Riksdagens Skrifvelse N:o 1.
1
N:o 1.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 28 juli 1905.
— — — — — Andra Kammaren den 28 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående de unionella förhållandena äfven¬
som i samma ämne väckta motioner.
(Särskilda utskottets utlåtande n:o 1.)
Till Konungen.
Det nu församlade urtima riksmötet har blifvit sammankalladt genom
följande af Eders Kungl. Maj:t utfärdade öppna bref och påbud:
»Vi OSCAR, med Guds nåde Sveriges, Norges, Götes och Vendes
Konung, göre veterligt:
Genom beslut den 7 i denna månad har det norska Stortinget be¬
myndigat norska statsrådets medlemmar att tills vidare såsom norsk
regering utöfva den Konungen tillagda myndighet, i sammanhang hvarmed
förklarats, att föreningen med Sverige under en konung vore upplöst.
Denna af Stortinget egenmäktigt vidtagna åtgärd står i uppenbar
strid emot den mellan rikena bestående lagfästa förening, hvilken ej kan
genom ensidigt beslut inom ettdera riket upphäfvas.
På det att Vi må få tillfälle ofördröjligen med Riksdagen öfverlägga
om de mått och steg, som i anledning af hvad sålunda förekommit böra
från svensk sida vidtagas, kalle Vi härmed samtliga ledamöter af Riks¬
dagens båda kamrar att tisdagen den 20 i denna månad sammanträda i
Stockholm till urtima riksmöte.
Bill. till Urtima Riksd. Prot. 1905. 10 Sami. 1 Band. 1 Håft. (N:o T). 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 1.
Det alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. Till
yttermera visso hafve Vi detta med egen hand underskrifvit och med Vårt
kungl. sigill bekräfta låtit.
Stockholms slott den 9 juni 1905.
OSCAR.
(L. S.)
Hjalmar Westring.»
Härefter har Eders Kungl. Maj:t i eu till Riksdagen aflåten proposition
af den 19 juni 1905, under åberopande af propositionen bifogadt, samma dag
hållet protokoll öfver ett justitiedepartementsärende, föreslagit, att Riks¬
dagen måtte medgifva, att Eders Kungl. Maj:t finge med norska Stortinget
ingå i förhandling om och träffa villkorlig uppgörelse för ordnande af de
förhållanden, i afseende å hvilka vid en upplösning af unionen sådant ord¬
nande kunde finnas erforderligt.
En från Stortingets president till Konungen aflåten skrifvelse af den 19
juni 1905 harblifvit, i öfversättning bragt till Riksdagens ledamöters kännedom.
Jämte Eders Kung]. Maj:ts omförmälda proposition har Riksdagen
till behandling förehaft åtskilliga inom kamrarna väckta motioner i före¬
varande ämne.
I Eders Kungl. Maj:ts proposition lämnas en redogörelse för de under
unionens tillvaro framkomna spörsmål angående dess konstitutionella inne¬
börd. Det har emellertid synts Riksdagen lämpligt, att, när upplösning af
unionen nu från norsk sida ifrågasättes, erinra icke blott om de unionella
tvisterna utan också om unionens reella betydelse.
Den förening mellan Sverige och Norge, som man från norsk sida
nu söker bryta, blef efter sitt stadfästande på hösten 1814 af det utom¬
ordentliga stortingets president hälsad såsom lyckligen tillvägabragt under
inbördes omsorg om båda rikenas ära och lycka. Det lider icke heller
något tvifvel, att Norge af densamma hämtat stora fördelar.
Genom freden i Kiel den 14 januari 1814 lösgjordes Norge från
eu nästan provinsiell ställning under den danska monarkiens envälde och
tillförsäkrades att blifva ett med Sverige förenadt rike; och genom de
överenskommelser, som sedan träffades med Norge åren 1814 och 1815,
erhöll det den fria och själfständiga ställning i föreningen med Sverige
under en konung, som det sedan bibehållit och fått utvidgad.
När unionen med Sverige genomdrefs, befann sig Norge i ett ytterst
tryckt läge. Bundet vid eu dansk politik, hvars åtgöranden väsentligen
jRiksdagens Skrifvelse N:o 1.
3
bestämdes af andra hänsyn än sådana som sammanföllo med Norges och
den skandinaviska halföns intressen, hade det år 1808, på föranledande af
europeiska stormakters politiska spel, tvingats in i ett anfallskrig mot
Sverige, som för Norge blef mycket betungande. Den nya fejden med
Sverige 1814 hade ytterligare försämrat ställningen, så att vid unionens
genomförande landets resurser voro nästan uttömda, statsskulden stor och
statskrediten nedbruten.
Unionen beredde Norge tillfälle att i ostördt lugn söka bota de
många och djupa såren. Utåt fick det fred, och dess risk att dragas in i
konflikter utom den skandinaviska halfön blef i högsta grad förminskad.
Dess långa landgräns mot, Sverige, utmed hvilken under århundraden
dess strider utkämpats, blef tryggad för fejder, och i andra gränsfrågor,
som yppade sig, kunde det draga fördel af Sveriges stöd. På grund af
dess tryckta ekonomiska läge och med hänsyn till dess ändrade krigs-
politiska ställning blef också redan 1816 dess armé minskad till närmare
hälften mot hvad den varit före föreningen.
Under denna trygghet utåt kunde landets krafter rikta sig på arbete
för inre förkofran. Äfven här blef Sveriges stöd af stor betydelse. Redan
år 1815 började sålunda, i enlighet med en begäran från stortingets sida,
den på ömsesidighet grundade lagstiftning, hvilken genomförts på många
af näringslifvets områden, och som på grund af Sveriges rikare resurser
haft större värde för norrmännen, än motsvarande norska bestämmelser
kunnat hafva för svensbarne. Samma år, 1815, upptogos också, likaledes
på grund af en af Norge uttalad önskan, sträfvandena att söka hos främ¬
mande makter utverka, det norska skepp och varor blefve behandlade lika
som svenska. Det var i följd af dessa sträfvanden, som år 1826 Storbri¬
tannien förmåddes tillåta norska skepp att föra svenska produkter till brit¬
tiska hamnar, hvithet enligt norskt vittnesbörd blef vändpunkten i den
norska sjöfartens historia, i det att den norska handelsflottan, som efter
1814 ständigt gått tillbaka, nu började taga sitt välbekanta, storartade
uppsving. Äfven vid andra tillfällen hafva vid gemensamma aftal med
främmande makter särskilda hänsyn tagits till den norska sjöfarten. Att
under unionens första decennier denna sjöfart på Medelhafvet och andra
farvatten, som gjordes osäkra af Barbareskstaterna, endast kunde äga rum
under skydd af den svenska flaggan, är redan antydt i Eders Kungl. Maj:ts
proposition, likasom ock att Norges bidrag till de för dessa farvattens
skyddande nödiga kostnaderna icke svarade mot hvad som kunde anses
skäligt. Äfven i fråga om andra gemensamma utgifter har i flere fall för¬
hållandet varit enahanda.
4 Riksdagens Skrifvelse N:o 1.
De reella fördelar Norge skördat af unionen hafva sålunda varit
betydande. Vid en pröfning af de klagomål, som från norsk sida fram¬
ställts rörande de unionella förhållandena, visar det sig också, att de i
stort sedt icke rört något reellt åsidosättande af norska intressen. Detta
gäller äfven de tvistefrågor rörande utrikesförvaltningen, Indika under
senare tid intagit en så förhärskande plats i det unionella mellanhafvandet.
Hvad först angår de diplomatiska ärendenas behandling, äro icke några
fall påvisade, då på grund af formen för dessa ärendens handläggning norska
realintressen blifvit åsidosatta. Det har visserligen stundom antagits, att
ett dylikt åsidosättande skulle förekommit vid den bekanta s. k. Bodösakens
behandling åren 1819—1821, men under en senare tid har norsk historie¬
forskning ådagalagt oriktigheten i detta antagande. Under den unionella
krisen på 1860-talet förklarade också i sitt bekanta principuttalande af den
21 oktober 1861 den norska regeringen i fråga om de diplomatiska ären¬
dena, att, huru önskvärd! det än skulle vara för Norge att vinna ett full¬
ständigare genomförande af föreningens jämlikhetsprincip tillika med be¬
höriga konstitutionella garantier, det dock funnes öfvervägande skäl att
låta saken tills vidare anstå, »så mycket hellre, som de diplomatiska
ärendena, för hvad Norge beträffar, oafsedt de omförmälda formella■ bri¬
sterna, måste erkännas i allmänhet hafva blifvit liandhafda på ett sådant
sätt, att det icke funnits något skäl till missbelåtenhet därmed». Samma
uttalande upprepades äfven år 1871 af den dåvarande norska konstitutions-
kommittén såsom dess egen förklaring i det utlåtande, hvaruti den af-
styrkte den andra stora unionskommitténs förslag, där, bland annat, för¬
slag till ändringar i dessa hänseenden voro upptagna. Enligt 1835 års
bekanta resolution äger ock den norske statsministern i Stockholm att
närvara vid föredragningen af hvarje diplomatiskt ärende, som berör Sveri¬
ges och Norges gemensamma eller Norges enskilda förhållanden till främ¬
mande makter; och under föreningens utveckling hafva därjämte de ur¬
sprungliga förhållandena i fråga om de diplomatiska ärendena ändrats
därhän, att, som bekant, äfven norske män fått tillgång till anställning
vid beskickningarna och i utrikesdepartementet, äfvensom att genom sär¬
skilda resolutioner en mängd viktigare utrikesärenden, däribland frågor
om utrikesbudgeten, om ratifikation af vissa handelstraktater och konven¬
tioner med främmande makter med mera, öfverförts till behandling i s. k.
sammansatt statsråd, och dessa ärenden sålunda afgöras äfven under norskt
konstitutionellt ansvar. Vid föredragningen af diplomatiska ärenden, som
särskild! röra Norge, skola dessutom enligt nyssnämnda 1835 års resolution
utlåtanden och upplysningar från vederbörande norska ämbetsverk alltid i
förväg vara inhämtade.
Riksdagens Skrifvelse N:o 1.
5
I Eders Kungl. Maj:ts proposition har redogjorts för den år 1885 i
Sveriges regeringsform gjorda förändringen i stadgande^ rörande sättet för
diplomatiska ärendens handläggning, därvid ock erinrats, hurusom den då
antagna bestämmelsen, att dylika ärenden skola, på sätt Konungen lämp¬
ligast synes, beredas »af ministern för utrikes ärendena», blott innebar ett
förtydligande af hvad grundlagsstiftarne härutinnan åsyftat och tillika stod
i full öfverensstämmelse med hvad redan länge varit praxis. Kansli¬
ordningen den 23 oktober 1809 tillerkände också statsministern för utrikes
ärendena denna ställning i fråga om de diplomatiska ärendenas beredning.
Hvad åter angår inkallandet af ännu en svensk statsrådsledamot, den
svenske statsministern, hvars ämbete kort före ifrågavarande grundlags¬
ändring inrättats, i den ministeriella konselj, af hvilken den norske stats¬
ministern sedan 1835 varit medlem, så förändrades därigenom icke det
konstitutionella ansvar, som ålåg de närvarande statsråden, ej heller rubba¬
des därigenom på något sätt den norske statsministerns ställning såsom
medlem af denna konselj.
Hvad i Eders Kungl. Maj:ts proposition meddelats, vittnar för öfrigt
om huru från svensk sida vid upprepade tillfällen anbud framställts om
beredande åt Norge af ökad delaktighet i handläggningen af de diplomatiska
ärendena, men huru dessa, anbud merendels blifvit från norsk sida afvisade.
Konsulatfrågans senare skiftningar äro så bekanta, att de icke här
behöfva göras till föremål för någon vidlyftigare redogörelse. Likasom
förhållandet varit i fråga om de diplomatiska ärendenas handläggning, så
har äfven beträffande konsulatväsendet under den unionella utvecklingen
åt Norge tillerkänts allt större inflytande på dithörande ärendens ledning.
Vägen har varit den, att medan under den tidigare unionstiden samtliga
konsulatärenden af gjordes i enbart svenskt statsråd, hafva efter hand
allt flere grupper af sådana öfverflyttats till afgörande i sammansatt
statsråd, d. v. s. inför både svenske och norske rådgifvare, till dess slut¬
ligen genom senaste konsulatförordning den 4 november 1886 bestämts,
att samtliga gemensamma konsulatärenden, som af Konungen afgöras, skola
föredragas i sammansatt statsråd, hvaremot särskilt svenska konsulat-
ärenden handläggas af enbart svensk och särskildt, norska af enbart norsk
myndighet. Hvad detta senare i tillämpningen betyder, framgår af hvad
1902 års unionella konsulatkommitté därom yttrat. Sedan den uppräknat
de konsulära funktioner, hvilka den anser kunna gifva en någorlunda full¬
ständig bild af den konsulära verksamheten, framhåller den nämligen, att
de sålunda uppräknade ärendena nästan genomgående behandlas af sär¬
skildt svenska eller särskildt norska myndigheter, och att, hvad speciellt
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 1.
Norge angår, det norska inredepartementet »redan nu utöfvar den ute¬
slutande kontrollen och instruktionsmyndigheten med hänsyn till det öfver¬
vägande antalet af de konsulära förrättningar, som angå Norge». Också
hade den nyssnämnda konsulatförordningen af 1886 före sin tillkomst
pröfvats och tillstyrkts af den norska ministären. Alltifrån unionens första
år hafva också norrmän användts på konsulära poster, på senare tid i allt
större utsträckning, så att vid senaste årsskifte af samtliga aflönande kon¬
sulat mer än hälften innehades af norske män. Att Sverige jämväl för¬
klarat sig villigt att medverka till vare sig reformer i det gemensamma
konsulatväsendet eller till upprättande af särskilda konsuler för Norge, be-
höfver här ej erinras, ej heller att från sakkunnigt norskt håll erkänts, att
af svenskfödda konsuler den norska sjöfarten betjänats lika väl som af
norskfödda.
Trots alla de förändringar, som konsulatväsendet undergått sedan
unionens tillkomst, har detsamma dock i ett hänseende bibehållits orub¬
badt, nämligen därutinnan, att utrikesministern alltjämt haft högsta led¬
ningen af konsulernas verksamhet i frågor, som rört förhållandet till främ¬
mande makt. Statsministern för utrikesärendena var enligt 1809 års
kansliordning främste man i kanslistyrelsen, hvilken styrelse gemensamt
med kommerskollegium till afgörande beredde flertalet konsulatärenden,
och under hvilken äfven det öfver konsulaten i Barbareskstaterna stående
konvojkommissariatet sorterade. Konsulernas skyldighet att mottaga före¬
skrifter från såväl utrikesministern som beskickningarna var ovillkorlig,
och instruktionen för kommerskollegium den 4 april 1831 ålade detta att
icke i sitt protokoll intaga, utan i stället till statsministern för utrikes¬
ärendena öfverlämna konsulsbref, som innehölle underrättelser eller an¬
märkningar rörande rikets politiska förhållanden till främmande makter
eller angående ämnen, hvilkas offentliggörande kunde leda till missnöje
hos dessa makter. Vid departementalstyrelsens införande 1840 föreskrefs
ock, att konsulerna skulle höra under utrikesdepartementet, och desses
subordination under utrikesministern har sedermera äfven upprätthållits i
konsulatförordningarna af åren 1858 och 1886, hvilka båda utarbetats af
unionella kommittéer. Nödvändigheten af att i frågor rörande förhållandet,
till främmande makter alltjämt bibehålla åt utrikesstyrelsen en sådan kon¬
troll öfver och andel i konsulatärendenas ledning har också med synnerlig
styrka betonats af den norska majoriteten i 1895—1898 årens unions¬
kommitté, i det att af densamma bland annat framhölls, att »Norge lika¬
som Sverige har ett giltigt kraf på att icke dess förhållande till utlandet
störes genom oriktigt uppträdande af det andra landets konsuler, och där¬
för också på att båda landens konsuler till förebyggande häraf ställas
Riksdagens Skrifvelse N:o 1. 7
under en kontroll och ledning, hvari också det andra landet är del¬
aktigt».
Det har varit i full öfverensstämmelse med denna princip, som
under de senaste förhandlingarna om särskilda konsulatväsen af de sven¬
ska underhandlarne häfdats krafvet på att de ifrågasatta särkonsulerna
skulle vara skyldiga att åtlyda utrikesministerns föreskrifter i ärenden,
som tillhöra dennes ämbetsverksamhet. Äfven af de norske underhand¬
larne blef principens berättigande i viss mån erkändt genom deras förslag,
att i vissa brådskande ärenden af nyss antydda art utrikesministern skulle
äga ställa anmaningar till särkonsulerna. Däremot vägrade de att med¬
verka till de bestämmelser, som från svensk sida föreslagits i syfte att
gifva utrikesstyrelsen kontroll öfver att dylika anmaningar blefve efter¬
följda. Sedermera har i den senaste norska specialkommitténs utlåtande
äfven nyssnämnda de norske underhandlarnes medgifvande angående utrikes¬
ministerns rätt att i vissa fall gifva anmaningar till de ifrågasatta sär¬
konsulerna betecknats såsom en onödig och föga lycklig bestämmelse, som
icke vore öfverensstämmande med dessas ställning såsom uteslutande
norske tjänstemän, hvarjämte förslaget att desse konsulers ställning till
utrikesstyrelsen skulle regleras genom ömsesidiga likalydande lagar, som ej
genom ensidiga beslut skulle kunna upphäfvas, förklarats strida emot Norges
grundlag.
Från svensk sida har sålunda icke förvägrats vare sig att medverka
till reformer af konsulatväsendet eller att medgifva Norge att erhålla egna
konsuler, men väl har man motsatt sig Norges fordran, att dessa konsuler
äfven i frågor rörande rikenas förhållande till främmande makter skulle
ställas utom hvarje effektiv kontroll af den minister, som eljest bär ansvaret
för utrikesärendenas ledning.
Sveriges närmaste syfte med unionen var att skaffa sig en tryggad
gräns mot väster. Under gångna tider hade det vid upprepade tillfällen
erfarit, huru denna gräns anfallits från Norge, då Sverige hade att strida
mot öster. Därför var det också ett bestämdt villkor från svensk sida
vid unionens ingående, att Norges politiska förhållande till främmande
makter skulle blifva ett och detsamma som Sveriges, likasom ock att båda
rikenas organiserade försvarskrafter skulle stå till unionskonungens fulla
disposition för afvärjande af angrepp på den skandinaviska halfön.
Hvad Sverige sålunda eftersträfvat med unionen, varm det också.
Utrikespolitiken blef för båda rikena gemensam, och därmed vanns viss¬
heten, att framdeles inga inflytelser utifrån skulle i eget intresse söka
ställa det ena landet mot det andra, och att Sverige lika litet skulle be-
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 1.
höfva tänka på att försvara sin västra gräns som Norge sin östra. I stället
skulle bådas gemensamma krafter uteslutande kunna disponeras till gemen¬
samt försvar. Därför tillbakavisades också vid unionsvillkorens uppgörande
norska yrkanden, att den gemensamme öfverbefälhafvarens naturliga rätt
att öfverallt på halfön till dess försvar använda de norska trupperna skulle
inskränkas att omfatta blott en del af Norges reguljära armé.
I Eders Kungl. Maj:ts proposition är visadt, huru föga denna unionella
uppgörelse från år 1814 sedermera af Norge upprätthållits och huru sär¬
skilt genom 1885 års norska värnpliktslag den norska arméorganisationen
förändrats därhän, att den såsom unionskontingent disponibla delen (»linien»)
af Norges stridskrafter numera ej ens utgör hälften af den reguljära armén.
Den är ej heller längre den bäst öfvade delen af armén.
Samtidigt har utvecklingen i Norge alltmer gått ut på att försvaga
eller upplösa äfven rikenas enhet utåt. Om den fara, som i detta hänsende
skulle varit förknippad med ett eget norskt konsulatväsen, sådant det från
norsk sida föreslogs, är redan förut taladt; allbekant är emellertid, att
sträfvandena i Norge icke inskränkt sig därtill, utan äfven riktat sig på
att erhålla egna sändebud och egen utrikesminister. Det är själfklart, att
Sverige nödgats motsätta sig dylika kraf, som, genomförda under unionen,
skulle inneburit, att Sverige, som har att draga den öfvervägande tungan
af halföns försvar, skulle nödgats bära risken för en utrikespolitik, på
hvilken det ej skulle kunnat utöfva tillbörligt inflytande.
Den faktor, som i en unionen statsförbindelse eljest i dylika fall
skulle kunnat verka sammanbindande och utjämnande, nämligen de för¬
enade staternas gemensamma öfverhufvud, eger nämligen inom den svensk¬
norska unionen på grund af Norges konstitution icke tillräcklig styrka för
att ensam kunna betrygga nödig enhet utåt eller nödig samverkan till
gemensamt försvar. Redan tillkomsten af 1885 års norska värnpliktslag,
genom hvilken rikenas gemensamma försvar beröfvades eu väsentlig del
af Norges unionskontingent, likasom ock uppförandet under de senare
åren af fästningsverk invid gränsen mot Sverige, äro i detta hänseende
tillräckliga bevis. Det sätt, hvarpå man i Norge under de senare åren
vid upprepade tillfällen bemött unionskonungens kraf på ett unionelit af¬
görande af unionella frågor, har lämnat andra vittnesbörd i samma rikt¬
ning, för hvilka här icke torde behöfva redogöras.
De förhållanden, om hvilka nu erinrats, lära icke kunna jäfvas så¬
som bevis för att från Sveriges sida icke saknats tillmötesgående, då det
gällt frågan om upprätthållande åt föreningen mellan de två befryndade
folken på den skandinaviska halfön.
Riksdagens Skrifvelse N:o 1.
9
Från Sveriges sida hafva upprepade försök gjorts att bevara och be¬
fästa unionen. Så senast då H. K. H. Kronprinsen såsom unionsregent,
med anslutning af det svenska statsrådet, den 5 april 1905 uppmanade
till omedelbart upptagande af fria och vänskapliga förhandlingar mellan
de båda rikena angående en ny ordning af alla unionella angelägenheter
med den grundprincipen, att full likställighet mellan länderna borde sökas
genomförd. Detta anbud tillbakavisades från Norges sida.
Ehuru anbudet upprepades af svenska Riksdagen genom dess beslut
den 3 maj 1905, valde Norge — utan att dessförinnan till Sverige fram¬
ställa förslag om unionens upplösning eller ens uttala en önskan i sådant
syfte — att gå revolutionens väg. I strid mot sin egen grundlag och
med brytande af riksakten har norska Stortinget genom beslut den 7 juni
1905 förklarat, att Konungen upphört att fungera som norsk konung och
att, såsom följd häraf, unionen med Sverige är upplöst. Häremot in¬
lägger Riksdagen sin bestämda protest.
Genom Stortingets beslut är unionen icke upplöst, och den kan icke
upplösas, med mindre än att Sveriges Konung och Riksdag därtill lämnat
sitt medgifvande.
I vissa af de inom Riksdagen afgifna motioner har framhållits, att
Sverige icke borde lämna sitt samtycke till unionens upplösning, förr
än det norska folket fått uttala sig, vare sig ett sådant uttalande koinme
att gifvas, på sätt en motionär ifrågasatt, genom nya val till Stortinget
eller, enligt en annan motionärs mening, medelst folkomröstning.
Riksdagen anser ock, att i ett ärende af så utomordentlig räckvidd
som frågan om unionens upprätthållande eller upplösning ett säkrare ut¬
tryck för det norska folkets vilja bör gifvas, än som skett genom stor-
tingsbeslutet den 7 juni 1905.
Hvilkendera af de ifrågasatta formerna för att bereda det norska folket
tillfälle till uttalande i denna fråga bör väljas, anser Riksdagen böra bero
af Norges eget afgörande. Men tydligt synes det Riksdagen vara, att från
svensk sida icke någon åtgärd för unionens upplösning eller för att lämna
erkännande åt den politiska ställning, hvari Norge kommit, bör vidtagas, '
förrän det norska folket haft tillfälle att gifva otvetydigt uttryck för
sin uppfattning i saken och, därest det därvid uttalat sig för unionens
upplösande, framställning i sådant syfte skett från Norge. Om sådan
framställning kommer och om ur svensk synpunkt tillfredsställande öfverens¬
kommelse visar sig kunna träffas i fråga om de villkor, som från Sveriges
sida måste uppställas för erkännande af Norge såsom eu från unionen med
Bill. till Urtima RiJcsd. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Band. 1 Höft. 2/
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 1.
Sverige skild stat, anser Riksdagen, att Sverige bör vara beredt att för sin
del medgifva riksaktens upphäfvande och unionens upplösning.
Vid eventuella förhandlingar härom bör med kraft och bestämdhet
fordras och fasthållas, hvad hänsyn till Sveriges välfärd och värdighet
Inöfver.
För båda folken måste det vara en angelägenhet af högsta vikt, att,
därest unionen upplöses, fred dem emellan dock måtte råda för framtiden.
Därför böra icke anordningar, som det ena landet kan uppfatta såsom
ett hot från det andra landets sida, upprätthållas. Fastmer bör eu öfver¬
enskommelse träffas, hvarigenom dylika anordningar äfven för framtiden
förebyggas. Med afseende å dessa synpunkter, hvilka med samma styrka
gälla för båda länderna, och med anledning däraf att under senare åren
norska befästningar uppförts i närheten af riksgränsen, bör såsom villkor
för Sveriges upphäfvande af riksakten och erkännande af Norge såsom en
från unionen med Sverige skild stat fordras, att på hvardera sidan af
södra delen af gränsen mellan de båda rikena fastställes ett visst område,
inom hvithet på senare år uppförda befästningar ej få bibehållas eller nya
befästningar uppföras.
Vidare bör såsom villkor för erkännande af nyss nämnd art kräfvas,
att den svenska lapparne nu tillkommande rätt att med sina renar årligen
flytta öfver gränsen till Norge varder för framtiden otvetydigt fastställd.
Ehuru hänsyn till ömsesidiga fördelar torde lätt leda till öfverens¬
kommelse rörande frågor af gemensamt intresse, synas dock redan i sam¬
manhang med den eventuella unionsupplösningen bestämmelser böra träffas
till skydd mot hindrande eller oskäligt betungande af transitofarten öfver
hvardera riket från och till det andra samt mot obehörigt intrång för
ena rikets invånare vid begagnande af vattendrag, som delvis falla inom
det andra rikets gränser.
Sådana spörsmål, som ej innebära annat än en nödvändig afveckling
af förhållanden, hvilka måste upphöra eller förändras i och med en upplös¬
ning af unionen, lära däremot ej behöfva i förväg slutbehandlas.
Frågan, huruvida Sverige lämpligen må med Norge ingå skiljedoms-
aftal i en eller annan form, bör gifvetvis komma under öfvervägande;
dock synes det Riksdagen ej behöfligt, att denna fråga från Sveriges sida
upptages till behandling i samband med en eventuell unionsupplösning.
Naturligtvis måste vid en upplösning af unionen vårt lands förhål¬
lande till främmande makter, i de afseende!! detta reglerats genom trak¬
tater mellan de förenade rikena å ena och någon främmande makt å andra
sidan, tagas under behörigt öfvervägande. Riksdagen vill i fråga om denna
punkt allenast framhålla nödvändigheten af att Sveriges rättsliga ställning
Riksdagens Skrifvelse N:o 1.
11
i internationellt hänseende blifver fullt klar, så att intet tvifvel vid fram¬
tida tillämpning kan uppstå vare sig om Sveriges traktatsrättigheter med
däremot svarande förpliktelser eller om dess fullständiga frihet från ansvar
för Norge gentemot andra stater.
Med afseende å ärendets synnerliga vikt kan Riksdagen icke, på sätt
Eders Kungl. Maj:t föreslagit, lämna Eders Kungi. Maj:t medgifvande
att träffa villkorlig uppgörelse för ordnande af de förhållanden, i afseende
å hvilka vid en upplösning af unionen sådant ordnande må finnas erfor¬
derligt, men däremot anser sig Riksdagen böra förklara, att den ej bär något
att invända mot att, därest i den af Riksdagen angifna ordning framställning
om riksaktens upphäfvande och unionens upplösning från Norge ingår,
förhandlingar af här ofvan antydd art upptagas.
Beträffande de inom Riksdagen väckta förslagen, att Riksdagen måtte
i angifvet syfte ställa till Eders Kungl. Maj :ts förfogande ett belopp af 100
millioner kronor, har Riksdagen ansett, att, om än åtgärder böra vid¬
tagas, på det att ett dylikt belopp må kunna vara disponibelt, det dock
icke vore af oundgängligt behof påkalladt, att ifrågavarande medel omedel¬
bart ställas till Eders Kungl. Maj:ts disposition, enär Eders Kungl. Maj:t
redan nu äger att förfoga öfver afsevärda tillgångar att för sådant ändamål
användas. Medlen hafva synts böra anvisas att af Eders Kungl. Maj:t
först efter Riksdagens medgifvande till större eller mindre del lyftas.
Däremot böra sådana anstalter vidtagas, att dessa medel må kunna med
säkerhet påräknas att ofördröjligen vara att tillgå, för att enligt Riks¬
dagens bepröfvande kunna användas. Riksdagen har därför funnit riks¬
gäldskontor böra erhålla bemyndigande att på villkor, som fullmäktige
äga bestämma, genom begagnande af krediter eller genom upplåning be¬
reda den tillgång, som bör vara tillgänglig.
För bestridande af kostnader, som före nästkommande riksdag kunna
varda med riksgäldskontorets transaktioner i nämnda afseende förknip¬
pade, har Riksdagen ansett anvisande af särskildt anslag nu ej vara erfor¬
derligt, utan lärer riksgäldskontoret, i den händelse att medel skulle
behöfva af kontoret förskjutas, kunna till nästkommande års Riksdag
inkomma med framställning om ersättning härför.
Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen
dels, under uttalande att Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke
kunnat, sådan den blifvit Riksdagen förelagd, bifallas, förklara, att Riks¬
dagen icke har något att invända mot att, därest ett efter nya val till¬
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 1.
kommet Storting gör framställning om riksaktens upphäfvande och unionens
upplösning eller ock sådan framställning från Norge ingår efter det norska
folket genom folkomröstning uttalat sig för unionens upplösning, förhand¬
lingar af här ofvan angifven art upptagas; dels och anmäla, att Riksdagen,
med anledning af de inom Riksdagen väckta förslag, beslutit bemyndiga
riksgäldskontoret att på villkor, som fullmäktige i riksgäldskontoret äga
bestämma, genom begagnande af krediter eller genom upplåning bereda
en tillgång af 100,000,000 kronor att efter beslut af Riksdagen vara till¬
gänglig för vidtagande af åtgärder, som kunna betingas af de förhållanden,
hvilka föranledt innevarande urtima Riksdags sammankallande.
Stockholm den 28 juli 1905.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm 1905. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.