arrendator skall utgöra viss för
fastigheten utgående prestation till det allmänna. Finnes någon sådan föreskrift, är
arrendatorn alltså enligt förslaget skyldig att utgöra denna prestation vare sig kon¬
traktet derom innehåller stadgande eller icke. Särskildt bör i detta sammanhang
anmärkas, att enligt 57 § af Kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862 den, som brukar hemman, hemmansdel eller annan i mantal
satt jord eller från hemman under full eganderätt afsöndrad eller till allmän bevillning
för sig taxerad fastighet är skyldig att erlägga kommunalutskylder för fastigheten;
och denna skyldighet att erlägga kommunalutskylder medför äfven vissa andra skyl¬
digheter såsom att deltaga i byggande af åtskilliga allmänna hus o. s. v. Emeller¬
tid träffar denna bestämmelse icke alla norrländska arrendatorer. I allmänhet ut¬
arrendera bolagen nemligen icke hela hemman eller lägenheter utan allenast vissa
derå befintliga egor, och i så fall åligger det lagligen jordegaren att betala kommunal-
utskylderna. Åtskilliga af de bestämmelser förevarande lagförslag innehåller, sär¬
skildt den i 1 o och 11 §§ omförmälda rätten för arrendatorn att nyodla på den
arrenderade egendomen och få ersättning derför, torde, om de antagas, hafva till
följd, att det för framtiden blir betydligt sällsyntare än nu, att hela hemman eller
lägenheter utarrenderas. Derigenom torde hädanefter antalet af de arrendatorer,
som enligt lag äro skyldiga till utgifvande af ifrågavarande utskylder, att blifva
väsentligen reduceradt.
ARRENDELAG.
163
Har man beslutat sig för den nu nämnda grundsatsen i det fall, att inga
särskilda kontraktsbestämmelser föreligga, blir nästa steg att afgöra, om man bör
tillåta, att arrendatorn genom uttryckligt stadgande i arrendeafhandlingen ålägges
vidsträcktare skyldighet att utgöra onera och utskylder än ofvan omförmäles. Här¬
vid bör till en början anmärkas, att det i Norrland är mycket vanligt, att bolagen
ålägga äfven dem af sina arrendatorer, som endast arrendera viss del af ett hem¬
man, att utgöra hemmanets samtliga utskylder. De öfverflytta derigenom från sig
sjelfva till arrendatorerna risken af en oförmånlig ändring i utskyldernas belopp.
Då det emellertid synes lämpligast, att jordegarne sjelfva stå denna risk, som för
dem är af föga betydelse, men som för en arrendator kan vara äfventyrlig nog,
har komitén ansett det riktigast att såsom regel uppställa, att arrendatorn ej må
förpligtas att ansvara för andra utskylder och besvär än dem, som enligt lag åligga
honom. Härifrån har dock gjorts undantag beträffande vägunderhållet in natura.
Då det för de flesta jordegare skulle vara en allvarlig olägenhet att sjelfva nödgas
ombestyra detta vägunderhåll och det för arrendatorn säkerligen i de flesta fall blir
billigare att med egna tillgängliga arbetskrafter utföra behöfliga underhållsarbeten
än att nödgas i form af förhöjd lega bereda jordegaren ersättning för hvad arbetet
skulle kosta denne, har komitén ansett, att man bör medgifva, det utgörandet af
ifrågavarande besvär genom arrendeaftalet uppdrages åt arrendatorn.
En annan omständighet, som i detta sammanhang bör komma i betraktande,
är det ofta hörda och sannolikt grundade påståendet, att skogsfastigheterna i norra
Sverige hittills i allmänhet varit synnerligen lågt bevillningstaxerade. Man synes
emellertid öfverallt i Norrland förvänta, att dessa taxeringsvärden undan för undan
komma att höjas. Detta kan komma att blifva ganska kännbart för de arrenda¬
torer, som arrendera hela hemman och lägenheter och följaktligen äro skyldige att
derför utgöra kommunalutskylder o. s. v. Vid arrendets uppgörande beräknade
de sin skyldighet i förevarande afseenden efter då rådande förhållanden och då
gällande taxeringsvärden, men nu finna de sig plötsligt stå inför mycket vidsträck¬
tare och mera betungande förpligtelser. Komitén har derför trott sig böra föreslå,
att om de arrendatorn enligt lag åliggande utskylder och besvär ökas derigenom,
att den arrenderade fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, jordegaren
gent emot arrendatorn skall vara ansvarig för den sålunda uppkommande ökningen.
För ökad skatt, som, utan att fastighetstaxeringen ändras, uppkommer derigenom,
att högre belopp utdebiteras, bör deremot arrendatorn naturligen icke få någon er¬
sättning af jordegaren.
Det återstår i detta sammanhang att med några ord beröra, huru skall förfaras
i förevarande afseende, om en helt och hållet ny skatt eller tunga ålägges jorden.
Denna fråga besvaras lätt med ledning af det föregående. Om i den författning,
hvarigenom den nya prestationsskyldigheten tillskapas, uttryckligen säges, att den
skall utgöras af arrendatorn, då blir arrendatorn dertill förbunden. I annat fall
IÖ4
ARRENDELAG.
får deremot jordegaren ansvara. Någon vidsträcktare skyldighet i detta hänseende
kan icke genom aftal åläggas arrendatorn.
Utom allmänna utskylder och besvär hafva en hel del bolagshemman
åtminstone ännu någon tid skyldighet att utgöra s. k. undantag eller födoråd till
enskilde personer. Gent emot de till födoråd berättigade ansvarar naturligtvis alltid
jordegaren för födorådet, men i regel plägar denne uppdraga åt arrendatorn, som
sitter å gården och frambringar de naturaföremål, hvilka pläga ingå i undantaget,
att utbetala detta, och arrendatorn blir då gent emot jordegaren ansvarig för att
så sker. Häremot synes egentligen intet vara att erinra. Komitén har endast i
i det ofvannämnda syftet att bereda arrendatorn full visshet angående omfattningen
af hans skyldigheter föreslagit, att arrendatorn ej skall kunna åläggas utgifva andra
undantagsförmåner än dem, som i arrendekontraktet till beloppet noggrant angifvits.
5 §•
10 kap. 7 § byggningabalken, som stadgar, att landbo eller den annans jord
brukar ej har våld att sälja timmer, ved, gärdsel eller annat sådant af gårdens egor,
utan att han dertill har jordegarens lof, medgifver indirekt brukaren att för hus-
behofvet fritt nyttja skogen å den arrenderade jorden.
Komitén anser denna grundsats icke vara fullt lämplig med afseende på de
arrenden, som afses i förevarande lagförslag, och komitén finner stöd för denna
åsigt i den omständighet, att nästan alla norrländska arrendekontrakt innehålla sär¬
skilda och från nämnda grundsats mer eller mindre afvikande bestämmelser om
arrendatorns rätt till skogen.
Till en början torde det vara temligen allmänt erkändt, att man i Norrland
då husbehofsrätt till skog är upplåten, utan att några inskränkande bestämmelser
dervid äro öfverenskomna, allt för litet tager hänsyn till husbehofvets uttagande på
ett sätt, som är förenligt med god skogsvård.
Att en stor del virke på detta sätt förfares, kan icke anses tillfredsställande,
och man synes böra och utan olägenhet kunna uppställa såsom regel, att arren¬
datorn icke får uttaga sin husbehofsskog annat än efter anvisning. Härmed menas
dock icke, att särskild utstämpling skall behöfva ske för hvarje gång arrendatorn
önskar använda något virke. Jordegaren torde nemligen i allmänhet blifva fullt
betjent med ett mycket mera summariskt angifvande af den ordning, i hvilken
arrendatorn får uttaga sitt husbehofsvirke, blott han sjelf får ombesörja detta an¬
visande.
Då vidare ständiga tvister förekomma i Norrland rörande hvad som skall
inbegripas under en dylik husbehofsrätt, och det kan vara fördelaktigt, att arren¬
datorn får klart besked om, för hvilka ändamål han kan påfordra att erhålla virke,
har komitén ansett, att dessa ändamål böra i förevarande § uppräknas. Det säges
ARRENDELAG.
165
sålunda, att arrendator!! eger rätt att erhålla virke till vedbrand samt för reparatio¬
ner, hägnader, hässjor och täckdikning äfvensom redskap. Att arrendatorn icke
tillerkänts virke för nybyggnad beror derpå, att, såsom framgår af det följande, all
nybyggnadsskyldighet ålagts jordegaren. Då det likaledes skall åligga jordegaren
att utföra alla behöfliga större reparationer, afses med reparationer i denna § endast
mindre reparationer, hvilka komitén ansett böra utföras af arrendatorn.
Om i nu angifna båda afseenden arrendatorns rätt till skogen synes böra något
inskränkas i förhållande till hvad för närvarande är föreskrifvet för det fall, att
särskild öfverenskommelse saknas, torde det deremot vara nödigt att i ett annat
afseende tillförsäkra arrendatorn en något vidsträcktare rätt än lagen hittills med-
gifvit. Det har nemligen visat sig, att bolagen hafva en viss benägenhet att ut¬
arrendera endast inegorna på sina hemman och fullständigt undantaga skogsmarken.
Denna benägenhet kommer sannolikt, såsom ofvan antydts, att något ökas, om före¬
varande lagförslag varder gällande lag. Man kan på grund häraf befara, att på en
hel del utarrenderade fastigheter tillräcklig skog för husbehofvet icke kommer att
finnas. Detta blir emellertid en synnerligen kännbar olägenhet för. arrendatorn.
Man föranledes deraf att tillse, huruvida det icke låter sig göra att på något
sätt tillförsäkra arrendatorn nödigt skogsfång oberoende af den arrenderade
fastighetens skogstillgång.
I detta afseende skulle visserligen intet hindra, att man förpligtade en jord-
egare, som vill utarrendera en egendom, att alltid tillhandahålla arrendatorn be-
höfligt virke och bränsle. Detta vore endast en bestämmelse af enahanda karakter
som det i vissa främmande arrendelagar befintliga, af komitén upptagna stadgandet,
att jordegaren skall under arrendetiden hålla fastigheten behörigen bebyggd, och
en dylik bestämmelse skulle icke för de norrländske jordegare, hvarom här är
fråga, förefalla synnerligen oläglig, då det utmärkande för dessa jordegare ju i
allmänhet är, att de hufvudsakligen drifva trävarurörelse.
Men komitén har dock icke ansett det vara nödigt att gå fullt så långt,
utan har trott sig kunna stanna vid att låta arrendatorns rätt att efter anvisning
erhålla husbehofsskog omfatta icke blott den arrenderade jorden utan äfven, der
denna är allenast en del af ett hemman eller en lägenhet, hela hemmanets eller
lägenhetens skogsmark. Komitén är nemligen förvissad om, att ytterst få af de
hemman eller lägenheter, hvarpå ddn föreslagna lagen skulle vara tillämplig, om
man tager hänsyn till deras område i sin helhet, sakna tillräcklig skogsmark att
lemna nödig husbehofsskog åt befintliga arrendatorer.
Mot denna bestämmelse kan anmärkas, att det förefaller egendomligt att
sålunda tillerkänna arrendatorn en sakrätt på område beläget utanför den arrende¬
rade jorden. Härvid bör emellertid erinras, att man, der sociala hänsyn dertill
föranledde, naturligtvis kunde i en arrendelag inrymma en bestämmelse, innefattande,
att ett hemman eller en kameralt sjelfständig lägenhet aldrig får utarrenderas annat
i66
ARRENDELAG.
än i sin helhet. Den nu föreslagna bestämmelsen om arrendatorns rätt till skog
är en partiell tillämpning af en sådan grundsats.* Den innebär nemligen att, för
så vidt angår arrendatorns skogsbehof, hela hemmanet eller den kameralt sjelf-
ständiga lägenheten skall anses innefattad under arrendet.
Den nyttjanderätt, som arrendatorn härigenom erhåller på annat område än
det under arrendet direkt inbegripna, kan tydligen komma i kollision med en tredje
man tillkommande nyttjanderätt på förstnämnda område. Att denna konflikt skall
lösas på samma sätt som hvarje annan konflikt mellan nyttjanderätter på samma
område, har ansetts så tydligt, att det icke behöft utsägas. Häraf följer emellertid,
att arrendatorn icke kan komma i åtnjutande af den ifrågavarande rätten att för
erhållande af husbehofsskog anlita den icke direkt arrenderade hemmansdelen eller
lägenheten, om en föregående och med inteckning behörigen skyddad skogsupp-
låtelse till tredje man derför lägger hinder i vägen.
Likaledes bör det utan särskildt stadgande vara tydligt, att ifrågavarande
skogsrätt, i hvad den sträcker sig utom det arrenderade området, erhåller in-
teckningsskydd genom den inteckning, som sker till bevarande af arrenderätten
öfverhufvud.
På det att egaren till den mark, hvarifrån husbehofsskog skall uttagas,
ej skall utan äfventyr kunna genom afverkning för egen del eller upplåtande åt
afverkningsrätt så förminska skogstillgången, att densamma ej vidare är tillräcklig
för husbehofvets uttagande, har komitén ansett sig böra föreslå, att, om genom
jordegarens åtgörande skogstillgången under arrendetiden så medtagits, att arren¬
datorn ej deraf kan erhålla sitt fulla virkesbehof, jordegaren skall vara pligtig att
på annat för arrendatorn lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.
6 $.
Samma anledning, som föranledt komitén till det under 5 § föreslagna stad¬
gandet, att arrendatorns rätt till husbehofsskog i visst fall skall sträcka sig utöfver
det i arrendet omedelbart inbegripna området, har gjort det önskligt att berättiga
arrendatorn att jemväl i afseende å betet få husbehofvet tillgodosedt, äfven om för
detta ändamål annan del af ett hemman eller en lägenhet än den arrenderade skulle
behöfva anlitas. Angående betet återfinnas'alltså i förevarande 6 § i tillämpliga
delar samma bestämmelser som i 5 § angående skogsfångsträtten. Den sålunda
utsträckta betesrätten gäller dock endast häst- och nötkreatur samt får. Getter
hafva undantagits på -grund af den skada dessa djur såsom bekant göra å skogen.
Att icke äfven får här undantagits, såsom skett i fråga om betesrätten vid ego¬
styckningar, beror derpå, att den skada, som orsakas af dessa djur är mindre än
den, som getter åstadkomma, samt att man ansett sig här kunna taga något mindre
hänsyn till skogsvården än vid egostyckningar, der betesrätten afser en vida längre
ARRENDELAG.
167
tidrymd än tjugu år. Emellertid torde det i många fall icke erfordras, att
hela hemmanets skog eller utmark för betet tages i anspråk. Ofta kan arrendatorn
vara fullt betjent med bete på någon viss del af skogstrakten. Komitén har
derför tillagt den bestämmelsen, att om viss del af skogen lämpligen kan anvisas
för betet, sådant må ske. Till dess genom arrendatorns medgifvande eller domstols
beslut betesrätten sålunda inskränkts, sträcker sig densamma öfver hela skogen
och utmarken.
7 §■
Enligt 11 § i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 gäller för när¬
varande, att en arrendator, der ej annorledes aftalas, eger nyttja det fiske, som
hörer till den arrenderade jorden. Med denna bestämmelse som bakgrund inskrän¬
ker det föreliggande lagförslagets 7 § aftalsfriheten sålunda, att arrendatorn ej
genom aftal kan afhändas rätten att fiska för husbehof. Fisket lemnar nemligen
ett så värdefullt bidrag till hushållet, att det särskildt i aflägsnare trakter och under
nödår är för jordbrukaren så godt som oumbärligt. Da emellertid det norrländska
fisket, enligt hvad en allmän erfarenhet gifver vid handen, på de flesta ställen är
stack i ett betänkligt tillbakagående samt följaktligen allt, som är egnadt att upp¬
hjelpa denna för allmogen så vigtiga binäring, är förtjent af understöd, har komitén
ansett sig böra från den uppställda regeln göra det undantag, att äfven husbehofs-
fiske får förbjudas i visst fiskevatten eller del deraf, der särskilda åtgärder af jord-
egaren vidtagits till fiskets förbättrande.
8 §.
Det har ofta anmärkts rörande de norrländska bolagens arrendegårdar, sär¬
skildt de mera aflägset belägna, att byggnaderna derå allt mera förfalla. Arrenda-
torernas ställning har helt naturligt föranledt, att de icke kunnat betinga sig något
allmänt åtagande af bolagen att utföra den behöfliga nybyggnaden, utan de hafva
varit hänvisade att derom göra framställning i hvarje särskildt fall, dervid de varit
underkastade bolagets godtfinnande. Följden af detta system är, att gårdarnes
byggnader icke på ett tillfyllestgörande sätt underhållas.
Önskar man häri bringa rättelse och verkligen erhålla de nordsvenska arrende-
gårdarne bebyggda på ett sådant sätt, att de kunna erbjuda någon lockelse för en
ordentlig och jordbruksintresserad åbo, är tydligen den bästa vägen den att i lik¬
het med vissa främmande arrendelagar ålägga jordegaren den väsentliga byggnads¬
skyldigheten. Detta kan till äfventyrs medföra, att arrendatorn får betala något högre
i68
ARRENDELAG.
lega än om byggnadsskyldigheten skulle åligga honom, men det leder säkrare till att
nödig byggnad verkligen kommer till stånd, och det har den nyttiga följden, att
arrendatorn bättre kan bedöma det ekonomiska värdet af sina årliga skyldigheter,
och att dessa blifva jemnare fördelade. I öfverensstämmelse med denna åsigt har
förevarande § blifvit affattad.
Komitén föreslår alltså:
1. att det skall åligga jordegaren att vid tillträdet och under arrendetiden
tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader, äfvensom
ombesörja de för dessa byggnaders bibehållande i brukbart skick erforderliga större
reparationer.
2. att vid tillträdet jordegaren jemväl skall hafva utfört alla å nödiga bygg¬
nader erforderliga mindre reparationer.
Hvilka byggnader skola anses vara för jordbrukets bedrifvande nödiga afgöres
enligt ortens sed och bestämmes vid den tillträdessyn, som omförmäles i 12 §,
eller, om sådan syn ej förrättats, vid särskildt påkallad syn enligt 13 §. Dervid
förfar synen så, att den efter undersökning af de å egendomen befintliga hus, dels
bestämmer, hvilka af dessa hus, som skola anses nödiga, dels afgör, om till äfven-
tyrs ytterligare byggnader äro af nöden.
Hvad som skall förstås med. större och mindre reparationer framgår al den
uppräknande beskrifning på sistnämnda slag af reparationer, som innehålles i §:ns
sista stycke. Alla deri ej nämnda reparationer anses såsom större.
Brister jordegaren i sin ifrågavarande skyldighet, är äfventyret olika allt efter
som underlåtenheten afsett nybyggnad eller större reparation, å ena, och mindre
reparation, å andra sidan.
I det senare fallet berättigar förslaget arrendatorn, att sjelf verkställa repara¬
tionen och tillerkänner honom ersättning derför i den ordning, att om vid afträdet
befinnes, att dylika reparationer erfordras till mindre sammanlagdt värde än vid
tillträdet, arrendatorn får godtgörelse för skillnaden.
I det förra fallet åter har en något större hänsyn till jordegarens intresse af
att sjelf få verkställa arbetet i förening med nödvändigheten af att finna ett effektivt
sätt att under alla förhållanden snabbt få de nödiga byggnaderna till stånd eller
nödiga större reparationer utförda föranledt ett något mera inveckladt förfaringssätt.
Första åtgärden härvid är, att jordegaren af synemännen förelägges viss tid, inom
hvilken han skall hafva utfört behöflig nybyggnad och verkställt erforderlig större
reparation. I sammanhang härmed beräknar och bestämmer synen den kostnad
arbetet anses betinga. Utför jordegaren icke arbetet inom sålunda föreskrifven tid,
eger arrendatorn sjelf låta verkställa detsamma och är sedermera berättigad att ut¬
söka den bestämda kostnaden, dock under förutsättning, att arbetet blifvit godkändt
vid ny syn.
ARRENDELAG.
169
* Emellertid kan en försummelse af jordegaren att fullgöra sin ifrågavarande
skyldighet vålla arrendatorn stort obehag, och han kan vara endast föga betjent
med den rätt han har att på ofvannämnda sätt framtvinga byggnadsarbetet. Komitén
har derför föreslagit, att arrendatorn, om han hellre vill, eger uppsäga arrendet.
Denna rätt synes dock böra tillkomma arrendatorn, först sedan jordegaren under¬
låtit att fullgöra honom gifvet föreläggande i förevarande afseende.
I hvarje fall har dock arrendatorn genom jordegarens försummelse att full¬
göra sin byggnadsskyldighet kunnat lida afsevärd skada, som icke ersättes honom
genom någon af de rättigheter, hvilka enligt det föregående blifvit honom medgifna.
Har t. ex. vid tillträdet felats ett nödigt hus, som arrendatorn påräknat, får han
säkerligen vidkännas åtskilliga kostnader för provisoriska anordningar, som måste
vidtagas för att arrendatorn skall kunna reda sig under den tid, hvilken förflyter till
dess den behöfliga byggnaden kan blifva uppförd. Och är jordegarens försummelse
så vidtgående, att arrendatorn med begagnande af sin ofvannämnda rätt uppsäger
arrendet, utsättes han eventuellt för förluster derigenom, att arrendet upphör tidigare
än som ingått i hans ursprungliga beräkningar. För skada i båda dessa fall s}rnes
arrendatorn böra vara berättigad till ersättning, såsom ock i förslaget stadgats.
Dessa skadeersättningsanspråk regleras icke vid någon syn utan blifva i händelse af
tvist fristående ersättningsfrågor, tillhörande domstols pröfning.
Efter all sannolikhet kommer emellertid det nu nämnda förfarandet i afseende
å framtvingandet af nödigt byggnadsarbete icke så ofta att behöfva tillämpas. Redan
genom sin blotta befintlighet komma dessa stadganden att verka derhän, att bolagen
så väl vid tillträdet lemna nödiga byggnader som ock under arrendetiden låta sig
angeläget vara att tillmötesgå skäliga anspråk i dessa hänseenden.
Utom de bestämmelser komitén nu genomgått innehåller förevarande § jemväl
föreskrifter angående det skick, i hvilket jordegaren bör till arrendatorn öfverlemna
egendomens egor samt öfriga tillhörigheter såsom hägnader, diken, vägar och broar
samt brunnar, vattenledningar och andra inrättningar. Sålunda förutsättes, att egen¬
domen vid tillträdet skall befinna sig i ett efter ortens förhållanden behörigt skick.
Underlåtenhet härutinnan från jordegarens sida medför samma påföljd som ofvan
nämnts i afseende å vid tillträdet erforderliga mindre reparationer: arrendatorn får
sjelf bota bristerna och erhåller vid arrendets afträdande ersättning, motsvarande den
förbättring af egendomens tillstånd i förevarande hänseenden, som finnes hafva under
arrendetiden egt rum.
9 §■
Föregående § behandlade jordegarens skyldigheter i afseende å egendomens
byggnader, egor och tillhörigheter. Denna § afser arrendatorns förpligtelser i af¬
seende å samma föremål.
* 22
170
ARRENDELAG.
Dessa förpligtelse!- kunna så sammanfattas, att arrendatorn skall afhjelpa sådanJ
under arrendetiden uppkomna brister å de nödiga byggnaderna, som endast föran¬
leda mindre reparationer, samt att han i allt hvad som rör egendomens egor och
öfriga i 8 § 3 stycket uppräknade tillhörigheter icke får försämra egendomen, utan
skall återställa densamma i lika godt skick, som han mottagit den. Försummelse i
detta hänseende medför ersättningsskyldighet för arrendatorn, hvilken ersättnings¬
skyldighet bestämmes vid afträdessynen i enahanda ordning som enligt föregående §
jordegarens ersättningsskyldighet vid förbättring.
Komitén har emellertid i förevarande § infört jemväl en bestämmelse derom,
att arrendatorn skall väl häfda jorden. Har arrendatorn mottagit jorden väl häfdad,
innebär nämnda stadgande icke någon skyldighet för arrendatorn utöfver hvad som
redan framgår af det föregående. Har egendomen åter vid arrendatorns tillträde
varit vanhäfdad, bör arrendatorn icke få åberopa denna omständighet såsom försvar
för att han fortsätter att sköta jorden försumligt. Äfventyret för en försummelse
härutinnan blir visserligen icke ersättningsskyldighet för arrendatorn, ty denne
bör betala endast för egendomens försämrande ej för underlåtenhet att förbättra
densamma, men arrendatorn är likväl icke alldeles fritagen från äfventyr, derest
han eftersätter häfden. Enligt 17 § medför nemligen uppenbar vanvård, att
arrendatorn kan från arrendet uppsägas.
Från den allmänna regeln, att det är jordegaren och icke arrendatorn, som
skall hålla egendomen erforderligen bebyggd, torde ett undantag böra göras. Om
genom arrendatorns förvållande sådan skada tillfogas nödigt hus, att detsamma behöfver
nybyggas eller göras till föremål för större reparationer, vore det tydligen obilligt
att ålägga jordegaren denna byggnadsskyldighet. För dylik skadegörelse af uppsåt
eller vållande bör arrendatorn bära ansvaret. Förslaget innefattar derför ett stadgande,
att jordegaren i sådant fall skall ega att i den ordning 8 § stadgar föranstalta derom,
att byggnadsarbetet varder af arrendatorn eller på dennes bekostnad utfördt.
10 §.
Af hvad i föregående delar af betänkandet anförts torde tydligt framgå, att
det är af största vigt, att inom norra Sverige nyodlingsintresset på allt sätt upp¬
muntras. I en stor del af sågverksbolagens arrendekontrakt förekommer emellertid
det äfven i det öfriga Sverige vanliga förbudet mot nyodling utan jordegarens tillstånd.
Att uppsätta dylika skrankor mot en arrendators både berättigade och berömvärda
odlingslust anser komitén af ofta berörda skäl icke böra tillåtas, och komitén hem¬
ställer derför i förevarande §, att arrendatorn alltid skall vara oförhindrad, att å
den arrenderade jorden verkställa nyodling.
ARRENDELAG.
I7r
Huruvida arrendatorn skall vara berättigad att erhålla någon ersättning för
den förbättring af egendomen han åstadkommit genom sin nyodling, är en annan
fråga. Denna fråga behandlas vidare i § ii.
Till förekommande af eljest tänkbara missbruk af nyodlingsrätten har komitén
i förevarande § låtit inflyta en bestämmelse derom, att arrendatorn ej utan jord-
egarens medgifvande må tillgodogöra sig skog, som afverkas i följd af nyodling.
ii §•
I 11 § äro sammanförda bestämmelserna om arrendatorns rätt till ersättning,
derest han under arrendetiden förbättrar egendomen.
Härvid är dock att märka, att viss ersättningsrätt för arrendatorn följer redan
af 8 §. Om arrendatorn mottagit egendomen i ett skick, som varit sämre än enligt
ortens sed kunnat anses behörigt, men sedermera bättrat häfden, så att fastighetens
tillstånd uppnått eller närmat sig ett sådant behörigt skick, är arrendatorn enligt
nämnde § berättigad till ersättning för förbättringen.
Om detta slag af förbättring är alltså icke fråga i förevarande 11 §. Här
afses förbättringar, som sträcka sig utöfver häfden, förbättringar, hvilka utan före¬
bråelse för försumlighet kunnat af arrendatorn underlåtas, men som, verkställda,
på ett varaktigt sätt förökat egendomens värde, t. ex. torrläggande af frostförande
myrar, bortsprängande af berg och stenar i åkrarne, upptagande af nya diken,
påförande i större skala af jordförbättringsmedel, nyodling o. s. v. Huruvida en
arrendator i allmänhet bör tillerkännas rätt till ersättning för sådana förbättringar
är en ganska omstridd fråga. De flesta länders arrendelagstiftningar känna icke
någon dylik rätt. De betänkligheter, som uppresa sig mot att medgifva ersättning
åt arrendatorn för förbättringar, äro i hufvudsak följande. Från rent principiell
synpunkt framträder det som en inkonseqvens, att när man låter en jordegare,
som sjelf brukar sin jord, afgöra, om han vill förbättra densamma eller icke, beröfva
honom denna rätt, om han utarrenderar egendomen. Praktiskt sedt har vidare
ifrågavarande ersättningsrätt den olägenhet för jordegaren, att han icke på förhand
kan beräkna, huru arrendet kommer att inverka i ekonomiskt afseende. Han vet
icke, om den lega, han beräknat att erhålla under arrendetiden, kommer att helt
eller delvis uppslukas af den ersättning han blir skyldig att utgifva för arrendatorns
förbättringar. Jordegarens vinst på arrendet blir, om så är händelsen, en tillväxt af
hans fastighetskapital, men det är icke sagdt, att hans förhållanden för ögonblicket
medgifva honom att undvara den årliga afkastningen. Särskildt för en mindre
kapitalstark jordbrukare kan denna ersättningsskyldighet blifva ruinerande, helst den
förbättring fastigheten undergått väl aldrig accepteras såsom grund för en mot
förbättringens värde svarande utsträckning af jordegarens fastighetskredit.
I72
ARRENDELAG.
Slutligen har det visat sig såsom en ytterst vansklig sak att efter en längre
tids arrende på ett tillfyllestgörande sätt bevisa, hvilka förbättringar, som egt rum,
och på ett rättvist sätt uppskatta, hvilken ökning desamma medfört i fastighetsvärdet.
Utan att behöfva underkänna vigten af dessa skäl måste man likväl med¬
gifva, att förhållandena inom en ort kunna hafva så utvecklat sig, att det blir från
allmänna synpunkter särskildt önskligt, att jordbruket uppdrifves, och att på samma
gång de nämnda betänkligheterna i hög grad förlora i styrka derför, att jordegarne
i allmänhet hafva den ekonomiska situation, att det icke spelar någon större roll,
om vederlaget för arrenderättens upplåtande erlägges till jordegaren i-form af årligt
arrende eller såsom ökning i fastighetsvärdet. Att så för närvarande är förhållandet
i norra Sverige, torde icke med fog kunna bestridas och lärer tillfyllest framgå af
hvad komitén i det föregående anfört angående det norrländska arrendeväsendet.
Komitén har derför icke tvekat att föreslå en ersättningsrätt af ifrågavarande
beskaffenhet. Denna rätt är emellertid bunden vid vissa förutsättningar. Dessa äro:
1. att förbättringen på ett varaktigt sätt förökat egendomens värde. Ersättning
utgår alltså endast för sådana förbättringar, som sträcka sina verkningar afsevärdt
utöfver arrendetiden.
2. att förbättringen utgöres af jordförbättring eller nyodling. Uppförande af
nödiga eller nyttiga hus och anordnande af andra nyttiga inrättningar berättigar
deremot icke till ersättning. Med det system, som ligger till grund för lag¬
förslaget, är det jordegarens skyldighet att å fastigheten hålla de för jordbruket
nödiga byggnaderna, och arrendatorn bör dermed icke taga annan befattning än
som medgifves honom i 8 §. Hvad åter nyttiga hus och inrättningar angår, kan
man icke tillerkänna desamma en lika stor betydelse för stärkandet af åbons och
jordbrukets ställning . som uppdrifvandet af egornas afkastningsförmåga, och man
torde derför icke böra berättiga arrendatorn att på jordegarens bekostnad men utan
hans medgifvande verkställa förstnämnda slag af förbättringar. Härmed är naturligen
icke förbjudet, att i visst fall parterna öfverenskomma, att arrendatorn skall utföra
och af jordegaren erhålla ersättning för byggnad eller anordning af omförmälta
beskaffenhet.
3. att, om förbättringen utgöres af nyodling, arrendatorn hos jordegaren anmält
sin afsigt att odla med uppgift på platsen och de ungefärliga gränserna för det
tillämnade odlingsomrädet samt, der jordegaren ej samtyckt till odlingen, företett
intyg från landtbruksingeniör, länsagronom jordbrukskonsulent eller annan person,
som af Konungens befallningshafvande till afgifvande af sådant intyg förklarats
behörig, att det till odling afsedda området lämpar sig dertill.
Denna bestämmelse innebär dels ett skydd för jordegaren dels ett stöd för
arrendatorn. För jordegaren medför stadgandet den trygghet, att nyodling icke kan
ske, utan att jordegaren derom erhåller kunskap och blir satt i tillfälle att i tid
förse sig med den motbevisning, han kan vilja hafva i reserv för att bemöta öfver-
ARRENDELAG.
173
drifna, på nyodlingen grundade ersättningsanspråk. Att denna notifikationspligt före¬
slagits beträffande nyodling, men icke i fråga om annan jordförbättring, har sin grund
deri, att nyodling otvifvelaktigt är det slag af förbättring, som för jordegaren kan
medföra den mest betungande ersättningsskyldigheten.
Det stöd bestämmelsen afser att lemna arrendatorn ligger deri, att arrenda-
torn hindras från att vidtaga alltför oöfverlagda odlingar. Arrendatorn kan natur¬
ligen under inga förhållanden få ersättning för en nyodling, som skett å så olämp¬
lig jord, att odlingen icke höjt fastighetens värde. Med en ersättningsrätt i per¬
spektiv kommer emellertid arrendatorn, särskildt i tider med dålig arbetsförtjenst,
säkerligen ofta att vilja företaga nyodling. Lemnades han dervid helt och hållet
åt sig sjelf, skulle han måhända understundom utan tillräcklig urskiljning vidtaga
odlingsåtgärder på beqvämast belägna mark för att kanske senare finna, att den
höjning i fastighetsvärdet han derigenom åstadkommit och efter hvilket ersättningen,
såsom nedan förmäles, skall utgå, icke på långt när motsvarat odlingskostnaden.
Såsom stadgandet enligt förslaget lyder, måste emellertid arrendatorn underställa sin
odlingsplan antingen jordegaren för att erhålla hans samtycke eller någon af de i
stadgandet uppräknade sakkunniga för att få bevis om jordens lämplighet för odling.
Han blir derigenom verksamt skyddad för missräkningar af ofvan angifven art.
Hvad vidare angår ersättningens belopp, så är enligt förslaget hufvudregeln,
att ersättningen skall motsvara den ökning i värde egendomen genom förbättringen
kan anses hafva erhållit, då den till jordegaren afträdes. Utöfver detta belopp
får ersättningen alltså aldrig stiga. Har t. ex. en nvodling, äfven om den skett,
sedan sakkunnig utfärdat sådant bevis, som nyss är sagdt, visat sig alldeles miss¬
lyckad, utgår derför ingen ersättning. Hafva jordförbättringsmedel påförts, men deras
gödslingskraft blifvit uttömd under arrendetiden, skall icke heller någon godtgörelse
ifrågakomma. Hafva nya diken upptagits, men nyttan deraf under arrendetiden
minskats genom dikenas uppgrundande, skall en motsvarande reduktion göras vid
ersättningens bestämmande o. s. v.
Emellertid har komitén föreslagit jemväl ett annat maximum, öfver hvilket
ersättningen icke skulle få gå, nemligen den för arbetets utförande nödiga kostnad.
D. v. s. ersättningen får icke öfverskjuta den verkliga kostnad, som nedlagts på
arbetet, eller, om denna varit oskäligt hög, den kostnad, som för arbetets utförande
# varit nödig. Om arrendatorn genom att upptaga ett dike, som efter i orten
gällande dagsverkspris icke bör kosta mera än 100 kronor, kan torrlägga en sank¬
mark, som derigenom får ett ökadt värde af 1,000 kronor, är det naturligtvis
endast för det förra beloppet, som arrendatorn med fog kan anses berättigad till
ersättning.
Af det sagda följer omedelbart, att den ersättning, som uti förevarande
afseenden bör tillkomma arrendatorn, icke kan bestämmas, förr än egendomen af¬
trädes. Dervid uppstår frågan: huru skall konstateras, att en förbättring egt rum?
174
ARRENDELAG.
I detta afseende märkes till en början, att det i fråga om de förbättringar, hvar¬
om här är fråga, icke går an att såsom beträffande häfden använda systemet med
till- och afträdessyn. Vid en tillträdessyn kan egornas skick icke så noga
beskrifvas, att man vid afträdessynen utan vidare kan fastslå, att vissa jordförbätt-
ringsmedel påförts o. s. v. Ifrågavarande förbättringar måste derför bevisas för
hvarje särskildt fall. Innan arrendatorn vidtager någon åtgärd af ifrågavarande
beskaffenhet, måste han sörja för, att han skaffar sig bevisning såväl beträffande till¬
ståndet före förbättringen som angående de förbättringsarbeten han företager.
Denna bevisning kan nog, såsom ofvan antydts, om man undantager nyodlingar,
för arrendatorn i vissa fall ställa sig brydsam, och det torde understundom komma
att inträffa, att arrendatorn går miste om ersättning derför, att han icke på till¬
fyllestgörande sätt kan bevisa, att förbättringen verkligen egt rum. Men denna
svårighet, omöjlig att undvika, torde icke böra föranleda dertill, att man beröfvar
arrendatorn rätten, att när han verkligen kan fullgöra sin bevisskyldighet, erhålla
ersättning på det föreslagna sättet.
12 §.
Med denna § inkommer förslaget på de processuella bestämmelserna an¬
gående syn.
Hvad först angår till- och afträdessynerna, afse dessa hufvudsakligen att
genom en jemförelse af egendomens skick i afseende å häfden vid arrendatorns
tillträde och vid hans afträde vinna en grund för bedömande af parternas inbördes
ersättningsskyldighet i enlighet med de regler, som lemnats i det föregående. Här¬
vid tillgår så, att synemännen såväl vid tillträdet som vid afträdet tillse, hvilka
brister, som förefinnas och måste afhjelpas för att egendomen skall komma i ett
efter ortens förhållande behörigt skick, äfvensom uppskatta kostnaden för dessa bristers
botande. Allt eftersom .den sålunda befunna bristsumman är större eller mindre
vid afträdet än vid tillträdet, förklaras den ena eller andra parten skyldig att ut¬
gifva skilinaden. Emellertid märkes härvid, att med afseende å byggnaderna en
sådan uppskattning göres endast af de brister, som kunna afhjelpas genom mindre
reparationer, ty endast med afseende på dessa är arrendatorn ersättningsberättigad
eller ersättningsskyldig i händelse af förbättring eller försämring. Behöfliga ny¬
byggnader och större reparationer skola nemligen utom i 9 §:ns undantagsfall
verkställas af jordegaren, och allt hvad som med afseende härpå synes erforderligt
för att ordna parternas mellanvarande, innebäres i 8 och 9 §§:s stadganden om rätt
för vederbörande att i viss ordning framtvinga byggnadsskyldighetens fullgörande.
1 detta afseende har alltså afträdessynen ingen uppgift och tillträdessynen eger
endast att med dessa frågor taga befattning, derest vid tillträdet befinnes, att ny-
ARRENDELAG.
z75
byggnad eller större reparation erfordras, dervid det åligger synen att meddela
jordegaren sådant föreläggande, som omförmäles i 8 §.
Utom hvad nu är sagdt har emellertid afträdessynen en annan fristående
uppgift. Det åligger nemligen densamma att bestämma, hvilken ersättning som
skall tillkomma arrendatorn på grund af nyodling eller jordförbättring enligt 11 §.
I detta afseende försvåras synens uppdrag deraf, att man icke såsom utgångspunkt
vid ersättningens bestämmande har att tillgå en utredning angående skicket före
förbättringen, som eger samma afgörande beviskraft som en oklandrad tillträdessyn.
Då synen naturligen icke är berättigad att på ed afhöra vittnen, kan det ofta vara
omöjligt att definitivt afgöra, om och i hvad mån en förbättring egt rum. Men
om ock sålunda synen icke kan med en domstols säkerhet skilja mellan parterna,
torde dock synens pröfning af ersättningsfrågan icke vara utan betydelse. Om
synemännen •— äfven på grund af en utredning, som icke eger legalt bevisvärde —
. trott sig böra på visst sätt bestämma jordegarens ersättningsskyldighet, skall det
säkerligen ofta inträffa, att parterna dervid låta bero, då de känna sig förvissade
att genom klagan till domstol enligt 15 § och sakens utagerande derstädes under
fullt lagliga bevisningsformer ändring i synemännens beslut svårligen skulle vara
att vinna.
Hvad vidkommer tiden för synernas förrättande, har komitén ansett, att någon
viss tid för tillträdessynen icke behöfver föreskrifvas. Det ligger i sakens natur,
såsom ock i förevarande § utsäges, att godtgörelse ej kan kräfvas för försämring
eller förbättring, som egt rum mellan tillträdesdagen och tillträdessynen. Denna
omständighet medför, att det alltid kommer att ligga i endera partens intresse att
så fort som möjligt påkalla tillträdessyn. Lagförslaget förutsätter också, att syn
kan begäras af hvilkendera parten som helst. Har tillträdessyn icke alls förrättats,
har man ingen utgångspunkt för bedömande, om häfden förbättrats eller försämrats,
och någon ersättning i sådant afseende kan alltså icke utgå. Deremot finnes natur¬
ligen intet hinder för att vid afträdessyn, om sådan förrättas, tillerkänna arrendatorn
ersättning för nyodling eller jordförbättring enligt 11 §, ty för dylika frågors af¬
görande har, såsom nämnts i det föregående, tillträdessynen icke betydelse såsom
det enda tillåtna bevismedlet. Hvad åter angår afträdessyn, har komitén ansett
nödigt föreskrifva viss tid och föreslagit, att sådan syn skall hållas tidigast sex
månader före och senast sex månader efter afträdesdagen. Utan en bestämd
tid för denna syn kunde nemligen frågan om den inbördes ersättningsskyldigheten
allt för länge hållas sväfvande, men detta öfverensstämmer ej med god ordning.
Förrättas icke afträdessyn inom den sålunda bestämda tiden, utgår ingen ersättning
hvarken för förbättringar eller försämringar enligt 8 och 9 §§ eller för nyodling
och jordförbättring, ty förslaget medgifver icke, att sådan ersättning i första hand
får bestämmas på annat sätt än vid syn.
i76
ARRENDELAG.
13 §•
Förevarande § torde icke erfordra någon vidare utläggning.
14 §•
Denna och följande två §§ angifva de närmare processuellci bestämmelser, som
skola lända till efterrättelse ifråga om syneförrättningar enligt denna lag. Nu gäl¬
lande föreskrifter om till- och afträdessyn vid enskilda arrenden lemna som bekant
parterna öppet att anordna med synen, huru dem täckes, och stadga allenast, att,
om synen förrättas af två nämndemän eller af två ojäfvige män, hvilka förr varit
nämndemän inom det tingslag, der synen eger rum, och vid tiden för synens hållande
äro till dylik befattning inom tingslaget valbare, synen skall erhålla den större be¬
tydelse, att den blifver gällande, derest den ej inom viss tid hos rätten öfverklagas.
(Kungl. förordningen den 6 februari 1849 och lagen den 30 mars 1901.)
I södra delarne af riket tillgår nog i allmänhet så, att jordegaren till syns
förrättande utser två personer, tillhörande nämnda grupper af kompetenta. I
norra Sverige åter tager man denna angelägenhet i allmänhet betydligt lättvindigare.
Ofta brvr man sig ej alls om att förrätta dylika syner, utan vidtager i stället an¬
ordningar, hvarigenom arrendatorns göranden och låtanden på ett fortgående och
verksamt sätt kunna kontrolleras af jordegarens tjensteman. Ibland låter jordegaren
vid tillträdet besigtiga hemmanet och upprättar öfver besigtningen skriftligt instru¬
ment. Vill ej arrendatorn teckna godkännande å detta instrument, förfaller arrendet.
Ibland stadgas, att syn skall verkställas af tre godemän, al hvilka jordegaren och
arrendatorn utse hvar sin samt dessa två den tredje, dervid likväl jordegaren har
rätt såväl att välja god man för arrendatorn, derest han undandrager sig att utse
god man, som ock att, derest de för kontrahenterna valde icke kunna om den*
tredje sig förena, utse denne. Att sistnämnda system gör det möjligt för jord¬
egaren att i hvarje fall tillsätta två synemän, ligger i öppen dag. I vissa kontrakt
stadgas, att syn förrättas af två af jordegaren utsedde, ojäfvige personer.
Då det gäller att bringa någon ordning i dessa skiftande förhållanden och
trygga arrendatorn mot ensidigt verkställda uppskattningar, synas två utvägar stå
öppna. Man kan nemligen antingen förklara, att synemännen skola utses inom
vissa grupper af kompetenta personer, hvilka grupper man sökt på sådant sätt be¬
stämma, att verklig opartiskhet hos synemännen kan påräknas; eller också kan man,
utan att låta behörigheten att vara synemän inskränkas af annat än föreliggande
verkliga jäf, söka vinna en på betryggande sätt tillsatt synenämnd genom att låta
denna utses i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som finnes föreskrifvet
angående vanlig skiljenämnd. Mot det sistnämnda sättet kan visserligen anmärkas,
ARRENDELAG.
177
att erfarenheten ofta ådagalagt, det de båda skiljemän, som utses af parterna sjelfva,
mera betrakta sig såsom ombud för de parter, af hvilka de utsetts, än såsom opar¬
tiske domare, och att det sålunda oftast är den tredje synemannen, hvilkens mening
blir den afgörande. Men komitén anser likväl, att man på detta sätt kan
erhålla en mera opartisk pröfning af föreliggande frågor än genom användning
af det förra systemet. Ty sådan ställningen för närvarande är i Norrland med
dess lifliga motsättning mellan jordbruks- och skogsintresset torde det vara svårt
att så bestämma q.valifikationerna för de till synemän valbare, att icke den part,
som tillerkännes rätten att utvälja synemännen, dervid kan bland dem, som för¬
klarats kompetente, finna personer, hvilka med sina sympatier ställa sig afgjordt på
hans egen sida.
Komitén föreslår derför att jordegaren och arrendatorn skola välja hvar sin
och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas part att välja synemän eller
kunna parterna ej förena sig om valet af den tredje, skall enligt förslaget Konungens
befallningshafvande, domaren eller utmätningsmannen i orten utse synemän. Hvilken
af dessa myndigheter, som i ett visst fall skall anlitas, beror på den part, som
påkallat synens hållande och följaktligen har intresse af, att densamma verkligen
kommer till stånd.
Skulle efter det synemän blifvit utsedd, denne afsåga sig uppdraget eller
blifva hindrad att detsamma fullgöra, skall gifvetvis ny synemän utses af den, som
valt den afgångne. .
Förevarande § innehåller vidare en uppräkning af de jäf som skola gälla
mot synemän. Dessa jäf äro desamme, som dem, hvilka omförmälas i lagen om
skiljemän den 28 oktober 1887, § 4, dock att vissa af de i sistnämnda § upp¬
tagna jäf här uteslutits såsom mindre nödiga eller tillämpliga i ärenden af före¬
varande beskaffenhet.
Slutligen föreslås i 14 § en bestämmelse afseende, att sådan syn, som
enligt hvad förut anförts eger rum för att utröna, huru föreskrifven nybyggnad
eller större reparation utförts, om möjligt skall förrättas af samma synemän, som
vid föregående syn meddelat föreskrift om byggnadsarbetets verkställande. För¬
delen af en sådan kontinuitet i synerna torde vara påtaglig.
15 §•
•
I denna § innehållas till en början åtskilliga regler, afseende att bestämma,
huru tid för synen skall utsättas, huru parterna skola dertill kallas, huruledes skall
förfaras, om synemännen stanna i olika meningar, och huru öfver förrättningen skall
affattas skriftligt instrument. Dessa regler torde icke tarfva någon vidare förklaring.
Vidare behandlar § den vigtiga frågan, i hvad män synen skall kunna vid
domstol öfverklagas. I detta afseende har komitén icke kunnat fullfölja analogien
* 23
i78
ARRENDELAG.
med bestämmelserna i 1887 års lag om skiljemän. Enligt denna lag kan skiljedom
endast häfvas på den grund, att skiljoman varit jäfvig eller af annan orsak obehörig
eller att annan felaktighet egt rum i afseende på ärendets behandling. Med af¬
seende på förevarande arrendelag skulle nog ett motsvarande stadgande så till vida
kunna vara af nytta, att det skulle på ett snabbt sätt afgöra parternas mellan-
hafvande och hindra, den ekonomiskt starkare parten att genom t. ex. hot med
en dyrbar, besvärlig och tidsödande rättegång söka förmå den svagare parten till
medgifvanden, hvilka eljest skulle uteblifvit. Men komitén har dock icke vågat
föreslå en bestämmelse i denna rigtning. Att tillerkänna synen en sådan afgörande
verkan, torde nemligen icke vara tillrådligt under andra förhållanden än att man
med visshet kunde påräkna, ej mindre att parterna å båda sidor kunde vid synen
sjelfva klart och skarpt framlägga sina anspråk och på ett tillfyllestgörande sätt
bevaka sin rätt än äfven att fullt kompetente personer alltid kunde erhållas till
synemän. I de aflägsna trakter, hvarom här är fråga, måste man tyvärr räkna
med, att dessa förutsättningar icke alltid föreligga, och det synes derför, vara nöd¬
vändigt likasom det säkerligen för den allmänna uppfattningen bland allmogen ställer
sig mest tilltalande att låta synen vara underkastad domstols pröfning äfven i
materiellt afseende. Komitén har derför följt föredömet från andra författningar,
hvilka såsom t. ex. Kungl. Förordningen om allmän flottled den 30 december
1880 tillåta, att en uppskattning af skiljemän äfven i materiellt afseende öfverklagas.
Deremot har komitén ansett, att man skulle utan olägenhet kunna tillerkänna
en syn enligt denna lag, en något mera vidtgående betydelse än för närvarande
är förhållandet. Komitén har sålunda tänkt sig, att synemännen icke blott skulle
konstatera fastighetens skick och uppskatta värdet af brister och förbättringar utan
äfven ålägga vederbörande part den ersättningsskyldighet, hvartill denna vid¬
räkning gifver anledning. I den mån sådant åläggande skett, lärer intet hinder
möta att tillerkänna synemännens beslut, sedan det vunnit laga kraft, samma verkan
som domstols laga kraftegande dom.
16 §.
Denna § bestämmer, hvilken af parterna, som skall vidkännas kostnaderna för
syneförrättningar enligt denna lag. Hvad dervid angår till- och afträdessyn har
komitén föreslagit hufvudregeln, att jordegaren, som företrädesvis har intresse af
synen, skall gälda denna kostnad, hvilken för honom i allmänhet icke spelar någon
roll, men för arrendatorn kan vara betungande.
Härvid har komitén dock gjort ett undantag. Om arrendatorn begagnar sig
af den rätt han enligt 3 § eger att i vissa fall uppsäga arrendet, innan den öfver-
enskomna arrendetiden gått till ända, och jordegaren således måste vidkännas olägen¬
ARRENDELAG.
179
heten af en oberäknad rubbning i arrendeförhållandet, har det synts komitén billigt,
att arrendatorn sjelf gäldar halfva synekostnaden vid afträdessynen.
Utom de nu nämnda syneförrättningarna kunna, såsom ofvan förmälts, äfven
andra syner komma att å den arrenderade egendomen förrättas. Dessa syner på¬
kallas derför, att endera parten förmenar, att den andre underlåtit att fullgöra honom
åliggande byggnadsskyldighet, eller vill hafva konstateradt, att han sjelf på behörigt
sätt fullgjort motpartens skyldighet i detta hänseende. Detta förmenande kan vara
rigtigt> men det kan också vara obefogadt. Huru härmed sig förhåller kan icke
afgöras förr än vid synen. Det bör derför tydligen tillkomma synemännen att i
sådana fall afgöra, hvilken af parterna, som föranledt, att syn måste hållas, och i
hvad mån alltså den ena eller andra parten bör åläggas synekostnaden.
I afseende på ifrågavarande synekostnader måste emellertid ytterligare några
omständigheter särskildt beaktas. Då naturligen ingen mot sin vilja kan tvingas
att vara synemän, är det klart, att den, som vill tillkalla en synemän, måste till
honom utgifva den ersättning han tilläfventyrs betingar sig för uppdragets emot¬
tagande. Men det kan i alla händelser vara lämpligt att i lagen införa en be¬
stämmelse rörande det belopp, hvarmed ersättningen skall utgå, derest ingen öfverens¬
kommelse träffas. Befintligheten af ett sådant stadgande lärer väl i många fall hafva
den verkan, att den ifrågasatta synemännen drager sig för att begära högre ersätt¬
ning än den lagen sålunda anvisat såsom den normala och förekommer i alla de
fall, då någon öfverenskommelse icke träffats, att parterna efteråt uppskörtas.
Komitén har derföre föreslagit, att part ej mot sitt bestridande må åläggas att till
synemän gälda högre ersättning än enligt gällande resereglemente tillkommer nämnde¬
man, der ej om ersättningens belopp annorledes aftalats.
Detta stadgande har emellertid äfven en annan innebörd. Om t. ex. arren¬
datorn med den synemän han utser till förrättande af en tillträdessyn öfverens-
kommer om visst högt arfvode, så kan jordegaren, som ju skall slutligen vidkännas
synekostnaden, icke emot sitt bestridande förpligtas att häraf ersätta mera än hvad
som motsvarar nämndemans ersättning enligt resereglemente!. För återstoden får
synemännen hålla sig till arrendatorn. Åt det sagda följer äfven, att synemän, som
tillsatts af de två af parterna valde synemännen eller af Konungens befallnings-
ningshafvande, domaren eller utmätningsmannen, icke erhåller högre ersättning än
nämndemän enligt berörda reglemente, derest han icke särskildt derom öfverens-
kommer med någon af parterna.
I detta sammanhang skulle man kunna känna sig frestad till den anmärk¬
ningen, att det erfordras en garanti för att icke arrendatorn vid de syner, då han
ej är skyldig att betala kostnaderna, skall kunna trakassera sin motpart genom
att tillkalla en synemän, som bor aflägset och alltså kommer att framlägga en
betungande reseräkning. En sådan garanti anser komitén emellertid ligga dels deri
att i 14 § föreskrifvits, att synemännen skola vara med ortens förhållanden för¬
i8o
ARRENDELAG.
trogne, hvilket väl sällan lärer vara förhållandet med alltför aflägset boende syne¬
män, dels och företrädesvis i det förhållande, att reseersättningen enligt nämnda
klass i resereglementet är så litet riklig, att den svårligen lockar en synemän, som
icke bor i närheten af den arrenderade egendomen, att åtaga sig .uppdraget.
17 §•
Äfven om man i regel vill tillförsäkra de norrländska arrendatorerna en
tryggare ställning genom att göra deras arrenden beståndande en viss längre
tid, utan att derunder kunna af jordegaren uppsägas, lärer det hvarken vara önskligt
eller lämpligt, att denna grundsats drifves så långt, att man tvingar jordegaren
behålla en arrendator, som tydligen visar sig i väsentliga afseenden försumlig eller
olämplig. Komitén har derför i förevarande § sammanfört ett antal fall, i hvilka
arrenderätten af särskilda anledningar skall anses förverkad, men tillika föreslagit,
att arrenderätten ej i andra fall än de sålunda uttryckligen uppräknade skall kunna
arrendatorn frånhändas.
Bland de sålunda upptagna orsakerna till arrenderättens förverkande kommer
naturligen i första rummet försummelse i afseende å legaris utgörande. I detta
afseende har komitén ansett, att någon skillnad bör göras mellan det fall att legan
skall utgå i penningar eller naturalster och det att legan består i arbetsskyldighet.
I förstnämnda händelse synes en underlåtenhet att på förfallodagen betala legan
icke omedelbart böra föranleda förlust af arrenderätten. Jordegaren är naturligtvis
alltid berättigad att, när förfallodagen förlupit, utan att liqvid egt rum, af arren¬
datorn utsöka det förfallna beloppet. Men att genast låta arrendatorn äfven mista
rätten till arrendet synes vara väl hårdt, särskildt med afseende på de i vissa trakter
af norra Sverige ofta förekommande svagåren.
Man skulle visserligen kunna ifrågasätta, huruvida man icke i förevarande
lag borde, såsom i vissa främmande arrendelagar, införa bestämmelser om ned¬
sättning af legan de år skörden i orten i allmänhet slagit fel. Härpå har komitén
emellertid icke ansett sig böra ingå, utan har komitén såsom en bestämmelse, af-
sedd att i någon mån fördela olägenheterna af missväxtår, i stället föreslagit, att
arrenderätten skall vara förverkad först i den händelse legan ej erlagts inom
utgången af det arrendeår, som följer näst efter det, för hvilket legan skulle
erläggas.
Utgöres åter legan af arbetsskyldighet, beror en underlåtenhet att utgöra denna
skyldighet i de flesta fall af tredska. En sådan tredska bör naturligen jordegaren
icke anses skyldig tåla, och arrenderätten bör sålunda genast vara förverkad. Här¬
vid blir det emellertid en grannlaga fråga att afgöra, om en vägran att på till¬
sägelse utgöra dagsverken skall betraktas såsom tredska eller kan anses vara
ARRENDELAG.
181
berättigad derför, att arbetet i strid mot 4 § påkallats å sådan tid, att arrendatorn
derigenom skulle hindras att ordentligt sköta sitt eget jorbruk. Denna fråga blir
ju emellertid i händelse af tvist en domstolsfråga, som utan större svårighet torde
kunna afgöras med ledning af hvad i afseende å jordbruket är ortens sed eller
betingats af särskildt föreliggande naturförhållanden.
Utom erläggandet af lega har arrendatorn vidare en annan hufvudpligt gent
emot jordegaren nemligen den att icke försämra den arrenderade egendomen. Det
är derföre tydligt, att, såsom komitén föreslagit, jemväl uppenbar vanvård bör
berättiga jordegaren till arrendatorns uppsägande.
Det nästa af de föreslagna fallen, i hvilka arrenderätten skulle förverkas,
berör inhyses- och backstuguväsendet. Att jordegaren ej bör vara skyldig att på
sin jord tåla en mängd löst folk, från hvilkas sida han kan riskera åverkan och
annat obehag och som ofta kunna verka demoraliserande på arrendatorn, torde
ligga i öppen dag. Men å andra.sidan bör det icke vara arrendatorn förmenadt,
att, om han eger öfverflödigt utrymme i fastighetens hus, derstädes upplåta hus¬
rum åt t. ex. en arbetare eller handtverkare och derigenom bereda sig icke blott
en liten inkomst utan äfven tillgång på tillfälligt arbetsbiträde, hvilket för honom
kan vara af högsta värde. Att finna den rätta medelvägen mellan dessa båda
olika synpunkter är icke alldeles utan svårighet. Komitén har emellertid ansett,
att man med afseende på de särskilda förhållandena i Norrland, bör lemna arren¬
datorn något större frihet härutinnan. Komitén har derför såsom uppsägnings-
anledningar upptagit endast de för jordegaren ogynnsammaste åtgärderna i före¬
varande hänseenden, nemligen att arrendatorn utan jordegarens medgifvande å den
arrenderade fastigheten upplåter plats för bebyggande eller uppför hus och låter
främmande person deri bosätta sig. Med uttrycket »bosätta sig» afses här att
bereda sig ett stadigvarande och hufvudsakligt hemvist. Stadgandets formulering
medgifver sålunda en arrendator att t. ex. å den arrenderade jorden — naturligtvis
på egen bekostnad — uppföra och uthyra en för sommargäster afsedd byggnad
något som på vissa trakter i Norrland säkerligen icke saknar betydelse.
I afseende å de brottsliga handlingar från arrendatorns sida, som böra med¬
föra arrenderättens förverkande, har komitén ansett sig böra inskränka uppsägnings-
rätten till de fall, då den brottsliga handlingen så att säga består i ett öfverskridande
af arrenderätten till jordegarens skada eller kan förorsaka obehag i orten. Det är
således endast åverkan samt oloflig jagt och olofligt fiske å jordegarens mark
äfvensom oloflig försäljning af spritdrycker eller af vin eller maltdrycker, som enligt
förslaget medföra påföljd af angifven art. Om arrendatorn deremot begår ett
brott af annat slag, äfven om det är af gröfre beskaffenhet, har komitén ansett,
att detta icke bör medföra hans vräkning. I de flesta fall, der arrendatorn under¬
kastas längre frihetsstraff, lärer väl detta hafva till följd att han icke ordentligt
betalar legan och att egendomen uppenbarligen vanvårdas samt att arrendatorn
182
ARRENDELAG.
följaktligen på någon af dessa grunder kan afhysas. Är emellertid hans familj i
stånd att på ett tillfredsställande sätt fullgöra arrendevillkoren, synes arrendatorns
brott icke böra för honom medföra den rent civilrättsliga förlust, som blefve en
följd af arrenderättens förverkande.
Hvad nu är sagdt om brott begånget af arrendatorn, torde också böra gälla
om enahanda förseelse, hvartill någon medlem af hans familj gjort sig skyldig.
De ifrågavarande brottsliga åtgärderna äro nemligen af den beskaffenhet, att de
näppeligen kunna ske utan arrendatorns vetskap och tysta medgifvande och väl i
de flesta fall tillföra honom direkt eller indirekt ekonomisk fördel.
Begår någon, som är i arrendatorns tjenst eller med hans begifvande å
egendomen boende, förbrytelse af ifrågavarande slag, bör detta i första hand icke
föranleda till något annat än en skyldighet för arrendatorn att på jordegarens till¬
sägelse ofördröjligen vidtaga erforderliga åtgärder för att få den skyldige från
egendomen aflägsnad d. v. s. uppsäga tjenare eller hyresgäst eller omedelbart
afhysa person, som icke har någon kontraktsenlig rätt att vistas å egendomen.
Underlåter emellertid arrendatorn detta, när han dertill anmanas, då har han i viss
mån gjort sig solidarisk med den brottslige och bör såsom i §:n föreslagits sjelf
kunna till afflyttning uppsägas, hvarmed naturligen följer, att alla de, som med
arrendatorns begifvande, men utan jordegarens särskilda tillstånd vistas å egen¬
domen, jemväl blifva skyldiga att lemna densamma.
Slutligen har i den allmänna sedlighetens intresse föreslagits, att arrendatorn
skall kunna uppsägas, om han å egendomen för eller tillåter andra att föra ett
lastbart eller lösaktigt lefverne, så att egendomen deraf varder beryktad.
Om de förseelser, hvarom förevarande § handlar, äro af ringa betydelse eller
omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande, skulle en uppsägning kunna inne¬
bära en onödig hårdhet mot arrendatorn. Komitén har derför föreslagit, att i
sådana fall arrendatorn ej må från arrendet skiljas. Pröfningsrätten i detta af¬
seende tillkommer naturligen i händelse af tvist den domstol, der jordegaren yrkar
arrendatorns afhysande.
18 §.
Har arrendatorn eller någon tillhörande hans familj gjort sig skyldig till sådan
förseelse, som enligt 17 § femte punkten kan medföra arrendets uppsägande, bör
emellertid otvifvelaktigt denna uppsägningsrätt begränsas till viss skälig tid, så att
densamma ej för hela den återstående arrendetiden sväfvar öfver arrendatorns hufvud
och åt honom meddelar den känsla af otrygghet i besittningsrätten, som inverkar
så förlamande på hans verksamhet. Komitén har derför i förevarande § före¬
slagit, att jordegaren ej af denna anledning eger uppsäga arrendatorn, såvida sådant
ARRENDELAG.
183
ej sker inom sex månader från det jordegaren fick kunskap om det förhållande,
som åberopas till grund för uppsägningen.
Med afseende på öfriga i 17 § omförmälda uppsägningsanledningar, hvilka
afse ett fortvarande förhållande och der sålunda svårligen uppsägningsrätten kan
inskränkas till viss tid, har komitén i hufvudsakligen enahanda syfte, som ofvan
sagts, i stället på det sätt begränsat uppsägningsrätten, att, om rättelse sker, innan
jordegaren gjort bruk af sin rätt att uppsäga aftalet, denna rätt icke vidare kan
göras gällande.
19 §•
Enligt allmän rättsuppfattning ingår i arrendebegreppet, att i vederlag för
brukningsrätten lega skall betalas.
Man kan derför befara, att de jordegare, som komma att finna den före¬
slagna arrendelagen obeqväm, häri kunna finna en lätt utväg att undandraga sig
lagens tillämplighet. Man behöfver allenast på ett eller annat sätt maskera bruka¬
rens skyldighet att erlägga lega, och man är fritagen från pligten att ställa sig
lagen till efterrättelse. För att förekomma lagens kringgående på detta sätt har
komitén ansett sig böra föreslå, att lagens bestämmelser i tillämpliga delar skola
gälla till efterrättelse, jemväl om jord upplåtes till någons brukande, utan att lega
derför betingats. Komitén anser sig så mycket hellre kunna göra detta, som man
lärer kunna vara förvissad om, att fastigheter af den beskaffenhet, hvarom här är
fråga, näppeligen komma att till brukande åt annan upplåtas utan att jordegaren
af upplåtelsen beredes en eller annan fördel, som kan i viss mån jemnställas med
lega och motivera, att man lagligen ordnar förhållandet mellan kontrahenterna i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med arrendelagens bestämmelser.
. Från denna regel har dock komitén ansett sig böra göra undantag för det
fall, att jord såsom boställe upplåtes till brukande af någon jordegarens förvaltare
eller annan tjensteman såsom fast anställd skogvaktare. I detta fall vore nemligen
särskildt den 20-åriga arrendetiden till åtskillig olägenhet för jordegaren, som natur¬
ligtvis bör kunna disponera boställsjorden vid ombyte af tjensteman. Härmed får
man emellertid icke fatta begreppet »tjensteman» alltför vidsträckt, så att t. ex. ett
sågverksbolag genom att gifva sina nuvarande arrendatorer benämningen skogvaktare
och kalla deras arrendegårdar för boställen skulle kunna undandraga sig arrende¬
lagens tillämplighet. Med tjensteman i detta sammanhang förstår komitén alltså
hufvudsakligen den befäls- och kontorspersonal, som en sågverksegare använder vid
förvaltningen af sina skogsdomäner och drifvandet af sin rörelse.
Till sist bör i detta sammanhang anmärkas, att förevarande § endast afser
»upplåtelse till brukande» d. v. s. sådant aftal, som berättigar brukaren att tillgodo¬
i8+
ARRENDELAG.
göra sig fastighetens afkastning. Uppdrager man åt annan att mot bestämd er¬
sättning sköta ett visst jordbruk och dervid redovisa afkastningen, faller förhållan¬
det ej under lagen. Detta torde kunna synas såsom en brist med afseende på lagens
effektivitet, men lärer icke kunna undvikas, utan att allt för stort våld göres på
den allmänna uppfattningen af de olika rättsförhållandenas karakter. Någon större
fara synes emellertid dermed icke vara förknippad, på grund af det äfventyr, som
enligt ett af komiténs följande förslag, drabbar jordegaren, derest jorden vanvårdas.
,2° §•
Enligt hvad ofvan anförts hafva sågverksegare i stor utsträckning å sina
hemman verkställt egostyckning utan att ännu försälja någon af lotterna. Van¬
ligen består då en lott af de hufvudsakligaste inegorna och, till dess köpare erhålles,
kommer denna lott att utarrenderas. En sådan hemmanslott är emellertid att be¬
trakta såsom en kameralt fristående hemmansdel, men som den ju ej alls har
karakteren af skogshemman, kan den icke sägas af cgaren besittas hufvudsakligen
för skogsafkastningens tillgodogörande. Är egaren en enskild person, skulle han
sålunda af i §:ns stadgande vara oförhindrad att utarrendera hemmanslotten på
andra villkor än lagen innehåller. För att förekomma, att lagen på detta sätt kring¬
gås, har komitén i förevarande § föreslagit ett stadgande, afseende, att man i sådant
fall skall betrakta de särskilda i samma egares hand befintliga hemmanslotterna
såsom fortfarande utgörande ett odeladt hemman, hvilket naturligtvis dervid får
skogshemmans karakter och träffas af lagen.
Samma betraktelsesätt har komitén jemväl utsträckt till de fall, då det gäller
att bestämma den mark, hvarå arrendator skall ega rätt att taga skogsprodukter
till husbehof och beta sina kreatur. Genom en egostyckning af ofvan skildrade
beskaffenhet kunde en jordegare, om man icke fortfarande ansåge de särskilda i
jordegarens hand befintliga hemmanslotterna såsom en fastighet, allt för snäft
kringskära dessa arrendatorns rättigheter och understundom göra dem alldeles
illusoriska.
Hvad nu är sagdt om särskilda vid egostyckning utlagda lotter af samma
hemman, hvilka fortfarande befinna sig i samma egares hand, har komitén ansett
också böra gälla det fall, att hemman och derifrån afsöndrad lägenhet hafva
gemensam egare. Den olikhet föreligger väl mellan egostyckning och jordafsöndring,
att jordafsöndring i motsats mot egostyckning icke kan ske, utan att den afsöndrade
delen samtidigt öfverlåtes till annan. Ett hemman och en derifrån afsöndrad lägenhet
kunna alltså icke komma i samma egares hand, utan att antingen stamhemmanets
egare återförvärfvar lägenheten eller lägenhetens egare förvärfvar stamhemmanet.
Dessa fall blifva således betydligt mera sällsynta än de, då olika, vid samma ego¬
styckning uppkomna hemmanslotter fortfarande hafva gemensam egare. Men för
ARRENDELAG.
185
de fall, då stamhemman och lägenhet verkligen återförenats, synes man vara befogad,
att tillämpa den ifrågavarande grundsatsen och i nämnda afseenden betrakta de
särskilda områdena såsom en odelad fastighet.
21 §.
Likasom komitén i föregående lagförslag funnit det nödigt att i fråga om
egostyckning medgifva Konungens befallningshafvande en dispensrätt för vissa
undantagsfall, har komitén ansett det tänkbart, att äfven, när det gäller arrenden,
sådana förhållanden kunna föreligga, att ett strängt fasthållande af den föreslagna
lagens bestämmelser skulle på grund af särskilda omständigheter uppenbarligen
föranleda ett ändamålslöst och mot båda parternas verkliga intresse stridande
inskränkande af aftalsfriheten. Komitén har förty för sådana fall föreslagit, att
Konungens befallningshafvande skall ega rätt att undantaga arrendeupplåtelse från
lagens tillämpning.
För att emellertid icke arrendatorn skall vilseledas i afseende å en ifrågasatt
arrenderätts beskaffenhet har komitén till det i ofvannämnda hänseende föreslagna
stadgandet gjort det tillägg, att ett tillstånd af ifrågavarande beskaffenhet icke skall
medföra någon verkan, om det ej åberopats i den om arrendet upprättade af-
handlingen.
22 §.
Såsom i det föregående framhållits betingas af den föreslagna lagens ända¬
mål, att dess bestämmelser i regel icke få genom aftal brytas. Detta är i före¬
varande § uttryckt genom stadgandet, att villkor, som strider mot hvad i lagen
stadgats, skall vara utan verkan. Emellertid synes det icke vara skäl att drifva
denna regel längre än som erfordras för att verksamt skydda den svagare parten
vid arrendeaftalet, eller arrendatorn, mot förhastade eller till innebörden icke fullt
uppfattade medgifvanden, hvilka kunna lända honom till skada. Ett villkor, som
visserligen strider mot lagen, men uppenbarligen länder arrendatorn till fördel, har
man naturligen intet skäl att motsätta sig, om jordegaren är villig att derpå ingå.
Om sålunda rätt att uppsäga arrendet efter kortare tid, än lagen stadgar, medgifvits
arrendatorn, eller uppsägningsanledningarne enligt 17 § inskränkts, eller arrendatorn
tillerkänts vidsträcktare ersättningsrätt med afseende på förbättringar än lagen före-
skrifver, bör aftalet i denna del gälla framför lagens bestämmelser. I öfverensstämmelse
härmed har förevarande § affattats.
24
i86
ARRENDELAG.
23 §•
Angående innebörden af denna § har komitén yttrat sig i det föregående
(sid. 144).
24 §•
Då ifrågavarande lag träder i kraft, kunna en del egendomar vara upplåtna
å arrende på obestämd tid, d. v. s. tills arrendet uppsäges af någondera parten.
På grund af tidpunkten för deras tillkomst skulle dessa arrenden icke vara under¬
kastade den föreslagna nya arrendelagens bestämmelser. Läte man dervid bero,
lemnade man öppen en synnerligen beqväm väg att under den närmaste tiden
kringgå lagen, och det gamla oefterrättlighetstillståndet komme helt visst att fortfara
beträffande en stor mängd på arrende upplåtna bolagsgårdar. Komitén har derför
ansett sig böra föreslå, att, om ett dylikt arrende icke uppsagts före den 14 mars
190 , så skall detsamma anses gällande i 20 år räknadt från sistnämnda dag samt
den föreslagna nya arrendelagen jemväl i öfrigt derå tillämpas. Denna bestämmelse
kan icke anses allt för sträng mot jordegaren, som alltid genom uppsägning före
nämnda dag kan undandraga sig dess tillämpning och i allmänhet måste förutsättas
ega tillräcklig kännedom om. den eventuella nya lagens tillkomst för att i tid kunna
tillvarataga sitt intresse i detta hänseende. För de ofta aflägset på skogarna boende
arrendatorerna, hvilka icke i samma mån kunna följa ändringarna i lagstiftningen
och fatta deras innebörd, torde det deremot ofta komma som en fullständig öfver¬
raskning, att deras arrendeaftal plötsligt genom lagstiftningens ingripande förvandlas
till aftal på helt andra villkor. I de flesta fall är visserligen förvandlingen till
arrendatorns fördel, men skulle arrendatorn icke i detta fall erhålla vidsträcktare
uppsägningsrätt än vid arrenden enligt den nya lagen i allmänhet, råkade han alltid
ut för den olägenheten att vara bunden vid arrendet i minst fem år i stället för
att arrendet förut kunnat uppsägas, när han så önskat. Komitén har derför gjort
det tillägg till det föreslagna stadgandet, att arrendatorn fortfarande skall ega
rättighet att när som helst uppsäga arrendet.
Om de bestämmelser, som det nu framlagda lagförslaget innehåller, af de
jordegare, hvilka deraf träffas, skulle finnas allt för besvärande, är det att befara,
att de under den tid, som förflyter närmast efter det framläggandet af komiténs
förslag blifvit förutsedt, skulle skynda sig att utarrendera sina gårdar på för dem
lägligare villkor, innan någon ny lag hinner blifva antagen.
Detta skulle emellertid innebära någon fördel endast under förutsättning att
den nya lagens bestämmelser icke skulle kunna å dessa upplåtelser tillämpas. I
regel måste väl också detta vara förhållandet, men det har likväl icke synts komitén
nödvändigt att drifva satsen, att en ny lag icke får tillämpas retroaktivt, så långt,
ARRENDELAG.
I87
att man icke till förekommande af nämnda förfarande skulle kunna låta arrendatorn
såsom ett tillägg till arrendevillkoren för tiden efter lagens trädande i kraft komma
i åtnjutande af några af de mera fristående rättigheter, som enligt den nya lagen
tillhöra honom och som icke kunna medföra någon större olägenhet för jord-
egaren. Genom ett sådant medgifvande vinner man den fördelen, att jordegarens
benägenhet för aftal, afseende att föregripa en ny lags bestämmelser, säkerligen
något kommer att minskas.
Komitén föreslår alltså beträffande arrendeaftal, som blifvit upprättadt efter
den 1 januari 1904, (vid hvilken tidpunkt det torde varit kändt, att komitén ämnade
framlägga ett förslag till arrendelag), men innan denna lag trädt i kraft, att om aftalet
afser lifstidsstädja eller arrende på viss tid, för den återstående arrendetiden skall å
upplåtelsen tillämpas bestämmelserna om särskild uppsägningsrätt för arrendatorn
enligt 3 § 3 mom., om arrendatorns rätt att nyodla samt erhålla ersättning för
nyodling och jordförbättring enligt 10 och 11 §§ samt om de i 17 och 18 §§
fastslagna villkoren för att arrenderätten skall anses förverkad.
i88
ÄNDRADE BESTÄMMELSER OM JORDAFSÖNDRING.
5. Ändrade bestämmelser om jordafsöndring.
Vid utarbetandet af de i det föregående framlagda förslagen till egostycknings-
och arrendelagar har det visat sig nödvändigt, om man vill, att dessa stadganden
skola blifva effektiva, att i någon mån ändra gällande bestämmelser om jord¬
afsöndring.
De sålunda behöfliga ändringarne har komitén sammanfattat i följande lagförslag.
Förslag till
Lag
angående
ändring i 20 och 22 §§ af lagen om hemmansklyfning, ego¬
styckning och jordafsöndring den 27 juni 1896.
Härigenom förordnas att 20 och 22 §§ i lagen om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 skola erhålla följande för¬
ändrade lydelse:
Nuvarande lydelse:
20 §.
1 mom. Egare af hemman, hvilket
får klyfvas, hafve rätt att af hemmanets
egovälde för alltid afsöndra till och med
en femtedel af egovidden i en eller flera
delar.
Föreslagen lydelse:
20 §.
1 mom. Egare af hemman, hvilket
får klyfvas, hafve rätt att af hemmanets
egovälde för alltid afsöndra till och med
en femtedel af egovidden i en eller flera
delar; dock att inom Kopparbergs, Gefle-
ÄNDRADE BESTÄMMELSER OM JORDAFSÖNDRING.
189
Nuvarande lydelse:
2 mom. Egare af hemman, hvarom
i nästföregående mom. sägs, vare ock
berättigad att antingen till besittning på
viss tid, dock med iakttagande af hvad
angående tiden för nyttjanderättsaftals be¬
stånd är i lag stadgadt, eller ock till
besittning på lifstid från hemmanet af¬
söndra jord af huru stor vidd som helst.
22 §.
Astundar innehafvare af hemman,
hvarifrån afsöndring får ske, att derifrån
för alltid afsöndra mark, som, ensam eller
tillsammans med hvad redan kan vara
från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör
mera än en femtedel af dess egoområde,
ankomme på Konungens befallningshaf¬
vande att, der omständigheterna dertill
föranleda, sådant tillåta.
Föreslagen lydelse:
borgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vester-
bottens och Norrbottens län i hvad som
sålunda får af söndras ej må ingå mera
än en femtedel af hemmanets hela åker¬
areal eller af dess sammanlagda egovidd
i tomt, åker och äng.
2 mom. Egare af hemman, hvarom
i nästföregående mom. sägs, vare ock
berättigad att antingen till besittning på
viss tid, dock med iakttagande af hvad
angående tiden för nyttjanderättsaftals be¬
stånd är i lag stadgadt, eller ock till
besittning på lifstid från hemmanet af¬
söndra jord af huru stor vidd som helst.
Afsöndring, som nu är sagd, må dock
ej ega rum inom de i 1 mom. omför¬
mäla län.
22 §.
Astundar innehafvare af hemman,
hvarifrån afsöndring får ske, at£ derifrån
för alltid afsöndra mark, som, ensam eller
tillsammans med hvad redan kan vara
från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör
mera än hvad i 20 § 1 mom. sägs, an¬
komme på Konungens befallningshafvande
att, der omständigheterna dertill föranleda,
sådant tillåta.
ÄNDRADE BESTÄMMELSER OM JORD AFSÖNDRING.
190
Specialmotiv.
20 §.
1 mom. De af komitén föreslagna egostyckningsbestämmelserna utesluta,
såsom förut framhållits, icke fullständigt möjligheten att från ett hemman afskilja
endast inegorna. I Norrland utgör nemligen i regel inegojorden på ett hemman
långt ifrån femtedelen af dess sammanlagda egovidd, och det finnes sålunda intet
hinder' för att under jordafsöndringens form från skogsmarken afskilja allenast den
odlade marken. Det har på flera håll visat sig, att detta förfarande tillämpats af
sågverksbolag, som velat befria sig från den för dem ofta förlustbringande förvalt¬
ningen af jordbruksjorden, och denna metod kommer helt visst, då försäljning af
inegojord skall ega rum, att i betydligt större omfattning användas i samma mån,
som man förhindras att genom egostyckning utföra ifrågavarande uppdelning af ett
hemmans område.
Ett bevis härpå är bland annat den underdåniga skrifvelse, som den 27 juni
1901 aflåtits af Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län och som, på
sätt i det föregående anförts, blifvit jemte deröfver afgifna underdåniga utlåtanden
öfverlemnade till komitén för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det komitén
lemnade uppdrag. I nämnda skrifvelse anföres, hurusom bland de till Konungens
befallningshafvandes behandling förekommande frågor om fastställelse å jordafsöndringar
särskildt det fall förelegat, att ett sågverksbolag, efter att hafva förvärfvat sig ett
hemman, der allenast storskifte öfvergått jorden, till säljaren genom gåfvobref öfver-
låtit all hemmanet tillhörig inegojord, å hvilket gåfvobref sökt lagfart af vederbörande
häradsrätt förklarats hvilande i afbidan på Konungens befallningshafvandes fastställelse
å den genom gåfvobrefvet skedda afsöndringen för alltid. Då inegojorden till ett
sådant hemman vanligen icke uppginge till Vs af hemmanets hela egovidd, samt
afhandlingen angående en dylik afsöndring lätteligen kunde vara så beskaffad, som
i lagen föreskrefves, skulle således hinder för den sökta fastställelsen icke förefinnas.
De storskiftade hemmanen hade emellertid fått sina skattetal bestämda uteslutande
med hänsyn till de hemmanen tilldelade inegorna, hvilka således måste anses utgöra
det för hemmanet väsentliga, hvaremot skogsmarken anslagits hemmanen efter det
förut för inegorna bestämda reducerade jordatalet. Tillätes nu en afsöndring af
all inegojord, uppstode det oegentliga förhållande, att hemmanet med sin skatte-
beteckning komme att utgöra allenast skogsmark, hvarigenom i sjelfva verket
ÄNDRADE BESTÄMMELSER OM JORD AFSÖNDRING. 191
grunden för hemmansbestämningen blefve omintetgjord, men å andra sidan inegorna
— det för hemmanet väsentliga — komme att förvandlas till afsöndring med en
blott arealbeteckning. Då det nämnda förfaringssättet, om ej hinder mötte, torde
komma att i ganska stor utsträckning användas, hade Konungens befallningshafvande
ansett sig böra i underdånighet fästa Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å ifråga¬
varande fall, för den händelse Kungl. Maj:t täcktes finna erforderligt att vid ifråga-
kommande ändrad lagstiftning beträffande jordafsöndring eller eljest hänsyn toges
till det oegentliga förhållande, som genom ett förfaringssätt af ofvan angifna be¬
skaffenhet kunde komma att uppstå.
Komitén tillåter sig åberopa denna skrifvelse icke blott såsom ett bevis
derpå, att jordafsöndring kan användas och användes såsom ett medel att från ett
skogshemman afskilja dess inegor, utan äfven såsom ett uttryck för de allmänna
synpunkter, hvilka fordra samma inskränkningar i rätten att från ett hemman af¬
söndra inegojord, som komitén sett sig nödsakad att föreslå i det speciella ändamål
att hindra, det de föreslagna egostyckningsbestämmelsema kringgås. Såsom komitén
i det föregående (sid. 111) utvecklat, funnos för icke så länge sedan i den svenska
jorddelningslagstiftningen åtskilliga inskränkningar i rättigheten att från hemman
afsöndra inegor, och komitén har jemväl antydt, hurusom enligt komiténs för¬
menande man vid dessa inskränkningars borttagande i allt för hög grad förbisett,
att desamma utöfvat ett i mycket välgörande inflytande derigenom, att de samman¬
hållit landets bondebesittningar.
Denna sociala synpunkt förtjenar otvifvelaktigt att bättre komma till sin rätt,
och särskildt är så förhållandet i norra Sverige, der ju bondeståndet är i sin till¬
varo starkt hotadt.
Komitén har på grund af dessa skäl trott sig böra föreslå viss inskränkning
i rätten att från hemman afsöndra inegojord. Att alldeles förbjuda afsöndrandet
af dylik jord har komitén ansett hvarken vara behöfligt eller ens lämpligt, då ju
detta skulle allt för mycket minska tillgången på lämpliga s. k. egnahemslägenheter.
Men att man af kärlek till egnahemsidén skulle tillåta ett obehindradt tillspillo-
gifvande af de gamla bondehemmanen, hvilka dock i stora trakter af Norrland
fortfarande måste anses såsom de af naturförhållandena företrädesvis betingade och
för framtidens utveckling mest betryggande brukningsdelarne, kan komitén icke
finna tillrådligt.
Komitén har derför föreslagit, att uti de norrländska länen äfvensom i
Kopparbergs län, der visserligen ej den nya egostyckningslagen är afsedd att gälla,
men der ju Konungens befallningshafvande anmärkt det nuvarande förhållandet
såsom oegentligt, i den femtedel af ett hemman, som får afsöndras, ej må ingå
mera än en femtedel af hemmanets hela åkerareal eller af dess sammanlagda ego¬
vidd i tomt, åker och äng. Detta förslag innebär strängt taget icke annat - än ett
konseqvent fullföljande af den tanke, som redan nu ligger till grund för stadgandet
192 ÄNDRADE BESTÄMMELSER OM JORDAFSÖNDRING.
i förevarande lagrum. Lagstiftarens afsigt, helst om den ställes i sin historiska
belysning, är nemligen tydligen den, att ett hemman icke får försvagas med mer
än en femtedel. Men då hemmanets odlade mark är af helt annat värde än dess
ouppodlade, måste man för att berörda femtedel icke praktiskt taget skall öfver-
skridas, tillse, att på afsöndringen icke lägges mera än en femtedel af den värde¬
fullaste jorden d. v. s. af inegorna och först och främst af åkern.
Det föreslagna stadgandets formulering nödvändiggör emellertid en utredning
om hvad som skall förstås med hemmanets »hela åkerareal» eller med dess
»sammanlagda egovidd i tomt, åker och äng». Åkerarealen o. s. v. är nemligen
icke såsom hemmanets totalareal en gång för alla gifven utan vexlar allt efter som
odlingen går framåt eller tillbaka. Om man t. ex. skall pröfva lagligheten af en
afsöndring och dervid finner, att för någon tid sedan en föregående afsöndring
egt rum samt att derefter åkerarealen tillvuxit på såväl stamhemmanet som den
förut afsöndrade lägenheten, kan man känna sig något tveksam, om med hemmanets
hela åkerareal skall menas den nuvarande åkern på stamhemmanet och den nuvarande
åkern på den förut afsöndrade lägenheten tillsammantagna eller åkerarealen på
hemmanet, innan den första afsöndringen egt rum, eller slutligen den nuvarande
åkern på hemmanet hoplagd med den åker, som fans på den förut afsöndrade
lägenheten vid tiden för afsöndrandet.
Ett skärskådande af den tankegång som ligger till grund för ifrågavarande
§:s stadganden öfver hufvud, leder emellertid tydligen till det resultat, att endast
det sistnämnda betraktelsesättet kan vara det rigtiga. Den nya åkerareal, som till¬
kommit på den förut afsöndrade lägenheten bör naturligen icke alls inverka på
förevarande fråga, der det gäller att utröna endast huru mycket det ursprungliga
hemmanet försvagats.
Å andra sidan är det klart, att om stamhemmanet upparbetas och erhåller
mera åker, äfven en femtedel af denna förbättring bör kunna få afsöndras.
De beräkningar, som sålunda blifva nödvändiga, kunna synas något invecklade,
men de komma i praktiken säkerligen att i de flesta fall utan afsevärd svårighet
kunna verkställas. I särskildt tvistiga fall kan Konungens befallningshafvande alltid
begagna sig af den dispensrätt, som enligt 22 § tillkommer denna myndighet, för
att afklippa uppkomna betänkligheter.
Att genom de sålunda föreslagna inskränkningarne i rätten att afsöndra jord
tillgången på lämpliga egnahemslägenheter icke kommer att i någon betänkligare
grad förminskas, inses lätt af det föregående. Till dylika lägenheter kunna fort¬
farande användas den tillåtna femtedelen af inrösningsjorden samt hvad som får
afsöndras af afrösningsjorden och i särskildt vigtiga fall kan Konungens befallnings¬
hafvande med begagnande af sin dispensrätt gifva tillstånd till så vidsträckt afsöndring,
som kan finnas önsklig. Härtill bör läggas, att ifrågavarande inskränkningar, nu i
hög grad behöfliga för att komma ur en kritisk situation, möjligen om förhållandena
ÄNDRADE BESTÄMMELSER OM JORDAFSÖNDRING.
193
utveckla sig i önskad riktning, inom en icke alltför aflägsen framtid skola kunna
åter borttagas såsom öfverflödiga.
2 mom. Det tillägg till detta moment, som af komitén föreslagits, afser att
hindra den ifrågasatta nya arrendelagens kringgående. En förutsättning för denna
lags effektivitet är nemligen, att det icke vidare i de landsdelar lagen afser tillåtes
att afsöndra jord på viss tid eller på lifstid..
Till sina allmänna juridiska grunddrag är jordafsöndringen på viss tid eller på
lifstid knappast något annat än ett arrende, men den historiska utvecklingen har ledt
till att institutet fått en i viss mån fristående ställning. Under det vanligt arrende
regleras af lagens bestämmelser om lega, hemfaller en jordafsöndring på tid endast
under de knapphändiga föreskrifter, som återfinnas i 1896 års lag om hemmans¬
klyfning, egostyckning och jordafsöndring. Af denna olikhet torde följa, att en ny
lag, som angifver sig såsom lag angående arrende, icke utan vidare kan tillämpas
på jordafsöndringar på viss tid eller på lifstid. Äfven om den föreslagna nya arrende¬
lagen blefve antagen, skulle alltså bolagshemmanens jordbruk kunna alldeles obe¬
roende af densamma till annan på viss tid eller på lifstid upplåtas, allenast man
valde jordafsöridringens form. Detta kan naturligtvis under inga förhållanden anses
lämpligt. Då dertill kommer, att något verkligt behof att i vår rätt bibehålla ifråga¬
varande rättsinstitut såsom fristående sådant näppeligen från någon synpunkt lärer
kunna påvisas, har komitén icke tvekat att föreslå ett upphäfvande af rätten att uti
nämnda iandsdelar afsöndra jord på viss tid eller på lifstid.
22 §.
Den förändring, som vidtagits i denna §, har föranledts af det föreslagna
tillägget till 20 § 1 mom. och afser att utmärka, det Konungens befallningshafvandes
dispensrätt gäller jemväl förbudet mot afsöndrandet af viss inegojord.
25
194
förekommande af jordbrukets vanhäfdande.
6. Åtgärder till förekommande af jordbrukets vanhäfdande å trä¬
varuindustriens fastigheter.
Den afsevärda utsträckning, i hvilken den i trävaruindustriens besittning be¬
fintliga jordbruksjorden för närvarande lemnas utan egentlig eller åtminstone utan
tillfredsställande skötsel, — en företeelse, som närmare belyses å sid. 45 —, ger
anledning att befara, att om de föreslagna särskilda bestämmelserna om egostyckning
och jordarrende i Norrland och Dalarne skulle blifva gällande lag, åtskilliga af
trävaruindustriens idkare komme att helt och hållet nedlägga jordbruket, åtminstone
på de • svagare af sina hemman, för att derigenom undvika de i föreställningen
säkerligen betydligt öfverdrifna olägenheter egostyckning eller utarrendering af jord
enligt nämnda bestämmelser skulle förorsaka dem. Detta torde icke böra alldeles
obehindradt tillåtas.
Visserligen kan det sägas, att den moderna uppfattningen om statens för¬
hållande till jordbruksproduktionen visat sig benägen att inskränka statens verksam¬
het i detta hänseende till anordningar, afseende jordbrukets understödjande och
jordbruksteknikens uppdrifvande samt åtgärder, som på ett organiskt sätt verka der¬
hän, att jorden kommer i sådana brukares händer, af hvilka man kan vänta det
lifligaste produktionsarbetet. Deremot vill man ogerna inblanda sig i det sätt,
hvarpå i ett speciellt fall en jordegare sköter sin jord, och genom lagstiftningsåt¬
gärder söka framtvinga en rikligare gifvande kultur. Dermed är emellertid icke
sagdt, att staten med liknöjdhet bör åse, hvilket slag af vanvård som helst.
Innan komitén går att utveckla de grundsatser komitén i detta hänseende
anser böra uppställas, vill komitén lemna en kort öfversigt af den ståndpunkt 1734
års lag intog i förevarande hänseenden.
Bland de skyldigheter en bonde i allmänhet och sålunda äfven en skattebonde
egde med afseende på sitt hemman nämnde denna lag i första rummet, att bonden
skulle å hemmanet bvgga och underhålla vissa nödiga hus (2 kap. B. B). Vidare
stadgades (6 kap. 1 § B. B.), att bonden borde sin åker väl häfda och göda,
ängar rödja och vårda samt att han egde skyldighet att, der så lägenhet vore, och
skog eller betesmark ej skadades, efter handen upptaga och rödja till åker eller
äng så mycket, som väl häfdas eller brukas kunde. Derjemte skulle bonden
årligen uppsätta femtio famnar ny gärdesgård, der så tarfvades, samt vidmakthålla
FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.
195
de gamla gärdesgårdarne (6 kap. 4 § B. B.). Beträffande skogen gällde (10 kap.
8 § B. B.) att skattebonde fick nyttja sin enskilda skog till hustarf och salu, dock
det så sparsamt, att skogen ej utöddes och hemmanet förderfvades, samt att han
var skyldig att först taga vindfällen, torra träd, qvistar och stubbar till vedbrand,
innan friska träd dertill fälldes.
Straffet för öfverträdelse af berörda föreskrifter var böter, som efter en nog-
grannt utmätt skala rättade sig efter vanhäfdens omfattning. Öfvervakandet, att
bestämmelserna efterlefdes, synes icke hafva egt rum genom någon regelbunden
inspektion såsom å kronohemman, utan skedde sålunda, att, när vanhäfd och miss¬
byggnad märktes, kronofogde eller länsman förrättade syn med tvenne af nämnden,
dervid bonden tillsades att bygga och bättra det, som felades. Synen uppvisades
sedan vid Rätten, som i händelse af tvist pröfvade förseelsens omfattning samt
utdömde böterna. (27 kap. B. B.)
Dessa bestämmelser upphäfdes genom Kungl. förordningen den 21 februari
1789, som stadgade bland annat, att alla skattemän öfver skattehemmanet och
dess genom laga refning och rågång fastställda byamål, både uti in- och utegor samt
skog och mark med derå varande fiske, jagt och djurfång uti allt egde lika orubbe¬
lig egande- och lika fri dispositionsrätt, som frälseman öfver frälsehemman.
Sistnämnda författning afspeglar troget de ekonomiska frihetsteorier, som
under dåvarande tidehvarf gjorde sig gällande såsom en reaktion emot föregående
tiders despotiskt landsfaderliga och patriarkaliskt detaljerade statsförsorg. Man kan
emellertid icke vara blind för, att det allmänna tänkesättet åter håller på att undergå
en omhvälfning. I de flesta länders lagstiftningar framträder på den senaste tiden
en benägenhet att söka förekomma de missbruk den oinskränkta friheten på jord-
lagstiftningens område visat sig kunna medföra. Det kan spåras en böjelse att
i någon mån vända åter. Man vill väl icke komma ända tillbaka till de äldre
tidernas system, men man vill gå ett stycke och söka finna den rätta medelvägen.
Ett exempel bland många andra på detta förhållande framträder i de nu litet
hvarstädes tillkomna inskränkningarne i förfoganderätten öfver enskilda skogar.
Dessa inskränkningar grunda sig på den tankegång, att landets skogskapital är
af den vitala betydelse för samhällets framtid och så svårt att ersätta, om det för-
fares, att man ej kan tillåta de nuvarande jordegarne att deröfver förfoga på sådant
sätt, att det afsevärdt förstöres. Det är för att skydda de framtida generationerna
mot den nuvarandes egoism och vårdslöshet, som man med rätta ansett sig be¬
fogad att i detta afseende inskränka eganderätten.
Äfven vår svenska lagstiftning har som bekant i förevarande hänseende kom¬
mit tillbaka till en ståndpunkt, som icke är så särdeles långt aflägsen från den,
som intogs af 1734 års lag. Det kan vara skäl att undersöka, huruvida icke
äfven uti nämnda lags stadganden om otillåtligheten af jords vanhäfdande kan ligga
något principiellt berättigadt.
196
FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.
Man bör dervid skilja mellan olika slag af vanhäfd. Det kan förekomma
en vanskötsel, som endast föranleder, att jord för tillfället eller för den närmaste
framtiden afkastar mindre än hvad den eljest kunde och borde, men som är lätt
att afhjelpa och bättra genom några års driftigt arbete.
Men det kan också tänkas, att vanvården tager ett sådant omfång, att odlad
jord småningom återgår till naturtillståndet, att det kapital, som ligger i jordens
egenskap af att vara odlad, försvinner och dess afkastningsförmåga för framtiden
sålunda väsentligt reduceras.
Emellan dessa båda fall är det sålunda samma skillnad som emellan en ränte-
förskingring och en kapitalförskingring. Gränsen är naturligtvis i någon mån
sväfvande, men det bör dock ej möta någon större svårighet att i ett gifvet fall
afgöra, om densamma är passerad eller ej. Mot det lindrigare slaget af vanvård
torde staten icke böra ingripa lika litet som staten eljest söker framtvinga produktiv
verksamhet eller bestraffar en enskild, som på grund af bristande förmåga eller
insigter icke kan sköta sitt yrke så, som han borde. Mot den gröfre van¬
vården åter, den, som sker så att säga afsigtligt, derför att jordens egare icke vill
vara jordbrukare, och som tydligen leder till odlingens tillbakagång samt beröfvar
den kommande generationen förmånen af att få emottaga uppbruten jord till samma
omfattning och afkastningsförmåga, som de gångna slägtenas arbete beredt åt
den närvarande, mot denna vanvård synes staten vara berättigad att ingripa.
Komitén har derför icke kunnat finna några principiella betänkligheter mot
att föreslå bestämmelser till förekommande af dylikt afsigtligt vanhäfdande af jord
i de delar af landet, hvarmed komitén har att sysselsätta sig.
Deremot synes med fog någon tvekan kunna råda i afseende på det äfven¬
tyr, som bör stadgas för dylik vanhäfd. Till en början skulle man kunna ifråga¬
sätta, huruvida icke äfventyret borde vara detsamma, som redan finnes stadgadt
beträffande ett visst slag af vanvård af jord, nemligen underlåtenhet att taga före-
skrifven vård om flygsandsfält. I händelse af sådan underlåtenhet kan enligt Kungl.
Förordningen den 14 april 1866 Konungen förordna om jordens exproprierande.
Detta äfventyr synes emellertid i förevarande fall vara hvarken principiellt riktigt
eller praktiskt lämpligt. Det är nemligen knappast befogadt att såsom ett slags straff¬
påföljd använda ett medel, som hör hemma till ett helt annat rättsområde och
hvars användning bör reserveras till de fall, då ett visst bestämdt stycke jord sär-
skildt bthöfves för att tillgodose ett allmänt intresse. Det är vidare opraktiskt att
i detta fall använda expropriation, då det tydligen skulle vålla staten högst be¬
tydliga utgifter att på alla håll, der vanvård kunde konstateras, expropriera den
vanvårdade jorden, samt man tillika derigenom inrättade så godt som ett premium
för vanvård. De fleste jordegare, som gjort sig skyldiga till dylik, skulle nemligen
säkerligen icke ogerna se, att expropriation verkligen komme till stånd och in¬
FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.
197
bringade dem en summa för en egendom, som de genom sitt föregående förfarings¬
sätt visat sig anse så godt som värdelös.
Vidare kunde man tänka sig, att man för vanhäfd borde stadga samma på¬
följd som föreskrifves i lagen angående vård af enskildes skogar den 24 juli 1903,
eller att den försumlige egaren finge föreläggande att sätta egendomen i stånd
vid äfventyr att sådant eljest skedde genom allmän försorg på den försumliges bekostnad.
Denna metod kan emellertid visserligen med fördel användas, när det är fråga om
de väl i allmänhet föga invecklade åtgärder, som erfordras för att betrygga åter-
växten af skog, men den kan svårligen tillämpas ifråga om iståndsättande af ett
försummadt jordbruk. Detta kräfver nemligen arbete af så många olika slag och
på så många olika tider, att det väl knappast kan genom offentlig försorg utföras
på annat sätt än att en särskild förvaltare af egendomen tillsättes, men detta är
tydligen en allt för omständlig och från flere synpunkter mindre tillrådlig åtgärd.
Man har då qvar endast utvägen att anordna någon kriminell påföljd, hvilken
naturligen då bör blifva böter. Att genast ådöma dylika, så fort vanvård kon¬
stateras, synes emellertid vara väl strängt. Man synes kunna nöja sig med att
gifva den försumlige jordegaren ett föreläggande att sätta egendomen i stånd och
först, om detta föreläggande försittes, ådöma ett bötesbelopp.
På grund af hvad sålunda anförts tillåter sig komitén att framlägga följande
lagförslag.
198
FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.
Förslag till
Lag
innefattande
bestämmelser till förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarne.
För Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och
Norrbottens län förordnas som följer:
1 s-
Finnes å bolag eller förening för ekonomisk verksamhet tillhörig fastighet
å landet inegojord af den omfattning, att sjelfständigt jordbruk derå kan idkas,
må egendomen ej så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga uppenbarligen
äfventyras, och ej heller för jordbruket nödiga byggnader bortföras eller lemnas att
förfalla. Samma lag gälle ifråga om fastighet å landet, tillhörig enskild person,
som ej å fastigheten har sitt bo och hemvist samt uppenbarligen besitter den
hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen.
2 §.
Uppsigt öfver att egendom ej så vanvårdas, som i 1 § förmäles, tillkommer
de enligt lagen angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde jordbrukare i
Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter tillsatta jordbrukskommissioner
och jordbrukskomitéer.
3 §•
Då på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skälig
anledning antaga, att jordbruk i strid mot bestämmelserna i 1 § är utsatt för van¬
vård, ege kommissionen föranstalta om undersökning.
FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.
199
För detta ändamål förordnar kommissionen tre synemän, hvilka utses bland
dem, som i orten äro valde till nämndemän eller till ledamöter i egodelningsrätt
eller till gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, der så finnes
lämpligt, väljas landtbruksingeniör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.
De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållandet och
deröfver till kommissionen afgifva redogörelse jemte förslag till åtgärder för van-
häfdens afhjelpande.
4 §•
Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande, att van¬
vård af jordbruket enligt denna lag föreligger, och kan kommissionen träffa öfver¬
enskommelse med jordegaren att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga
åtgärder för vanhäfdens afhjelpande, bör öfverenskommelsen skriftligen upprättas.
Kan ej öfverenskommelse träffas, eller hafva, efter det öfverenskommelse
träffats, de deri aftalade åtgärderna blifvit eftersatta, ege kommissionen att vid
domstol i den ort, der jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan emot
vederbörande.
5 $■
Har jemlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, ege domstolen föreskrifva
de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjelpande, samt förelägga viss, skäligen
erforderlig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken samma åtgärder skola vara
fullgjorda. Försittes den tid, må domstolen på yrkande af kommissionen gifva
jordegaren nytt föreläggande.
6 §.
Jordegare, som eftersätter åtgärder, hvilka blifvit, på sätt i 4 § sägs, efter
öfverenskommelse bestämda, eller ej fullgör domstols enligt 5 § honom gifna före¬
läggande, böte från och med 500 till och med 2,000 kronor.
7 §•
Tillämpning af bötespåföljd, hvarom i 6 § sägs, påkallas af allmän åklagare.
8 §.
Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan nio tiondelar och
åklagaren en tiondel. Saknas medel till böternas fulla gäldande, förvandlas de
enligt allmän strafflag.
200
FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFD ANDE.
9 §•
För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt hvad särskildt är
stadgadt.
Har öfverenskommelse eller föreläggande enligt 4 eller 5 § skett, vare
jordegaren skyldig att gälda kostnaden för den i ärendet enligt 3 § förrättade syn.
Denna lag träder i kraft den........dock att lagens bestämmelser
ej må tillämpas å fastighet, som genom aftal, träffadt före nämnda dag är
till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i
händelse af egendomens vanvårdande kan från nyttjanderätten skiljas.
FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.
201
Specialmotiv.
i §•
Såsom i det föregående är antydt, afse förslagets bestämmelser endast den
vanvård, hvilken synes innebära ett medvetet åsidosättande af jordbruket, derför att
jordegaren icke har någon lust att vara jordbrukare utan fått sina intressen riktade
åt annat håll. En följd häraf är, att lagen föreslagits att gälla endast jord till¬
hörig bolag, föreningar för ekonomisk verksamhet eller enskilde läkare af trävaru¬
rörelse, de senare betecknade på enahanda sätt som i föregående lagförslag. Hos
några andra än dylika jordegare synas nemligen ifrågavarande medvetna åsidosättande
af jordbruket icke kunna tänkas förekomma. En vanlig enskild jordegare måste
nemligen i regel för att kunna tillgodose sina egna omedelbara behof af jordbrukets
naturaprodukter egna detta större omsorg.
Emellertid har komitén icke ens beträffande jordegare af ofvannämnda slag
ansett sig alltid böra ingripa mot vanvård. Komitén har nemligen hufvudsakligen
afsett att från förfall rädda de af ålder befintliga jordbruksfastigheter, som haft den
betydenhet, att de kunnat gifva en åbo hans hufvudsakliga utkomst. Förslaget
gäller derför allenast fastigheter, å hvilka finnes inegojord af den omfattning, alt
sjelfständigt jordbruk derå kan idkas. För betydelsen af detta begrepp har komitén
i det föregående (sid. 128) utförligare redogjort. Genom denna formulering korre¬
sponderar föreliggande lag med den föreslagna arrendelagen så, att en jordegare,
som har inegojord af den omfattning, att arrendelagen skulle vara derå tillämplig,
blir skyldig att hålla jorden i stånd, om han undandrager sig att utarrendera den¬
samma.
Vidare förutsättes för lagens tillämplighet, att vissa gröfre slag af vanvård
förekommit. Hit hör till en början, att egendom så vanvårdas, att jordbrukets af-
kastningsförmåga uppenbarligen äfventyras. Det vanligaste fallet härvid är, att,
såsom ofta skett, åkrar och ängar lemnas utan skötsel, så att de efter hand
förvandlas till mer eller mindre skogbeväxta utmarker, eller att skördar år efter år
tagas utan att ersättning lemnas, så att jorden småningom utarmas. Är en odlad
ega emellertid till jordmånen så dålig, att dess afkastning icke ersätter bruknings-
kostnaden för en på stället bosatt åbo, då kan dess utläggande till skogsmark
naturligen icke anses såsom sådan vanvård, som i denna § afses. Någon minskning
i jordbrukets af kastningsförmåga kommer åtgärden nemligen då icke att medföra.
Komitén har vidare föreslagit, att såsom sådan gröfre vanvård, hvarom nu
är fråga, skulle anses jemväl om för jordbruket nödiga byggnader bortföras eller
* 26
202
FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE.
lemnas att förfalla. Dessa åtgärder behöfva visserligen icke alltid medföra, att
sjelfva jordbruket försämras, ty detta kan sammanläggas med annat jordbruk, som
eger för båda fastigheterna tillräckliga byggnader. Men fastighetens värde såsom
sjelfständig jordbrukspossession förminskas likväl derigenom i högst afsevärd grad,
och lika litet som trävaruindustrien bör få föranleda dertill, att landets odlade
område minskas lika litet bör det tillåtas, att densamma orsakar en reducering af
de särskilda sjelfständiga brukningsdelarnes antal. I de flesta fall är emellertid
ifrågavarande förfarande med t. ex. husen på ett gammalt f. d. bondehemman
icke förestafvadt af några skäl af berörda beskaffenhet, utan utgör tvärtom det mest
talande beviset för egarens afsigt att lemna jordbruket åt sitt öde.
En följd deraf, att sålunda, endast gröfre slag af vanvård falla under lagen,
är den, att det alltid bör vara egaren och icke en på egendomen tilläfventyrs
befintlig arrendator, som bör göras ansvarig för vanvård af ifrågavarande be¬
skaffenhet. Det är nemligen egaren, som i första hand gent emot det allmänna
bör vara skyldig tillse, att odlingen icke på hans egendom går tillbaka, och denna
fordran kan icke anses obillig mot jordegaren, då denne enligt den föreslagna
arrendelagen alltid har rättighet att uppsäga en arrendator, som uppenbarligen van¬
vårdar egendomen. Genom fasthållande af denna princip om egarens ansvarighet
förekommer man också åtskilliga förfaranden, hvarigenom lagen eljest skulle kunna
kringgås.
Från denna regel erfordras emellertid ett undantag. Om, innan förevarande
lag träder i kraft, någon t. ex. genom förbehåll vid försäljning eller genom ett
arrendekontrakt, som förblir oberördt af den föreslagna arrendelagens bestämmelser
om ovillkorlig uppsägningsrätt för jordegaren vid vanvård, förvärfvat nyttjanderätt
till fastigheten på sådana villkor, att han icke kan skiljas från nyttjanderätten
äfven om han vanvårdar egendomen, vore det utan tvifvel i hög grad obilligt att
göra jordegaren ansvarig för en vanhäfd, som han icke rättsligen har någon möj¬
lighet att afhjelpa. Så länge en sådan nyttjanderätt fortfar, måste alltså fastigheten
undantagas från lagens tillämpning. Ett stadgande i denna riktning återfinnes
såsom en öfvergångsbestämmelse i slutet af lagförslaget.
2 §.
Öfvervakandet, att vanvård af ifrågavarande slag icke eger rum, torde icke
böra ske genom en systematiskt anordnad inspektion. Detta torde nemligen blifva
en alldeles för omständlig och tung apparat, och det synes fullt tillräckligt att
inskrida, när det på det ena eller andra sättet blir kunnigt, att vanvård eger rum.
Särskildt om de af komitén i nästföljande lagutkast föreslagna jordbrukskommissioner
och jordbrukskomitéer komma till stånd, har man i dessa myndigheter organ, för
hvilka det blir en helt naturlig uppgift att i förevarande hänseenden öfva uppsigt.
FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE. . 203
Komitén har derför i föreliggande § föreslagit en dylik befogenhet för nämnda
kommissioner och komitéer och dervid tänkt sig, att i första hand de särskilda
jordbrukskomitéerna skulle med vaken blick följa de företeelser af ifrågavarande art,
som yppa sig på deras ort, samt till jordbrukskommissionen inrapportera de anmärk¬
ningar de kunde finna berättigade.
Men äfven på annat sätt skulle jordbrukskommissionen, som med afseende
på det följande förfarandet bör vara den handlande myndigheten, kunna erhålla
kännedom om förekommande vanvård. Kommissionen blir säkerligen under sin
verksamhet i öfrigt och de resor och undersökningar, hvartill denna gifver anled¬
ning, i stånd att vinna en mångsidig kännedom om jordbruket ute i byggderna;
och äfven för den enskilde skulle det naturligen icke vara förbjudet att gifva
kommissionen del af de erfarenheter i berörda hänseenden, hvarom han erhållit
kunskap.
3 S-
Sedan kommissionen, på sätt i föregående § omförmälts, fått anledning an¬
taga, att på något ställe vanvård i lagförslagets mening egt rum, skall kommissionen
skrida till vidare utredning af frågan genom förordnande om syn på platsen. 3 §
lemnar nu närmare föreskrifter angående de qvalifikationer, som erfordras för att
kunna utses till ledamot i synenämnden, hvars ledamotsantal föreslagits till tre.
Utom nämndemän, ledamöter i egodelningsrätt och skiftesgodemän har komitén
tänkt sig jemväl landtbruksingeniörer, länsagronomer och jordbrukskonsulenter såsom
lämpliga att väljas till ifrågavarande befattning.
Synemännens uppgift är att undersöka och afgifva redogörelse för egen¬
domens tillstånd samt föreslå de åtgärder, som erfordras för befintlig vanhäfds
afhjelpande. .
Derjemte torde det vara lämpligt, att synemännen, der så ske kan, uppgöra
förslag till sådan öfverenskommelse med jordegaren, som i nästa § omförmäles.
4 §•
Sedan, på sätt i föregående § omförmälts, kommissionen erhållit ett skriftligt
instrument, angifvande de åtgärder, som erfordras för vanvårdens afhjelpande, bör
den först göra ett försök att förmå jordens egare att frivilligt åtaga sig utförandet
af nödiga arbeten. Vill egaren göra sådant åtagande, skall han och kommissionen
öfverenskomma om viss tid, inom hvilken arbetet skall vara fullgjordt. Då denna
tid icke bör sättas så kort, att den för jordegaren blir obeqvämt knapp, men å
andra sidan ett allt för långt utdragande af bättringsarbetet icke bör tålas, har
komitén föreslagit, att fristen för jordegaren skulle få bestämmas till högst fyra
år. Blifva sålunda kommissionen och jordegaren ense, skall öfverenskommelsen
skriftligen uppsättas.
204
FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFD ANDE.
Kan ej öfverenskommelse träffas eller leder träffad öfverenskommelse icke
till något resultat derför, att jordegaren eftersätter hvad han deri åtagit sig, kom¬
mer man icke längre på frivillighetens väg. Saken blir då en domstolsfråga, som
det åligger kommissionen att anhängiggöra.
5 §•
Har någon öfverenskommelse icke träffats, på sätt i föregående § nämnts,
blir domstolens uppgift att förelägga jordegaren de åtgärder domstolen finner nödiga
för vanhäfdens botande.
Har öfverenskommelse träffats, men af jordegaren icke uppfyllts, i hvilket fall
jordegaren enligt § 6 är förfallen till böter, behöfves domstolens medverkan för
att förelägga jordegaren' ny tid till företagande af de åtgärder, som erfordras för
att bringa jorden i häfd.
Med afseende på den tid, som i föreläggande af ofvan angifna beskaffenhet
må medgifvas jordegaren, har komitén af i det föregående anförda skäl ansett, att
ett maximum af fyra år bör föreskrifvas.
Aflöper äfven domstolens föreläggande utan resultat, är jordegaren förfallen
till böter enligt följande § och kommissionen är berättigad att vid domstolen yrka
nytt föreläggande för jordegaren.
På detta sätt fortsättes, till dess föreläggandet medför åsyftad verkan. Har
egendomen under tiden ombytt egare, bör den förre egaren anses ansvarig för att
det honom gifna föreläggandet uppfylles och derför ådömas böter, i fall så ej sker.
Men det dervid behöfliga nya föreläggandet bör gifvas den nye egaren.
6 §.
De bötesbelopp, som i denna § föreslagits såsom äfventyr för underlåtenhet
från jordegarens sida att fullgöra öfverenskomna åtgärder eller föreläggande, kunna
förefalla temligen höga, men höga bötesbelopp torde vara alldeles nödvändiga, om
man skall kunna hysa någon förhoppning om, att de skola visa sig verksamma i
hvarje förekommande fall. Med böter af denna storlek, efter behof upprepade gånger
ådömda, lärer man icke behöfva befara, att jordegaren i längden skall finna lämpligt
att underlåta vanhäfdens botande.
7 §■
Med afseende på åtalsrätten har komitén ansett, att bötespåföljdens tillämp¬
ning skall påkallas af allmän åklagare. Det nya föreläggandet åter bör såsom
nämndt bero på yrkande af jordbrukskommissionen. Föreläggandet kan nemligen
behöfva utsträckas eller inskränkas på grund af hvad under mellantiden inträffat
och jordbrukskommissionen bör i detta afseende vara den kompetentaste myndigheten
att framställa de yrkanden, som från det allmännas sida böra göras. I regel lära
FÖREKOMMANDE AF JORDBRUKETS VANHÄFDANDE. 20$
väl jordbrukskommissionen och åklagaren komma att handla i samråd, så att det
nya föreläggandet sker samtidigt med böternas utdömande i anledning af det före¬
gående åtagandets eller föreläggandets försittande.
8 §.
I fråga om 8 § torde endast behöfva anmärkas, att den till åklagareandelens
storlek något ovanliga bötesfördelningen beror på det höga minimibelopp, som i
det föregående föreslagits för böter enligt denna lag. Äfven om åklagaren icke
erhåller mera än en tiondel af böterna, blir nemligen hans andel alltid minst femtio
kronor, hvilket synes vara fullt tillräckligt för att intressera honom för beifrandet
af ifrågavarande förseelser och lemna honom någon ersättning för deraf föranledt
besvär.
9 §•
För förrättningen böra naturligtvis synemännen njuta någon ersättning.
Komitén har emellertid ansett, att närmare föreskrifter härom böra meddelas af
Konungen och förty inskränkt sig till att i denna § insätta en hänvisning till
hvad i detta afseende kan varda särskildt stadgadt.
Sålunda utgående ersättning bör af jordbrukskommissionen förskjutas, men
der synen leder dertill, att jordegaren åtager sig eller förelägges vissa bättrings-
arbeten, har det synts komitén rättvist att låta jordegaren i sista hand vidkännas
synekostnaden.
Anledningen till den föreslagna öfvergångsbestämmelsen är angifven vid i §.
206
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.
7. Åtgärder för att åt allmogen återvinna å trävaruindustriens
skogar befintliga odlingslägenheter.
Genom de lagförslag komitén i det föregående framlagt har komitén haft
för afsigt att söka åt den jordbrukande allmogen dels bevara det för jordbruket
väsentliga af de i dess ego ännu befintliga fastigheterna dels på frivillighetens väg
återvinna inegojorden å de gamla bondehemman, som kommit i trävaruindustriens
ego, jemte det för husbehofvet nödiga utrymmet i skog samt odlings- och betes¬
mark eller, derest sådant ej kan ske, åtminstone bereda arrendatorema af denna
jord en sjelfständig, betryggande ställning.
Detta system förverkligar emellertid icke tillfullo de afsigter, hvarur det¬
samma är framsprunget. Man kan nemligen säga, att de jordbrukshemman, som
bildas enligt de föreslagna nya egostyckningsbestämmelserna, ega föga af den ut¬
vecklingsmöjlighet, som så allmänt utmärkte de gamla rymliga norrländska bonde¬
hemmanen, der den ena generationens nyodlingar satte den följande i stånd att
genom klyfningar fördubbla hemmanens antal, utan att besuttenheten derigenom
nämnvärdt minskades, och der landets uppodlande sålunda höll något så när jemna
steg med folktillväxten. Äfven om de af komitén ifrågasatta egostycknings¬
bestämmelserna innebära, att åtskillig odlingsmark skall tilläggas hvarje för jordbruk
afsedd hemmanslott, hafva fordringarna på hemmanslottens utrymme i öfrigt —
af fruktan att eljest inga egostyckningar skulle komma till stånd — måst så
afknappas, att de nybildade hemmanen, äfven om de genom uppodling kunna
förstärkas, väl i allmänhet knappast tåla vidare delning. Under det sålunda den
växande folkstocken snart måste finna sig vara i saknad af den för dess utkomst
nödiga jorden, skulle på trävaruindustriens skogsdomäner stora odlingsbara marker
ligga för enskilde odlare praktiskt oåtkomliga. Rörande omfattningen af dessa
odlingsmarker har komitén i annat sammanhang (sid. 21) lemnat en redogörelse,
hvaraf tydligen torde framgå, att endast en ringa bråkdel af de stora, för odling
tjenliga vidder, som litet hvarstädes förefinnas, kan komma att bibehållas åt
odlaren genom de i egostyckningsförslaget stadgade föreskrifterna om odlingsmarks
sammanläggande med inegorna. Att för odlingen söka öppna äfven det åsterstående
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.
207
af den verkliga odlingsmark, som i så rik omfattning ligger väntande på odlaren,
är en kulturuppgift af den största betydelse.
För att i denna riktning kunna afvinna de nuvarande egarne den erforder¬
liga jorden erfordras emellertid särskilda åtgärder. Komitén har tänkt sig, att
åtskilligt skulle vara att vinna genom tillsättande i hvarje län af en kommission,
bestående af lämpliga, af Konungen utsedde personer, hvilka skulle hafva till sin
uppgift att på frivillighetens väg söka förmå egarne till afstående af den för
berörda ändamål beböfliga jorden. Sammansatt af lämplige och inflytelserike män,
skulle en sådan kommission, om den med nit toge sig saken an, säkerligen
kunna hos trävaruindustriens män framkalla en betydligt större benägenhet än de
för närvarande ega att frivilligt försälja erforderlig jord, helst de ändamål, för
hvilka så skulle ske, klart och tydligt framstå såsom allmännyttiga.
Emellertid är det möjligt, att man i sådant afseende missräknar sig. Kom¬
missionens verksamhet kan komma att stranda mot jordegarnes omedgörlighet.
Komitén tror visserligen icke, att så skall blifva förhållandet, men kan dock icke
undgå att medgifva, att man i undantagsfall kan komma att behöfva kraftigare medel
än underhandlingens. Med tanken härpå har komitén icke tvekat att såsom en
nödfallsutväg föreslå en expropriationsrätt.
Har en sådan blifvit införd i lagstiftningen, torde den måhända ej så ofta
behöfva tillämpas, men den skulle i alla händelser i förevarande afseenden medföra
två synnerligen beaktansvärda fördelar. Genom möjligheten till expropriation, sär¬
skilt om sättet för expropriationsersättningens bestämmande göres sådant, att endast
fastighetens verkliga värde behöfver ersättas, skulle kommissionen få en helt annan
kraft vid bedrifvandet af underhandlingar på det frivilliga aftalets grund. Och
samma möjlighet skulle helt säkert i hög grad motverka den ofvan förmodade
benägenheten hos jordegare att genom egostyckning i stor omfattning under den
närmaste framtiden undandraga sig de föreslagna nya egostyckningsbestämmelsernas
ökade anspråk, samt sålunda afsevärdt förminska antalet af de missbildade, förbätt¬
ring tarfvande hemman, med hvilka man eljest skulle hafva att räkna.
Hvad expropriationsrättens principiella berättigande angår, kan man till en
början säga, att den moderna rättsuppfattningen, sådan den tagit sig uttryck i de
flesta länders lagstiftning, såsom grundsats uppställer, att den enskilde jordegaren
är skyldig att mot full ersättning afstå sin jord, när denna jord erfordras för att
tillgodose ett vigtigt allmänt intresse. Häri stämma lagstiftningarna öfverens. De
skilja sig emellertid åtskilligt, när det gäller att bestämma, hvilka allmänna intressen,
som äro af den vigt, att de böra föranleda detta genomkorsande af eganderätts-
förhållandena. Frågan om, huruvida en expropriationsrätt af ofvan antydt slag bör
anses tillåtlig och lämplig, är alltså icke en juridisk principfråga utan en politisk
och praktisk lämplighetsfråga. I de flesta länder har visserligen expropriations¬
rätten ännu icke utsträckts till fall af ifrågavarande beskaffenhet, men inom den
208
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.
statsvetenskapliga doktrinen är temligen allmänt erkändt, att det område, hvaröfver
expropriationsrätten närmast kan tänkas komma att utbreda sig, just är såsom i
de föreliggande fallen jordfördelningens, och att inga oöfvervinnerliga inkast kunna
göras mot tanken att genom expropriation spränga en allt för långt drifven mono-
polisering af jorden för att derigenom åstadkomma en från social synpunkt önsk-
ligare uppdelning al landets jord. Denna tanke har också under senare tider
kommit till uttryck i den engelska, den skotska och den irländska lagstiftningen.
I detta afseende får komitén hänvisa till den framställning som lemnas Band 2 sid.
60, 67 och 68.
Från denna redogörelse vill komitén här endast upptaga den anmärkningen,
att i nämnda länder expropriationsrätten, i likhet med hvad ofvan framställes såsom
sannolikt, mera verkat indirekt genom sin befintlighet än direkt, derför att den
tillämpats. Ty det senare synes endast i undantagsfall hafva behöft komma i fråga.
För de åsigter, som ofvan framställts, har komitén sökt att vinna ett full¬
ständigare uttryck i följande lagförslag:
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.
209
Förslag till
Lag
angående
vissa åtgärder för beredande åt enskilde jordbrukare i Norrland och
Dalarne af lämpliga odlingslägenheter.
För Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och
Norrbottens län stadgas som följer:
Inom hvarje län skall finnas en kommission med uppgift att till främjande
af jordbruksnäringen vidtaga de i denna lag föreskrifna åtgärder. Denna kommission,
som benämnes jordbrukskommission, skall bestå af en ordförande och två leda¬
möter, hvilka samtliga utses af Konungen för en tid af tre år.
Derjemte skall för nämnda ändamål i hvarje särskild kommun tillsättas en
jordbrukskomité af minst tre, högst fem personer, hvilka väljas i den ordning,
som för utseende af gode män vid landtmäteriförrättningar är stadgad. Der hinder
icke möter, skall valet förrättas vid ordinarie kommunalstämma i december.
2 §•
Yppar sig inom någon kommun efterfrågan på odlingslägenheter, skall jord-
brukskomitén hos kommissionen anmäla förhållandet med angifvande af de odlings¬
lägenheter, hvilka anses lämpliga att i den ordning nedan sägs för uppodlande
tagas i anspråk.
Har sådan anmälan skett, eller finner kommissionen eljest, att efterfrågan
förefinnes, söke kommissionen genom underhandlingar med vederbörande jordegare
åvägabringa frivilliga aftal om afstående af lämplig odlingsmark.
27
210
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.
3 §•
Kan ej, på sätt i 2 § sägs, tjenlig mark erhållas, ege kommissionen väcka
fråga derom, att erforderliga odlingslägenheter skola i den ordning nedan sägs af
vederbörande jordegare mot lösen afstås.
Skyldighet att afstå jord, såsom nu är sagdt, åligge allenast bolag eller
förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, hvilken icke har sitt bo
och hemvist på den fastighet, å hvilken den till afstående ifrågasatta marken är
belägen, samt uppenbarligen besitter fastigheten hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsafkastningen.
4 §■
Vid bestämmande af den mark, som enligt 3 § bör afstås, skall iakttagas:
att endast sådan odlingsmark tages i anspråk, som med hänsyn till läge, yt¬
vidd och jordens beskaffenhet lämpar sig för upptagande till jordbrukslägenhet;
att en hvar af sålunda utsedda jordbrukslägenhet er, som erhåller odlingsmark
af den omfattning, att lägenheten lämpar sig för drifvande af sjelfständigt jordbruk,
tillägges jemväl ett för husbehofvet afsedt skogsområde till den omfattning, som
stadgas i lagen, innefattande särskilda bestämmelser om egostyckning inom Gefle-
borgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län; samt
att jord ej får tagas i anspråk, der den erfordras till tomt eller upplags¬
plats eller kan anses behöflig för industriell anläggning, som finnes å den fastig¬
het, hvartill jorden hörer, eller der dess afstående på grund af särskilda omstän¬
digheter skulle tillskynda egaren synnerlig olägenhet.
5 §'•
Vill kommissionen väcka fråga om jords afstående enligt 3 §, skall kommis¬
sionen låta uppgöra karta öfver den jord, hvars afstående äskas, samt lemna
jordens egare tillfälle att i ärendet sig yttra, äfvensom, der ej jordens afstående
af egaren medgifves, infordra yttrande från jordbrukskomitén i den kommun, der
jorden ligger; och öfverlemne kommissionen derefter ärendet till Konungens af¬
görande.
6 §.
I fråga om jordens afstående och bestämmande af den lösen och ersättning,
som i anledning deraf skall utgå, samt öfriga härmed sammanhängande ämnen
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.
211
gälle hvad i Kungl. Förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägen¬
hets afstående för allmänt behof är stadgadt, dock med iakttagande:
att, der parterna ej enas om val af nämnd, ledamöterna i nämnden endast
skola vara tre samt utses sålunda, att hvardera parten väljer en och Rätten nämner
den tredje; ,
att såsom jäf emot den, som till ledamot i nämnden utses, skall utom
hvad i berörda förordning stadgas äfven gälla: om han af enskild part njuter lön
eller underhåll eller såsom tjensteman lyder under förmanskap af sådan part;
att lösen för den jord, som afstås, skall bestämmas efter hvad jord af lika
beskaffenhet och godhet i orten i allmänhet gäller; samt
att kostnad, som uppkommit i anledning af sakens hänskjutande till nämnd,
skall gäldas efter de i 21 kapitlet rättegångsbalken stadgade grunder.
7 §•
Odlingslägenhet, som enligt denna lag blifvit af kommissionen förvärfvad,
skall, så fort ske kan, af kommissionen till lämplig odlare försäljas mot en köpe¬
skilling, motsvarande hvad kommissionen för fastighetens förvärfvande utgifvit, med
undantag af kostnader, som uppkommit af sakens hänskjutande till nämnd.
8 §-
I fråga om laga skifte vare odlingslägenhet, som afståtts enligt denna lag,
att anse såsom sådan från hemman lagligen upplåten lägenhet, som omförmäles i
83 § Skiftesstadgan.
9 S-
Husbehofsskog, som enligt denna lag afstås, må ej till afsalu begagnas;
och gälle vid öfverträdelse häraf hvad i 6 § af Kungl. Förordningen den 29 juni
1866 angående dispositionsrätten öfver skogen å vissa skattehemman stadgas. Har
genom egares omtanke skogen blifvit så sparad, att den efter uthållighetsbruk med-
gifver afverkning till afsalu utan åsidosättande af fastighetens eget behof af virke,
vare egaren dock berättigad att efter anmälan hos vederbörande jägmästare erhålla
utsyning för den afverkning till afsalu, som anses kunna ega rum.
10 §.
Sedan egaren till den jord, hvars afstående ifrågasättes, delgifvits derom
framställdt yrkande, må frågans fullföljande ej förhindras deraf, att jorden öfvergår
till sådan egare, som enligt denna lag icke är skyldig att afstå jord.
212 FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.
II §.
Erforderliga föreskrifter för kommissionens verksamhet utöfver hvad denna
lag innehåller meddelas af Konungen.
Denna lag träder i kraft den
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.
213
Specialmotiv.
I s-
Denna § behandlar de organ, genom hvilka staten utöfvar sin ifrågavarande
verksamhet till stärkande af de mindre jordbrukarnes klass.
Af dessa organ komma i första rummet de länskommissioner, som komitén
benämnt jordbrukskommissioner. Då en stor del af lagens effektivitet beror derpå,
att dessa kommissioner, som .komitén tänkt sig skola utgöras af en ordförande och
två ledamöter, bestå af lämpliga och för allmogen nitälskande personer, har komi¬
tén ansett, att utväljandet af kommissionernas ledamöter är en fråga af den vigt,
att den bör uppdragas åt Konungen. Förordnande till ledamot af kommission skulle
enligt förslaget gälla en tid af tre år. Det är nemligen af en viss betydelse, att
ledamöterna i kommissionen ej för ofta utbytas, men att de å andra sidan ej allt för
orubbligt bindas vid detta uppdrag under en längre tid. Någon ersättning till
kommissionens ledamöter för uppdraget torde icke böra ifrågakomma, men der¬
emot lärer man icke kunna undgå att anställa aflönade biträden, hvilkas arfvoden
dock kunna bestämmas i direkt förhållande till antalet handlagda ärenden. Det
ligger nemligen i sakens natur, att kommissionens arbeten komma att blifva till
omfattningen högst varierande under' olika år och i olika län. '
Med afseende på de norrländska länens storlek och svårigheten för kom¬
missionen, att förvärfva tillräcklig kännedom om förhållandena i länets skilda
delar, har komitén ansett, att vid sidan af kommissionen borde finnas kommunalt
utsedde komitier. Dessa komitéer skulle ega till hufvuduppgift såväl att i de
ärenden lagförslaget afser taga ett initiativ, hvilket eljest understundom på grund
af bristande örtkunskap torde komma att uteblifva, som ock att i allmänhet
tillhandagå kommissionen med upplysningar och utredningar. Komitéerna skulle
emellertid just på de ställen, der de mest behöfvas, föga komma att representera
det intresse, för hvars befrämjande de tillsatts, om de utsågos efter vanliga grunder
för rösträtt å kommunalstämma. I så fall skulle nemligen bolagens inflytande å
de kommunala angelägenheterna i de af bolagshemman uppfyllda skogssocknarna,
säkerligen leda valen i en riktning, som vore alldeles motsatt den önskliga.
214
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.
Komitén har derför föreslagit samma röstgrund som vid val till skiftesgodemän,
hvilka som bekant utses efter hufvudtalet af dem, som i kommunen hemman under
egande- eller nyttjanderätt innehafva. För att dessa val måtte komma att ega rum
å de stämmor, som lifligast besökas af allmogen, uttalas i förslaget önskvärdheten
af att valen företagas å de ordinarie stämmorna i december.
2 §.
Initiativet till ett förvärfvande af odlingslägenheter kan tagas antingen af
jordbrukskomitéerna eller af jordbrukskommissionen. I regel torde det blifva
komitéerna, som dervid komma att göra början. Under sina resor har norrlands-
komitén flerstädes försport en allmän klagan öfver svårigheten för yngre arbetare
eller bondsöner att kunna förvärfva sig mark för upprödjande af en egen gård.
Särskildt i lappmarkssocknarna har komitén haft tillfälle konstatera en efterfrågan
på odlingsmark, som vore i hög grad glädjande, om den kunde tillfredsställas, men
som nu står maktlös inför sågverksdomänernas omsorgsfullt afstängda besittningar.
Tröstlösheten af denna situation är utan tvifvel en verksamt bidragande orsak till
den från dessa trakter pågående emigrationen. Komitén har nu tänkt sig, att i
de orter, der förhållandet är sådant som det skildrade, ortens jordbrukskomité
skulle taga sig saken an samt för jordbrukskommissionen anmäla, att ortens befolk¬
ning har behof af ny odlingsmark, och dervid bifoga ett förslag på de odlings¬
lägenheter, som kunna vara att tillgå på trävaruindustriens mark och anses för
ändamålet lämpliga.
Sedan en sådan anmälan inkommit eller kommissionen på annat sätt vunnit
öfvertygelsen, att åtgärder i nämnda syfte erfordras, sätter sig kommissionen i
rörelse för att på underhandlingens väg söka förmå vederbörande jordegare att
frivilligt försälja jorden till hugade odlare. Kan kommissionen på detta sätt
göra tillgängliga för odling ett tillräckligt antal odlingslägenheter, har kommis¬
sionen tillsvidare fyllt sitt värf. Ett förfaringssätt, som dervid i allmänhet väl
torde visa sig lämpligt, är att kommissionen skaffar sig försäljningsanbud från jord-
egarne på ett större antal odlingslägenheter samt att en lista öfver dessa på ett
verksamt sätt publiceras inom orten, hvarefter vid hugade spekulanters framträdande
kommissionen bistår dessa med sitt inflytande, då de definitiva köpeaftalen skola
uppgöras.
Men man kan också tänka sig ett så att säga mera personligt tillvägagångs¬
sätt eller att en enskild, odlingshågad person direkt vänder sig till kommissionen
med begäran om dess förmedling i syfte att förvärfva någon viss af honom önskad
odlingslägenhet, i hvilket fall kommissionen naturligen, derest den finner saken be-
hjertansvärd, icke bör undandraga sig att söka befrämja densamma.
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.
215
\rill kommissionen sjelf inköpa lämpliga odlingslägenheter för att sedermera
utsälja dem till enskilde, bör naturligtvis detta stå kommissionen öppet.
Kommissionen skulle sålunda ega full frihet att handla efter de metoder
den finner lämpligast. Den bör blott alltid ledas af' insigten om det önskliga i
att odlingslämplig jord kommer i sådan egares hand, som verkligen önskar person¬
ligen företaga dess odling och dertill eger nödiga förutsättningar.
3 §■
Denna och de tre följande §§ behandla den subsidiära expropriationsrätt,
som komitén af ofvan omförmälda anledningar trött sig böra föreslå. 1 detta hän¬
seende bestämmer 3 §, hvilka jordegare öfverhufvud, som äro skyldiga att afstå
jord för ifrågavarande ändamål, och komitén har dervid användt en med föregående
lagförslag öfverensstämmande terminologi för att söka utmärka, att det endast är
bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet samt enskilde idkare af trävaru-
eller skogsrörelse, som ega nämnda skyldighet. Denna begränsning af expropria¬
tionsrätten endast till vissa jordegare kan icke betraktas såsom en olikhet inför lag
i vanlig mening. En expropriationsrätt träffar nemligen alltid endast de jordegare,
hvilkas eganderätt står i vägen för uppfyllande af ett statsintresse. I och med det
att man medgifver expropriation för det sociala ändamålet af en bättre jordfördel-
ning, måste man taga den konseqvensen, att expropriationsrätten endast kommer
att göras gällande mot den kategori jordegare, hvilkas innehaf af jorden är socialt
betänkligt.
4 §•
Sedan föregående § bestämt hvilka jordegare, som öfverhufvud äro skyldige
att enligt lagförslaget afstå jord, följer i 4 § föreskrifter om hvilken mark, som
sålunda kan tagas i anspråk. I första hand föreslås, att jordegarens nämnda skyldig¬
het skall sträcka sig till odlingsmarken, i den mån denna med hänsyn till läge,
ytvidd och jordens beskaffenhet lämpar sig för upptagande till jordbrukslägenhet.
Genom detta stadgande uteslutas i allmänhet lägenheter, som äro belägna alltför
aflägset från byggd eller kommunikationer eller äro allt för obetydliga eller af
alltför dålig beskaffenhet för att deras återvinnande till allmogen skall anses vara
något egentligt statsintresse. Dessa ordalag hindra emellertid icke att, om aflägset
på skogarne finnes odlingsbar mark af den omfattning, att deraf synas kunna bildas
flera jordbruk, denna mark trots det isolerade läget kan få exproprieras.
Förslaget förutsätter såsom nämndt, att icke allt för obetydliga odlings¬
lägenheter tagas i anspråk. Emellertid fordras ej med nödvändighet, att alla
lägenheterna skola vara af den storlek, att de lämpa sig för drifvande af sjelf-
2IÖ
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.
ständigt jordbruk i den betydelse, hvari detta begrepp i det föregående af komi-
tén användts. Men förslaget gör en bestämd skillnad med afseende på de lägen¬
heter, som falla under denna gräns, och de, som stiga deröfver. Till de förra,
hvilka väl hufvudsakligen komma att användas till fyllnad åt andra svagare jord¬
bruk eller till bostadslägenheter, får endast tagas odlingsmark. De senare åter
skola förses jemväl med ett skogsanslag af den storlek, som komitén föreslagit
såsom lämpligt husbehofsområde vid blifvande egostyckningar. Under andra förut¬
sättningar än denna, kunna nemligen af skäl, som komitén i det föregående ofta
framhållit, ett i verklig mening sjelfständigt jordbruk svårligen komma till stånd.
Vid utstakandet af gränserna för de tillämnade odlingslägenheterna är man
enligt förslaget icke bunden af fastigheternas kamerala gränser. En odlingslägenhet
får sålunda bildas af stycken från olika hemman eller lägenheter, endast dessa be¬
sittas af sådana egare, som äro underkastade expropriation. I regel torde det
emellertid vara mest praktiskt, att man, om så ske kan, för hvarje lägenhet, som
tages i anspråk, begränsar sig till den mark, hvilken tillhör en kameral enhet.
Derigenom undvikes nemligen åtskillig vidlyftighet vid den nybildade fastighetens
registrerande i fastighetsböckerna.
Ett ovillkorligt tillämpande af denna expropriationsrätt skulle emellertid
understundom verka obilligt eller till och med hindra en ännu fördelaktigare an¬
vändning af jorden än den ifrågasatta. Förevarande § innehåller derför ett stad¬
gande om, att viss jord är undantagen från expropriation, nemligen jord, som
erfordras till tomt eller upplagsplats eller kan anses behöflig för industriell anlägg¬
ning såsom t. ex. för jordlägenheter åt arbetare, torf- och sandtägt o. s. v., samt
slutligen jord, hvars afstående på grund af särskilda omständigheter skulle till¬
skynda egaren synnerlig olägenhet.
För öfrigt bör härvid särskildt fasthållas, att expropriationsrätten i sin till-
lämpning kommer att regleras icke blott af lagens bestämmelser utan äfven af en
för hvarje särskildt fall beslutande myndighet, som dervid är i tillfälle att emellan
de olika jordegare, som kunna ifrågasättas böra afstå jord, på ett rättvist sätt
jemka denna börda, samt naturligtvis, om den förfar rigtigt, i första hand bland
lika lämpliga lägenheter tager dem, hvilkas mistande skulle för egaren vara minst
känbart.
5 S-
Rätten att väcka fråga om beredande af tillgång ä odlingslägenheter till¬
kommer, såsom i det föregående antydts, såväl jordbrukskommissionen som jord-
brukskomitéerna och hvilken enskild person som helst. Att deremot för ända¬
målet påyrka expropriation har komitén ansett böra anförtros endast åt kommissio¬
nen. Detta framgår af förevarande §, som derjemte bestämmer hufvudmomenten
FÖRVÄRF AF 0DL1NGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN. 217
af kommissionens tillvägagående vid frågans behandling. För ärendets behöriga
utredande har komitén ansett nedannämnda tre åtgärder vara erforderliga.
1. Uppgörande af karta öfver den jord, hvars afstående påfordras. Utan
en sådan blir expropriationsyrkandet icke tillfullo bestämdt. I de flesta fall torde
jordbrukskomité eller enskild person, som väckt frågan, kunna på redan befintlig
skifteskarta utvisa de egofigurer, som ifrågasättas till afstående. För erhållande af
den föreskrifna kartan torde i dessa fall endast erfordras ett kopierande af dessa
egofigurer jemte så mycket af deras omgifningar, att de blifva behörigen orienterade.
Då egofigurernas beskaffenhet finnes omtalad i skiftesförrättningarnes egobeskrifningar,
torde det i regel icke heller möta någon synnerligen stor svårighet att få en
föreställning om de kunna anses såsom i förevarande afseende åtminstone något
så när lämpliga. Erfordras vidare utredning i detta afseende, får kommissionen
vända sig till jordbrukskomitén eller annan lämplig sakkunnig, till hvilken kommis¬
sionen hyser förtroende.
2. Sedan man sålunda vet, hvad man vill begära, lemnar kommissionen
jordens egare tillfälle att yttra sig öfver anspråket. Kommer han ej med svar
eller bestrider han yrkandet, hvilket väl i regeln blir förhållandet, då expropriations-
yrkande ej bör väckas utan att underhandlingar på frivillighetens basis strandat, skall
3. utlåtande från jordbrukskomitén infordras. Denna blir dervid i tillfälle
att yttra sig angående dels åtgärdens behöflighet, dels de invändningar egaren
framställt samt bemöta dessa med ortkunskapens sakkännedom.
Finner kommissionen, att ytterligare utredning är nödig för att klarlägga
alla på frågan inverkande omständigheter, förskaffar sig kommissionen denna på
sätt, som finnes lämpligast. Derefter öfverlemnar kommissionen ■— naturligtvis
med insändande af alla handlingar och eget sammanfattande utlåtande — ärendet
till Konungens afgörande.
6 §.
I händelse Konungen medgifver, att expropriation får ega rum, skola de
åtgärder, som vidare erfordras för sakens genomförande, i regel behandlas efter de
beträffande vanlig expropriation gifna föreskrifter d. v. s. Kungl. förordningen den
14 april 1866, dervid kommissionen är att betrakta såsom sökande. Några
afvikelser från denna procedur har komitén dock funnit nödiga. Dessa afvikelser
återfinnas jemte sjelfva hufvudregeln i 6 §, hvilken alltså afser att fullständigt
reglera det processuella förfarandet i frågor af förevarande beskaffenhet.
Den första af de omförmälda afvikelserna består i förenklade bestämmelser
om expropriationsnämndens sammansättning. Värderingsfrågan kommer vid ifråga¬
varande slags expropriation säkerligen att ställa sig betydligt mindre invecklad än
vid vanlig expropriation för t. ex. en jernvägsanläggning. Den uppskattning, som
* 28
218
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER A BOLAGSHEMMAN.
vid expropriation af odlingslägenhet eger rum, kommer ju endast att afse obruten
utmark, och den eljest ganska besvärliga värderingen af intrång och skada, som
egaren eller annan kommer att lida, torde i förevarande fall ytterst sällan behöfva
ifrågakomma. Komitén har derför ansett, att en nämnd, sammansatt ungefär som
en vanlig kompromiss, skulle kunna lemna erforderlig trygghet för en opartisk
värdering på samma gång man derigenom kunde i någon mån minska den impro¬
duktiva expropriationskostnaden. Erfarenheten torde också hafva visat, att parterna
ofta vid en vanlig expropriation sjelfmant öfverenskommit om väljandet af en fåtali¬
gare nämnd än lagen sätter såsom den normala. Komitén föreslår derför, att, der
parterna ej enas om val af nämnd, ledamöterna i nämnden endast skola vara tre
samt utses sålunda, att hvardera parten väljer en och Rätten nämner den tredje.
Detta innebär jämväl, att den vid vanlig expropriation förekommande proceduren
med val af öfvertaliga ledamöter i nämnden och påföljande uteslutning af visst
antal bland de valda icke skall ifrågakomma.
En annan af de nämnda .modifikationerna i de allmänna expropriations-
bestämmelserna är den, att ett nytt jäf tillagts, afseende att förhindra, att ett bolag
kan till ledamot i nämnden utse någon sin förvaltare eller tjensteman.
Deri tredje afvikelsen från nämnda bestämmelser gäller sjelfva grunden för
uppskattningen. Nu gällande stadganden föreskrifva, att jord eller lägenhet skall
uppskattas efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet i orten
högst gäller. Skada, som annan än egaren lider genom jordens eller lägenhetens
afstående, skall uppskattas till högsta skäliga belopp. Uppkommer genom be¬
gagnandet af jord eller lägenhet för allmänt behof skada för egaren eller annan,
och är sådan skada ej beräknad i de belopp, som bestämts i föregående afseenden,
skall ersättning derför likaledes bestämmas till högsta belopp, hvartill skada skäli¬
gen skattas må. I stället för den förstnämnda af dessa uppskattningsregler sätter
nu förslaget den, att lösen för jord som afstås, skall bestämmas efter hvad jord
af lika beskaffenhet och godhet i orten i allmänhet gäller. De båda senare upp-
skattningsreglerna, af hvilka den sistnämnda i föreliggande fall dock svårligen torde
få någon praktisk betydelse, qvarstå deremot orubbade. Elvad nu angår det be¬
rättigade i den föreslagna, för jordegaren något oförmånligare metoden i afseende
å uppskattningen af den exproprierade jordens värde, torde kunna sägas till en
början, att anledningen till nu gällande bestämmelsers frikostighet mot jordegaren
är tvåfaldig. Dels har jorden utom sitt penningevärde i de flesta fall för jord¬
egaren ett affektionsvärde, hvilket undandrager sig hvarje ekonomisk uppskattning.
Dels- har expropriation hittills skett nästan uteslutande för sådana anstalter, hvilka
på en mängd på förhand oberäkneliga eller svårförutsedda sätt kunna förorsaka
den af expropriationen träffade åtskilliga obehag och olägenheter. Dessa omständig¬
heter bortfalla nästan helt och hållet, när det gäller expropriation af förevarande
beskaffenhet. Sällan är väl förhållandet emellan en jordegare och hans jord mindre
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.
219
intimt än emellan ett sågverksbolag eller en trävaruhandlare och deras vidt omkring
i landet spridda besittningar, och då den exproprierade jorden är afsedd för jord¬
bruk, lärer något egentligt obehag för grannskapet icke kunna förorsakas af den¬
sammas användning. Under sådana förhållanden lärer jordegaren icke kunna anse
sig lida orätt, om han erhåller godtgörelse för sin jord efter den skälighets
grundsats, som innebäres i principen om ersättning efter det allmänna värdet i orten.
Med afseende på expropriationssystemets ekonomi och möjligheten af att på ifråga¬
varande väg kunna tillskapa några utvecklingskraftiga jordbruk, är det emellertid
af största vigt att ej öfverdrifna värden vid expropriationen bestämmas, såsom så
ofta är händelsen vid vanlig expropriation.
Den fjerde och sista af de föreslagna nyheterna i afseende å proceduren
gäller hvem som skall godtgöra den kostnad, som uppkommer af ersättningsfrågans
hänskjutande till nämnd. Enligt 28 § i 1866 års förordning skall expropriations-
sökanden alltid vidkännas dessa kostnader. Man utgår dervid från den förutsätt¬
ningen, att jordegaren bör hafva rättighet att begagna sig af lagens alla garantier
mot en obillig värdering utan att derför behöfva vidkännas någon kostnad. Ett
annat betraktelsesätt torde emellertid vara möjligt. Sedan det blifvit bestämdt, att
jorden skall exproprieras, kan man betrakta ersättningsfrågan såsom en vanlig rätts-
tvist och likställa kostnaderna för frågans hänskjutande till nämnd med rättegångs¬
kostnaderna i ett mål, som uppkommer, om en ersättningsberättigad vill göra
gällande ett högre ersättningsanspråk än den ersättningsskyldige är villig medgifva.
Har den, från hvilken jorden exproprieras, nödvändiggjort nämnds tillsättande genom
uppställande af ett allt för oblygt ersättningskraf, bör detta för honom icke aflöpa
alldeles utan äfventyr. Komitén har i öfverensstämmelse med denna tankegång
trott sig med afseende på förevarande kostnad kunna föreslå tillämpning af de
regler, som stadgas i 21 kap. rättegångsbalken, helst dessa regler, åtminstone i
åtskilliga fall torde föranleda mindre expropriationskostnad.
7 §•
Efter de föregående expropriationsbestämmelserna följer i denna § ett stad¬
gande angående förfarandet med de lägenheter, som kommissionen enligt denna
lag förvärfvar vare sig på frivillighetens väg eller genom expropriation. Dessa
lägenheter böra tydligen, så fort ske kan, försäljas, och då kommissionen väl i all¬
mänhet icke skridit till åtgärder för lägenheters förvärfvande, utan att en verklig
efterfrågan på dylika inom orten yppats, bör försäljningen i allmänhet icke komma
att möta svårigheter.
I afseende å försäljningen kunna två olika system ifrågasättas: försäljning på
auktion eller annorledes till den mestbjudande eller försäljning mot fixt pris till
den enligt kommissionens mening lämpligaste af de uppträdande spekulanterna.
220
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOLAGSHEMMAN.
Komitén har icke tvekat att gifva företräde åt det senare sättet. Det är för
staten bättre att få den bästa möjliga åbo, som utan ekonomisk uppoffring kan
erhållas, än den högsta möjliga köpeskilling; och ju mer köpeskillingen genom
auktion uppdrefves ju svårare skulle det blifva för köparen att få jordbruket att
gå ihop.
Har man bestämt sig för det af komitén föredragna försäljningssättet, åter¬
står att afgöra, efter hvilka grunder försäljningsvärdet skall bestämmas, om köparen
endast skall behöfva betala den öfverenskomna eller expropriationsvis bestämda
lösen, som kommissionen erlagt för fastigheten, eller om dertill jemväl skall läggas
de kostnader i öfrigt kommissionen fått vidkännas å fastigheten, såsom kostnader
för kartas uppgörande och expropriation m. m.
Komitén har härvid gått en medelväg och föreslagit, att köpeskillingen skall
motsvara, hvad kommissionen för fastighetens förvärfvande utgifvit med undantag af
kostnader, som uppkommit af sakens hänskjutande till nämnd. Skyldigheten att
vidkännas denna värderingskostnad, i den mån den icke på grund af stadgandet i
6 § sista stycket kommer att betalas af den, från hvilken jorden exproprieras,
skulle alltså blifva den hufvudsakliga direkta kostnad, med hvilken staten finge
bidraga för att få ifrågavarande statsverksamhet i gång. I de flesta fall torde väl
emellertid expropriationsersättning komma att bestämmas genom öfverenskommelse
utan frågans hänskjutande till nämnd, hvadan statens ekonomiska uppoffring i före¬
varande afseende icke lärer blifva synnerligen betungande. Emellertid kommer till
denna statens kostnad äfven ersättning åt kommissionens biträden samt ränta å den
summa kommissionen betalt för fastigheten under den tid, som förflyter, till dess
kommissionen hinner åter försälja egendomen. Dessa kostnader skola, såsom af
§:ns ordalag framgår, icke läggas på köpeskillingen utan måste af staten vidkännas.
Det är klart, att kommissionen för att kunna fullgöra hvad på densamma
ankommer behöfver dels ett visst anslag dels ett förlag: anslaget för att kunna
betäcka de kommissionens utgifter, som ej ersättas vid fastighetsförsäljningarna, för¬
laget för att vara i stånd att vid fastighetsförvärfvet, och sålunda innan återförsälj-
ningssummorna inflyta, kunna godtgöra jordens förre egare. Angående storleken af
det anslag, som härför kan erfordras, torde det ej tillkomma komitén att när¬
mare yttra sig. Komitén vill endast framhålla, att man synes kunna göra början
med ringa belopp, till dess man vunnit någon erfarenhet om, huru systemet verkar.
Den ekonomiska risken för staten af lagens antagande blir icke större än man för
tillfället vill. Man har här icke att göra med en verksamhet, som måste utöfvas
i viss omfattning, och som följaktligen sjelf bestämmer sin kostnad. Man kan
tvärtom låta verksamheten inskränkas inom gränserna för det belopp man för
ögonblicket vill för ändamålet anslå.
Det sagda afser den finansiella sidan af saken i hvad den rör staten. Nu
återstår emellertid att skärskåda systemet såsom det ekonomiskt ter sig från den
FÖRVÄRF AF ODLING SLÄ GEN HETER Å BOLAGSHEMMAN.
221
enskilde lägenhetsköparens sida. Det är tydligt, att denne köpare i regel får för
fastigheten betala icke blott fastighetens normala marknadsvärde utan äfven något
dertill, motsvarande kommissionens kostnader å förvärfvet med ofvannämnda undan¬
tag. Synnerligen betydliga lära dessa kostnader icke blifva, om kommissionen
förfar med tillbörlig omtanke och aktsamhet samt begagnar sig af de genvägar,
som stå till buds, undvikande att anlita ombud, hvilka kunna göra anspråk på
dryga reseersättningar. Skulle det visa sig, att det lilla premium köparen emellertid
alltid nödgas 'betala för statens medverkan vid hans jordförvärf, skulle komma att
blifva öfverhöfvan tungt, kan man ju taga under öfvervägande, om icke staten kan
åtaga sig att vidkännas alla kostnader, så att köparen blott behöfver betala sjelfva
fastighetsvärdet. Komitén känner sig emellertid öfvertygad, att något vidare bidrag
än det i förslaget ifrågasatta icke kommer att från kronans sida erfordras, allra¬
helst om, såsom man kan förvänta; förvärfvarne af odlingslägenheter af ifrågava¬
rande beskaffenhet väl i allmänhet kunna komma i åtnjutande af de gynnsamma
lån, som komma att beviljas till den s. k. egnahemsrörelsens befrämjande.
8 §.
Det torde ligga i sakens natur, att vid expropriation i vanlig ordning såsom
för jern vägsanläggning o. s. v. det exproprierade jordområdet kommer' att blifva
alldeles oberördt af de laga skiftesförrättningar, som framdeles kunna öfvergå ett
skifteslag, till hvilket den exproprierade jorden fordom hört.
, Med afseende åter på den i förslaget upptagna expropriationen af odlings-
lägenhet, som ju sker i jordbruksändamål, torde de exproprierade områdena icke
böra tillerkännas högre grad af orubblighet än som tillkommer de i 83 § skiftes¬
stadgan omtalade lägenheter, och har det synts lämpligt att tydligen uttala denna
grundsats.
9 S-
Denna § innehåller ett stadgande afsedt att för framtiden trygga skogstill-
gången å område, som enligt denna lag afståtts såsom husbehofsskog.
Komitén har nemligen ansett, att ett sådant stadgande, som komitén, enligt
hvad ofvan nämnts, icke velat ifrågasätta med afseende på de husbehofsområden i
skogsmark, hvilka afses i egostyckningslagen, här deremot kunde vara på sin plats.
Här har nemligen staten fastigheten i sin hand såsom egare och kan derför innan
den utsläpper fastigheter i rörelsen, göra den till föremål, för hvilka inskränkande
bestämmelser som helst, utan att i minsta mån kränka något enskildt intresse. Det
är också statens pligt att, när den tillgriper en så kraftig åtgärd som expropriation
för att skaffa husbehofsskog åt odlingslägenheter, också verksamt hålla sin hand
222
FÖRVÄRF AF ODLINGSLÄGENHETER Å BOEAGSHEMMAN.
deröfver, att markens användbarhet såsom husbehofsskog verkligen för framtiden
tryggas och att expropriationsändamålet sålunda blir till fullo uppfylldt. Att en
dylik statskontroll äfven för köparen är i längden helsosammast, torde ligga i
öppen dag.
io §.
Sedan ett expropriationsyrkande är väckt mot en jordegare, som enligt denna
lag är skyldig att afstå jord, kan det inträffa, att den fastighet, från hvilken man
önskar förvärfva jord, öfvergår till annan egare, som icke eger den skyldighet,
hvarom nyss nämnts. Detta synes icke böra hindra expropriationsfrågans fortgång.
Ett motsatt förhållande skulle ofta föranleda en oförskyld förlust för staten,
motsvarande de kostnader, som i expropriationsärendet nedlagts, och blefve särskildt
betänkligt derigenom, att det öppnade en utväg för mindre samvetsgranne jord¬
egare att genom skenförsäljningar undandraga sig expropriation. Komitén har derför
i io § gjort ett förklarande, afseende, att förändringar i eganderätten i detta fall
ej inverka.
ii §.
Denna § torde icke erfordra någon vidare utläggning.
ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.
223
8. Upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark.
enligt gäl¬
lande för¬
fattningar.
Såsom bekant eger kronan i Norrland — trots dess alltför stora frikostig¬
het vid afvittringarne — ännu afsevärda områden, särskildt i de två nordligaste
länen.
Då det, på sätt i det föregående antydts, är af stor vigt, att den jord, som
lämpar sig för odling, jemväl göres åtkomlig för hugade odlare, bör tillses, huru¬
vida icke äfven på statens jord odlingslägenheter må kunna upplåtas i vidsträcktare
omfattning än nu är förhållandet.
Härvid torde till en början böra tagas en öfversigt öfver de olika sätt, hvarpå
enligt gällande författningar upplåtelse af odlingslägenheter från kronans marker kan
ega rum. Dessa sätt äro följande:
1. Upplåtelse af nybyggen å vid afvittringarne uppkomna öfverloppsmarker. ^PP^tdse af
Att afvittringsförfattningarnes bestämmelser i detta hänseende icke visat sig lemna lägenheter å
erforderlig trygghet för, att de bildade nybyggena verkligen komma att öfvertagas kronomark
och för framtiden besittas af personer tillhörande den folkklass, för hvilken de äro
afsedda, är af erfarenheten tillfullo bekräftadt. Komitén har också framhållit detta
i sin underdåniga skrifvelse af den 16 november 1901 rörande förändrade grun¬
der för afvittringen i lappmarkerna samt i sammanhang dermed föreslagit de be¬
stämmelser i afseende på nybyggesupplåtelser, som synas kunna ifrågasättas för att
säkrare än hittills bibehålla nybyggena i den jordbrukande allmogens besittning.
Komitén torde sålunda här kunna inskränka sig till att åberopa denna underdåniga
framställning.
2. Försäljning af mindre kronoegendomar. Härom finnas flera särskilda bestäm¬
melser. Så förordnades genom Kungl. brefvet den 29 maj 18J4, att sådana kronan
tillhöriga, under Kungl. kammarkollegii förvaltning ställda och för statsverkets räk¬
ning utarrenderade hemman och lägenheter, för hvilka årliga arrendeafgiften icke
öfverstege 200 riksdaler, och hvilkas bibehållande åt kronan icke på grund af
befintlig skogstillgång eller af annan särskild anledning påkallades, finge på offentlig
auktion till den högstbjudande försäljas. Köparen eger inbetala köpeskillingen under
loppet af sex år med en sjettedel årligen, såvida han för fullgörandet deraf vid
auktionstillfället ställer säkerhet. Försäljningen eger rum utan förbehåll af någon
kronotionde eller sådan grundränta, som utgår endast af kronoskatteegendomar.
De sålda fastigheterna upptagas i jordeboken under titel »utsocknes eller allmänt
224
ODLING SLÄGENHETER Å KRONOMARK.
frälse» och för betecknande af denna deras natur skola de påföras ränta till kronan
i likhet med andra frälsehemman i orten.
Genom Kungl. brefvet den 6 juni 1879 utsträcktes försäljningen jemväl till
de egendomar af enahanda beskaffenhet, hvilka efter den 29 maj 1874 kommit
under Kungl. kammarkollegii förvaltning.
Enligt Kungl. brefvet den 27 juni 18S7 tilläts ytterligare att, med vissa an-
gifna undantag, kronans samtliga i de norrländska länen belägna, utarrenderade jord¬
egendomar, hvilkas arrenden öfverstege 200 kronor men ej 500 kronor, och hvil-
kas bibehållande i sin helhet eller delvis åt kronan icke af befintlig skogstillgång
eller annan särskild anledning påkallades, finge till den högstbjudande försäljas under
de i nådiga brefvet den 29 maj 1874 bestämda villkor.
Kungl. brefvet den 18 maj 1888 stadgade, att beträffande sådana söder om
Norrland (sålunda bland annat i Kopparbergs län) belägna, under förvaltning af
domänstyrelsen ställda och för statsverkets räkning utarrenderade egendomar, hvilka
i arrende lemnade mer än 200 kronor men icke utöfver 400 kronor, det skulle
bero på Kungl. Maj:t att efter omständigheterna i hvarje fall förordna, huruvida
egendomen fortfarande borde för kronan bibehållas eller till större eller mindre del
försäljas, samt att, der försäljning pröfvades böra ega rum, densamma finge ske i
den ordning och under de villkor, som enligt nådiga brefvet den 29 maj 1874
gällde för försäljning af mindre hemman och lägenheter, med iakttagande derjemte
af vissa särskildt lemnade föreskrifter. ,
Genom Kungl. brefvet den 29 maj 1891 meddelades enahanda stadgande
om egendomar, hvilka i arrende lemnade mer än 400 kronor, men icke utöfver
5 ao kronor.
Kungl. brefvet den 22 december 1897 förklarade, att der å kronoegendom, som
med tillämpning af gällande bestämmelser försåldes, funnes lägenhet, hvilken ansåges
kunna, utan att hufvudgårdens försäljning till skäligt pris derigenom försvårades,
från egendom afsöndras och särskildt för sig afyttras, på Kungl. Maj:t ankomme
att utan auktion med full eganderätt upplåta sådan lägenhet åt innehafvaren under
villkor att, sedan värdet å lägenhet blifvit i den för arrendeuppskattningar stadgade
ordning utrönt, för lägenheten erlades en köpeskilling motsvarande detta värde; att
köparen skulle ega inbetala köpeskillingen under loppet af tio år med en tiondedel
årligen, såvida han för fullgörande häraf ställde godkänd säkerhet, samt att upp¬
låtelsen skulle ega rum med iakttagande af de rörande jordafsöndring i Kungl. för¬
ordningen den 6 augusti 1881 meddelade föreskrifter.
1894 års riksdag medgaf i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, att styck¬
ning antingen i sin helhet eller delvis till smärre jordbrukslägenheter finge ega rum
af sådana under domänstyrelsens förvaltning ställda och för statsverkets räkning ut¬
arrenderade egendomar, som vid löpande arrendetids utgång enligt Riksdagens be¬
slut skulle försäljas, och hvilka med afseende å särskilda omständigheter befunnes
ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.
225
för en sådan styckning lämpliga. Äfven tilläts afsöndringar till mindre jordbruks-
lägenheter från nämnda kronoegendomar, ej mindre der egendomens saknad af bygg¬
nader eller vissa egors mera aflägsna belägenhet från stamhemmanet gjorde sådana
afsöndringar särskildt lämpliga, utan äfven i alla de fall i öfrigt, der sådana afsön¬
dringar utan egentlig skada eller olägenhet för stamhemmanets skötsel och brukande
ansåges kunna ega rum. Närmare bestämmelser i nu nämnda fall meddelades
genom Kungl. brefvet den 2/ september 1896.
Kungl. brefvet den 23 maj 1902 gaf en ökad omfattning åt ifrågavarande
försäljning af kronoegendomar, i det att försäljning tilläts icke blott af äldre krono¬
egendomar inom en något vidsträcktare latitud än förut, utan äfven af vissa egor
ä de skogsegendomar, som för statsskogarnes utvidgning af kronan inköpts. Genom
detta nådiga bref förklarades nemligen i enlighet med Riksdagens beslut samma år,
att dels vid inträffande arrendeledighet af sådan under förvaltning af domän¬
styrelsen ställd och för statsverkets räkning utarrenderad egendom, hvilken i arrende
lemnade mer än 500 kronor men icke utöfver 600 kronor, dels ifråga om sådan
kronoegendom, ,som ej varit för statsverkets räkning utarrenderad, men som uppen¬
barligen vore eller vid arrendeuppskattning funnes vara af sådan beskaffenhet, att
för densamma icke kunde påräknas högre arrende än 600 kronor, dels ock beträf¬
fande till inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för skogs-
skötseln ansåges kunna afyttras och uppenbarligen vore eller vid arrendeuppskatt¬
ningen funnes vara sådant, att för detsamma icke kunde påräknas högre arrende
än 600 kronor, det skulle bero af Kungl. Maj:t att efter omständigheterna i hvarje
fall förordna, huruvida egendomen eller området borde för kronan bibehållas eller
till större eller mindre del försäljas.
Då antalet af de äldre kronoegendomar i Norrland och Dalarne, som enligt
nu nämnda bestämmelser ännu återstå att sälja, lärer vara ytterst ringa, torde samma
bestämmelser, för så vidt de röra sådana egendomar, icke vidare ega någon afse-
värd betydelse i det syfte, hvarom nu är fråga.
Något större resultat torde deremot vara att vänta af inegoförsäljningen på
inköpta skogshemman, då ju statens inköp af skogsmark äro afsedda att fortgå
äfven under framtiden. Men icke heller på detta sätt lärer något mera omfattande
antal sjelfständiga jordbrukare kunna tillskapas.
3. Skogstorpsanläggningar d vissa kronoparker. De första bestämmelserna
angående dessa anläggningar återfinnas i Kungl. brefvet den 2 9 maj 1891. Enligt
densamma kunna å kronoparker i Norrbottens län befintliga, till skogstorp tjenliga
lägenheter, der det för kronoparkens vård och bevakning finnes vara gagneligt, af
Kungl. domänstyrelsen på viss bestämd tid, ej öfverstigande tjugu år, upplåtas till
odling och bebyggande åt personer, som ega god frejd och äro fullt arbetsföra samt
i öfrigt finnas vara lämpliga. Bland de särskildt föreskrifna villkoren för dylika
upplåtelser kunna nämnas följande. Torparen erhåller utan afgift från kronoparken
29
226
ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.
dels efter utsyning behöfligt virke till torpets åbyggnader och hägnader samt öfrigt
husbehof, dels ock efter anvisning erforderligt skogsfång till vedbrand, det senare
dock endast af vindfälld och torr skog. Under första upplåtelsetiden får torparen
utan afgäld till kronan bruka torpet och åtnjuta frihet från utlagor och onera mot
skyldighet dels att i enlighet med de föreskrifter, som af domänstyrelsen vid
upplåtelsen meddelas, uppodla och bebygga lägenheten, dels att inom det om¬
råde af kronoparken, som varder honom anvisadt, utöfva tillsyn och bevakning,
dels ock att på tillsägelse af vederbörande skogstjensteman och mot skälig ersätt¬
ning utgöra å kronoparken erforderliga arbeten. Sedan föreskrifna byggnader blifvit
uppförda och godkända, får torparen af statsmedel uppbära ett kontant belopp af
500 kronor, men han är skyldig att, i händelse han af en eller annan anledning
varder från lägenheten skild, afstå densamma utan anspråk på ersättning för å
lägenheten nedlagdt byggnads- och odlingsarbete. Efter frihetsårens slut skall torpet
genom domän styrelsens försorg åsättas viss årlig afgäld att utgöras medelst dags¬
verken å kronoparken. Finnes torparen hafva torpet väl uppodlat och bebyggt,
må han efter frihetsårens slut mot fastställd afgäld erhålla förnyad upplåtelse å
torpet. Derest torpare, som finnes hafva väl skött och bebyggt lägenheten, före
första upplåtelsetidens utgång dör eller varder oförmögen att fullgöra sina förpligtel-
ser, må hans barn eller arfvingar, derest de finnas till torpare lämpliga, ega
att med domänstyrelsens begifvande öfvertaga torpet. Vilja eller kunna de
ej detta, få de öfverlåta torpet åt annan af domänstyrelsen godkänd person
mot den godtgörelse för å torpet nedlagdt arbete, som må kunna betingas. Torpare,
som blifvit dömd för svårare brott, kan uppsägas till afflyttning från torpet näst¬
följande midfasta. Finnes torparen hafva gjort sig skyldig till skogsåverkan eller
ovarsamt handhafvande af eld eller företagit sig annat, som väsentligen strider mot
lag eller allmän ordning, eller underlåtit att fullgöra åtagna skyldigheter eller ställa
sig till efterrättelse gifna föreskrifter, ankommer på domänstyrelsen att uppsäga
honom till afflyttning från torpet med rätt för torparen att åtnjuta laga fardag.
I öfrigt meddelas erforderliga föreskrifter af nämnda styrelse.
Genom Kungl. bref v et den 10 februari 1893 har sedermera förklarats, att
der inom kronopark i Norrbottens län bosättning redan egt rum å lägenhet, hvil¬
ken funnes tjenlig för det ändamål, som i Kungl. brefvet den 29 maj 1891 om-
förmäldes, sådan lägenhet finge, utan hinder af att bosättning redan skett, upp¬
låtas enligt de i samma nådiga bref föreskrifna villkor, under förutsättning att vid
upplåtelsen frihetsårens antal lämpades efter lägenhetens nuvarande beskaffenhet och
den tid, under hvilken lägenheten brukats, samt att penningeunderstöd icke förr
utbetalades än lägenhetens åbyggnader i enlighet med domänstyrelsens föreskrifter
blifvit kompletterade och försatte i fullgodt skick.
Jemlikt dessa bestämmelser hafva till den 15 mars 1904 tillhopa 419 skogs¬
torp blifvit upplåtna. Af dessa hafva 180 efter fullgjorda byggnadsskyldigheter
ODUNGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.
227
kommit i åtnjutande af det anvisade anslaget å 500 kronor. Genom en af Kungl.
domänstyrelsen gjord undersökning har enligt styrelsens åsigt framgått, att torparne
under den första tiden efter upplåtelsen i allmänhet haft svårt att reda sig samt att
de endast långsamt förmått framdrifva odlingen på torpen, och vidare att under
sådant förhållande deras arbetsbiträde å kronoparkerna endast i mindre grad eller
tillfälligt kunnat användas. Men i stort sedt hade af det vunna resultatet icke
kunnat erhållas annan uppfattning än att, när första upplåtelsestadiet genomgåtts,
torpen voro egnade att för kronoparkernas vård och fredhållning blifva af stort
gagn, på samma gång större utsigt då syntes förefinnas för torparne att, om de
voro arbetsföra och sparsamma, erhålla en betryggad om än anspråkslös bergning.
Genom Kungl. Kungörelsen den 27 Maj 1904 har utfärdats nya bestäm¬
melser ifråga om anläggning af skogstorp. Dessa bestämmelser afvika i följande
punkter från de föregående.
För att gifva torparen större frihet att ordna för sig på fördelaktigaste sätt
skall afgälden utgöras icke i dagsverken utan i penningar, dock med rätt för
torparen att, om han så önskar, i afräkningen på afgälden utgöra dagsverken å
kronoparken. 1 ändamål att förläna torparen en inför den allmänna uppfattningen
friare och mer tilltalande ställning följer icke vidare med torprätten någon skyldig¬
het att å kronoparken utöfva tillsyn och bevakning eller på tillsägelse utgöra arbete.
Vidare föreskrifves i skogsvårdsintresse, att till torparens husbehof får anlitas
äfven sådan skog, som utan att vara vindfälld eller torr i anseende till sin beskaffen¬
het eljest bör för en god skogsvård afverkas.
Slutligen få skogstorp enligt förenämnda grunder upplåtas jemväl å krono-
parker inom Vesterbottens län.
4. Kolonisering enligt jordbrukslägenhetskomiténs förslag. Den 1891 till¬
satta s. k. jordbrukslägenhetskomitén föreslog i ett 1892 afgifvet betänkande, bland
annat, att tillfälle till upplåtelse af odlingslägenheter måtte beredas å sådana inom
kronoparkerna, öfverloppsmarkerna eller andra kronan tillhöriga, nedom odlingsgrän-
sen i Norrbottens och Vesterbottens län belägna områden, der i närheten af befint¬
liga eller beslutade kommunikationsleder ett flertal invid hvarandra liggande lägen¬
heter ansåges med fördel kunna till enskilda upplåtas. Härtill borde i främsta
rummet användas sådana sankmarker, som efter torrläggning väl lämpade sig för
odling af gräs eller säd. Kostnaden för torrläggningen, såvidt den afsåge hufvud-
aflopp och större kanaler men ej egentlig dikning, skulle jemte vissa uppgifna admi¬
nistrationskostnader bestridas af statsmedel. Sedan marken kommit i sådant skick,
att den kunde till enskilde för odling och bebyggande upplåtas, borde den för¬
delas i lämpliga lotter, innehållande för en hvar högst 15 har till odling af gräs
eller säd lämplig mark samt högst 3 5 har utmark för skogsfång och bete. För
törsta uppsättningen af för lägenheten erforderliga byggnader skulle lägenhetsinne-
hafvaren dessutom ega att å kronans skog erhålla utsyning af behöfligt och lämp¬
228
ODLING SLÄGENHET ER Å KRONOMARK.
ligt virke. Af statsmedel skulle vidare lägenhetsinnehafvaren erhålla ett belopp af
300—500 kronor till hjelp vid lägenhetens bebyggande och uppodling. Lägen¬
heterna skulle upplåtas tillsvidare endast med nyttjanderätt utan någon afgift och
med rätt för innehafvaren att under 15 år vara fri från skatt till kronan för lägen¬
heten och från andra allmänna utlagor och onera. Besittningsrätten skulle dock
vara förverkad, derest innehafvaren ej inom förelagd tid och på föreskrifvet sätt
fullgjort föreskrifven byggnads- och odlingsskyldighet eller han under frihetsåren
befunnes på mera anmärkningsvärd! sätt vanvårda byggnaderna eller försumma
lägenhetens skötsel. Sedan frihetsåren gått till ända eller dessförinnan, borde
lägenheten åsättas visst hemmantal och, derest stadgad byggnads- och odlingsskyl¬
dighet då befunnes vara fullgjord och vidmakthållen, till skatte med full egande-
rätt för innehafvaren omföras, dock endast med den rätt till skogen, som omför-
mäldes i Kungl. förordningen den 29 juni 1866.
Det karakteristiska för den sålunda föreslagna kolonisationen är alltså hufvud¬
sakligen, att den afser ett systematiskt ordnande till nybyggen af större, samman¬
hängande områden företrädesvis af myrmark, och att den alltså förutsätter upp¬
rättande för hvarje ifrågakommande område af en koloniseringsplan samt derefter
markens beredande och styckande. Det är alltså en ganska omständlig och kost¬
sam statsverksamhet, som erfordras, innan någon nybyggesupplåtelse till enskild
jordbrukare kan ega rum.
Såvidt komitén har sig bekant, har i allenast tre fall åtgärder vidtagits för
att söka förverkliga den sålunda framkastade tanken.
Till en början har ett förslag upprättats till nybyggesanläggningar å en större
vid Koskivara i Gellivare socken i närheten af stambanan belägen myr. Det ur¬
sprungliga förslaget har emellertid visat sig mindre ändamålsenligt, hvarför planen
för närvarande håller på att omarbetas. Redan nu lärer man emellertid kunna
märka, att anläggningen kommer att ställa sig ganska dyrbar, i det statens kost¬
nader för ordnandet af det för 105 kolonister afsedda området skulle belöpa sig
till omkring 375,000 kronor förutom värdet af den skogsmark staten nödgas för
ändamålet uppoffra.
Vidare har uppgjorts en plan för ett dylikt företag i Vännäs socken af
Vesterbottens län, men denna plan har måst öfvergifvas, enär det befunnits, att de
ifrågasatta myrarna icke voro för odling lämpliga.
Slutligen har enligt nådigt bemyndigande domänstyrelsen och landtbruks-
styrelsen gått i författning om utarbetandet af plan för en ifrågasatt kolonisering
af vissa för ändamålet lämpliga invid jernvägen belägna trakter å Alträsks kronopark
i Öfver Luleå socken af Norrbottens län. Arbetet härmed har dock ännu ej
hunnits afslutas.
Till något praktiskt resultat har 1892 års komitéförslag alltså ännu icke ledt.
Af den nu lemnade redogörelsen framgår, att det egentligen endast är två
ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.
229
olika slag af kronomark, å hvilka man skulle kunna ifrågasätta ytterligare nybygges-
upplåtelser nemligen kronoparker och oafvittrad mark.
a) Upplåtelser från kronoparker.
Genom skogstorpsanläggningarne, som ju endast få tillåtas, der det för
kronoparkers vård och bevakning finnes gagneligt, samt genom de nybyggesföretag,
som komma att ega rum på grund af 1892 års komitéförslag, äfvensom de för¬
säljningar af inegojorden å till kronopark inköpta fastigheter, som tillåtas enligt
1902 års Kungl. bref, har man tydligen icke uttömt alla de odlingsmöjligheter,
hvilka kunna förefinnas å kronoparkema i norra delen af riket.
Kronoparkernas areal utgjorde enligt Kungl. domänstyrelsens berättelse rörande
skogsväsendet för år 1900:
inom Gefle-Dala distrikt ....................... 527,526 har
» Mellersta Norrlands distrikt ........ 281,497 »
» Vesterbottens » 1,166,089 »
» Norrbottens » 2,333,587 »
I hvad mån inom dessa, särskildt i de två nordligaste distrikten synnerligen
afsevärda vidder finnas lämpliga odlingslägenheter, kan icke med någon större grad
af tillförlitlighet utrönas utan en omfattande undersökning å marken. Af vissa anled¬
ningar skulle man emellertid känna sig böjd för antagandet, att dessa odlingstillfällen,
, om man frånräknar myrmarkerna, icke äro så stora, som man i allmänhet föreställer
sig. Hvad myrmarkerna angå, kunna dessa, der de ega någon omfattning, ej
utan synnerligen kostsamma dlkningsarbeten odlas, hvarför jordbrukslägenhets-
komitén af år 1891, som grundade sitt kolonisationsförslag förnämligast på myrar,
iörutsätter, att dikningen skulle utföras på statens bekostnad. Kronoparkernas myr¬
trakter äro således i den mån de äro odlingsbara i någon större utsträckning redan
föremål för statsmakternas omsorg och torde ej i detta sammanhang böra tagas med i
räkningen. Beträffande åter odlingslägenheter af annan beskaffenhet, bör hågkommas,
att de grundsatser, efter hvilka afvittringame bedrefvos, medförde, att största delen
af den tillgängliga odlingsmarken tilldelades de enskilda hemmanen eller uppläts till
nybyggen. De vid afvittringarna uppkomna kronoparkema bildades, kan man säga,
af den mark, som blef öfver, sedan man på allt sätt sökt tillvarataga landets jord-
bruksmöjligheter genom att förlägga den odlingsdugliga jorden under enskildes ego¬
områden, som helt naturligt utlades i de förmånligaste odlingslägen. Sålunda komrno
i allmänhet kronoparkema att upptaga landhöjderna mellan vattendragen med ringa
tillgång på odlingsmark. Detta är fallet såväl i de delar af kustlandet, der
kronoparker förekomma, som i det inre landet. Med kännedom om det summa¬
riska sätt, hvarpå ofta vid afvittringarna förfarits, kan man emellertid icke vänta, att
de ofvan nämnda grundsatserna blifvit så fullständigt genomförda att icke äfven å
kronans öfverblifna mark odlingslägenheter kunna finnas, i synnerhet inom större
Upplåtelse
från krono-
parker.
230
ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.
kronoparker, som understundom innefatta inom sina gränser äfven låglända trakter,
såsom sjöbäcken och ådalar, hvilka kunna erbjuda goda odlingstillfällen.
Hvad särskildt lappmarkerna beträffar, afsattes i Norrbottens län före afvitt-
ringen vidsträckta kronoparker. Företrädesvis å dessa kronoparker torde finnas till¬
gång å odlingstillfällen, om än der, liksom i Vesterbottens lappmarker, de bästa
ängslägenheter tilldelats hemmanen såsom ströängar. Ehuru belägna inom krono-'
parkernas gränser tillhöra dessa ängar icke kronan. De vestligaste delarne af lapp-
markskronoparkerna äro belägna inom issjösedimentens region. Af denna region ligger
ett bälte af stundom betydlig bredd nedom odlingsgränsen och, såsom i det föregående
anmärkts, är jorden härstädes på grund af de sedimentära aflagringarnas förekomst
betydligt tjenligare för odling än inom moränernas område. Jordmånens bättre
beskaffenhet motväges dock i någon mån deraf, att de öfriga förutsättningarna för
jordbruk naturligen blifva ogynnsammare ju närmare fjellen man kommer.
Vare sig emellertid odlingslägenheterna inom kronoparkerna äro flere eller
färre, bör det tagas under öfvervägande, om och på hvilka villkor dessa kunna åt
enskilde odlare upplåtas.
Såsom en af förutsättningarne för dylika upplåtelser anser komitén, att man
bör uppställa fordringen, att hinder icke möter från skogsvårdens synpunkt. Att
genom nybyggesupplåtelser af ifrågavarande art alltför mycket inkräkta på krono-
skogarne bör naturligen icke komma i fråga. Grundsatsen om kronoskogarnes
integritet bör förvisso väsentligen fasthållas. Men äfven med iakttagande af detta
lära i ett flertal fall t. ex. i kronoparkernas utkanter eller utefter vattendragen
bosättningar kunna tillåtas, utan att någon nämnvärd skada för skogsskötsel deri¬
genom förorsakas. Med det ökade behof af arbetskrafter, som åtföljer framstegen
på skogshushållningens område, kan man till och med vänta, att dylika upplåtelser
understundom skola kunna ega någon framtidsnytta äfven från skogsvårdens synpunkt.
Den nu nämnda förutsättningen för upplåtelser af förevarande beskaffenhet blir
så mycket lättare att fasthålla, som man från en annan synpunkt måste fordra att
odlingslägenheter i regel icke upplåtas annat än i närheten af odlad byggd eller kom¬
munikationsleder. Det är nemligen af största vigt för den blifvande åbon att under
de många år, som åtgå, innan lägenheten kan blifva i afsedd omfattning uppodlad,
hafva arbets- eller andra biförtjenster af ett eller annat slag att tillgå, och af detta
samt flera andra lätt insedda skäl bör nybygget tydligen icke ligga allt för isoleradt.
Vidare lärer statens verksamhet uti förevarande afseende böra förestafvas
mindre af en önskan att få se odlingar uppstå på kronoparkerna än af en be¬
nägenhet att i möjligaste mån tillmötesgå den icke bofasta befolkningens behof
af jord. Staten synes derför icke böra taga något initiativ i saken, allrahelst
ett sådant medför ett visst ansvar för de blifvande nybyggenas framtid, utan
öfverlåta frågans väckande åt den enskilde, eller med andra ord nybyggen böra
icke utstakas så att säga på förlag och derefter utbjudas till försäljning, utan
O DLIN GSLÄGEN HETER Å KRONOMARK.
23I
staten bör afvakta att efterfrågan eger rum. Den enskilde får sjelf åt sig utse
den plats, der han vill slå sig ned, och sedan ankommer på staten att pröfva,
om upplåtelse af den afsedda jorden kan tillåtas eller ej. Det är tydligt, att ny¬
byggaren på detta sätt får mycket större intresse för sin jord och erhåller ett jord¬
stycke, som mera fullständigt svarar mot hans behof och önskningar, än om han
skulle vara hänvisad att välja bland lägenheter, som utstakats efter en officiell plan.
Man torde derför kunna vänta att på den sålunda föreslagna vägen erhålla lifskraftiga
mindre jordbruk.
Den pröfning, som i hvarje särskildt fall bör ega rum, huruvida ett ifråga¬
satt område bör till nybygge upplåtas eller ej, synes lämpligen böra öfverlemnas åt
Kungl. domänstyr elsen, under hvilken myndighets förvaltning kronoparkerna lyda.
Denna myndighet har naturligtvis de största förutsättningarne att kunna i förevarande
frågor uppdraga den rigtiga gränsen emellan jordbrukets och skogsvårdens intressen.
Det är emellertid icke blott det ifrågasatta områdets lämplighet för ända¬
målet, som bör pröfvas af domänstyrelsen. Det bör också tillkomma denna
myndighet att tillse, att sökanden har de personliga egenskaper, som erfordras för
att nybyggets framtid skall kunna anses betryggad.
Hvad derefter vidkommer omfattningen af lägenhetsinnehafvarens besittnings¬
rätt, har komitén tänkt sig, att den definitiva upplåtelsen af nybygget borde föregås
af en försökstid af femton år, under hvilken lägenhetsinnehafvarens rättigheter skulle
vara mera begränsade än sedermera och i hufvudsak sammanfalla med de rättig¬
heter, som tillkomma en af kronans skogstorpare.
Under för sökstiden skulle alltså innehafvarens rätt vara inskränkt till den
egentligen odlingsbara marken. Med afseende på denna bör, sedan den behörigen
kartlagts, beskrifvits och utstakats, af domänstyrelsen bestämmas, hvilken odlings-
byggnads- och häfdeskyldighet, som skall åligga innehafvaren. Någon särskild
skogsmark för husbehofvet synes på detta stadium ännu icke böra tilläggas inne¬
hafvaren. Från kronoparken bör nämligen icke tillsläppas någon dylik mark, förrän
det visar sig, att lägenhetsupplåtelsen verkligen leder till upprättandet af ett lifs-
kraftigt jordbruk. Under tiden får man hjelpa sig med den provisoriska anordningen,
att nybyggaren efter utsyning å kronoparken erhåller virke till lägenhetens bygg¬
nader och hägnader samt efter anvisning bränsle af torr eller vindfälld skog eller
annan skog, som för en god skogsvård bör afverkas, äfvensom bete för å lägen¬
heten vinterfödda kreatur, allt uppoffringar, som för kronoparken torde vara föga
kännbara.
Att på annat sätt än det nu nämnda direkt understödja nybyggesanläggningen
torde icke vara tillrådligt. Om det i allmänhet beträffande områden med enahanda
naturförhållanden som norra Sverige gäller, att man icke med konstlade medel
bör söka framdrifva odlingen utan inskränka sig till att undanrödja alla hinder
232 ODL1NGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.
som ställa sig i vägen för den naturliga odlingslusten, bör detta gifvetvis i särskildt
hög grad gälla beträffande kronoparkerna, såvida man icke, såsom vid skogstorps-
anläggningarne, anser sig för skogsvården behöfva en åbo på viss plats, då natur¬
ligen något understöd till åbon är lämpligt. Komitén har derför endast velat
föreslå de indirekta fördelarna, att lägenhetsinnehafvaren skulle under försökstiden
vara befriad såväl från all afgift för sjelfva lägenheten som från alla af fastighet
utgående utskylder och besvär.
Huru nödig uppsigt skall utöfvas deröfver, att innehafvaren behörigen full¬
gör sina åligganden under försökstiden, torde lämpligast böra uppdragas åt
domänstyrelsen att bestämma. Någon omständlig procedur synes dervid icke
behöfva ifrågakomma, utan lärer väl i allmänhet en tid efter annan återkommande
besigtning af revirförvaltaren dervid kunna göra tillfyllest. Fullgör lägenhetsinne¬
hafvaren icke behörigen de honom åliggande skyldigheter i afseende å fastigheten,,
bör han hafva förverkat besittningsrätten och kunna af domänstyrelsen uppsägas.
Uppstår tvist, huruvida besittningsrätten af nämnda anledning är förverkad eller
ej, lärer denna fråga- böra pröfvas af domstol. Då det tydligen är af ringa vigt
för staten, om innehafvarens afflyttning sker ett år förr eller senare, men det för
innehafvaren kan vara af betydelse att få åtnjuta laga fardag, har komitén före¬
ställt sig att rätt därtill skulle kunna honom medgifvas.
Utom de försummelser i afseende å föreskrifna skyldigheters fullgörande,,
hvarom i det föregående talats, torde äfven vissa andra förhållanden böra föranleda
ett förverkande af besittningsrätten. Att staten skulle vara skyldig att bibehålla en
åbo, som blifvit dömd för svårare brott eller gjort sig skyldig till skogsåverkan
eller ovarsamt handhafvande af eld, hvarigenom kronoparken sättes i fara, torde
icke med fog kunna påfordras, och likaledes synas handlingar å lägenhetsinne-
hafvarens sida, hvilka uppenbarligen strida mot allmän ordning, såsom lönkrögeri,
störande lefnadssätt och dylikt utgöra skäliga uppsägningsanledningar.
Dör åbon under försökstiden, kunde det tyckas, som om upplåtelsen borde
förfalla. Detta skulle emellertid i många fall innebära en hårdhet mot lägenhets-
innehafvarens efterlefvande, för hvilka frukterna af hans å lägenheten nedlagda
arbete och kostnader komme att gå förlorade. Komitén har derför tänkt sig, att
sterbhuset skulle kunna medgifvas rättigheten att öfverlåta besittningsrätten åt
annan, under förutsättning, att domänstyrelsen finner, att den person, hvilken
sålunda komme att blifva åbo, besitter erforderliga personliga förutsättningar.
När försökstiden gått till ända och lägenhetsinnehafvaren visar sig hafva i
enlighet med gifna föreskrifter uppodlat, bebyggt och häfdat lägenheten, är tiden
inne att låta åbon förvärfva en mera definitiv rätt till densamma. Dervid bör
ock till sjelfva lägenheten läggas ett för bete och skogsfångst till husbehofvet
afsedt område, hvilket lämpligen kan tillmätas efter den af markens naturbeskaffenhet
och olika geografiskt läge beroende skala, som föreslagits ifråga om tilldelning af
ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.
233
husbehofsskog vid egostyckning. Den sålunda utökade lägenheten torde i samman¬
hang dermed böra afskiljas från kronoparkens område och bilda en sjelfständig
lägenhet.
Härefter återstår emellertid att afgöra, med hvad slags rätt lägenheten vid
denna slutliga upplåtelse skall till åbon öfverlemnas. Då komitén i detta afseende
föreslår, att jorden icke skall tillfalla innehafvaren med eganderätt utan allenast
med ett slags stadgad besittningsrätt, hufvudsakligen liknande den som gäller ifråga
om allmänna kronohemman, har komitén icke förbisett, att detta kan förefalla
såsom en återgång till ett system, hvarmed lagstiftningen länge sedan brutit, i och
med det att man medgifvit, det kronohemman få skatteköpas, och derigenom uttalat
önskvärdheten af att den stadgade besittningsrätten förvandlas till eganderätt.
Komitén vill emellertid göra gällande, att en sådan återgång i vissa fall kan
vara berättigad. Detta 'är särskildt förhållandet, när man har att befara, att den
enskilde mindre jordbrukaren icke gent emot en kapitalistisk jordspekulation skall
kunna hålla sig qvar på sin jord eller att han gent emot en konkurrerande näring
kommer att försumma sitt jordbruk.
Man kan litet hvarstädes i Europas kulturländer spåra en börjande reaktion
mot de gamla grundsatserna, att det alltid skulle vara önskligare att hafva sjelf-
egande bönder än åbor med ständig besittningsrätt. Den stadgade besittningsrätten
eller såsom den vanligast benämnes det ärftliga arrendet börjar åter vinna terräng
och förekommer på flere håll under varierande namn och former.
Sålunda finnas ständiga besittningsrätter under namn af Erbpacht i åtskilliga
tyska stater. I Mecklenburg fann man 1867 lämpligt att under denna form ut¬
arrendera kronodomäner, hvilka förut varit upplåtna på viss tid, och förändringen
anses hafva ledt till ett godt resultat. I Preussen höjdes kraftiga stämmor till
förmån för det ärftliga arrendet, när det i slutet af förra århundradet gällde att
bestämma, under hvilken form de gårdar skulle upplåtas, som staten för att mot¬
verka de polska nationalitetssträfvandena bildade genom styckning af polska gods.
Man valde dock här en annan besittningsform, i det man bestämde, att nybyggena
skulle upplåtas såsom s. k. räntegods, ett institut, som dock i vissa afseenden är
temligen närbeslägtadt med det ärftliga arrendet.
I Holland kallas det senare beklemregt och har ansetts medföra sådana för¬
delar, att det kommit till användning vid utsläppandet i rörelsen af den jord man
vunnit genom invallnings- och torrläggningsarbetena i Zuidersee. I Italien före¬
kommer institutet under namn af contratto di livello och i Portugal under be¬
nämningen aforamento.
Mest utbredt är det ständiga arrendet i Irland, der det som bekant var en
af arrendatorernas hufvudfordringar, att alla arrenden skulle förvandlas till ständiga
(fixity of tenure), en önskan, hvilken tillmötesgicks genom 1881 års jordlag. Äfven
på flere andra ställen förekomma liknande bildningar.
* 30
234
ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.
Jemväl inom den statsvetenskapliga litteraturen har detta institut varit före¬
mål för liflig diskussion. I hufvudsak tyckes man vara temligen allmänt ense om,
att det har sin förnämsta användning, när staten drifver kolonisation, och att det
då erbjuder flere beaktansvärda fördelar, särskildt den, att staten bättre kan hålla
hand öfver, att dess afsigter med kolonisationen verkligen blifva uppfyllda, och icke
korsas af kapitalistisk spekulation.
Ett erkännande i denna riktning innebäres också i det yttrande, som Kungl.
kammarkollegium den 24 november 1893 afgaf rörande 1892 års jordbrukslägen-
hetskomités förslag till upplåtande af vissa odlingslägenheter å kronomark. Nämnda
yttrande är af följande lydelse:
»Hvad kollegium sålunda anmärkt mot komiténs förslag skulle i viss mån
förebyggas, om lägenheterna upplätes, icke med rätt för innehafvarne att, efter
fullgörandet af vissa byggnads- och odlingsskyldigheter, vinna eganderätt till de¬
samma, utan endast med ständig besittningsrätt, dervid bestämmelserna om besitt¬
ningsrätt till kronobyggen, med undantag för rättigheten att under vissa förut¬
sättningar få lägenheterna omförda från krono till skatte, i det hela skulle kunna
fastställas till efterrättelse. Härigenom skulle dels lägenheterna kunna under längre
tid räddas åt den förste odlaren och hans familj, dels ock en välbehöflig kontroll
utöfvas öfver det sätt, hvarpå åbon byggde äfvensom häfdade jorden.»
Med afseende på de odlingslägenheter, som enligt föregående lagförslag äro
afsedda att genom statens förmedling öfverföras från trävaruindustriens till enskilde
jordbrukares besittning, har komitén föreslagit, att de skulle af staten försäljas med
full eganderätt. Det kan då synas som en inkonseqvens att, när det gäller upp¬
låtande af odlingslägenheter från kronans mark, söka åt staten bibehålla egande-
rätten och låta åbon till jorden förvärfva allenast en stadgad besittningsrätt. Här¬
vid vill komitén emellertid erinra, att det torde finnas mycket större anledning att
fordra särskilda garantier för framtiden, när det är fråga om att afhända kronan
mark i kolonisationsändamål, ty kronan har redan i sådant ändamål tillsläppt allt¬
för mycket jord utan att jorden sedermera verkligen blifvit föremål för ordentligt
jordbruk eller kommit allmogen till godo.
Om komitén sålunda anser, att ifrågavarande odlingslägenheter skola upplåtas
med i det väsentliga sådan besittningsrätt, som gäller beträffande allmänna krono¬
hemman, har komitén likväl funnit nödigt att i detaljerna göra vissa modifikationer.
Under det sålunda beträffande besittningsrättens öfvergång eller öfverlåtande
på annan samt ifråga om kontrollen öfver åbons förvaltning skulle gälla hvad som
finnes stadgadt om allmänna kronohemman, föreslår komitén, att åbons åligganden
med afseende på lägenhetens bebyggande och häfdande skola rätta sig, icke efter
Byggningabalken såsom vid allmänna kronohemman, utan efter de särskilda före¬
skrifter domänstyrelsen vid fastighetens första upplåtelse meddelat. På detta sätt
ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.
235
blifva nemligen åbons pligter betydligt smidigare afpassade efter hvarje lägenhets
särskilda natur och derjemte mera tidsenligt reglerade.
Vidare synes en viss ränta böra åsättas lägenheten att af åbon till kronan
årligen utgöras, ty helt och hållet utan ersättning synes kronan ej böra minska
sina kronoparker, helst i betraktande af de stora skogsvidder den förut så frikostigt
ehuru delvis förgäfves anslagit till odlingens befrämjande. Denna ränta torde lämp¬
ligen kunna bestämmas till två för hundrade af den lägenheten tilldelade skogs¬
markens värde. I så fall utgör räntan dock någon ersättning till kronan, men kan
å andra sidan icke för åbon blifva synnerligen betungande. Emellertid har komitén
ansett, att någon hänsyn jemväl bör tagas till penningevärdets fallande och jordens
sannolika stigande i värde. Komitén har derför tänkt sig, att det jordvärde, efter
hvilket räntan skall beräknas, hvart fyrtionde år skulle kunna undergå ny uppskattning.
Dervid synes likväl blott den ouppodlade delen af lägenheten böra komma i be¬
traktande. Hvad åbon verkligen uppodlat det bör han såsom belöning få behålla
fritt från ränta.
Beträffande lappmarkerna lärer emellertid någon ränta under den första fyrtioårs
perioden icke böra ifrågakomma, ty nybyggaren torde i alla fall få ganska svårt
att till en början här slå sig fram. Sedan fyrtio år gått, bör väl emellertid ny¬
bygget anses hafva kunnat nå en sådan grad af stadga, att ränta kan detsamma
åsättas. Åtminstone synes staten tills vidare böra förbehålla sig rätt att göra detta.
Hvad angår åbons nyttjanderätt till lägenhetens skog, torde denna böra be¬
stämmas på samma sätt som i närmast föregående lagförslag egt rum med afseende på
husbehofsskog till sådan odlingslägenhet, som der omförmäles. Detta system skiljer
sig egentligen blott till formen från hvad för närvarande är stadgadt beträffande
skogen till kronohamman i de sex norra länen.
Hvad slutligen angår skatteköp, är det af det föregående klart, att skatte¬
köpande af lägenhet, hvarom nu är fråga, icke bör tillåtas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer komitén:
1:0 att Kungl. domänstyrelsen berättigas att, der hin¬
der från skogsvårdens synpunkt ej möter, å kronoparkerna i
de sex norra länen till enskilda personer, som derom göra
framställning samt ega god frejd och gjort sig kända för arbet¬
samhet och hederlig vandel, upplåta de till odling och be¬
byggande tj enliga lägenheter, som der kunna vara att tillgå i
närheten af odlad byggd eller kommunikationsled.
2:0 att odlingslägenhet, som upplåtes, skall affattas å
karta, noga beskrifvas och å marken utstakas, hvarjemte Kungl.
domänstyrelsen skall meddela och i upplåtelsehandlingen införa
föreskrifter, huru fastigheten skall uppodlas, bebyggas och häfdas.
236
ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.
3:0 att den, som erhållit dylik odlingslägenhet åt sig
upplåten, må under femton år, mot skyldighet att uppodla, be¬
bygga och häfda lägenheten enligt nämnda föreskrifter, bruka
densamma utan afgäld till kronan och med åtnjutande af frihet
från alla af fastighet utgående utskylder och besvär.
4:0 att med afseende på upplåtelsen under nämnda fem¬
ton år vidare skall gälla:
dels att lägenhetsinnehafvaren skall vara berättigad att å
kronoparken erhålla virke till lägenhetens byggnader och hägna-
der efter utsyning samt efter anvisning bränsle af torr eller
vindfälld skog eller sådan skog, som eljest bör för en god
skogsvård afverkas, äfvensom bete för å lägenheten vinterfödda
kreatur,
dels att, derest lägenhetsinnehafvare, som finnes hafva
väl skött och bebyggt lägenheten, dör, hans sterbhusdelegare
må ega att med Kungl. domänstyrelsens begifvande öfverlåta
lägenheten åt af Kungl. domänstyrelsen godkänd person,
dels att lägenhetsinnehafvare, som blifvit dömd för svårare
brott eller gjort sig skyldig till skogsåverkan eller ovarsamt
handhafvande af eld eller företagit sig annat, som väsentligen
strider mot allmän ordning, eller underlåter att ställa sig till
efterrättelse gifna föreskrifter, skall, derest Kungl. domänstyrel¬
sen det fordrar, efter uppsägning afflytta från lägenheten, näst-
infallande laga fardag.
5:0 att efter utgången af nämnda tid lägenhet, som fin¬
nes hafva blifvit behörigen uppodlad, bebyggd och häfdad, må
tillika med ett område i skogsmark af den omfattning, som
stadgas i 3 § af lagen, innefattande vissa bestämmelser om
egostyckning inom Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands,
Vesterbottens och Norrbottens län afskiljas från kronoparken
och till innehafvaren upplåtas med sådan besittningsrätt, som
tillkommer åbo å allmänt kronohemman, dock med iakttagande:
dels att, om lägenheten icke är belägen inom Lapp¬
marken, densamma skall åsättas en ränta, motsvarande två för
hundrade af den lägenheten tilldelade skogsmarkens värde, hvil¬
ken ränta skall af åbon årligen utgifvas
dels att hvart fyrtionde år efter räntans bestämmande
densamma skall vara underkastad ny uppskattning och beräknas
till två för hundrade af det värde den ouppodlade delen af
lägenheten efter då gällande pris kan ega; skolande efter till-
ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK. 237
ändagåendet af de första fyrtio åren äfven lägenhet inom
Lappmarken kunna åsättas dylik ränta;
dels att med afseende å åbons byggnads- och häfde-
skyldighet skola lända till efterrättelse ofvannämnda af Kungl.
domänstyrelsen vid lägenhetens första upplåtande meddelade
föreskrifter;
dels att lägenhetens skog ej får nyttjas annorledes än
till husbehof; dock att derest genom åbons omtanke skogen
blifvit så sparad, att den efter uthållighetsbruk medgifver af-
verkning till afsalu utan åsidosättande af lägenhetens eget
' behof af virke, " åbon skall vara berättigad att efter anmälan
hos vederbörande jägmästare erhålla utsyning för den afverkning
till afsalu, som anses kunna ega rum;
dels ock att lägenhet ej skall kunna till skatte köpas.
b) Upplåtelser på oafvittrad mark.
Oafvittrad mark förekommer numera endast ofvanför den s. k. odlings-
gränsen. Angående tillkomsten af denna gräns tillåter sig komitén att erinra om följande.
Vid 1867 års riksdag väcktes fråga derom, att en gräns borde bestämmas
emellan den del af Vesterbottens läns lappmarker, i hvilken odling ansåges kunna
med framgång bedrifvas, och lappmarkernas öfra del eller den egentliga fjellbyggden
och att i sammanhang härmed måtte stadgas, bland annat, att nybyggesanläggningar
ofvanom berörda gräns icke finge utan Kungl. Maj:ts särskilda nådiga begifvande tillåtas.
I anledning af denna framställning aflät Riksdagen den 8 maj 1867 en
underdånig skrifvelse, deri Riksdagen tillkännagaf, att Riksdagen stannat i den öfver¬
tygelse, att uppgåendet af en gräns af ifrågavarande beskaffenhet inom Vesterbottens
och Norrbottens lappmarker vore af stor vigt och betydelse ej blott för skyddandet
af lapparnes och nybyggarnes ömsesidiga rättigheter och förebyggandet af tvistig-
heter dem emellan, utan äfven till förekommande af nybyggens anläggande i trakter,
helt och hållet otjenliga för kultur, hvilket missbruk mer än något annat bland
nybyggarne förorsakat hungersnöd och brist, för hvars afhjelpande statens mellan¬
komst så ofta påfordrats; och att Riksdagen, som sålunda funnit den väckta frågan
vara särdeles behjertansvärd, ansett sig böra i underdånighet anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta tillse, om och på hvad sätt en gräns emellan den egentliga fjell¬
byggden och den till odling tjenliga delen af Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker kunde utan allt för stora kostnader provisionellt bestämmas, intill¬
dess genom afvittringen dessa förhållanden blifvit slutligen ordnade.
Genom nådigt bref den 13 december 1867 förordnades i anledning af hvad
sålunda förekommit, att en gränslinia emellan den egentliga fjellbyggden och den
till odling tjenliga delen af Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker skulle i
Upplåtelser
på oafvittrad
mark.
ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.
238
det af Riksdagen antydda ändamål provisionel^ bestämmas; att anläggning af ny¬
byggen ofvanför denna gränslinia tills vidare och intill dess allmän afvittring skett
i de socknar, genom hvilka gränslinien komme att sträcka sig, icke finge af Konungens
befallningshafvande beviljas; att då nybyggen, som redan funnes anlagda ofvanför
den blifvande fjellgränsen, blefve på grund af åsidosatt byggnads- eller odlings-
skyldighet åbolediga, desamma borde till allmänna kronomarken återläggas; samt att
det ofvanför fjellgränsen belägna område, för så vidt det icke redan med behörigt
tillstånd af enskilde innehades, finge upplåtas till renbetesland åt lappar eller andra
renegare.
I Kungl. stadgan om afvittring i Vesterbottens och Norrbottens läns lapp¬
marker den 3 0 maj 1873 ordnades frågan definitivt genom stadgandet i r §, att
vid afvittringen en gräns skulle bestämmas emellan de delar af lappmarken, som
vore tjenliga för odling, och den mark, der nybyggesanläggningar icke vidare finge
tillåtas.
Till denna bestämmelse är genom Kungl. kungörelsen den 13 juli 18S3
gjordt det tillägg, att förslag till ifrågavarande gräns skall, sedan lapparne och den
jordbrukande befolkningen inom socknen blifvit hörde, af afvittringsstyresmannen
ingifvas till Konungens befallningshafvande, som jemte eget yttrande skall insända
förslaget till Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och afgörande.
Ifrågavarande gräns har numera blifvit å marken definitivt bestämd. Det
bör emellertid anmärkas, att äfven ofvanför densamma finnas en del äldre nybyggen.
Af det nu anförda framgår, att den, som vill ifrågasätta nya odlingslägen-
heters upplåtande på kronomarkerna ofvan odlingsgränsen, mötes af två omstän¬
digheter, egnade att ingifva betänkligheter.
Den ena af dessa är att det område, hvarom här är fråga, blifvit efter en
af offentlig myndighet företagen undersökning på platsen i stort sedt från jord-
brukssynpunkt kasseradt.
Den andre betänkligheten består deri, att detta område synes vara erforder¬
ligt till utrymme åt lapparne, derest man öfverhufvud vill, att denna befolkning
skall fortfara att i nomadlifvet finna sin existens.
Om båda dessa synpunkter för närvarande synas utesluta tanken på någon
kolonisation i mera betydande skala, torde man likväl i vissa undantagsfall kunna
ifrågasätta upplåtelse af mark till jordbruksändamål äfven inom dessa trakter.
Man kan nemligen säga, att frågan om hvar odlingsgränsen bör gå kommit
i ett något förändradt läge, der t. ex. jernvägskommunikation uppstått eller mera
betydande grufsamhällen eller industriella anläggningar kommit till stånd. Inom en
viss omkrets från de befolkningscentra, som sålunda bildas, blifva förutsättningarne
särskildt för en lönande boskapsskötsel i hög grad förbättrade. Ett äfven anspråks¬
löst jordbruk i närheten af en dylik folkrikare ort är äfven för den derstädes bo¬
satta befolkningen på flerahanda sätt af stort värde. För lapparne torde det icke
ODLINGSLÄGENHETER Å KRONOMARK.
239
vara synnerligen kännbart att mista betesrätten på dessa områden, hvilka enligt
sakens natur aldrig torde komma att blifva synnerligen afsevärda. Nomadlifvet
och renskötseln komma väl i alla händelser icke att trifvas allt för nära de mera
tätbefolkade industrisamhällena.
Äfven synes det vara ett visst behof för ortsbefolkningen, att nybyggen
komma till stånd längs vissa mindre trafikleder ofvan odlingsgränsen, der landets
ödslighet nu försvårar framkomsten. Inrättandet af dylika för kommunikationerna
nyttiga nybyggen synes alltså böra befordras, dock med tillbörligt tillvaratagande
af lapparnes renbetesrätt.
Komitén har emellertid icke haft tillfälle att djupare intränga i dessa frågor
och vill fördenskull inskränka sig till det uttalandet, att det synes böra tagas i
öfvervägande, om man icke borde äfven i vissa fall ofvanför den nu varande
odlingsgränsen tillåta och befrämja odlingslägenheters upptagande.
240
LÄTTNADER 1 VÄGTUNGAN.
9. Lättnader i afseende å väghållningsbesväret.
I hvad mån
är väghåll-
nings-
besväret
tyngre i Norr¬
land och
Dalarne än i
de öfriga
delame af
riket?
Såsom en af de orsaker, hvilka bidraga till jordbrukets och den jordbrukande
befolkningens tryckta ställning i våra nordligaste landsdelar, har från ett stort antal
håll angifvits, att väghållningsbesväret derstädes skulle vara mer än skäligt tyngande.
Komitén har häraf funnit sig föranledd att undersöka, huru i detta afseende i
verkligheten förhåller sig, i syfte att, om klagomålen ega fog, söka finna utväg att
bereda jordegarne någon lättnad.
Enligt hvad kändt är har Kungl. Kammarkollegium 1902 afgifvit ett under¬
dånigt utlåtande i fråga om revision af Lagen angående väghållningsbesvärets ut¬
görande på landet den 23 oktober 1891. Med ledning af de tabeller, som finnas
bifogade detta utlåtande, har komitén låtit utarbeta följande öfversigt öfver väg¬
skatten i de särskilda väghållningsdistrikten inom Norrland och Dalarna år 1900.
Till jemförelse är i tabellens slut upptaget genomsnittstalen i samma afseende för
hvarje af de särskilda länen inom ifrågavarande område äfvensom för riket i öfrigt.
LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.
24I
Vägbesväret 1900.
|
Vägskatt per vägfyrk
|
Väghållningsdistrikt
1
|
Å vägfyrk med
vägunderhåll
in natura
|
A annan väg¬
fyrk
|
|
öre
|
öre
|
Kopparbergs län.
|
|
|
J Svärdsjö och Envikens socknars ........................................
|
7,2
|
16,7
|
Sundborns sockens ................................................................
|
4
|
15
|
Vika sockens............................................................................
|
|
37
|
Kopparbergs sockens ............................................................
Aspeboda sockens....................................................................
|
26
|
26
|
25
|
25
|
Torsångs sockens....................................................................
|
13
|
38
|
Gustafs sockens ...................................................................
|
3
|
14
|
Stora Tuna och Silf bergs socknars ....................................
|
2
|
15
|
Stora Skedvi tingslags............................................................
|
P"
(
|
34
|
Säters tingslags........................................................................
|
—
|
—
|
Hedemora sockens ................................................................
|
6
|
16
|
Garpenbergs sockens ............................................................
|
—
|
33
|
Husby tingslags ....................................................................
|
6,5
|
20,5
|
Folkare härads ........................................................................
|
18
|
19
|
Gagnefs tingslags....................................................................
|
5
|
35
|
Leksands tingslags ................................................................
|
3
|
13
|
Rättviks och Boda socknars ..............................................
|
18
|
18
|
Ore sockens............................................................................
|
|
__
|
Mora tingslags ........................................................................
|
10
|
22
|
Orsa tingslags ........................................................................
|
9
|
9,8
|
Elfdalens tingslags ...............................................................
|
5
|
10
|
Särna och Iclre tingslags........................................................
|
—
|
51
|
Malungs tingslags..........................................................:.........
|
5
|
15
|
Nås tingslags............................................................................
|
15
|
40
|
Grangärde tingslags................................................................
|
|
17
|
Norrbärke tingslags................................................................
|
6,5
|
14,5
|
Söderbärke bergslags härads ................................................
|
9
|
23
A
' 3i
|
242
LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.
Väghållningsdistrikt
|
Vägskatt per vägfyrk
|
|
Å vägfyrk med
vägunderhåll
in natura
|
Å annan väg- :
fyrk
|
öre
|
öre
|
Gefleborgs län.
|
|
|
Gestriklands Ostra tingslags ................................................
|
2
|
12
|
Gestriklands Vestra tingslags................................................
|
6
|
13
|
Södra Helsinglands Östra tingslags ....................................
|
8
|
21
|
Södra Helsinglands Vestra tingslags....................................
|
4
|
18
|
Enångers tingslags ................................................................
|
17
|
40
|
Forsa ,, ................................................................
|
25
|
47
|
Bergsjö „ ................................................................
|
22,5
|
35,3
|
Delsbo ,, ................................................................
|
17
|
27
|
Ljusdals „ ................................................................
|
11
|
26
|
Arbrå och Järfsö tingslags ....................................................
|
10
|
21
|
Vesternorrlands län.
|
|
|
Njurunda tingslags ................................................................
|
—
|
41
|
Tutia ,, .............................................................
|
22
|
31
|
Torps „ ................................................................
|
19
|
25
|
Selån gers „ ................................................................
|
17
|
38
|
Indals ,, ................................................................
|
17
|
0/
|
Sköns ,, ................................................................
|
—
|
24,6
|
Ljustorps ,, ................................................................
|
8
|
34
|
Säbrå „ ................................................................
|
25
|
50
|
Gudrnundrå „ ................................................................
|
—
|
24
|
Boteå „ ................................................................
|
3
|
16
|
Nora ,, ................................................................
|
15
|
15
|
Sollefteå ,, ................................................................
|
30
|
65
|
Resele ,, ................................................................
|
18
|
46
|
Ramsele ,, ................................................................
|
58
|
100
|
Nordingrå ,, ................................................................
|
13
|
29
|
Nätra ,, ................................................................
|
28
|
45
|
Själevads ,, ................................................................
|
17,2
|
42
|
Arnäs „ ................................................................
|
10
|
25
|
LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.
243
1
,
|
fr
Vägskatt per vägfyrk
|
V äghållningsdistrikt
|
|Å vägfyrk med
vägunderhåll
in natura
|
Å annan väg¬
fyrk
|
|
öre
|
öre
|
.
Jemtlands län.
|
|
|
Ragunda tingslags ......................
|
29
|
66
|
Refsunds ,, ............
|
11,2 5
|
33,2 5
|
Brunflo ,, .............
|
5
|
35
|
j Lits „ ............................................................
|
97,2 9
|
220,4 1
|
Hammerdals ,, ....................................
|
48,2 5
|
132,5 0
|
Sunne „ ...................................
|
—
|
64
|
1 Hallens „ ..........................
|
|
39
|
| Ovikens ,, ....................................................
|
12
|
72
|
Undersåkers ,, .....................................................
|
_
|
77
|
| Oflerdals „ ............................................................
|
11
|
136.4 5
|
Bergs „ ............................................................
|
21
|
118
|
Hackas och Näs tingslags ....................................................
|
41
|
141
|
Rödöns tingslags ....................................................................
|
1
|
86,50
|
1. Svegs „ ....................................../.............................
|
29
|
54
|
Hede „ ....................................................................
|
25
|
72
|
Vesterbottens län.
|
|
|
Nordmalings och Bjurholms tingslag ...............................
|
18
|
21
|
Umeå tingslag.......................................
|
26
|
40
|
Holmö „ .............................
|
87
|
|
Degerfors ,, ..........................................
|
177
|
19S .
|
Bygdeå „ ....................................................................
|
25
|
42
|
Burträsks ,, ................................................
|
20
|
20
|
Skellefteå „ ................................................
|
27
|
47
|
Norsjö och Malå tingslags....................................................j
|
35
|
48
|
Löfångers tingslags ................................................................
|
22
|
22
|
Nysätra ,, ...............................................................
|
12,5
|
38
|
Lycksele sockens tingslags................................................
|
27
|
74.4
|
Örträsks „ ................................................................
|
3
|
10.04
|
Stensele ,, ................................................................|
|
96,8
|
126,8 3
|
244
LÄTTNADER I VAGTUNGAN.
Väghållning sd i strik t
|
Vägskatt per vägfyrk
Å vägfyrk med i ,
1 A annan väg- |
vägunderhåll 1
fyrk
in natura
1
|
öre
|
öre
|
Tärna sockens ................................................................
|
|
|
Sorsele ,, ................................................................
|
33
|
97,4
|
Åsele ,, ................................................................
|
14
|
25
|
Fredrika „ ................................................................
|
50
|
109
|
Dorotea ,, ................................................................
|
35
|
95
|
Vilhelmina „ ................................................................
|
—
|
52
|
Norrbottens län.
|
|
|
Piteå sockens ........................................................................
|
30
|
75
|
Elfsby sockens ........................................................................
|
21,76
|
98,8 0
|
Arvidsjaurs tingslags ............................................................
|
32
|
69,20
|
Arjepluogs „ ...........................................................
|
17
|
28
|
Neder-Luleå „ ............................................................
|
36, i:
|
73,84
|
Öfver-Luleå-Edefors................................................................
|
23,7
|
70
|
Jockmocks sockens ................................................................
|
61,73
|
61
|
Råneå tingslags........................................................................
|
55
|
69
|
Neder-Kalix tingslags ............................................................
|
12
|
48
|
Öfver-Kalix ,, ............................................................
|
33
|
75
|
Gellivare „ ............................................................
|
11,88
|
39,i i
|
Neder Torneå—Karl Gustafs................................................
|
17,5
|
123
|
Öfver Torneå—Hietaniemi....................................................
|
42
|
53
|
I Korpilorabolo—Tärendö ........................................................
|
5
|
120
|
Pajala tingslags...............................................................
|
27
|
75
|
Enontekis „ .........................................................*......
|
|
—
|
Juckasjärvi „ ...............................................................
|
80
|
133
|
Medeltal för Kopparbergs län...........................................
|
8
|
21,4
|
„ „ Gefleborgs „ ...........................................
|
12,2
|
26
|
,, ,, Vesternorrlands ,, ...........................................
|
16,6
|
39,3
|
„ „ Jemtlands „ ...........................................
|
22
|
89,8
|
,, „ Vesterbottens ,, ...........................................
|
37,2
|
56
|
„ „ Norrbottens „ ...........................................
|
29,7
|
71,2
|
„ „ riket i öfrigt „ ...........................................
|
| 5,9
|
21,7
|
LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.
245
Redan ai de i slutet på förestående tabell upptagna medeltal framgår med
all tydlighet, att särskildt de fyra nordligaste länen tyngas af vägbördan i betyd¬
ligt högre grad än det öfriga riket. Dessa medeltal äro emellertid icke tillfyllest.
Då en del väghållningsdistrikt äfven inom dessa fyra län icke hafva större våg¬
tunga än den äfven i södra Sverige normala, måste orsaken till de höga medel¬
talen vara att söka deri, att de återstående distrikten äro i utomordentligt hög
grad betungade i förevarande atseenden. En belysning af den förestående tabellens
siffror från denna synpunkt lemnas i följande öfversigtstabell:
•
Län
|
Antalet väghållningsdistrikt, i hvilka vägbördan (beräknad
efter vägskatten per vägfyrk å annat beskattningsföremål
än jordbruksfastighet med vägunderhåll in natura)
år 1900 uppgick till:
|
'
1
Summa
väghållnings¬
distrikt.
|
Högst samma
belopp som
medeltalet för
riket söder om
Kopparbergs
län.
|
Mer än nämnda
belopp men ej
mer än dubbla
beloppet.
|
Mer än dubbla
beloppet men
ej mer än
tredubbla
beloppet.
|
Mer än tre¬
dubbla beloppet.
|
Kopparbergs ...........
|
1 6
|
IO
|
1
|
|
27
|
I Gefleborgs ...............
|
5
|
4
|
1
|
—
|
10
|
Vesternorrlands.........
|
2
|
10
|
5
|
I
|
18
|
Jemtlands..................
|
—
|
3
|
2
|
10
|
15
|
Vesterbottens............
|
5
|
5
|
3
|
6
|
19
|
Norrbottens ............
|
1
|
2
|
3
|
1 1
|
17
|
Summa
|
29
|
34
|
15
|
OO
<N
|
106
|
För att närmare åskådliggöra innebörden af nämnda siffror må ett par exem¬
pel anföras. Om man uträknar, hvad t. ex. en egare af ett till 10,000 kronor
taxeradt hemman eller en handlande med t. ex. en inkomst af 3,000 kronor
(100 fyrkar) får vidkännas i utgift för väghållningen i ett distrikt, der vägbördan
kan uppskattas till tredubbla beloppet af medeltalet i riket söder om Dalarna, finner
man, att densamma bör beräknas till 65 kronor 10 öre. I det mest betungade
distriktet, Lits tingslag, kan väghållningsbesväret för en dylik hemmansegare och
handlande uppskattas till omkring 220 kronor eller för hemmansegaren 2,2 procent
å fastighetsvärdet.
246
LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.
Orsakerna
till yäghåll-
uingsbesvä-
rets tyngd.
Den föregående statistiken lemnar intet tvifvel öfrigt derom, att det nordligaste
Sverige verkligen tryckes af en vägbörda, som måste anses onaturligt betungande.
Den förnämsta orsaken till detta förhållande är naturligen att söka i vägar-
nes längd i förhållande till de väghållningsskyldiges (vägfyrkarnes) antal. Det är
tydligt, att i ett land med norra Sveriges naturbeskaffenhet, ett land, der de icke
synnerligen omfattande jordbruksbyggderna skiljas från hvarandra genom stora öde
skogsvidder, berg och mossar, vägarnes längd måste blifva afsevärdt större i för¬
hållande till den afkastning distriktet kan lemna och den befolkning det sålunda
förmår föda än i mera sammanhängande jordbrukstrakter. Härtill kommer särskildt
i de två nordligaste länen, att en så väsentlig del af skogsmarken är i kronans
ego och att denna mark enligt gällande väglag påföres allenast fjerdedelen så stort
vägfyrktal som enskild skog. Kronoparkerna, i endast nämnda län uppgående till
omkring 3V2 millioner hektar, bära sålunda skulden för en ansenlig del af våg¬
längden, men bidraga till väghållningen endast efter en betydligt billigare tariff än
den enskilda jorden.
Att särskildt de på senare tider nyanlagda vägarnes längd varit jemförelsevis
betydligt större i de sex nordliga länen än i de öfriga delarne af riket framgår
deraf, att längden af med statsmedel understödda under tioårsperioden 1891 —1900
godkända vägar uppgick till 176,3 nymil i de sex norra länen under det mot¬
svarande siffra för hela den öfriga delen af riket var allenast 165,7 nymil.
Äfven många andra orsaker finnas emellertid, som samverka till att göra
vägbördan särskildt kännbar i norra Sverige. I många delar af det inre landet
förekommer t. ex., att den in natura väghållningsskyldige ibland har sin väglott på
ett onaturligt långt håll från sin gård. I de norrländska elfdalarne, der landsvägen
vanligen går efter vattendraget, men en del af de väghållningsskyldige bo aflägset
på skogarne, förekommer det t. ex., att den väghållningsskyldige får fortskaffa sig
5 —10 mil för att komma till sitt vägstycke, och ofta saknas kanske på största
delen af detta afstånd farbar väg, hvadan det blir nästan omöjligt för den väghåll¬
ningsskyldige att med egna dragare och redskap ombesörja vägunderhållet. Vidare
är det i vissa trakter stor brist på lämpliga väglagningsämnen och dessa måste
hemtas långväga ifrån. Särskildt i den del af Jemtland, som hvilar på kalkgrund,
är klagan häröfver ofta förspord. En annan olägenhet är de större vattendragens
afsevärda bredd, som nödvändiggör dyrbara broanläggningar eller icke mindre kost¬
sam färjhållning. Till vägarnes snabba slitning bidrager det allmänna bruket att
städse begagna enbetsåkdon samt den i anseende till jernvägsnätets ringa utsträck¬
ning ännu i stor omfattning nödvändiga forkörningen. Slutligen bör erinras, att
vid sidan af de allmänna vägarne, äfven en hel del enskilda utfartsvägar erfordras
och att dessa af liknande orsaker, som anförts ifråga om de allmänna vägarne,
blifva i förhållande till den nytta de medföra proportionsvis längre och dyrbarare
än dylika vägar i södra Sverige.
LÄTTNADER I VÄGTUNGAN. 247
Efter denna på uppgifter hufvudsakligen från de särskilda vägstyrelserna grun¬
dade undersökning angående orsakerna till väghållningsbesvärets dryghet i våra
nordliga landsändar, torde det vara på sin plats att tillse, huruvida denna börda
kan väntas under den närmaste framtiden blifva i någon väsentlig grad ökad genom
nya väganläggningar.
Den med Norrlands förhållanden förtrogne lärer icke kunna hysa någon
tvekan derom, att icke denna landsdel ännu i stor utsträckning behöfver nya vägar.
Det är allmänt bekant, att hemmanen och byame i skogsbyggderna ofta äro all¬
deles i saknad af brutna vägar för sommartrafik. Önskvärdheten af nya vägars
anläggning framhålles jemväl med liflighet i ett afsevärdt antal af de svar, hvilka
inkommit från byggderna på åtskilliga af komiténs frågor, och bekräftas af utlåtan¬
den, som från vissa af Konungens befallningshafvande i de nordligaste länen till
komitén afgifvits.
Sålunda uppgå enligt meddelande från Konungens befallningshafvande i Norr¬
bottens län de i nämnda län ifrågasatta nya vägarne till omkring ioo mil. I Vester-
bottens län hafva utslag meddelats om anläggning af nya vägar till en längd af
vid pass 3 3 mil, hvarjemte undersökning egt rum, pågår eller bestämts skola ske
beträffande vägar till en sammanlagd längd af omkring 6o—-70 mil. Äfven inom
Jemtlands län synas likaledes ett stort antal väganläggningar vara ifrågasatta, och
Konungens befallningshafvande i nämnda län meddelar, att en mängd ansökningar
om vägundersökning med bidrag af statsmedel under de sista åren af brist på medel
eller af andra skäl icke kunnat bifallas, ehuru om flertalet föreslagna vägar gällt,
att deras genomförande varit af synnerligt behof för vederbörande orter.
Af den föregående redogörelsen torde med tydlighet framgå, att vägbördan
i norra Sverige drabbar befolkningen ojemförligt mycket hårdare än i de södra
delarne af riket. Det kan derför icke synas annat än rättvist, att man, så vidt
möjligt, söker finna utvägar för att inom den förra delen af landet något under¬
lätta denna hårda tunga.
Dervid framställer sig till en början såsom en omständighet värd beaktande,
att inom de nordliga delarne af landet vägar såväl anlagts, som kunna komma att
anläggas, hvilka hafva en helt annan betydelse än den lokala, och beträffande hvilka
den nuvarande väglagens grundsats, att i regel hvarje härad skall, frånsedt det
normala statsbidraget, ansvara för sina egna vägar, icke med billighet kan upprätt¬
hållas. Den första åtgärden blir sålunda att tillse, hvilka vägar, som kunna hän¬
föras under denna klass af vägar med högre allmännyttighet och hvilkas byggande
och underhåll på statens bekostnad alltså kan ifrågasättas.
I detta afseende märkas först vägar, hvilka erfordras såsom en länk i rikets
försvarsanordningar och som särskildt för detta ändamål anläggas, eller s. k. militär-
vägar. Att ålägga ortsbefolkningen att bygga och underhålla sådana vägar, hvaraf
de ega endast obetydlig nytta, är uppenbarligen föga rättvist. Då dylika väg-
Kommer väg¬
tungan att
afsevärdt
ökas genom
nya vägan¬
läggningar?
Yissa vägar
böra byggas
och under¬
hållas af
staten.
248
LÄTTNADER X VÄGTUNGAN.
anläggningar hädanefter ega ruin, hvilket väl sannolikt ej så sällan kommer att blifva
förhållandet, torde alltså såväl anläggandet som underhållet böra betraktas uteslutande
såsom en statsangelägenhet.
Den väg, som för närvarande benämnes »militärvägen genom det inre Norr¬
land» eller den väg, som från Östersund leder till Boden, är endast delvis af den
beskaffenhet, att den kan hänföras under hvad i det föregående afsetts med ut¬
trycket militärväg. Af den omkring 60 mil långa vägen har största delen till¬
kommit på ortens initiativ och för att tillgodose lokala behof. Denna del är byggd
på öfligt sätt af de väghållningsskyldige med statsanslag samt underhålles af de
förra. Beträffande åter de sträckor af vägen, som ligga emellan Ruskträsk i Vester-
bottens län och Gallijaur vid länsgränsen mot Norrbottens län samt emellan Glom-
mersträsk och Visträsk i Norrbottens län tillsammans 16,18 nymil råder deremot
det egendomliga förhållande, att vägen här byggts uteslutande med statsmedel, men
underhålles af de väghållningsskyldige. Rörande anledningen härtill inhemtas till
en början af Kungl. propositionen till 1891 års riksdag rörande väganläggning
mellan Visträsk och Glommersträsk, att Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län i underdånig skrifvelse den 10 november 1890 anföit bland annat följande.
Inom länet hade behofvet af utfartsvägar till kusten från de jemförelsevis tätare
befolkade dalgångarne omkring länets hufvudfloder blifvit nödtorftigt tillgodosedt.
Behofvet af förbindelser tvärs öfver land eller s. k. tvärvägar emellan de bebyggda
orterna inom länet hade deremot länge gjort sig gällande, men bristen på till¬
räckliga medel och på bofast befolkning på de stora skogstrakter, som utgjorde
vattendelare emellan floderna och vanligen utgjordes af kronans marker, hade hit¬
tills ställt oöfvervinnerliga hinder för åvägabringande af dessa saknade vägar. På
grund häraf hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att den vig-
tigaste delen af den mest behöfliga tvärvägen, nemligen en landsväg från Visträsk
till Glommersträsk måtte af staten bringas till utförande genom anvisande af nödigt
anslag till dess anläggning och jemväl till dess underhåll, intilldess detta senare
framdeles kunde varda på vederbörande väghållningsskyldige fördeladt.
Till stöd för ansökningen åberopades jemväl vägens betydelse för rikets
försvar. Denna synpunkt framhölls under ärendets vidare handläggning med syn¬
nerlig kraft af chefen för Generalstaben. Vid frågans behandling i statsrådet hem¬
ställde departementschefen under åberopande af befolkningens fåtalighet och oförmåga
att bära kostnaderna samt vägens stora betydelse, särskildt dess vigt i strategiskt
afseende och för staten såsom den störste jordegaren i dessa trakter, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgifva, att från anvisade medel till vägbygg¬
nader anslag till ifrågavarande väganläggning finge anvisas utan iakttagande af det
för vägbyggnadsfondens anlitande i allmänhet stadgade villkor, att statsbidraget icke
finge utgå med högre belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen beräk¬
nade kostnaden. I enlighet med denna hemställan afläts proposition till Riksdagen.
LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.
249
I fråga om underhållet, hvarom vidare utredning ansågs erforderlig, gjordes i
nämnda proposition ingen hemställan. Propositionen bifölls af Riksdagen med
villkor, att all för vägen behöflig, enskilde tillhörig eller af enskilde brukad jord
lemnades utan ersättning. I sin undSrdåniga skrifvelse i ämnet anförde emellertid
Riksdagen, att den ansåge sig icke böra lemna oanmärkt, att en vägförbindelse
mellan omförmälda båda orter säkerligen blefve till icke ringa gagn för de trakter,
vägen komme att genomgå och att det med hänsyn härtill syntes, som om de
vägbyggnadsskyldiges i orten fullständiga frikallelse från hvarje bidrag till vägens
byggande och dennas anläggning endast med statsmedel skulle från det allmännas
sida innebära en större uppoffring än förhållandena med skäl kräfde. Att såsom,
oeftergifligt villkor för vägens anläggning fordra de närboendes deltagande i kost¬
naderna syntes Riksdagen å andra sidan icke heller lämpligen kunna ifrågakomma,
då här utan tvifvel förelåge ett särskildt undantagsförhållande. Riksdagen ansåge
sig derför böra inskränka sig till det uttalande, att för de delar af väganläggningen,
med afseende å hvilka anspråk på befolkningens deltagande i arbetet med fog kunde
göras, sådant deltagande bestämdt påfordrades, äfven om detta deltagande icke kunde
ega rum i samma utsträckning som eljest. Men då frågan om vidden af invånar-
nes i orten deltagande i vägarbetet icke kunde lämpligen pröfvas af någon annan
än Kungl. Maj:t, hade Riksdagen funnit sig endast böra framhålla sin nämnda upp¬
fattning. Beträffande vägens framtida underhåll ansåg Riksdagen, att ortens in¬
vånare ovillkorligen borde vidkännas vinterväghållet. I fråga om det öfriga under¬
hållet hyste Riksdagen den förväntan, att frågan härom, så snart ske kunde, ord¬
nades och att de väghållningsskyldige dervid icke befriades från skyldigheten att
deltaga i underhållet.
Af hvad sålunda anförts framgår, att vägsträckan Visträsk—Glommersträsk
icke tillkommit i uteslutande militärt syfte utan *att densamma äfven påkallats på
grund af dess nytta för ortsbefolkningen. Enahanda synes förhållandet vara med
sträckan emellan Gallijaur och Ruskträsk, om hvilken vägs anläggning på statens
bekostnad proposition gjordes till 1894 års riksdag.
Vid nu nämnda förhållanden finner komitén det vara något tvifvelaktigt,
huruvida komitén bör hänföra dessa vägsträckor till hvad ofvan kallats militärvägar
och om komitén alltså bör hemställa, att staten öfvertager det framtida underhållet
af dessa sträckor. Fäster man sig endast vid hvad som förekommit vid behand¬
lingen af frågan om vägens anläggning, skulle en sådan hemställan ega ringa fog,
ty af handlingarne synes otvetydigt framgå, att dessa vägar verkligen äro af nytta
för ortsbefolkningen. Men enligt hvad till komitén inberättats vill det synas, som
om i verkligheten denna nytta icke skulle vara tillfinnandes. Det säges, att dessa
vägar ytterst sällan användas af befolkningen, hvilkas färder vanligen ske efter de
gamla vägarne i floddalarne, under det något behof af trafik från floddal till flod¬
dal medelst tvärvägarne ännu knappast existerar. Vägarnes betydelse har derför i
* 32
250
LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.
Statsbidraget
till vägbygg¬
nader bör
utgå efter
verkliga
kostnaden.
verkligheten blifvit så godt som uteslutande militär. Vid sådant förhållande finner
sig komitén böra tillstyrka, att dessa vägsträckor i afseende på underhållet betraktas
såsom militärväg' och att staten alltså, likasom den byggt vägarne, hädanefter be¬
strider deras underhåll.
En annan klass af vägar, beträffande hvilka det kan ifrågasättas, huruvida
icke byggnads- och underhållsskyldigheten bör öfverflyttas till statsverket äro sådana,
som öfver större fjell- och skogstrakter med hvarandra förena isolerade byggder.
Att en jordbruksbyggd bör utan större statsbidrag än det normala ansvara för sina
egna vägar, är utan tvifvel en riktig grundsats, men, der jordbruksbyggderna äro
från hvarandra skilda genom större ödemarker, synes med skäl kunna anses, att dessa
byggders förenande genom vägar, hvarigenom landets lämplighet för bebyggande ökas
och dess framtida utveckling befrämjas, är en riksangelägenhet, som, åtminstone till
dess odlingen längre framskridit, bör med statsmedel bestridas. Till denna grupp
af vägar höra i första rummet åtskilliga af de s. k. mellanriksvägarne, hvilka delvis
löpa genom öde trakter. Beträffande dessa vägar tillkommer emellertid ytterligare
den synpunkten, att den internationella samfärdseln är ett samhällsbehof, hvars
betydelse sträcker sig vida öfver de lokala intressenas område, hvadan dessa väg-
anläggningar böra af staten befrämjas på ett kraftigare sätt än som kan ske, derest de
samma behandlas i likhet med vanliga vägar och sålunda komma att förorsaka de redan
förut öfver höfvan betungade väghållningsskyldige afsevärda kostnader. Men äfven
åtskilliga andra behöfliga fjell- och skogsvägar hafva utan tvifvel den karakter, att
de af ofvan anförda skäl böra anläggas af staten och af staten helt eller delvis
underhållas, så länge befolkningen ännu icke vunnit tillräcklig bärkraft för att kunna
ensam bestrida kostnaden härför. Redan nu torde finnas en och annan dylik väg,
hvilkens anläggande af anförda anledning bekostats af staten, men som underhålles
af de väghållningsskyldige. Huruvida man beträffande sådana redan färdiga vägar
bör medgifva, att i verkligt trängande fall underhållet öfverflyttas från de väghåll¬
ningsskyldige till staten, är en fråga, som torde böra lemnas öppen och bero på
pröfning i hvarje särskildt fall af den direkta nytta de väghållningsskyldige i orten
hafva af vägen, vägbördans tyngd i distriktet och andra dermed sammanhängande
omständigheter.
Enligt Kungl. kungörelsen angående villkoren för erhållande af understöd
från de af Riksdagen anvisade anslag till väganläggningar och vägförbättringar
m. m. den 29 mars 1899 må anslag för väganläggningar och vägförbättringar af
Kungl. Maj:t bestämmas till högst två tredjedelar af den beräknade kostnaden enligt
den fastställda arbetsplanen. Understiger sedan den verkliga kostnaden den beräknade,
minskas anslaget med så stor del af besparingen, som det beviljade anslaget utgjort
af den beräknade kostnadssumman. Från många håll inom norra Sverige klagas
emellertid öfver, att den verkliga anläggningskostnaden ofta vida öfverstigit den
LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.
351
beräknade, och att de väghållningsskyldige sålunda faktiskt kommit att få vidkännas
betydligt mera än en tredjedel af kostnaden för nya vägars anläggning.
Enligt en statistik, som för komiténs räkning utarbetats af tjensteman i
Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ställde sig med afseende på de af stats¬
medel understödda vägarbeten, som godkänts 1891 —1900, förhållandena på
följande sätt.
Län
|
Beräknad kostnad.
|
Verklig kostnad.
|
Det belopp, hvarmed
verkliga kostnaden
öfverskjutit den
beräknade.
|
Kopparbergs ................
|
29 3,16 5
|
324,383: 04
|
31,218:04
|
Gefleborgs ................
|
CO
so
4/-\
|
175)459: 85
|
29,801:85
|
Vesternorrlands ..............
|
742,270
|
1,057,918: 72
|
315,648:72
|
Jemtlands ...................
|
954,985
|
1,25 5)776: 90
|
300,791:9°
|
Vesterbottens.................
|
973)9 12
|
1,234,052: 98
|
. 260,140:98
|
Norrbottens...................
|
1,160,223
|
i,473)5 55: 44
|
313) 3 32:44
|
Summa
|
4,270,213
|
5,521,146: 93
|
1,250,933:93
|
Orsaken till denna divergens mellan den beräknade och den verkliga kostnaden
torde till en del -vara att söka deri, att kostnadsförslagen i allmänhet uppgöras
lång tid, ofta flere år förr, än vägföretagen bringas till utförande, samt att arbets¬
prisen och kostnaden för nödiga materialier under tiden stegrats. Att kostnaden
öfverstigit den beräknade, torde deremot icke i allmänhet kunna läggas de väg¬
hållningsskyldige till last.
Då det emellertid tydligen är författningens afsigt, att staten skall med två
tredjedelar af kostnaden bidraga till nya vägars anläggande, och orsakerna till
stadgandets formulering sålunda, att statsbidraget skall uppskattas efter den i arbets¬
planen beräknade kostnaden, väl endast tillkommit i syfte att underlätta kontrollen
och motverka slöseri vid utförandet, synes det icke kunna anses annat än lämpligt
och konseqvent att, om verkliga kostnaden öfverstiger den beräknade, låta staten
bidraga med två tredjedelar af öfverskottet, allenast man kan på annat sätt sörja
för att ingen vid arbetets utförande uppkommen onödig eller oskälig kostnad dervid
tages med i beräkningen.
Ett annat sätt att lätta vägbördan särskildt för de mest betungade distrikten
innebäres i det i Riksdagen väckta, af Kungl. kammarkollegium i dess ofvanberörda vägunder-
utlåtande (sid. 90 och följ.) omförmälda förslaget, att man skulle lemna särskildt ^ud^betun-
statsbidrag till de distrikt, der bördan är mest tryckande. Efter den behandling gade distrikt.
Högre väg-
fyrk å staten
eller menig¬
het tillhöriga
allmännings-
skogar.
252 LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.
Kungl. kammarkollegium egnat detta, af kollegium tillstyrkta förslag återstår för
komitén intet annat än att under hänvisning till nämnda utlåtande såsom sin mening
uttala, att beträffande särskildt norra Sverige den sålunda föreslagna utvägen att
bispringa de af vägtungan mest besvärade orterna synes vara en af de närmast till
hands liggande.
En af de direkta anledningarne till vägbördans tyngd särskildt i de två
nordligaste länen är, såsom i det föregående anförts, storleken och mängden af
der befintliga kronoparker, hvilka enligt 59 § Väglagen äro påförda allenast fjerde-
delen så stort fyrktal i förhållande till taxeringsvärdet som annan jordbruksfastighet
och följaktligen endast föga bidraga till vägskatten. Att staten för dessa skogar,
hvilka ju vid afvittringarne afsatts af de jemförelsevis mera aflägset belägna och
för odling olämpliga områdena och hvilkas tillgodogörande mera beror af flottleder
än landsvägskommunikationer skulle utgöra vägskatt till fullt samma belopp, som
annan jordbruksfastighet, torde väl icke böra påfordras, helst staten på åtskilliga
andra sätt än genom vägskatt bidrager till kostnaden för vägars byggande och
underhåll, men att skillnaden i förevarande afseende mellan en kronopark och t. ex.
ett enskildt skogshemman, hvars värde beror så godt som uteslutande på skogs-
tillgången, skall vara så stor som enligt nu gällande bestämmelser, synes deremot
mindre lämpligt och rättvist.
I den kungliga proposition angående antagande af ny väglag, som afläts till
1889 års riksdag, föreslog Kungl. Maj:t också en dubbelt så stor vägfyrk för
ifrågavarande skogar som den sedermera i väglagen upptagna, i det att för staten
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar en vägfyrk föreslogs skola åsättas för
hvarje tvåhundra kronor af taxeringsvärdet. Det särskilda utskott vid nämnda riks¬
dag, som behandlade propositionen, fann sig emellertid böra ifrågasätta en billigare
beräkningsgrund i förevarande hänseende och anförde till stöd härför:
»Utskottet har nemligen i fråga om statens allmänningsskogar, särskildt inom
de nordligare orterna, från domänstyrelsen erhållit upplysning, huru som vägan-
läggningar i egentlig mening icke äro i afsevärd mån erforderliga för utdrifning af
skogsprodukter i dessa orter, hvarest vintervägarne äfvensom vattendragen, veder¬
börligen upprensade, bilda naturliga utfartsvägar. För vattendragens flottbargörandé
hafva derför ock utförts betydande arbeten, hvilka varit förenade med ansenligå
kostnader för staten. Sålunda hafva endast inom Norrbottens län de kostnader,
statens skogsförvaltning fått vidkännas för åstadkommande af nödiga kommunika¬
tionsmedel, under de senaste fem åren uppgått till 112,000 kronor årligen.
Härtill skulle nu ytterligare komma bidrag till nybyggande och underhåll af
allmänna vägar, hvilket bidrag enligt den af Kungl. Maj:t föreslagna beräknings¬
grund för fyrktalets åsättande skulle komma att uppgå minst till omkring 80,000
kronor och möjligen bestiga sig till 100,000 kronor eller derutöfver. Att skogs-
LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.
253
förvaltningen härigenom skulle blifva hårdare betungad än skäligt är, torde vara
uppenbart.»
Dessa skäl, som synas hafva varit bestämmande för det slutligen antagna
lagförslagets föreskrifter i denna del, förefalla dock komitén icke numera ega fullt
samma giltighet som förut. Statens skogar lemna nemligen för närvarande väsentligt
större inkomst, hvadan ett i viss mån ökadt deltagande i vägbesväret ej nu kan
anses för densamma betungande.
Det måste särdeles vid sådant förhållande för de skattdragande framställa
sig såsom en orättvisa, att vägtungan i ett distrikt skall blifva så väsentligt mycket
kännbarare än i ett annat derför, att kronan är stor jordegare i det förra, men ej
i det senare. I södra Sverige, der kronoparkerna icke äro så afsevärda, framträda
dessa oegentligheter ej så skarpt. Men i norra Sverige, der kronoparkerna ega en
så betydande omfattning, kunna de icke underlåta att falla i ögonen.
Komitén anser derför, att det vore lämpligt, om statens skyldighet i före¬
varande afseende utsträcktes så långt som i ofvan nämnda kungl. proposition före¬
slagits. Att gå längre torde icke vara af nöden och utan orättvisa kunna under¬
låtas i betraktande af statens öfriga uppoffringar för vägväsendet. Den hjelp, som
åtskilliga vägdistrikt härigenom erhålla, kommer i alla händelser att blifva beaktansvärd.
För år 1902 betalades för kronoparkerna i de sex norra länen i vägskatt 89,273
kronor 79 öre, och ytterligare ungefär detta belopp komme alltså efter den före¬
slagna nya beräkningsgrunden att i form af vägskatt från staten sammanlagdt till¬
falla de väghållningsdistrikt, der kronopark er finnas.
Utsträckes på detta sätt statsskogarnes deltagande i vägbesväret fordrar konse-
qvensen, att en liknande utsträckning göres äfven beträffande de nu med stats-
skogarne likställda, menighet tillhöriga allmänningsskogarne.
Slutligen vill komitén anmärka, hurusom åtskillig lättnad i väghållnings-
besväret kommer att beredas särskildt skogsbyggdens väghållningsdistrikt, derest, på
sätt komitén här nedan hemställt, en del af sågverksbolagens inkomst kommer att
beskattas inom de socknar, der råvaran hemtas, samt dessa socknar alltså tillföras
nya beskattningsföremål, hvilka jemväl äro skyldiga att deltaga i väghållnings-
besväret.
Jemväl åtskilliga andra förslag i afseende å ändrade bestämmelser om väg¬
hållningen hafva, på sätt af Kungl. kammarkollegii ofvanberörda utlåtande framgår,
under den senaste tiden blifvit framställda. Så har föreslagits en ökning af det i
6 o § Väglagen omförmälda statsbidraget till vägunderhållet från en tiondedel till
en femtedel af den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad. Vidare har
ifrågasatts en sådan ändring i 59 § Väglagen, att »annan fastighet» skulle likställas
med jordbruksfastighet och följaktigen påföras — i stället för en vägfyrk för hvarje
fyra hundra kronor af taxeringsvärdet — en vägfyrk för hvarje etthundra kronor
af nämnda värde. Slutligen har hemställts, att 6 § Väglagen skulle undergå sådan
Andra lätt¬
nader.
254
LÄTTNADER I VÄGTUNGAN.
förändring, att inkomst af kanal, jernväg och annan farväg, af skeppsrederi och sjö¬
fart samt genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän eller
enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, lif¬
ränta och undantagsförmån skulle lika med annan inkomst deltaga i väghållnings-
besväret.
Utan att våga uttala någon bestämd mening i afseende å de sålunda ifråga¬
satta nya bestämmelsernas lämplighet har komitén här endast velat erinra, att genom
ett antagande af dessa förslag, om de befinnas välgrundade, naturligen åtskillig
lättnad skulle beredas äfven de norrländska jordbrukarne i deras väghållningsbesvär.
På grund af hvad sålunda anförts får komitén med hänsyn till förhållandena
särskildt i de norra delarne af riket hemställa:
1:0) att s. k. militärvägar måtte icke blott byggas utan
äfven underhållas af statsverket;
2:0) att s. k. mellanriksvägar samt vägar, som till afse-
värd längd sträcka sig öfver öde fjell och skogar måtte i vid¬
sträcktare mån än nu är fallet byggas af staten samt i de fall,
att de utförts på statsverkets bekostnad, i mån af behof äfven
underhållas af detsamma;
3:0) att i villkoren för statsbidrag till vägbyggnader
måtte göras det tillägg, att, då den verkliga kostnaden öfver-
skjutit den beräknade, jemväl två tredjedelar af det Över¬
skjutande kostnadsbeloppet må kunna af statsmedel anvisas;
4:0) att till väghållningsdistrikt, som äro synnerligen
hårdt betungade i följd af vägarnes stora längd och gles be¬
folkning eller på grund af stor genomfartstrafik till andra orter,
särskildt statsunderstöd måtte efter pröfning för hvarje fall
kunna beviljas; samt
5:0) att staten eller menighet tillhöriga allmännings-
skogar påföras en vägfyrk för hvarje två hundra kronor af
taxeringsvärdet.
SKOGSBESKATTNING.
255
10. Nya grunder lör skogsbeskattningen.
I det föregående har komitén framhållit, hurusom en lättnad eller utjemning
af vägbållningsbesväret på landet inom stora delar af Norrland och Dalarne är af
behofvet synnerligen påkallad. Tager man i beräkning ej blott detta besvär, som
i hvad det utgår kontant grundar sig å allmänna bevillningstaxeringarna, utan äfven
de af landsting och kommuner debiterade utskylder, torde man finna, att de efter
allmänna bevillningen utgående utlagor numera inom vissa kommuner, särskildt
inom de egentliga skogssocknarna, nått en sådan höjd, att svårighet uppstått för
kommunerna att på den direkta beskattningens väg täcka de växande skattebehofven,
och att derjemte fara är förhanden, att redan under nuvarande skatteförhållanden i
icke få fall gränsen för de skattskyldiges skatteförmåga nåtts eller till och med
öfverskridits. Skattetrycket torde också, såsom jemväl framgår af den utaf komiten
från orterna anskaffade utredningen, i vissa trakter utgöra en bidragande orsak till
hemmanens öfvergång från de i skatteafseende mindre bärkraftiga och till inkomst
af jordbruk närmast hänvisade enskilda hemmansegarne till de ekonomiskt bättre
situerade sågverksbolagen.
Granskar man de officiella uppgifterna rörande kommunernas finanser finner
man, att — om man undantager Dalarne, der fyrktalssättning i allmänhet icke är
genomförd — vid jemförelse mellan rikets samtliga kommuner med i mantal satt
jord och landskommunerna i Norrland sistnämnda kommuner intaga ett synnerligen
ogynnsamt läge i kommunalt beskattningsafseende. Medan således år 1901 i 459
stycken af 2,338 utaf rikets landskommuner eller i ungefär 20 procent af hela
antalet utdebiterades mellan 76 och 100 öre per fyrk för i mantal satt jord samt
i 237 kommuner eller 10 procent öfver 100 öre per fyrk, utdebiterades i 53
kommuner i Norrland eller i 24,7 procent af Norrlands 214 landskommuner
mellan 76 och 100 öre per fyrk för dylik jord samt i 62 kommuner eller i 29
procent af kommunerna öfver 100 öre pr fyrk. Kommunalutskylderna uppgingo
alltså i nära 54 procent af de norrländska landskommunerna till öfver 75 öre per
fyrk för i mantal satt jord, under det att en motsvarande debitering i rikets samtliga
omförmälda landskommuner egde rum i allenast 30 procent af samma kommuner.
I det i förevarande afseende sämst lottade af de norrländska länen eller Jemtlands
256
SKOGSBESKATTNING.
län utgingo i ända till 66 procent af samtliga landskommuner kommunalutskyl-
derna för den i mantal satta jorden med öfver 75 öre per fyrk och i en hvar
af 26 kommuner eller i 44 procent af länets samtliga socknar utdebiterades öfver
100 öre per fyrk. Dervid är att märka, att de egentliga skogssocknarna i all¬
mänhet varit de af kommunalutskylder hårdast betungade. De högsta kommunal-
skattetalen i Jernhand återfinnas också såsom regel i socknarna inom Hammerdals,
Lits, Offerdals, Hallens, Bergs, Svegs och Hede tingslag. Inom Hammerdals tings¬
lags skogrika socknar utdebiterades således i en hvar socken öfver 100 öre per
fyrk och medeltalet närmade sig 160 öre per fyrk.
Ensamt de nu lemnade siffrorna torde mana till en allvarlig undersökning,
huruvida icke skatteförhållandena skulle kunna på ett för kommuner och skatt¬
skyldige mera tillfredsställande sätt än nu är fallet ordnas. Denna maning torde
derjemte framträda ännu kraftigare, om man iakttager den stegring i skattebördorna,
som, enligt hvad följande från den officiella statistiken hemtade siffror utvisa, tyd¬
ligen gör sig gällande.
Den i mantal satta jorden påfördes kommunalutskylder per fyrk
År
|
inom rikets samtliga lands¬
kommuner med undantag af
socknarna inom Kopparbergs län
|
inom landskommunerna i södra
och mellersta Sverige.
|
inom
|
andskommunerna i
Norrland
|
enligt följande afrundade procenttal
|
högst 75
öre
|
76—100
öre
|
öfver 100
öre
|
högst 75
öre
|
76 —100
öre
|
öfver 100
öre
|
högst 75
öre
|
76 —100
öre
|
öfver 100
öre
|
%
|
%
|
%
|
%
|
%
|
%
|
%
|
%
|
%
|
1891
|
00
|
9
|
4
|
88,5
|
8
|
3>5
|
73
|
15
|
12
|
OO
NO
|
80
|
14
|
6
|
83
|
*3
|
4
|
57
|
25
|
00
HH
|
1899
|
75
|
17
|
8
|
77
|
16
|
7
|
51
|
28
|
1
2 I
|
1901
|
, 70
|
20
|
10
|
73
|
19
|
8
|
46
|
25
|
29
|
Till dessa för Norrland ogynnsamma skatteförhållanden, som naturligen be¬
röra ej blott den i mantal satta jorden utan äfven annan fastighet och öfriga
beskattningsföremål, torde utan tvifvel nu rådande anordning för skogsbeskattningen
afsevärdt bidraga. Behofvet af en reform i detta afseende, hvilket behof af an¬
ledning, som här nedan närmare skall angifvas, torde bekräftas af rådande skatte¬
förhållanden i de egentliga skogssocknarna, har med styrka framhållits, allt sedan
praktisk erfarenhet af vår nuvarande bevillningslagstiftning ernåtts och skogens
värde vunnit fullt beaktande. På grund af gällande skattebestämmelser och den
SKOGSBESKATTNJNG.
2 57
praxis, som i allmänhet af taxeringsmyndigheterna följes, erhålla nemligen skogs-
kommunerna i verkligheten icke på långt när det bidrag för täckande af sina
skattebehof, söm rätteligen synes böra dem tillkomma från den för kommunerna
naturligaste skattekällan eller skogen.
Vid fastställandet af fastighets taxeringsvärde bör enligt bevillningsförord-
ningens stadganden hänsyn visserligen tagas till växande skog och inkomst af
skogen genom fastighetsbeskattningen således komma kommunerna i skatteafseende
till godo. Erfarenheten har dock visat, att detta långt ifrån alltid är förhållandet.
Utom i svårigheten att taxera växande skog har hinder för full tillämpning af
nyssnämnda stadgande jemväl på grund af de talrika fall, då afverkningsrätt till
skogen varit upplåten, mött i den lätt förklarliga obenägenheten att belasta hem¬
manets egare, hvilken kanske icke haft någon som helst inkomst af upplåtelsen,
med utskylder för skogen. Härtill kommer, att på grund af bevillningsförordnin-
gens stadganden om beskattningsorten all förädlingsvinst vid trävarurörelse, deri
äfven inbegripen den vinst, som uppstår genom sjelfva afverkningen i skogssocknen,
upptages till beskattning i förädlingsort eller ort, hvarifrån trävarurörelse administreras.
Vidare vill komitén i detta sammanhang påpeka, att, om ock vid beräkning
af vinst för förädling af virke från egna, med eganderätt innehafda hemman afdrag
för trädens värde å rot må ske, sådan afdragsrätt icke ovillkorligen borde få
förekomma vid förädling af virke från skogar, som med afverkningsrätt blifvit på
viss tid upplåtna. I dylika fall synes det komitén med bevillningsförordningens
stadganden om inkomsttaxering bäst öfverensstämmande, att den vinst, som efter
amortering af köpeskillingen för afverkningsrätt uppstår, beskattas genom inkomst-
bevillning. Enligt hvad komitén har sig bekant, lärer emellertid i Norrland och
Dalarne, med eller utan stöd af bevillningsförordningens stadganden, den praxis i
nämnda fall följas, att afdrag under alla förhållanden eger rum för trädens värde
å rot.
På grund af nu omförmälda stadganden och praxis i taxeringsärenden torde
i icke ringa omfattning inkomst från skogen undgå beskattning eller åtminstone
undandragas skattskyldighet i skogssocknarna. Redan den uppdelning af fastighets-
inkomst, som, i händelse afverkningsrätt till skogen blifvit upplåten, eger rum
mellan jordegare och afverkningsrättsinnehafvare, vållar således en förskjutning af
skattebördan till men för jordegaren. Den skogsinkomst, som tillfaller afverknings-
rättsinnehafvaren, taxeras i flertalet fall, då densamma underkastas inkomstbevillning,
i en kustsocken, der sågverk är beläget, och såsom skattepliktig gent emot kom¬
munen återstår då allenast jordegaren. Att detta förhållande skall, såsom förut
nämnts, medföra afsevärda svårigheter för såväl skattskyldige som kommuner, faller
så mycket mer i ögonen som kommunerna i ifrågavarande trakter i afsevärd grad
äro hänvisade att täcka sina skattebehof från fast egendom och alltså medelbart
från fastigheternas i dessa trakter största inkomstkälla, skogen.
J O
* 33
258
SKOGSBESKATTNING.
Visserligen hafva de oegentligheter eller missförhållanden i fråga om skogs-
beskattningen, hvarom komitén nu talat, upprepade gånger varit föremål för Kungl.
Maj:ts och Riksdagens uppmärksamhet, utan att dock de försök till deras undan¬
rödjande, som under skilda tider gjorts, ledt till något resultat. Detta oaktadt
har komitén emellertid, såsom ett led i de af komitén föreslagna medel för vid¬
makthållande och stärkande af den jordbrukande befolkningens ställning i Norr¬
land och Dalarne, ansett sig böra upptaga till behandling frågan om skogsbeskatt-
ningen. Såsom, af hvad redan anförts, framgår, har komitén dervid närmast i
sigte den ogynnsamma ställning, de egentliga skogssocknarna på grund af gällande
beskattningsbestämmelser intaga i beskattningsafseende.
En rättelse i nu anmärkta förhållanden måste gifvetvis i viss mån mynna ut
i sådana ändrade bestämmelser rörande beskattningsorten, att den inkomst för trä¬
varurörelse, som nu i regel taxeras der förädlingsrörelse eger rum, komme att till
viss del i beskattningsafseende öfverföras till skogskommunerna.
Det torde nu visserligen kunna ifrågasättas, huruvida icke skogsbeskattnings-
frågan borde ordnas i sammanhang med den nu förestående allmänna omgestalt¬
ningen af vårt beskattningssystem. Komitén anser likväl, att det uppskof med
lindringen i skattebördorna, som deraf blefve följden, skulle under nu rådande
skatteförhållanden kunna i vissa trakter af Norrland och Dalarne medföra en allt
för stor olägenhet för den jordbrukande befolkningen derstädes, för att ett dylikt
uppskof kan anses tillrådligt.
Komitén anser sig derför på det lifligaste böra tillstyrka att, utan afvaktan
på en slutlig lösning af alla nu sväfvande skattefrågor, reformer i ifrågavarande
afseende vidtagas i gällande skatteförfattningar. Rörande sättet för lösning af nu
förevarande fråga har komitén velat uttala sin anslutning i hufvudsak till det för¬
slag, som år 1891 framlades åt den år 1890 tillsatta skattekomité. Denna
komité, som, enligt sitt uppdrag, särskildt till behandling upptagit skogsbeskattnings-
frågan, sökte lösa densamma utan rubbning af grunderna för då gällande bevillnings¬
förordning, hvars bestämmelser i förevarande afseende i hufvudsak upptagits i
bevillningsförordningen af den 3 december 1897.
I enlighet med det i sådant afseende utarbetade förslaget vill komitén alltså
tillstyrka, att skogsbeskattningsfrågan löses på det sätt:
att vid taxering af jordbruksfastighet särskilda värden
sättas å inrösnings- och afrösningsjorden;
att vid uppskattning af staten tillhörigt skogsområde
växande skogens hela värde inbegripes, men att eljest vid be¬
stämmande af fast egendoms taxeringsvärde hänsyn tages till
afkastningen af växande skog, allenast i den mån densamma
användes till husbehof;
SKOGSBESKATTNING.
259
att i öfrigt inkomst genom afkastning af skog beskattas
genom inkomstbevillning;
att för den skull den nu i § 2 af bevillningsförordningen
stadgade skyldighet för innehafvaren att erlägga fastighets-
bevillning för »skogsområde, som blifvit upplåtet till bergs-
handteringens understöd, till sågverk eller kanalbolag» må upp¬
höra ;
att inkomstbevillning bör för behållna inkomsten utgöras,
såväl när försäljning af skog eller skogseffekter drifves såsom
handelsrörelse, som äfven när dylik försäljning eger rum från
område, lör hvilket den, som verkställer försäljningen, är
pligtig utgöra fastighetsbevillning;
att, äfven om försäljning af virket ej sker, dylik bevill¬
ning bör erläggas för virkesfångst utöfver husbehofvet å om¬
råde, för hvilket den, som verkställer virkesfångsten, är pligtig
utgöra fastighetsbevillning, eller å skogsområde, som blifvit af
staten upplåtet till bergshandteringens understöd, till sågverk
eller kanalbolag; samt
att vid taxering af inkomst genom försäljning af skog
eller skogseffekter eller genom virkesfångst från eget område,
taxeringen skall ske i den ort, der skogen är belägen.
2ÖO
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
11. Flottningslörfattningarna.
Då flottlederna utgöra en af de hufvudsakligaste förutsättningarne för de
norrländska skogsprodukternas utförande i verldsmarknaden, är det tydligt, att det
sätt, på hvilket dessa leder ordnas och flottningen deri bedrifves, är af det största
inflytande på de nordsvenska skogarnes värde. På grund af de klagomål, som
inlupit derom, att sågverksbolagen skulle i åtskilliga afseenden begagnat sig af det
stora inflytande de ega öfver flottningsväsendet för att obehörigen gynna sig sjelfva
på de skogsegande böndernas bekostnad, har det synts komitén angeläget att under¬
söka, huruvida flottningsförfattningarna i detta afseende kunna anses bristfälliga och,
om så är förhållandet, hvilka åtgärder kunna vidtagas för att förekomma de öfver-
klagade missförhållandena.
I detta syfte har komitén till besvarande af de utsedde sockenombuden äfven¬
som af skogsstatens tjensteman utställt en fråga, afseende att få utrönt, om genom
tillvägagångssättet vid flottleders reglering, afsyning och begagnande svårigheter
tillskapas för vissa jordegare att tillgodogöra sig sin skogsafkastning (frågan 27
Band 5 sid. 477), och äfven under sina resor samt genom infordrande af yttranden
från Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktschefer och distriktsingeniörer
har komitén sökt vinna upplysning rörande de missförhållanden, som kunna hafva
visat sig vid flottningsförfattningarnas tillämpning.
Innan komitén redogör för resultatet af dessa undersökningar, anser sig
komitén emellertid böra erinra om den hufvudsakliga gången af den procedur, som
är föreskrifven med afseende på frågan om anläggning af ny allmän flottled och
densammas begagnande för flottning.
Öfversigt af Nu gällande lagstiftning i förevarande hänseenden innefattas hufvudsakligen
fattaiingariies i Kungl. Förordningen om allmän flottled samt Flottningsstadgan, båda af den 30
hufvudgrun- december 1880. Enligt dessa författningar är angelägenheten att erhålla allmänna,
der' för alla virkesegare öppna flottleder i vissa fall ett intresse af den art, att det
genom ett slags expropriationsförfarande får göra sig gällande äfven gent emot de
enskilda rättsegare, hvilka ej till anläggningen samtyckt. Afgörandet af frågan,
om flottningsintresset är tillräckligt allmänt för att berättiga till ett dylikt ingrepp
i privaträttsliga förhållanden, tillkommer Konungens befallningshafvande, hvilken myn-
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
2ÖI
dighet också i regel bestämmer, huru flottleden skall inrättas, d. v. s. huru vatten¬
draget skall rped byggnader, strömrensningar och dylikt göras flottbart, och hvilka
ingrepp de enskilda rättsegarne alltså äro skyldiga att tåla. Såsom en annan hufvud-
regel uppställer flottningsförfattningarne, att de, hvilka af flottledens inrättande eller
begagnande lida skada, skola derför erhålla ersättning af dem, som, sedan flott¬
leden blifvit användbar, komma att för flottning begagna sig af densamma.
De båda nämnda författningarne stå i det förhållande till hvarandra, att för¬
ordningen om allmän flottled upptager de stadganden, som afse rättigheten att in¬
rätta och begagna flottleder samt villkoren derför, så vidt strand-, fiske- och vatten-
verksegares eller andres rätt deraf beröres, sålunda stadganden af civillags natur,
under det flottningsstadgan innehåller de bestämmelser, som angå de flottandes in¬
bördes ställning, flottledens tekniska anordning och flottningens bedrifvande samt de
flottandes förhållande till dem, som bekostat strömrensning och andra dylika åtgär¬
der, alltså föreskrifter af öfvervägande administrativ beskaffenhet.
Stadgandena om proceduren vid flottleds inrättande återfinnas följaktligen
hufvudsakligen i flottningsstadgan. Man kan ifråga om denna procedur särskilja
följande hufvudmoment.
1. Ansökan om vattendrags upplåtande till allmän flottled. Denna ansökan
kan göras af hvilken intresserad person som helst och ställes till Konungens be¬
fallningshafvande.
2. Förberedande teknisk undersökning. För att Konungens befallningshafvande
skall kunna bestämma, om och huru flottleden skall inrättas, erfordras naturligtvis
en förberedande undersökning eller syn af sakkunnige. Denna syn verkställes af
tekniskt bildad person med biträde af två gode män, hvilka samtliga förordnas af
Konungens befallningshafvande. Vid synen hålles sammanträde en gång i hvarje
socken, som till vattendraget gränsar, dervid de, som anse frågan kunna å deras
rätt inverka, ega tillstädeskomma och anföra hvad de akta nödigt.
Synens hufvuduppgift är dels att utröna, huruvida vattendraget är lämpligt
för flottning och dess upplåtande till allmän flottled är af nöden och kan medföra
väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna samt huru¬
vida genom sådant upplåtande väsentlig olägenhet kan uppstå, dels att tillse, huru
ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta förfång för strandegare eller
annan, hvars rätt är i fråga.
Vid synen åligger det bland annat synemännen att särskildt utreda, hvarest
och huru för flottningen strömrensning eller förändring af vattendraget må verk¬
ställas eller bommar, rännor eller andra anstalter för flottningens underlättande in¬
rättas, hvilka byggnader eller åtgärder utöfver de förut nämnda tarfvas för att emot
skada genom flottningen skydda stränder, broar, färjor, vatten- och fiskeverk eller
annan egendom samt huruvida redan i vattendraget verkställda byggnader eller andra
2 62
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
arbeten (vattendraget har tilläfventyrs förut varit enskild flottled) äro för flottningen
nödiga och nyttiga. ,
Synen är icke någon instans. Dess utlåtande kan således icke vinna laga
kraft utan är endast afsedt att tjena till ledning för Konungens befallningshafvande
vid frågans definitiva bedömande.
}■ Sammanträde inför Konungens befallningshafvande eller i mindre vigtiga
fall kronofogden i orten.
Förrän synemännen skriftligen affattat sitt utlåtande och i detalj utarbetat sitt
förslag till de byggnader och andra arbeten, som anses erforderliga för flottleden, är*
det säkerligen synnerligen svårt för enskilda rättsegare efter flottleden att afgöra, i hvad
mån flottledens anordnande kommer att göra dem förfång. Det lemnas dem der¬
för tillfälle att vid ett offentligt sammanträde inför Konungens befallningshafvande
eller kronofogden ånyo frambära de erinringar emot förslaget, hvartill de kunna
finna sig befogade.
4. Konungens b efallningsh af vandes utslag. Sedan ärendet, såsom i det före¬
gående är nämndt, blifvit utredt, meddelar Konungens befallningshafvande deri sitt
utslag. I detta utslag afgöres först frågan, om vattendraget må till allmän flott¬
ning upplåtas eller ej. Medgifves, att så får ske, meddelar Konungens befallnings¬
hafvande vidare nödiga bestämmelser om sättet och villkoren för flottledens inrät¬
tande och begagnande. Konungens befallningshafvande förklarar alltså, hvilka bygg¬
nader eller arbeten, som skola utföras och, der sådana redan finnas i vattendraget
verkställda, hvilka af dessa, som skola af den allmänna flottleden öfvertagas och
lösas, samt bestämmer äfven tiden, då föreskrifna arbeten skola vara fullbordade. Erfor¬
dras, att jord eller lägenhet af egaren till flottleden afstås, eller att vatten annan
till men bortledes, måste dock i brist af frivilligt samtycke hos Kungl. Maj:t be¬
gäras rätt till expropriation. Vidare skall Konungens befallningshafvande ordna för¬
hållandet emellan dem, som komma att begagna sig af den allmänna flottleden, samt
dem, som å flottleden nedlagt kostnad. Berättigade till godtgörelse af de framtida
flottande äro dels de, som i vattendraget bekostat byggnader eller andra arbeten,
hvilka af den allmänna flottleden skola öfvertagas, dels ock de, som utföra de nya
arbeten, hvilka föreskrifvas. Flottningsstadgan nämner ej fullt tydligt, hvem som
skall verkställa sistnämnda arbeten, men förutsätter, att de utföras af dem, som äro
intresserade för att flottleden kommer till stånd, och berättigar dessa till ersättning
derför. I regel blir det naturligtvis sökanden, som måste sörja för att arbetena
på det ena eller andra sättet blifva verkställda. Konungens befallningshafvande måste
emellertid i allmänhet, utan att inlåta sig på frågan om hvilken enskild person,
som är berättigad uppbära lösen eller ersättning af ifrågavarande art, inskränka sig
till att bestämma, hvilka arbeten, som skola lösas eller ersättas.
Konungens befallningshafvande kan icke heller i händelse af tvist fastställa
beloppet af ifrågavarande lösen eller ersättning. Dylik tvist måste hänskjutas till
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
263
domstol, och Konungens befallningshafvande eger allenast provisoriskt uppskatta be¬
loppet, som är underkastadt jemkning i enlighet med hvad tvistens utgång betingar.
Sedan sålunda ett provisoriskt värde är funnet på hvad, som skall lösas eller er¬
sättas, afgör Konungens befallningshafvande, om beloppet är så obetydligt, att det
bör läggas helt och hållet å första årets flottning eller om det till undvikande af
flottningens oskäliga betungande skall fördelas å flera år. I sistnämnda fall, som
är det vanligaste, får amorteringstiden sättas till högst tjugu år och amorteringen
bestämmes i regel skola så tillgå, att till gäldande af beloppet jemte ränta, högst
tio procent å hvad oguldet innestår, viss afgift, benämnd amorteringsafgift, skall er¬
läggas för hvarje stycke flottgods. Då man emellertid på förhand icke kan veta,
huru mycket virke under amorteringstiden kommer att flottas, kan det komma att
inträffa, såväl att amorteringsbeloppet blifver guldet, innan den föreskrifna amorte¬
ringstiden gått till ända, som att detsamma icke till fullo betäckes af de amorte-
ringsafgifter, som inflyta under amorteringstiden. Med anledning häraf är det
stadgadt, att om det, sedan amorteringsafgiften blifvit fastställd, visar sig, att
ändring af den fastställda amorteringstiden eller annan jemkning i villkoren erfordras,
Konungens befallningshafvande eger derom förordna, som lämpligt finnes.
j. Flottledens afsynande. Då föreskrifna arbeten blifvit fullbordade, skall
anmälan därom göras hos Konungens befallningshafvande, som, då fråga är om
arbeten i någon vigtigare farled, har att anmoda Kungl. Väg- och Vattenbyggnads¬
styrelsen att låta å arbetena verkställa afsyning, men eljest eger att dertill sjelf för¬
ordna lämplig person, den ursprunglige syneförrättaren eller någon annan. Upp-
gifves vid denna afsyning, att värdet å arbetena till följd af förändrade förhållanden
afviker från det förut beräknade, åligger det den, som förrättar afsvningen, att
med biträde af två gode män, som han sjelf eger tillkalla, företaga ny värdering.
Med ledning af denna nya uppskattning jemkas sedan det provisoriska värdet å
det beräknade amorteringsbeloppet.
6. Fastställande af reglemente för flottningsförening. Ett af flottningsför-
fattningarnas vigtigaste stadganden är, att de, som låta flottgods löst framflyta i
allmän flottled, skola vara pligtiga att i gemensam flottning deltaga och för sådant
ändamål utgöra en förening. Denna förening har en särskildt egendomlig karakter
derigenom att medlemmarne icke alltid äro desamma utan vexla alltefter som olika
virkesegare uppträda och begagna sig af flottleden. Sjclfva föreningen består
emellertid år ifrån år såsom representant för de flottandes rättigheter och skyldig¬
heter gent emot dem, som af anläggningen lida skada eller eljest af den samma
beröras. Föreningen har dessutom att genom tillsatt styrelse sköta om sjelfva
flottningsrörelsen.
För att det inbördes förhållandet emellan deltagarne i flottningen eller med¬
lemmarna i flottningsföreningen skall blifva bestämdt, åligger det Konungens be-
264
ÄNDRINGAR I FL0TTN1NGSSTADGAN.
Anmärk*
ningar
mot flott-
ningsförfatt-
ningama.
Flottleds-
anläggaren
kan gynna
sig sjelf på
de öfriga
flottandes
bekostnad,
a) genom
dröjsmål med
flottledens
iordnings-
ställande.
fallningshafvande att tör hvarje flottningsförening fastställa ett reglemente. Innan
så skett, får ny flottled ej upplåtas till allmänt begagnande.
7. Flottledens upplåtande till allmänt begagnande, hvilket sker genom ett
förklarande af Konungens befallningshafvande.
Öfverskådar man nu de anmärkningar, som framställas mot flottningsförfatt-
ningarne, finner man, att de oegentligheter, hvilka framträdt vid nämnda författ¬
ningars tillämpning, i de flesta fall kunna föras tillbaka till en gemensam orsak.
Flottningslagstiftningen utgår från den förutsättningen, att alla flottande hafva gemen¬
samt intresse af att få flottleden färdig, så fort ske kan, samt flottningen för fram¬
tiden så billig som möjligt, och att den, som gör ansökan om ett vattendrags
upplåtande till allmän flottled, såsom presumtiv flottande är en tillräckligt opartisk
representant för detta framtidsintresse.
Erfarenheten har visat, att denna förutsättning i många fall är origtig och
att det finnes ett från flottledens permanenta intresse eller frän det allmänna fram¬
tida flottningsintresset skildt anläggareintresse, äfvensom att de olika flottandes in¬
tressen, jemväl sedan flottleden blifvit upplåten till allmänt begagnande, kunna
divergera. Komitén skall nu söka uppvisa, huru detta förhållande kan leda till förfång
för den jordegande allmogen.
Till en början må då anmärkas, att, enligt hvad från flera håll inberättas,
det understundom inträffat, att man begärt vattendrags upplåtande till allmän
flottled, icke för att så fort som möjligt göra detsamma användbart för flottning,
utan tvärtom för att i skogsspekulationssyfte temporärt förhindra eller försvåra
flottning i detsamma. Man går dervid så tillväga, att man söker åstadkomma,
att så lång tid som möjligt bestämmes för de föreskrifna arbetenas fullbordande.
Derjemte utdrages på flera sätt med arbetenas fullbordande och afsynande. Under
tiden har man utestängt hvarje annan från rättigheten att i berörda del af vatten¬
draget inrätta allmän flottled, och sjelfva flottningen är förhindrad under kortare
eller längre tider, som, särskildt då klagan föres hos högre instans, kunna blifva
afsevärda. Bönderna hindras härunder att med fördel sälja afverkadt timmer och
finna sig derför ofta nödsakade att afyttra sjelfva skogsfastigheterna. Dermed har
flottledsanläggaren vunnit sitt närmaste mål.
Härvid hör emellertid erinras, att det enligt flottningsstadgan tillhör Konungens
befallningshafvande att bestämma den tid, inom hvilken föreskrifna arbeten skola
vara färdiga, och Konungens befallningshafvandes beslut härutinnan kan naturligtvis
öfverklagas af den, som anser sitt intresse icke behörigen tillgodosedt. Detta är
emellertid knappast tillräckligt. Ty dels visar det sig, att i dylika fall de enskilda
mindre skogsegarne icke veta att bevaka sina intressen, dels hjelper det icke att
tillse, det för arbetenas fullbordande förelägges skäligen begränsad tid, derest man
icke kraftigt sörjt för, att den sålunda föreslagna tiden icke må öfverskridas; och
i detta afseende har man icke genom flottningsstadgans bestämmelser erforderlig
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
265
trygghet. Enligt 22 § nämnda stadga är nemligen äfventyret, derest föreskrifna
arbeten ej inom utsatt tid verkställas, att Konungens befallningshafvande samman¬
kallar »de flottande», hvilka väl i detta fall få anses sammanfalla med sökanden,
samt att det skall ankomma på särskild pröfning, om och med hvad villkor allmän
flottning i vattendraget vidare må tillåtas, en bestämmelse, som, synbarligen afsedd
för det fall, att byggandet afstannar eller underhållet försummas i brist på flottnings-
intresse, föga lämpar sig för den händelse regleringsarbetena afsigtligt fördröjas i
syfte att utestänga ett konkurrerande flottningsintresse.
Det nu nämnda förfarandet att draga ut på flottledens fullbordande, har b^genomatt
emellertid i stor utsträckning användts och användes ännu äfven i ett annat syfte ytan att er-
än det anförda. Detta sammanhänger med den s. k. interimsfiottningen. Enligt ringsafgift.
8 § 2 mom. Flottningsstadgan är visserligen regeln, att flottled ej upplåtes till
allmänt begagnande, innan de i afseende å farled eller i öfrigt till skydd emot
skada genom flottningen föreskrifna arbeten blifvit afsynade och godkända; men
Konungens befallningshafvande eger, der genom uppehåll med flottningen väsentlig
olägenhet skulle tillskyndas någon virkesegare, meddela honom särskildt tillstånd
att tillsvidare verkställa flottning i den omfattning och under de villkor, som
Konungens befallningshafvande finner skäligt föreskrifva. Det har ofta inträffat,
att ett sågverksbolag, som haft ett stort tillfälligt flottningsintresse på någon ort,
begärt ett vattendrags upprättande till allmän flottled och lyckats utverka sig till¬
stånd till interimsflottning utan att någon amorterings af gift å timret bestämts.
Sedan har bolaget så länge som möjligt under hvarjehanda förevändningar fördröjt
flottledens fullbordande och anmälande till afsyning och under tiden skyndat sig
att afverka och nedflotta allt hvad bolaget för tillfället haft intresse af att få ned
till kusten. När detta är verkställdt, låter man afsyna flottleden. De utförda flottnings-
byggnaderna få derefter amorteras genom afgifter, pålagda det virke, som fram¬
deles kommer att flottas i vattendraget, men detta blir ej sällan endast virke från
böndernas eller möjligen kronans skogar, då såsom nämndt bolaget sörjt för att
dess virke redan passerat flottleden. I vissa fall, der det endast gällt någon till¬
fällig större skogsaffär och flottning kunnat medelst provisoriska anordningar nöd¬
torfteligen bedrifvas, har det till och med inträffat, att den, som begärt flottledens
inrättande, sedan han tillgodosett sitt eget flottningsbehof, alldeles uraktlåtit att
fullfölja arbetet med flottledens inrättande. Nu nämnda oegentligheter hafva möjlig¬
gjorts derigenom, att Konungens befallningshafvande underlåtit att yid beviljandet
af tillstånd till interimsflottning bestämma, det viss amorteringsafgift skall erläggas,
och anmärkningen är sålunda mindre en anmärkning emot flottningsstadgan än
emot Konungens befallningshafvandes sätt att tillämpa densamma. Enligt hvad
komitén försport, plägar emellertid numera vid medgifvandet af rätt att flotta, innan
vederbörlig afsyning skett, åtminstone i vissa fall föreskrifvas, att viss amorterings¬
afgift skall erläggas. Detta förbehåll är emellertid så vigtigt, att det torde vara
* 34
266
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
skal att i Flottningsstadgan införa bestämmelse derom, att amorteringsafgift i dylika
fall alltid skall utgå. .
Emellertid har det äfven anmärkningsvärdt ofta förekommit, att sågverks-
bolag i enahanda syfte, som nyss blifvit sagdt, men utan att utverka sig rätt till
interimsflottning låtit under byggnadstiden nedflotta sitt virke, hvilket sålunda undgått
att deltaga i byggnadernas amortering. Flottningsstadgan är ej fullt klar i afseende
på det äfventyr ett dylikt förfarande medför. Väl torde det vara tydligt, att, om
någon tillåter sig sådan flottning, en strandegare jemlikt 157 § Utsökningslagen
kan påkalla handräckning för flottningens förhindrande, och sannolikt är väl ock,
att han kan väcka talan om ansvar och ersättning för egenmäktigt förfarande,
men dels visar erfarenheten, att man ofta varit osäker härom och trott, att till¬
ståndet till flottledens anläggande omedelbart medfört rätt till flottning, samt till
följd deraf låtit vid den obehöriga flottningen bero, dels är det i förevarande fall
mera skogsegarne än strandegarne, som skadas, i det att för de förra den framtida
flottningen kommer att fördyras; och hvad skogsegarne kunna ega för rätt att i
förevarande afseenden föra talan är mera ovisst. 21 § Flottningsstadgan stadgar
visserligen straff för den, som flottar virke å tid, då flottning är förbjuden, och
det är möjligt, att dermed afsetts äfven interimsflottning utan behörigt tillstånd.
I så fall skulle naturligtvis allt vara väl beställdt. Men det synes knappast troligt,
att meningen varit denna. I hvarje händelse torde emellertid ett tillägg eller ett
förtydligande i denna rigtning till förevarande paragraf vara önskvärdt.
c) genom för Att hvad som ofvan kallats det särskilda »anläggareintresset» äfven fram¬
åt ”det för an- träder i andra rigtningar än de nu sagda, framgår deraf, att man på många håll
föfcfaUa?betet. iakttagit, att den, som ombestyrt en allmän flottleds inrättande, dervid i allmänhet
gjort en synnerligen god affär. Detta har så tillgått, att det för flottleden utförda
arbetet ersatts med oskäligt högt belopp, hvilket åter haft till följd, att flottningen
för alla andra än anläggaren blifvit dyrbarare än hvad som varit erforderligt.
Hvad dervid först angår de till äfventyrs redan befintliga byggnader eller arbeten,
som den allmänna flottleden skall lösa, värderas dessa, såsom redan nämnts, af
synemännen och Konungens befallningshafvande med rätt för den missnöjde att
söka domstol. När nu, såsom i många fall eger rum, en enskild flottleds för¬
vandlande till allmän begäres af sågverksidkare, som bekostat den enskilda flott¬
ledens inrättande och följaktligen är till ersättning för utförda arbeten berättigad,
kan man naturligtvis vänta sig, att sökanden gör anspråk på så stor lösen som
möjligt. Är nu någon konkurrerande större sågverksegare närvarande vid syneför-
rättningen och efterföljande sammanträde, behöfver man visserligen icke frukta, att
icke öfverdrifna anspråk blifva bestridda, derest ej, hvilket väl icke är alldeles ute¬
slutet, sådant genom underhandsaftal förekommes. Men der vattendraget såsom
flottled är af gagn utom för sökanden hufvudsakligen endast för skogsegare af all¬
mogens klass, kan det mer än väl inträffa, att sökandens fordringar komma att
ÄNDRINGAR I FLOTTNING^STADGAN.
267
stå oemotsagda. I detta fall är det väl i regel endast strandegarne och egarne
till anläggningar, på hvilka flottleden kan göra intrång, som akta nödigt att infinna
sig vid syner och sammanträden, men för dessa spelar det i deras nämnda egen¬
skap ingen roll, om anläggningen blir dyr eller billig.
Deremot torde det åtminstone hittills väl mera sällan förekommit, att en
skogsegande bonde förstått, att han bör bevaka sitt intresse af att flottningen i
vattendraget för framtiden skall ställa sig så billig som möjligt, eller om han för¬
stått det, att han ansett det tillräckligt vigtigt för att underkasta sig mödan och
kostnaden af en resa till ett aflägset hållet sammanträde samt eventuellt risken
af en i viss mån osäker rättegångs anhängiggörande. Detta är så mycket natur¬
ligare, om vattendraget går igenom flera socknar. I så fall är det väl mera sällsynt,
att en bonde bevistar flottningssammanträden i andra socknar än hans egen. Men
att det i förevarande afseende kan influera på hans rätt äfven hvad som före¬
kommer i annan socken, ligger i öppen dag. Nu är visserligen sant, att sjelfva
värderingen åligger synemännen, af hvilka man väl får förvänta, att de fullgöra
sitt uppdrag så opartiskt som möjligt samt efter bästa förstånd och samvete. Men
härvid bör emellertid följande omständigheter komma i betraktande. För det första
finnes det åtskilliga flottledsarbeten såsom muddringar, undervattenssprängningar
och dylikt, hvilka svårligen kunna värderas genom syn. Värderingsmännen blifva
derför mer eller mindre tvungna att lita på den ersättningsberättigades uppgifter,
anteckningarne i hans räkenskapsböcker och dylikt. Vidare gäller för synemännen
såsom en allmän regel, att, der vid synen stridighet yppas, synemännen skola
söka att åstadkomma förening emellan sakegarne. Synemännen kunna häri finna en
anledning att, om den ersättningsberättigades fordringar icke väcka någon mot¬
sägelse hos de vid synen närvarande, låta vid det fordrade värdet bero utan att
inlåta sig på någon sjelfständig uppskattning. Härmed må emellertid förhålla sig
huru som helst. Det måste i alla händelser anses olämpligt, att en värderande
nämnd utsättes för ett inflytande, som vill drifva värderingen i höjden, utan att
detta inflytande motväges af någon röst, representerande det motsatta intresset.
Hvad nu är sagdt, gäller i någon mån äfven med afseende på värderingen
af de nya byggnader och arbeten, som af sökanden skola uppföras för flottleden.
Nu stadgar visserligen 8 § Flottningsstadgan, att, om vid flottledens afsyning upp-
gifves, att värdet å arbetena till följd af förändrade förhållanden afviker från det
förut beräknade, det åligger den, som afsyningen förrättar, att med biträde af två
gode män, som han eger sjelf tillkalla, företaga ny värdering. Erfarenheten har
emellertid visat, att detta stadgande icke är tillräckligt för att i alla fall förekomma
det oskäliga värden förblifva gällande. Den förnyade värderingen eger nemligen
icke rum, derest det icke »uppgifves», att de förut beräknade värdena äro oriktiga
eller med andra ord derest icke någon yrkar ny värdering. Att den, som anordnat
flottleden, ej underlåter att yrka gådan värdering, när arbetenas utförande varit
268
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
(1) genom
amorterings-
afgifters upp¬
bärande äfven
efter det slut-
amortering
skett.
Den större
yirkesegaren
kan gynna
sig sjelf på
de öfriga
flottandes
bekostnad.
kostsammare än förut beräknats faller af sig sjelft. Om förenklingar i byggnads¬
sättet egt rum, kan man deremot befara, att ny värdering ej kommer att på¬
kallas. Ty sannolikt är ingen närvarande, som väcker ett dylikt yrkande. För
allmogen lärer flottledens afsynande nemligen i regel framställa sig såsom en ange¬
lägenhet, hvilken i mycket mindre mån än den ursprungliga synen kan påverka dess
intresse och följaktligen påkalla dess närvaro, och afsyningen inträffar dessutom vid en
i förhållande till den första synen så aflägsen tidpunkt, att uppkomna betänkligheter
hunnit förgätas. I vissa af de till komitén inkomna yttranden anmärkes till och
med, att det inträffat, att en flottledsanläggare fått betalning för föreskrifna arbeten,
hvilka vid afsyningen ej alls varit utförda. Förklaringen till detta kan endast ligga
deri att, om de vidtagna förenklingarna i den ursprungliga planen icke inverka på
flottledens användbarhet eller ändringen kanske rent af under arbetets utförande
visat sig på grund af naturförhållandena vara nödvändig, afsyningsförrättaren låtit
dervid bero, samt, då något yrkande om jemkning i ersättningsbeloppet icke fram¬
ställts, ansett sig icke behöfva taga detsamma under förnyad pröfning. Följden
är emellertid, att flottledsbyggaren gjort en oskälig vinst på skogsegarnes be¬
kostnad.
Ett annat sätt, hvarpå den, som anlagt en flottled, vetat att af företaget
draga oskälig vinst, består deri, att amorteringsafgifter uppburits äfven efter det
byggnaderna blifvit slutamorterade. Att så skett uppgifves från flera håll. Anled¬
ningen till detta förhållande torde i de flesta fall vara att söka deri, att ingen be¬
gagnat sig af den rätt, som, enligt hvad ofvan är sagdt, tillkommer enhvar flottande,
att hos Konungens befallningshafvande söka jemkning i den en gång fastställda
amorteringstiden. Möjligt är ock, att det i särskilda fall kan möta svårighet att
erhålla upplysning om, huru mycket af amorteringsbeloppet, som undan för undan
influtit. Detta är nemligen en fråga, som tillhör flottningsföreningens räkenskaper,
och sättet för dessas granskning bestämmes i det för hvarje flottled gällande flott-
ningsreglementet. Dylika reglementen fastställas visserligen af Konungens befall¬
ningshafvande, men då förslag dertill i regel torde afgifvas af sökanden, hvilken
vanligen på samma gång är den, som skall uppbära amorteringsafgifterna och den,
som har det öfvervägande partiet flottgods och således det största inflytandet i för¬
eningens angelägenheter, kan det nog tänkas, att i reglementena komma att in¬
föras bestämmelser, som göra det i viss mån svårt för en framtida flottande
att erhålla en fullständig öfversigt öfver amorteringens förlopp.
Sedan en flottled blifvit upplåten till allmänt begagnande, är det såsom
nämndt flottningsföreningen, som direkt eller indirekt genom sin styrelse förvaltar
flottleden och ombesörjer flottningen. Det sätt, hvarpå rösträtt utöfvas å förenin¬
gens sammanträden, bestämmes i reglementet. I allmänhet torde i flottningsregle-
mentena rösträtten regleras så, att densamma står i ett visst förhållande till den
mängd flottgods en hvar röstande nedlägger i flottleden, dock med en mindre be-
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
269
gränsning, så att t. ex. ingen får utöfva rösträtt för mer än en tredjedel af de
närvarandes röstetal. Härigenom tillförsäkras de större flottgodsegarne, hvilka ofta
hafva ett gemensamt intresse, ett dominerande inflytande gent emot de smärre i
allt hvad som rör föreningens angelägenheter. Till en viss grad är detta berätti-
gadt, men erfarenheten har visat, att detta inflytande kan missbrukas i egennyttigt
syfte. Så anmärkes t. ex. vara förhållandet med afseende på de underhållsarbeten,
som erfordras för flottleden. Föreningen beslutar nemligen, såväl hvilka dylika
arbeten skola utföras som om kostnaden härför skall uttaxeras på ett eller flera år.
Det har nu inträffat, att de stora skogsbolagen begagnat sig af sitt inflytande i
flottningsföreningarne för att länka det derhän, att så små dylika uttaxeringar som
möjligt förekomma de år, då bolagen hafva någon större mängd virke att flotta
från egna skogar, hvilket naturligtvis har till följd, att bördan af flottledens under¬
håll hufvudsakligen kommer att falla på andra år och träffa andra flottande.
13 § Flottningsstadgan medgifver visserligen rätt för flottande att, om dylik
uttaxering blir oskäligt betungande, söka rättelse hos Konungens befallningshafvande.
Men denna rätt är af föga värde för allmogen, som i regel icke flottar sjelf, utan
säljer sitt virke på rot eller på närmaste vattendrag och som följaktligen intet har
att säga i anledning af hvad som förekommer å flottningssammanträdena.
Tydligt är också, att majoriteten i flottningsföreningen blir den bestämmande
i afseende på utväljandet af den personal, som närmast skall handhafva föreningens
angelägenheter. Denna personal kan sålunda lätt komma att representera ett ensidigt
intresse.
Jemväl när det gäller bestämmandet af vissa af föreningens gemensamma
utgifter såsom aflöningar åt styrelsen, betalningar för behöfliga underhållsarbeten,
hvilkas utförande kanske uppdragas åt någon af de större intressenterna o. s. v.,
ligger det nära till hands att befara, att minoritetens intresse kan blifva trädt
för nära.
De mångahanda anmärkningar, som sålunda framställts och som komitén
icke kunnat undgå att finna i mycket befogade, har föranledt komitén att utarbeta
nedan intagna förslag till ändringar i Flottningsstadgan. I detta förslag har influtit
några mindre modifikationer af gällande bestämmelser äfven i vissa andra punkter
än de här ofvan berörda. För dessa skall redogörelse lemnas i sammanhang med
den speciella motiveringen.
270
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
Förslag till
Kungörelse
angående
ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december 1880.
Härigenom förordnas, att 1, 2, 3, 4, j, 8, 9, 10, 13, 14, 21 och 22 §§ i
flottningsstadgan den 30 december 18S0 skola erhålla följande ändrade lydelse:
Nuvarande lydelse:
1 §•
Vill någon väcka fråga om vatten¬
drags upplåtande till allmän flottled,
göre ansökan skriftligen hos Konungens
befallningshafvande, som har att låta syn
å vattendraget hållas äfvensom veder¬
börande strand-, bro-, fiske- och vatten-
verksegare samt andre, hvilkas rätt kan
vara af frågan beroende, höras i den
ordning nedan sägs.
Till förrättande af syn, som i 1 §
föreskrifven är, förordne Konungens be¬
fallningshafvande officer vid väg- och
vattenbyggnadscorpsen eller annan i
vattenbyggnad kunnig och i öfrigt för
Föreslagen lydelse:
1 §•
Vill någon väcka fråga om vatten¬
drags upplåtande till allmän flottled, göre
ansökan skriftligen hos Konungens be¬
fallningshafvande, som har att ofördröj¬
ligen låta syn å vattendraget hållas äfven¬
som vederbörande strand-, bro-, fiske-
och vattenverksegare samt andre, hvilkas
rätt kan vara af frågan beroende, höras
i den ordning nedan sägs.
2 §•
1 mom. Till förrättande af syn,
som i' 1 § föreskrifven är, förordne
Konungens befallningshafvande officer
vid väg- och vattenbyggnadscorpsen eller
annan i vattenbyggnad kunnig och i
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
27I
Nuvarande lydelse:
sådant uppdrag lämplig man; och skall
förrättningsmannen vid synen biträdas af
två, jemväl af Konungens befallnings¬
hafvande utsedde gode män, som äro i
flottning förfarne och om ortens för¬
hållanden ega kännedom.
Konungens befallningshafvande för-
ordne tillika, der vattendraget kan tjena
till flottled för virke från kronan till¬
hörig mark eller särskild utredning an¬
gående virkestillgången inom flottnings-
området erfordras, vederbörande skogs-
tjensteman att vid synen närvara. Om
annat allmänt ombuds förordnande, när
anledning dertill förekommer, besörje ock
Konungens befallningshafvande.
Under synen, som bör å tjenlig års¬
tid verkställas, skola synemännen minst
en gång i hvarje socken, som till vatten-
Föreslagen lydelse:
öfrigt för sådant uppdrag lämplig man;
och skall förrättningsmannen vid synen
biträdas af två, jemväl af Konungens
befallningshafvande utsedde gode män,
som äro i flottning förfarne och om
ortens förhållanden ega kännedom.
2 mom. Konungens befallningshafvande
förordne tillika lämplig person att till skyd¬
dande af den jordegande ortsbefolkningens
intressen ofvervaka, dels att flottleden så in¬
rättas, att jordbruket deraf icke lider oskä¬
ligt intrång, dels ock att enligt 9 § ut¬
gående ersättning icke sättes till oskäligt
belopp eller annan obehörig kostnad för
anläggningen uppstår; egande sålunda förord-
nadt ombud att närvara vid synen och
det i j § omförmälda sammanträde äfvensom
vid flottledens afsynande enligt 8 § samt att
såväl vid dessa tillfällen som hos Konungens
befallningshafvande göra de framställningar,
hvartill ■ hans ifrågavarande uppdrag kan
föranleda.
7 mom. Kan vattendraget tjena till
flottled för virke från kronan tillhörig mark,
eller erfordras särskild utredning angående
virkestillgången inom flottningsområdet, Jör-
ordne Konungens befallningshafvande der¬
jemte vederbörande skogstjensteman att
vid synen närvara. Om annat allmänt
ombuds förordnande, när anledning der¬
till förekommer, besörje ock Konungens
befallningshafvande.
3 §•
Under synen, som bör verkställas å
tjenlig årstid senast inom ett är, efter det
förordnandet meddelats, skola synemännen
272
*
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
Nuvarande lydelse:
draget gränsar, hålla sammanträde, der¬
vid de, som anse frågan kunna å deras
rätt inverka, ega tillstädeskomma och an¬
föra hvad de akta nödigt. Till dessa
sammanträden, för hvilka tid och ställe
bestämmas af förrättningsmannen efter
samråd med öfrige synemännen och sö¬
kanden, skola vederbörande kallas genom
kungörelse, som intages i länskungörel-
serna och minst fjorton dagar före sam¬
manträdet uppläses i socknens kyrka.
Allmänt ombud skall om synen särskildt
underrättas.
Föreslagen lydelse:
minst en gång i hvarje socken, som till
vattendraget gränsar, hålla sammanträde,
dervid de, som anse frågan kunna å
deras rätt inverka, ega tillstädeskomma
och anföra hvad de akta nödigt. Till
dessa sammanträden, för hvilka tid och
ställe bestämmas af förrättningsmannen
efter samråd med öfrige synemännen och
sökanden, skola vederbörande kallas genom
kungörelse, som intages i länskungörel-
serna och en af ortens tidningar samt
minst fjorton dagar före sammanträdet
uppläses i socknens kyrka. Enligt 2 §
förordnadt ombud skall om synen sär¬
skildt underrättas.
Har syneyi ej hållits inom föreskrifven
tid, må Konungens befallningshafvande med
återkallande af det för förrättningsmannen ut¬
färdade förordnande, utse annan förrält-
ningsman.
4 §•
1 mom. Vid synen bör, efter undersökning om vattendragets lämplighet
för flottning, om strändernas odlingsgrad och om beskaffenheten af de i vatten¬
draget befintliga verk och inrättningar, i öfrigt, i den mån för frågans bedömande
nödigt är, tillses å ena sidan huruvida med hänsyn till påräknad virkestillgång och
öfriga omständigheter vattendragets upplåtande till allmän flottled är af nöden och
kan medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna,
samt å andra sidan huruvida genom sådant upplåtande väsentlig olägenhet kan
uppstå, så ock huru ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta för¬
fång för strandegare eller annan, hvars rätt är i fråga; och åligger synemännen
att, så vidt anledning dertill förekommer, särskildt utreda:
hvilka föreskrifter böra, der flottningen kan inverka störande på vattendragets
nyttjande såsom farled, gifvas för fredande deraf, såsom att farled och flottled å
vissa ställen skiljas genom bommar, att flottningen någonstädes inskränkes till viss
tid af dygnet, att virket å bestämda ställen föres sammanlagdt i flottar eller i
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
273
farleden insläppes med .vissa försigtighetsmått, eller att, der bomledning tvärs öfver
farleden anses oundgängligen nödig, särskild vakthållning eller andra lämpliga åt¬
gärder för ledningens skyndsamma öppnande anordnas;
hvilka åtgärder böra vidtagas till betryggande för strandegare och närboende
af nödig samfärdsel stränderna emellan och långs- efter dem, äfven der allmän farled
ej finnes;
huruvida med hänsyn till befarad skada eller olägenhet för fiske eller stränder
erfordras, att flottningen i hela flottleden eller någon del deraf till viss tid afåret
inskränkes, om och i hvad mån omständigheterna må föranleda till undantag från
den här nedan i 20 § gifna föreskrift om virkes afbarkning, äfvensom huruvida,
der betydligare fiske i vattendraget finnes, må vara för fiskets bevarande behöfligt
och lämpligt att fiskodlingsanstalt bekostas af de flottande;
hvarest uppdämning för flottningens behof må ega rum samt hvilka sär¬
skilda bestämmelser erfordras i fråga om vattentillgångens fördelning emellan flott¬
ningen och verk eller lägenhet, hvarmed rätt till vattnets nyttjande är förenad,
äfvensom i öfrigt angående vattenhöjdens reglering efter visst märke eller annor¬
ledes och om uppdämdt vattens framsläppande;
hvarest och huru för flottningen strömrensning eller förändring af vattendraget
må verkställas, eller bommar, rännor eller andra anstalter för flottningens under¬
lättande inrättas;
hvilka byggnader eller åtgärder utöfver de förut nämnda tarfvas för att emot
skada genom flottningen skydda stränder, broar, färjor, vatten- och fiskeverk eller
annan egendom;
till huru stort belopp kostnaden för hvarje särskildt arbete, som i anledning
af flottningen är behöfligt, bör beräknas och hvilken tid åtgår för arbetets full¬
bordande;
Nuvarande lydelse:
huruvida redan i vattendraget verk¬
ställda byggnader eller andra arbeten äro
för flottningen nödiga eller nyttiga och
i ty fall hvad värde de i befintligt skick ega;
Föreslagen lydelse:
huruvida redan i vattendraget verk¬
ställda byggnader eller andra arbeten äro
för flottningen nödiga eller nyttiga och
i ty fall hvad värde de i befintligt skick
ega, med afseende hvarå skall iakttagas,
att undervattenssprängning och annat dylikt
arbete, som icke kan vid besigtning vär¬
deras, ej må uppskattas annorledes än med
ledning af behörigen verificerade räken¬
skaper,
35
274
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
om till rättvis fördelning af flottningskostnaden, flottleden bör i distrikt in¬
delas och huru mycket flottgods kan inom hvarje distrikt årligen påräknas;
huru vid kostnadens fördelning särskilda slag af flottgods böra med af¬
seende å den större eller mindre svårighet de vid flottningen förorsaka med hvar¬
andra jemföras;
hvilka bestämmelser i öfrigt lämpligen böra jemlikt 9 § eller eljest .med¬
delas i fråga om grunderna för uttaxering af kostnaderna för flottleden; samt
huruvida, der någon önskar fa sitt flottgods afskildt annorstädes än vid
gemensamt sorteringsställe, sådant kan ske utan att annans flottgods oskäligt uppe-
hålles och huru för afskiljandet nödig anstalt bör inrättas.
2 mom. Äskar någon, som af flottledens inrättande eller begagnande väntar
skada, uppskattning deraf, åligge synemännen att sådan verkställa, der skadan anses
kunna på förhand beräknas; och böra synemännen så väl derutinnan som ock i
öfrigt, der stridighet yppas, söka att åstadkomma förening emellan sakegarne.
Nuvarande lydelse:
3 mom. Då synen blifvit afslutad,
insände förrättningsmannen skyndsamt
till Konungens befallningshafvande syne-
männens utlåtande jemte det vid synen
förda protokoll, kartor och andra rit¬
ningar, der sådana blifvit upprättade, så
ock öfriga förättningen rörande hand¬
lingar.
4 mom. För förrättningen ega
synemännen undfå godtgörelse i enlighet
med hvad särskildt stadgas.
Kostnad, som nu sagd är, så ock
kostnad för kungörelser eller annat, som
för förrättningen är af nöden, skall af
sökanden förskjutas, der sådant äskas;
och njute han sedan, der flottleden kom¬
mer till stånd, sitt åter af de flottande.
Föreslagen lydelse:
3 mom. Då synen blifvit afslutad,
insände förrättningsmannen skyndsamt
och senast inom ett år derefter till Konungens
befallningshafvande synemännens utlå¬
tande jemte det vid synen förda protokoll,
kartor och andra ritningar, der sådana
blifvit upprättade, så ock öfriga förrätt¬
ningen rörande handlingar.
4 mom. För förrättningen ega syne¬
männen, äfvensom ombud, som Konungens
befallningshafvande förordnar på grund af
2 § 2 mom., undfå godtgörelse i enlighet
med hvad särskildt stadgas.
Kostnad, som nu sagd är, så ock
kostnad för kungörelser eller annat, som
för förrättningen är af nöden, skall af
sökanden förskjutas, der sådant äskas;
och njute han sedan, der flottleden
kommer till stånd, sitt åter af de flot¬
tande.
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
275
Nuvarande lydelse:
5 §•
Sedan de i 4 § nämnda hand¬
lingar till Konungens befallningshafvande
inkommit, utsätte Konungens befallnings¬
hafvande viss dag, då vederbörande strand-,
bro-, fiske- och vattenverksegare samt
andre, hvilkas rätt kan vara af frågan
beroende, ega att hos Konungens befall¬
ningshafvande sig infinna för att i ärendet
höras, om de akta nödigt; och läte Konun¬
gens befallningshafvande kungörelse om
sammanträdet intagas i länskungörelserna
samt minst en månad före den utsatta
dagen uppläsas i kyrkan för den eller
de socknar, som till vattendraget gränsa.
Sådant sammanträde må, der fråga är
om flottled i mindre vattendrag af Konun¬
gens befallningshafvande utsättas att ega
rum inför kronofogde i orten.
Finnes i vattendraget något be¬
tydligare fiske, infordre Konungens be¬
fallningshafvande derjemte yttrande från
vederbörande fiskeritjensteman.
Föreslagen lydelse:
5 §•
Sedan de i 4 § nämnda handlingar
till Konungens befallningshafvande in¬
kommit, skall sökanden såsom säkerhet för
anläggningens fullbordande ofördröjligen och,
vid äfventyr att ansökningen eljest anses
hafva förfallit, senast mom en månad efter
anmaning hos Konungens befallningshafvande
nedsätta eller dit ingifva bevis, att han i taka
händer nedsatt ett belopp, motsvarande en
tiondel af hela den af synemännen upp¬
skattade kostnad för vattendragets inrättande
till allmän flottled; och utsätte Konungens
befallningshafvande viss dag, då veder¬
börande strand-, bro-, fiske- och vatten¬
verksegare samt andre, hvilkas rätt kan
vara af frågan beroende, ega att hos Konun¬
gens befallningshafvande sig infinna för
att i ärendet höras, om de akta nödigt;
och låte Konungens befallningshafvande
kungörelse om sammanträdet intagas i
länskungörelserna och en af ortens tidningar
samt minst en månad före den utsatta dagen
uppläsas i kyrkan för den eller de socknar,
som till vattendraget gränsa. Sådant
sammanträde må, der fråga är om flott¬
led i mindre vattendrag, af Konungens
befallningshafvande utsättas att ega rum
inför kronofogde i orten.
Finnes i vattendraget något betyd¬
ligare fiske, infordre Konungens befall¬
ningshafvande derjemte yttrande från veder¬
börande fiskeritjensteman.
8 §-
1 mom. Då de för flottled eller visst distrikt deraf föreskrifna arbeten
blifvit fullbordade, skall anmälan derom göras hos Konungens befallningshafvande,
som, då fråga är om arbeten i någon vigtigare farled, har att anmoda styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader att låta å arbetena verkställa afsyning, men
ÄNDRINGAR I FLOTTN1NGSSTADGAN.
276
eljest eger att sjelf dertill förordna den enligt 2 § utsedde förrättningsmannen
eller annan sakkunnig. Uppgifves vid afsyrungen att värdet a arbetena till följd
af förändrade förhållanden afviker från det förut beräknade, åligge den, som af-
syningen förrättar, att med biträde af två gode män, som han eger sjelf tillkalla,
ny värdering företaga.
Nuvarande lydelse:
2 mom. Innan de i afseende å
farled eller i öfrigt till skydd emot skada
genom flottningen föreskrifna arbeten
blifvit afsynade och godkända, vare ny
flottled eller den del deraf, hvarom fråga
är, ej upplåten till allmänt begagnande;
Konungens befallningshafvande dock ej
betaget att, der genom uppehåll med
flottningen väsentlig olägenhet skulle till¬
skyndas någon virkesegare, meddela ho¬
nom särskildt tillstånd att tills vidare
verkställa flottning i den omfattning och
under de villkor, som Konungens be¬
fallningshafvande finner skäligt föreskrifva.
Föreslagen lydelse:
2 mom. Innan de i afseende å
farled eller i öfrigt till skydd emot skada
genom' flottningen föreskrifna arbeten
blifvit afsynade och godkända, vare ny
flottled eller den del deraf, hvarom fråga
är, ej upplåten till allmänt begagnande;
Konungens befallningshafvande dock ej
betaget att, der genom uppehåll med
flottningen väsentlig olägenhet skulle till¬
skyndas någon virkesegare, meddela honom
särskildt tillstånd att tills vidare verk¬
ställa flottning i den omfattning och
under de villkor, som Konungens be¬
fallningshafvande finner skäligt föreskrifva,
dock att härvid alltid skall iakttagas,
alt viss afgift stadgas, hvarmed virket
skall deltaga i gäldandet af den i 9 §
1 mom. omförmälda lösen eller ersättning,
samt att betryggande bestämmelser med¬
delas angående sättet för denna afgifts
redovisning. De, som sålunda flotta, skola
gent emot annan, som af flottningen kan
skadas, ega samma ansvarighet, som ålig¬
ger flottande i allmän flottled; och skall, der
tillstånd till flottning gifves åt mer än en
flottande, hvad nedan stadgas angående
flottningsförening ochflottningsreglemente lända
till efterrättelse.
3 mom. Skola sådana skyddsarbeten, som i 2 mom. afses, verkställas i
vattendrag, hvilket nyttjas såsom allmän flottled, ege ock Konungens befallnings¬
hafvande meddela nödiga bestämmelser angående flottningens bedrifvande under
tiden till dess arbetena blifvit godkända.
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
2 77
Nuvarande lydelse: -
9 §■
i mom. Har någon i enskild flottled
bekostat byggnader eller andra arbeten,
som Konungens befallningshafvande, der
förordnande gifves om vattendragets upp¬
låtande till allmän flottled, pröfvar nödiga
eller nyttiga för flottningen, eller utför
någon arbeten eller förskjuter kostnad
för n\r allmän flottleds inrättande i en¬
lighet med derom gifna föreskrifter, vare
då berättigad att derför af dem, som
begagna flottleden, undfå lösen eller er¬
sättning, som, hvad byggnader och andra
dylika anstalter angår, beräknas efter det
skick, hvari de befinnas, då flottleden till
begagnande upplåtes. Är den kostnad,
som gäldas skall, så betydande att, der
den lades å allenast ett års flottning,
denna skulle derigenom oskäligt betungas,
varde beloppet efter Konungens befall-
ningshafvandes bepröfvande å flera, högst
tjugu, år fördeladt att jemte ränta, ej
öfverstigande tio för hundrade, å hvad
oguldet innestår utgå antingen genom
viss afgift å hvarje stycke flottgods eller
enligt annan lämplig beräkningsgrund.
Visar sig sedan att ändring af den fast¬
ställda betalningstiden eller annan jemk¬
ning i villkoren erfordras, förordne derom
Konungens befallningshafvande efter som
skäligt finnes.
Föreslagen lydelse;
9 §•
i mom. Har någon i enskild flottled;
bekostat byggnader eller andra arbeten,,
som Konungens befallningshafvande, der
förordnande gifves om vattendragets upp¬
låtande till allmän flottled, pröfvar nödiga
eller nyttiga för flottningen, eller utför
någon arbeten eller förskjuter kostnad
för ny allmän flottleds inrättande i en¬
lighet med derom gifna föreskrifter, vare
då berättigad att derför af dem, som
begagna flottleden, undfå lösen eller er¬
sättning, som, hvad byggnader och andra
dylika anstalter angår, beräknas efter det
skick, hvari de befinnas, då flottleden till
begagnande upplåtes. Är den kostnad,
som gäldas skall, så betydande att, der
den lades å allenast ett års flottning,
denna skulle derigenom oskäligt betungas,
varde beloppet efter Konungens befall-,
ningshafvandes bepröfvande å flera, högst
tjugu, år fördeladt att jemte ränta, ej
öfverstigande sex för hundrade, å hvad
oguldet innestår utgå antingen genom
viss afgift å hvarje stycke flottgods eller
enligt annan lämplig beräkningsgrund.
Visar sig sedan att ändring af den fast¬
ställda betalningstiden eller annan jemk¬
ning i villkoren erfordras, förordne derom
Konungens befallningshafvande efter som
skäligt finnes.
Uppstår stridighet om värdet af hvad enligt Konungens befallningshafvandes
beslut bör lösas eller ersättas, ega parterne att derom vid domstol särskildt tvista,
men intill dess tvisten blifvit slutligen afgjord må till grund för kostnadens gäl¬
dande tills vidare läggas synemännens uppskattning eller, der ny värdering enligt
8 § egt rum, det värde, som dervid blifvit antaget.
278
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
Byggnad eller annat, som, efter ty ofvan är sagdt, skall lösas eller ersättas,
är att såsom flottledens tillhörighet anse och må förty, sedan fastställd lösen eller
ersättning blifvit till fallo gulden, utan vidare afgift nyttjas af de flottande.
2 mom. Hvad här ofvan är stadgadt om kostnad för ny flottled vare ock
i tillämplige delar gällande om nödig eller nyttig kostnad, som någon för verk¬
ställda arbeten eller eljest nedlagt å redan befintlig allmän flottled, innan flottningen
deri blifvit efter denna författning ordnad. Finnes ersättningstagande redan förut
på grund af honom beviljad oktroj å flottningen eller annan i vederbörlig ordning
tillkommen föreskrift hafva af dem, som begagnat flottleden, uppburit afgift eller
bidrag till kostnadernas betäckande, skall ersättningen jemkas så att ersättnings-
taganden ej beredes oskälig vinst på de flottandes bekostnad.
3 mom. I fråga om kanaler, slussar och andra sådana för sjöfarten afsedda
anläggningar, för hvilkas begagnande afgift utgår enligt särskild af Kungl. Maj:t
fastställd taxa, ega stadgandena i denna § ej tillämpning.
Nuvarande lydelse:
10 §.
De, som låta flottgods löst framflyta
i allmän flottled, vare pligtige att i ge¬
mensam flottning deltaga och skola för
sådant ändamål utgöra en förening, der
deltagarnes inbördes förhållande bestäm¬
mes genom reglemente, som Konungens
befallningshafvande, efter pröfning af der¬
till afgifvet förslag, fastställer. Innan
sådant reglemente blifvit fastställdt, må
ny flottled ej upplåtas till allmänt be¬
gagnande.
Strandegare vare för det husbehofs-
virke, han från egen skog framflottar,
fri från deltagande i gemensam flottning
och dermed förenade kostnader, derest
virket kan framföras utan sammanbland¬
ning med det öfriga flottgodset och utan
hinder för flottningen deraf; ställe sig
dock i afseende å så väl anmälan om
tillämnad flottning som iakttagande af
nödiga försigtighetsmått till efterrättelse
Föreslagen lydelse:
io §.
De, som låta flottgods löst framflyta
i allmän flottled, vare pligtige att i ge¬
mensam flottning deltaga och skola för
sådant ändamål utgöra en förening, der
deltagarnes inbördes förhållande bestäm¬
mes genom reglemente, som Konungens
befallningshafvande, efter pröfning af der¬
till afgifvet förslag, fastställer. Innan
sådant reglemente blifvit fastställdt, må
ny flottled ej upplåtas till allmänt be¬
gagnande. Beslutad ändring i reglementet
vare ej gällande med mindre den varder af
Konungens befallningshafvande fastställd.
Oberoende af flottningsföreningens beslut,
skall reglementet hvart femte år undergå
förnyad pröfning, och utsatte Konungens
befallningshafvande för sådant ändamål viss
dag, då de, hvilkas rätt kan vara af
frågan beroende, ega att hos Konungens
befallningshafvande muntligen eller skriftligen
anmäla hvad de i afseende på reglementet
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
279
Nuvarande lydelse:
hvad Konungens befallninghafvande der¬
utinnan föreskrifver.
1 mom. Till bestridande af förenin¬
gens utgifter, hvilka, om flottleden är i
distrikt indelad, skola distriktvis fördelas,
är en hvar, som deltager i flottningen,
pligtig att årligen å bestämda tider och
enligt fastställde grunder tillskjuta nödigt
förlag samt, om förlaget ej förslår till
betäckande af de utgifter, som skola läggas
å årets flottning, bristen fylla. Försum¬
mar han att erlägga infordradt tillskott,
eger flottningsstyrelsen att till säkerhet
derför hålla hans flottgods qvar och
deraf, efter tillsägelse till egaren, låta å
offentlig auktion sälja så mycket att be¬
loppet derigenom betäckes.
Föreslagen lydelse:
hafva att erinra. Det sålunda utsatta
sammanträdet skall så kungöras, som i j §
förmäles. Sedan vederbörande sålunda blif-
vit hörde, pröfve Konungens befallnings¬
hafvande om någon ändring i reglementet
bör vidtagas och förordne derom som skäligt
finnes.
Jordegare vare för det husbehofsvirke,
han från egen skog framflottar, fri från
deltagande i gemensam flottning och der¬
med förenade kostnader, derest virket
kan framföras utan sammanblandning med
det öfriga flottgodset och utan hinder
för flottningen deraf; ställe sig dock i
afseende å så väl anmälan om tillämnad
flottning som iakttagande af nödiga för¬
sigtighetsmått till efterrättelse hvad Konun¬
gens befallningshafvande derutinnan före¬
skrifver.
13 §■
1 mom. Till bestridande af förenin¬
gens utgifter, hvilka, om flottleden är i
distrikt indelad, skola distriktvis fördelas,
är en hvar, som deltager i flottningen,
pligtig att årligen å bestämda tider och
enligt fastställde grunder tillskjuta nödigt
förlag samt, om förlaget ej förslår till
betäckande af de utgifter, som skola läggas
å årets flottning, bristen fylla. Försum¬
mar han att erlägga infordradt tillskott,
eger flottningsstyrelsen att till säkerhet
derför hålla hans flottgods qvar och
deraf, efter tillsägelse till egaren, låta å
offentlig auktion sälja så mycket att be¬
loppet derigenom betäckes.
28o
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
Nuva ra n de lydelse .*
2 mom. Hafva under året så kost¬
samma arbeten blifvit verkställda att kost¬
naden ej lämpligen kan läggas uteslutande
på årets flottning, må den till utgörande
å flera år fördelas och i ty fall flottande,
som enligt föreningens beslut tillskjutit
förlag för kommande år, vara till ersätt¬
ning derför berättigad, allt i enlighet med
de i 9 § stadgade grunder. Menar någon
flottande att genom föreningens beslut
om kostnadernas uttaxering flottningen
oskäligt betungas, ege att derutinnan söka
rättelse hos Konungens befallningshaf¬
vande.
14 §•
Huru redovisning skall af styrelsen
afgifvas och af föreningen granskas äfven¬
som huru föreningen till stämma kallas
samt inom föreningen rösträtt utöfvas och
ärendena i öfrigt behandlas, derom så
ock i andra dylika ämnen gälle hvad i
reglementet föreskrifves. Beslutad ändring
i reglementet vare ej gällande, med mindre
den varder af Konungens befallningshaf¬
vande fastställd.
Föreslagen lydelse:
2 mom. Hafva under året så kost
samma arbeten blifvit verkställda att kost¬
naden ej lämpligen kan läggas uteslutande
på årets flottning, må den till utgörande
å flera år fördelas och i ty fall flottande,
som enligt föreningens beslut tillskjutit
förlag för kommande år, vara till ersätt¬
ning derför berättigad, allt i enlighet med
de i 9 § stadgade grunder.
9 mom. Menar någon flottande, att
genom föreningens beslut om kostnadernas
uttaxering eller annorledes flottningen
oskäligt betungas, ege att derutinnan söka
rättelse hos Konungens befallninghafvande.
14 §•
Flottningsförening åligger att föra nog¬
granna räkenskaper. Huru redovisning
skall af styrelsen afgifvas och af föreningen
granskas äfvensom huru föreningen till
stämma kallas samt inom föreningen röst¬
rätt utöfvas och ärendena i öfrigt be¬
handlas, derom så ock i andra dylika
ämnen gälle hvad i reglementet före¬
skrifves, dock att ingen röstande må utöfva
rösträtt för mera än en tiondel af de vid
sammanträdet närvarandes röstetal.
Oafsedt hvad i reglementet finnes före-
skrifvet rörande sättet för granskning af
styrelsens redovisning, vare föreningens räken¬
skaper och dess styrelses förvaltning under¬
kastade granskning jemväl af en af Konungens
befallningshafvande förordnad revisor. Denne
skall ega ständig tillgång till föreningens
alla böcker, räkenskaper och andra hand¬
lingar, och må af honom begärd upplys¬
ning angående förvaltningen ej af föreningens
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
281
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
styrelse förvägras. Det yttrande, som af sålunda
förordnad revisor afgifves, skall tillställas
Konungens befallningshafvande äfvensom
föreningens styrelse och af denna delgifvas
föreningen, innan frågan om godkännande af
styrelsens förvaltning företages till afgörande.
Revisor, hvilken förordnats såsom nu är sagdt,
åtnjute ersättning af föreningen med belopp,
som af Konungens befallningshafvande be-
stämmes.
Årligen å tid, som af Konungens be¬
fallningshafvande föreskrifves, skall förenin¬
gens styrelse till Konungens befallninghaf-
vande insända ej mindre bestyrkt räken-
skapsuldrag, utvisande hvad som guldits och
hvad, som återstår oguldet, af lösen eller
ersättning, hvilken enligt 9 §, skall utgå
till dem, som å flottleden nedlagt kostnad,
än äfven af gifven revisionsberättelse och ut¬
drag af föreningens protokoll, upptagande
hvad i afseende å redovisningens profvande
förekommit. Finner Konungens befallnings¬
hafvande nödigt att infordra föreningens
räkenskaper och öfriga handlingar, vare före¬
ningen skyldig dem tillhandahålla.
Med ledning af sålunda inkomna hand¬
lingar låte Konungens befallningshafvande
på de flottandes bekostnad årligen 1 läns-
kungörelserna intaga redogörelse för flott¬
ledens ställning i ofvanomförmälda hänseende.
21 §.
Utlägges i allmän flottled obarkadt
virke, der sådant icke är tillåtet, eller
flottas virke å tid, då flottning är för¬
* 36
21 §•
Utlägges i allmän flottled obarkadt
virke, der sådant icke är tillåtet, eller
flottas virke å tid, då flottning är för-
282
ÄNDRINGAR I FLOTTNINGSSTADGAN.
Nuvarande lydelse:
bjuden, vare bot femtio öre för hvarje
stycke. Verkställer någon afbarkning å
isen eller å stranden så nära vattnet att
barken kan nedsköljas deri, eller under¬
låter någon att vid flottning ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter, som till
skydd för allmän farled, väg, bro eller
färja blifvit meddelade, straffes, der ej
ansvar enligt allmän lag följa bör, med
böter, högst femhundra kronor. Lägsta
belopp, hvartill böter enligt denna § må
sättas, vare tio kronor.
Förseelse, hvarom nu är sagdt, må
af allmän åklagare åtalas; och skola
böterna tillfalla till hälften kronan och
till hälften den som åtalet anställt samt
i händelse af bristande tillgång förvandlas
enligt allmänna strafflagen.
22 §.
Visar sig i fråga om allmän flott-
led att föreskrifna arbeten ej inom utsatt
tid verkställas, att underhållet af flottleden
försummas, att fastställda ersättningar ej
gäldas eller att flottningen ej ordentligt
besörjes, sammankalle Konungens befall¬
ningshafvande de flottande; och ankomme
då på särskild pröfning om och med
hvad villkor allmän flottning i vatten¬
draget vidare må tillåtas.
Föreslagen lydelse:
bjuden, eller flottar någon i allmän flott¬
led, som ännu icke upplåtits till allmänt
begagnande, utan att tillstånd dertill erhållits,
vare bot femtio öre för hvarje stycke.
Verkställer någon afbarkning å isen eller
å stranden så nära vattnet att barken kan
nedsköljas deri, eller underlåter någon
att vid flottning ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som till skydd för allmän
farled, väg, bro eller färja blifvit med¬
delade, straffes, der ej ansvar enligt all¬
män lag följa bör, med böter, högst fem¬
hundra kronor. Lägsta belopp, hvartill
böter enligt denna § må sättas, vare tio
kronor.
Förseelse, hvarom nu är sagdt, må
af allmän åklagare åtalas; och skola
böterna tillfalla till hälften kronan och
till hälften den som åtalet anställt samt
i händelse af bristande tillgång förvandlas
enligt allmänna strafflagen.
22 §.
Har, då den af Konungens befallnings¬
hafvande för arbetenas verkställande be¬
stämda tid tilländagått, sådan anmälan,
som i S § 1 mom. omförmäles, ej inkommit,
eller finnes vid afsyning, att föreskrifna
arbeten icke blifvit så utförda, att flottleden
kan godkännas, skall, der ej Konungens
befallningshafvande pröfvar skäligt medgifva
anstånd, sökanden hafva förlorat sin rätt
till flottledens anläggande; och skall genom
kungörelse, som intages i länskungörelserna
och en af ortens tidningar samt uppläses
i kyrkan för den eller de socknar, hvilka
beröras af flottleden, Konungens befall-