Andra Kammarens Tillfälliga Utslcoits (N:o 5) Utlåtande N;o 20,
1
N:o 20.
An k. till Riksd. kansli den 1 april 1905, kl. 8 e. m.
Andra Kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande N:o 3
i anledning af väckta motioner angående omorganisation
af länsstyrelserna och revision af instruktionen för
landshöfdingarne i rikets län.
Till utskottets behandling hafva hänvisats två inom Andra Kammaren
af Herr E. Bäf väckta motioner: n:o 126, däri hemställes, »att Riks¬
dagen måtte i skrifvelse till Kungl Maj:t anhålla, det Kung!. Maj:t täcktes
— till vinnande af ökade garantier för de administrativa besvärsm ålens
noggranna bedömande efter lag och laga stadgar, rättssäkerhetens kontinui¬
tet samt rättsskipningens oberoende — företaga behöflig omorganisation af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande samt därmed i sammanhang stående
öfriga åtgärder», och n:o 215, däri motionären »med bibehållande af (förut¬
nämnda) motionens hela innehåll i öfrig!» ändrat sitt förslag till en hem¬
ställan, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes» — till vinnande af förut angifna ändamål — »låta
företaga en revision af instruktionen för landsköfdingarna åt 10 november
1855 och i sammanhang därmed vidtaga utredning af öfriga frågor, hvilka
däraf kunna beröras, samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvilka åt
sådan revision och utredning kunna föranledas».
I den senare motionen har motionären således åberopat den motive¬
ring, som innehålles i motionen n:o 126. Under hänvisning till denna
motivering anser utskottet sig här behöfva endast i korthet angifva hufvud-
dragen af de skäl, hvilka motionären till stöd för sin hemställan anfört.
Bih. till Bilcsd. Prof, 1905. 8 Sami. 2 Afl, 2 Band, 18 Häft. (Ko 20.) 1
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande N:o 20.
Motionären anknyter sin framställning till konstitutionsutskottets vid
1903 års riksdag afgifna memorial n:o 4 och Riksdagens därå grundade
skrifvelse den 28 mars 1903 i fråga om inrättandet af en administrativ
högsta domstol. 1 nämnda memorial hade konstitutionsutskottet uttalat,
att eu sådan domstol vore egnad icke blott att erbjuda den rättssökande
ökade garantier för de i memorialet afsedda, för den enskilde ofta nog
viktiga målens noggranna bedömande efter lag och laga stadgar, utan
äfven att tillfredsställa de från den allmänna rättssäkerhetens synpunkt
beaktansvärda anspråken på kontinuitet och särskildt på denna rättsskip¬
nings oberoende af politiska partiförhållanden. Motionären liar i så¬
lunda återgifna uttalandet velat finna en, om ej direkt, så dock indirekt
anmärkning mot den nuvarande administrativa rättsskipningen i högsta
instans och hemställer, huruvida icke samma anmärkning skulle i ännu
högre grad kunna med fog göras mot Kung!. Maj tis »underordnade myn¬
digheter», samt om det icke i sammanhang med frågan om inrättande af
en administrativ högsta domstol kunde vara skäl att i enahanda syfte i
någon män reformera äfven dessa lägre administrativa domstolar. Inrät¬
tandet af en regeringsrätt komme att föranleda förändringar i afseende å
statsrådets och statsdepartementens organisation, hvaraf med nödvändighet
följde, att förhållandet mellan å ena sidan de lägre ämbetsverken och å
andra sidan Kungi. Maj ti och regeringsrätten måste bestämmas med hän¬
syn därtill. Karaktären hos den ifrågasatta högsta domstolen förutsatte
en motsvarande karaktär hos de direkt underordnade domstolarne af samma
natur. Då enligt motionärens uppfattning Riksdagen bland de principer,
som för tryggandet af den administrativa rättssäkerheten skulle göra sig
gällande vid upprättandet af den högsta administrativa domstolen, äfven
häfdat den, att innehafvare af förtroendesysslor ej borde hafva befogenhet
att ens rådgifvande deltaga i fråga om afgörande af administrativa be¬
svärsmål, huru mycket mindre borde då dessa förtroendemän hafva be¬
fogenhet att i någon instans vara afgörande i fråga om samma sak. De
af konstitutionsutskottet i förutnämnda memorial anförda skälen för eu
omorganisation af den högsta administrativa lagskipningen vore i de allra
flesta fall fullt tillämpliga äfven i afseende på eu omorganisation af den
administrativa lagskipning, som nu läge i Kungi. Maj tis befallningshafvandes
hand. Äfven om Kungl. Maj tis befallningshafvande gällde det, att tillväxten
af de till deras handläggning hörande ärendenas antal vore så allvarlig,
att ensamt denna omständighet borde påkalla uppmärksamhet, och att
beredandet af lättnad i arbetet innebure en nödvändig förutsättning för
åstadkommandet af en tryggad administrativ rättsskipning.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande K:o 20. 3
Om grunderna för länsstyrelsernas omorganisation yttrar motionären
följande:
- Beträffande den nya organisationen bör den naturligtvis i alla till¬
lämpliga delar inrättas med hänsyn till den nu ifrågasatta administrativa
domstolens organisation. Att konstitutionsutskottets och riksdagens grund¬
sats, att »befogenhet i fråga om afgörandet af administrativa besvärsmål»
ej lägges i någons hand, som har en »ställning såsom innehafvare af för¬
troendesysslor», därvid strängt tillämpas, ligger i sakens natur. Och att
de lagkunniga tjänstemän, som skola döma i sådana mål, ej på något
sätt behöfva känna sig besvärade af en sådan förtroendemans makt eller
pondus, bör, menar jag, i konsekvens med denna utskottets och Riks¬
dagens åsikt äfven strängt tillämpas. Det torde vidare mera än nu är
fallet böra tillfredsställa anspråken på kontinuitet, så att den rättssökandes
garantier ej behöfva vara så mycket beroende af tillfälliga tjänstledigheter
och lika tillfälliga förordnanden inom ämbetsverket. De personer, som
hafva den dömande makten i sin hand, böra också hafva tid att med
största noggrannhet följa med och sätta sig in uti nyutkomna lagar och
förordningar samt möjligen ock, om tiden så medgifver, afgifva yttranden
öfver förslag till sådana. Men under inga omständigheter böra de betungas
med så mycket arbete, att detta lägger hinder i vägen för dem att under¬
kasta rättstvisterna en noggrann judieiell behandling.»
Slutligen ifrågasätter motionären, om icke detta ämbetsverk »borde
hafva någon uppsättning, som motsvarade nämnden i våra häradsrätter»,
och erinrar om den sakkännedom om ortens förhållanden samt den i all¬
mänhet goda karaktär och rättrådighet, som kännetecknat allmogemannens
deltagande i domarekallet vid häradsrätten och som, rätt använda, helt
säkert skulle komma äfven den administrativa lagskipningen till gagn.
Härför talade äfven allmogemannens väldiga insats i vårt lagstiftningsarbete.
Instruktionen af den 10 november 1855 för landsköfdingarne i rikets
län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän mottogs på sin tid
med lifligt ogillande på grund af den allt för stora makt, som i densamma
ansågs hafva blifvit landshöfdingarne tillmätt, och vid de två första riks-
dagarne därefter 1856—58 och 1859—60 gaf den anledning till ett flertal
motioner och vidlyftiga öfverläggningar. Särskilt riktade sig klandret mot
§§66 och 67, som gifva åt landshöfdingarne rätt att af vissa anledningar
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utslotts (N:o 5) Utlåtande N:o 20.
utan föregående undersökning försätta landssekreterare och landskamrerare
ur tjänstgöring och åt Konungens befallningshafvande rätt att utan laga
dom för tjänstefel afsätta länsmän, vidare mot § 12, som gifver Konun¬
gens befallningshafvande befogenhet att bötfälla domare, och g 35, som
berättigar dem att utnämna länsnotarie!’ in. m. Efter denna tid tystna
emellertid efter hand klagomålen, och först 1897 märkes eu motion an¬
gående länsmäns till- och afsättning, hvilken på det sättet bifölls af Andra
Kammaren, att kammaren för sin del begärde, det länsmanstjänsterna skola
efter innehafvarens död eller afgång kungöras till ansökning lediga. I
fjor väcktes motion och fattade Andra Kammaren beslut om att begära
revision åt instruktionens § 10, enligt hvilken Konungens befallnings¬
hafvande utöfvar högsta polismyndigheten i länet och i sådan egenskap
eger tillse, att begångna brott blifva i laga ordning beifrade, samt äger
att stadga erforderliga viten i sådana fall, där ansvar icke är i lag bestämdt.
Syftemålet med ofvan anförda, i år föreliggande motioner är uppen¬
barligen att vinna för den allmänna rättssäkerheten mera betryggande
förmer för utöfvandet af den administrativa domsrätt, som tillkommer läns¬
styrelserna. Denna fråga är ingalunda ny. Hon har vid flera tillfällen
ingått såsom moment i den sträfvan att på tillfredsställande sätt ordna
den administrativa rättsskipningen, hvilken fått sitt senaste uttryck i
1903 års Riksdags skrifvelse om inrättande af eu administrativ högsta
domstol.
Gränsen mellan domaremaktens och förvaltningsmyndighetens kompe¬
tens i afseende på lagskipningen är angifven genom det undantag, som
genom 26 § i 10 kap. rättegångsbalken gjorts från de i samma kapitel
uppställda regler »om laga domstol i hvarjehanda rättegångs mål». I
nämnda § stadgas, att »de mål, som den allmänna hushållningen i riket,
kronans hvarjehanda ingälder, så ock de, som någons ämbete och tjenst,
högre eller ringare, och fel däri röra, pröfves och dömes af dem, som
Konungen vård och inseende däröfver betrott häfver, efter ty som i sär¬
skilda stadgar därom sägs». Det ligger i sakens natur, att do mål, Indika
såsom rörande den allmänna hushållningen in. m. falla inom det sålunda
angifna området för administrativjusticen, i mycket stor utsträckning kom¬
mit att både nära och allvarligt beröra den enskildes rätt, och det lär då
ej hafva kunnat förebyggas, att denna rätt ofta kommit att bedömas efter
administrativa lämplighetshänsyn. Känslan af osäkerhet i det allmänna
rättstillstånd, hvars vårdande blifvit ombetrodt åt administrativjusticen,
har under gångna tider gifvit anledning till större eller mindre steg i
riktning mot den administrativa domsrättens upphäfvande eller inskränkande.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskott* (Ko 5) Utlåtande N:o SO. ;>
I sådant hänseende väckta förslag eller vidtagna åtgärder hafva mestadels
gått ut på att till allmän domstol öfverflytta sådana administrativa mål,
indika kunde hänföras till rättsfrågor. Såsom synnerligen viktiga steg i
den riktningen må nämnas kungl. förordningen den 17 april 1828 om
upphörande af styrelseverkens domsrätt i vissa mål samt det i anledning
af Riksdagens skrifvelse den 15 maj 1868 vid 1874 års riksdag af Kungl.
Maj:t framlagda förslag till förordning angående förändrade bestämmelser
i afseende å behandlingen och fullföljden af vissa mål och den af Riks¬
dagen med föranledande af samma förslag för dess del beslutade författ¬
ning, hvilken likväl icke blifvit af Kungl. Maj:t fastställd. Insikten
om det otillräckliga i dylika försök att genom omläggning af gränsen
mellan den judiciella och den administrativa lagskipningen vinna nödig
garanti för rättssäkerhetens tillgodoseende torde hafva medverkat till fram¬
komsten af de flera enskilda förslag till inrättandet af en regeringsrätt,
hvilka föregått det initiativ, som vid 1903 års riksdag tagits i samma
syfte från konstitutionsutskottets sida och som ledt till Riksdagens skrif¬
velse den 28 mars samma år i fråga om inrättandet af en administrativ
högsta domstol. Den nämnda synpunkten har icke lämnats obeaktad i
Riksdagens berörda skrifvelse, däri det heter, att det synes Riksdagen
icke vara antagligt, att man skulle vilja i vidsträcktare män, än som skett,
anlita utvägen att öfverlämna handläggningen af administrativa tvistemål
till de allmänna domstolarna. »Enligt Riksdagens uppfattning», heter det
vidare, »torde ock ett eventuelt inrättande af en administrativ högsta dom¬
stol snarare böra föra med sig, att högsta domstolen och möjligen äfven
andra allmänna domstolar befrias från en del rättstvister, som nu af dem
afgöras. Med hänsyn till utvecklingen i andra länder har det ock visat
sig, att man i åtskilliga af kontinentens stater å ena sidan sökt att från
regeringsmyndigheten afskilja de administrativa tvistemålen, men å andra
sidan icke velat lämna deras afgörande åt de allmänna domstolarna utan
anförtrott desamma åt särskilda administrativa domstolar; och de erfaren¬
heter, som från sådana domstolars verksamhet i utlandet äro att hämta,
bestyrka också Riksdagens uppfattning om dylika domstolars ändamålsen¬
lighet och gagnet af desamma.»
Detta Riksdagens yttrande hänför sig naturligtvis i främsta rummet
till den fråga, som i Riksdagens skrifvelse afses, nämligen inrättandet af
en speciell högsta domstol för handläggning af vissa administrativa besvärs¬
mål. Men detsamma torde dock icke kunna frånkännas giltighet i viss
mån äfven med afseende på den nu föreliggande frågan om åtgärder för
vinnandet af rättssäkerheten betryggande former för den administrativa
O Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko ä) Utlåtande N:o 20.
lagskipning*® i lägre instans, som är uppdragen åt orts myndighe terna.
Motionärens något oklara framställning erbjuder visserligen föga fasta håll¬
punkter för bedömandet af arten utaf den organisationsförändring, som
blifvit af honom ifragasatt. Man torde därför lätt kunna äfventyra att
missförstå motionärens egentliga mening. Men åtskilliga moment i fram¬
ställningen, särskild! hvad som anförts om lämpligheten att åt ett lek-
mannaelement, motsvarande häradsnämnden, inrymma deltagande i den
administrativa lagskipningen samt om behöfligheten af öfverensstämmelse
mellan karaktären hos den ifrågasatta högsta domstolen och karaktären
bos de underordnade domstolarna af samma natur, synas berättiga till
antagandet, att för motionären sväfva! tanken på länsstyrelsernas ombild¬
ning till kollegiala administrativa underdomstolar. Utskottet vill ej be¬
strida, att en sådan tanke må kunna med följdriktighet härledas ur riks¬
dagens här ofvan återgifna uttalande i frågan om inrättandet af eu admini¬
strativ högsta domstol, eller att förhållandena kunna så utvecklas, att
organiserandet af dylika administrativa ortsdom.stolar må finnas behöflig!
eller önskvärd!. Men utskottet håller före, att, om och när så skulle in¬
träffa, initiativ till inrättandet af nya organ för den administrativa lag¬
skipningen i lägre instans bör framgå ur den erfarenhet, som kan komma
att vinnas inom den blifvande administrativa högsta domstolen, hvars med¬
verkan, enligt Riksdagens uttalade mening, skulle tagas i anspråk vid
stiftandet af sådana författningar, om hvilkas tillämpning här är fråga.
Om utskottet således icke kan närmare inlåta sig på frågan om eu så
genomgripande omdaning af länsstyrelserna, därtill motionärens framställ¬
ning ock synes lämna allt för svag anledning, anser utskottet likväl, att
den ändrade formulering, som i motionen n:o 215 gifvits åt det förelig¬
gande förelaget,_ lämnar antaglig utgångspunkt för att taga under öfver¬
vägande, huruvida icke motionärens i allt fall ganska beaktansvärda syfte¬
mål må kunna i hufvudsak vinnas äfven utan en så fullständig omvand¬
ling af länsstyrelserna.
De former, under Indika länsstyrelserna utöfva dem tillkommande
administrativ domsrätt, äro gifna i ofvannämnda instruktion den 10 november
1855 för landshöfdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda
tjensteman. Enligt § 1 i denna instruktion är styrelsen inom hvarje af
rikets län anförtrodd åt en landshöfding såsom Kung! Maj:ts befallnings¬
hafvande, hvilken utöfvar densamma med biträde af landssekreterare och
landskamrerare; och enligt § 3 har landshöfding beslutanderätt i alla
mål och ärenden, som på Konungens befallningshafvandes afgörande an¬
komma, dock med skyldighet att inhämta vederbörande föredragandes,
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o ~>) Utlåtande N:o 20. 7
landssekreterarens eller landskamrerarens mening. Om denna icke god¬
kännes, eger den föredragande att densamma uti protokollet anteckna.
Där sådan anteckning icke skett, anses den föredragande hafva instämt
i landshöfdingens beslut. Vid landshöfdingevakans samt landshöfdingens
frånvaro eller laga förfall utöfvas, enligt § 4, länsstyrelsen af landssekre¬
teraren och landskamreraren gemensamt, under benämning landshöfdinge-
ämbete, med samfäld ansvarighet för de beslut och åtgärder, hvarom de
äro ense. Uppstå dem emellan skiljaktiga meningar, blifver den gällande,
som föredraganden yttrat, och är han för densamma ensam ansvarig, så¬
vida den andre låtit i protokollet anteckna sin särskilda mening.
Det utmärkande för denna behandlingsform är att beslutanderätten
ligger i en enda persons hand. Denna anordning erbjuder gifna fördelar
med afseende på alla de länsstyrelsens uppgifter, hvilka afse handling och
kontroll. Däremot torde icke kunna bestridas, att en sådan anordning
måste från den allmänna rättssäkerhetens synpunkt finnas mindre tillfreds¬
ställande, hvad angår den del af länsstyrelsens uppgifter, som afser pröf¬
ning af ingångna klagomål samt lagskipning och hvars tillbörliga fyllande
framför allt krafvel’ författningskunskap och rättsbildning, — förutsättningar,
hvilka icke alltid äro att finna hos den person, i hvars hand allena be¬
slutanderätten såsom regel är lagd, eller landshöfdingen. Bland admi¬
nistrativa besvärsmål, hvilka enligt Riksdagens skrifvelse den 28 mars 1903
ansetts böra i sista instans pröfvas af en administrativ högsta domstol,
anföras särskildt frågor om tillämpning af kommunal- och politiförfattnin-
gar, väglag och liottningsstadga, beskattnings- och fattigvårdsförordningar,
hvilkas afgörande i första hand helt eller delvis ankomma på länsstyrelserna.
Redan dessa frågors art och det ofta ömtåliga ingripande i området för
enskild rätt, hvartill de kunna gifva anledning, påkalla otvifvelaktigt andra
och mera betryggande former för lagtillämpningen än de som för ett hälft
århundrade sedan funnits tillfredsställande. I ej mindre grad synes be-
hofvet däraf göra sig gällande med afseende på Kungl. Maj:ts befallnings-
hafvandes uppgift såsom utöfvare af den exekutiva makten, hvars befogen-
hetsområde sträcker sig inom gränserna för tillämpning af allmän civil- oeh
kriminallag. I detta sammanhang bör ej saknas en särskild erinran om § 10 i
landshöfdingeinstruktionen, enligt hvilken Konungens befallningshafvande har
att utöfva högsta polismyndigheten i länet och fått sig tillerkänd rätt att
för handhafvandet af denna myndighet i sådana fall, där ansvar icke är
i lag bestämdt, stadga erforderliga viten. Redan omedelbart efter nu
gällande landshöfdingeinstruktionens tillkomst blef denna £ föremål för
anmärkningar från Riksdagens justitieombudsmans sida, och anmärkningarna
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande N:o SO.
hafva sedan dess tid efter annan återkommit, senast vid nästlidet års riks¬
dag, då Andra Kammaren äfven för sin del beslutade, att Riksdagen måtte
hos Kung! Maj:t påkalla ändring af nämnda § till begränsning af den
maktbefogenhet, som därigenom blifvit lagd i Konungens befallningshaf-
vandes hand. Ej heller kan utskottet undgå att rikta uppmärksamheten
på den betydande makt att förfoga öfver enskildas personliga frihet, hvil¬
ken genom lagen den 12 juni 1885 angående lösdrifvares behandling
blifvit åt Konungens befallningshafvande inrymd. För utöfvandet af den
såväl genom denna lag som genom ofvan nämnda £ 10 i landshöfdinge-
instruktionen åt Konungens befallningshafvande uppdragna, ytterst grann¬
laga myndighet kräfvas utan tvifvel sådana former, Indika kunna anses
tryggande för enskild mans rätt och säkerhet samt egnade att utesluta
äfven möjligheten af godtycke och maktmissbruk.
Med det nu anförda torde utskottet få anses hafva påvisat, att det
behof af ökade garantier för administrativ]usticens noggranna handhafvande
efter lag och laga stadgar, som Riksdagen i sin skrifvelse den 28 mars
1903 framhållit med afseende på pröfningen i högsta instans, äfven före¬
finnes med afseende på den domsrätt, som utöfvas af Kungl. Maj ds be¬
fallningshafvande. Utskottet håller äfven före, att sådana garantier be¬
träffande utöfningen af sistberörda domsrätt böra stå att vinna genom
åtgärder, fallande inom ramen för de nu föreliggande motionerna. Men
liksom utskottet icke funnit motionärens framställning gifva tillräcklig an¬
ledning för utskottet att inlåta sig på den omfattande organisationsfråga,
som synes hafva föresväfvat motionären, lika litet finner utskottet anled¬
ning att vid öfvervägandet af de åtgärder, hvilka för det ofvan angifna syfte¬
målets vinnande kunna erbjuda sig, ingå på närmare skärskådande vare
sig af motionärens principiella betänkligheter med afseende på landshöf¬
ding^ ställning såsom innehafvare af förtroendesyssla eller af den i öfrig!
ur flera synpunkter tilltalande tanken på lekmannadeltagande i den ad¬
ministrativa lagskipningen. Dessa spörsmål stå uppenbarligen i så nära
samband med frågan om inrättandet af särskilda administrativa uuderdom-
stolar, att deras lösning lämpligast bör, liksom den senare, öfverlämnas åt
framtiden.
Såsom utskottet redan förut antydt, synas Kungl. Maj:ts befallnings-
liafvandes uppgifter vara af den art, att de skulle kunna sägas falla inom
två till sina förutsättningar väsentligen skilda verksamhetsområden, ehuru¬
väl gränsen mellan dessä områden i flera fall må medgifvas vara ganska
flytande.' Å ena sidan är Kungl. Maj:ts befallningshafvande att anse så-
Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 5) Utlåtande N:o 20. 9
som förvaltande styrelse å den andra såsom dömande myndighet. För
utskottet synes det, som om uppgifternas olika art borde betinga någon
olikhet äfven i ärendenas behandlingsform; och de från den allmänna och
enskilda rättssäkerhetens synpunkt önskvärda tryggare formerna för nt-
öfvandet af länsstyrelses domsrätt torde utan större svårighet kunna vin¬
nas därigenom, att den ensambeslut ander ätt, som nu tillkommer landshöf¬
ding, och i landshöfdingeämbete föredraganden, finge bortfalla i sådana
mål och ärenden, där länsstyrelse har att fungera såsom dömande myndig¬
het, samt vid fattandet af beslut, hvilkas tillämpande påkalla länsstyrelses
dömande verksamhet. Beträffande det sätt, hvarpå formerna för hand¬
läggning och beslut i dessa fall böra för ändamålets vinnande lämpligast
anordnas, kan utskottet i saknad af nödiga förutsättningar naturligtvis icke
gifva någon anvisning. Förslagsvis har inom utskottet framkastats bland
annat den tanken, att åt de rättsbildade föredragandena, landssekreterare
och landskamrerare, hvilka nu intaga eu rådgifvande ställning, kunde be¬
redas rätt och skyldighet att med landshöfding gemensamt deltaga i af-
görandet af sådana mål, möjligen under former, hvilka medgåfve följandet
af vanliga regler för omröstning till dom. Denna fråga om behandlings¬
formens lämpliga anordning är, liksom den ej mindre vigtiga frågan,
hvilka af de på länsstyrelses pröfning ankommande mål och ärenden som
böra hänföras till den ena eller den andra sidan af länsstyrelses uppgifter,
af beskaffenhet att böra göras till föremål för en noggrann och allsidig
utredning. Utskottet, som för sin del anser en tidsenlig reform af lands-
liöfdingeinstruktionens bestämmelser i nu ifrågavarande hänseenden önsk¬
värd, håller före, att eu sådan utredning skall gifva vid handen, att: re¬
formen äfven är möjlig att utan betydligare svårigheter genomföra med
begagnande af' redan inom länsstyrelse befintliga krafter. Enligt utskottets
mening bör därför från Riksdagens sida uttalas önskvärdheten af, att,
till vinnande af mera betryggande former för afgörahdet af vissa på läns¬
styrelses pröfning ankommande mål och ärenden, den äfven i andra hän¬
seenden numera föråldrade instruktionen för landshöfdingarna underkastas
revision. Om sådan revision företages, lär Kungi. Maj:t icke underlåta att
i sammanhang med den fråga, som här närmast föreligger, jämväl föranstalta
om utredning af öfriga frågor, hvilka tilläfventyrs häraf kunna beröras.
I anseende till ämnets stora vikt och de dyrbara intressen, allmän och
enskild rättssäkerhet, hvilka i hög grad bero af formerna för utöfvandet
af den administrativjustice, hvarom här är fråga, förmenar utskottet, att
det borde gifvas Riksdagen tillfälle att yttra sig öfver det förslag, hvartill
revisionen må kunna gifva anledning.
Bill. till llilcsd. Prof. 1905. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Käft. 2
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotis (N:o 0) Utlåtande K:o 30.
På grund af hvad nu blifvit anfördt, får utskottet i anledning af
herr Rafs ifrågavarande motioner hemställa,
att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t — till vinnande af mera betryggande
former för afgörandet af vissa på Kungl. Maj:ts befallnings-
hafvandes pröfning ankommande mål och ärenden —• låta
företaga revision af instruktionen den 10 november 1855
för landsliöfdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna
anställda tjänstemän äfvensom lämna Riksdagen tillfälle att
yttra sig öfver det förslag, hvartill sådan revision kan gifva
anledning.
A utskottets vägnar:
HENRIK HEDLUND.
Reservation
af herrar Johan Olofsson, Magnus Andersson, Gust. Österberg och C. F.
Petersson:
Reservanterna, som icke kunnat biträda utskottets hemställan, få här¬
med anföra följande:
Ur motionärens hela motivering framgår med all önskvärd tydlighet
åtminstone eu sak, att motionären afeer en fullständig omorganisation af
den myndighet, som kallas Konungens befallningshafvande, och ej endast
en mer eller mindre fullständig revision af instruktionen för landshöfding-
armé, och har motionären ansett, att den eventuella regeringsrätten bör
blifva förebilden för den lägsta administrativa domstolen. Då denna
regeringsrätt ännu icke är organiserad, torde det ligga i öppen dag, att
tiden ännu icke är inne för ett förslag i den riktning, hvartill moti¬
veringen följdriktigt skulle leda, som också tydligt angifves i yrkandet
11
Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 5) Utlåtande N:o 20.
till motionen 126. Genom sin motion 215 har motionären emellertid
ansett sig kunna rädda situationen genom att med bibehållande af den
föregående motiveringen utbyta den äldre klämmen mot eu ny med yrkan¬
de om revision af instruktionen för landshöfdingarne af den 10 november
1855, utan att han, egendomligt nog, synes hafva märkt, att hans slut¬
liga hemställan framträder som ett fullkomligt påhäng till eu fullkomligt
omaka motivering.
Hvad motionärens yrkande i motionen 215 i och för sig vidkommer,
lcan det visserligen icke bestridas, att den nu femtioåriga landsköfdinge-
instruktionen kan behöfva öfverses och bringas mer i öfverensstämmelse
med vår tids uppfattning af å ena sidan personlig maktbefogenhet och å
andra sidan personlig rättssäkerhet. Men motionären har i dessa fall icke
gifvit någon som helst anvisning. Och det i utskottets utlåtande framlagda
förslag till omdaning af formen för Ivonnugens befallningshafvandes admi¬
nistrativa domsrätt därhän, att landshöfdingen jämte landssekreterare och
landskamrer skulle utgöra eu domstol med vanlig rösträtt, så att de båda
sistnämndas öfverensstämmande mening skulle blifva beslut gent emot lands-
höfdingens uppfattning, synes hafva åtskilligt emot sig. Om, såsom ju
stundom händer, såväl landssekreterare- som ock landskamrerarebefattningen
vid något tillfälle uppbäres af lägre tjänsteman som vikarie, vore på grund
af landshöfdingens inflytande på dessa sistnämndes framtida befordran inga¬
lunda gifvet, att de på tillräckligt kraftigt sätt skulle göra sin mening
gällande. Hvad vore i så fall vunnet? Genom samma förslag skulle
uppenbarligen motionärens tydligen uttalade önskan om ett lekmanna-
elements inflytande gent emot den rent juridiska uppfattningen icke till¬
godoses, då däremot nu ett sådant tillgodoseende icke är uteslutet, i det
landshöfdingen icke behöfver vara jurist och i många fall icke är det,
hvarjämte det är att hoppas, att dessa förtroendeposter framdeles mer än
hittills komma att besättas med praktiska män, som på grund af sin
ställning kunna främja sina läns förkofran i olika riktningar.
På grund af hvad här anförts få vi för vår del hemställa:
att herr Käfs förenämnda motioner icke måtte till
någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.