6
Riksdagens Skrifvelse N:o 133.
N:o 132.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren deri 12 maj 1905.
— — — — Andra Kammaren den 12 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt
motion angående utarbetande af förslag till lag om
förs åkning s aftal.
(Lagutskottets utlåtande n:o 63.)
Till Konungen.
Den lagstiftning angående försäkringsväsendet, som i vårt land kommit
till stånd hufvudsakligen i och med lagarna angående försäkringsrörelse
och om utländsk försäkringsanstalt^ rätt att drifva försäkringsrörelse här
i riket den 24 juli 1903, hvital' på principen af koncession och tillsyn af
offentlig myndighet såsom villkor för bedrifvande af försäkringsrörelse, då
den icke utöfvas af staten genom någon dess inrättning. Denna lagstift¬
ning afser dock endast att trygga och öfvervaka de enskilda försäkrings-
anstalternas ekonomiska ställning eller att fixera deras ansvarighet för
åtagna förbindelser och innefattar icke en i alla afseenden fullständig reg¬
lering af försäkringsverksamheten både ur offentligrättslig och ur privat¬
rättslig synpunkt.
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
7
Vid innevarande riksdag har emellertid enskild motionär ifrågasatt,
huruvida icke det offentliga intresse, som har föranledt utfärdandet af
gällande kontrollföreskrifter i förevarande hänseende, berättigar ett ytter¬
ligare fortskridande på den sålunda inslagna vägen. Till grund härför
ligger den enligt Riksdagens mening riktiga tanke att — liksom det med
hänsyn till betydelsen för det allmänna däraf, att försäkring af olika slag
alltmera kommer till användning, för samhället är af stor vikt, att de
anstalter, som meddela försäkringar, erbjuda fullgod säkerhet för åtagna
förbindelsers fullgörande — det för försäkringsrörelsens utveckling är af
vidtgående betydelse, att densamma äfven eljest bedrifves under former,
hvilka för den enskilde äro så tillfredsställande som möjligt, i hvilket af¬
seende förhållandena bland annat i vårt land torde lämna åtskilligt öfrigt
att önska.
Riksdagen förbiser ingalunda, att det är förenadt med afsevärda svå¬
righeter att inlåta sig på en lagstiftning af ifrågasatta art. Dessa svårig¬
heter bero företrädesvis på skiljaktigheterna mellan de olika försäkrings-
grenarna äfvensom på den omständigheten, att försäkringsväsendet fort¬
farande är stadt i en liflig utveckling och i följd häraf de former och
regler, som gälla för detsamma, delvis ännu icke kunna anses hafva vunnit
sådan häfd och stadga, som erfordras för att därpå bygga en lagstiftning.
Det torde vara med hänsyn till dessa svårigheter som man hittills i de
större kulturländerna icke allmänt inlåtit sig på att mera uttömmande
normera de privata rättsförhållanden, som härflyta ur försäkringsaftal. En
sådan lagstiftning är dock ingalunda oförsökt. Förutom beträffande sjö-
försäkringsaftalet, hvarom stadgas i de flesta länders sjölagar eller han¬
delslagar, påträffas i en mängd rättssystem dylika privaträttsliga bestäm¬
melser af större eller mindre vidlyftighet, och speciella lagar om försäk-
ringsaftalet finnas äfven i vissa länder utarbetade och antagna.
I en lag om försäkringsaftal, som ju afser att normera berörda aftal
från olika synpunkter, torde böra — om eu sådan lagstiftning, såsom
Riksdagen håller före, är önskvärd och lämplig äfven i vårt land — upp¬
tagas till behandling, bland annat frågorna om: försäkringsvillkoren i all¬
mänhet; försäkringsgifvares och försäkringstagares inbördes rättigheter och
skyldigheter; samt försäkringsagenternas rättsliga ställning. I öfverens¬
stämmelse med hvad i allmänhet vid lagstiftning af förevarande art skett,
torde det böra i princip lämnas vederbörande fritt att efter sitt skön vid
aftalets ingående träffa närmare bestämmelser angående hvad därmed står
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 138.
i samband, så att lagens föreskrifter träda i tillämpning allenast då annat
icke öfverenskommits. Äfven om sålunda bestämmelserna i en lag om
försäkringsaftal icke i hvarje fäll komma till användning, är dock bety¬
delsen af lagens förefintlighet alltid den, att fullständigande och bestämda
regler finnas för den händelse, att i ett eller annat hänseende samman¬
stämmande viljeförklaring af kontrahenterna icke föreligger. Härigenom
torde i många fall osäkerhet och tvister förekommas.
Det kan dock enligt Riksdagens mening ifrågasättas, huruvida icke
beträffande vissa med försäkringsaftalet förenade rättsverkningar föreligger
ett allmänt intresse af den styrka, att det berättigar ett förbud från sam¬
hällets sida mot aftal af däremot stridande innehåll. För det allmänna
torde det stundom kunna anses vara eu förpliktelse att söka motverka de
skadliga följderna däraf, att af två kontrahenter vid ett aftala ingående
den ene sitter inne med öfvervägande maktmedel att göra aftalet för sig
fördelaktigt. I nu förevarande hänseende torde ofta den enskilde försäk-
ringssökanden gentemot försäkringsanstalten vara att anse såsom den sva¬
gare parten, hvilken, om han vill erhålla eu försäkring, är nödsakad att
underkasta sig de villkor, som af anstalten härför uppställas, om de än
kunna för honom innebära afsevärd obillighet. I Riksdagens tanke höra
olägenheter i angifva afseende om möjligt förekommas, och ett dylikt syfte
skulle t. ex. en lagbestämmelse tjäna, hvilken föreskrefve, att en försäk¬
ringsanstalt alltid vore skyldig att, när en försäkring till följd af under¬
låtenhet att betala premie eller eljest upphörde, till vederbörande utgifva
någon ersättning för redan inbetalda premier.
Angående det närmare innehållet i öfrigt af en lag om försäkrings¬
aftal har Riksdagen helt naturligt, i saknad af fullständig utredning i
ämnet, icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning. Riksdagen,
hvilken vid afgifvande af ofvananförda uttalanden företrädesvis haft i sikte
den gren af försäkringsrörelsen, som afser lifförsäkring, har emellertid
särskild! uppmärksammat frågan om försäkringsagenternas ställning och
hvad därmed äger samband. Härom innehålla försäkringsanstalternas regle¬
menten och försäkrings villkor i allmänhet inga eller endast knapphändiga
uttalanden, och de allmänna reglerna om fullmäktigskap och närstående
rättsinstitut lära särskild! härutinnan vara otillräckliga. Till följd af sak¬
nåden af närmare och kontrollerande bestämmelser om t. ex. förhållandet
mellan agenterna och försäkringsanstalterna samt om behörigheten att
utöfva förevarande agentverksamhet har det möjliggjorts, att särskildt inom
vissa områden af försäkringsrörelsen personer vid bedrifvande af agent¬
9
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
verksamhet gått till väga på ett sätt, som hos allmänheten äfventyrat
eller kunnat äfventyra det förtroende till försäkringsverksamheten, hvars
bibehållande är af största vikt för denna rörelses tillfredsställande ut¬
veckling.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kung! Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lag om försäkringsaftal.
Stockholm den 12 maj 1905.
Med undersåtlig vördnad.
Bih. till Riksd. Vrot. 1905. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 25 Höft.
2