Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
1
N:ö 3.
Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1905, kl. 11 f. m.
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, med
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Mag it
angående undervisning i hälsolära vid rikets läro- och
utbildnings anstalter.
I en vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 3, hemställer herr E. O. V. Wavrinsky i Stockholm, »att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes vidtaga åtgärder för att eu systematisk undervisning i tillämp¬
liga delar i ämnet hälsolära vid våra läro- och utbildningsanstalter
måtte meddelas med ledning af därför lämpade läroböcker».
Motionen har af Andra Kammaren hänvisats till dess första till¬
fälliga utskott. Utskottet, som i fråga om motionärens motiv för nämnda
hemställan hänvisar till motionen, får som sin mening i ärendet anföra
följande.
Det är obestridligt, att hälsolärans viktigaste sanningar utgöra
ett kunskapsområde, med hvithet hvarje uppväxande samhällsmedlem
bör göras förtrogen. Kännedom om människokroppens byggnad och
lifsförrättningar samt om hufvudvillkoren för de kroppsliga organens
bevarande i tillfredsställande skick är eu kunskap af synnerligen stort
praktiskt värde för hvarje människa. Ju tidigare ifrågavarande kunskap
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Höft. (N:o 3.) 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
meddelas — naturligtvis under förutsättning, att lärjungarna nått den
utveckling, som för dess verkliga uppfattande är af nöden — ju större
utsikt finnes, att den skall komma att bära frukt genom att motverka
tillägnandet af för hälsan skadliga vanor och främja ett sundt och
naturenligt lefnadssätt. Har människan eu gång kommit in på en oriktig
väg i detta afseende och tillägnat sig vanor, som från hälsovårds-
synpunkt måste betecknas såsom skadliga, men hvilkas tillfredsställande
för henne blifvit ett slags behof, så är det vida mindre sannolikt, att
hon genom en senare förvärfvad insikt skall kunna föranledas att återgå
till efterlefnad af hälsolärans bud. Det lider intet tvifvel, att mycken
förvändhet i människors lefnadssätt och mycken af sådan förvändhet
vållad ohälsa har sin rot i okunnighet samt genom eu i rätt tid med¬
delad undervisning om grundvillkoren för ett sundt lefnadssätt skulle
kunnat förekommas.
Insikten härom är ingalunda ny. Redan långt före detta har
man haft klart för sig, att hälsoläran är ett ämne, hvari ungdomen
borde erhålla undervisning, och man har äfven vidtagit åtgärder för
att bringa en sådan undervisning till stånd. Utskottet finner sig med
afseende härå böra erinra om följande förhållanden.
I den hittills gällande stadgan för rikets allmänna läroverk af den 1 november
1878 upptages i lärokursen för klasserna 6:2 och 7:1 under rubriken naturvetenskap
bland annat: »Människokroppens byggnad och förrättningar äfvensom i sammanhang
därmed det allmännaste af hälsoläran.» Ett lika lydande moment återfinnes i den
af senaste läroverkskommittéen i dess betänkande den 8 december 1902 föreslagna
lärokursen för såväl realskolans sjätte klass som nedersta ringen i gymnasiet.
Enligt gällande normalplan för undervisningen i folkskolor och småskolor skall
redan i den egentliga folkskolan meddelas en »redogörelse för människokroppens
byggnad, förrättningar och vård». I samma normalplan upptages bland läroämnena
för folkskolans högre afdelning »Naturkunnighet med hälsolära» samt angifves, att
undervisningen i sistnämnda ämne på detta stadium bör meddelas »i samband med
förnyad och mera omfattande framställning af människokroppens byggnad och för¬
rättningar».
Enligt stadgan för rikets folkskolelärare- och fölkskolelärarinneseminarier den
29 januari 1886 skall naturkunnighetsundervisningen i lägsta klassen af dessa läro¬
anstalter omfatta äfven en »framställning af människokroppens byggnad, förrättningar
och vård».
. Vidare må påpekas, att undervisning om de rusgifvande ämnenas natur och
verkningar, hvilken undervisning ju bör anses omfatta en speciell del af hälsoläran,
enligt kungl. cirkuläret den 4 november 1892 skall meddelas i alla offentliga skolor.
Enligt nyss nämnda normalplan för undervisningen i folkskolor och småskolor bör
ifrågavarande undervisning i den egentliga folkskolan utsträckas till att omfatta äfven
de narkotiska ämnena.
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Ått nu angifna föreskrifter icke blifvit utan verkan, framgår af lärobokslittera-
turen å detta område. Åtskilliga nyare läroböcker i naturkunnighet innehålla kort¬
fattade framställningar i hälso! ära. Så är förhållandet med läroböckerna ej blott
för allmänna läroverket (bland annat den af motionären omnämnda, vid en mängd
läroverk begagnade »Lärobok i naturkunnighet» af S. Almqvist och N. G. W. Lagerstedt)
utan ock för folkskolan (exempelvis den på detta område mycket allmänt använda
»Lärobok i naturkunnighet» af Hjalmar Berg och And. Linden). Därjämte hafva
utgifvits särskilda, för skolbruk afsedda eller för sådant ändamål begagnade hand¬
ledningar i hälsolära (t, ex. »Hälsolära» af And. Lindén, »Hälsovårds- och sjukvårds-
lära» af J. Göransson m. ti.).
Af det nu anförda framgår, att behofvet af undervisning i hälso-
lära för det uppväxande släktet redan förut uppmärksammats, ock att
liälsoläran såsom undervisningsämne redan kar en viss plats i våra
allmänna skolor.
Å andra sidan måste emellertid erkännas, att undervisningen i
hälsolära ingalunda hittills blifvit i tillräcklig grad tillgodosedd. Er¬
farenheten ådagalägger nogsamt, att denna undervisning vid våra läro¬
anstalter i allmänhet icke erhållit den ställning, som den med hänsyn
till sin betydelse bör innehafva. I de skolor, där vederbörande lärare
haft speciellt intresse för ämnet, kan väl en tillfredsställande under¬
visning i hälsolära håfva förekommit, men i flertalet läroanstalter
har sådan undervisning icke i tillbörlig omfattning meddelats.
Orsaken till detta förhållande ligger enligt utskottets förmenande
till någon del i den omständigheten, att ofvan anförda bestämmelser,
hvilka meddelats rörande undervisning i hälsolära, erhållit en alltför
knapphändig affattning. Liksom i fråga om andra läroämnen borde
också beträffande liälsoläran till ledning för läraren närmare anvis¬
ningar gifvits om hvad vid undervisningen företrädesvis borde med¬
delas. Af en naken föreskrift, att undervisning i det eller det ämnet
skall meddelas, kan man i själfva verket ej vänta synnerligt resultat.
Liksom beträffande öfriga grenar af naturkunnigheten böra ock i fråga
om liälsoläran bestämda läroplaner upprättas för olika slag af undér-
visningsanstalter. Befintligheten af sådana planer komme gifvetvis att
inverka på läroböckernas beskaffenhet, enär vederbörande läroboksför¬
fattare måste finna sig föranlåtna att taga hänsyn till desamma och
söka att hvar för sig i bästa möjliga form framställa det innehåll,
som skall utgöra föremål för undervisningen.
En ännu viktigare orsak till det mindre tillfredsställande skick,
hvari undervisningen i hälsolära vid våra offentliga skolor hittills i
allmänhet befunnit sig, måste emellertid sökas i den omständigheten,
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
att alltför litet gjorts för att bereda de lärare, hvilka liaft till åliggande
att meddela nämnda undervisning, tillfälle att erhålla nödig utbildning i
ämnet. Det är i detta afseende framförallt påfallande, att våra folk¬
skolelärare- och folkskolelärarinneseminarier höra till de läroanstalter,
hvilkas läroplan erbjuder den minsta garantien för att undervisningen
i hälsolära skall komma _ att meddelas på ett tillfredsställande sätt och
i tillräckligt omfång. Å deras läroplan förekommer ifrågavarande
läroämne endast för så vidt det inbegripes i den »redogörelse för män¬
niskokroppens byggnad, förrättningar och vård», som tillhör första
klassens lärokurs, hvarförutom kungl. cirkuläret den 4 november 1892
naturligtvis gäller äfven dessa anstalter. I fråga om ämnets tillgodo¬
seende på läroplanen stå seminarierna sålunda på visst sätt efter till
och med de allmänna folkskolornas högre afdelning, för hvilken under¬
visning i hälsolära finnes uttryckligen föreskrifven. Det bör under
sådana omständigheter icke väcka förvåning, att undervisningen i
hälsolära i folkskolan icke kommit till sin fulla rätt. Man kan
icke vänta, att denna undervisning skall i folkskolorna blifva till¬
börligen tillgodosedd, så länge hälsoläran icke i de anstalter, där
folkskolornas lärare och lärarinnor erhålla sin utbildning, blifvit före¬
mål för eu ordnad undervisning i ett mot ämnets vikt svarande
omfång. Då en omgestaltning af folkskoleseminarierna nyligen blifvit
förebådad och torde få anses snart förestående, synes tidpunkten vara
särdeles lämplig för ett påpekande af den brist, som i berörda afseende
förefinnes i seminariernas undervisningsplan, på det att nämnda brist
vid en blifvande seminariereform måtte uppmärksammas och afhjälpas.
Liksom en tillfredsställande undervisning i hälsolära inom folk¬
skolorna icke torde kunna åvägabringas, med mindre man drager för¬
sorg därom, att en dylik undervisning kommer att meddelas de blif¬
vande folkskolelärarne och folkskolelärarinnorna under deras utbildnings¬
tid vid seminarierna, torde icke heller vid dessa senare läroanstalter
eller vid de allmänna läroverken behofvet af undervisning i hälsolära
kunna tillbörligen tillgodoses, därest icke åtgärder vidtagas i syfte att
bereda vederbörande lärare tillfälle att vid universiteten eller annor¬
ledes förskaffa sig nödig kompetens för ändamålet.
Då undervisning i hälsolära, såsom här ofvan visats, redan i mer
eller mindre uttryckliga ordalag är påbjuden beträffande flertalet barn¬
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
doms- och ungdomsskolor och dessutom med rätta kan anses utgöra
eu gren af den sedan lång tid tillbaka obligatoriska undervisningen i
naturkunnighet, kan den föreliggande motionen icke sägas åsyfta in¬
förandet af hälsolära såsom ett nytt läroämne i våra skolor. Dess inne¬
börd sträcker sig icke längre än till framställande af det önske¬
målet, att den redan påbjudna undervisningen i hälsolära måtte hädan¬
efter komma att blifva bättre tillgodosedd än hittills. Utskottet kan
för sin del med hänsyn till det obestridliga behofvet och gagnet däraf,
att kännedom om de viktigaste reglerna för hälsans bevarande med¬
delas det uppväxande släktets medlemmar, icke finna annat, än att
detta önskemål är af beskaffenhet att böra förverkligas. Men om
så är fallet, böra ock för sådant ändamål lämpade åtgärder vidtagas.
Föga utsikt lärer finnas, att de redan befintliga bestämmelserna rörande
ifrågavarande undervisning, Indika bestämmelser under rätt lång tid
varit gällande och visat sig icke göra till fyllest, hädanefter skulle
komma att visa sig mer verksamma samt utan ytterligare mått och
steg leda till det åsyftade målet. I synnerhet med hänsyn till den
bebådade reformen af folkskoleseminarierna och det särskildt fram¬
trädande behofvet af en utvidgad och val planlagd undervisning i
hälsolära vid dessa anstalter synes ett uttalande från Riksdagen i
motionens syfte vara väl befogadt.
A andra sidan håller utskottet före, att de åtgärder, som böra
vidtagas för främjande af undervisningen i hälsolära vid de offentliga
skolorna, icke lämpligen böra sträckas längre, än hvad här ofvan före¬
slagits. Utskottet förordar således icke, att hälsoläran erhåller en alldeles
särskild plats å skolornas läsordningar med ett visst timantal för hvarje
vecka. Fortfarande som hittills bör ifrågavarande undervisning be¬
traktas såsom en gren af undervisningen i naturkunnighet och med¬
delas under de åt detta ämne anslagna lärotimmarna. Visserligen kan
det vid en sådan anordning i en del skolor blifva svårt att erhålla
tillräcklig tid för undervisningen i hälsolära. Särskildt i folkskolor med
s. k. halftidsläsning torde en dylik svårighet icke kunna undvikas. Emeller¬
tid torde i våra skolor i allmänhet naturkunnighetens ställning vara sådan,
att en ökning af timantalet för detta ämne äfven utan särskild hänsyn
till hälsoläran bör anses af behofvet påkallad och i sinom tid torde
komma att påyrkas. Om eu sådan förändring framdeles skulle blifva
bragt till stånd, bör man kunna hoppas, att densamma kommer äfven
hälsoläran tilljgodo.
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Höft.
O
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.
Med stöd af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Andra Kammaren i anledning af förevarande
motion ville för sin del besluta, att Riksdagen i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl. Maj:t
täcktes vidtaga åtgärder i syfte, att undervisningen i
hälsolära vid våra offentliga skolor måtte blifva bättre
tillgodosedd, än hittills varit fallet.
Stockholm den 28 februari 1905.
Å utskottets vägnar:
FRIDTJUV BERG.
STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1005