Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
1
\
N:o 1.
Ank. till Riksd. kansli den 9 februari 1906, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående förändrade
bestämmelser rörande beskattningsort för inkomst af elek¬
triska ledningar m. m., som beröra flera kommuner.
(2:a A.)
Med instämmande af tio af Andra Kammarens ledamöter har
herr I. E. G. Svensson i Skyllberg inom nämnda kammare i motionen
n:o 12 föreslagit, »att Riksdagen måtte besluta, antingen att i bevillnings-
förordningen införas bestämmelser om huru och efter hvilka grunder
taxering bör äga rum i fråga om elektriska kraftledningar och med dem
sammanhängande beskattningsföremål, som beröra två eller flera kom¬
muner, eller ock aflåta skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning och förslag i de ämnen motionen afser.»
Till stöd för motionen bar af motionären anförts följande.
»Tid 1903 års riksdag väckte herr C. J. Hammarström i denna
kammare motion om införande i bevillningsförordningen af bestämmelser
och föreskrifter om huru och efter hvilka grunder taxering bör äga rum
i fråga om elektriska ledningar och med dem sammanhängande beskatt¬
ningsföremål, som beröra två eller flera kommuner.
Bih. till Biksd. Prot. 1906. 5 Sami. 1 Afd. 1 Häft. (N:o 1.)
1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o, 1.
-Bevillningsutskottet afstvrkte motionärens framställning, och. den¬
samma vann icke heller Riksdagens bifall.
Då jag nu tillåter mig att väcka eu motion i samma syfte som den
ofvan berörda, af herr Hammarström vid 1903 års riksdag väckta, sker
det i hufvudsak pa samma motivering, som han till stöd för nämnda
motion frambar och till hvilken jag ber att få hänvisa. Han påpekade i
motionen, hurusom stora svårigheter torde möta att med gällande lagstift¬
ning bestämma, hvar och huru eu elektrisk kraftledning från en kommun
till en annan rättvisligen bör beskattas.
Bevillningsutskottet anförde i sitt afstyrkande utlåtande, att de svårig¬
heter, som härvidlag kunna uppstå, icke vore större än vid beskattning
öfver hufvud taget af rörelse eller yrke, som någon drifver på olika
orter. Denna utskottets uppfattning håller enligt mitt förmenande icke
streck.
Jag vågar nämligen påstå, att i det fall, att ett vattenfalls kraft
ledes från den vid fallet uppbyggda kraftstationen öfver till en annan
kommun för att där användas antingen till drifvande af något enstaka
industriellt företag eller till utminutering för olika ändamål, det icke
låter sig göra att bestämma, huruvida rörelsen skall anses vara bedrifven
inom den ena eller den andra kommunen eller — därest båda kom¬
munerna skulle anses vara berättigade till skatt — huru stor del af
denna skall tillfalla endera kommunen. Båda kommunerna kunna med
full rätt göra anspråk på, att hela rörelsen skall beskattas just inom dess
beskattningsdistrikt; och ofta nog torde det vara rent af omöjligt att
lösa tvistefrågan.
Erfarenheten från de senare åren bestyrker också, att eu brist i nu
berörda hänseende finnes i lagstiftningen. Nästan hvarje år har pröfnings-
nämnden inom det län, där jag har min valkrets, nämligen Örebro län
— hvarest som bekant en mångfald af elektriska kraftledningar finnes -—
haft att afgöra tvister om beskattningsorten för dylika ledningar, och sak¬
naden af klar och tydlig lag har vållat, att någon fäst och säker lag¬
tillämpning icke heller kunnat komma i fråga, utan att man i hvarje
fall af ifrågavarande art stått tvekande och oviss och att domsluten blifvit
i större eller mindre mån — jag skulle nästan vilja säga — godtyckliga.
Att råda bot härför, ju förr dess hellre, är naturligtvis en synnerligen
viktig Riksdagens uppgift.
I fråga om den norm, som då skulle genom lag bestämmas för dylika
beskattningsfrågors afgörande, kunna råda olika meningar. Det enklaste
Bevillningsutskottets Betänkande N;o 1.
vore otvifvelaktigt att stadga, att inkomsten af elektrisk kraftledning skall
beskattas till hälften å den ort, där kraftkällan är belägen, och till andra
hälften å den ort, där kraften användes, respektive utminuteras. Men
någon skillnad torde måhända böra göras för det fall, att kraften öfver-
föres för att hufvudsakligen drifva en enda industriell anläggning, och det
fall att den efter öfverföringen kommer att utminuteras för olika ändamål,
så att säga göres till föremål för handel. I förra fallet synes kraftkällan
böra anses såsom det hufvudsakliga i beskattningshänseende, i senare
fallet åter kraftfördelningsstationen. Proportionen ys : 2/3 kan möjligen
ifrågasättas såsom den öfver hufvud taget riktiga för fördelningen af
skatten.
Jag tilltror mig emellertid ej att väcka något bestämdt förslag här¬
utinnan, utan öfverlämnar åt bevillningsutskottet att efter eget bepröfvande
afgöra, huruvida någon positiv förändring af gällande bevillningsförordning
i den riktning jag antydt kan omedelbart företagas, eller huruvida man
för närvarande bör inskränka sig till en skrifvelse till Kungl. Maj :t med
begäran om utredning och förslag i ämnet.
I detta sammanhang anhåller jag att få fästa Riksdagens och dess
bevillningsutskotts uppmärksamhet på en annan fråga, som ofta nog upp¬
ställer sig vid beskattning af elektriska kraftledningar, enär den krafvel-
ett svar i alla de fall, då utnyttjande sker af ett vattenfall, beläget mellan
två olika kommuner. Inom hvilken af dessa båda kommuner skall rörel¬
sen — vi bortse nu från den eventualiteten att kraften bortledes -— be¬
skattas? Af bevillningsförordningens bestämmelser följer svaret: inom den
kommun, på hvars strand kraftstationen med turbiner och maskiner är
uppförd. Men nog måste man erkänna, att detta innebär eu orättvisa
emot den andra kommunen, som dock äger hälften af vattenfallet och
inom hvars område tillika en icke oväsentlig del af anläggningen, näm¬
ligen halfva dammbyggnaden, kan befinnas. Det torde vara skal att vid
en blifvande förändring af lagstiftningen i det hänseende, hvarom jag
ofvan talat, också tages i öfvervägande, huruvida icke något kunde och
borde göras för en utjämning af den orättvisa, som enligt min åsikt
ligger däri, att vinsten af att ett två kommuner tillhörigt vattenfall ut¬
nyttjas uteslutande skall tillkomma den kommun, inom hvars område
kraftstationen är uppförd.»
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
Såsom af motionären erinrats, väcktes vid 1903 års riksdag af herr
C. J. Hammarström en motion om införande af bestämmelser i bevillnings-
förordningen af enahanda innehåll, som i den nu föreliggande motionen
afses. Efter uttalande, att enligt utskottets förmenande svårigheterna för
taxeringsmyndigheterna vid taxering af ifrågavarande beskattningsföremål
icke syntes vara större än vid beskattning öfver hufvud taget af inkomst
af rörelse eller yrke, som någon drifver på olika orter, anförde bevill¬
ningsutskottet i sitt öfver herr Hammarströms motion afgifna utlåtande
följande.
»A andra sidan torde den möjligheten icke vara utesluten, att fram¬
deles, då elektriska anläggningar af ifrågavarande beskaffenhet kommit
till en allmännare användning, det kan befinnas nödigt, att beskattningen
af den inkomst, dessa anläggningar kunna gifva, blifver föremål för
uttryckliga bestämmelser i bevillningsförordningen. Men att redan nu,
innan större erfarenhet beträffande beskattningsfrågor af antydt slag
vunnits, i förenämnda förordning införa särskilda stadganden i berörda
hänseende, kan utskottet för sin del icke finna lämpligt, helst jämväl
andra föreskrifter i förordningen vid tillämpningen kunna göras till före¬
mål för olika tolkning och med anledning däraf behöfva förtydligas,
hvilket emellertid torde höra ske först i sammanhang med eu mera om¬
fattande omarbetning af lagstiftningen på detta område.
Motionären har uttalat den förmodan, att lagen, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, den 27 juni 1902, torde
komma att föranleda en betydlig ökning af antalet anläggningar af
förevarande art. Men äfven om motionärens uppfattning härutinnan
skulle visa sig riktig, så är dock att märka, att berörda lag först från
och med den 1 nästlidne januari trädt i gällande kraft, hvadan det i
allt fall torde dröja någon tid, innan lagens verkningar uti förenämnda
hänseende kunna komma till synes. Enligt utskottets mening är denna
omständighet ett ytterligare skäl att icke för närvarande vidtaga någon
åtgärd i den riktning motionären föreslagit, utan afbida hvad erfaren¬
heten beträffande förevarande anläggningars beskattning kan komma
att lära. »
Utskottets afstyrkande hemställan blef af Riksdagen bifallen.
Såsom framgår af det ofvan anförda, antydde 1903 års bevill¬
ningsutskott, att med en allmännare användning af elektricitet i indu¬
striens tjänst sådana särskilda bestämmelser, som af motionären nu
5
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
påyrkas, kunde blifva erforderliga. Sedan detta uttalande gjordes, hafva
tre år förflutit, under kvilka antalet ledningar för elektricitets användande
för belysnings- och kraftändamål betydligt ökats, hvarigenom den större
erfarenhet i hithörande afseenden, som 1903 års bevillningsutskott förut¬
satte böra vinnas, innan man skrede till lagstiftning i ämnet, nu torde i
väsentlig mån förefinnas.
Enligt hvad utskottet inhämtat, är praxis med afseende å hithörande be-
skattningsfrågor ganska skiftande och utan inre stadga. Sålunda har inträffat,
att hela inkomsten af en flera kommuner berörande anläggning för tillgodo¬
görande af elektrisk kraft beskattats inom den kommun, där kraftstationen
varit belägen. I andra fall åter har vid beskattningen en uppdelning af
inkomsten skett mellan den kommun, där kraften alstrats, samt den eller
de kommuner, där kraften kommit till användning, hvarvid dock sak¬
naden af fast fördelningsgrund tydligen gjort sig märkbar. Jämväl har
hos taxeringsmyndigheter påyrkats, att hela inkomsten skulle tagas till
beskattning inom sistnämnda kommuner.
Med hänsyn till berörda olikformighet vid taxeringen äfvensom
därtill, att taxeringar af ifrågavarande slag af rörelse i stor utsträck¬
ning äro föremål för Överklagande, finner utskottet det vara af behofvet
påkalladt, att för vinnande af enhetlighet i fråga om de särskilda kom¬
munernas beskattningsrätt vissa normer fastställas till ledning för taxe¬
ringsmyndigheterna. Ifrågavarande beskattningsdetalj synes utskottet ock
vara så fristående, att den bör kunna ordnas för sig. Den är emeller¬
tid af så invecklad beskaffenhet, att för lösningen lärer erfordras jämväl
teknisk utredning i vissa afseenden, hvarför utskottet icke finner sig
böra framlägga något förslag till bestämmelser, utan förorda, att skrifvelse
i ämnet aflåtes till Kungl. Maj:t, hvilken skrifvelse enligt utskottets för¬
menande bör afse alla slag af elektriska ledningar — alltså äfven
belysningsledningar — af Indika inom olika kommuner beskattningsbar
inkomst kan uppkomma.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att Eiksdagen, i anledning af herr I. E. G. Svens¬
sons förevarande motion, ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Eiksdagen framlägga förslag till införande i
gällande bevillningsförordning af närmare bestämmel¬
ser rörande beskattningsort för inkomst af elektriska
Bill. till Riksd. Prot. 1906. 5 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 2
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
ledningar och därmed sammanhängande beskattnings-
föremål, som beröra flera kommuner.
Stockholm den 8 februari 1906.
På bevillningsutskottets vägnar:
J. BROMÉE.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktieboi aget, 1906.