Riksdagens Skrifvelse N:o 62.
N:o 62.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 april 1905.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt
motion om inskränkning i förmånsrätt för ränta ä
intecknad fordran.
(Lagutskottets utlåtande n:o 47.)
Till Konungen.
Enskild motionär vid innevarande riksdag har ifrågasatt lagändring i
syfte att inskränka förmånsrätt för ränta å intecknad fordran, och Biks-
dagen har funnit hans framställning beaktansvärd.
I 17 kap. 9 ^ handelsbalken stadgas, med afseende å den förmåns¬
rätt, som inteckning i fast egendom medför, att förmånsrätt till ränta å
intecknad gäld ej gäller för längre tid än tre år före utmätning eller
början af konkurs. Enligt 13 § utsökningslagen äger borgenär, som för
sin förfallna fordran liar inteckning i fast egendom och för betalningen
vill hålla sig allenast till egendomen, söka ägaren hos öfverexekutor i den
ort, där egendomen ligger, och om fordringen med anledning af en sådan
lagsökning fastställes till betalning ur egendomen, bär öfverexekutor tillika,
enligt hvad i 28 § utsökningslagen föreskrifves, att förordna, att egen¬
domen må utan föregående utmätning säljas i den ordning, som om utmätt
fast egendom stadgas. Ett sådant förordnande medför beträffande fastig¬
heten samma rättsverkan som om egendomen blifvit utmätt. För att för¬
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 02.
ordnandet skall kunna meddelas erfordras icke, att det intecknade skulde-
brofvet hos öfverexekutor företes i hufvudskrift, utan det är tillräckligt,
att bestyrkt afskrift af detsamma fogas vid lagsökningsinlagan. Sedan
förordnande, hvarom i 28 § utsökningslagen sägs, meddelats, får enligt
51 § samma lag egendomens försäljning icke äga rum, förrän utslaget
vunnit laga kraft, och i 99 § utsökningslagen stadgas, att kungörelse
om auktion å fastigheten icke får utfärdas förrän det skuldebref, hvarå
borgenären sin fordran grundar, blifvit i hufvudskrift till auktionsför-
rättaren aflämnadt. Någon föreskrift, som ålägger en borgenär, hvilken
hos öfverexekutor utverkat en intecknings fastställande till betalning ur
den intecknade fastigheten, att inom rimlig tid, sedan öfverexekutors be¬
slut vunnit laga kraft, hos vederbörande äska egendomens försäljning och
därvid förete fordringsbeviset i hufvudskrift, finnes emellertid icke. Väl
stadgas i 86 § utsökningslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen
den 10 juli 1899, att om borgenär, som sökt utmätning, lämnat gäldenär
anstånd med betalningen, målet ej må därigenom uppehållas utöfver sex
månader från den dag, då utmätningsmannen mottagit de i 54 eller 56 §
utsökningslagen omförmälda handlingar — dom, utslag eller auktions¬
protokoll, på grund hvaraf utmätning äskats, äfvensom, där fordran är
på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis grundad, fordrings¬
beviset i hufvudskrift — samt att, om anståndet fortfar vid utgången
af nämnda tid, ansökningen är förfallen och verkställd utmätning skall
återgå. Men 86 § afser, såsom sålunda synes, blott det fall, att bor¬
genär sökt utmätning, hvarmed icke kan i förevarande hänseende lik¬
ställas den händelse, att borgenär hos öfverexekutor begärt intecknings
fastställande till betalning ur fastigheten, därvid, såsom ofvan nämnts,
fordringsbeviset icke ens behöfver företes i hufvudskrift. Att 86 § ut¬
sökningslagen icke åsyftar sistnämnda fall framgår äfven däraf, att ifråga¬
varande stadgande i dess nuvarande lydelse tillkom i sammanhang med
lagstiftningen angående statens ersättningsskyldighet i vissa fall för skada,
som förorsakats af ämbets- och tjänsteman. Med lagförändringen af den
10 juli 1899 beträffande 86 § utsökningslagen afsågs sålunda hufvud¬
sakligen att förhindra, att utmätningsman, därigenom att utmätningsären-
den i följd af lämnadt betalningsanstånd kunde uppehållas under obe¬
gränsad tid - såsom enligt förut gällande rätt kunde ske — frestades
att begagna sig af inlämnade fordringsbevis eller i hans vård befintliga
utmätta föremål. Beredande af skydd mot borgenärers försök att obe¬
hörigen använda verkställighet blott för vinnande af ökad säkerhet i gäl-
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 62.
(lenärens egendom lärer man vid berörda lagändring icke hafva liaft i sikte.
Möjligen torde dock åt stadgandet ' i 86 § ntsökningslagen analogi vis
kunna gifvas den tillämpning, att målet icke finge vid i paragrafen
nämndt äfventyr uppehållas utöfver sex månader från den dag, då bor¬
genär, hvilkens intecknade fordran blifvit jämlikt 28 § ntsökningslagen
fastställd till betalning ur egendomen, efter det beslutet vunnit laga kraft,
med företeende af bevis härom samt af fordringsbeviset i kufvudskrift på¬
kallar fastighetens försäljning.
Men i hvarje fall kan sålunda enligt gällande rätt borgenär, som
har intecknad fordran, — genom att, sedan förordnande jämlikt 28 §
ntsökningslagen meddelats om fastighetens exekutiva försäljning, dröja
med framställande af vederbörlig begäran om sådan försäljning — bereda
sig en säkerhet för sin fordran utöfver hvad lagen afsett. Det är endast
för tiden före utmätningen, det vill säga i förevarande fall förordnandet
om fastighetens exekutiva försäljning, som ränta å intecknad gäld icke
får med förmånsrätt utgå för mera än tre år. Rättigheten att för tiden
därefter med förmånsrätt utfå ränta är icke underkastad annan inskränk¬
ning än den, som följer af stadgandena i utsöknings- eller konkurslagen
eller af de allmänna preskriptionsbestämmelserna.
Att detta förhållande är eu oegentlighet och kan leda till betänkliga
rubbningar i fastighetskrediten synes uppenbart. Riksdagen anser, att
det är af största vikt, att intecknings väsendet jämte hvad därmed sam¬
manhänger är ordnadt så, att den säkerhet eu inteckning erbjuder kan
med stöd af ett vid inteckningens belånande erhållet gravationsbevis och
behöriga uppgifter om fastighetens värde åtminstone tämligen noggrant
beräknas. En tillfällighet af sådan art som den ofvan anmärkta bör ej
äga någon betydelse med afseende å förmånsrättens utsträckning. Ända¬
målet med förmånsrätten för ränta för tiden efter utmätning eller början
af konkurs är tydligen att skydda borgenären under den tid, som skäligen
kan antagas erforderlig för verkställighetens fullbordande. En borgenär
bör ej kunna på grund af stadgandets affattning utöfver hvad därmed
afsetts bereda sig en förmån på öfriga borgenärers bekostnad. Särskildt
beträffande fastigheter af större värde, i lxvilka inteckningar till bety¬
dande belopp finnas fastställda, är det af stor praktisk betydelse, om en
borgenär på grund af inteckning ur fastigheten utfår ränta till större be¬
lopp än hvad på förhand skäligen kunnat och behöfts i sådant hänseende
af öfrige inteckningshafvare beräknas.
Riksdagens Skrifvelse N:o 62.
8
Riksdagen anser det alltså önskvärdt, att åtgärd vidtages till af¬
hjelpande af ifrågavarande ©lägenheter, som ju förefinnas äfven till exem¬
pel med afseende på intecknad aflcomsträtt; och får 1 liksdagen i anledning
häraf anhålla, det täcktes Eders Ivungl. Maj:t taga under öfvervägande,
hvilka förändrade stadganden med afseende å förmånsrätt för ränta å in¬
tecknad fordran må vara erforderliga till förekommande däraf, att sådan
ränta kan vid exekutiv försäljning af fastighet ur densamma med för¬
månsrätt uttagas till belopp, som äfventyra efterföljande inteckningshaf-
vares rätt ocli därmed sätta fastighetskrediten i fara, samt för Biksdagen
framlägga det förslag i detta hänseende, hvartill förhållandena kunna
gifva anledning.
Stockholm den 13 april 1905.
Med undersåtlig vördnad.