RIKSDAGENS PROTOKOLL
1905. Andra Kammaren. H:o 3.
Tisdagen den 27 juni.
Kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 20 innevarande juni.
§ 2.
Enligt därom förut fattadt beslut anställdes nu val af ledamöter
och suppleanter i de båda utskott, Riksdagen beslutit tillsätta.
Därvid utsågos till:
Ledamöter i konstitutionsutskottet:
herr G. Elowson.........................................
|
|
221
|
,, L. J. Jansson i Djursätra .............
|
|
221
|
„ J. Johnsson i Bollnäs .....................
|
|
221
|
,, G. N. T. af Callerholm.....................
|
|
220
|
,, R. E. L. I) ar in.................................
|
|
220
|
,, J. Widén....................................
|
|
220
|
„ M. Dahn.....................................
|
|
219
|
„ A. H. Hammarskjöld........................
|
|
219
|
D. K. Bergström .............................
|
|
216
|
,, J. Nydal .......................................
|
|
200
|
Närmast i röstetal kom herr T. Zetterstrand med 1
Ledamöter i särskilda utskottet:
|
herr H. Andersson i Västra No b b el öf.....
|
... med
|
210
|
,, C. Persson i Stallerhult ................
|
|
209
|
„ A. Petersson i Påboda ................
|
|
209
|
och
D. Persson i Tällberg
vice talmannen P. Pehrson
E. A. Lindblad ....................
J. E. von Krusenstjernå ....
K. A. Staaff' ........................
A. Henricson ........................
H. G. ILjärne........................
208
207
205
204
199
197
184
Andra Kammarens Prof. vid Urtima Riksdagen 1905. N.o 3.
N:o 3.
Tisdagen den 27 Juni.
friherre C. C. Bonde .............................
|
|
128
|
röster
|
och
|
herr T. Zetterstrand .............................
|
|
117
|
11
|
|
Närmast i röstetal kom herr J. Aydal med 99
Suppleanter i konstitutionsutskottet:
|
röster.
|
|
herr C. A. Trolla .................................
|
........ med
|
204 röster,
|
|
„ N. Andersson i Pettersborg........
|
|
203
|
'I'!
|
|
,, J. Persson i Arboga ....................
|
|
202
|
11
|
|
„ H. Hallin........................................
|
|
202
|
11
|
|
friherre G. J. De Geer........................
|
|
201
|
11
|
|
herr A. F. Broström ............................
|
|
201
|
|
|
,/. Ericsson i Yallsta.....................
|
|
200
|
11
|
|
„ K. H. G. von Schéele ................
|
|
200
|
11
|
och
|
„ P. Pehrsson i Akarp....................
|
|
199
|
i;
|
„ C. G. Österberg ............................
|
|
168
|
ii
|
|
Närmast i röstetal kommo herrar O. H. Svensson i Salang och
J. E. Centerwall, hvardera med 4 röster.
Suppleanter i särskilda utskottet:
herr G. Odqvist ............................................ med 209 röster,
„ A. P. Gustafsson i Sjögesta................ „ 209 „
„ C. J. Odman ........................................ » 208 „
,, A. Wiklund............................................ » 206 „
„ O. F. Trapp ........................................ „ 204 „
„ K. H. Bergendahl ................................ 203 „
,, K. Starbäck............................................ ,, 201 „
,, K. G. Karlsson i Göteborg................ „ 195 „
„ S. H. Kvarnzélius................... » 166 „
„ J. E. Biesbrt ........................................ „ 137 „
„ H. Hedlund............................................ „ 132 „ och
„ E. Beckman............................................ » 118 „
Närmast i röstetal kommo herrar O. Emthén och I. E. G. Svens¬
son i Skyllberg, hvardera med 87 röster.
Mellan de kammarens ledamöter, hvilka till suppleantplatser
erhållit lika antal röster, anställdes lottningar för bestämmande af
den ordning, hvari samma ledamöter borde såsom suppleanter ingå;
och utföllo dessa med den ordningsföljd, här ofvan angifvits.
§ 3.
Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående para¬
graf omförmälda valen.
§ 4.
Upplästes följande till kammaren ankomna protokoll:
Tisdagen den 27 Juni.
3
U:o 3.
Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kungl.
justitiedepartementet den 27 juni 1905.
Fullmakt hade inkommit, utvisande att vid riksdagsmannaval,
som den 20 innevarande juni hållits i Ångermanlands mellersta dom¬
saga, förre riksdagsmannen bruksägaren Johan Petter Dahlberg å
Stensberg blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra Kammare
för tiden till den 1 januari 1906.
Vid den granskning af fullmakten, som företogs inför statsrådet
och chefen för kungl. justitiedepartementet samt vidare af veder¬
börande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, anmärktes,
att i fullmakten förekomme en mindre afvikelse från det i § 20
riksdagsordningen stadgade formulär, men som denna afvikelse icke
var af beskaffenhet, att därigenom meningen förändrades eller otyd¬
lighet eljest föranleddes, ansågs fullmakten böra godkännas; och
skulle protokoll öfver hvad sålunda förekommit meddelas Andra
Kammaren, hvarjämte fullmakten skulle till kammaren öfverlämnas.
In fidem
Carl Berg.
Jämte det protokollet lades till handlingarna, förklarade kam¬
maren herr Dahlberg behörig till riksdagsmannakallets utöfvande.
Det tillkännagafs, att herr Dahlberg intagit sin plats i kammaren.
Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition an¬
gående de unionella förhållandena.
Därvid anförde:
Herr Hammarskjöld: Herr talman, mina herrar! Den hand¬
ling, hvarigenom norska Stortinget den 7 juni förklarade unionen
upplöst och dess laglige Konung afsatt, har öfver hela Sveriges land
uppfattats såsom eu den allra gröfsta rättskränkning, såsom en re¬
volution, och jag har svårt att förstå, att man kan gifva annat namn
än revolution åt en handling, hvarigenom man betraktar grundlagen,
såsom om den icke funnes till, afsätter sin Konung och därtill upp¬
löser ett nittioårigt band med sitt grannland, utan att ens tillfråga
detta land, om det på fredligt sätt vill vara med om att lösa bandet.
Ingen kan väl undra på att detta handlingssätt från vår före
detta förbundsbröders sida har väckt den djupaste harm och ovilja
i hela vårt land. Men denna harm och denna ovilja har haft ett
godt med sig, den har kommit vårt folk att sluta sig så mycket
närmare och fastare omkring sin åldrige Konung, att gifva honom
snart sagd! oräkneliga bevis på tillgifvenhet och trohet och därmed
en försäkran, att om än Norge svikit, vill dock Sverige vara troget.
Remiss af
proposition.
N:o 3.
4
Remiss af
proposition.
(Forts.)
Tisdagen den 27 Juni.
Det har växt upp en folkstämning i vårt land, det har gått-
en vågrörelse öfver hela landet af vaknande nationalkänsla, den har
vuxit sig starkare för hvarje dag, som gått, folket har ändtligen
vaknat till medvetande om att det verkligen är ett folk och att
det har ett fosterland.
Jag vet, att beklagligtvis finnas personer, som förklarat, att
hela denna nationella rörelse är af så godt som intet värde, att
det är ett känslolös.
Det må vara sant, att uti denna nationella rörelse finnes
mycket skum, men lika sant är, att det finnes mycket, ja ännu
mycket mera utaf verkligt äkta vara, som skall finnas kvar och
äga bestånd, när skummet har fördunstat. Hvarje redlig svensk
man glades, att ändtligen den liknöjdhet och brist på fosterlands¬
känsla, som beklagligt länge har funnits hos vårt folk, har gifvit
vika för andra ädlare och bättre känslor. Nationen har fått ett
slag i ansiktet, men den har känt skymfen, och det slaget har väckt
till lif en lust att värna om landet här.
Alltsen den 7 juni och ännu mera sedan den dag, då riks¬
dagskallelsen utgick, har hvarje sinne varit fullt af spänning, man
har väntat på hvad landets regering skulle ha att säga landets
representanter, när de samlades till den viktigaste riksdag, som väl
i mannaminne hållits i vårt land. Man hoppades, man väntade, att
Kungl. Maj:ts regering hade lagt sitt öra till den svenska jorden och
lyssnat till hvad som rörde sig i folkets bröst, och att det budskap,
den hade att gifva, skulle vara ett uttryck för hvad folket tänkte.
Jag är ledsen att nödgas säga, att såvidt jag har förstått,
har budskapet medfört sviken förväntan. Den, som var närvarande
i denna kammare förliden onsdag, när den kungliga propositionen
här utdelades, och bevittnade det utbrott af harm och besvikenhet,
som förmärktes äfven hos sådana, där man minst af allt hade väntat
det, han kan icke vara i något tvifvel om hvad folkets represen¬
tanter tänka, och om landets tidningspress är ett någorlunda till¬
förlitligt uttryck för hvad folket tänker, har denna tidningspress
tämligen enstämmigt uttalat sin mening, som också innehöll sviken
förväntan.
Jag medger gärna, att det icke för regeringen varit någon lätt
uppgift att formulera detta budskap till representationen. Jag medger
till och med, att det varit en mycket svår uppgift, men något mera
kraft och bestämdhet kunde väl dock däri ha inlagts, något mera
uttryck för hvad folket tänkte.
Nu är det dock betecknande, att, såvidt jag vet, af hela landets
tidningspress det knappast är någon enda mer än de socialistiska
tidningarna, som uttalat sin belåtenhet med den kungliga propositionen,
och om detta har känts angenämt för regeringen, det vill jag lämna
därhän.
Hvad innehåller nu den kungl. propositionen? Den innehåller,
att Riksdagen måtte medgifva, att Kungl. Maj:t må med norska
Stortinget ingå i förhandling om och träffa villkorlig uppgörelse för
ordnande af de förhållanden, i afseende å hvilka vid en upplösning
Tisdagen den 27 Juni.
5
N:o 3.
af unionen sådant ordnande må finnas erforderligt. Det är allt ett
magert innehåll; och hvem kan undra på om vi icke känt oss
nöjda därmed. Där finnes icke ett ord, som antyder ett ogillande
af hvad norska Stortinget har gjort; där finnes icke ett ord, som
talar om hvad dock svenska folket så tydligt lagt i dagen, näm¬
ligen sitt ogillande af det norska folkets revolution. Jag skall icke
förneka, att de få rader af den kungl. propositionen, som stå. på
första sidan och som jag nu citerat, böra läsas tillsammans med
statsrådsprotokollet ■— men äfven om man läser statsministerns ytt¬
rande där, innehåller detta blott en ganska svag protest. Här före¬
slås oss, att vi utan vidare skola betrakta saken såsom afgjord.
Bolaget är upplöst; låt oss nu som hyggliga och fridsamma kontra¬
henter talas vid om de mellanhafvanden,__som förefinnas, och göra
upp dessa utan vidare bråk och besvär. Är det verkligen oss vär¬
digt att på det sättet börja underhandla med revolutionärerna i
Horge om att ordna de små angelägenheter, som kunna finnas kvar
att ordna, och afstå från att yttra oss något vidare angående unio¬
nens upplösande. År det vi, som brutit unionskontraktet? Är det
meningen, att vi skola kyssa den hand, som gifvit oss ett knytnäfs-
slag i ansiktet? Hej! Efter mitt förmenande är det väl dock vi,
som fått mottaga och lida oförrätten, vi, den större och starkare
nationen, som lidit skymfen. Det är icke vi, som skola gå till Horge
och säga: nu skola vi underhandla och göra upp denna lilla affär.
Hej! Oss tillkommer det, svenska Riksdagen och svenska regeringen
tillkommer det att uttala en bestämd protest, ett bestämdt ogillande
af hvad norrmännen gjort, och på samma gång uppställa de villkor,
som vi önska. Yi skola säga till norrmännen: I hafven brutit
unionen, men det är klart, att sådan som stämningen nu är, vore
en fortsatt union af intet värde; därför skola vi tillåta eder att
skiljas ifrån oss, om I gån in på de villkor, som vi uppställa. Men
om vi säga så, är det också klart, att vi måste vara beredda icke
blott på att Stortinget svarar »ja», utan äfven på att det kan svara
»nej». Yi måste vara beredda att kunna drifva vår vilja igenom;
ty annars är allt, hvad vi säga, af noll och intet värde. Jag är
icke någon vän af användande af maktmedel, allra minst någon vän
af krig. Jag afskyr krig och anser det vara den största olycka,
som skulle kunna drabba vårt land. Ingen kan beskylla mig för
hvad med ett främmande, oöfversättligt ord kallas chauvinism. Men
likväl säger jag: hellre än att Sveriges ära skall trampas totalt
under fotterna, hellre må det yttersta, skarpaste medlet användas.
Om vi icke vilja gå den vägen, om vi icke vilja hålla fast vid att
drifva igenom hvad vi en gång beslutat, då äro vi sannerligen värda
allt det förakt, allt det hån och begabberi, som öppet eller förtäckt
i dessa dagar strömmar in öfver oss från hela Europa och som
kan läsas mellan raderna i de uttalanden, som komma från själfva
Horge. _ Vilja vi hafva ett grand af själfaktning, vilja vi, att Europa,
vilja vi, att hela världen skall kunna hysa någon aktning för oss,
då måste vi också handla så, att vi äro aktningsvärda och icke låta
vår ära trampas under fotterna. Jag tänker mig icke alls några
Remiss af
proposition.
(Forts)
N:c 3.
6
Remiss af
proposition.
(Forts.)
Tisdagen den 27 Juni.
obilliga villkor; Jag tänker mig icke ens något villkor, som skulle-
kunna innebära en förödmjukelse för Norge, änskönt det sannerligen
väl hade förtjänat en förödmjukelse, och jag tager bestämdt afstånd
ifrån hvarje tanke på och tal om landafträdelse. Det anser jag
vara ett vansinne. Villkoren skola vara billiga, men de skola vara
sådana, som vi bestämma, och sådana, att det, som ännu kan göras
för att rädda vår heder och ära, också måtte blifva gjordt.
Det är klart, att det är ytterst önskligt, att det arbete, som
nu förestår inom Riksdagen, blir enigt; och särskildt vill jag uttala
den önskan, att vi måtte taga en lärdom från Norge, den lärdomen,
att det särskilda utskottet och regeringen måtte arbeta tillsammans
i godt samförstånd; ty annars fruktar jag, att resultatet blir dåligt.
Men att jag icke kan vara med om regeringens förslag, att Riks¬
dagen skulle gifva regeringen fullmakt in blanco att handla och
underhandla och sedan komma med det resultat, hvartill under-
handlingarne kunna leda, och underställa det Riksdagens slutliga
pröfning, det torde vara klart af hvad jag nu sagt. Jag kan för¬
säkra, att det icke varit mig angenämt, utan att det varit mig pin¬
samt att uttala det klander, som jag kommit med, emot en regering,
hvilkens alla medlemmar jag personligen sätter mycket högt. Jag
säger ännu en gång, att det har varit mig rent af pinsamt. Men
jag anser, att, då det är fråga om landets väl och ära, alla per¬
sonliga hänsyn måste vika; och jag är öfvertygad, att, om Andra
Kammaren i dag hade tegat, om ingen här hade uttalat det, som
rör sig hos folket, vi hade fått en svår dom öfver oss från folkets
sida. Det skulle hafva sagt, att vi svikit det. Och nu till sist,
mina herrar, det är ingen tom bravad, utan det är allvarliga sannings¬
ord, då jag säger, att Sveriges folk nu väntar, att dess representanter
göra icke blott sin plikt, utan allt hvad de förmå för att värna om
Sveriges ära.
Herr Waldenström: Det har dels man och man emellan, dels
offentligt i tidningspressen uttalats olika tankar om huruvida det
skulle vara lämpligt, att i dag en remissdebatt förekomme, huruvida
det icke till äfventyra vore mera på sin plats, att den kungl. propo¬
sitionen remitterades utan ett ord från kamrarnes sida, emedan man
fruktade, att ett samladt uttalande längre fram af Riksdagen, en
samlad dom öfver det norska Stortingets och den norska regeringens
tilltag skulle förlora någonting genom en tillfällig och enstaka
explosion här och där i Första eller Andra Kammaren eller i båda
kamrarna. Emellertid lider det icke något tvifvel, att allmänheten
har väntat, att det skulle blifva en remissdebatt; därom vittna de
massor, som nu sitta på åhörareläktarne. Men icke allenast detta,
utan nu är remissdebatten redan i gång; och jag för min enskilda
del tror, att det skulle känts ganska besynnerligt, om Andra Kam¬
maren remitterat denna kungl. proposition utan att beledsaga den
med några ord.
Då för 2 år sedan våra underhandlare i konsulatfrågan hade
lyckats åstadkomma den s. k. kommunikén, och de svenska under-
7
M:o 3.
Tisdagen den 27 Juni.
handlarne kommit tillbaka till Stockholm, hörde jag i sammanbind-
ningsbanan dåvarande statsministern uttala den allra mest optimi¬
stiska uppfattning af situationen. Han sade, att hos norrmännen
vore nu en helt annan anda, än han förut funnit hos dem. Nu vore
de så villiga och tillmötesgående, att han icke tviflade på att re¬
sultatet skulle blifva det allra bästa. Jag tillät mig då att till ho¬
nom yttra: »Ja, bara icke norrmännen hafva öfverlistat Eder; men
det är jag rädd för att de hafva gjort.» »Nej», säde han, »det
behöfva vi icke frukta för.» Den dag, som i dag är, visar alltför
tydligt, huru härmed i själfva verket förhöll sig. Ty att norr-männen
aldrig ha velat göra någonting, som skulle befästa unionen, eller
som kunde utjämna de skiljaktigheter, som ständigt åstadkommit
slitningar mellan Sverige och Norge, det är nu alldeles uppenbart.
All tanke, man haft om dem i motsatt riktning, har varit idel fan¬
tasier. Man har i hela Norge åter och återigen sjungit den store
politiske pratmakarens ord:
»Den pagt, som vi forpestes i,
Den hader och forbander vi»;
man har i landets alla folkskolor — såsom jag förut i denna_ kam¬
mare påpekat — under många år låtit ungdomen växa upp vid läs¬
ningen af en läsebok, där det talas om en pojke, som visar sin
tapperhet genom att upprepade gånger säga, att när han blir stor
och får svärd och gevär, så skall han »hugge hovedet af allé
svensker». Tro herrarne, att sådant där kan ske utan att visa
resultat uti den allmänna folkstämningen? Det som gardin i barnet,
det rotar sig allt mer och mer och det blir svårt °att få ut ur den
äldre mannen; det sätter frukt och fortplantas från generation till
generation. Det har otvifvelaktigt i alla tider varit norrmännens
hela plan att komma ut ur den »pagt», som de länge ha »forbandet».
Man har sagt, att det vid intet tillfälle varit viktigare att finna
ett enigt Sverige än just nu, och man har lifligt beklagat, att det
icke visat sig en sådan enighet i landet, som man haft anledning
att vänta. I motsats till detta har man framhållit den norska enig¬
heten. Ja, den norska enigheten, hvad är den? Jo, det är enighet
att utan afseende på hvad Norges egna grundlagar säga, utan af¬
seende på hvad som kan vara rätt eller orätt, utan afseende pa hvad
Sverige vill eller tänker eller säger eller gör, bryta unionen. År
det underligt, att man i Sverige icke kan finna en enighet, som
gifver sig till känna i ett ständigt undfallande för sadana ansatser,
för sådana tilltag? Det vore snarare mera underligt, om man funne
en dylik enighet. Att man a andra sidan icke heller finner en full
enighet i fråga om att använda vald, det är lika förklarligt. Sverige
har i nära hundra år vant sig vid fred, alldeles vant sig af med
tanken på krig. Svenskarne äro också ett fredligt folk, och därför
bjuder det dem alltid förfärligt emot att tänka på krig, och det
bjuder emot äfven för mig. Jag skall icke heller vika från den
ståndpunkt, som jag flera gånger uttalat, att krig med Norge är
någonting, som icke får förekomma eller som åtminstone endast i
allra sista nödfall får tillgripas. Jag tror icke heller, att det skall
Remiss af
'proposition.
(Forts.)
N:o 3.
8
Remiss af
propo8itio7i.
(Forts.)
Tisdagen den 27 Juni.
behöfva tillgripas. Men jag tror å andra sidan, att man icke und¬
viker det bara genom att gifva sitt bifall till Kungl. Maj:ts propo¬
sition, ty den innehåller många punkter, Indika förr eller senare
kunna leda till krig. Jag tror icke heller, att man snarare undviker
krig genom en pjunkig undfallenhet än genom att visa kurage.
Norska folket har härvidlag visat ett ovanligt kurage, som har för¬
bluffat hela Sverige, såsom det synes.
Man talar om den norska »seresfölelsen» och man har ofta
prisat densamma som en dygd; icke allenast norrmän, utan äfven
svenskar och andra nationer ha framhållit denna »seresfölelse» såsom
ett vackert drag hos den norska nationen. Men medan man det
gjort, har det icke varit tillåtet att komma fram med något uttryck,
som kunde tyda på att det också skulle finnas en svensk »seres-
fölelse». Så snart någon vågat yttra ett ord, som gått i den rikt¬
ningen, så har det genast betecknats såsom »storsvenskhet», »krigs¬
hot» och annat sådant. Därför: »tyst, tyst med allt tal om att
det skulle finnas en svensk seresfölelse, sådant skulle endast såra
norrmännen». Norrmännen ha också däraf lärt sig åtskilligt, som
de nu satt i scen. Do känna mycket väl, hur det står till med den
svenska »seresfölelsen».
Hvad för resten den norska »seresfölelsen» beträffar, synes det
mig, som om den hade bort gifva sig till känna i något annat än
däri, att man ärelöst bryter grundlag, ärelöst sliter af unionsbandet
med Sverige, utan att — såsom den föregående talaren sade — ens
fråga den svenska nationen om saken; den borde ha visat sig i
någonting annat än däri, att man ärelöst utan vidare afsätter
Sveriges Konung ifrån Norges tron och så tillika anhåller att få
bjuda Norges krona åt en medlem af hans familj, med hjälp af
honom själ? — någonting, som synes mig vara spetsen af den vett¬
löshet, som Norge har ådagalagt i hela denna affär. Man har na¬
turligtvis sökt göra detta till ett bevis på Norges vänliga känslor
mot Sverige samt Norges högaktning för Konungen och hans hus
o. s. v., men för mig framstår det dock såsom det vidrigaste, det
äckligaste lismeri och hyckleri i hela detta stora dramatiska skåde¬
spel.
Nu säges det i den kungl. propositionen, att det »norska Stor¬
tinget, med förklarande att den för bägge rikena gemensamme
Konungen upphört att funktionera såsom norsk Konung, uppdragit
åt norska statsrådets ledamöter att föra riksstyrelsen, i samman¬
hang hvarmed uttalats, att föreningen med Sverige under en Konung
skulle vara upplöst». När man nu, sedan detta har skett, läser de
norska tidningarna, hvad får man då se? Jo, man får se de allra
vänligaste och sötaste ord: »Om Sverige bara vill vänligen eller,
såsom det heter, ridderligt och högsint falla undan, om Sverige
ödmjukt bekvämar sig till att inleda underhandlingar med Norge —
icke att mottaga anbud från norsk sida om underhandlingar, nej,
utan att själft inleda underhandlingar med norrmännen — då skall
det allra bästa tillstånd blifva rådande på halfön. Norrmännen
känna ingen bitterhet, intet hat, utan tvärtom äro de uppfyllda af
9
N:o 3.
Tisdagen den 27 Juni.
de broderligaste känslor mot Sverige» med mera i samma stil. Ja,
naturligtvis, sedan en människa i uppbrusning har spottat en annan
i ansiktet, så är det icke alls underligt, att han bjuder handen och
säger: »Om du nu är snäll och inte bråkar, utan ödmjukt låter det
där vara som det är, så kan du lita på. att du i mig skall finna
en den allra mest pålitliga broder, som du någonsin kan önska dig.»
Det är naturligt, att sedan nationalhatet har urladdat sig, så upp¬
står en sådan där stämning hos den förolämpande gentemot den
förolämpade. Så är fallet icke blott i förhållandet mellan nationer,
utan äfven i förhållandet mellan enskilda personer. Men hur länge
vänligheten och artigheten räcker, det får man se. Det är många
föräldrar, som tro, att om de endast gifva efter för sina barn, när
dessa kinka, så skall det bli bra, och så gifva de efter, och det
blir bra —• till i morgon.
Vidare säger Kungl. Majrts regering: »Att med Stortingets be¬
slut unionen mellan Sverige och Norge rättsligen icke är upphäfd,
är uppenbart. Denna union grundar sig på ett för bägge rikena
lika förpliktande aftal, som icke kan genom ensidigt beslut" af ettdera
rikets representation sättas ur gällande kraft.» Men, mina herrar,
hvad är det, som nu har skett? Jo, helt enkelt det, att detta aftal
redan är satt ur gällande kraft; unionen existerar icke längre. Om
nu Kungl. Maj:ts regering resonerar som så, att unionen rättsligen
icke är upphäfd, hvad betyder det, då den i alla fall faktiskt är
upphäfd? Att tala om att Sverige skulle kunna förhindra unionens
upphäfvande, det måste i norska öron ljuda rent af löjligt, då den
ju redan år upphäfd. Om det skulle falla Sveriges Riksdag in att
säga någonting sådant, hvad skulle Norge då svara? Bara skratta.
Vidare heter det i den kungl. propositionen: »Beslutet kan
således, rättsligen sedt, icke betraktas annorlunda än som ett å
Norges vägnar afgifvet förklarande, att det för sin del icke längre
vill vara förenad! med Sverige i en union.» Jag undrar, om Kung!.
Maj:t fått denna förklaring från Norge själft. För min del tror
jag, att den är fullkomligt främmande för den norska uppfattningen.
Norrmännen anse visst icke, att genom dess handling bara ett för¬
klarande afgifvits, att Norge för sin del icke längre vill vara för¬
enad! med Sverige i en union, utan de betrakta det, som skett, helt
enkelt som ett faktum: unionen är upphäfd, Konungen är afsatt,
och unionsbandet är slitet. Och därmed punkt. Hvad är det då att
tala om att vi icke kunna betrakta detta annorlunda än som ett
uttalande från Norges sida, att det icke längre vill vara förenad!
med Sverige i en union? Huru man rättsligen skall betrakta det,
och hvad man rätteligen skall kalla det, det är, såsom herr Hammar¬
skjöld nyss sade: »revolution.»
I Hans Majestäts skrifvelse och telegram till norska Stortinget
och den norska provisoriska regeringen har man också fått se detta
uttryck användt. Man hade därför haft skäl att vänta, att det
skulle ha användts äfven här i propositionen; men nej, utan nu
heter det, att vi kunna rätteligen icke betrakta det annorlunda än
som ett af norrmännen själfva afgifvet förklarande, att Norge för
Remiss af
;proposition,
(Forts.)
N:o 3.
Bemiss eif
proposition.
(Forts.)
10 Tisdagen den 27 Juni.
sin del icke längre vill vara förenadt med Sverige ! en union!
Skall man rätteligen bedöma och behandla saker och ting, så måste
man väl först och framför allt betrakta dem och låta dem vara hvad
de äro, och icke försöka att gifva dem en tolkning, som fuskar bort
sjkifva sakförhållandet. Rättsligen sedt är Norges gärning rätt och slätt
en revolution, och som en sådan bör den behandlas. Låt vara, att
man icke skall tillgripa våld, men de ifrågasatta förhandlingarna
böra dock utgå från den bestämda synpunkten, att hvad som nu
skett i Norge är en revolution, en rättskränkning och en våldsam
förolämpning mot Sverige. . .
Sa säges det vidare i den kungl. propositionen: »Om Sverige
således icke bör söka med tvångsmedel vidmakthålla unionen, sa
måste det å andra sidan för Sveriges del fasthallas, att^en upp¬
lösning af densamma rättsligen icke kan komma till stånd utan
Sveriges medverkan.» Detta är, såvidt jag kan förstå, raka mot-
satsen till det norska betraktelsesättet. Kungl. Maj:t anser, att en
upplösning af unionen måste föregås af en medverkan från Sverige,
norrmännen åter betrakta upplösningen såsom redan skedd.^ Norr¬
männen säga: »Unionen är upplöst, nu skola vi kunna ingå på under¬
handlingar med Sverige om afveckling af åtskilliga förhållanden,
som sammanhängt med unionen.» Sveriges regering säger: »Unionen
är icke upplöst, dess upplösning förutsätter åtskilliga förhandlingar,
åtskilliga afvecklingar.» Detta är två ackurat motsatta vägar. Om
nu svenska Riksdagen med Kungl. Maj:t skulle ställa°sig på den sist¬
nämnda ståndpunkten, men norrmännen säga nej: »Från den utgångs¬
punkten inlåta vi oss icke i några resonemang, vår utgångspunkt
är att Sverige skall erkänna, att unionen är upplöst, och att det
nu endast gäller att afveckla åtskilliga med unionen sammanhängande
saker», hvad vill Kungl. Maj:t och hvad vill Riksdagen då gorå?
Ja, då återstår för Kungl. Maj:t antingen att hemställa till Riks-
dagen, att Sverige må gifva efter äfven i den delen, eller också att
knyta näfven och säga: »Mina herrar, den! här knuten kan lcse
lösas, den kan allenast af huggas.» Ett bifall till den kungliga pro¬
positionen utesluter således visserligen icke möjligheten af ett krig.
Huru mycket man än må afsky kriget, sa_ måste man alltså sätta
sig in i möjligheten, att det kan komma. Äfven de pressorgan, som
allra starkast uttalat sig däremot, hafva dock förutsätta att om¬
ständigheterna en vacker dag kunna komma att gestalta sig sa, att
kriget blir oundvikligt. Men jag förmodar, att om Norges Storting
svarar: »Nej, den svenska utgångspunkten inlåta vi oss icke pa;
Sverige måste såsom begynnelse till alla underhandlingar erkänna
hvad som skett», då kommer också Kungl. Maj:t att anhålla hos
Riksdagen, att vi måtte ödmjukt böja oss och gifva efter. _ Var
politik har ju hela tiden varit att gifva efter, bara norrmännen
morskat eller norskat sig riktigt.
Vidare heter det i den kungl. propositionen, att innan bverige
beslutar riksaktens upphäfvande, »knifvas förhandlingar _ mellan de
bägge rikena». Dessas geografiska belägenhet gör det i hög grad
önskvärdt, att genom aftal om skiljedomsförfarande i händelse af
11
N:o 3.
Tisdagen den 27 Juni.
tvister mellan rikena samt möjligen andra bestämmelser garanti
vinnes för att ett fredligt samlif mellan de bägge rikena kan efter
skilsmässan komma till stånd.» Ja, det låter bra detta, men hvad
tjänar det till att nu ingå i underhandlingar om sådant med ett
folk, som börjat sin bana såsom fri och själfständig nation med ett
så kolossalt våldsamt brott mot existerande unionskontrakt? Hvad
tjänar det till, att vi få ett sådant fördrag med Norge? Nan man
icke vara viss, att det fördraget brytes den dag, då den norska
»seresfölelsen» krafvel-, att det trampas under fotterna? Jag tycker,
att det är fullkomligt likgiltigt, om vi få eller icke få ett sådant
fördrag, med ^ Norge. Mig synes, att skall man ingå traktater med
en nation, så skall det vara med en, som verkligen är värd för¬
troende.
Ytterligare säges det i den kungl. propositionen: »Det svenska
folket kan fordra, att det, innan dess bifall lämnas till det af Norge
eftertraktade sakernas nya tillstånd, äger visshet om att dessa
mellankafvanden blifva ordnade på ett för Sverige tillfredsställande
och betryggande sätt». ^ Ja, visst kunna vi fordra det, men om Norge
säger nej, hvad gör då den svenska regeringen, och hvad skall då
den svenska Riksdagen göra? Vi säga, att vi vilja hafva för¬
hållandena ordnade pa ett för oss tillfredsställande och betryggande
sätt, men norrmännen svara: »Vi sätta Norge framför Sverige och
Norges ära framför samförståndet med Sverige; vi fordra alltså, att
Sverige utan vidare villkor eller kraf erkänner Norge som en obe¬
roende. stat.» Och hur går det då? Jo, då står svenska regeringen
och Riksdagen där vackert.
Vår regering talar om att vi skulle »lämna vårt bifall till det
af Norge eftertraktade sakernas nya tillstånd». Norge svarar na¬
turligtvis: »vi eftertrakta icke något nytt sakernas tillstånd; hvad
vi eftertraktat, det förefinnes redan; vi inrätta oss för oss själfva,
vi ha redan tagit bort unionsmärket ur örlogsflaggan, vi ha redan
ändrat riksvapnet, vi ha redan tryckt nya frimärken, på hvilka vi
tagit bort Konungens bild, vår regering har aflämnat propositioner
till Stortinget under rikets sigill, oberoende af Konungen; vi ha
alltså redan kommit dit vi länge önskat, och vi vilja ej höra talas
om att vi eftertrakta något nytt tillstånd.» Hvad vill den svenska
regeringen göra, om Norge sålunda bara svarar nej på allt hvad
Sverige talar om villkor och kraf? Och det måste Norge konsekvent
gorå. Inbilla vi oss, att Norge kommer att svara på något annat
sätt, sa låta vi lura oss, liksom vi läto lura oss vid kommunikén.
Ytterligare säges det i propositionen: »Fullständig utredning
af alla hithörande frågor må visserligen icke vara erforderlig, innan
Sverige fattar sitt beslut, men äfven om vissa detaljfrågor kunna
få kvarsta, bör dock i afseende å frågor af mera principiell inne¬
börd ^och af större betydelse samförstånd dessförinnan förefinnas.»
Ja, da skall man utfinna, hvilka frågor som hafva en mera princi¬
piell innebörd, °och hvilka som äro detaljfrågor. Konsulatfrågan var
väl en detaljfråga, lat vara att den inneslöt också något af princip¬
fråga. Men flaggfrågan var väl en detaljfråga, och tänk hvilka
Remiss af
proposition,
(Forts.)
N:o 3.
12
Remiss af
proposition.
(Forts.)
Tisdagen den 27 Juni.
slitningar den likväl åstadkom. Skall man alltså lämna åtskilligt
olöst vid en eventuell underhandling med norska Stortinget, så lämnar
man därmed anledningar till fortsatta slitningar. Hvad man från
svensk sida vill framhålla vara detaljfrågor, skall den norska »seres-
fölelsen» alltid framställa såsom principfrågor. Och så blir det split
och oro.
När Kungl. Maj:t föreslår, att Riksdagen skall lämna Kungl.
Maj:t fullmakt att underhandla, så iuledes detta förslag med de
märkvärdiga orden: ^Sådana förhandlingar kunna emellertid icke
utan Riksdagens bifall komma till stånd». _ Hvad mening ligger i
detta? Jag har icke någon kännedom om hvilken paragraf i grund¬
lagen ett sådant uttalande kan stödja sig på. Det finnes nog icke
heller någon sådan paragraf. Kungl. Maj:t har förvisso rätt att in¬
låta sig i villkorliga underhandlingar med hvem som helst utan att
Riksdagens fullmakt därtill behöfves, när i alla fall det blifvande
resultatet af underhandlingarne måste underställas Riksdagens pröf¬
ning. Kungl. Maj:t hade därför, såvidt jag kan förstå, hatt full
frihet att inleda underhandlingar med Norge och hade därför icke
behöft sammankalla urtima riksdag. Hvad urtima riksdag behöft
sammankallas för, hade varit för att ordna de ekonomiska förhållan¬
den, som blifvit en nödvändig följd af union sbrytningen, såsom af¬
löning åt konsuler och diplomater m. m. sådant, men alldeles icke
för att spörja, om Riksdagen tilläte Kungl. Maj:t att underhandla
om afveckling af unionen. Kungl. Maj:t har, utan att fråga Riks¬
dagen, underhandlat om konsulatsaken. Kungl. Maj:t har genom
Kronprinsen-Regentens yttrande till statsrådsprotokollet utan Riks¬
dagens hörande lita] åt sig för nya underhandlingar angående hela
unionsförhållandet, ett uttalande, till hvilket Riksdagen sedan slutit
sig; och Kungl. Maj:t hade likaledes mycket väl kunnat underhandla
med norska Stortinget om unionsupplösning, ifall Kungl. Magt sa
velat, samt sedan sammankalla Riksdagen för att för denna fram¬
lägga resultatet af underhandlingarna.
Nu säger emellertid statsministern till statsrådsprotokollet: »Det
erfordras alltså, att Riksdagen medgifver, det Eders Kungl. Maj:t
må med norska Stortinget ingå i förhandling för åstadkommande af
den ifrågasatta uppgörelsen, hvilken lämpligen torde kunna förberedas
genom delegerade från de båda länderna». Under den förut förda
politiska diskussionen mellan Sverige och Norge har mycket talats
om »Sveriges konung», »Norges konung» och »Unionskonungen».
Är det nu meningen, att den svenska Riksdagen skall gifva Sveriges
konung fullmakt att underhandla med det norska Stortinget med förbi¬
gående af den norske Konungen? Hvad betyder det väl då, att vi
här på våra bord i dag finna två kungl. skrivelser, som börja med
orden: »Vi Oscar mod Guds nåde Svorges, Norges, Götes och Ven-
des Konung?» Är verkligen Konung Oscar konung också i Norge, och
betraktar den svenska regeringen honom såsom Norges Konung? Då
frågas: Huru kan regeringen begära fullmakt af svenska Riksdagen
för Sveriges Konung att underhandla med Norges Storting ? och ännu
mera: Huru kan den svenska regeringen af den svenska Riksdagen
13
N:o 3.
Tisdagen den 27 Juni.
begära fullmakt för Norges Konung att underhandla med Norges
Storting? I dessa regeringens ord ligger ett principiellt erkännande,
att Konung Oscar icke vidare är Norges Konung, icke är Unions¬
konung; ty det vore ju orimligt, att den svenska Riksdagen skulle
gifva den svenske Konungen uppdrag att underhandla med det norska
Stortinget, ifall man erkänner, att Sveriges Konung också är Norges
Konung. Och skulle svenska Riksdagen gifva sitt bifall till någon¬
ting sådant? Ja, det är ju möjligt, att Riksdagen kommer att göra
det, men är det rimligt? Är det sundt förnuft däri?
Herr talman! Mig synes, att hvad den svenska Riksdagen bör
svara på den kungl. propositionen, det är, att Riksdagen icke har
någonting emot en upplösning, men en i allo för Sverige fullkomligt
värdig upplösning af unionen, under förutsättning likväl, att i Norge
upprättas en laglig regering, med hvilken den svenska regeringen
kan underhandla.
Herr Kronlund: Herr talman, mina herrar! Jag har icke kunnat
förhålla mig tyst inför den besvikenhet, jag känt vid genomläsandet
af den kungl. propositionen. Man hade kunnat vänta, och detta med
rätta, att från regeringens sida få det förlösande ordet, men man
har i stället fått ett kanslimässigt utarbetadt aktstycke. Man har
förgäfves letat efter statsmannens målmedvetna, ledande tanke och
klara program, och man har endast funnit ett osäkert famlande, som
just i denna stora nationella fråga måste göra ett djupt nedslående
och smärtsamt intryck och som kommer eu att undra öfver om den
nuvarande regeringen verkligen lämpar sig att föra de ifrågasatta
underhandlingarne, eu regering, som står i så liten kontakt med den
svenska representationen, och en regering, som så föga lyckligt do¬
kumenterat sig i de föregående konsulatförhandlingarna.
Jag är ingen chauvinist eller storsvensk i den norska frågan;
tvärtom har jag alltid försökt framhålla det berättigade i de norska
anspråken, alltid sökt se ett ärligt uppsåt i deras sträfvanden, om
också deras stridssätt ofta varit föga tilltalande. Till och med i
konsulatfrågan har det varit min mening, att man borde låta denna
lösas i och för sig, i hopp och tro, att unionen, som jag satt så
högt, därigenom skulle bevaras. Men det finnes en gräns, mina
herrar, äfven för en svensks hänsynsfullhet och undfallenhet. När
man ser land och folk öfverösas med en ström af hätskhet,
bitterhet och smädelser, när man ser allt hvad vi göra i Sverige
misstydas i Norge, när man finner den utsträckta brodershanden
med hån tillbakavisas från Norge, då bör väl själfkänslan vakna hos
oss, om vi ännu hafva någon sådan kvar och om vi ännu hålla vårt
land något värdt. Detta säger jag ingalunda af hätskhet och ovilja
mot norska folket, ty det är hos de norska politici, som vi finna
denna lömska baktanke, som de under vackra fraser synas ha gått
och burit på under många år och som nu tagit sig uttryck i denna
brutala våldshandling mot unionen, unionskonungen och egna grund¬
lagar, en handling, som icke ens genom den allra gröfsta advokatyr
kan få sken af rätt. Och ändå frossar man nu i Norge i egen-
Remiss af
proposition.
(.Forts.)
N:o 3.
14
Tisdagen den 27 Juni.
Remiss af
proposition.
(Forts.)
rättfärdighet och chauvinism, i själfbeundran öfver det lugn och den
värdighet, hvarmed man trampat besvurna överenskommelser med
broderlandet under fotterna och hvarmed man brutit trohetseden
mot XJnionskonungen. Ingen tanke ägnas åt hvad vi kunna tänka
och känna i anledning af hvad som händt, hvad vi för vår del
möjligen kunna hafva att fordra eller önska vid slutuppgörelsen.
Men känner man sig smärtsamt berörd öfver hvad som händt
utanför vårt lands gränser, så känner man sig om möjligt ännu mera
smärtsamt berörd öfver att finna, att vi svenskar hafva här inom
vårt eget land ett Norge, ett lika oresonligt Norge, mot hvilket
till på köpet ingen unionsupplösning finnes såsom botemedel. Jag
menar härmed socialdemokratiska pressen och dess partigängare,
som applådera såsom ett hjältedåd det norska handlingssättet och
dess fullständiga åsidosättande af hvarje hänsyn till Sveriges rätt;
som förtyda och vantyda en samlad och enig svensk opinion att icke
vilja med väpnad hand återställa eller bevara den numera värdelösa
unionen; som begagna detta vantydande till en samling af de svenska
socialisterna icke för Sverige, utan mot Sverige, till en verkligt anti-
nationell samling, som under rop af »rättvisa åt Norge» glömmer,
att Norge tagit för sig så mycket af den varan, att icke mycket
är öfver åt oss, som under ropet af »fred med Norge», fred till
hvarje pris och med förbiseende af att Sverige såsom ett fritt och
själfständigt land dock har några intressen att tillvarataga och för¬
svara vid upplösningen, som med allt detta så att säga inbjuda
norrmännen att trampa Sveriges rätt under fotterna, men däremot
bjuder oss att taga emot och fördraga allt utan att knysta. Herr
talman, det är verkligen underligt, att icke herrar socialdemokrater
försöka inom vårt eget land, på områden där det ligger närmare till
hands och skulle vara till stor båtnad för den sociala freden, införa
den lidandets och försakelsens sköna lära, som de vilja predika för
oss gentemot Norge. Men där anslå de i stället strängar af split,
bitterhet och hätskhet mot fosterland, samhälle och olika tänkande.
Jag kunde förstå och till och med sympatisera med hvad som
händt i Norge och äfven med de svenska socialdemokraternas upp¬
trädande, om verkligen Norge hade genom ett olidligt förtryck
blifvit bragt till förtviflan, om det blifvit kränkt och förolämpadt i
sina innersta rättigheter genom en stark våldsåtgärd från svensk
sida. Men jag frågar hvarje sansad och förnuftig människa, om
något sådant ägt rum. Konsulatförhandlingarna hafva visserligen
från svensk sida blifvit på ett mycket klumpigt och olyckligt sätt
förda. Men regenten och representationen hafva godtgjort detta
fel genom att utan baktankar och reservationer tillbjuda Norge lik¬
ställighet inom unionen, och då tycker man det är underligt, att
det likaväl från norsk sida talas om förtryck, svek och trolöshet,
Norge, som inom unionen njutit en 90-årig fred, sett sitt land fritt
utveckla sig, sett ett statsskick uppstå, där folket och folkrepre¬
sentationen har större frihet, makt och själfbestämningsrätt än
kanske i något annat land i världen, där statschefen straffats med
afsättning, för det han begagnat sin grundlagsenliga, minimala
15 N:o 3.
Tisdagen den 27 Juni.
rätt, och som slutligen begagnat denna frihet och själfbestämnings-
rätt till att med krigslån, rustningar och gränsfästningar bereda sig
till fredsarbete och den fredsmission, hvartill de särskild! anse sig
kallade. Hvar skulle detta svek och förtryck, denna trolöshet yttrat
sig från vår sida? Yi hafva som riddersman uppfört oss mot Norge.
Jag säger icke detta därför att jag är i någon upphetsad sinnes¬
stämning. Tvärtom, jag ser på hvad som skett med kallt blod och
betraktar det såsom ett faktum, som vi icke kunna ändra. Men
jag sörjer i mitt hjärta öfver förblindelsen och dårskapen hos ett-
litet folk att vilja bryta en union, som dock varit en säker borgen
för den Skandinaviska halföns oberoende, en dårskap, hvars allvars-
digra följder icke blott norrmännen, utan äfven vi svenskar få bära
med oro och bekymmer. Just därför anser jag, att vi vid slut¬
uppgörelsen böra lämna den vanliga svenska undfall enheten och
slappheten. Yi behöfva intet vapenskrammel därtill. Ett klokt och
betänksamt folk sparar sina vapen, men visar på samma gång, att
det finnes män bakom ordet. Lika dåraktigt som det är att tala
om landafträdelse eller skadestånd, lika viktigt är det att ställa
det för framtiden så, att de fördelar, som unionen afsåg att skänka
de båda folken, den trygghet och säkerhet, den innebar för de båda
folken såväl sinsemellan som utåt, icke må gå helt och hållet för¬
lorade med unionen. Försitta vi nu detta tillfälle, detta enastående
tillfälle, då vi befinna oss på en fullt klar rättsståndpunkt, att träffa
afgörande aftal med Norge, hvarigenom vi få trygghet för freden
och samfärdseln med Norge, hvarigenom vi få trygghet mot hot
från den ena eller andra sidan och det besparas oss ökade militära
bördor för försvaret af landgränsen mot väster, och hvarigenom vi
få trygghet, såvidt möjligt är, mot intrång från utländska makter
och få en form för slitandet af framdeles uppkommande tvistighet^-
mellan rikena — försumma vi det, då lämna vi åt framtiden och
våra efterkommande ett tillstånd af rättslöshet och rättshafveri,
mot hvithet ingenting i framtiden kan säkerställa oss.
Och just i denna, den allra lifsviktigaste frågan finnes blott
ett oskrifvet blad i regeringens proposition. Det är det, som vållar
denna besvikenhet hos så många, hvaråt man velat gifva uttryck
på många sätt. De sorgliga händelser, som nu inträffat, bilda en
ny sera för fosterlandet och folket, vi stå såsom ett ensamt litet
folk, som blott har att lita på sig själft och sin egen inneboende
nationella kraft. Må då denna nationella kraft, denna national-
anda, först och främst visa sig i ett allvarligt, bestämdt och kraf¬
tigt uppträdande för tillvaratagande af hvad vi hafva rätt och plikt
att för vårt land fordra och därefter i ett ärligt och oförtrutet ar¬
bete för lösandet af våra inre frågor! Och må vi få en målmed¬
veten och kraftig regering, som kan föra denna vår sak fram och
som kan lösa oss från den formalism och det skrifvaredöme, som
nu på alla områden i vårt land hotar att förlama reformerna och
allt verkligt framåtskridande.
Det är dessa önskningar, som jag velat uttala på en dag, som
kanske är den allra viktigaste i vår historia under den nyare tiden.
liemiss af
proposition.
(Forts.)
N:o 3.
16
Tisdagen den 27 Juni.
Semiss aj
proposition.
(Forts.)
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Berger: Herr
talman, mina herrar! Med hänsyn till den utomordentliga vikten af
den föreliggande frågan och med föranledande af nu gjorda uttalanden
anhåller jag att redan vid detta tillfälle få yttra några ord till försvar
för den kungl. propositionen, därvid det torde tillåtas mig att jämväl
beröra en och annan synpunkt, som framkommit under den utanför
Riksdagen i ämnet förda offentliga diskussionen.
Då det gäller för de svenska statsmakterna att afgöra hvad
som bör företagas med anledning af det norska Stortingets beslut
af den 7 juni, så är den första fråga, som framställer sig, den,
huruvida Sverige bör söka med tvångsmedel återställa den af Norge
brutna föreningen mellan rikena. Genom den revolution, som i Norge
skedde den 7 juni, är det för Norges del fastslaget, att Norge icke
vill vidare lefva i union med Sverige. Och då det måste anses alldeles
uppenbart, att en Norge påtvingad union icke skulle vara till något
verkligt gagn för Sverige, så synes det bäst stämma, med vårt väl-
förstådda intresse att icke söka med tvångsmedel vidmakthålla unionen.
En dylik tvångsunion skulle gifva anledning till ständiga utbrott af
missnöje från Norges sida, och naturligtvis skulle Norge söka att
vid första lägliga tillfälle åter spränga unionen. Jag tror också, att
den allmänna meningen inom landet är enig därutinnan, att man ej
vill, att Sverige skall med maktmedel söka tvinga Norge åter in i
unionen.
Åro meningarne sålunda i detta hänseende icke mycket delade,
så förspörjas däremot skiljaktigheter i fråga om beskaffenheten af
de villkor, som från svensk sida böra uppställas för medgifvande af
unionens upplösning. Enligt min åsikt är det Sverige värdigast att
i detta afseende icke göra några onödiga svårigheter. Men förvisso
bör från svensk sida med bestämdhet fordras, att Sveriges rätt¬
mätiga intressen varda vid unionens upplösning i allo iakttagna. För
sådant ändamål böra mellan rikena öppnas förhandlingar, hvilka böra
afse dels den erforderliga afvecklingen af de mångahanda unionella
mellanhafvandena och dels öfverenskommelser i öfrigt, som äro ägnade
att förebygga framtida förvecklingar mellan de båda rikena.
Emellertid hafva framkommit yrkanden om uppställandet af
villkor af helt annan art än de nu nämnda. Man har sålunda ifråga¬
satt, att från svensk sida skulle fordras, att genom en folkomröst¬
ning i Norge eller genom ett nytt stortingsbeslut efter nya stortings-
val den nya ordningen i Norge skulle vinna bekräftelse, innan Sverige
skulle kunna medgifva unionens upplösning. Ett sådant yrkande
skulle kunna hafva något fog för sig, om man hade den ringaste
anledning antaga, att hvad som nu skett i Norge icke gillades af
det norska folket. Men af allt att döma, har Norges folk sällan, om
ens någonsin, stått så enigt som nu i denna fråga, så att utgången
af en dylik folkomröstning eller af nya stortingsval på programmet
»union eller unionsupplösning» torde vara alldeles gifven. En sådan
folkomröstning eller ett nytt stortingsbeslut i saken torde därför
böra betraktas endast såsom en formalitet utan egentligt värde. Det
är vid sådant förhållande svårt att förstå, hvad man skulle vinna
17
Tisdagen den 27 Juni-
på uppställandet af denna fordran på bekräftelse genom folkom- N:o 3.
röstning eller ett nytt stortingsbeslut. Härtill kommer, att, om .
Norge vägrade att godkänna detta villkor, Sverige — jag förmodar, proposition.
att detta åtminstone är meningen — skulle nödgas gripa till vapen (Forts.)
för att skaffa respekt åt sin fordran. Man skulle alltså vara villig
att utan strid uppgifva eller släppa själfva unionen; men på samma
gång skulle man riskera strid för att få en formalitet, som är oviktig,
iakttagen.
Man liar äfven satt i fråga, att Sverige såsom villkor för sitt
godkännande af unionens upplösning skulle af Norge fordra eu land-
afträdelse. Jag omnämner detta, ehuru jag naturligtvis, i likhet
med ett par föregående talare, anser, att dylika planer bra litet
ägna sig för en allvarlig granskning. Men jag har velat med detta
exempel framhålla, till hvilka orimliga konsekvenser en uppjagad
stämning kan förleda, när klokhet och besinning ej få göra sig gällande.
Regeringen har tätt uppbära klander därför, att i den kungl.
propositionen icke närmare än som skett angifvits de ämnen, hvilka
borde blifva föremål för förhandling och uppgörelse, innan frågan
om unionens upplösning företoges till afgörande. Jag är öfvertygad,
att det klandret är oförtjänt, och hoppas, att en mycket snar fram¬
tid skall komma att ådagalägga detta. Regeringen har tänkt sig,
att nödigt samförstånd mellan regering och Riksdag samt mellan
Riksdagens särskilda partier, beträffande ifrågavarande villkor för
unionens upplösning, bäst skulle främjas på det sättet, att öfver-
läggningar härom af mindre offentlig karaktär komme till stånd,
därvid regeringen lade fram sina åsikter i saken och finge del af
de önskningar, som gjorde sig gällande inom Riksdagen. Regeringen
har nämligen ansett det olämpligt att på sakens nuvarande för¬
beredande stadium framlägga ett utarbetadt förslag till uppgörelse.
Detta vore ju att, till uppenbar olägenhet vid de blifvande för¬
handlingarna, så att säga inbjuda till offentlig kritik af ett sådant
pa förhand framlagdt förslag till uppgörelse. Regeringen har vidare
tänkt sig, att, om Riksdagen medgifver regeringen att förhandla
med det norska Stortinget, Riksdagen ej heller i sammanhang med
ett sådant medgifvande bör bestämma villkoren. Under förhand¬
lingarna kunna nämligen upplysningar vinnas och förhållanden upp¬
dagas, som gorå det önskligt, att villkoren uppställas annorlunda,
än man .från början tänkt sig, att något lägges till eller något tages
ifrån. Aro då villkoren på förhand bestämda, uppstå däraf gifvet-
vis stora olägenheter och svårigheter.
Norska Stortingets beslut af den 7 juni har icke kunnat undgå
att i vårt land väcka harm och förbittring. Det första intrycket
har hos mången varit, att nu borde mot Norge vidtagas mycket
kraftiga^ åtgärder. Då emellertid i Kungl. Maj:ts proposition hvarje
tanke på dylika kraftiga åtgärder alldeles afvisas och i stället för¬
ordas, att Sverige efter erforderliga förhandlingar med Stortinget
bör skrida till en rättsgiltig upplösning af unionen, har propositionen
gifvetvis på många håll uppfattats såsom ett uttryck för svaghet.
Enligt min tanke förhåller det sig dock alldeles tvärtom. Det hade
Andra Kammarens Prof. vid Urtima Riksdagen 1905. N:o 3. 2
N:o 3.
18
Remiss af
proposition.
(Forts.)
Tisdagen den 27 Juni.
i själfva verket varit en svaghet, om regeringen hade fallit undan
för de många stora och starka orden, som nu i dessa dagar på så
många håll höi’ts i vårt land, och det hade varit en svaghet, om
regeringen häraf låtit förleda sig att inslå på en annan och för vårt
land farligare väg, än den regeringen nu valt. Det har varit rege¬
ringens plikt att kallblodigt och lidelsefritt bedöma den situation,
som uppkommit, och att sedan fatta sitt beslut med lugn och utan
öfverilning, och det är min lifliga öfvertygelse — trots allt hvad
som häremot sagts — att regeringens förslag till lösning af de före¬
liggande svårigheterna går i den enda rätta riktningen.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats afslutad, beslöt
kammaren att hänvisa den kungl. propositionen jämte de i anledning
af densamma nu afgifna yttrandena till särskilda utskottet.
§ 6.
Herr C. A. Lindhagen aflämnade en af honom med flere under¬
tecknad motion, n:o 1, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition an¬
gående de unionella förhållandena.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
§ 7.
J usterades protokollsutdrag.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. Bengtsson i Bjärnalt
„ A. Andersson i Backgården
,, J. W. Bengtsson i Häradsköp
„ A. A. Johanssoni Möllstorp
„ iV. J. Broander
„ H. G. P. Öhngren
„ K. L. J. Larsson i Bondarfve
„ J. G. Hazén
„ E. Räf
„ N. Boström
„ C. Sandquist
„ C. G. Johansson i Aflösa
,, A. Ster ner
„ O. Anderson i Hasselbol
„ C. J. Berggren
„ G. M. Sandin
„ II. Eriksson i Elgered
„ C. J. Öberg
,, C. Olsson i Viken
11 dagar fr.
|
0.
|
m. d.
|
28
|
juni.
|
8
|
??
|
??
|
??
|
28
|
??
|
8
|
?!
|
??
|
??
|
28
|
|
10
|
tt
|
??
|
??
|
30
|
??
|
8
|
tt
|
??
|
??
|
28
|
??
|
10
|
tt
|
??
|
??
|
28
|
??
|
8
|
tt
|
??
|
??
|
28
|
??
|
7
|
tt
|
??
|
??
|
30
|
??
|
7
|
tt
|
??
|
??
|
30
|
??
|
8
|
tt
|
??
|
??
|
28
|
??
|
7
|
tt
|
??
|
?!
|
28
|
??
|
7
|
tt
|
??
|
??
|
29
|
??
|
G
|
tt
|
??
|
??
|
28
|
??
|
10
|
tt
|
??
|
??
|
30
|
??
|
7
|
??
|
??
|
??
|
28
|
??
|
7
|
?!
|
•n
|
??
|
28
|
??
|
14
|
??
|
y>
|
??
|
28
|
??
|
10
|
??
|
??
|
??
|
28
|
'It
|
14
|
??
|
??
|
??
|
28
|
tt
|
19
N:o 3.
Tisdagen den 27 Juni.
herr A. Hansson under 10 dagar fr. o. m. d. 29 juni,
77
|
C. J. F. Ljunggren „
|
14
|
77
|
77
|
., 30
|
77
|
77
|
A. Jönsson i Yngsjö „
|
14
|
77
|
77
|
„ 28
|
17
|
77
|
P. Nilsson i Bonarp „
|
8
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
0. W. Redelius „
|
14
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
S. M. Petersson i Snällebo „
|
14
|
77
|
77
|
„ 29
|
77
|
77
|
J. A. Jonsson i Hökhult „
|
8
|
77
|
77
|
„ 30
|
77
|
77
|
K. J. E. Hultkrantz „
|
8
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
A. F. Broström ,,
|
8
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
71
|
J. P. Jesperson „
|
6
|
77
|
77
|
„ 30
|
77
|
77
|
J. Olofsson „
|
12
|
77
|
71
|
„ 29
|
77
|
77
|
J. G. Pettersson i Södertälje „
|
10
|
77
|
77
|
„ 1 juli,
|
77
|
P. A. Larsson i Säby „
|
8
|
77
|
77
|
„ 28
|
juni,
|
77
|
G. Lindgren i Islingby „
|
4
|
77
|
77
|
„ 29
|
77
|
77
|
J. Johnsson i Bollnäs „
|
4
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
N. Svensson i Olseröd „
|
10
|
77
|
77
|
„ 29
|
7 ;
|
77
|
N. Åkesson __ ,,
|
10
|
77
|
77
|
„ 29
|
77
|
77
|
0. G. Erikson i Öfre Odensvi „
|
3
|
77
|
77
|
n 29
|
77
|
77
|
J. E. Nordin ,,
|
10
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
J. Andersson i Baggböle „
|
8
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
A . C. Bökelund ,,
|
8
|
77
|
77
|
„ 30
|
77
|
77
|
C. R. Johansson i Jönköping ,,
|
6
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
0. H. Svensson i Salang „
|
8
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
J. Johanson i Yalared „
|
8
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
C. H. Setterberg „
|
8
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
P. Hörnstén „
|
10
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
C. J. Jonsson i Skog ,,
|
6
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
A. A. W. Lund „
|
8
|
77
|
77
|
i, 28
|
77
|
77
|
0. Emthén „
|
8
|
77
|
77
|
„ 30
|
77
|
77
|
P. 0. Lundell „
|
8
|
77
|
77
|
„ 29
|
77
|
77
|
K. Karlsson i Mo „
|
8
|
*7
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
E. Nilsson i Kattleberg ,,
|
8
|
77
|
77
|
„ 29
|
77
|
77
|
A. Ekman „
|
o
U
|
77
|
|
„ 28
|
77
|
77
|
B. Dahlgren „
|
10
|
77
|
77
|
„ 29
|
77
|
77
|
J. Sjöberg ,,
|
14
|
77
|
7 7
|
„ 28
|
77
|
7?
|
C. E. Johansson i Berga „
|
6
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
77
|
E. A. Trana „
|
10
|
77
|
77
|
„ 29
|
77
|
77
|
A. E. Lindvall „
|
8
|
77
|
77
|
„ 28
|
77
|
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,14 e. m.
och
In fidem
Herman Palmgren.
N:o 3.
Onsdagen den 28 Juni.
Remiss af
en motion.
Onsdagen den 28 juni.
Kl. 72 3 e. m.
Justerades protokollet för den 21 innevarande juni.
§ 2.
Vid föredragning härefter af herr C- A. Lindhat/ens in. fl. å
kammarens bord hvilande motion, n:o 1, begärdes ordet af
Herr Sjö, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Det är med
anledning af den motion, om hvilkens remitterande till det särskilda
utskottet nu är fråga, som jag har vågat begära ordet.
Motionären herr Lindhagen, jämte hvilken ett par andra af kam¬
marens ledamöter hafva undertecknat motionen, slutar med den hem¬
ställan: »att Riksdagen måtte med anslutning till Kungl. Maj:ts
förslag och under där angifven förutsättning för sin del godkänna
unionens upplösning och erkänna Norges suveränitet samt därvid
särskilt beakta de synpunkter, som blifvit i motionen närmare ut¬
vecklade».
Såsom motiv för denna hemställan anföres i det föregående ett
och annat, som jag nu vill citera. Så säges det: »Hvad slutligen
angår unionsupplösningens inflytande på vår inre politik, så kan
äfven denna icke ha annat än fördel att vänta däraf». Och vidare,
litet längre ned: »Man bör således från svensk sida icke motsätta
sig att biträda den af norrmännen redan beslutade afskrifningen af
unionen».
Jag anser obohöfligt att besvära kammaren med några andra
citat ur motiverna till denna motion, som går i ungefär samma
riktning som Kungl. Maj:ts förslag. Det redan citerade torde vara
alldeles tillräckligt för att angifva motionärernas synpunkter i frågan.
De såga, att man icke kan hafva annat än fördel af unionens upp¬
lösning. Och äfven från högre ort äfvensom på en del andra håll
hör man uttalanden, att unionen icke är värd någonting. Mot detta
vill jag för egen del — och jag är ju rätt bra till åren kommen
— säga, att jag icke har sett annat, än att vi, vårt land, haft en
21
N:o 3.
Onsdagen den 28 Juni-
ofantligt stor fördel af unionen med Norge. Vi hafva haft 91 års
oafbruten fred samt lycka och framgång i våra förehafvanden.
Historien kan icke, enligt mitt förmenande, visa tillbaka, så långt
den har att mala, på en så lång tidsrymd, hvarunder Sverige och
likaså Norge haft förmånen af en så oafbruten fred och lycka. Jord¬
brukaren har under denna tid fått odla — plöja, så och skörda —
sin jord i fred och ro, handeln, industrien, näringarne och vetenska¬
perna, det ena med det andra, hafva gått framåt under dessa lyckans
dagar. Och ändå säger man nu, att unionen är ingenting värd.
Men tänker man sig litet tillbaka i tiden och ser efter, hur det vår¬
före unionens ingående, skall man finna, att då rådde ett annat till¬
stånd. Då var det en hemsökelsens tid. Historien visar oss, huru¬
som de skandinaviska länderna då voro nästan beständigt hemsökta
af krig. De kraftigaste unge männen togos ut i dessa krig; de
andra fingo stanna hemma för att sköta jordbruket, näringarne och
industrien. Men hur blef allt detta skött? Jo, på grund af de
minskade arbetskrafterna och jordens därpå beroende vanskötsel blef
det missväxt, och vidare hunger, pest och dyr tid, det ena följde
det andra i spåren. Detta var tider så olyckliga, att vi icke skola
önska dem tillbaka. Sorgligt att säga, synas våra bröder norrmän¬
nen och några här i landet varande socialister genom sina åtgöranden
ej frukta, att straff skall komma för hvad som är gjordt i Norge,
men Nemesis vakar nog. Under det sista krig vi fört, det af år
1813, förlorade Sverige icke allenast tusental af sina unga raska
söner, hvilka skickats ut i kriget för att kläda blodig skjorta för
sitt fädernesland, utan äfven många många miljoner i krigskostnader,
det ena med det andra, allt för att man skulle få ett fastare, säk¬
rare och tryggare värn till skydd för sig och för det land, med
hvilket man snart ingick i union. Men detta krig vållade äfven
Sverige förlust af land, i det att Pommern och Eugen gingo förlo¬
rade. Då fick man Norge afträdt från Danmark till Sverige. Det
var visst icke med lätt hjärta, som norrmännen gingo in på detta
— det känna vi också af historien — men de norska och svenska
folken lärde så småningom känna hvarandra, och det har varit rätt
lyckligt tillstånd ända tills nu på senare tider, då litet misshällig-
heter dessa folk emellan uppstått. Jag har dock alltid hyst den
förhoppningen, att dessa förvecklingar skulle kunna utjämnas genom
underhandlingar, på sätt som af senaste Riksdag beslöts med anled¬
ning af då därom gjord framställning. Detta har emellertid, efter
hvad vi se, icke lyckats, och denna utgång beklagar jag på det
högsta. Jag önskar tillika innerligt, att man icke förhastar sig i
denna fråga, såsom emellertid motionärerna enligt min åsikt göra.
Ja, det synes till och med, som om man å högre ort helst önskade
att få frågan hastigt och fort afgjord. Men i en så stor, så vidt
omfattande och så viktig fråga som den föreliggande, hvilken gäller
land, rike och folk, bör man icke skynda fram alltför fort, utan
taga sig tid, så att våra bröder norrmännen och äfven vi svenskar
må få tillfälle att besinna hvad vår frid tillhörer och träffa en
fredlig uppgörelse angående denna så viktiga fråga.
Remiss af
en motion.
(Forts.)
N:o 3.
Remiss af
en motion.
(Forts.)
22 Onsdagen den 28 Juni.
Jag har fördenskull tänkt mig, att det utskott, hvilket nu får
denna motion till behandling, liksom det förut för samma ändamål
emottagit Kungl. Maj:ts proposition, skulle komma fram med ett
förslag — därest icke ett sådant skulle i motionsväg framföras —
att denna viktiga fråga uppskjutes till nästkommande års riksdag,
på det att svenska folket själft må hinna säga sitt ord i frågan,
innan man på ett slutligt sätt afgör densamma.
Det skulle ju tillika kunna vara skäl i att Riksdagen antingen
skrefve till Konungen eller ock gjorde ett uttalande angående önsk¬
värdheten af att Kungl. Maj:t måtte hos de europeiska makterna
hemställa, att dessa icke ville erkänna den norska staten såsom en
stat för sig, förrän de mellanhafvanden, som nu finnas emellan de
båda folken, det svenska och det norska, blifvit på vederbörligt sätt
uppgjorda. Att Norge har felat, det erkänner hvar och en — norr¬
männen själfva erkänna det till och med. De hafva gjort revolution,
det största brott, som ett land kan begå emot ett annat i ett fall
sådant som detta. Detta är någonting, som jag tror, att hvar och
en i de bägge länderna bör beakta.
Jag har ansett mig kunna vid detta tillfälle få påräkna kam¬
marens öra och uppmärksamhet för de ord, som jag nu velat bringa
till kammarens kännedom. De utgöras till största delen af erinringar
om hvad historien sagt äfvensom om hvad som timat under unions¬
tiden, och jag har velat framkomma med dem, på det att det sär¬
skilda utskott, som får denna motion såväl som öfriga i frågan
framkomna förslag under sin förberedande behandling, icke må för¬
hasta sig därvid. Helst önskar jag, som sagdt, att vi finge frågan
uppskjuten till nästa riksdag, så att man landet rundt här i Sverige
måtte fä tillfälle att vid nästa val till Riksdagen säga sin mening i
frågan.
Herr talman! Jag ber att de ord, som jag nu yttrat, måtte få
åtfölja motionen, då den går till utskottet.
Vidare anförde
Herr Lindhagen: Med anledning af den siste talarens anförande
vill jag för min del framhålla, att all saklig utredning rörande denna
fråga ur olika synpunkter icke kan vara annat än till gagn. Man kan
därför ha olika meningar om unionens nytta eller icke nytta för
Sverige, och jag respekterar den uppfattning, som den siste talaren
gjort gällande.
Men då han anknöt sitt yttrande direkt till uttalanden i vår
motion och gjorde det i sådana ordalag, som, enligt min uppfattning,
måste innebära ett stort underskattande af de motiv, som finnas
angifna i densamma, vill jag påpeka, att man alltid bör läsa en
motion, innan man ger sig in på att kritisera densamma. Jag före¬
ställer mig nämligen, att herr Sjö hämtat sin uppfattning af motionen
efter något tidningsreferat. De referat, som förekomma i tidningarna,
kunna dock vara bland det allra ohyggligaste man kan tänka sig;
man får vänja sig vid att där står hvad som helst. De referat af
23
N:o 3.
Onsdagen den 28 Juni.
motionen, som varit synliga i tidningarna, hafva heller icke gifvit
den ringaste föreställning om hvad motionen innehåller.
Jag uppmanar därför herr Sjö att läsa denna motion, och lian
skall måhända då få mera respekt för den mening, som där uttalas,
ehuru jag visserligen vet, att den åskådning, som motionen gör sig
till tolk för, icke för närvarande har hög kurs här i kammaren.
Men just därför hafva vi väckt motionen och emedan vi anse, att
äfven denna mening förtjänar något beaktande.
Utgångspunkten för motionen är: man talar om svensk manlig¬
het, men visar på samma gång synnerligen stor klenmodighet genom
att endast uttala sorg och bekymmer öfver det förfärligt stora af¬
bräck Norge nu skulle gjort Sverige på alla sätt. Manligare och
riktigare är det att blicka framåt här i Sverige och icke lägga
unionen såsom en oomkullrunklig grund för allt hvad vi kunna hoppas.
Med det förra åskådningssättet tycker jag man drar undan grunden
för vår framtid. Nyttigare synes det vara att skärskåda, om verk¬
ligen unionen varit för oss något så öfversvallande godt, så att vi
icke vidare kunna se framtiden an med förhoppning.
Med denna innebörd af motionen rekommenderar jag den till
herr Sjös närmare öfvervägande.
Häruti instämde herrar Berg i Stockholm och Pettersson i
Södertälje.
Herr Sjö: Ja, herr talman, jag medger villigt och gärna, att,
hvad jag refererat af motiveringen till motionen är taget ur Stock¬
holms Dagblad. Men jag får säga motionären tillika, att jag läst
hans motion. Jag gjorde för en stund sen ett försök att få del af
motionen i talmansportföljen, men den fanns icke där. Jag gick då
in i kansliet och fick reda på den. Men som den där endast förelåg
i korrektur och därför var försedd med en mängd tillsättningar och
rättelser af korrekturfel, mellanskrifningar och strykningar, var det
ganska svårt att få någon sammanfattning. Men emellertid har jag
läst motionen och sökt göra det så godt jag kunnat, och jag har
därvid icke kunnat få fram af motionen något bättre än hvad som står
refereradt i Stockholms Dagblad. Detta må utgöra svar på den
invändning herr Lindhagen gjorde mot mitt anförande.
Lyckligt emellertid skulle det vara, om denna fråga kunde lösas
på ett för vårt älskade fosterland gynnsamt sätt.
Jag får säga motionären, att jag på intet sätt vill lägga honom
till last att han kommit med sin motion, men då han däri gjort
sådana uttalanden om unionen, om dess vara eller icke vara, som
den jag här berört, har jag icke kunnat annat än uttala min
kraftiga protest mot densamma. Ty jag har funnit unionen vara
god ända till de sista åren, då några tvistigheter uppstått mellan
Sverige och Norge. Men jag har alltid trott, att. dessa tvistigheter
skulle kunna biläggas på ett för båda landen välsignelsebringande
och lyckligt sätt, så att de fortfarande ännu skulle kunna lefva till¬
Eemiss af
en motion.
(Forts.)
N:o 3.
24
Remiss af
en motion.
(Forts.)
Onsdagen den 28 Juni.
sammans en hundra år. Detta tror jag sannerligen vore den allra
lyckligaste och bästa utvecklingen af unionsförhållandet.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, beslöt kam¬
maren att hänvisa ifrågavarande motion jämte de i anledning af den¬
samma nu angifna yttrandena till särskilda utskottet.
§ 3.
Justerades ett protokollsutdrag.
§ 4.
Afgåfvos följande motioner, nämligen af:
herr E. A. Trana, n:o 2, i anledning af Kungl. Maj:ts propo¬
sition angående de unionella förhållandena;
herr E. Räf m. //., n:o 3, i anledning af Kungl. Maj:ts propo¬
sition angående de unionella förhållandena;
herr G. A. E. Kronlund, n;o‘ 4, i anledning af Kung]. Maj:ts
proposition angående de unionella förhållandena; och
herr O. A. Brodin, n:o 5, i anledning af Kungl. Maj:ts propo¬
sition angående de unionella förhållandena.
Dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 5.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. P. Dahlberg under
„ G. A. Ahlstrand „
„ C. F. K. Killander „
„ S. L. Olsson i Alfdalsåsen „
„ A. F. Janson i Bråten „
,, Theodor Nordström „
,, C. II. P. af Buren ,,
„ N. Jönsson i Gammalstorp „
„ O. A. Brodin „
„ A- H. Hammarskjöld „
„ C. Faxe „
„ J. E. Ericsson i Ahlberga ,,
„ II. Hallin „
„ A. P. Risberg „
„ J. P. Persson i Hult ,,
„ E. O. Magnusson i Tumhult „
„ O. Olsson i See „
„ TF. Andersson i Bråborg „
„ G. O. V. Lindgren i Örebro „
7 dagar fr. o.
q
u 11 11 ii
Q
ii ii ii
8
8
8
9
8
10
10
10
10
10
9
10
8
9
8
9
11
11
11
11
11
11
11
11
11
11
11
11
11
11
11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
in. den 29 juni,
29 „
29 „
29 „
30 „
1 juli,
1 ”.
29 juni,
29 „
29 „
29 „
29 „
29 „
30 „
29 „
1 •juh:
29 juni,
29 „
30 „
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 1’
11 11
11 1)
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
11 11
25
N:o 3.
Onsdagen den 28 Juni.
herr I). M. Lyckholm lind
,, 8. T. Palme „
,, O. Persson i Killehäckstorp „
,, 6'. A. Trolle , „
„ W. Johansson i Öija
C. P. Jansson i Edsbäcken ,,
„ LE. G. Svensson i Skyllberg „
„ F. Andersson i Helgesta ,,
,, G. B. Hellman „
„ J. Bromée i Billsta ,,
„ S. Söderberg „
,, C. G. Österberg ,,
„ P. Hellström „
,, ./. G. Forsberg „
„ J. Ericsson i Yallsta „
Härefter åtskildes kammare
10 dagar fr. o.
|
m. den 29 juni,
|
6
|
55
|
1? 1»
|
55 5 5
|
3 juli,
|
8
|
I?
|
55 55
|
11 55
|
1 „
|
8
|
55
|
11 11
|
55 55
|
1 ”.
|
12
|
|
11 11
|
55 55
|
29 juni,
|
3
|
55
|
11 11
|
5 5 55
|
29 „
|
8
|
55
|
11 11
|
5 5 5 ?
|
29 „
|
8
|
5>
|
57 5»
|
55 5 5
|
29 „
|
8
|
55
|
55 55
|
55 55
|
30 „
|
8
|
55
|
5 5 5 5
|
55 55
|
30 „
|
5
|
55
|
5 5 5 5
|
55 5 5
|
29 „
|
8
|
55
|
55 55
|
55 55
|
29 „
|
9
|
55
|
5» 55
|
55 55
|
29 „
|
7
|
55
|
55 55
|
5 5 55
|
29 „
|
4
|
|
5 5 5 5
|
55 55
|
29 „
|
ledamöter kl.
|
3,4 e.
|
m.
|
In fidem
Herman Palmgren.
och
Andra Kammarens Prat. vid Urtima Riksdagen 1905. N:o 3.
3
N:o 3.
26
Lördagen den 1 Juli.
Lördagen den 1 juli.
Kl. 7s 3 e. m.
Förhandlingarna leddes under detta sammanträde af herr vice
talmannen.
§ 1.
Justerades protokollet för den 23 nästlidne juni.
§ 2.
Efter föredragning af de på kammarens bord hvilande motionerna
hänvisades herr E. A. Tranas motion, n:o 2, herr E. Bäfs m. fl.
motion, n:o 3, herr G. A. E. Kronlunds motion, n:o 4, och herr
O. A. Brodins motion, n:o 5, till särskilda utskottet.
§ 3.
Herr P. Zimdahl aflämnade en af honom med flere undertecknad
motion i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella
förhållandena, hvilken motion erhöll ordningsnumret 6 och på begäran
bordlädes.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes Riksdagens kanslideputerades memo¬
rial n:o 1, angående antagande af tjänstemän i Riksdagens kansli.
§ 5.
Justerades ett protokollsutdrag.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr I). K. Bergström, under 3 dagar fr. o.
„ H. Hedlund „ 3 „ „
„ C. I. Carlsson i N. Smedstorp „ 8 „ „
„ J. Eriksson i Lindehult „ 8 „ „
„ A. P. Gustafsson i Sjögesta „ 3 „ „
m. den 1 juli,
ii 1 a
a 3 ,,
„ 3 „
„ 3 „
27
N:o 3.
Lördagen den i Juli.
herr J. Ström i Transtrand
„ L. W. S. Lothigius
,, G. Tamm
„ J. Persson i Arboga
,, A. Olsson i Mårdäng
„ C. J. dolman
„ B. P. Ersson
P. Jönsson i Färeköp
under 10 dagar fr. o. m. den 3 juli,
4
5
5
4
2
4
3
3
3
3
3
3
3
3
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 o e. m.
och
In fidem
Herman Palmgren.