Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
1
N:o 35.
Ank. till Riksd. kansli den 17 februari 1905, kl. 11 f. in.
Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag rörande afgäld från af söndrad lägenhet,
dels ock trenne med föranledande af berörda proposition
afgifna motioner.
Genom proposition, n:o 13, af deri 31 sistlidne december, hvilken af
båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, unde:
åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
rörande afgäld från afsöndrad lägenhet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Från lägenhet, hvilken för alltid från hemman afsöndrats och för
hvilken enligt äldre författning om enskiftesdelning eller jordafsöndring
afgäld till hemmanet blifvit fastställd eller bort fastställas, skall, där ej
här nedan annorlunda stadgas, efter den 31 december 1906 afgäld icke
utgå.
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 7 Sami. 30 Hälft. (N:o 35). 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
2 §•
Har, på grund af förbehåll vid lägenhetens upplåtande, fastställt»
högre afgäld än som, vid jämförelse af ägornas storlek och beskaffenhet,
kan anses hafva motsvarat hvad af hemmanets allmänna utskylder å lägen¬
heten belöpte, eller har förbehåll gjorts om sådan högre afgäld, utan att
fastställelse ägt rum, vare hemmanets innehafvare berättigad att få den
Överskjutande delen af afgälden fastställd att fortfarande af lägenheten
utgå.
3 §•
Besväras stamhemmanet af allmänna utskylder, i hvilkas utgörande
lägenheten icke omedelbart deltager, vare hemmanets innehafvare berättigad
att få sagda utskylder så fördelade, att från lägenheten omedelbart utgöres
hvad, efter ägornas storlek och beskaffenhet, därå belöper.
4 §•
Vill hemmanets innehafvare begagna sig af den rätt, som enligt 2
eller 3 § må honom tillkomma, göre ansökan hos Konungens befallnings¬
hafvande före den 1 januari 1917, eller vare sin rätt förlustig.
År dylik ansökning gjord, höre Konungens befallningshafvande inne-
hafvaren af den afsöndrade lägenheten samt inhämte, där ej afsöndrings-
handlingarna lämna erforderliga upplysningar, yttrande af kronobetjäningen
och landtmätare.
5 §•
Finnes, efter hvad i 2 § sägs, viss del af afgäld fortfarande böra
utgöras, fastställe Konungens befallningshafvande en mot sådan del sva¬
rande afgäld att från och med den 1 januari 1907 till hemmanet utgå;
dock att härigenom ej göres rubbning i hvad enligt 17 kap. 3 § jorda¬
balken och 17 kap. 6 § handelsbalken gäller om panträtt och förmånsrätt
för inneståencle ränta. Afgälden varde bestämd i penningar, där ej annor¬
lunda mellan parterna öfverenskommes.
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
3
6 §•
Skall jämlikt 3 § fördelning af utskylder äga rum, bestämme
Konungens befallningshafvande, med jämkning till så bekvämt tal ske kan,
det inbördes förhållande, efter hvilket hemmanet och lägenheten skola i
utskyldernas utgörande deltaga; och lände det beslut till efterrättelse från
och med den i januari året efter det ansökningen till Konungens befall¬
ningshafvande inkom, dock ej i något fall före den 1 januari 1907.
7 §•
Hafva frihetsår författningsenligt medgifvits, äge, utan hinder af hvad
i 5 eller 6 § är stadgadt, lägenhetens innehafvare njuta dem till godo, i
den mån de ej tilländalupit.
8 §•
I sammanhang med beslut, som i 5 eller 6 § afses, åsätte Konungens
befallningshafvande lägenheten särskilt namn och nummer, där sådant
tillförene ej ägt rum; och skall anteckning om Konungens befallnings-
hafvandes beslut ske i kronans jordebok.
9 §•
Öfver Konungens befallningshafvandes beslut må klagan föras i den
■ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
10 §.
Hvad här förut stadgas angående lägenhet, som blifvit afsöndrad
från hemman, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om lägenhet, som
afsöndrats från lägenhet; dock att, där afsöndring skett från afsöndrad
lägenhet, fördelning af utskylder enligt 3 § ej må ifrågakomma, innan
stamlägenheten åliggande del af utskylderna blifvit bestämd.
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
11 §•
Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvilken afsöndrats från
boställe eller från annat publikt hemman eller lägenhet, som icke vid tiden
:ör upplåtelsen innehades under stadgad åborätt.
I sammanhang med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft tvenne inom Andra Kammaren afgifna motioner, åsyftande tillägg
ill eller ändring i det af Ivungl. Maj:t framlagda förslaget till lag rörande
afgäld från afsöndrad lägenhet.
I den ena af dessa motioner, n:o 180, anför herr D. Persson i
Tällberg:
»I anledning af Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1896 har Kungl.
Maj:t genom proposition (n:o 13) till innevarande Riksdag framlagt förslag
till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet.
Ehuru detta lagförslag är så affattadt, att detsamma, upphöjdt till
lag, torde komma att verka både billigt och rättvist på de flesta orter och
■ifsöndringsförhållanden i vårt land, synes det mig dock, som om tillräck¬
lig hänsyn ej tagits till vissa orters säregna jordförhållanden och en del
ifsöndringars natur samt de privaträttsliga aftal, som träffats mellan kö¬
pare och säljare. Ty i de flesta socknar i Dalarne är förhållandet så, att
så snart en del af ett hemmans inägojord, vare sig med eller utan till¬
hörande afrösningsjord, afsöndrats, har icke någon afgäld bestämts eller
ens kunnat komma i fråga, emedan skatterna där icke utgå efter mantal,
utan efter det uppskattade (reducerade) inägojordsbeloppet. Så snart en
person där köpt en del af ett hemmans — egentligen hemmansnummers
— inägojord, så har han följaktligen, vid första därpå skeende mantals-
och skattskrifning, påförts det sålunda förvärfvade jordbeloppet och har
sedan själf direkt fått betala alla därå hyflande skatter och onera både
i ill stat och kommun m. m. Afsöndringar af detta slag ha sålunda be-
traktats och inför lagen behandlats såsom hemmansklyfningar. Annorlunda
förhåller det sig emellertid med afrösningsjorden, skogsmarken. Den har
egentligen icke varit åsatt någon särskild skatt — fastän de till ett hem¬
man hörande större eller mindre skogsområden helt naturligt öfvat in¬
flytande på hemmanets taxeringsvärde —, och på den grund har det an¬
setts, att skogsafsöndringar icke så nära berört det allmännas intresse, att
fastställelse af någon afgäld till stamhemmanet skulle erfordras.
5
Lagutskottets Utlåtande xV:o 35.
Men som alla äldre författningar rörande jordafsöndring, ända till
lagen därom af år 1896, föreskrefvo, att afgäld för -jordafsöndring skulle
erläggas till stamhemmanet, utvecklades den rättspraxis, att lagfart å af¬
söndring icke beviljades, därest afgäld ej var föreskrifven i köpet. På
grund däraf öfverenskommo köpare och säljare, att afgäld — vanligtvis
10 a "20 öre per reduceradt tunnland — skulle erläggas till stamhemmanet.
Köparna hafva också hittills regelbundet fullgjort sin skyldighet härutinnan.
Att köpeskillingen under sådana förhållanden reglerades efter afgäldens
storlek, är helt naturligt.
Skulle därför föreliggande lagförslag tillämpas på dylika afsöndringar,
blefve det i verkligheten en afskrifning å den mellan köpare och säljare
öfverenskomna köpeskillingen, en present till såväl enskilda skogsköpare
som i all synnerhet till de stora skogsbolagen, hvilka senare genom sådana
afsöndringar förvärfvat sig betydande skogsområden och sålunda utfäst sig
att i form af afgälder betala afsevärda penningbelopp årligen.
Någon skulle kanske häremot vilja invända, att, då dessa afsöndrin¬
gar blifvit särskildt taxerade såsom »annan fastighet» och köparna för de¬
samma sålunda få betala skatt, det då vore rättvist att befria dem från
erläggande af den utfästa afgälden. Häremot vill jag blott erinra, att
taxeringsåtgärden icke tillkommit på grund af något nytt lagstadgande,
utan köparen visste vid köpeaftalets ingående att så skulle komma att ske
och rättade köpeskillingen därefter.
Lika rättvist som den föreslagna lagen kommer att verka rörande
afsöndringar i allmänhet, lika orättvist skulle det blifva, om samma lag-
tillämpades på de nu relaterade afsöndringarna.
Och jag är fast öfvertygad därom, att de lagstiftande myndigheterna,
regering och Riksdag, då uppmärksamheten härvid blifvit fästad på för¬
hållandet, skola vara villiga att därtill taga tillbörlig hänsyn och rätta
lagen därefter.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen för sin del ville besluta, att 11 § i Kung!. Maj:ts för¬
slag till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet måtte erhålla föl¬
jande ändrade lydelse:
H §•
Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvilken afsöndrats från
boställe eller från annat publikt hemman eller lägenhet, som icke vid
tiden för upplåtelsen innehades under stadgad åborätt eller på sådana
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
afsöndring av, som uteslutande bestå af skogsmark, och för hvilka afgäld
icke blifvit af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fastställd.
o
Åt vederbörande utskott öfverlämnas att vidtaga nödiga ändringar
i förslaget för vinnande af det åsyftade målet.»
^ Den andra af ifrågavarande motioner, n:o 184, har afgifvits af herr
O. G. Erihson i Öfre Odensvi och är af följande lydelse:
»Genom Kungl. Maj:ts proposition n:o 13 till innevarande Riksdag
föreslår Kungl. Maj:t Riksdagen att antaga förslag till lag rörande af¬
gäld från afsöndra^ lägenhet.
Det kungl. förslaget, som afser afskrifning af afgälder från afsöndrade
lägenheter, i likhet med afskrifning af grundräntor och andra utskylder,
är ägnadt att råda bot för det missförhållande i skattehänseende, som upp¬
kommit därigenom, att grundskatterna blifvit afskrifna från stamhemmanen,
men afgälderna från afsöndrade lägenheter utgått oförminskade. Då likvisst
genom bestämmelser uti 2 § af det kungl. lagförslaget ägare af stamhemman
berättigas att få den del af den fastställda eller öfverenskomna afliden,
som öfverskj uter hvad som vid jämförelse af ägornas storlek och beskaffen¬
het kan anses hafva motsvarat hvad af hemmanets allmänna utskylder å
lägenheten belöpte fastställd att fortfarande af lägenheten utgå, och där¬
igenom skulle tillskapas en ny art af frälseränta' att utgå af vissa lägen¬
heter för afl framtid, synes det mig, att Riksdagen borde taga i allvarlig
ompröfning, huruvida lägenhetsägaren kunde få rättighet att på en gång
inbetala den Överskjutande afguderi, sedan densamma blifvit kapitaliserad
efter en bestämd räntefot, och sedan blifva befriad från vidare afgäld till
stamhemmanet.
Uti de tid efter annan gällande kungl. förordningarna af 19 september
1827, 14 november 1829, 13 juli 1853, 6 augusti 1864 och 6 augusti
1881 är föreskrifvet, att å afsöndrad lägenhet skall åsättas afgäld att utgå
som bidrag till stamhemmanets räntor och andra ordinära skatter, och att
denna afgäld i intet fall skulle få understiga hvad af stamhemmanets
nämnda utskylder kunde belöpa på den afsöndrade lägenheten; följaktligen
skulle afgäld åsättas endast för ändamål att utgöra bidrag till stamhem¬
manets räntor och andra ordinära skatter. Visserligen är det sant, att
inånga af dessa afgälder blifvit bestämda till högre belopp än som i verk¬
ligheten till det afsedda ändamålet bort af den afsöndrade lägenheten utgå,
men denna omständighet kan väl knappast ändra det sakförhållande, att
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
7
de tid efter annan gällande kung!, förordningarna icke föreskrifvit afgäld
för annat ändamål än som bidrag till stamhemmanets räntor och andra
ordinära skatter.
Uti underdånigt betänkande angående hemmansklyfning, ägostyck¬
ning och jordafsöndring, afgifvet af en den 25 september 1891 förordnad
kommitté, anföres: »att den vid afsöndring för alltid utgående afgälden i
själfva verket icke kunde betecknas annorlunda än en skatt, men att en
skatts erläggande till en enskild person och icke till det allmänna vore med
den moderna uppfattningen af skattskyldighetens väsen helt.och hållet
oförenligt; att, om sålunda redan från teoretisk ståndpunkt afgäldens ut¬
gående till stamhemmanets ägare utgjorde eu oegentlighet, det tinnes ytter¬
ligare särdeles praktiska skäl för att möjliggöra dess förvandling till direkt
skatt- till staten, enär om också, hvithet likväl ingalunda alltid varit för¬
hållandet, afgälden, när den åsatts, verkligen motsvarat hvad å lägenheten
beräknats kunna belöpa af hela hemmanets grundskatt och öfriga skyldig¬
heter, den likväl med de förändringar i jordbeskattningen, som den se¬
naste tidens lagstiftning medfört, kommit att stå i ett ofta oskäligt högt
förhållande till den på stammen hvilande återstående skatten; att, sedan
nedsättning i grundskatten och lindring i rustnings- och roteringsbesvären
ägt rum samt väghållningsbesväret stadgas skola utgå direkt af hvarje
jordegendom efter taxeringsvärde och för öfrigt såväl sistnämnda besvär
som den allmänna byggnadsskyldigheten för i mantal satt jord blifvit vä¬
sentligen inskränkt, betydliga skattelindringar beredts innehafvarne af sådan
jord; att de till dem utgående afgälderna, hvilkas storlek fixerats efter
hemmanets beskattning vid tiden för afsöndringen, i trots af att denna
beskattning i väsentlig mån minskats, kvarstode till oförändrad höjd, utom
i det fall, då 10 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållnings-
besvärets utgörande på landet kunde komma att tillämpas; att det läge i
sakens natur, att ett dylikt missförhållande i längden icke kunde äga be¬
stånd, utan att anspråk lomme att väckas på ett större tillgodoseende af
afsöndringsinnehafvarens intressen; att kommittén därför ansett billigheten
fordra, att åt sådana innehafvare bereddes tillfälle att, med befrielse från
afgäldens erläggande, för framtiden i stället få åtaga sig direkt utgörande
af enahanda skyldigheter till det allmänna, som ålåge stammen, efter det
förhållande, hvaruti efter uppskattning den afsöndrade lägenhetens ägor stode
till hemmanets öfriga jord; att nu gällande bestämmelse, det Konungens
befallningshafvande skulle pröfva den föreslagna afgälden och densamma,
där den funnes tillräcklig, fastställa, föranledt, att afgälden i derå fall blifvit
högre än att den kunde motsvara hvad under tiden för upplåtelsen af
hela hemmanets räntor och öfriga allmänna utskylder å den afsöndrade
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
lägenheten sig belöpte; att i sådan händelse lägenhetens befriande från af-
gälden mot åtagande af därå enligt uppskattning belöpande andel af hem¬
manets grundskatt och andra skyldigheter, utan ersättning för den del af
afgälden, hvarmed densamma kunde beräknas öfverskjuta dessa skyldig¬
heters ursprungliga värde, innebure en obehörig fördel för lägenhetens
ägare; att kommittén därför infört bestämmelse om, huru i sådant fall
borde förfaras; att det därvid väl kunde ifrågasättas, huruvida icke det
skadestånd, som tillkomme hemmansägaren, borde utgå med något slags
förmånsrätt; att det emellertid kunde antagas, att en dylik bestämmelse
kunde medföra förlust för den, som i lägenheten vunnit inteckning, enär
lägenhetens försäljningsvärde säkerligen skulle minskas, om, i stället för
skyldighet att utgifva en årlig afgäld, lägenheten betungades med utgif¬
vande på en gång af det kapital, hvartill värdet af en sådan afgäld kunde
beräknas uppgå; att därtill komme, att meningen med gällande förordning
uppenbarligen varit den, att afgälden verkligen skulle motsvara lägenhetens
andel efter uppskattning i hemmanets skatter och utskylder, ehuru hinder från
det allmännas sida icke ansetts möta att äfven fastställa en högre afgäld,
hvilken likväl då kunde anses hafva tillkommit så att säga på sidan om
lagen.»
Konungens befallningshafvande i Örebro län har i afgifvet utlåtande
till berörda betänkande anfört: »att, om man utginge från den åsikt, som
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge för riktig, nämligen att
afgäld å afsöndrad lägenhet borde bestämmas till belopp hvarken högre
ej heller lägre, utan just motsvarande den andel af stamhemmanets grund¬
skatt samt öfriga allmänna utskyld»’ och besvär, som på lägenheten sig
belöpte, den omständighet, att i särskildt fall afgäld blifvit genom öfverens¬
kommelse satt högre än vederbort, icke skäligen vid jordafsöndringens för¬
ändring till hemmansstyckning kunde eller borde föranleda till rättighet
för stamhemmanets ägare eller innehafvare att söka skadestånd för den
förlust han förmenats lida därigenom att den genom mantalsättning å af-
söndrade lägenheten öfverflyttade andel af stamhemmanets grundskatt, ut¬
skyld»’ och besvär understege afgälden, utan att det Unge vara nog att
stamhemmanets ägare eller innehafvare under den tid, som föregått man¬
talsättningen, årligen fått uppbära en afgäld, som varit högre än vederbort.
Af andemeningen uti de åberopade kungl. förordningarna och af hvad
som den åberopade kommittén och Konungens befallningshafvande i Örebro
län anfört, vill det synas, som om det rättvisaste vore, att all afgäld från
afsöndrade lägenheter till stamhemmanet, för såvidt desamma icke beröras
af bestämmelser uti 3 §§ af det kungl. lagförslaget, skulle upphöra, emedan
desamma icke skulle åsatt® för annat ändamål än att utgöra bidrag till
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
9
stamhemmanets räntor och andra ordinära skatter. Då emellertid, efter
hvad från enskilda håll inhämtats, en del lägenheter lära hafva afsöndrats
mot helt ringa köpesumma, men däremot åsatts så hög årlig afgäld, att
densamma skulle utgöra ersättning för den alltför låga köpesumman, och,
ehuru det svårligen kan bestridas, att ett dylikt tillvägagående icke varit
i harmoni med andemeningen uti de tid efter annan gällande kungl. för¬
ordningarna, torde det likväl vara ett allt för våldsamt ingripande i den
enskildes rätt, om Riksdagen på grund af formskäl frånkände honom
hans på frivillig öfverenskommelse grundade fordran, men lika, om icke
i högre grad, betänkligt torde det vara, om Riksdagen nu beslutade att
genom lag för alltid fastslå en skatteform, som tillkommit så att säga på
sidan om förut gällande kungl. förordningar, utan att på samma gång
bereda skattegifvaren möjlighet att lösa sig fri från densamma.
I syfte sålunda att bereda lägenhetsägare rätt att på en gång inlösa
deri del af den till stamhemmanet utgående afgäld som öfverskjuter hvad,
efter uppskattning, till stamhemmanets räntor och andra ordinära skatter
bort af den afsöndrade lägenheten utgå, anhåller jag att ödmjukast få
föreslå,
det Riksdagen måtte besluta att till 2 § uti det lagförslag, som
innefattas i Kung!. Maj:ts proposition n:o 13, foga ett tillägg eller moment
af följande lydelse:
Önskar lägenhetens ägare att lösa den öfverskjutande afgälden, vare
han därtill berättigad mot erläggande af en summa, motsvarande den
Överskjutande årliga afgälden, kapitaliseråd efter en räntefot af fem pro¬
cent, och vare lägenheten sedan fri från afgäld till stamhemmanet.
Därest vederbörande utskott gillar motionens syfte, men finner for¬
muleringen otillfredsställande, anhåller jag vördsamt, att utskottet föreslår
annan formulering.»
I motionen hafva instämt herrar A. P. Gustafsson i Sjögesta, A. F.
Janson i Bråten, G. Lindgren i Islingby, I. E. G. Svensson i Skyllberg
och J. G. Forsberg.
Den tredje af ifrågavarande motioner, n:o 189, är afgifva! af herrar
J. Forssell, J. Er ömse i Billsta, J. E. Nordin, G. O. V. Lindgren i Öre¬
bro och J. Olofsson samt är af följande innehåll:
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 7 Sand. 30 Höft.
2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
»I Kung!. Maj:ts proposition n:o 13 till årets Riksdag framlägges för¬
slag till lag rörande afgäld från af söndrad lägenhet. Lagförslaget afser
att råtta det missförhållande, som uppstod, då grundskatterna afskrefyos,
därigenom att stamhemmanen befriades från skatterna, men de från .hem¬
manen afsöndyade lägenheterna fingo fortfarande utgöra den afgäld, som
med hänsyn till grundskatterna blifvit bestämd.
Genom bestämmelsen i 2 § i lagförslaget har emellertid ägare af
stamhemman tillförsäkrats rätt att fortfarande för all framtid uppbära
den del af afgäiden, som vid lägenhetens upplåtande öfverskjutit hvad
som vid jämförelse af ägornas storlek och beskaffenhet kan anses hafva
motsvarat hvad af hemmanets allmänna utskyld.er å lägenheten belöpt
sig. Skålet för att detta belopp icke afskrifves är, att det anses som
ogulden köpeskilling.
Yi hafva dock från de orter i landet, som vi representera, ej hört
omtalas, att säljarjue af lägenheter betingat sig högre afgäld, emedan de
fatt otillräcklig köpeskilling. I de allra flesta fall hafva lägenheterna
betalts med dubbelt och i många fall flerdubbelt högre pris pr tunnland
än som belöpt sig på hemmanet i sin helhet, beräknadt efter taxeripgs-
eller saluvärde. Ofta har eu dylik högre afgäld åsatts lägenheten för
att underlätta Konungens befallningshafvande» fastställelse, som enligt
förordningen angående hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 .augusti
1881 grundades därpå, att den å lägenheten föreslagna afgäjden var till¬
räcklig. Men där det finnes sådana köp, där köpeskillingen varit sär¬
deles lag eller där ingen köpeskilling alls erlagts och där alltså den del
af afgäiden, som öfverskjutit hvad som rätteligen bort utgå som afgäld,
är att betrakta som ogulden köpeskilling, bör likväl eu tidsbegränsning
för dess betalande föreskrifvas, enär eljes tillskapas ett nytt slags frälse-
räntor i en tid, dä de gamla frälseräntorna dels borttagits, dels vid denna
och flere föregående riksdagar påyrkats att bli borttagna.
Oss synes därför, att de afgälder, som hittills utgått med större be¬
lopp än som motsvarat stamhemmanets skatter, skola i sin helhet af-
skrifvas, där det ej kan bevisligen, styrkas, att de Överskjutande afgälds-
beloppen verkligen äro ogulden köpeskilling, i hvilket fall de böra inom
viss kortare tid afiös&s.
På grund af hvad vi sålunda anfört, tillåta vi oss föreslå, att
Riksdagen för sin del ville besluta, att 2 § i Kungl. Maj:ts förslag
till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet måtte erhålla följande
ändrade lydelse: tiar, på grund af förbehåll vid lägenhetens upplåtande,
fastställts högre afgäld än som, vid jämförelse af ägornas storlek och be¬
skaffenhet, kan anses hafva motsvarat hvad af hemmanets allmänna ut-
Lagutskottets Utlåtande N:o 35,
11
skylde*' å lägenheter belöpte, eller har förbehåll gjorts om sådan högre
afgäld, utan att fastställelse ägt ruin, vare hemmanets innehafvare berätti¬
gad ätt få doft Överskjutande delen af afguderi1, kapitaliserad efter en
räntefot af 5 procent, inbetald under loppet af tio åt, för så vidt denna,
högre afgäldsdel bevisligen motsvara? ogulden köpeskilling*.
Såsom framgår af det vid Kung!. SJajrts ifrågavarande proposition'
fogade statsrådsprotokoll af den 17 juni 1904, är propositionen föranledd
af Riksdagens' skrifvelse den IS maj 1896, däri Riksdagen anhållit, det
Kung]. Magt täcktes låta Utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lagstadgande, huru för afsöndra^ lägenhet måtte vinnäs nedsättning i fast¬
ställd, till stamhemmanet utgående afgäld för hvad sota, nfed undantag'åf
väghållningsbesVäret, måtte anses motsvara hvad å lägenheten belöpt af
grundskatter samt öfrigä allmänna' Ufskylder och besvär, som stamhemihä-
net hatt a tf utgöra, men Indika; dels dåmerä upphört eller enligt' fattade
beslut köftttfie att upphöra, dels tillförene' utgått efter mantal, men nu¬
mera' utgjordes efter annan grund.
Statsrådet och chefen för justitiedepartementet’ anförde vid föredrag¬
ning i statsrådet ofvanriämnda den 17 juni1 19Ö4':
»I fråga- om afsöndring, som skeft’ före den 1 januari 1897, då lägén
om hemmansklyfning, ägostycknirig och jordafsöndring den 27 juni 1’896'
trådde i kraft, gäller ännu Eders Kung!. Majiis förnyade nådiga förordning
angående hemmansklyfning och' jordafsöndring den 6 augusti 1881. I
denna förordning är stadgadt, ätt från hemman må Ske afsöndring intill
viss del i ägovidden samt att ä lägenhet, som sålunda afsöndras, skäll
läggas' årlig afgäld, hvilken ej’ må vara' mindre, än ätt deri motsvarar’
hvad af hela staxchemmanets räntor1' och öfrigä allmänna' Utskyld^, vid
jämförelse af ägorriaS Storlek och beskaffenhet, å den afsöndräde lägen¬
heten belöper; och vidare innehåller förordningen, att afhandling" röraridö'
afsöndring skäll ingifväs till Kung!. Majits befallningshafvande, som bär
att tillse, huruvida- den i afseende ä afsöiidringenä storlek är med' för¬
ordningen öfverensstämmande, samt pröfva den föreslägnå afgäidén och,
där dfen' finnes tillräcklig, fastställa' densamma, men i annat fall bestämma
högre lämplig afgift.
Med' tillämpning af nådiga1 kungörfelsfen dfen 5’ juni 1885 liar, Sedan
ränta och kronotionde å- hemman' eller lägenhet i kronans jordeböcker och'
räkenskaper sammanförts till en summa under benämning grundskott, från’
12
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
och med år 1886 uti behållna grundskatten å viss jord äfvensom uti
prästernas utlagor skett nedsättning med trettio procent af grundskattens
eller utlagornas belopp. Hvad sålunda föreskrifvits i fråga om den till
staten utgående grundskatt har ock genom nådiga förordningen angående
inlösen af skattefrälseräntor m. m. den 11 september 1885 förklarats skola
gälla i afseende å räntor m. m., som enligt samma förordning blefve in¬
lösta. Genom lag den 2 december 1892 har därefter medgifvits, att de
sålunda nedsatta skatterna och utlagorna skulle afskrifvas under loppet af
tolf år. Denna afskrifning har ägt rum på det sätt, att skatterna och
utlagorna nedsatts från och med år 1893 med tio procent af det belopp,
hvarå nedsättningen enligt kungörelsen den 5 juni 1885 beräknats, samt
därefter från och med hvart och ett af åren 1894, 1896, 1898, 1900 och
1902 med ytterligare tio procent af nämnda belopp, hvarefter återstoden
af skatterna och utlagorna från och med år 1904 eftergifvits. Sedan vi-
dåre genom lag den 5 juni 1885 i rustnings- och rotering sbesvären från
och med år 1886, med vissa undantag, beviljats lindring med trettio pro¬
cent af dessa besvärs uppskattade värde, har genom lag den 2 december
1892 förklarats, att i samma besvär skulle, likaledes med vissa undantag,
ske lindring att från och med år 1893 utgå årligen med vissa procent
och så, att från och med år 1904 hela beloppet af besvärens uppskattade
värde blefve eftergifvet.
Jämväl i andra hänseenden hafva i senare tider de bördor, som
varit lagda omedelbart å hemmanen, blifvit ej obetydligt lättade. Sålunda
stadgades genom lag af den 26 september 1884, att i kostnaden för upp¬
förande och underhåll af tingshus och häradsf'ängelse, hvilka enligt 26 kap.
4 § byggningabalken byggdes efter gårdatalet, skulle alla de, som inom
tingslaget erlade kommunalutskylder, deltaga, för fastighet efter hela samt
för andra beskattningsföremål efter en fjärdedel af därå belöpande fyrk-
tal. Denna grund för kostnadens fördelning har sedermera genom lag
den 30 juni 1899 så ändrats, att andra beskattningsföremål än fastighet
nu deltaga efter hälften af fyrktalet. På enahanda sätt har ock i fråga
om skyldigheten att bygga och underhålla prästgård, hvilken skyldighet
enligt 1734 års lag jämväl utgjordes efter gårdatalet, genom lagar af den
1 maj 1885 och den 29 juni 1900 förklarats, att denna skyldighet skall
utgöras efter fyrktal.
I vägunderhållet på landet deltogo enligt 25 kap. 8 § byggninga¬
balken alla de, som ägde eller brukade hemman, men genom lagen an¬
gående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891
har detta besvär lagts icke blott på annan jordbruksfastighet än hemman,
utan äfven på vissa andra beskattningsföremål. Vägunderhållet in natura
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
13
skall numera utgöras efter vägtal, som åsättes hemman, utjord och annan
jordbruksfastighet efter senast fastställda taxeringsvärdet. I sammanhang
med detta stadgande i 10 § väglagen har dock medgifvits innehafvare af
afsöndrad jordlägenhet, för hvilken afgäld till stamhemmanet fastställts,
rätt att, om därvid tagits hänsyn till den på lägenheten belöpande andel
af stamhemmanets väghållning, i ersättning för den skyldighet i detta
hänseende, som enligt lagen skall af lägenhetens innehafvare utgöras,
njuta befrielse för så stor del af afgälden, som med afseende å de för¬
hållanden, hvilka voro för handen, då afgälden fastställdes, kan anses
hafva motsvarat lägenhetens andel i väghållef. Ifall öfverenskommelse
härom ej kan emellan vederbörande träffas, äger Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande att på framställning af lägenhetsinnehafvaren bestämma den
minskning i afgälden, som må tillkomma lägenhetens innehafvare.
På grund af de betydande förändringar, som efter år 1881 inträdt
i grunderna för räntors och allmänna utskylders utgörande, väcktes vid
1896 års riksdag förslag om ändrade bestämmelser rörande afgäld från
jordafsöndringar till lindring uti de innehafvaren af en afsöndring ålig¬
gande förpliktelser. Det framhölls därvid, att alla i senare tid skedda
skattelindringar endast kommit ägarne af den i mantal satta jorden till
godo, men att däremot de numera öfverallt i landet talrikt förekom¬
mande innehafvarne af afsöndrade jordlägenheter icke i någon nämnvärd
mån kommit i åtnjutande af de med skatteregleringarna förenade förde¬
lar; genom de vidtagna ändringarna i grunderna för utskylders utgörande
hade tvärtom ägarne af afsöndrade lägenheter fått sig pålagda betydligt
ökade skatter, ity att de, förutom den lägenheten åsätta afgäld, hvilken
fortfarande utginge oafkortad, vore underkastade alla de utskylder och
besvär, hvilka enligt gällande bestämmelser utginge efter fastighet åsatt
taxeringsvärde.»
Efter att häruppå hafva redogjort för innehållet i med anledning af
förutnämnda riksdagsskrivelse från kammarkollegium och därifrån från
Konungens befallningshafvande infordrade och inkomna utlåtanden an¬
förde departementschefen vidare:
»Då numera de allmänna utskylder, som tillförene hvilat omedelbart
å hemmanen, till största delen antingen afskrifvits eller utgöras efter så¬
dan grund, att de afsöndrade lägenheterna däri deltaga, är det tydligen
fullt rättvist, att lägenhetsägarne befrias från den del af afgälderna, som
motsvarar utskylder, hvilka sålunda bortfallit eller kommit att utgöras
efter förändrad grund.
Hvad angår den ifrågasatta lagstiftningens omfattning, synes det
uppenbart, att, då den nu gällande lagen af den 27 juni 1896 icke inne-
14
Lagutskottets Utlåtande N:o 36.
hålk? någon bestämmelse om afgälds läggande å afsöndra*! lägenhet, här
icke komma i betraktande de afsöndringar, som skett i enlighet med
nämnda lag, utan allenast de upplåtelser, hvilka ägt rum med stöd af
förut omförmälda förordningen den 6 augusti 1881 eller den lagstiftning,
som därförut gällde. Denna lagstiftning återfinnes dels i de författningar
om enskiftesdeining, som under åren 1803—1812 utkommit, dels i de om
hemmansklyfning och jördäfsöndring den 19 december 1827, den 14? no-'
vember 1829, den 13! juli 1853 och deri 6 augusti 1864- utgifna förf att-1
ningar.
I fråga om lägenhet, sota från hemman upplåtits på' viss tid eller
lifstid, har1, enligt hvad kammarkollegium1 anfört', fastställelse åt sådana
afsöndringar endast i ett fåtal fall meddelats. DS afgälden från hämndW
lägenheter enligt sakens natur närmast torde äga karaktären af en arrende-
summa, anser jag, att några åtgärder till nedsättande af detta slag af af¬
gäld ej böra vidtagas.
Författningarna angående hemmansklyfning och jordafsöndring med-
gåfvo innehafvare af boställe eller publikt hemman, som icke under stad¬
gad åborätt bestlttes, rätt att allenast på viss tid’ upplåta jord; men do
afsöndringar under äganderätt, som på grund af enskiftesförfettningarna i'
behörig ordning skett från boställen, skulle likväl äga framtida,' bestånd.
Emellertid hafva, från boställen samt andra publika hemman och lägen-'
heter, hvilka ej innehafva under åborätt, afsöndringar ägt ram för all¬
tid, i många fall, särskildt i senare tid, mot köpeskilling utan afgäld,
men merendels dock, särskildt från ecklesiastika boställen, allenast blot
viss årlig afgäld utan1 köpeskilling. Ehuru vid bestämmande af denna
afgäld hänsyn no g stundom kan hafva tagits till stamhemmanets utskyl-
der, lärer dock, såsom kammarkollegium erinrat, afgälden närmast afsett
att utgöra ersättning för upplåtelsen af jorden. Då i öfrigt' några all¬
männa föreskrifter ej meddelats rörande grunderna för afgälds utgörande
från dylika afsöndrade lägenheter och således någon fast utgångspunkt
för afgäldens reglerande här saknas, finner jag, i likhet med1 kammar-'
kollegium, att från området för ifrågavarande lagstiftning bör uteslutas1
lägenhet, den där afsöndrats från boställe eller från annat publikt hem¬
man eller lägenhet, som icke vid tidfen föi* upplåtelsen1 innehafts' under
stadgad åborätt. ,
Antalet af de för alltid afsöndrade lägenheter, hvilka enligt 1881
års förordning och äldre författningar af Kuligl. Majtts befällilirigshaf-
vande åsatts afgäld, uppgår enligt de hos kammarkollegium befintliga äf-
söndringsförteckningar och jordeböcker till omkring' 30;000; På grund
däraf att äskilliga domstolar ej för meddelande af lagfart å afsöttdhid
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
15
lägenhet fordrat, att afgäld skall hafva blifvit af Kung]. Maj:ts befall¬
ningshafvande bestämd, förekomma emellertid, efter hvad kammarkolle¬
gium uppgifva, i de flesta län ett synnerligen stort antal afsöndrade lä¬
genheter, därå afgäld ej blifvit fastställd. I afseende å afsöndring, som
skett innan 1896 års lag träd* i kraft, stadgar nämnda lag, att bestäm¬
melserna i 1881 års förordning fortfarande skola tillämpas. Har således
beträffande lägenhet, som upplåtits före den 1 januari 1897, afgäld ej
blifvit af Kung!. Maj:ts befallningshafvande fastställd, står det vederbö¬
rande Öppet att, vare sig öfverenskommelse om afgäld träffats eller ej, när
s.om helst söka sådan fastställelse. Det torde emellertid vara uppenbart,
att förevarande lagstiftning bör, utan hänsyn därtill, att beträffande viss
lägenhet afgäld ej blifvit fastställd, direkt afse äfven sådan lägenhet. Om
det nämligen för åtnjutande af den lindring, som är afsedd att tillgodo-
komma ägaren af afsöndrad lägenhet, skulle uppställas det villkoret, att
afgäld å lägenheten blifvit fastställd, skulle därigenom allenast stadgas en
onödig och besvärlig omväg. Ej heller gifva de förhandlingar, som i Riks¬
dagen föregingo dess skrifvelse i ämnet, något stöd för det antagande, att
Riksdagen verkligen afsett, att endast lägenheter med fastställd afgäld
skulle vinna nedsättning i den till stamhemmanet utgående afgälden.
Äfven efter de förändringar i beskattningslagstiftningen, hvilka förut
äro orpnämnda och sedermera ytterligare tillkommit, kvarstå i regeln vissa
allmänna utskylder, som enbart hvila ä stamhemmanen och i Indika såle¬
des eu lägenhetsägare ej har att omedelbart, taga del. Om man bortser
från enstaka ej afskrifva grundskattebelopp samt från räntor och tionde,
som innehafvas under enskild äganderätt, torde hit böra hufvudsakligen
räknas aflöning till prästerskapet efter ett stort antal lönekonventioner eller
löneregleringsresolutioner, af isning till klockare i de fall, där ej ny löne¬
reglering enligt kuugl. förordningen den 2 november 1883 begynt till-
lämpas, samt under vissa förutsättningar hall- och reservskjuts, kronoskjuts
och inkvartering. Då man icke lärer kunna lämna å sido dessa kvarstående
utskylder, af hvilka särskild betydelse måste tilläggas de till prästerskapet
utgående bidragen, torde afgälderna, ehvad de blifvit fastställda eller icke,
böra bibehållas i den mån de motsvara den afsöndrade lägenhetens andel
i dessa utskylder, eller ock ansvaret för denna andels utgörande på annat
sätt drabba lägenheten.
Enligt författningarna om hemmansklyfning och jordafsöndring ålåg
det l(ungl. Majrts befallningshafvande att i de fall, då öfverenskommelse
om afgäld träffats, höja det utsatta beloppet, därest det ej motsvarade
den afsöndrade lägenhetens andel i stamhemmanets allmänna utskylder.
Men om det öfverenskomna beloppet, såsom ofta var händelse! i, öfversteg
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
16
lägenhetens andel i nämnda utskyld»’, ägde Kungl. Maj:ts befallningshaf¬
vande ej befogenhet att sänka detsamma. Har Kungl. Majrts befallnings¬
hafvande vid fastställande af afgäld å afsöndrad lägenhet höjt det belopp,
hvarom öfverenskommelse träffats, lärer den fastställda afgälden få antagas
hafva jämnt motsvarat lägenhetens andel i hemmanets utskylder. Den
del af afgälden, som icke belöper å ännu kvarstående utskylder, bör följ¬
aktligen i sådan händelse bortfalla. Om däremot Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande funnit den • öfverenskomna afgälden tillräcklig och således utan
vidare fastställt afgälden, kan det väl någon gång hafva inträffat, att den
sålunda fastställda afgälden jämnt motsvarat lägenhetens andel i stamhem¬
manets utskylder, men i öfvervägande antalet fall torde afgälden hafva
öfverstigit denna andel. Det öfverskjutande beloppet måste då betraktas
såsom en del af köpeskillingen för den afsöndrade lägenheten, såsom en
rent privaträttslig prestation till stamhemmanets ägare, och i detta belopp
lärer någon nedsättning icke kunna ifrågakomma. Hvad nu är sagdt torde
äfven gälla om sådana före den 1 januari 1897 afsöndrade lägenheter,
beträffande hvilka afgäld icke blifvit fastställd. Har nämligen öfverens¬
kommelse om afgäld träffats, och är den större, än som kan anses hafva
motsvarat lägenhetens andel i de räntor och öfriga allmänna utskylder, till
hvilka vid afgälds fastställande skolat tagas hänsyn, lärer i fråga om det
öfverskj utande beloppet någon nedsättning ej kunna vinnas, hvaremot af-
gäldssumman i öfrigt må bortfalla till den del, som af de förändrade för¬
hållandena föranledes.
I fråga om sättet att bereda lägenhetsägarne den lindring, som till
följd af de förändrade skatteförhållandena bör dem tillkomma, ansluter jag
mig i hufvudsak till det af kammarkollegium såsom andra alternativ fram¬
ställda förslag. Enligt min mening bör afgäld från afsöndrad lägenhet
efter viss dag upphöra att utgå, dock med förbehåll att, där vissa utskyl¬
der ännu kvarstå, i hvilkas utgörande den afsöndrade lägenheten bör del¬
taga, hemmansägaren må vara berättigad att få dessa utskylder så förde¬
lade, att från lägenheten direkt utgöres hvad därå rätteligen belöper, samt
att, där öfverenskommen afgäld till någon del är att betrakta såsom köpe¬
skilling, hemmansägaren likaledes må äga att få en mot denna del sva¬
rande afgäld fastställd att fortfarande af lägenheten utgå. Bestämmandet
i ena som andra fallet torde böra åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
och grunden för detta bestämmande bör vara hemmanets och lägenhetens
inbördes förhållande med afseende å deras ägors storlek och beskaffenhet,
efter hvad därom var upplyst vid tiden för afsöndringen. Att Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes beslut skall meddelas kostnadsfritt har jag
naturligen afsett. Den afgäld, som, efter hvad nu är sagdt, kommer att
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
17
åsättas lägenheten, torde, i motsats till hvad nu gäller, böra fastställas i
penningar; men äro hemmansägaren och lägenhetsägaren öfverens att af¬
gälda) skall utgöras på annat sätt, synes öfverenskommelsen härom böra
blifva gällande. Uppenbart är, att sådan afgäld bibehåller förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken; någon rubbning i detta hänseende har
ansetts icke böra ifrågakomma.
Genom den af mig sålunda förordade anordningen vinnes omedelbart
den fördel, att i ett mycket stort antal fall, där den å lägenheten belö¬
pande utskyldsdelen eller afgäldssumman, såsom uppgående blott till några
ören, saknar hvarje betydelse för sakägaren, den nu utgående afgälden kan
af sig själf försvinna, utan att myndigheterna blifva i onödan besvärade.
Detta utesluter likväl ej att, å andra sidan, hemmansägarens rättmätiga
anspråk kan varda fullt tillgodosedt, och detta i en form, som, beträffande
fördelningen af de kvarstående utskylderna, förekommer sådana framtida
regleringar, som eljest skulle blifva en följd af nya ändringar beträffande
grunderna för utskylders utgörande. I fråga om tiden, när afgäld, som
enligt äldre afsöndringsförfattning blifvit fastställd eller bort fastställas,
bör bortfalla, vore det utan tvifvel riktigast att låta denna tid infalla så
nära tiden för den nya lagens ikraftträdande som möjligt, men för att
bereda hemmansägaren utväg att, innan denna äldre afgäld upphört, få
afgjord frågan om fördelning af kvarstående utskylder samt om bestäm¬
mande af ny afgäld, där sådan skall utgå, torde det finnas lämpligt att
framflytta tiden för den äldre afgäldens upphörande ända till den 1 ja¬
nuari 1907.
En förutsättning för vinnande af den fördel, hvarom nyss talats,
är att hemmansägaren ålägges skyldighet att gorå ansökning hos Kung!.
Maj:ts befallningshafvande. Ehuru det torde ligga i sakens natur, att
hemmansägaren därvid i sitt eget intresse angifver de omständigheter,
som på frågans afgörande kunna öfva inverkan, innebär dock hemmans¬
ägarens ansökningsplikt icke någon bevisskyldighet i egentlig mening.
Från denna synpunkt blefve besväret för hemmansägaren säkerligen ej
mindre, om ansökningsplikten ålåge lägenhetsägaren, och således torde den
initiativskyldighet, hvarom här är fråga, ej kunna anses betungande. Den
omständigheten, att lägenhetsägaren upphör att betala afgäld, utgör eu
direkt maning för hemmansägaren att göra sitt anspråk gällande; han har
då sig själf att skylla, om han ej njuter befrielse från den del af hem¬
manets utskylder, som rätteligen bör utgöras af lägenhetsägaren, likasom
om han ej af denne bekommer den del af afgälden, som han privaträtts-
ligt har att fordra. På det att lägenhetens ägare dock icke alltjämt skall
vara i ovisshet, huruvida från hemmansägarens sida giltigt anspråk i nu
Bill. till JRilesd. Prot. 1905. 1 Sami. 30 Häft. 3
18
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
nämnda hänseenden kan förefinna^ torde det vara nödigt att stadga någon
tid, inom hvilken sådant anspråk skall väckas för att kunna göras gällande.
Denna preskriptionstid torde lämpligen böra sättas till tio år från den
dag, då den gamla afgälden skall upphöra att utgå.
Af skäl, som förut angifvits, torde samma regler böra gälla för
lägenhet, beträffande hvilken afgäld icke fastställts, som för lägenhet med
fastställd afgäld. I tillämpningen synes dock vid bestämmandet af det
afgäldsbelopp, som framgent må åligga lägenhet, en mindre skiljaktighet
äga rum, allt eftersom lägenheten är af det ena eller andra slaget. Under
det nämligen i fråga om lägenhet, för hvilken afgäld ej fastställts, skall
tillses huruvida den öfverenskomna afgälden varit större, än som kan an¬
tagas hafva motsvarat lägenhetens andel i hemmanets utskylder, torde det
beträffande lägenhet med fastställd afgäld böra tagas hänsyn till den i
räntepersedel fastställda afgäldens storlek, enär eljest, till följd af de under
tidernas lopp skedda förändringar i markegångsprisen, alltför stora rubb¬
ningar i nu bestående rättigheter kunde befaras.
Hvad nu yttrats om lägenhet, som afsöndrats från hemman, torde
böra äga motsvarande tillämpning i fråga om lägenhet, som afsöndrats
från lägenhet, den där i jordeboken upptagits under särskildt nummer,
likasom ock beträffande lägenhet, som afsöndrats från afsöndrad lägenhet.
I afseende å det senare slaget af lägenhet har den äldre lagstiftningen ej
angifvit, efter hvilken grund afgäld skall åsättas sådan lägenhet. Då det
emellertid torde få antagas, att därvid skolat tagas hänsyn till den från
stamlägenheten utgående afgäld endast i den mån denna afgäld motsvarat
stamlägenhetens andel i hemmanets räntor och öfriga allmänna utskylder,
torde vid bestämmande af afgäld, som enligt den ifrågasatta lagstiftningen
må från den mindre lägenheten fortfarande utgöras, samma grundsats böra
lända till efterrättelse och således böra tillses, huruvida den afgäld, som
varit den mindre lägenheten åsatt, kan anses hafva öfverstigit dess andel
i hvad som af den från stamlägenheten utgående afgäld utgjort andel i
utskylder. Slutligen torde i fråga om lägenhet, som afsöndrats från af¬
söndrad lägenhet, böra genom en särskild bestämmelse förebyggas att,
innan det blifvit afgjordt, om stamlägenheten skall vara skyldig att direkt
med hemmanet deltaga i kvarstående utskylders utgörande, beslut medde¬
las, hvarigenom skulle bestämmas den mindre lägenhetens andel i dessa
utskylder.
Af kammarkollegium har ifrågasatts att meddela lagbestämmelser
i syfte att åstadkomma en aflösning af lägenhetsägarne åliggande afgälds¬
belopp, men skäl synas mig ej föreligga att föreslå bestämmelser i sådan
riktning.»
Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 19
Lagutskottet har vid verkställd granskning af ifrågavarande kungl.
proposition icke kunnat finna annat, än att det däri innefattade lagförslag
på ett tillfredsställande sätt uppfyller de önskemål, Riksdagen i ofvan-
nämnda skrifvelse af den 13 maj 1896 uttryckt. Utskottet, som anser
den lindring, förslaget afser att bereda innehafvare af afsöndrade lägen¬
heter, därå afgäld blifvit lagd, fullt rättvis och påkallad redan såsom en
följd af grundskatternas beslutade och numera fullbordade afskrifning, får
därför för sin del tillstyrka bifall till förslaget.
De motioner, utskottet i samband med förevarande kungl. proposi¬
tion till behandling förehaft, afse samtliga vissa specialfrågor å det om¬
råde, som af propositionen beröres. I sin motion n:o 180 har herr D.
Persson i Tallberg påkallat Riksdagens uppmärksamhet å vissa särskilt
för Dalarne egendomliga jordförhållanden, hvilka enligt hans förmenande
skulle vara af den beskaffenhet, att de, för att den i den kungl. proposi¬
tionen innefattade lagändring skulle verka fullt rättvist, förutsatte vissa
undantag från den föreslagna lagen. Enligt ett i de af herr Persson om¬
nämnda trakter, såsom det vill synas, mera allmänt betraktelsesätt har
man ansett, att ett hemmans allmänna utskyld»’ hvilade å det reducerade
inägobeloppet ej såsom ett jordatal, betecknande hemmanet i dess helhet,
utan såsom ett reduceradt ytmått, afseende allenast inägorna, under det
skogsmarken ansetts vara fri från sagda utskylder. Den afgäld, hvilken
å afsöndrade skogslotter i dessa trakter blifvit lagd, skulle sålunda, därest
nämnda betraktelsesätt är riktigt, icke till någon del hafva motsvarat något
af hemmanets allmänna utskylder, samt således enligt den af Kungl. Maj:t
föreslagna lag fortfarande komma att utgöras. För att emellertid betrygga
ett dylikt resultat har motionären föreslagit ett tillägg till § 11 i lag¬
förslaget, hvarigenom afsöndrad skogsmark skulle i visst fall undantagas
från lagens tillämpning. Vid den utredning, hvilken Konungens befall¬
ningshafvande och i högre instans kammarkollegium och Kungl. Maj:t ha att
verkställa, när fastställelse jämlikt nu ifrågavarande lag sökes å afgäld,
lagd å omförmälda skogslotter, kommer tydligen den hänsyn att tagas till
de för Dalarne eller andra trakter egendomliga förhållanden, som af dessa
skäligen kan betingas. Någon uttrycklig föreskrift härom kan emellertid
icke anses vara af bebofvet påkallad. För så vidt åter herr Perssons motion
får anses gå vidare, kommer den i strid med den tanke, hvarpå det af
Kungl. Ma,j:t framlagda förslaget hvilar, och kan, såsom framgår af ut¬
skottets uttalade mening om detta förslag, följaktligen icke af utskottet
förordas.
Utskottets
yttrande.
20
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
De båda öfriga motioner, utskottet i detta sammanhang behandlat,
herr O. G. Erikssons motion n:o 184 och herr J. Forssells med fleres
motion n:o 189, afse att bereda möjlighet att få afgälder från afsöndrade
lägenheter, till den del de enligt det kungl. förslaget skulle komma att
kvarstå, efter kapitalisering aflyftade från lägenheterna. Denna tanke är
icke ny. Såsom herr Eriksson i sin motion omnämnt, hade utsedde kom-
mitterade, hvilka den 5 mars 1892 afgåfvo förslag till lag angående hem¬
mansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring, i sammanhang därmed äfven
på visst sätt inlåtit sig på förevarande fråga. Kominitterade föreslogo näm¬
ligen, att innehafvare af afsöndrad lägenhet skulle kunna vinna befrielse
från afgälden genom att åtaga sig direkt utgörande af den grundskatt och de
andra skyldigheter, som efter uppskattning kunde belöpa å lägenheten, mot
förpliktelse att, om afgälden vore större än berörda andel, gälda skäligt
skadestånd till den, som förut ägt uppbära afgälden. Till stöd härför
anförde komrnitterade, att den vid en afsöndring för alltid utgående af¬
gälden i själfva verket icke kunde betecknas annorlunda än som eu skatt,
men att en skatts erläggande till enskild person och icke till det allmänna
vore med den moderna uppfattningen af skattskyldighetens väsen helt och
hållet oförenligt. Och i de yttranden, som afgåfvos öfver kommitténs be¬
tänkande, framkommo jämväl Uttalanden i enahanda riktning.
Uti de utlåtanden, hvilka afgifvits öfver den riksdagsskrivelse, som för-
anledt ifrågavarande kungl. proposition, framhålles också af fyra Konungens
befallningshafvande äfvensom af kammarkollegium, att man borde gå längre
än Riksdagen föreslagit och söka helt och hållet bortskaffa dylika afgälder.
»Visserligen», säger sålunda en befallningshafvande, »innebär en lagstiftning
i sådan riktning, formellt åtminstone, ett våldförande i viss mån af eu
redan förvärfvad rätt, men om man betänker, att detta förvärfvande skett
visserligen med stöd af ordalagen i författningar, som dock endast haft
till ändamål att tillgodose statens rätt ur skattesynpunkt, men utan ut¬
trycklig hemul i allmänna lagen, lärer man icke, under förutsättning att
fullt vederlag genom betalning på eu gång lämnas afgäldstagaren, böra
draga sig för att införa eu lagbestämmelse, utan hvilken det icke varder
möjligt att bringa äldre afsöndringar i öfverensstämmelse med nu gällande
lagstiftning i ämnet, och utan hvilken å dessa fastigheter städse kommer
att hvila eu särskild, vid annan jord ej ifrågakommande skatt, en skatt,
hvilken måste anses desto mera olämplig, som den skall utgöras icke till
staten, utan till enskild man.» Och kammarkollegium framhåller, hurusom
fortbeståndet af dylika afgälder af flera skäl vore olämpligt, hvarför det
syntes kollegium, som om man, på sätt jämväl föreslagits, kunde medgifva
af sön dri n gsägaren att få inom viss utsatt tid lösa sig från dem mot er¬
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
21
läggande af afgäldernas kapitalvärden, beräknade efter viss låg räntefot,
t, ex. 3V2 eller 4 procent.
Mot de af kammarkollegium sålunda ifrågasatta lagbestämmelser, i
syfte att åstadkomma en aflösning af lägenshetsägarne åliggande afgälds-
belopp, har justitieministern i sitt yttrande till det vid ifrågavarande pro¬
position fogade statsrådsprotokoll allenast anfört, att skäl syntes honom
ej föreligga att föreslå bestämmelser i sådan riktning.
Utskottet delar icke denna uppfattning, utan finner öfvervägande
skäl tala för att åtgärder böra vidtagas, för att såvidt möjligt ifrågavarande
afgälder må kunna helt aflösas. Beträffande sättet för en sådan aflösning
kan utskottet dock icke förorda, att, på sätt herr Forssell och hans med-
motionärer ifrågasatt ägaren af stamhemmanet skulle vara berättigad att
fordra, att den del af afgälden, som bevisligen motsvarade ogulden köpe¬
skilling, efter kapitalisering till honom inom viss tid inbetalades. Det
vore enligt utskottets tanke icke billigt att framtvinga en inbetalning af
afgäldens kapitaliserade belopp, helst lägenhetsägarne ofta äro personer i
ekonomiskt svagare ställning, för hvilka det kunde blifva svårt, kanske
ibland omöligt att, låt vara inom den föreslagna tidrymden af tio år,
tillhandahålla den summa, hvilken stamhemmanets ägare vore berättigad
uppbära. Däremot synas ej några vägande invändningar kunna göras
mot den i herr Erikssons motion föreslagna rätten för lägenhetens inne¬
hafvare att lösa sig fri från den Överskjutande afgälden medelst er¬
läggande åt eu summa, motsvarande afgälden kapitaliserad efter viss
räntefot.
Lämpligaste sättet för ordnandet af en dylik rätt för en lägenhets-
innehafvare att utlösa den på lägenheten hvilande afgäld torde dock kräfva
närmare utredning, därvid särskilt äfven bör tagas i öfvervägande, huru¬
vida ej, såsom kammarkollegium ifrågasatt, afgäldens kapitalisering bör
ske efter en lägre räntefot än motionärerna föreslagit. Ifrågavarande
angelägenhet lärer därför böra öfverlämnas till Kungl. Maj:ts öfver¬
vägande.
Med stöd af det sålunda anförda hemställer utskottet:
Do) att Riksdagen, med afslag å herr Perssons
samt herr J. Forssells med fleres motioner, måtte bifalla
det i Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition innefat¬
tade lagförslag; och
2:o) att Riksdagen, i anledning af herr O. G.
Erikssons motion, ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t an¬
hålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, under hvilka
22
Lagutskottets .Utlåtande N:o 35.
villkor innehafvare af afsöndra*! lägenhet må berättigas
att lösa sig från sådan del af afgäld, som förklarats öfver¬
skjuta å afsöndringen belöpande andel i stamhemmanets
utskylder, samt låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga det lagförslag, hvartill berörda utredning kan
gifva anledning.
Stockholm den 10 mars 1905.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
Reservationer:
af herr Tryggt)' beträffande utskottets hemställan under 2:o;
af herr Lindhagen, som i fråga om herr Perssons motion anfört:
Påståendet, att eu jordegendom icke bör vara »skattskyldig» till en
annan fastighet, är i mycket ett talesätt. Under vissa förhållanden kan det
innebära åtskilligt af sanning, under andra däremot är satsen icke obe¬
tingadt riktig. Det kan, såsom erfarenheten visat, gestalta sig som en
olägenhet, om till exempel en familj, som bereder sig sitt uppehälle genom
jordbruk, skall skatta till en annan familj, som brukar en annan fastighet.
Däremot är det med hänsyn till vårt lands klimat och öfriga naturför¬
hållanden en ganska giltig sats, att hos oss skogen bör vara skattskyldig
till jordbruket. Har jordbrukaren erforderlig skog inom eget område, är
detta kraf uppfylldt. Har nödig skog afsatts som allmänning till förmån
för flera jordbrukare, är det kanske ännu bättre beställdt. Har ett hemmans
skog däremot kommit i främmandes ägo, är det bättre att af skogen utgår
en årlig afgäld till jordbruket, än att detta saknar allt stöd af skogen.
Icke heller är det för hvarje fall ett rättvist påstående, att med
anledning af grundskatternas afskrifning alla afgälder, som erläggas från
afsöndra^ lägenheter, böra afskrida®, så snart dessa afgälder vid tiden
för afsöndringen beräknades skola motsvara lägenhetens andel i stam-
hemmanets grundskatt. Rättvisan låter icke framställa sig ur eu formel.
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
23
Det är de bestående faktiska förhållandena som också måste tag-as med
vid bedömandet af hvar i det närvarande rättvisan ligger. Man får ej
ensidigt se endast på den enes vunna fördelar, utan ock undersöka hvad
möjligen jämväl deri andra parten på andra vägar undfått. Och under
alla omständigheter bör man icke utan nödtvång fråntaga den, som strider
en hårdare kamp för lifvet, det lilla lian af en slump äger för att gifva
detta till någon, som förunnats bättre villkor.
Dessa synpunkter framställa sig osökt vid genomläsandet af herr
Perssons motion. Den föryttring till industriella ändamål af skogshemman,
som äger rum särskildt i norra delarna af riket, har i Dalarne i stor
utsträckning tagit form af afsöndring af skogsområden. På detta sätt
äro mycket stora områden afyttrade, dä det stadgade förbudet att af¬
söndra mer än eu femtedel af hemmans ägovälde där icke tillämpats.
Dessa skogsmarker, som eu gång tillhört jordbrukarne, hafva af industrien
oftast och på olika sätt förvärfvats för synnerligen billigt pris. Skogarnas
alltjämt stigande värde är ock eu behållen vinst för de nuvarande ägarne.
Därtill kommer, att afgälderna nog i de flesta fall blifvit aftalade mera
därför, att man trott detta vara en fordran af lagen, än i medvetet ända¬
mål att på lägenheten öfverföra en del af grundskatten.
Det må då med skäl frågas, om eu afskrifning af dylika från skogs-
afsöndringar utgående afgälder är betingad af omständigheterna, ens om
det kan utletas, att afgälden måste antagas motsvara en viss del af hem¬
manets grundskatt. Hvilken statsklokhet eller rättvisa ligger det under
något förhållande i att t. ex. nu utan ersättning beröfva bönderna i Lak-
näs by den årliga afgäld af 212 kronor, som erlägges till dem från de
nuvarande ägarne af böndernas forna skogsmarker.
Ingen uppmärksamhet har under ärendets beredning blifvit ägnad
denna sak. Ännu mindre finnes någon utredning rörande omfattningen i
Dah irne och tilläfventyrs andra orter af afgälder, som betalas af skogs¬
bolagen till bönderna. Man vet ej hvad man gör i detta fåll. Att den
nu ifrågasatta lilla yttringen af statens famlande jordpolitik kanske kom¬
mer som eu i realiteten orättfärdig och föga angenäm öfverraskning på
eu mängd håll, därpå tänker man icke.
Med hänsyn till dessa betänkligheter, synas mig de nu ifrågasatta
åtgärderna för närvarande endast böra gå i tillämpning på de närmast
åsyftade fallen eller i afseende å afgälder, som utgå från fastigheter, hvilka
fylla den viktiga uppgiften att utgöra verkligt hem för en familj. Det
undantag från lagen, som förslaget redan medgifver, skulle sålunda ytter¬
ligare ökas med ett undantag jämväl för de fall, att afsöndringen uteslu¬
tande består af skogsmark. Denna formulering kan ju möjligen ibland
24
Lagutskottets Utlåtande N:o 35.
föranleda någon tvekan i tillämpningen. Men man kan i sakens nuva¬
rande outredda skick ej komma längre. Vederbörande få pröfva saken
i hvarje fall och föreslå de förtydliganden, som erfarenheten visar erfor¬
derliga.
Motionären har visserligen inskränkt sig till att begära bibehållandet
af allenast sådana från skogsafsöndringar utgående afgälder, som ej blifvit
fastställda och hvilka enligt hans mening därför ej kunna antagas mot-
svai’a något grundskattebelopp. Såsom ofvan utvecklats, finnes dock ej
någon anledning att här göra skillnad på skogsafsöndringar med hänsyn
till afgäldernas olika natur. Ur kameral synpunkt lärer icke heller någon
åtskillnad förefinnas mellan fastställda eller icke fastställda afgälder. Ut¬
skottet svarar dessutom, såsom motionären kunde vänta, att om afgäld ej
tillkommit ur skattesynpunkt, så vinner motionären sitt syfte redan genom
den kungl. propositionen. Men motionären kan vara lifligt öfvertygad om
att bönderna med all sannolikhet ej skola någonstädes på detta sätt vinna
något, äfven om de inom de fastställda tio åren inlåta sig på processen,
hvarifrån de kanske ännu mer afhållas, om de jämväl åläggas besvär och
kostnader med att anskaffa afskrift af det köpebref, hvari afgälden bestämts
och hvithet de sannolikt i de flesta fall ej ha tillgång till.
På grund häraf har jag för min del velat härmed hemställa,
att Riksdagen med föranledande af herr Perssons
motion måtte besluta, att 11 § i förevarande lagförslag
skall erhålla följande lydelse:
»Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvil¬
ken afsöndrats från boställe eller från annat publikt
hemman eller lägenhet, som icke vid tiden för upplå¬
telsen innehades under stadgad åborätt, och ej heller på
lägenhet, som uteslutande hestår af skogsmark.»
Stockholm 1905. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.