Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o V.
U:o 9.
Ank. till Kiksd, kansli den 12 april 1908, kl, 3 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
af Andra Kammarens beslut i fråga om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående förbud mot användning af taggig
stängseltråd till Mgnader.
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott anför i utlåtandet n:o 9:
»Uti eu till utskottet hänvisad motion, n:o 1, har herr J. J. Byström
till eu början anfört följande: t
'Den för stängsel afsedda taggiga järntråden uppfanns i Amerika för
åtskilliga tiotal år tillbaka. Den fick rätt stor användning på sådana
trakter, där det var ondt om skog, och där man behöfde ett effektivt
stängselmaterial. Åtskilligt af den taggiga tråden öfverfördes snart till
Europa. Det dröjde emellertid ej länge, förrän tyskarne började själfva
fabricera denna sorts tråd, och väsentligast från Tyskland kom den, så
vidt jag vet, till Sverige. Ku tillverkas det taggiga stängselmaterialet
äfven i vårt land. 1 huru stor skala denna tillverkning sker eller huru
omfattande handeln därmed är i Sverige, vare sig tråden är tillverkad
här i landet eller den är importerad från utlandet, kan nu ej uppgifvas.
Bill. till Riksd. Prat. 1905. S Samt. 2 Afd. 1 Band. 8 Höft. (Ko 9.) 1
2 Förda Kammareur Tillfälluja Utskotts (N:o 8) Utlåtande N:o '■>.
Emellertid har den taggiga stängseltråden låtit mycket tala om sig
på den senare tiden, och det på ett sätt som synes motivera någon åt¬
gärd från Riksdagens sida.
Stängsel med taggig tråd är synnerligen farligt.
Huru ofta har det icke händt, att personer, som gått på eu tillåten
smalare väg eller gångstig vid sidan af ägor, som varit inhägnade med
taggig stängseltråd, hafva fått ej blott sina kläder förstörda utan också
t. ex. sina händer sönderrifna! Och de sår, som dessa taggar åstadkomma,
äro ofta mycket svårläkta.
Särdeles obarmhärtigt och motbjudande förefaller taggstängslet på
platser, där barn finnas. Huru lätt kunna ej de under lifligt spring och
omisstänksam lek härigenom utsättas för allvarlig olyckshändelse. En tagg
i ögat och det är förloradt för all framtid.
Men det taggiga järntrådsstängslet är farligt äfven för djuren. Eu
hvar har säkerligen sett vid vandring utefter ett sådant stängsel å betes¬
marker, huru kreaturshår och tagel suttit på taggarne. Stundom har man
ock på dem fått se torkadt blod och hudremsor.’
Härefter anför motionären två exempel på olyckshändelser, som in¬
träffat genom den taggiga stängseltråden.
Slutet af motionen lyder sålunda:
'Med anledning af denna hemska tilldragelse stod i eu mängd tid¬
ningar: »Bort med den taggiga stängseltråden!»
Att detta stängselmaterial kan med fördel användas för vissa ända¬
mål, bestrider nog ingen. Som lämplig kan den möjligen anses vara,
då det gäller att stänga för människor, som af okynne eller i ond afsikt
vilja klifva öfver plank, murar eller tak och dylikt. Men som stängsel
i den mening som 5 kap. i Byggningabalken eller »Kungl. Maj:ts för¬
ordning om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stäng¬
selskyldighet» af den 21 dec. 1857 är den taggiga stängseltråden olämp¬
lig och förkastlig och bör bland annat från djurskyddsvänlig synpunkt i
lag förbjudas.
Inom vissa kreatursförsäkringsbolag har, tydligen för att främja ut¬
rotandet af taggtrådsstängsel, talats om att höja försäkringspremierna för
djur, som utsläppas på mark, som är inhägnad med taggig tråd, eller icke
alls bevilja försäkring för sådana djur.
I denna riktning går följande af leg. veterinären Martin Olin i Sku-
rup den 8 sept. 1904 gjorda uttalande:
»Som säkerligen många veterinärer i likhet med undertecknad upp¬
o
Förslå Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 9.
repade gånger varit i tillfälle att behandla hästar och nötkreatur, hvilka
under betesgång blifvit skadade (sårade) af s. k. taggig stängseltråd, och
dylika åkommor i vanligaste fall medföra mycket fula ärr och icke alltför
sällan orsaka döden eller föranleda till de sårades omedelbara nedslaktning,
och då den nu senast å Skanörs ljung inträffade gräsliga katastrofen sä¬
kerligen på ett ganska kännbart sätt kommer att beröra den intresserade
kreatursförsäkringsföreningen, så torde det icke vara för tidigt, att de inom
vårt land arbetande kreatursförsäkringsföreningarna eller bolagen på ett in¬
gripande sätt söka förhindra vissa betesmarkers inhägnande med detta
för djuren lifsfarliga stängsel.
Jag föreställer mig, att det mest effektiva sättet för att ernå detta
vore, att resp. försäkringsbolag i sina stadgar inryckte en ungefär så ly¬
dande paragraf:
'Om försäkradt djur utsläppes på betesmark, inhägnad med taggig
stängseltråd, upphör försäkringen att vara i gällande kraft under betes¬
tiden; och skall dylikt djur efter betestidens slut samt innan försäkringen
åter träder i kraft besiktigas af veterinär för utrönande af, om djuret
befinnes i oskadadt skick’.
Undertecknad är af den åsikten, att ett af Sveriges veterinärer taget
kraftigt initiativ i antydda försäkringsfråga med ens skulle stäfja det
absolut onödiga bruket af taggig stängseltråd omkring betesmark samt
förskaffa oss alla sanna djurvänners erkännande.»
Men genomförandet af ett lagligt förbud mot användning af här
åsyftadt stängsel stöter naturligtvis på en de! svårigheter.
Hvad då först angår den omständigheten, att taggtrådsstängsel redan
finnes på många ställen, och att det blefve för kostsamt för stängsel¬
ägaren att utbyta det mot ett annat, så må framhållas, att han väl kunde
få behålla det, till dess att det behöfde göras om, men så snart om¬
stängning skall ske, vare det förbjudet för honom att begagna taggig
stängseltråd.
Mången torde vidare anse, att verkligt skyddande hägnader, som
uppföras af annat material, blifva dyrare än sådana, i hvilka får begagnas
taggig stängseltråd. Förhållandet är emellertid det, att utom det vanliga
stängselmaterialet linnes nu ett stängsel, som mycket berömmes och som
ej lär blifva alltför dyrt att använda. Äfven till detta är idén ameri¬
kansk. Detta stängsel, som är af två slag, består af ett slags nät af för
ändamålet särskild! beredt stål med den bästa galvanisera^. Det ena
kallas »American järnvägs,stängsel» och är afserlt till inhägnad af betes¬
4
Första Kammaren# Tillfälliga Utskotts (N:<> 8) Utl-åtmiäe N:o 9,
hagar, järnvägslinjer o. s. v., och det andra heter »Elhvood stängsel»
och är särskild! lämpadt för inhägnad af trädgårdar och finare anlägg¬
ningar.
Slutligen blir det fråga om, huru ett här afsedt förbud skulle verka
i förhållande till själfva fabrikationen. Nu är det emellertid så, att vissa
nya lagbestämmelser kunna komma i kollision med en del enskildas in¬
tressen, men i sådana fall plägar man låta det allmännas intresse gå före
det enskildas. Och i detta fall liksom i många andra liknande bör det
ej vara omöjligt finna de vägar man bör gå.
I huru stor skala den taggiga stängseltrådstillverkningen försiggår i
värf land är som sagd! mig ej bekant, men jag har anledning tro, att
den icke är synnerligen stor. Försäljningen af denna tråd lär, enligt de
upplysningar jag fått af en person, som länge haft en större järnhandels-
affär, hafva minskat betydligt de senare åren. Opinionen mot denna
handelsvara har tillväxt bland folket, en omständighet, som bör under¬
lätta genomförandet af ett förbud mot användandet af taggig järntråd
som stängselmaterial.
På grund af hvad jag nu anfört vågar jag hemställa,
att Riksdagen måtte hos Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!.
Maj:t låta utfärda erforderliga bestämmelser i syfte att användning af
taggig stängseltråd måtte förbjudas vid uppförandet af hägnader, där fara
däraf kan uppstå för människor eller djur.'
Härefter anför Andra Kammarens utskott för egen del:
»Hvad nu först angår det af motionären ifrågasatta förbudet att använda
taggig stängseltråd till hägnader, där fara däraf kan uppstå för människor,
torde till en början böra erinras om den allmänna ansvars- och ersättnings¬
skyldigheten för den, som är vållande till skada. Redan häri ligger natur
ligtvis eu maning att iakttaga försiktighet jämväl vid uppsättandet af stäng¬
sel, för så vidt nämligen annan, utan att han därvid öfverskrider sin rätt,
kan skadas af stängslet. Tänker man sig däremot ett allmänt förbud för
den enskilde jordägaren att uppföra eu hägnad af taggig stängseltråd, där
fara för människor kan uppstå, skulle detta uppenbarligen utgöra ett intrång
i äganderätten. Enligt svensk rättsuppfattning har den enskilde jordägaren
i allmänhet rätt att förbjuda och förhindra andra att beträda hans mark, och
därest han nu vill gorå denna rätt gällande genom att uppsätta ett effektivt
Forsla Kumimirns TiUjölUan Utr/,o/ts (N;o 2) l Wkmdc N:o 5
stängsel, kan ej något med fog däremot invändas. Den enskilde jordägaren
kan med fullt skäl påstå, att den person, som ej kar någon rätt till kaus
mark, måste iakttaga försiktigket, om lian kar något att där beställa. Med
lika stort skäl skulle man ju eljest lämna ifrågasätta kvarjekanda andra
förbud, hvarigenom jordägarens rätt att på bästa ock billigaste sätt sköta
sin egendom inskränktes. För att kunna motivera ett förbud mot be¬
gagnande af taggig stängseltråd till kägnader torde således behöfvas några
ytterligare omständigheter utöfver den, att man kan skada sig. För¬
budet skulle förnämligast få karaktären af en polisföreskrift, då dess när¬
maste uppgift vore att söt:a förebygga möjligheten af en olyckas eller
skadas inträffande. Polisföreskrifterna förutsätta emellertid i allmänhet ut¬
öfver befintligheten af någon rätt, som skall skyddas, någon omständighet,
som gör faran större eller mera sannolik än eljest, t. ex. den omständig¬
heten, att många människor sammanbo eller sammankomma. Man kom¬
mer då närmast att tänka på hägnad i gränsen mot allmänna vägar eller
andra allmänna platser. Hvad nu angår städernas och de med dem lik¬
ställda samhällenas planlagda områden, innehålla de för dem gällande
byggnadsordningarna i allmänhet föreskrifter om beskaffenheten af stängsel
mellan tomt och allmän plats. I öfrig! torde ordningsstadgan för rikets
städer, som jämväl kan vinna tillämpning på andra områden än stad,
lämna utväg att, därest särskilda omständigheter därtill föranleda, få be¬
stämmelser fastställda med hänsyn till beskaffenheten af sådant stängsel,
som uppföres i gränsen till allmän plats.
Återstår således frågan om beskaffenheten af stängsel i gräns mot
allmänna vägar å landet. Att vägstyrelsen, där det åligger densamma att
uppsätta skyddsvärn, i allmänhet ej använder taggig stängseltråd, får man
väl anse för sannolikt. Bör man då ifrågasätta förbud för den jordägare,
som har sina ägor intill eu allmän väg, att i gränsen eller inom visst
afstånd därifrån uppsätta hägnad af taggig stängseltråd? Ett sådant
förbud förefaller måhända vid första påseende ensidigt, men man får
härvid besinna å ena sidan, att förbudet i ty fall borde jämväl gälla
andra slags stängsel, som kunna medföra fara, och. å andra sidan, att,
därest ett sådant förbud infördes, jordägaren med skäl kunde göra an¬
språk på ersättning för det intrång i äganderätten, som han däri¬
genom lede.
Hvad som nu sagts gäller i viss mån jämväl med hänsyn till den
fara, som kan uppslå för djur, med hvilken beteckning motionären väl
får anses hafva menat kreatur, hvarom nära nes i Is kap. IG paragrafen
0 Färskt Kammaren* T-iUfätt-iga Utskott* (N:o 2) Utlåtande N:o ■>.
strafflagen. Vidkommande särskildt stängsel i rågångar finnas ju sär¬
skilda föreskrifter om beskaffenheten af laggill stängsel. Dit torde väl
knappast kunna räknas hägnad af taggig stängseltråd. Oafsedt detta
torde man, då bestämmelserna om laggilld hägnad endast afse dess för¬
måga att hindra kreaturen att inkomma på andras ägor, ej hafva an¬
ledning att därtill foga bestämmelser, som afse skyddande af kreaturen
för skada genom den taggiga stängseltråden, såframt man nämligen ej
låter samma bestämmelser gälla jämväl i fråga om hägnad af annat
material.
Vidare torde man i fråga om faran för kreatur ihågkomma, att, då
dessa hafva ekonomiskt värde, redan häri ligger eu anledning för ägaren
att såvidt möjligt förebygga, att de taga skada. Är nu sannolikheten för
att kreaturet skall skada sig större vid användningen af taggig stängsel¬
tråd än vid begagnandet af annat material, ligger antagligen orsaken till
att förstnämnda slags stängsel ändock användes i något annat ekonomiskt
intresse. Detta intresse är stängslets billighet och förmåga att ändock
väl fylla sitt ändamål. Skall nu lagstiftningen ingripa mot användningen
af den taggiga stängseltråden, bör det skäl, som anföres, vara synnerligen
vägande. Detta är ej fallet, enligt utskottets mening, då det till och med
med fog kan ifrågasättas, huruvida faran för kreaturen ens är afsevärdt
större vid nu nämnda slags hägnad än vid vissa andra slag. De af motio¬
nären anförda exempel bevisa oj heller mycket. De visa, det förra att
hästägaren ej bort binda sin häst så nära stängsel tråden, och det senare,
att i där nämnda fall det varit oklokt att uppsätta ifrågavarande slags
stängsel. Utskottet anser sig ock böra i detta sammanhang framhålla,
huru svårt det skulle vara att bestämma ej mindre beskaffenheten af den
stängseltråd, som finge eller ej finge användas, än äfven huru stor faran
skulle vara, för att användningen skulle vara förbjuden. Någon fara före¬
ligger ju alltid, tv afsikton med stängslet är just att afhålla människor
eller djur från ett visst område.
På grund af hvad utskottet bär förut anfört, får utskottet sålunda
hemställa, att ifrågavarande motion ej måtte till någon Andra Kammarens
åtgärd föranleda.»
Enligt från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag har degna
kammare med afslag på sitt tredje tillfälliga utskotts hemställan och med
hufvudsakligt bifall till eu vid utlåtandet fogad reservation för sin del
besluta:
satt Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung!. Magt anhålla do t täcktes
Första Kammtl-rtns Tillfälliga Utskotts (N:o tf Utlåtande W:o IL 7
Kungl Maj:t låta utreda i hvilken utsträckning förbud mot användning
af taggig stängseltråd såsom hägnad lämpligen må kunna utfärdas samt
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill den verkställda utredningen
kan föranleda. »
Utskottet vill visserligen cj förneka, att den taggiga stängseltråden
kan medföra faror och åstadkomma skador, men utskottet håller före, att
statsmaktens ingripande genom förbudslagstiftning bör inskränkas till så¬
dana fall, där rättelse mot missbruk ej kan på annat sätt vinnas, och före¬
liggande fråga torde icke vara af sådan beskaffenhet. Det uttalande, som
enligt åberopade utskottsbetänkande gjorts af leg. veterinärläkaren Olin,
framhåller såsom eu verksam åtgärd i motionens syfte kreatursförsälcrings-
föreningalnas ingripande efter initiativ af Sveriges veterinärer. Likaså
verka djurskyddsföreningarna för att sprida kunskap i ämnen, som afse
djurens befriande från uppenbara och försåtliga faror, och en utbredd in¬
sikt om den taggiga stängseltrådens farlighet skall gifvetvis efterhand för¬
hindra dess användande.
Äfven herr Byströms motion och dess behandling i Riksdagen torde
hafva bidragit till spridande af sådan kunskap och därmed gjort nytta,
men ytterligare åtgärd från Riksdagens sida bör den icke föranleda.
Eu annan omständighet att beakta är, att grannar å ömse sidor om
egendomsgränserna på landet i de flesta fall äro jordbrukare och kreaturs¬
ägare och därför hafva gemensamma intressen, som naturligen mana dem
att undvika farligt stängselmaterial. Samma intressegemenskap råder äfven
med afseende på allmänna vägar, enär natura-underhållet ju åligger jord¬
brukare, hvilket yrke jämväl innehafves af dem, som besitta angrän¬
sande ägor.
Prisbilligheten å det fruktade kägnadsmedlet kan möjligen innebära
eu frestelse för förvaltningarna af enskilda järnvägar att vilja begagna
dylikt stängsel, men dels kunna aktieägarna, om så behöfves, däri åstad¬
komma rättelse, och dels kan man icke förutsätta, att de ledande männen
i dessa förvaltningar till den grad åsidosätta eu allmän mening, att de i
trots däraf använda ett hägnadsmedel, som denna mening utdömt och
förkastat.
Hvad här yttrats om stängsel i gränserna emellan olika innehafvare
områden, torde äfven gälla för enskild ägare, som inom sitt område och
för sina ändamål bör vara berättigad att begagna hvilket hägnadsmaterial
han behagar.
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 'J.
På gnmd af livad sålunda blifvit anfördt och med stöd af Andra
Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande hemstiilles:
att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens beslut.
Stockholm den 11 april 1905.
På utskottets vägnar:
GUSP. TAMM.
Stockholm, tryckt hos P. Palinquists Aktiebolag, 1906.