Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
1
!%':o 2,
Ank. till Riksd. kansli den 8 februari 1906, kl. 6 e. in.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i förordnin¬
gen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905.
(2:a A.)
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 113, kar herr
O. N. Olsson i Heden föreslagit,
Datt Riksdagen måtte besluta sådan ändring i kungl. förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin, att den bestämmelse,
hvarigenom de brännvinsförsäljningsrättigheter, som omförmälas i 9
och 10 §§ i nämnda förordning, betagits rätt att till afhämtning för¬
sälja spirituösa drycker, må träda i kraft efter en tidpunkt af 8 år från
den 1 november 1907 räknadt, under förutsättning att rättighetshaf-
varne förklara sig villige att vid nämnda tids förlopp afstå all rätt till
utskänkning och utminutering af spirituosaD.
Till stöd för förslaget har motionären anfört följande.
»Genom kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försälj¬
ning af brännvin inskränktes en rätt till försäljning af brännvin, som
enligt föregående lagstiftning tillerkänts innehafvare af gästgifveri å
landet och dennes hustru, för så vidt gästgifveriet förvärfvats före den
21 augusti 1873, till rätt att endast till förtäring på stället försälja
Bih. till Biksd. Prot. 1906. 5 Sami. 1 Af,d. 2 Haft. (N:o 2.)
2
Bevillningsutskottets Betänkande K;o 2.
spirituösa drycker. Rätten att försälja sådana drycker till afhämtning
skulle alltså upphöra den 1 november 1907.
Anledningen till förändringen i denna del af brännvinslagstift-
ningen torde närmast vara den utredning i ärendet, som af Kungl.
Maj:t förelagts Riksdagen, hvari framhållits, ’att gästgifvares rätt icke
någonsin ansetts som ett dem tillkommande privilegium’ och ’att den
rätt till brännvinsförsäljning, som ansågs i viss mån böra tillförsäkras
innehafvare af de gästgifverier, där utskänkningsrätt utöfvades, då
1855 års förordning blef till efterlefnad gällande, torde emellertid i
själfva verket icke hafva varit någon annan än den, som gästgifverierna
som sådana redan tidigare under vissa perioder ansetts böra åtnjuta:
att åt resande i sammanhang med mathållning tillhandahålla brännvin’.
Denna Kungl. Maj:ts uppfattning underströks ytterligare vid
diskussionen i Riksdagen, där man sökte häfda, att ifrågavarande rätt
skulle vara en förment rätt och att det skulle berott på ett förbiseende,
att, då år 1855 en ny princip genomfördes i brännvinslagstiftningen,
gästgifveriers ifrågavarande rätt icke borttogs, ehuru anledningen till ett
dylikt förbiseende icke då angafs och ej heller nu kunde utforskas.
Redan vid 1853 och 1854 års riksdagar, då, såsom nämndt är,
grunden till vår nuvarande brännvin slagstiftning lades, behandlades
emellertid utförligt gästgifvarnes rättigheter, därvid framhölls af sär¬
skilda utskottet, att rättigheterna voro häfdvunna och att undantags-
förmåner borde åt dem medgifvas. Då frågan i anledning af motion
af herr Liss Olof Larsson in. fl. vid 1872 års riksdag jämväl behand¬
lades, yttrade bevillningsutskottet, att helgd borde lämnas åt häfdvunna
rättigheter, hvarjämte, då försäljningsrätten af innehafvaren kunde för¬
verkas eller uppsägas, utskottet fastslog den principen, att rättigheten
måste betraktas som helt och hållet personlig — en princip, som jäm¬
väl af statsmakterna antogs och som tog sig uttryck i bestämmelserna
därom, att rättigheterna finge åtnjutas endast under innehafvarens och
hans hustrus lifstid.
Den utredning, som i ärendet af myndigheterna vidtogs, gaf
ytterligare stöd åt denna uppfattning. Medföljande bilagor (Bil. A—E)
lämna stöd åt de uppgifter, bär lämnats, och gifva närmare upplysning-
om förhandlingarne i ärendet vid riksdagarna 1872 och 1873.
Det torde således verkligen genom historiska och juridiska ut¬
redningar vara fastslaget, att den, som var ägare till sådant gästgifveri
å landet, hvarest brännvinsförsäljning oafbrutet efter 1855 fortgått, ägt
rätt att vid sitt gästgifveri utskänka brännvin och att denna rätt var
personlig. Att densamma innefattat försäljning såväl till förtäring på
Bevillningsutskottets Betänkande N;o 2.
3
stället som till afhämtning framgår tydligt af stadganden i senare
brännvinsförordningar och därpå grundade domar och torde dessutom
numera af ingen med förhållandena förtrogen bestridas.
Ehuru således genom uppfattningen och personlighetsprincipen
rättigheten inskränkts till innehafvarens och hans hustrus lifstid, har
dock på denna uppfattning grundade brännvinsförordningar icke ansett
sig kunna rubba omfånget af en rättighet, som tillförsäkrats vissa per¬
soner. Det var 1905 års förordning förbehållet att däri åstadkomma
eu ändring.
En gängse rättsuppfattning torde väl ock vara, att den rätt som
en person under skydd af gällande lag förvärfvat och som af senare
lag stadfästs, icke utan vidare kan upphäfvas eller inskränkas, åtminstone
icke utan vederlag.
Ehuru det för nykterhet och sedlighet och därigenom äfven för
det allmänna skulle vara fördelaktigast, om dylika rättigheter alldeles
försvunne, synes det oss emellertid, att lag och rättvisa samt hänsyn till
förvärfvade rättigheter äro för landets sanna väl af så oändligt stor betydelse,
att alla andra synpunkter därför måste vika.
Den ekonomiska plan, som af rättigketsinnehafvarne med upp¬
fattning af rättigheternas okränkbarhet uppgjorts, kan och bör icke
rubbas, åtminstone icke om ej tillräcklig afvecklingstid beredes dem.
Af enhvar torde inses, att en innehafvare af en dylik rättighet,
för den händelse densamma inskränktes till endast försäljning till för¬
täring på stället, skulle komma att lida en oförskyld förlust och i som¬
liga fall förorsakas ruin. I ersättning skulle han för den förlox-ade rätten
att försälja till afhämtning finna för sin ekonomiska existens nödvändigt
att lägga an på krogrörelsen, hvilken, det måste sägas till rättighets-
innehafvarnes beröm, dessa nu söka att så mycket som möjligt inskränka.
Hvad skada för staten och den enskilde detta skulle medföra låter
sig icke beräknas, men torde ligga i öppen dag.
Om starka drycker skola förtäras, må detta hellre ske i hemmen,
där hustru och barn kunna utöfva en starkare kontroll än på eu krog,
där frestelserna att förtära mera äro större och där ingen annan kon¬
troll finnes än ordningsmakten, hvilken åtminstone å landet ej är för
dylika ändamål tillräcklig.
Af det anförda torde alltså framgå, att ifrågavarande gästgifverier
äro af den natur, att ett borttagande häraf eller inskränkning däri icke
är med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att den genom kungl.
förordningen den 9 juni 1905 föreskrifna inskränkningen till försäljning
till förtäring på stället icke skulle gagna, utan tvärtom skada staten
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
och den enskilde, samt att, i all synnerhet då dessa gästgifverier inom
ganska kort tid komma att försvinna af sig själfva, en lämplig afveck-
lingstid bör dem beredas.
Efter afvecklingstidens slut torde de få gästgifverier, som då till
äfventyrs finnas kvar, finna lämpligt att helt och hållet upphöra med
all försäljning, hvarigenom utan rättskränkning ändamålet med lag¬
stadgandet skulle i ännu högre grad ernås.»
De af motionären åberopade bilagorna äro: transumt af bevill¬
ningsutskottets vid 1872 års riksdag betänkande n:o 13, i anledning
af framställda förslag om ändringar i författningarna angående villkoren
för tillverkning och försäljning af brännvin, transumt af Riksdagens
skrifvelse n:o 77 den 14 maj 1872 angående förändringar i villkoren
för tillverkning och försäljning af brännvin, transumt af 1873 års be¬
villningsutskotts betänkande n:o 4, angående villkoren för tillverkning
och försäljning af brännvin, utdrag af Första Kammarens protokoll den
7 april 1873 samt transumt af kungl. förordningen angående villkoren
för försäljning af brännvin m. m. den 26 augusti 1873.
9 och 10 §§ i kungl. förordningen angående försäljning af bränn¬
vin den 9 juni 1905 lyda sålunda:
»9 §.
Har i stad på grund af burskap eller särskildt privilegium, till¬
kommet innan kungl. förordningen den 18 januari 1855 angående för¬
säljning af brännvin blef gällande till efterlefnad, utskänkningsrörelse
efter nämnda tid utöfvats och sedermera ej upphört, må sådan iskänk¬
ning, så länge den ej uppsäges eller förverkas, fortfarande äga rum,
dock endast i det omfång, denna förordning bestämmer.
10 §.
1. Har för gästgifveri å landet vid den tid, då kungl. förord¬
ningen den 18 januari 1855 angående försäljning af brännvin blef
gällande till efterlefnad, utskänkniDgsrättighet utöfvats och sedermera
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
5
icke upphört; då må samma handel, såframt rättigheten därtill icke
varder uppsagd eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock blott i
det omfång denna förordning bestämmer och endast af den, som, då
kungl. förordningen den 26 augusti 1873 angående försäljning af bränn¬
vin blef gällande till efterlefnad, var ägare till sådant gästgifveri, och
af hans hustru, så länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen
vid samma gästgifveri själf eller genom annan behörig person besörjer.
2. Där gästgifverihållning är fördelad mellan flera åbor, må ut-
skänkningsrättighet af dem icke samtidigt utöfvas utan af hvardera endast
under den tid, han besörjer gästgifverihållningen. Den, som vill upp¬
säga sin andel i utskänkningsrättigheten, vare därtill berättigad, där
uppsägning sker inom den tid, som i 19 § 3 mom. bestämmes.»
Dessa paragrafer hade samma lydelse i det af Kungl. Maj:t för
1905 års lagtima Riksdag framlagda förslaget till ny brännvinsförsälj-
ningsförordning, hvilket förslag af Riksdagen lämnades oförändradt i
denna del. I den redogörelse för det kungl. förslagets hufvudgrunder,
som fanns intagen i det propositionen bilagda statsrådsprotokollet, läm¬
nades jänyväl en utredning huru ifrågavarande rättigheter tillkommit
och hvad de kunde anses innebära. Dåvarande chefen för finansdeparte¬
mentet sammanfattade resultatet af denna undersökning, såvidt den
afsåg gästgifverierna å landet, sålunda, att af densamma syntes fram¬
gå, att gästgifvares rätt till försäljning af brännvin icke någonsin
ansetts som ett dem tillkommande privilegium. Tid efter annan hade
denna rättighet utvidgats eller inskränkts, och tidtals hade den vant
gästgifvarne fråntagen. Hvad beträffade de s. k. privilegierade rättig¬
heterna i städerna, vore att märka, att vissa af dem, såsom grundade
på äldre gästgifverirättigheter, i förevarande afseende vore att helt och
hållet likställa med gästgifverierna å landet. Af öfriga befintliga dylika
rättigheter i stad, till antalet endast fem, voro på grund af verkställda
undersökningar allenast två af den natur, att vid införande af en lag¬
stiftning, åsyftande att åtskilja utminutering och iskänkning, så att den
senare endast komme att omfatta försäljning till förtäring på stället, man
i fråga om dem behöfde hysa någon betänklighet. Rörande dessa
innehöll den kungl. propositionen också särskild!- förslag till uppgörelse,
hvarigenom innehafvarne afstode från sina rättigheter.
Med föranledande af Kungl. Maj:ts förslag till 9 och 10 §§ hade
herr Olsson i Heden i en motion framställt yrkande af innebörd, att
den af nu ifrågavarande rättighetsinnehafvare dittills utöfvade bränn-
vinsförsäljning skulle få fortfarande bedrifvas i oinskränkt omfattning.
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
Det Riksdagens särskilda utskott, till hvars behandling ifråga¬
varande proposition blifvit hänvisad, uttalade emellertid i sitt uti ämnet
afgifna betänkande, att de af chefen för finansdepartementet i förenämnda
redogörelse anförda skälen för de förändrade bestämmelser, som 9 och
10 §§ innehölle angående privilegierade rättigheter och vissa gäst-
gifverier, borde enligt utskottets åsikt föranleda till bifallande i oför¬
ändrad form af Kungl. Maj:ts förslag i nämnda paragrafer.
Sedan vid behandlingen inom Andra Kammaren af 10 § i utskot¬
tets författningsförslag af herr Olsson i Heden framställts ett yrkande
i samma riktning som i den nu föreliggande motionen, blef utskot¬
tets ofvanberörda hemställan af kammaren godkänd. Samma hem¬
ställan vann jämväl Första Kammarens bifall.
Den ingående pröfning, som såväl af Kungl. Maj:t som jämväl
från Riksdagens sida vid behandlingen af berörda proposition före¬
tagits beträffande här ifrågavarande försäljniugsrättigheter, synes bevill¬
ningsutskottet innebära erforderlig säkerhet för, att den genom kungl.
förordningen den 9 juni 1905 vidtagna inskränkningen af dessa rättig¬
heter ingalunda kan, såsom motionären gör gällande, anses strida
mot »rättvisa och billighet».
I fråga om de af motionären åberopade, förut omnämnda bilagor
vill utskottet anmärka, att dessa handlingar icke torde kunna betraktas
såsom ämnet uttömmande, bindande »historiska och juridiska utred¬
ningar». Den viktigaste utredningen lärer däremot vara att finna i det
af kammarkollegium den 21 mars 1873 i anledning af Riksdagens af
motionären åberopade skrifvelse den 14 maj 1872 afgifna underdåniga
utlåtande angående upphörande af den åtskilliga gästgifverier å landet
tillerkända rättighet till utskänkning af brännvin. Detta utlåtande, af
hvilket utskottet tagit närmare del och som legat till grund för Kungl.
Maj:ts förberörda utredning af frågan, visar tydligt, att några berättigade
intressen icke blifvit trädda för nära genom de bestämmelser, hvari
motionären nu föreslår ändring.
Hvad motionären anfört angående fördelen af att rusdrycker för¬
täras i hemmen och icke »på en krog» synes utskottet icke vara af be¬
skaffenhet att böra inverka vid förevarande frågas afgörande.
Meningarna lära vara föga delade därom, att den försäljning af
spirituösa till kringliggande orter, som äger rum från ett icke obetyd¬
ligt antal gästgifverier, medfört synnerligen skadliga följder. När Riks¬
dagen efter en allsidig pröfning af de förhållanden, som kunde vara
af betydelse för frågans afgörande, genom den förra året antagna för-
7
bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
säljningsförordningen bestämt, att sagda rörelse skall upphöra den 1
november 1907 (i städer den 1 oktober 1907), vore det därför enligt
utskottets förmenande icke välbetänkt att nu vidtaga någon åtgärd,
som skulle komma att för en längre tid framåt rubba verkningarna af
detta beslut.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer bevillningsutskottet,
att förevarande motion om ändring i förordningen
angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 februari 1906.
På bevillningsutskottets vägnar:
J. BROMÉE.