RIKSDAGENS PROTOKOLL
1905. Första Kammaren. N:o 32..
Fredagen den 7 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.
Justerades protokollet för den 31 nästlidne månad.
Anmäldes och bordlädes Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande, n:o 7, i anledning af väckt motion om försäljning af s. k.
välgörenhetsfrimärken till förmån för Svenska nationalföreningen mot
tuberkulos.
_ Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 55, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet, dels ock en med
föranledande af berörda proposition afgifven motion;
n:o 56, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om utförande och nyttjande af elektrisk anläggning för telegrafering
eller telefonering utan tråd; och
n:o 57, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om
landsting den 21 mars 1862.
Vid föredragning af statsutskottets den 5 innevarande månad
bordlagda memorial:
n:o 65, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frå¬
gor rörande anslag under riksstatens åttonde hufvudtitel, och
n:o 66, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning
af väckt motion om anslag till vice häradshöfdingen G. E. Fahlcrantz,
godkändes de i dessa memorial föreslagna voteringspropositioner.
Första Kammarens Prot. 1905. N:o 32.
1
N:o 32.
2
Fredagen den 7 April.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 5 innevarande april bordlagda utlåtanden n:is
67—80 äfvensom första särskilda utskottets samma dag bordlagda
utlåtanden n:is 1 och 2.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att Första Kam¬
marens tillfälliga utskotts under sammanträdet bordlagda utlåtande,
n:o 7, skulle sättas främst på föredragningslistan till morgondagens
sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,5o e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Lördagen den 8 April, f. m.
3
N:o 32
Lördagen den 8 april, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Westring afiämnade Kung!. Maj :ts nådiga proposi¬
tioner till Riksdagen:
l:o) angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om upp¬
förande vid Vänersborgs hospital och asyl för Älfsborgs läns räkning
af en upptagningsanstalt för sinnessjuka;
2:o) angående ändrad lydelse af § 18 i förnyade nådiga aflönings-
reglementet för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar den
3 maj 1901;
3:o) angående inköp för telegrafverkets behof af vissa fastig¬
heter; samt
4:o) angående pension åt biträdande läkaren vid Stockholms
hospital E. L. Eagergrens änka Sofia Charlotta Augusta Pagergren,
född Lindblom, samt uppsyningsmannen vid Vadstena hospital och
asyl P. A. Ilvarfners änka Augusta Josefina Hvarfner, född Svensson.
Herr statsrådet Virgin afiämnade Kungl. Maj:ts nådiga proposi¬
tioner till Riksdagen:
l:o) angående nytt öfningsfält för arméns i Stockholm eller dess
närhet förlagda trupper samt försäljning af två områden af Norra
Djurgården;
2:o) med förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge; samt
3:o) angående ökning af lånefonden för rederinäringens under¬
stödjande.
Justerades protokollet för den 1 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande, n:o 6, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel, om¬
fattande anslag till sjöförsvaret.
N:o 32.
4
Lördagen den 8 April, f. m.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda
utlåtande, n:o 7.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 5 och 7 inne¬
varande april bordlagda utlåtanden:
n:o 67, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående för¬
säljning af vissa delar af förra militiebostället Förstena n:o 1 med
Önan n:o 1 och Femtungan n:o 1 i Alfsborgs län,
n:o 68, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af den under Kungsörs norra kungsladugård dagsverks-
skyldiga lägenheten Borgvik n:o 1 i Västmanlands län,
n:o 69, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af två till förra militiebostället Lilla Svedala n:is l, 5, 18
och 19 i Malmöhus län hörande områden,
n:o 70, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående för¬
säljning af åtskilliga lägenheter under förra militiebostället Klings-
torp n:o 1 i Kristianstads län,
n:o 71, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af kronans rätt till danaarf efter aflidne muraren P.
Ömans hustru Maria Amalia Öman, född Karlström,
n:o 72, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af vissa till förra militiebostället Torsjö n:o 1 jämte Falstorp
n:o 1, ett torp, i Östergötlands län hörande lägenheter och torp,
n:o 73, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af ett till förra häradshöfdingbostället Hårrum n:o 1 i
Alfsborgs län hörande utmarksskifte,
n:o 74, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse från Svartsjö kungsladugård af mark för fattighus m. m. åt
Sånga kommun,
n:o 75, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning., af vissa till förra militiebostället Ulfvestorp n:o 1 Store¬
gård i Alfsborgs län hörande områden,
n:o 76, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af tre till lotten n:o 1 af förra militiebostället Tvängs-
torp n:o 3 i Kristianstads län hörande lägenheter,
n:o 77, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till lotten n:o 2 af förra militiebostället Tvängstorp
n:o 3 i Kristianstads län hörande lägenhet,
n:o 78, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af vissa delar af Korna klosters kungsgård i flott!ands län,
n:o 79, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af vissa lägenheter från indragna militiebostället Löfvestads
kungsgård n:o 46 i Malmöhus län, samt
n:o 80, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående för¬
säljning af vissa områden från förra militieboställena Raskarum n:is
6, 8 och 9 samt Raskarum n:is 3 och 5 i Kristianstads län,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
5
Lördagen den 8 April, f. m.
Föredrogs å nyo första särskilda utskottets den 5 och 7 i denna
månad bordlagda utlåtande, n:o 1, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition n:o 21 med förslag till lag om ändring i vissa delar af
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891, dels ock inom Riksdagen i ämnet väckta motioner.
Särskilda utskottet hade till förberedande behandling förehaft:
I:o) Kungl. Maj:ts proposition, n:o 21, däri Kungl. Maj:t, med
öfverlämnande af de i statsrådet och högsta domstolen i ämnet
förda protokoll, till Riksdagens pröfning och antagande hänskjutit
propositionen bilagdt förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891; och
II:o) nedannämnda inom Riksdagen i anledning af berörda propo¬
sition väckta motioner, nämligen
A) af mera allmänt innehåll:
n:o 182 i Andra Kammaren, af herr J. Olofsson, med hvilken,
beträffande motionens syfte, en annan af kammarens ledamöter
instämt, om afslag å Kung!. Maj:ts proposition och skrifvelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag om väghållnings¬
besvärets öfverflyttande till väsentlig del å statsverket; och
n:o 203, likaledes i Andra Kammaren, af herr O. A. Ericsson
i Ofvamnyra, om införande i väglagen af bestämmelser rörande rätt
för de väghållningsskyldige inom ett distrikt att besluta om använd¬
ning af entreprenadsystem för underhållet af distriktets samtliga
allmänna vägar m. m.; i hvilken motions syfte sexton af Andra
Kammarens ledamöter instämt; samt
B) med förslag allenast till ändringar i eller tillägg till vissa
angifna paragrafer i väglagen enligt vare sig den af Kungl. Maj:t
föreslagna eller nuvarande lydelse:
i Första Kammaren:
n:o 43, af herr E. Hägglund, i fråga om 65 §;
i Andra Kammaren:
n:o 183, af herr C. Sandquist, beträffande 63 §;
n:o 187, af herr E. O. Magnusson i Tumhult, med hvilken två
af kammarens ledamöter instämt, i fråga om 33 §;
n:o 188, af herr G. Lindgren i Islingby med instämmande af
elfva andra af kammarens ledamöter, rörande 35 §;
n:o 190, af herr P. Nilsson i Bonarp, likaledes angående 35 §;
n:o 191 af herrar J. W. Bengtsson i Häradsköp och C. G.
Johansson i Aflösa, beträffande 35, 47 och 59 §§;
n:o 192, af herr J. A. Jonsson i Hökhult, i afseende å 35, 47
och 60 §§;
n:o 193, af herr J. M. Johansson i Mellbyn, beträffande 60 §;
n:o 195, af herr J. Ström i Transtrand, i fråga om samma §;
n:o 196, af herr J. Bromée i Billsta, beträffande 35 §;
n:o 197, af herr G. Jansson i Krakerud, med hvilken en annan
af kammarens ledamöter instämt, rörande samma §;
n:o 200, af herrar E. A. Lindblad och E. G. H. Åkerlund,
beträffande 35, 47, 52, 57, 60 och 63 §§;
N:o 32.
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings¬
besvärets ut¬
görande på
landet.
N:o 32.
6
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen de/? 8 April,’ f. m.
n:o 202, af herr C. J. Berggren, i fråga om 52, 63 och 70 §§;
mis 206 och 222, af herr P. O. Lundell, vidkommande 2, 57,
60, 62, 63 och 70 §§;
n:o 216, af herr C. J. Öberg, i afseende å 52 §;
n:o 224, af herr B'. Andersson i Grimbo, rörande 12 och 62 §§; och
n:o 233, af herr vice talmannen P. Pehrson, beträffande bestäm¬
melsen om tiden för den föreslagna lagens trädande i kraft.
Utskottet hade i första punkten af föreliggande utlåtande på
anförda grunder hemställt, att Riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 icke
kunnat i oförändradt skick af Riksdagen antagas, måtte — i an¬
ledning af berörda förslag äfvensom motionerna n:o 43 af herr
Hägglund, n:o 183 af herr Sandquist, n:o 188 af herr Lindgren i
Islingby, n:o 190 af herr Nilsson i Bonarp, n:o 191 af herrar Bengtsson
i Häradsköp och Johansson i Aflösa, såvidt deima motion afser 35 §
väglagen, n:o 192 af herr Jonsson i Hökhult, i hvad denna motion
angår 35 och 60 §§, n:o 193 af herr Johansson i Mellbyn, n:o 195
af borr Ström i Transtrand, n:o 196 af herr Bromée i Billsta, n:o
197 af herr Jansson i Krakerud, n:o 200 af herrar Lindblad och
Åkerlund, sistnämnda motion i hvad den rörer 35, 47 och 57 §§,
n:o 202 af herr Berggren, n:o 203 af herr Ericsson i Ofvanmyra
n:o 224 af herr Andersson i Grimbo och n:o 233 af herr vice tal¬
mannen Pehrson, men med afslag å motionerna n:o 182 af herr
Olofsson, i hvad den afser ogillande af Kungl. Maj:ts proposition,
n:o 187 af herr Magnusson i Tumhult, n:o 191 af herrar Bengtsson
i Häradsköp och Johansson i Aflösa beträffande 47 och 59 §§, n:o 192
af herr Jonsson i Hökhult, oi hvad denna motion afser 47 §, n:o 200
af herrar Lindblad och Åkerlund, såvidt denna motion rörer 52,
60 och 63 §§, iris 206 och 222 af herr Lundell samt n:o 216 af
herr Öberg — för sin del antaga »lag om ändring i vissa delar af
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891», af den lydelse utskottets utlåtande utvisade.
Vid utlåtandets föredragning begärdes ordet af
Herr Sjö Gröna, som yttrade: Jag tillåter mig hemställa, att
utskottets betänkande föredrages punktvis; att af det i 1 § intagna
lagförslaget först föredragas hvar efter annan, 6, 59 och 64 §§ och
därefter öfriga paragrafer jämte kapitel och öfverskrifter i ordnings¬
följd; att af de särskilda paragraferna ej uppläsas andra än de,
beträffande hvilka uppläsning begäres; att, sedan lagförslaget blifvit
genomgånget detsammas ingress och rubrik samt därefter utskottets
hemställan föredrages; äfvensom att, för den händelse lagförslaget
kommer att i vissa delar återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt
att, vid ärendets förnyade behandling, i afseende å de paragrafer,
hvilka blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämk¬
7
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
ningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna
föranledas.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkten 1.
Utskottets förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen an¬
gående väghållningsbesvårets utgörande på landet den 23 oktober 1891.
6 §■
Denna paragraf hade i förslaget följande lydelse:
»I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro. och
färja deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattnings-
föremål:
a) all jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller
menighet tillhöriga allmänningsskogar, dock att äldre lotshemman,
så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem
hittills förunnad finhet från väghållningsbesväret;
b) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapital¬
värde ;
cj all annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och
hvars taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor, äfvensom
staten tillhörig dylik fastighet, såvidt inkomst däraf dragés och
taxeringsvärdet uppgår till minst nyssnämnda belopp;
d) inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför
bevillning till staten utgöres, dock med undantag för inkomst, som
förvärfvas genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet.»
Vid mom. d) af förevarande paragraf hade reservation afgifvits
af herr Cederberg, med hvilken instämt herr von Oelreich, och som
yrkat afslag å Kungl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta ändringsförslag
i denna del.
Herr Cederberg: De af herrarna, som genomgått utskottets
betänkande noggrannare, behagade finna, att jag i afseende å 6 §
haft en från utskottet afvikande mening. 6 § handla^ om de be-
skattningsföremål, som skola deltaga i vägunderhållet. .Enligt nu
gällande lag hafva från deltagande i vägunderhållet varit befriade
vissa slag af inkomst, såsom inkomst af skeppsrederi och sjöfart,
af järnvägs- och kanaldrift, af lön och pension eller därmed lik¬
ställda titlar m. fl. Kungl. Maj:t har nu härutinnan hemställt om
den förändring, att inkomst af skeppsrederi och sjöfart, af järnvägs-
och kanaldrift samt af lön och pension eller dylikt skulle åläggas
skattskyldighet i detta hänseende. Nu bestämmes visserligen icke
graden af skattskyldigheten i 6 §, utan i 59 §, hvilken icke ännu
är föredragen; men då motiven för mitt afslagsyrkande a 6 § äro
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghdllnings-
besvärets ut¬
görande pa
landet.
(F orts.)
N:o 32.
8
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
hämtade från 59 §, anhåller jag att få därom yttra så mycket, som
kräfves för att motivera afslagsyrkandet.
Lika med utskottet och Kungl. Maj:t anser jag det verkligen
vara billigt och rättvist, att nämnda nu fritagna slag af inkomst
äfven deltaga i utgörandet af vägskatt. Man kan ju säga, att den,
som idkar sjöfart eller järnvägsdrift, icke nöter på vägarna; men
det är väl icke blott de, som omedelbart för egen del begagna
vägarna, som böra deltaga i deras underhåll, utan äfven de, som
på annat sätt hafva fördel af vägarnas tillvaro. Och det lär väl
icke kunna förnekas, att dessa nämnda näringar hvar för sin rörelse
äro väsentligen beroende af ett godt och välordnadt vägnät. Det¬
samma gäller äfven om lön- och pensionstagare.
Men alldeles jämställda lära dock icke de särskilda grupperna
af skattdragande kunna anses. Den, som idkar yrke eller näring,
lägger naturligtvis på sina kunder de skatter, som af honom ut-
kräfvas, och måste göra det för att kunna beräkna priset på sin
vara eller sitt arbete. Annorlunda är det med löntagarna. Deras
inkomster kunna icke ökas genom sådana utvägar, som stå industri¬
idkare m. fl. till buds, ty lönerna äro i regel fixerade till beloppet;
och om också beträffande en del löntagare i enskild tjänst gäller,
att deras arbetsgivare betala alla de underlydandes skatter, så är
detta dock icke fallet med de flesta och särskildt icke med dem,
som äro i statens tjänst. De måste själfva betala sina skatter.
Sant är, att för dessa sistnämnda en löneförbättring kan ernås
genom Eiksdagens medverkan, men herrarna veta lika väl som jag,
att dylika framställningar icke röna mycken sympati och icke så
lätt låta sig genomföras.
Icke dess mindre anser jag, som sagdt, äfven dessa hittills från
vägskatt befriade grupper af skattdragande böra deltaga i skattens
utgörande; men det är det sätt, hvarpå bidragen skulle utgå, som
enligt min mening gör det omöjligt att, hvad löntagare angår, bi¬
träda Kungl. Maj:ts och utskottets förslag. Som herrarna veta,
grundar sig vägskatten på bevillningen; och det är nog för den,
som något studerat hithörande frågor, väl bekant, att de skatter,
som utgå efter bevillningen, trycka ojämnt. I stort sedt, kan man
säga, har man ännu icke med bevillningen träffat den rätta bidrags-
proportionen mellan inkomst af fastighet och annan inkomst. Det
har jag många gånger erfarit, då fråga varit om granskning af
de kommunala skatterna, hvilka ju också grundas på bevillningen.
Bjärtast träder detta i dagen inom de kommuner, som bestå så godt
som uteslutande af mycket små fastigheter med låga taxeringar och
där den beskattade inkomsten af arbete gäller endast en eller annan
af kommunens medlemmar.
Det har därför synts mig af vikt att se till, huru den af Kungl.
Maj:t föreslagna beskattningsgrunden skulle komma att verka inom
vissa kommuner, där jag förut visste, att kommunalskatten verkade
ojämnt. Gifvet är, att dessa mina undersökningar ha gällt väghåll-
ningsdistrikt, som utgöra undantagsfall — de äro valda med afsikt
just för att där ojämnheterna träda skarpast i dagen. Men det
9
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
linnés nog ojämnheter äfven på en mängd andra håll, ehuru icke så
frappanta som i undersökta fallen.
Det ena exemplet, jag vill anföra, är Tärna väghållningsdistrikt
i Västerbottens län. Hittilldags ha där icke funnits vägar och så¬
ledes ej heller något vägunderhåll; men de af herrarna, som varit
med i Riksdagen längre, erinra sig nog, att för några år sedan Riks¬
dagen medgaf anläggning af en väg i Tärna på samma villkor, under
hvilka i år beslutits anläggning af väg i Enontekis socken. Denna
väg i Tärna är nu i det närmaste färdig och omfattar omkring 42
kilometer. Bland villkoren för vägens anläggning på statens be¬
kostnad ingick, att de väghållningsskyldiga i Tärna skulle bekosta
vägens underhåll för framtiden. Nu kan man ju ännu icke veta,
hvad detta kommer att belöpa sig till på öret, eller stöda sig på
några officiella siffror; men jag har personlig kännedom om förhållan¬
dena däruppe så pass, att jag genom jämförelse med andra närliggande
distrikt, h vilkas förhållanden jag i grund känner, har kunnat göra
en beräkning af hvad vägunderhållet i Tärna bör komma att belöpa
sig till. Och resultatet är, att kostnaden därför bör blifva minst
den låga siffran af 14 öre per meter, däri inräknadt både vinter-
och sommarunderhållet. För att nu herrarna ej skola behöfva lita
blott på min subjektiva värdering i detta fall, vill jag nämna, att
till alldeles samma siffra kommer man, om man tager medeltalet af
vägunderhållskostnaden i de Tärna å tre sidor närmast omgifvande
grannsocknarna •— på den fjärde gränsar Tärna, som bekant, till
konungariket Norge.
Men äfven med denna låga beräkning af vägunderhållet, som
enligt min bestämda öfvertygelse kommer att i verkligheten öfver-
skridas, skulle vägskatten per fyrk i Tärna, med fyrktalet beräknadt
efter de senaste för mig tillgängliga taxeringslängderna för år 1902,
blifva 4 kronor 70 öre per fyrk — således nära nog dubbelt så högt
som i det förut hårdast tryckta distriktet. Och huru detta oerhörda
belopp per fyrk skulle drabba de i Tärna bosatte, som endast med
penningar skola bidraga till vägunderhållet, framgår däraf, att prästen
i församlingen, som år 1902 var taxerad för en kontant lön af 2,250
kronor, skulle därför få i vägskatt betala 352 kronor 50 öre. Lägger
man därtill, att han samma år trycktes af kommunalskatt till belopp
af 213 kronor 75 öre, skulle han således af de 2,250 kronornas lön
nödgas i kommunal- och vägskatt betala sammanlagdt 566 kronor
25 öre. Herrarna torde lika med mig erkänna, att detta är en
absolut olämplig beskattning.
Ett annat väghållningsdistrikt, som utgjorde föremål för min
undersökning, var just det af mig nyss nämnda Enontekis. Som
herrarna veta, finnes där ännu ej något vägunderhåll, men, när den
i år beslutade vägen blir färdig, få de 41 kilometer att underhålla.
Efter samma s beräkningsgrunder, som jag nyss angifvit, skulle ut¬
gifterna till vägskatt inom denna socken komma att per vägfyrk
utgöra 6 kronor 25 öre, således väsentligt högre än den af mig nyss
angifna siffran för Tärna. För en inkomst af exempelvis 3,000 kronor
skulle sålunda i Enontekis komma att erläggas 625 kronor i vägskatt.
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
10
Lördagen den 8 April, f. m.
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande pa
landet.
(Forts.)
Jag har ej hunnit få reda på, huru höga kommunalutskylderna där
äro; men läggas de till, torde af en sådan inkomst som den nyss
nämnda omkring tredjedelen komma att åtgå allenast för dessa två
skatter. Och för öfrigt stannar det icke därvid, ty naturligtvis äro
de hittills beslutade vägarna icke de enda, som komma att byggas
i dessa distrikt. I Tärna pågå redan undersökningar för byggande
af ytterligare vägar, som naturligtvis komma att i sinom tid öka
utgifterna för vägunderhållet. Och i Enontekis har jag personligen
för åtskilliga år sedan på grund af Konungens befallningshafvandes
förordnande undersökt en tilltänkt väg på 13 mil eller 130 kilometer.
Kommer den vägen till utförande helt eller delvis, blir naturligtvis
vägskatten i denna socken oerhördt tryckande för andra beskattnings-
föremål än fastighet.
JSTu invänder man: ja, detta är fullkomligt riktigt, men fastig¬
heterna i dessa socknar drabbas i samma proportion, och allt hvad
som nu anförts gäller sålunda i lika mån om fastigheterna. Nej,
mina herrar, det är icke så förhållandet; där träder i dagen just
denna ojämnhet, denna missproportion mellan beskattningen af fastig¬
het och beskattningen af inkomst, som jag förut antydt. — I sådana
distrikt som de af mig nämnda visar sig detta klarast.
Nu är det kanske några, som vilja trösta sig med att enligt
60 §, sådan denna af Kungl. Maj:t föreslagits och af utskottet till¬
styrkts, särskildt statsunderstöd skall kunna lämnas de hårdast be¬
tungade väghållningsdistrikten, att utgå af medel, som Riksdagen
kan ställa till Kungl. Maj:ts förfogande. Ja, det är riktigt, att så
skulle kunna ske; men, får man antaga, att föredragande departements¬
chefen har riktigt återgifvit idén med detta särskilda statsunderstöd,
så skulle detta kunna tillgodokomma ett väghållningsdistrikt endast
för viss, kortare tid — man skulle sålunda kanske först få sju hårda
år, sedan sju litet fetare och så sju hårda år igen. Icke är det på
den vägen, man kan hjälpa dessa distrikt.
Nu har utskottet i fråga om detta af utskottet tillstyrkta sär¬
skilda understöd icke alldeles accepterat den af departementschefen
uttalade åsikten, utan yttrat, att dylikt understöd skulle under vissa
förhållanden kunna blifva permanent, åtminstone för den tid, som
missförhållandena inom ett distrikt fortfara. Jag medger, att däri
kunde ligga en räddning för sådana kommuner som de af mig nämnda;
men medel till dylika understöd finnas ännu icke — de skulle begäras
hos Riksdagen och anslås, möjligen först efter gemensam votering.
Och det kan då hända, att, om speciellt för dessa socknar det be-
gäres permanenta understöd, man svarar: nej, de fingo ju sina vägar
på det uttryckliga villkor, att de skulle själfva svara för under¬
hållet. Det kan sålunda vara att befara, att detta särskilda under¬
stöd blir för distrikten i fråga endast en vacker dröm och ingen¬
ting annat.
Jag tror mig härmed hafva visat, att fall finnas inom riket,
där en vägskatt, utgående enligt den af Kungl. Maj:t föreslagna
beskattningsgrunden, icke skulle kunna utkräfvas. Och sannolikt är
det flera orter, där skatten skulle verka om icke lika, så dock i viss
11
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
män ojämnt och så ojämnt, att den äfven där måste med skäl be¬
tecknas såsom obillig.
Detta kan icke hjälpas på annat sätt, än att man söker utfinna
andra grunder för vägskattens utgående än de i 59 § bestämda.
Och det är, intill dess sådant skett, som jag ansett väglagens nu¬
varande bestämmelser i denna del böra fortfarande tillämpas. Hvad
åter angår förslaget om fördubblad vägskatt för annan fastighet än
jordbruksfastighet har jag intet att däremot invända. På grund
däraf anhåller jag, herr talman, om bifall till Kungl. Maj:ts af ut¬
skottet accepterade förslag till § 6, dock med den afvikelse, att
mom. d) bibehålies vid sin nuvarande lydelse.
Herr Petersson, Lorentz: Jag ber få tillkännagifva, att om
jag fått vara med om behandlingen af denna paragraf inom utskottet,
skulle äfven jag i likhet med herrar Cederberg och von Oelreich
reserverat mig i afseende på mom. d. I Kungl. Maj:ts proposition
lämnas en redogörelse för skälen för och emot ändring af nu be¬
stående ordning i detta hänseende. Jag kan icke finna annat än att
skälen för bibehållande af nuvarande ordning äro tyngre än skälen
för en förändring. Jag vill nu icke närmare ingå på en granskning
af de nämnda skälen — de stå återgifna på sidorna 33—40 i be¬
tänkandet — men jag skall be att särskildt få framhålla hvad där
står på 35:te sidan: »Hr skatteförmågans synpunkt har gentemot
Riksdagens uttalande framhållits, att många af dem, som skulle träffas
af lagändringen i fråga, vore personer, hvilkas ekonomiska villkor
vore sådana, att hvarje än så ringa ökning i deras skattebörda vore
för derå betungande. Bland dem, som på afsevärdt sätt skulle drabbas
af lagändringen, hafva, från olika håll, särskildt uppgifvits landsstats-
tjänstemännen, framför allt länsmännen, och vidare präster, folk¬
skollärare, underofficerare och järnvägsbetjänte samt pensionstagare
och understöds- eller undantagstagare. Många af ifrågavarande
inkomsttagare bodde i större stations- eller fabrikssamhällen, där
lifsförnödenheterna vore mycket dyrare och hyrorna vida högre än
på själfva landsbygden. Emedan deras inkomster, såsom på öret
kända, noga uppskattades under det andra beskattningsföremål taxe¬
rades under sitt verkliga värde» — i detta afseende har det upplysts,
att det finnes trakter i vårt land, där man uppskattar jorden tio
gånger lägre än försäljningspriset, och att på andra ställen det är
bruk att sätta jordvärdet hälften eller tredjedelen lägre än andra
beskattningsföremål — »emedan deras (nämnda inkomsttagares) in¬
komster, såsom på öret kända, noga uppskattades, under det andra
beskattningsföremål taxerades under sitt verkliga värde, vore de
dessutom redan jämförelsevis mer hardt betungade af skatter till
staten och i synnerhet till kommunen, särskildt i förhållande till de
smärre fastighetsägarne, som knappast hade några nämnvärda kom-
munalutskylder. Af samma anledning skulle ifrågavarande inkomst¬
tagare, därest deltagande i väghållningsskyldigheten nu blefve dem
ålagdt, komma att drabbas jämförelsevis hårdare af denna skyldig¬
het än andra väghållningsskyldige. Härtill komme» — och härmed
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts).
N:o 32.
12
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghällnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
beröres en annan paragraf i väglagen, den 57:de, som också föranledt
en reservation — »att, enär bidragen till väghållningen för alla andra
beskattningsföremål än jordbruksfastighet utginge icke efter väg¬
hållningens verkliga kostnad utan efter en på förhand uppgjord, för
många år gällande beräkning af kostnaden för underhållet in natura
den tid, mark är bar, men en sådan beräkning enligt sakens natur
måste komma att fastställa de högsta belopp, hvartill kostnaden
under i orten vanligen rådande förhållanden kunde komma att uppgå,
väghållningsbördan för jordbruksfastighet vanligen blefve mindre än
den verkställda uppskattningen utvisade och aldrig större än den verk¬
liga kostnaden för väghållet kräfde, under det att för öfriga beskatt¬
ningsföremål vägbördan, såsom den där alltid måste utgöras till dess
fulla belopp efter uppskattningen, vare sig sådant vore behöfiigt för
väghållningen eller icke, sålunda måste blifva relativt drygare. Be¬
träffande statens tjänstemän, heter det till sist, »har jämväl anförts,
att deras löner, som bestämts under en tid, då de varit fria från
deltagande i väghållningsbesväret, numera knappt tryggade eu an¬
ständig bärgning och vore lägre än dem personer i enskild tjänst
åtnjöte».
Här ber jag att få fästa uppmärksamheten på det exempel, som
den föregående ärade talaren framställt, hurusom det skulle kunna
hända, att, om denna punkt nti väglagen ginge igenom, inom någon
församling, Tärna anfördes, en person med 2,250 kronors inkomst i
vägskatt finge erlägga icke mindre än 350 kronor. För öfrigt må i
detta sammanhang framhållas, hurusom redan förut under denna
riksdag beslut är fattadt i fråga om byggande af kyrka, prästgård
och tingshus, hvarigenom bördor från jorden aflyftats och lagts på
andra beskattningsföremål, och hvarigenom minskning i förut fast¬
ställda löneinkomster för nyssberörda klasser af medborgare utan
vidare företagits.
Allra sist ber jag få nämna, hurusom ingen mindre auktoritet
än kammarkollegium gifvit stöd för den mening, som. af mig blifvit
framhållen. Kammarkollegium har på de skäl, för k vilka är redo-
gjordt på de omnämnda sidorna, kommit till det slut, att det icke
ansett sig kunna biträda det i förevarande hänseende framställda
förslaget. På grund af hvad jag sålunda anfört ber jag, herr grefve
och talman, att få yrka afslag å Kungl. Maj:ts, af utskottet till¬
styrkta ändringsförslag i afseende å 6 § mom. d.
Herr Benedicks: Då nu den så ofta förkättrade väglagen skall
förbättras, så har jag tänkt, att det nödvändigaste i den vägen hade
varit, att själfva grunden för väglagen, nämligen huru vägar skola
underhållas, i första rummet hade eftersetts, så att den dugde. Nu
stadgas det blott i 25 kap. 6 § i byggningabaiken, att »vägar skola
fyllas, och höjas upp med sand och grus, och årligen bättras, så att
vatten därå ej stannar». Uti nu gällande lag om väghållnings-
besvärets utgörande på landet står clet i 23 §, att »väg, bro och
färja skola hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande skick».
13
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
Nu har man gjort den erfarenheten, att väglaget i backar alltid är
bra, och hvarför? Jo, helt enkelt därför att vattnet afrinner från
vägen. Då är det ju alldeles tydligt, att det borde stadgas, något
som vägkommitterade redan för 25 år sedan antj^dde, att vägen
skulle hafva en viss kullrighet, så att vattnet kunde afrinna. I
praktiskt afseende skulle detta hafva den stora betydelsen, att en
länsman icke kan hafva den makt, som han nu har, att ovillkorligen
kunna fordra ditkörning af sand och grus, äfven om det icke behöfs.
Detta är blott en anmärkning i allmänhet, ty detta tillhör ju icke
särskild! den nu ifrågavarande lagen.
Hvad emellertid denna lag beträffar, så får jag på det lifligaste
beklaga, att den utländska lagstiftningen i ämnet icke förelegat
inom utskottet, ty då är jag öfvertygad, att man skulle hafva be¬
aktat bestämmelserna i den sist antagna lagen för tyska riket rö¬
rande tillskott ifrån anläggningar, fabriker, bergverk, stenbrott, tegel¬
bruk och dylika. Dessa anläggningar äro nämligen tvungna enligt
den lagen att deltaga uti vägunderhållet efter en annan norm och
att göra extra tillskott, när de mera fördärfva vägarna genom egen
trafik. Det skulle ovillkorligen hafva varit en lättnad för den jord¬
brukande befolkningen — och det är ju det, som man till en stor
del afser med denna lag! — att där så kunde äga rum, denna skulle
kunna på ort och ställe direkt vinna lindring. Detta har nu icke
skett, och jag hoppas, att vid en kommande ändring något sådant
kommer att beslutas. Då motion i ämnet icke är väckt, kan jag
icke göra något yrkande därpå.
För resten äro ju, som de flesta af er känna till, stora förbätt¬
ringar gjorda i lagen, men det är en förändring, som jag för min
del, när jag nu har ordet, i korthet vill omnämna och som gör, att
jag icke kan vara med om utskottets förslag i denna del. Det rör
statens tillskott, som uti 60 § bestämts till att utgöra det dubbla
mot det hittills varande, Vs i stället för 110.
Då nu statens tillskott hittills har varit 640,000 kronor årligen,
efter hvad för mig uppgifvits, så är det en betydande post, som
skulle tillkomma i budgeten. Den skulle emellertid utgå i 25-öringar,
1 krona och 75 öre, bara småposter, som man icke kan tillmäta
någon vikt för de väghållningsskyldige, hvaremot en sådan post uti
budgeten är betydlig. Det vore ju, snart sagd!, bara att låta den
vänstra västfickan lura den högra. Jag skulle däremot med nöje
vilja använda denna summa i budgeten till ett par torpedbåtar. Det
skulle vara en värdig användning af de penningarna. I öfrigt har
jag icke något yrkande.
Herr Sjöcrona: Jag anhåller till en början få erinra därom,
att den revision af väglagen, som nu är föreslagen, har tillkommit
på grund af en riksdagens skrifvelse af år 1900. Uti denna skrif¬
velse uttalar Riksdagen uttryckligen, att Riksdagen anser, att dessa
nu ifrågavarande beskattningsföremål böra deltaga i väghållnings-
bördan. Sedan nu alla vederbörande blifvit hörda och fullständig
utredning i frågan föreligger, så har Kung!. Maj:t funnit sig på
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väg hållning s-
besvärets ut¬
görande 'på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
14
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärels ut¬
görande pa
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
grund däraf böra föreslå, att dessa beskattningsföremål skola del¬
taga på sätt och i enlighet med hvad Riksdagen själf uttalat. Första
Kammaren skulle ju då, om det af den förste talaren framställda yr¬
kandet bifölles, frånträda det beslut, som Första Kammaren en gång
förut fattat. Jag vill vidare inledningsvis erinra, att den inkomst, som
beskattas för vägunderhållet, skall_ uppgå till minst 1,000 kronor.
Sålunda träffa dessa bestämmelser icke alls dem, som kunna anses
hafva verkligt små inkomster, såsom exempelvis någon af dem, som
man mycket ömmar för, nämligen pensionstagare. De personer, som
ha mindre än 1,000 kronors inkomst träffas alldeles icke däraf. För
ifrigt är det blott den beskattningsbara delen af inkomsten, som
skall deltaga i vägunderhållet, och som vi alla veta, får den, som
har inkomst intill belopp af 1,800 kronor, för bevillningen afräkna
300 kronor. Nu har den förste talaren erkänt det billiga uti att
dessa beskattningsföremål skulle vara med och deltaga i vägunder¬
hållet, men han grundar sitt afstyrkande därpå, att man ännu icke
träffat den rätta proportionen i afseende på bevillningen, och att
först sedan detta ägt rum, skulle han således kunna vara med om
att dessa beskattningsföremål finge deltaga i vägunderhållet.
Den andre talaren, herr Pettersson, synes mig under alla för¬
hållanden vilja hafva afslag, emedan han anser dessa beskattnings¬
föremål icke skäligen böra beskattas. Sålunda ett fullkomligt från¬
trädande af Riksdagens år 1900 uttalade åsikt.
Jag skall med anledning af hvad herr Cederberg yttrade be att
få erinra om huru det nu ställer sig. Enligt 59 § skall jordbruks¬
fastighet fä sig påförd en vägfyrk för 100 kronors taxeringsvärde.
Annan fastighet och allmänningsskogar skulle få en vägfyrk för
200 kronors taxeringsvärde, således hälften mindre, och inkomst¬
tagare en fyrk för hvarje 30 kronor af taxerad inkomst. Däraf
foyer, att jordbruksfastighet skall, om man räknar efter 5 procent,
få sig påförd vägfyrk sex gånger så mycket som den taxerade in¬
komsten, och om man beräknar 6 procent, 5 gånger så mycket.
Nu säger herr Cederberg, att man ännu icke träffat den rätta pro¬
portionen i afseende å bevillningen. Detta kan ju möjligen vara
riktigt, Något alldeles absolut matematiskt riktigt i denna väg tror
jag visserligen också, att vi ännu icke hunnit till, och jag vagar
också säga: dit hinna vi väl aldrig. Det lärer icke stå i mänsklig
makt att skrifva bevillningsförordningen så, att den fullkomligt träffar
det matematiskt riktiga. Men så alldeles oriktigt kan väl icke ens
nuvarande bevillningsförordning anses vara, att man icke ma kunna
tryggt påstå att, när jordbruksfastighet fått sig vägfyrk åsatt till
5 eller 6 gånger mer än den kontanta inkomsten, är denna kontanta
inkomst icke orättvist ställd i förhållande till jordbruksfastigheten.
Sedan har samme talare på grund af ett framkonstrueradt fall
med kostnaden för vägunderhållet kommit till att exempelvis en
prästman i en uppgifven församling skulle fa betala 352 kronor 50
öre och tillsamman med kommunalskatten mer än 500 kronor i skatt.
Ingen erkänner villigare än jag, att det är i högsta grad beklagligt
och upprörande, att vägbördan skall trycka sa tungt i vissa för¬
15
N;o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
samlingar, men samme talare erinrade själf, att man däremot kan
gorå den, såsom mig synes, fullt riktiga invändningen, att när för¬
hållandena äro sådana, drager jordbruksfastighet fullt lika mycket
och till och med mycket mer, då den ju, såsom redan sagdt, får
betala antingen efter 5 eller efter 6 gånger högre beräkningsgrund.
Det tjänar således intet till att här vänta på utredning; en sådan
kan icke visa annat, än att vägbördan är mycket tung i många af
våra vägunderhållsdistrikt. Men det är föreslaget i denna lag ett
sätt att råda bot härför, det nämligen, som stadgas i 60 §, där det
ställes i utsikt, att Kungl. Maj:t må kunna, i mån af de anslag, som
för ändamålet anslås af Riksdagen, bevilja särskilda bidrag till de
hårdast tryckta vägunderhållsdistrikten för att lindra deras börda;
och det är på denna väg man skall åstadkomma icke blott, att dessa-
inkomsttagare såsom lön- och pensionstagare, utan äfven att alla
öfrige vägunderhåll sskyldige i dessa häråt tryckta vägdistrikt få
erfara någon lindring. Jag lägger mycken vikt vid detta och torde
få anledning återkomma till denna fråga, när vi behandla 60 §.
Mot detta invände herr Cederberg, att statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet i sitt anförande antydt, att man skulle hafva
vissa bestämda normer för utdelning af ifrågavarande extra bidrag
och att man möjligen kunde stadga, att ett vägunderhållsdistrikt,
som fått hjälp, skulle endast under begränsad tid få åtnjuta detta
extra bidrag, som sedan skulle upphöra; men, såsom herr Cederberg
icke utan skäl anmärkte, på detta sätt kunde de häråt tryckta väg-
distrikten snart nog gå miste om lindringen. Jag vill då fästa herr
Cederbergs och kammarens uppmärksamhet på att i utskottets
motivering uttryckligen är sagdt, att sådant villkor icke bör stadgas
eller fastställas bland de grunder, som skola följas vid utdelning af
detta extra bidrag.
Jag tror således, att jag har bemött hvad som kan invändas
mot detta; och då herr Cederberg själf erkänt riktigheten af att
alla beskattningsföremål deltaga i vägunderhållsbördan, emedan det
numera icke med rätta kan påstås, att icke alla statens medborgare
hafva nytta af vägarne, om än mer eller mindre och olika nytta,
hvilket också funnit uttryck i 59 §, så kan jag icke finna annat än
att paragrafen bör godkännas, sådan Kungl. Maj:t och utskottet
föreslagit den.
Herr Benedicks har gjort några framställningar, om hvilka han
själf sagt, att, då icke Kungl. Maj:ts proposition innehåller något
därom och de icke heller framkommit i motionsväg, desamma icke
kunna föranleda yrkande från hans sida, och utskottet har icke
heller haft anledning att inlåta sig på dem.
Jag tillåter mig, herr grefve och talman, att yrka bifall till den
föredragna paragrafen.
Herr Cederberg: Utskottets ärade ordförande har åberopat
mot mig 1900 års riksdagsskrivelse, om hvilken Riksdagen då var
alldeles enig. Det är fullkomligt riktigt, att i denna skrifvelse var
intagen den af Riksdagen då uttalade åsikten, att denna inkomst,
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
16
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
hvarom frågan nu rör sig, äfven borde deltaga i vägunderhållet. I
det hänseendet instämmer jag med utskottsordföranden, men däremot
kan jag icke gå in på att fullständig utredning i denna del åstad¬
kommits, tv just i detta hänseende är det som utredning brister.
Riksdagen uttalade sig aldrig om sättet hvarpå de tillkomna beskatt-
ningsföremålen skulle deltaga, utan endast att de borde deltaga, och
utskottet har icke velat afhjälpa denna brist, oaktadt förslag i ut¬
skottet därom väckts. Det är denna omständighet, som nödgat mig
att göra dessa försök, som jag nämnde. Då Riksdagen således 1900
icke uttalade sig om sättet, hvarpå ifrågavarande inkomst skulle
deltaga, har heller icke Riksdagen enligt min tanke gått från sin
forna åsikt, då Riksdagen säger, att med en förändring må^anstå,
intill dess utredning kunnat fullständigt ske. Detta i afseende på hvad
utskottets ordförande yttrade härom. Han anförde äfven något, som
egentligen icke hör hit. om det också rör förhållandet mellan skatter
å fastighet och skatt å andra beskattningsföremål. Det lärer nog
icke vara för denna kammares ledamöter okändt, att bevillning jämte
inkomstskatt för jämförelsevis små jordbruk äro ytterst lindriga,
kanske för lindriga, under det den bevillning och inkomstskatt, som
utgår af synnerligt stora fastigheter, lider af alldeles motsatt fel att
vara absolut obilliga. Detta har märkts i denna kammare åtskilliga
gånger, och förslag hafva blifvit väckta att få denna oegentlighet
förändrad, men förändringen har dock hittills icke åstadkommits.
För öfrigt ber jag få nämna, att man behöfver alls icke invänta ny
bevillningsförordning eller ny skatteförordning för att lösa den del
som rör vägskatten; man behöfver blott bestämma andra grunder
än de, som förekomma i 59 §, för att kunna få vägskatten äfven
på inkomst att icke trycka i vidare mån, än att den kan uttagas
af all slags inkomst. Jag vidhåller således mitt afslagsyrkande.
Friherre Beck-Friis, Carl Joachim: Att vägskatten trycker
särdeles ojämnt i olika väghållningsdistrikt är af alla erkändt, och
därför är icke heller underligt, att förslag framkommit att lätta
bördan för dem, som skola bära denna skatt. Då emellertid här
föreslagits, att personer med 1,000 kronors inkomst skola deltaga i
denna beskattning, torde det vara skäl att äfven undersöka, huru
den kommer att verka.
De tvenne första talarne anförde exempel på huru i ett visst
fall en präst skulle få betala särdeles stor skatt. Jag ber da fa
framhålla, att särskildt i de väghållningsdistrikt, där skatten uppgår
till 30 öre per vägfyrk, kommer den att stiga till lika mycket, som
den skattbetalande får utgöra till staten i bevillning. I många
distrikt uppgår den till 40—60 öre per vägfyrk, hvaraf framgår, att
här är fråga om att pålägga dessa hittills skattefria personer.en
skatt, som kanske belöper sig till liera gånger hvad de i bevillning
betala till staten. I Kungl. Maj:ts proposition fanns en utredning
af dessa förhållanden; det högsta, ett undantagsförhållande, var
såsom jag vill minnas en utdebitering af 220 öre per vägfyrk, och
således skulle den person, som drabbades häraf, betala ända till sju
17
N:o 32.
Löiffagen den 8 April, f. m.
gånger bevillningen. För min del anser jag, att detta kan vara
ganska obilligt. Här talas om att tjänstemän egentligen skulle träffas
af denna skatt, men vid industriella verk finnes äfven en mängd
förmän och arbetare, som hafva en inkomst af 1,000 kronor och
däröfver, och alla dessa skulle erlägga vägskatt. Vidare har före¬
slagits, att äfven sjöfart och rederier skulle deltaga i den nya skatten.
Efter hvad jag tror mig veta, har dock denna näring under senare
tid haft ganska svårt att reda sig, och säkerligen torde icke tid¬
punkten vara den lämpligaste att pålägga densamma en ytterligare
börda. Jag ber därför, herr grefve och talman, att få yrka bifall
till den af herr Cederberg afgifna reservationen.
Grefve Hamilton: Såvida vägskatten skall bäras af dem, som
hafva gagn af vägarne samt tillika äga förmåga att bära denna
skatt, förefaller det mig rättvist, att de kategorier, som förut icke
haft att betala vägskatt, böra vara skyldiga att göra det likaväl
som de hittills betalande. Jag förmodar, att t. ex. en präst, en
klockare eller en länsman befar vägarne lika mycket som en liten
kapitalist, bosatt vid något stationssamhälle; och jag förmodar också,
att en disponent vid något bruk med 20 till 30 tusentals kronor i
aflöning har lika stor skatteförmåga som en liten handtverkare.
Det har sagts, att grunden för uttagande af denna skatt icke
är rättvis samt att grunden bör ändras. Men, mina herrar, när man
finner, att de nu omnämnda skattskyldige betala denna skatt allenast
med en femtedel af hvad för jordbruksfastighet skall erläggas, synes
det mig, att den icke bör väga alltför tungt på dem, jämfördt med
hvad den kommer att väga på jordbruksfastigheter.
Jag tackar den förste ärade talaren för den utmärkta utredning,
som han förebragte rörande Tärna församling i Norrland. Han vi¬
sade, att inkomsttagare där komma att få betala en synnerligt dryg
vägskatt; men vi må besinna, mina herrar, att denna skatt är blott
en femtedel af hvad jordbruksfastigheterna skola utgöra, och trycker
den så häråt denne aflönade prästman, huru mycket hårdare skall
den ej trycka en fattig jordbrukare, som vissa nödår icke har något
att betala sin skatt med? Jag ber, herr grefve och talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att beträffande förevarande paragraf yrkats, dels att den¬
samma skulle godkännas i enlighet med utskottets förslag, dels ock,
af herr Cederberg, att kammaren, med afslag å mom. d), måtte god¬
känna paragrafen i öfrigt.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande af
utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Cederberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Första Kammarens Prof. 1905. N:o 32. 2
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
18
Lördagen den 8 April, f. m.
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Den, som godkänner första särskilda utskottets förslag till ändrad
lydelse af 6 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, beslutar kammaren att med afslag å mom. d) god¬
känna paragrafen i öfrigt.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—72;
Nej—41.
59 §.
För denna paragraf hade utskottet föreslagit följande lydelse:
»Vägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande däraf:
a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje ett hundra
kronor af taxeringsvärdet,
b) att dessa skogar, frälseränta samt annan fastighet påföres
en vägfyrk för hvarje två hundra kronor af taxeringsvärdet, samt
c) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje trettio kronor af
den beskattningsbara andelen däraf,
dock med iakttagande att hvad som icke uppgår till hel väg¬
fyrk bortfaller.
Vägfyrktalslängd i enlighet med dessa bestämmelser upprättas
för hvarje kommun af häradsskrifvaren mot ersättning ur vägkassan
med belopp, hvarom särskild! stadgas. Längden skall senast den 1
december af häradsskrifvaren sändas till kommunalnämnden, som
låter i kommunens fyrktalslängd införa vägfyrktalen; hvarefter och
sedan vägfyrktalslängden på enahanda sätt, som i fråga om kom¬
munens fyrktalslängd är föreskrifvet, undergått granskning och juste¬
ring, vägfyrktalslängden ofördröjligen skall af kommunalstämmans
ordförande tillställas vägstyrelsen.»
I afseende å denna paragraf hade herrar Bengtsson i Häradsköp
och Johansson i Aflösa i motionen n:o 191 yrkat den ändring, att
mom. a) och b) skulle erhålla följande lydelse:
»a) att jordbruksfastighet påföres en vägfyrk för hvarje ett¬
hundra kronor af taxeringsvärdet;
Lördagen den 8 April, f. m.
19
N:o 32.
b) att frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för
hvarje tvåhundra kronor af taxeringsvärdet.»
Motionärernas förslag innebar således, att staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar skulle i afseende å vägfyrktalsberäkning
likställas med vanlig jordbruksfastighet.
Vid den nu föredragna paragrafen hade reservation afgifvits af
grefve Hamilton, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
herrar Bengtssons i Häradsköp och Johanssons i Aflösa motion, i
hvad den anginge staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar.
Grefve Hamilton: Enligt utskottets förslag skall vägskatten
utgå med hel afgift för jordbruksfastighet, med half afgift för vissa
andra fastigheter samt med en femtedels afgift för öfriga beskatt-
ningsföremål, likväl med ett undantag, och detta undantag rör
kronan och menigheter tillhörande allmänningsskogar. För dem
skulle vägskatten blifva endast hälften af den för jordbruksfastighet
gällande, oaktadt allmänningsskogar måste anses vara sådan fastighet.
Jag har icke kunnat finna något för kraftigt skäl för utskottets be¬
slut härutinnan och har därför reserverat mig däremot med yrkande,
att dessa kronans och menigheters allmänningsskogar skola likställas
med jordbruksfastigheter. Jag kan icke förstå, hvarför, om å ena
sidan af en väg ligger skog, tillhörande staten, eller allmänningsskog,
och å andra sidan enskild skog, och skogarne äro precis lika, för
den staten tillhöriga samt allmänningsskogen skall betalas half skatt
mot den för enskild persons skog utgående. Ännu bjärtare framträder
missförhållandet, om staten skulle inköpa den enskilda skogen. För
ena delen af sin skog skulle staten erlägga hel vägskatt, men för
den andra blott half. Jag har, såsom sagdt, förgäfves sökt finna
något skäl för detta förhållande; man kan icke tänka sig, att det
är grundadt på historiska skäl, ty de historiska skälen kastades
öfver bord 1891, då den nya väglagen antogs, då säterierna, som
förut voro befriade från vägunderhållet, fingo sina privilegier i detta
afseende slopade. Man kan väl icke heller tänka sig, att statens
skogar skulle mindre slita en landsväg än de enskildes. Jag för¬
modar, att det växer lika mycket skog på båda hållen, de skötas
lika väl och behöfva båda lika väl utfartsvägar. Det finnes ett skäl,
som måhända är mera vägande, nämligen att för statens samt all-
männingsskogarne betalas vägskatten kontant, medan den enskilde
skogsägaren får utgöra den in natura. Det har emellertid fram¬
hållits i utskottet, att detta naturaunderhåll mången gång är vida
svårare att utgöra än den kontanta skatten; och då man tänker på,
att den nämnd, som skall uppskatta naturaunderhållet, består af fyra
personer, af hvilka två äro utsedda af Konungens befallningshafvande,
en af de vägunderhållsskyldige, som betala skatten kontant, och
blott en af de fyra utaf dem, som utgöra naturaunderhåll, samt att
sålunda här stå tre emot en, så må man väl kunna antaga, att
naturaunderhållet icke blir för högt uppskattadt, utan snarare för
lågt. Det har äfven framhållits i utskottet, hurusom en fattig jord¬
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
20
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghällnings-
besvärets ut¬
görande pa
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
brukare i Norrland, som icke medhunnit att fullgöra naturaunder-
hållet, blef bötfälld och fick i fängelse aftråna sina böter.
Jag ber få framdraga ett exempel, huru dessa skatteförhållanden
verka. Jag tager såsom exempel Norrbottens län. Där utgör väg¬
skatten i medeltal 70 öre per vägfyrk eller 11 kronor 50 öre per
bevillningskrona. Inom detta län utgöra statens och allmännings-
skogarne ungefär 1/3 af all jordbruksfastighet; detta betyder, ätten
tredjedel af jordägarne i nämnda län erlägger blott half vägskatt,
hvarigenom vägunderhållets börda kommer att drabba så mycket
svårare den öfriga jordbruksfastigheten. Jag kan icke inse rättvisan
härutinnan. Jag vet väl, att man genast kommer att svara mig:
de extra statsbidragen skola afhjälpa dylika missförhållanden, men,
mina herrar, de extra statsbidragen komma att blifva beroende på
utgången i gemensamma voteringar; ett år kunna de möjligtvis ut¬
falla, ett annat år icke. För öfrigt är det icke meningen, att dessa
norrländska vägdistrikt skola få ett nådebröd genom extra stats¬
bidrag, utan det är deras rättighet begära rättvisa i detta fall, men
rättvisa är väl icke att, därför att staten och icke enskild person
är skogsägare, de vägunderhållningsskyldige skola högre beskattas.
Jag ber att få yrka bifall till min reservation, som är liktydig
med den af herrar Dahn samt Carlheim-Gyllensköld afgifna.
Herr Sj ö dona: Bland de grunder, som skola göra sig gällande vid
ett rätt afvägande af de olika beskattningsföremålens skyldighet att del¬
taga i vägunderhållet, förekommer och bör förekomma den omständig¬
heten, att jordbruksfastighet bör fullgöra sitt vägunderhåll in natura.
Det kan val icke någon bestrida, att icke detta är en förmån. Agaren af
en jordbruksfastighet har egna dragare och eget arbetsfolk, och då säger
det sig själft, att när han kan få använda denna arbetskraft på den
tid, då den icke behöfver tagas i anspråk för jordbruket, är det för
honom en stor fördel att på detta sätt få fullgöra sin skyldighet.
Det har också föranledt, att då redan 1889 års särskilda utskott
införde i lagen, att all jordbruksfastighet, således äfven säterier i
Skåne, skulle deltaga i vägunderhållet såsom jordbruksfastighet, an¬
såg man sig böra i 83 § införa, att sådan fastighet skulle, intill
dess den finge ingå i vägindelningen och således fullgöra vägunder¬
hållet in natura, få sig påförd ett fyrktal af allenast en vägfyrk på
200 kronors taxeringsvärde och således hälften mot jordbruksfastig¬
het, som fullgör sin underhållsskyldighet in natura. I denna 83 §
är det icke föreslaget eller ifrågasatt någon ändring, och skulle man
nu bifalla grefve Hamiltons yrkande, skulle det uppstå den oegent-
ligheten, att dessa fastigheter icke betalade mer än hälften mot all-
männingsskogarna. Jag kan således icke finna annat än att det
bör vara i princip rätt, att de, som icke få fullgöra vägunderhållet
in natura, skola hafva lindrigare beräkningsgrund.
Grefve Hamilton fäste uppmärksamheten på, att enskild skog
kan ligga på den ena sidan om vägen och statens skog på den
andra, och han frågade om det är rimligt, att dessa skogar beskattas
olika. Det kommer sig däraf, att de enskilda skogarna äro fastig¬
21
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
heter, som höra tillsammans med åkrar och jordbruk, och deras
ägare hafva ju dragare och arbetskrafter att fullgöra vägunderhållet
med in natura.
Han fäste också uppmärksamheten på att staten, såsom numera
ofta händer, sedan medel ställts till förfogande för ändamålet, in¬
köper fastigheter för att däraf bilda kronoskogar. Det är gifvet,
att då blifva dessa kronoskogar, men som de ju redan äro indelade
till vägunderhåll, och staten således måste för dessa kronoskogar
fortfarande fullgöra vägunderhållet in natura, åtnjuter således staten
denna förmån, och då kan det ju icke hjälpas. Detta är för öfrigt
sådana små oegentligheter och undantagsförhållanden, som vid en
sådan lag som denna alltid kunna inträffa. Man kan naturligtvis
icke stifta en lag, som tager hänsyn till alla möjliga sådana beräkne-
liga undantagsförhållanden.
Grefve Hamilton förmenade, att jag skulle också nu åberopa
den 60 § i fråga om extra bidrag till vägunderhållet. Ja, den tjänsten
kan jag ju göra honom. Och tydligt är, att genom detta extra an¬
slag, som där omförmäles, kunna uppståndna missförhållanden i af¬
seende på vägunderhållets tyngd afhjälpas. Han sade, att detta
kan blifva beroende af gemensam votering, och att det kan hända,
att man alls icke får något sådant anslag. Jo, mina herrar, den
faran är mycket liten, ty har Riksdagen besluta att i lagen införa,
att det skall finnas ett sådant anslag, som skall ställas till Kungl.
Maj:ts förfogande, kan det möjligtvis blifva fråga om att bestämma
ett större eller mindre belopp, men säkerligen kan det icke falla
Riksdagen in att helt och hållet stryka ett sådant anslag. Jag
yrkar bifall till denna §.
Herr Wester: Jag kan i det hela instämma med hvad grefve
Hamilton nyss yttrade från denna plats, men jag ber att mot den
siste talaren få erinra om något, som icke äger sin tillämplighet
under nuvarande förhållanden.
Det är ju gifvet, att ändrade förhållanden i ett hänseende på¬
kalla förändringar äfven i andra hänseenden, och då den föregående
talaren därför framhöll, att det var en så stor förmån att få ut¬
göra denna skatt in natura, så vill jag säga att det numera icke är
det. Och man får icke anse detta såsom en fördel för jordbruket,
äfven om dessa andra fastigheter få betala hälften mot jordbruks¬
fastighet. Jag anser, att i många fall är det förenadt med de största
olägenheter att utgöra denna skatt in natura. Det inträffar ofta,
att dessa väglagningar skola ske antingen på våren under den brådaste
tiden vid vårsådden eller också på hösten under det skördearbetet
pågår. När man därtill vet, huru svårt det är för jordbrukarna att
fylla behofvet af arbetskrafter, så ligger det i denna vägunderhålls-
skyldighet, som förut var jämförelsevis ganska lätt att fullgöra, nu¬
mera en mycket stor olägenhet; och jag påstår alldeles bestämdt,
gentemot den föregående talaren, att många jordbrukare i vår tid
vida hellre utgöra denna skatt genom penningbidrag än in natura.
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
22
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
Och därför, herr grefve och talman, ber jag att få yrka bifall till
grefve Hamiltons reservation.
Herr Ceder berg: Jag vill icke förneka, att ett bifall till grefve
Hamiltons reservation skulle verka rätt välgörande för hemmans¬
ägare i åtskilliga af Norrlands kommuner, särskildt för de hemmans¬
ägare i de norrländska kommuner, som ha en massa fastigheter
hopade på en hand såsom de stora bolagen. Jag tror dock, att alla
inse — och det har också visat sig vid den utredning som verkställts
genom utskottet — att det är snart sagdt ett lotteri, huruvida den
lindring, som skulle åstadkommas genom ett bifall till det yrkandet,
komme att träffa just där lättnaden i främsta rummet behöfdes, och
det är skälet hvarför jag för min del icke kan vara med om denna
reservation, utan yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr von Stapelmohr: Vid utskiftningen af väghållnings-
besväret vid väglagens tillkomst togs hänsyn icke allenast till skatte-
förmågan, utan äfven till gagnet af vägväsendet. Af denna anled¬
ning fingo allmänningsskogarna, hvilka förut voro fria från väg-
hållningsskyldighet, därför att de icke ingått i mantal, en lägre
skattesats än jordbruksfastighet. Det ansågs nämligen, att för dessa
skogar, å hvilka jordbruk icke drifves, slitningen och gagnet af
vägarna skulle vara mindre än för jordbruksfastighet. I de norra
länen, där statens allmänningsskogar hufvudsakligen finnas, tillgodo-
göres ej heller afkastningen af dem på sådant sätt, att sommar¬
vägarna däraf väsentligen besväras eller blifva utsatta för starkare
påkänning. Virkesutdrifningen sker i allmänhet under vintertid,
hvarefter virket föres efter flottlederna till sågverken vid kusten.
Dessa allmänningsskogar hafva en mycket olika fördelning mellan
skilda väghållningsdistrikt; i en del distrikt ligga mycket stora och
värdefulla allmänningsskogar, i andra mindre. En ändring i beskatt¬
ningen efter grefve Hamiltons förslag skulle medföra, att de först¬
nämnda distrikten skulle få ett betydande tillskott i väghållnings-
afgifter till lindring för andra beskattningsföremål, då däremot i
andra distrikt, som kanske hafva en tyngre väghållningsbörda, för¬
månen af den ifrågasatta ändringen skulle blifva ganska ringa. Fast¬
ställande af enahanda väghållningsskyldighet för allmänningsskogarna
som för jordbruksfastighet medför, att vägskatten för staten kommer
att stiga med ganska betydande belopp. Därom vore dock mindre
att säga, om blott en utjämning af väghållningsbördan mellan de
distrikt, inom hvilka statens allmänningsskogar finnas, därigenom
komme att i någon mån ske, men så blifver icke fallet.
För att komma till någon klarhet om huru den af grefve Hamil-
ton föreslagna beskattningsgrunden för statens allmänningsskogar
skulle verka, har utskottet låtit göra en utredning i detta hänseende.
Jag ber att därur få framdraga några siffror för att visa, huru be¬
skattningen skulle utfalla. Jockmocks sockens väghållningsdistrikt
hade år 1900 ett vägfyrktal af 65,287, däraf 22,500 livilade å all¬
männingsskogar. Genom bifall till grefve Hamiltons förslag skulle
23
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
vägfyrktalet för allmänningsskogarna i distriktet höjas från 22,500
till 90,000, således med mer än distriktets hela förutvarande väg-
fyrktal. Utdebiteringen i distriktet för nämnda år var 61,73 öre
per vägfyrk för jordbruksfastighet och 61 öre för annan vägfyrk.
I Neder Torneå—Karl Gustafs väghållningsdistrikt, som samma
år hade ett vägfyrktal af 24,416, däraf endast 65 för allmännings¬
skogar, skulle höjningen för allmänningsskogarna gå endast till 260,
och dock hade detta distrikt eu utdebitering af 123 öre per väg¬
fyrk för andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet. Af dessa
exempel tyckes mig framgå, att någon rättvis utjämning af väg-
hållningsbesväret icke är att vänta af ökning af bidragsskyldigheten
för statens allmänningsskogar.
Det har emellertid framhållits, att det vore önskligt, att väg-
hållningsbesväret något utjämnades. Jag är af samma mening, men
jag tror, att denna utjämning bäst sker på sådant sätt, att staten
spar sina finansiella krafter för att lämna bidrag till de distrikt,
som äro mest betungade af vägbördan.
Det har sagts, att, om staten skulle åläggas att för allmännings¬
skogarna betala i likhet med jordbruksfastighet, staten ej skulle
tryckas hårdare än jordbruksfastigheten, men jag hemställer, om det
icke är en ganska betydande lättnad för jordbruksfastigheten, som
i allmänhet har dragare och arbetskrafter, att få utgöra vägunder¬
hållet in natura i stället för att erlägga en däremot svarande kost¬
nad i penningar, såsom för allmänningsskogarna skall ske.
Af dessa skäl anhåller jag om bifall till Kungi. Maj:ts proposi¬
tion i förevarande del.
Herr Jonsson: Det kunde vara onödigt att yttra sig i denna
fråga, sedan från båda sidor skälen blifvit framställda, men det är
en synpunkt, som jag anser mig böra framhålla och som jag för
min del anser väga ganska mycket i afseende på hvad kammaren
kan komma att besluta.
Utan tvifvel är det så, att denna vägskatt drabbar i hög grad
ojämnt, och det är ett viktigt moment, att staten genom extra an¬
slag ställt det så, att de tyngst drabbade distrikten kunna få hjälp.
Nu säga grefve Hamilton och den sidans talare, att utom det att
det i och för sig är rättvist, att dessa allmänningsskogar skola deltaga
i vägunderhållet efter en högre beräkningsgrund än den utskottet
föreslagit, bör man antaga en sådan beräkningsgrund äfven därför,,
att det är osäkert, huruvida Riksdagen beviljar medel i form af
extra anslag, hvarigenom en utjämning skulle kunna ske. Det där
låter höra sig, men jag hemställer till den sidans talare, om man
icke måste medgifva att, därest man vill, att staten genom extra
anslag skall kunna mildra tungan för dem, som hårdast drabbas
däraf, man måste vara betänkt på att ställa det så, att staten kan
lämna anslag utan större svårighet, och gifvet är, att om man här
ålägger kronan att direkt deltaga i vägunderhållet med kanske några
hundratusentals kronor, minskas i samma mån möjligheten för staten
att genom extra anslag mildra tungan för väghållningsdistrikten. Och
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
24
Lördagen den 8 April, f. m.
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
jag känner från åtskilliga väghållningsdistrikt, huru vägskatten ut¬
går för närvarande och hvilken betydelse det skulle hafva, om man
höjde grunden för dessa skogars deltagande till densamma, som gäller
för jordbruksfastighet. Förhållandet blefve nämligen det, att af
distrikt, som nu hafva ungefär enahanda vägskatt, skulle det ena
genom denna ändring få sin vägskatt i högst väsentlig grad reducerad
under hvad det andra har, utan att man kunda anföra några bil lig-
hetsskäl för den saken. När man således tager i betraktande, att
möjlighet bör finnas att bereda utjämning, så skulle kammaren, om
den tager grefve Hamiltons reservation, på samma gång i yttersta grad
reducera möjligheten att genom extra anslag i annan form kunna
mildra bördan för de distrikt, där sådant är af behofvet påkalladt,
och detta är för mig ett afgörande skäl att yrka bifall till utskottets
förslag.
Grefve Ha milton: Blott ett par ord.
Den förste talaren, som kom efter mig, framhöll såsom hufvud-
sakligt skäl hvarför allmänningsskogarne blott skulle betala hälften,
att dessa skogar få betala vägskatten kontant. De norrlänningar,
som voro i utskottet, och andra, som jag råkat bär i Riksdagen,
hafva just framhållit, att det var förenadt med stora svårigheter i
Norrland att utgöra detta vägunderhåll in natura, därför att jord¬
bruken i allmänhet äro så små i förhållande till de stora skogarna.
Jag skulle gärna önska, att staten utgjorde sin vägskatt in natura,
men jag vågar icke sätta det i fråga. Jag tror, att om staten skulle
genom entreprenad söka få sina vägar iordningställda, blefve det
dyrare, än om den betalade skatten kontant.
En annan aktad talare har framhållit, att bolagen skulle få
fördel af att allmänningsskogarna betalade hel afgift. Ja, mina herrar,
jag har icke brytt mig om att forska efter om det är bolags- eller
icke bolagsskogar, som få lindring i vägskatt; men medgifven, mina
herrar, att det är hårdt, att i ett distrikt vägskatten skall stiga med
20 å 25 procent af den anledningen, att staten är jordägare. Staten
bör äga lika mycken bärkraft som någon annan fastighetsägare. Jag-
tänker mig en församling — det finnes sådana — där statens och
allmänningsskogarna utgöra hälften af fastigheterna. Där skall en
fattig länsman, en präst eller klockare betala högre vägskatt blott
af det skälet, att staten är jordägare. Det förefaller mig orimligt.
Därför vidhåller jag mitt yrkande.
Herr Sjöerona: Jag skall också be att få yttra »blott några
ord.»
Jag skall då be få erinra kammaren, att i Kungl. Maj:ts pro¬
position till 1889 års Riksdag föreslogs, att allmänningsskogarna skulle
påföras fyrk efter en krona på 200 kronors taxeringsvärde. Med
anledning af de upplysningar, som lämnades af domänstyrelsen till
särskilda utskottet om de stora utgifter, som kronan måste under¬
kasta sig för beredande af flottleder, hvilka ju äro allmännings-
skogarnas egentliga kommunikationsleder, ansåg sig utskottet och
25
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m,
jämväl 1891 års lagutskott böra göra den lindringen, att det ändrades
till en fyrk på 400 kronors taxeringsvärde, hvilket också blef af
Riksdagen antaget, ock det gäller än i den nuvarande lagen. När
nu Kung!. Maj:t föreslagit att fördubbla allmänningsskogarnas del¬
tagande och att man således skall beräkna fyrken efter en krona
på 200 kronors taxeringsvärde, synes detta vara det lägsta man
kan ifrågasätta i detta fall. Det tillkommer dessutom ett särskildt
och ganska tungt vägande skäl för att icke gå längre, det har redan
blifvit berördt af herr von Stapelmohr och herr Cederberg, och det
är, att det skulle verka så ofantligt olika inom olika väghållnings-
distrikt och därigenom otvifvelaktigt väcka missnöje. Herr von
Stapelmohr nämnde flera exempel. Jag skall icke nämna mer än
ett, d. v. s. två distrikt, som ställas mot hvarandra, nämligen Lits
tingslags väghållningsdistrikt och Jockmocks sockens väghållnings-
distrikt. Lits väghållningsdistrikt är det hårdast tyngda af alla
väghållningsdistrikt i riket, kan man säga. Detta väghållningsdistrikt
har 2,371 vägfyrkar å allmänningsskogar och skulle nu enligt Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag få det höjdt till 4,7.43, men enligt
grefve Hamiltons förslag till 9,486. Detta distrikt skulle således icke
vinna mer än något öfver 7,000 fyrkar, men Jockmocks sockens väg¬
hållningsdistrikt, som nu har 22,500 vägfyrkar å allmänningsskogar,
skulle enligt grefve Hamiltons förslag få det höj dt till 90,000 fyrkar,
således få ett tillskott af nära 70,000 nya vägfyrkar. Jag skulle
kunna anföra många sådana exempel. Det är alldeles gifvet, att en
sådan ojämnhet skall väcka ganska stort missnöje.
Jag yrkar därför fortfarande bifall till utskottets förslag.
Herr Wester: Det fälldes nyss från norrlandsbänken ett ytt¬
rande, som jag icke kan låta stå obemött i kammarens protokoll.
Den ärade representanten sade nämligen, att på samma gång kam¬
maren ändrade detta förhållande i afseende å beskattning åt skog,
skulle den i viss mån afsåga sig rätt till det extra bidrag, som kunde
lämnas till de mest betungade kommunerna. Detta kan jag ingalunda
finna, ty det gäller två skilda saker. Staten bör i förevarande hän¬
seende taxeras för sin skog likaväl som andra, och skogen är för
öfrigt ett skatteobjekt så produktivt, att den väl tål vid en så
jämförelsevis ringa beskattning, och detta har icke ringaste samband
med de extra anslag, som kunna beviljas till de mest betungade
kommunerna.
Det yttrades af en föregående talare, att lagen verkar olika i
olika väghållningsdistrikt. Detta är mycket sant, men hvad har
det egentligen att göra med denna fråga? Möjligt är, att ett väg¬
hållningsdistrikt tynges mer än ett annat, men det kan ju icke
hjälpas. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende å föreliggande paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock, af
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
la.ndet.
(Forts.)
N:o 32. 26
<Lördagen den 8 April, f. m.
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
grefve Hamilton, att paragrafen måtte godkännas med den ändring,
som angifvits i den af honom vid denna paragraf afgifna reservation.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande
af utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner första särskilda utskottets förslag till ändrad
lydelse af 59 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet, röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes paragrafen med den af grefve Hamilton
föreslagna ändring.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—58;
Nej—59.
64 §.
Denna paragraf lydde enligt utskottets förslag sålunda:
»Förena sig väghållare om upplåtande på entreprenad för gemen¬
sam räkning af underhållet utaf dem tilldelade, i ett sammanhang
utlagda väglotter om tillsammans minst en kilometers längd, må
därom med entreprenör uppgjordt kontrakt, gällande för minst fem,
högst tio år och försedt med antaglig borgen för fullgörande af
entreprenörens förbindelser, till Konungens befallningshafvandes pröf-
- ning anmälas. Finner Konungens befallningshafvande kontraktet
kunna, med afseende å entreprenörens personlighet och den aflämnade
borgensförbindelsens beskaffenhet, godkännas, meddele Konungens
befallningshafvande fastställelse å kontraktet, och vare sedan den
träffade föreningen gällande för den öfverenskomna tiden, dock i intet
fall längre än till dess ny vägdelning träder i tillämpning, samt
entreprenören med hänsyn till fullgörandet af det vägunderhåll,
entreprenaden afser, att anse såsom väghållare.
Kontrakt, som här afses, skall upprättas i tre exemplar, af
hvilka ett jämte borgensförbindelsen förvaras hos Konungens befall¬
ningshafvande, som låter vederbörande länsman däraf undfå del, samt
de båda öfriga tillställas kontrahenterna.
27
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
Underlåter entreprenör att sina skyldigheter behörigen fullgöra,
eller förekomma sådana omständigheter, att entreprenaden icke vidare
kan honom anförtros, äge Konungens befallningshafvande på anmälan
honom från entreprenaden skilja; och skola i ty fall, eller i händelse
entreprenören under entreprenadtiden aflider, hans löftesmän träda
i hans ställe.
H vad sålunda är stadgadt gälle i tillämpliga delar, där väg-
kassan åliggande underhåll af väg eller vägsträcka varder af väg-
styrelsen på entreprenad upplåtet.»
Vid nu föredragna paragraf hade reservationer afgifvits
af herr Cederberg, som yttrat:
»I den till Riksdagen aflåtna propositionen har Kungl. Maj:t
beträffande vägars underhållande genom entreprenad tillmötesgått
de af 1900 års Riksdag uttryckta önskningar. — Inom utskottet är
påvisadt, huruledes man skulle kunna vidare utveckla denna anord¬
ning bland annat genom att få vägstyrelsens entreprenörer godkända
såsom väghållare. Intill dess de olika grupperna tillerkänts rätt att
för ett fullgodt och billigt vägunderhåll besluta om infordrande samt
antagande eller förkastande af entreprenadanbud gällande ända till
distriktets hela vägunderhåll, synes ock den år 1900 anvisade anord¬
ningen vara att föredraga framför utskottets förslag i 64 §, å hvilket
jag yrkat afslag.»;
af herr von Stapelmohr;
af herrar K. Karlsson och Joll. Ström, som ansett, att utskottet
bort, i anledning af herr Ericssons i Ofvanmyra ofvan omförmälda
motion, tillstyrka införande i väglagen af bestämmelser i syfte att
för väghållningsdistrikt möjliggöra användande af entreprenadsystemet
för vägunderhållet i öfverensstämmelse med vissa på grundvalen af
det i utskottets betänkande angifna »alternativ II» utarbetade utkast
till ändringar i väglagen i syfte, att det indelade vägunderhållet
inom ett distrikt må kunna, där vederbörande väghållare sådant
önska, upplåtas på entreprenad.
Herr Cederberg: Beklagligt nog är jag reservant äfven i denna
punkt. Det gäller nämligen frågan, huruvida vägunderhåll in natura
skall till större eller mindre del upplåtas på entreprenad samt för
hvilka det skall upplåtas på entreprenad. I 1900 års. riksdags-
skrifvelse, som ligger till grund för Kungl. Maj:ts proposition, hade
Riksdagen uttryckt den mening, att entreprenad i den omfattning,
som skulle kunna kallas generalentreprenad, icke borde komma i
fråga. Däremot ansåg Riksdagen då, att entreprenad i en viss
inskränktare mening skulle få användas. Kungl. Maj:t har i sin
proposition fullständigt tillmötesgått hvad Riksdagen 1900. begärt
genom det sätt, hvarpå 12 § i Kungl. Maj:ts lagförslag redigerats.
64 §, som inom utskottet tillkommit på grund af enskildes motioner,
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(F orts.)
N:o 32.
28
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
går däremot något längre. Enligt denna paragraf skulle först och
främst på väghållarne själfva, på dem, som fått sig väglotter till¬
delade, på deras fria samtycke bero, huruvida de ville förena sig
om att under vissa förhållanden upplåta sina vägstycken på entre¬
prenad. Naturligtvis möter icke sådant hinder för hvilka väghållare
som helst att förena sig om ett sådant tillvägagående, äfven om det
icke står något sådant i väglagen. Från den synpunkten är således
den af utskottet tillstyrkta nya 64 § komplett obehöflig. Men skälet,
hvarför den tillkommit, är det, att väghållare, som sålunda öfverens-
kommit om att upplåta vägunderhållet på entreprenad, kunna vilja
på samma gång blifva alldeles komplett fria från ansvar för väg¬
underhållet, och för sådant ändamål skulle de få sina entreprenörer
af Konungens befallningshafvande godkända såsom väghållare. Af
dessa entreprenörer skulle sedan plikterna utgå för hvad som möj¬
ligen bruste o. s. v. och länsmannen hade att vid vägsynen hålla sig
till dem, och de, på hvilka väghållet vore indeladt, skulle vara all¬
deles fria. Det är det nya i 64 §, och det skulle således vara an¬
ledningen, hvarför den tillkommit. Men jag fruktar, att därunder
döljer sig också en annan mening, och den får man reda på, om
man tänker på hvad som förekommer i 46 §, sådan den af Kung!
Maj:t är föreslagen. Denna handlar om att en särskild nämnd skall
uppskatta det arbete, som vägunderhållet in natura anses orsaka
hvarje särskild väghållare. I den delen är den af Kung!. Maj:t
föreslagna 46 § lika med den nu gällande väglagen. Men därtill har
Kungl. Maj:t i sitt förslag begärt, att det skulle jämväl bestämmas
en särskild ersättning för de väghållare, som hade mycket långt från
gårdarne till sina vägstycken, så att äfven detta särskilda besvär
för väghållarne att infinna sig vid sina vägstycken skulle ersättas
enligt Kung!. Maj:ts förslag och efter af särskild nämnd gjord upp¬
skattning. Det är alldeles gifvet, att när en väghållare befrias ifrån
detta särskilda besvär genom att upplåta sitt vägstycke på entre¬
prenad, är han också befriad från den kostnad, som motsvarar detta
särskilda besvär och bör följaktligen ej vara berättigad till ersätt¬
ning. Däraf följer vidare, att den mot besvärets upphörande svarande
lindringen bör under sådana förhållanden på så sätt tillgodokomma äfven
andra uti väghållet deltagande, att deras bördor lindras med hvars
och ens andel i betalningen för detta särskilda besvär. Ersättningen
för just denna särskilda kostnad, därifrån väghållare befrias genom
en entreprenad, anordnad på sätt utskottet föreslagit, stoppar emeller¬
tid väghållaren i sin ficka utan att därtill äga någon som helst sak¬
rätt. Detta är en anledning, hvarför jag för min del icke kunnat
vara med om 64 §. Men andra anledningar finnas.
Inom riket är väghållarnes antal omkring 250,000. Af dessa
hafva i rundt tal omkring 50,000, således hvar femte väghållare
ungefär, ej större underhåll enligt den uppskattning, som fanns år
1900, än att det uppgår till högst 2 kronor 50 öre. Om nu dessa
små väghållare, såsom i allmänhet är fallet, ligga långt ifrån vägarna
och följaktligen enligt den nya alfattningen af § 46 skulle få till¬
godoräkna sig särskild ersättning för att komma till sina vägstycken,
29
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
är det tydligt och klart, att de till vägunderhållet medelst penningar
bidragande få sig ° påförda en betydlig tunga, för hvilken de vore
fria, om vägunderhållet i dess helhet kunde få upplåtas på entreprenad.
Vägunderhållet blir på detta sätt så oerhördt fördyradt, att det bolde
hafva tagits i öfvervägande, huruvida icke alla dessa små väglotts-
ägare kunde tvingas att afstå sin rätt till naturaunderhåll mot det
att de finge bidrag med penningar äfven de och mot det att väg-
kassan följaktligen öfvertog deras väglotter till underhåll medelst
entreprenad. Ett sådant yrkande var också inom utskottet fram-
ställdt, men det vann icke något understöd. Naturligtvis blefve väg¬
underhållet därigenom på många håll väsentligt billigare. Därtill
kommer, att det påtagligen äfven blefve vida bättre just därigenom
att dessa små väghållare, som nu hafva ett par tre meter af en väg
att underhålla, icke kunna på något sätt, det visar erfarenheten,
underhålla sina vägstycken uti ett tillfredsställande skick. Deras
vägstycken äro alldeles för små, de äro beroende af närliggande väg¬
stycken och sättet för deras underhåll, så att det är absolut omöj¬
ligt att ordna ett godt vägunderhåll, där väglotterna äro så små,
som förhållandet är för dessa 50,000 väghållare.
Hvad som bör göras i afseende å entreprenad bör därför enligt
min mening göras på ett helt annat sätt än det utskottet härföre¬
slagit, som blott leder till orättvisor, orättvisor synnerligast emot
dem, som bidraga endast med penningar. Det är därför som jag
har yrkat afslag å paragrafen, hvarpå jag nu vågar anhålla om
proposition.
Herr Sjöcrona: Den siste talaren har yrkat afslag å paragrafen,
och så vidt jag förstod . honom rätt, skulle väl hufvudskälet härför
vara det, att utskottet icke föreslagit entreprenadsystems införande
för ett helt väghållningsdistrikt eller åtminstone för de naturaväg-
hållningsskyldige inom ett helt distrikt.
Jag vill häremot erinra, att Riksdagen i sin skrifvelse 1900
uttryckligen förklarade, att Riksdagen ansåg, att en minoritet af väg¬
hållare icke borde genom ett majoritetsbeslut tvingas att afstå från
rättigheten att fullgöra sitt vägunderhåll in natura, men att Riks¬
dagen däremot ansåg, att man kunde åstadkomma ett entreprenad¬
system i så måtto, att sådana vägar, som vore obekvämt belägna
och i följd däraf vållande till att en vägdelning icke kunde upp¬
rättas på ett ändamålsenligt sätt, skulle få undantagas vid vägdel-
ningen, och i sådant afseende har Kungl. Maj:t infört bestämmelser
uti 12 § 1 mom. Med anledning af inom Riksdagen väckta motioner
har utskottet emellertid tagit i öfvervägande frågan om entreprenad¬
väsendets införande i mycket vidsträcktare mån, och det har, såsom
framgår af betänkandet, af särskilda delegerade uppgjorts alternativa
förslag såväl för helt väghållningsdistrikt, där alla väghållnings-
skyldiga kunna besluta om entreprenad med kvalificerad majoritet,
som för naturaväghållare. Men vid granskningen af dessa förslag
ansåg. utskottet sig böra vika för samma skäl, som Riksdagen anfört,
att minoriteten icke skall kunna tvingas att afstå från sin rättighet
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
30
Lördagen den 8 April, f. m
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
att underhålla väg in natura. Då beslöt utskottet sig för att föreslå
det, som nu framkommit i 64 §, att man åtminstone skulle under¬
lätta entreprenad på frivillighetens väg, och i afseende därå har nu
den siste talaren yttrat, att detta kan gå för sig, äfven om det icke
står i lagen. Ja," det är ju alldeles riktigt, men på det sätt, som
bestämmelsen nu införts i lagen, vinnas liera fördelar, ej blott den,
att entreprenören betraktas såsom väghållare och är ansvarig för
fullgörandet af dessas skyldigheter, utan också att ett sådant kon¬
trakt, som i lagen omförmäles, upprättadt på viss tid, gäller äfven
om fastigheten under tiden byter om ägare, hvilket naturligtvis i
detta afseende är af ofantligt stor vikt.
Nu hade den siste talaren en annan anmärkning och den sluter
sig till hvad som förekommer i 12 g, där det säges: »År jordbruks¬
fastighet afsides eller obekvämt belägen i förhållande till densamma
tilldeladt vägstycke eller yppar sig, till följd af vägs beskaffenhet,
märklig svårighet för behörigt fullgörande af jordbruksfastighet åliggande
vägunderhåll in natura, må fastigheten, där de väghallningsskyldige,
efter framställning af innehafvaren, därtill samtyckt eller, om samtycke
vägrats, Konungens befallningshafvande på fastighetsinnehafvarens
besvär pröfvat skäligt bifall därtill lämna, därefter i stället bidraga
med penningar efter det belopp, hvartill underhållskostnaden be¬
stämmes af den i IV kap. omförmälda nämnd»; och vidare är där
tillagdt: »skolande härvid icke tagas i beräkning den af nämnden
angifna särskilda kostnad för ökadt besvär i följd af större afstånd
från fastigheten till dess vägstycke».
Om jag fattat den siste talaren rätt, gick hans anmärkning ut
på, att om ett sådant fall inträffade, skulle entreprenören eller väg¬
hållare, som öfverlämnat sitt vägstycke till denne,. få behålla denna
särskilda ersättning, och det skulle vara en orättvisa mot^ de andra
beskattningsföremålen. Jag kan verkligen icke finna, att sa är fallet.
Sedan det är bestämdt, hvartill vägunderhållskostnaden uppgår, fa
ju de väghållare, som hafva dessa vägstycken, bedöma, om det är
fördelaktigt för dem att öfverlåta desamma åt entreprenör, och det
har ju ej andra beskattningsföremål med att göra, det hvarken okär
eller minskar deras bidragsskyldighet, så att den orättvisan kan jag
icke förstå.
Då detta är ett lämpligt sätt och närmar sig. till hvad många
önska, nämligen att få ett entreprenadsystem, och jag icke kan finna
annat, än att detta är klokt och välbetänkt, tillåter jag mig yrka
bifall till den föredragna paragrafen.
Herr Ros: Fruktan för majoritetstvång har ju förmått utskottets
majoritet att motsätta sig lagfästande af entreprenadsystemet, särskildt
på det sätt, som ett par reservanter, herrar Ström och Karlsson, före¬
slagit. Mig synes emellertid faran för majoritetstvång i händelse af 64
§:s godkännande vara större än faran för minoritetstvång.sådan lagen
nu är. I den förevarande 64 § stadgas, att väghållningsskyldige
äga att förena sig om upplåtande på entreprenad. De kunna så¬
Lördagen den 8 April, f. m.
31
N:o 32.
ledes icke besluta med majoritetstvång, låt vara med kvalificerad
majoritet, att inom distriktet entreprenadsystemet skall tillämpas.
De förhållanden, naturligtvis alldeles säregna, som råda i vårt
län, äro sådana, att vi helt enkelt icke kunna reda oss utan entre¬
prenadsystemet. Det är redan tillämpadt, om jag så får säga, på
sidan om lagen, och det har gått bra och går bra. Men man kan
ju. tänka sig, att en minoritet, en eller annan liten jordägare, kan
tvinga den stora majoriteten att frångå detta system.
Det är på grund däraf, herr grefve och talman, som jag yrkar
afslag å 64 § och bifall till herr Ströms m. fl. reservation.
Herr von Stapelmohr: Med afseende å 64 § har äfven jag
reserverat mig. Jag har därmed icke afsett att motsätta mig in¬
förandet i lagen af bestämmelser, som främja vägunderhållets ut¬
lämnande på entreprenad. Jag är tvärtom af den fulla öfvertygelsen,
att väl afpassade sådana bestämmelser skola bilda ett steg på den
rätta vägen till ett bättre och måhända också billigare vägunderhåll,
än som skall följa af Kung! Maj:ts förslag. Jag har endast velat
antyda, att paragrafen icke synes mig hafva den tydlighet, full¬
ständighet och omfattning, som är önsklig och äfven sakens vikt
krafvel-. Så har i paragrafen icke blifvit införd någon uttrycklig
bestämmelse om en af de viktigaste rättsverkningarna eller den, att
en på frivillig sammanslutning af väghållare grundad entreprenad
skall gälla äfven mot ny ägare af en fastighet, hvars vägunderhåll
i entreprenaden ingår.
Paragrafen gifver nog anledning till åtskilliga andra anmärk¬
ningar, men jag skall icke upptaga tiden därmed, och icke heller
skall jag framställa något yrkande.
Herr Cederberg: Med anledning af hvad utskottets ärade
ordförande yttrat ber jag att få erinra, att 12 §, som han åberopade
mot mig, och särskildt bestämmelsen: »skolande härvid icke tagas
i beräkning den af nämnden angifna särskilda kostnad för ökadt
besvär i följd af större afstånd från fastigheten till dess vägstycke»
uteslutande angår det fall, då det är vägkassan, som öfvertagit
underhållet från den enskilde väglottsägaren och vägkassan anlitar
entreprenadsystemet. Det har däremot alldeles icke något samman¬
hang med hvad som står i 64 §. Det är möjligt, att så har varit
menad!, men såsom den siste ärade talaren anförde, är det då skrifvet
pa något egendomligt sätt, och sådan den af mig citerade bestäm¬
melsen i 12 § är skrifven, kan den icke tillämpas på det förhållande,
som omförmäles i 64 §. Det skälet förfaller således helt och hållet,
och jag yrkar fortfarande afslag på 64 §.
Herr Ros: Då det yrkande jag nyss gjorde, om det skulle bli
kammarens beslut, skulle föranleda ändring af en hel del paragrafer,
skall jag be att få ändra mitt yrkande till yrkande på återremiss.
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på¬
landet.
(Forts.)
N:o 32.
32
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande paragraf vore framställda följande
yrkanden: l:o) att paragrafen skulle godkännas med den lydelse,
utskottet föreslagit; 2:o) att utskottets förslag skulle afslås; och
3:o) att paragrafen skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af utskottets förslag vara
med öfvervägande ja besvarad.
* §■
Godkändes.
5 §.
Enligt förslaget lydde denna paragraf sålunda:
»I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och
färja, utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.
Är vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två
eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två eller flera härad eller
delar däraf då förenade till ett distrikt, må därvid förblifva.
Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening
af härad eller delar däraf till ett sådant distrikt må därefter, såvidt
icke därom förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i
sammanhang med vägdelning på sätt nedan sägs.
Hvad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda
distrikt är stadgadt må ej innefatta hinder för kommuner eller lands¬
ting att lämna bidrag till byggande af allmän väg, bro eller färja.»
Vid förevarande paragraf hade reservation afgifvits af herrar
von Stapelmohr och Cederborg, som hemställt, att sista stycket i 5 §
måtte gifvas följande lydelse:
»Hvad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda
distrikt är stadgadt må ej innefatta hinder för kommuner eller lands¬
ting att lämna bidrag till byggande af allmän väg, bro eller färja.
Sådant bidrag må utgå endast från de beskattningsföremål å landet
och efter de beskattningsgrunder, hvarom i 6 och 59 §§ stadgas.»
Herr von Stapelmohr: I gällande lag angående väghållnings¬
besvärets utgörande å landet är fastslaget, efter Indika grunder
vägunderhållet skall utgöras och hvilka som skola in natura eller
med penningar därtill bidraga. Frågan härom är således undandragen
den kommunala själfstyrelsen, sådan den framträder på kommunal¬
stämma och landsting. Nu har emellertid Kungl. Maj:t föreslagit,
att det skulle läggas inom landstingens och kommunernas befogenhet
att lämna bidrag till byggande af nya vägar. Dessa bidrag kunna
dock icke betraktas som vägskatt, utan som kommunalutskylder
eller landstingsutskylder i egentlig mening. De skola därför utgå
på sätt om nämnda utskylder är stadgadt. De komma att utgå
efter bevillningen eller efter särskilda grunder, som landstinget i
33
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
'hvarje särskildt fall kan bestämma. Härigenom öppnas möjlighet
för landsting och kommuner att utöfva sin beskattningsrätt på sådant
sätt, att kostnaderna för byggande af nya vägar komma att läggas
på andra skuldror, än som skola bära dem enligt väglagen, och
utgå efter andra grunder, än väglagen bestämmer. På detta sätt
kan ske en högst betänklig förskjutning af vägbördan, så att den
äfven kommer på andra samfälligheter, än som åsyftas i väglagen.
De städer, som deltaga i landsting, kunna komma att drabbas af
utgifter för landsbygdens vägväsen, oaktadt städerna äro från sådant
onus befriade. De lyckligare lottade städerna, som ej deltaga i
landsting, blifva dock skyddade från alla påkänningar af ifråga¬
varande slag. Att nu å ena sidan söka med lagbestämmelser skydda
vissa personer, särskildt de ekonomiskt svagare, de som hafva in¬
komst under 1,000 kronor, eller äga »annan» fastighet med taxerings¬
värde under 800 kronor men å andra sidan öppna en bakport för
att indraga under skattskyldigheten sådana personer kan jag icke
finna vara riktigt eller ens lämpligt.
När Kungl. Maj:ts förslag var föremål för granskning hos
högsta domstolen, uttalade sig också tvenne af justitieråden bestämdt
mot den ifrågasatta anordningen, och ett af dem yrkade, att till¬
lägget skulle utgå. Jag skall be att få uppläsa en del af hvad som
anfördes. Ett justitieråd yttrade:
»Då i förslaget någon gräns ej satts för bidragets belopp, kan
■detta således frampressas till att motsvara största delen af eller
möjligen hela anläggningskostnaden. Kommunen skulle då, i fråga
om anläggning af en viss allmän väg, bro eller färja, faktiskt blifva
ett särskildt väghållningsdistrikt, inom hvilket anläggningskostnaden
debiterades och utginge efter helt andra grunder än dem, som följdes
vid utdebitering inom häradets väghållningsdistrikt.
Efter min uppfattning innebär detta en väsentlig rubbning af
väglagens hufvudgrunder, hvilka enligt både Riksdagens och för¬
slagets mening borde vid den begärda revisionen i allt väsentligt
orubbade bibehållas.
De skäl jag här ofvan angifvit för min åsikt om obehöfligheten
och olämpligheten att tilldela kommun befogenhet att debitera och
uttaga bidrag till anläggning af allmän väg, synas mig i hufvudsak
gälla äfven beträffande landsting; och anser jag mig därför böra
för min del tillstyrka uteslutande af 4:de stycket i 5 §.»
Till förebyggande af sådana rubbningar eller förryckningar af
de principer, hvarpå väglagen hvilar, är det, enligt min mening,
nödigt, att förslaget modifieras åtminstone så till vida, att af kom¬
mun eller landsting beslutadt bidrag må uttaxeras endast på de
väghållningsskyldigheten å landet eljest underkastade beskattnings-
föremål och blott med tillämpning af de i väglagen bestämda skatte-
grunder. Det är af dessa skäl, som jag inom utskottet hemställt,
att sista stycket i paragrafen må få följande tillägg: »Sådant bidrag
må utgå endast från de beskattningsföremål å landet och efter de
beskattningsgrunder, hvarom i 6 och 59 §§ stadgas»; och jag till¬
låter mig nu, herr talman, att anhålla om bifall till min reservation.
Första Kammarens Prof. 1905. N:o 32. 3
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
34
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
Herr Sjöcrona: Det af Eungl. Maj:t föreslagna tillägget till
5 §, hvilket utskottet tillstyrkt, afser i hufvudsak ingenting annat
än att häfda den kommunala själfstyrelsens princip. Hvad lands¬
ting angår står det ju i landstingsförordningen, att landstinget skall
hafva till sin omsorg att vårda länets anstalter för kommunikations¬
väsendet, och det lär väl icke kunna bestridas, att dit hör åstad¬
kommande af allmänna vägar. Man åsyftar icke, att landstinget
skulle på något sätt åtaga sig underhåll af någon väg utan endast
att landstinget skulle kunna bevilja bidrag för att åstadkomma
vägar, som landstinget anser vara nödiga och nyttiga för länets
utveckling och förkofran. Inom det mig anförtrodda län har detta
under mera än 20 år ofta tillämpats så, att länets landsting har
beviljat en sjättedel af de beräknade kostnaderna till alla ifråga-
komna vägar. Och jag vågar påstå, att kanske ingenting som
blifvit gjordt under den långa tid, jag varit styresman i Skaraborgs
län, har i så hög grad som just detta främjat länets utveckling och
förkofran samt höjt fastighetsvärdena. Och då. landstinget får
besluta om att lämna bidrag till järnvägsanläggningar till mycket
betydliga belopp, är det väl svårt att inse, hvarför icke landstinget
skulle kunna få lämna bidrag till anläggning af vanliga vägar.
Att det finnes en särskild lag, som säger huru det skall gå, äfven
om icke några bidrag beviljas, det är en sak för sig, men om
landstinget finner, att en väg icke kan komma till stånd med mindre
landstinget beviljar bidrag, må det väl, som sagd!, vara landstingets
rättighet att därom fatta beslut. I afseende å kostnadsfördelningen
för det bidrag, som landstinget beslutat bevilja, ankommer det på
landstinget att själf besluta huru denna fördelning skall ske, därest
uttaxering ifrågakommer. Landstingen ha ju, som vi veta, högst
betydliga bidrag af brännvinsmedlen, och dessa bör väl landstinget
få använda som det vill, och använder landstinget dessa medel till
väganslag, så kommer ej uttaxering för detta ändamål i fråga.
Hvad åter kommunerna beträffar, medgifver jag, att kommunal¬
lagarna icke innehålla något i afseende a kommunikationsväsendet,
men kommunerna skola dock vårda och ordna sina egna hushålls-
angelägenheter. Om en kommun nu finner att det är ett fullkom¬
ligt lifsvillkor för kommunen att få till stånd en ny väg, vore val
egendomligt om kommunen skulle kunna hindras att främja en sådan
väganläggning. Jag har ifråga härom eu ganska rik erfarenhet.
Det finnes icke mindre än IS väghållningsdistrikt inom mitt län,
och i dem alla har Konungens befallningshafvande fått behandla
frågor om livilka vägar som skolat anläggas och intagas i vägdel-
ning, och det är nästan exempellöst att icke. då .fråga, förekommit
vid häradsrätten härom, ombuden sagt sig vilja gå in på den ifråga¬
satta vägens fördelning till allmänt underhåll, under villkor dock att
vägen först aflämnades fullt färdig till vägunderhållningsdistriktet.
Det vill säga, att de, som äro intresserade af att få vägen till
stånd, få med bidrag af statsmedel samt med bidrag af landstinget,
om sådant kan erhållas, hvilket senare bidrag inom mitt län utgjort
en sjättedel, tillskjuta återstoden af kostnaden. Så inträffar, att en
35
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
kommun, som ligger i ena hörnet af ett väghållningsdistrikt och är
i stort behof af en väg, ej kan förmå de ombud, som komma till¬
städes, att tillstyrka denna väg, och det blir svårt för Konungens
befallningshafvande att mot ombudens energiska motstånd eller af¬
styrkande döma in en sådan väg. Jag skall be att få nämna ett
ganska belysande exempel på den saken. I Skaraborgs län finnes
en socken, som ligger i sydvästliga hörnet af ett väghållningsdistrikt.
Denna socken behöfde en väg, som skulle gå från landsvägen i
söder samt väster om Nossan till Nossebro järnvägsstation, som är
en högst betydande station på Västergötlands—Göteborgs järnväg.
Ansökan kom in att få den dömd som allmän väg och intagen i
det allmänna vägunderhållet. Nästan alla ombuden satte sig där¬
emot. Konungens befallningshafvande ansåg sig ej böra gent emot
ett sådant motstånd tvinga fram vägen utan afslog ansökningen.
Inom ett år därefter kommo deputerade från kommunen till mig
och beklagade sig bittert öfver att de ej fått vägen och framhöllo,
huru ytterst angeläget det varit för dem att få denna väg. Vägen
skulle gå tvärs igenom socknen förbi ett skolhus och skulle ju gå
fram till en betydande järnvägsstation, ett bland de villkor lagen
uppställer för att en väg skall få anses allmän. Jag sade, att jag
trodde, att de möjligen kunde få ett gynnsammare utlåtande från
ombuden i socknarna, om de blott kunde åstadkomma, att vägen
byggdes utan kostnader för distriktet, men kommunen finge på grund
af resolution, meddelad af Kungl. Maj:t, ej fatta ett sådant beslut,
utan skulle det kunna gå, sade jag, får man försöka att på enskild
väg anskaffa de medel, som ej erhölles genom statsbidrag. Man
ansträngde sig då och åstadkom ett papper, där trettio å fyrtio
medlemmar af kommunen förbundo sig att bekosta en tredjedel
af de beräknade utgifterna. Och när kommunen på ett så fram¬
trädande sätt visat både sin offervillighet och det stora behofvet
af denna väg, beslöt Konungens befallningshafvande mot afstyrkande
af flera bland ombuden, att vägen finge indelas till allmän väg.
Däröfver fördes icke heller någon klagan, naturligtvis därför att
vägdistriktet slapp ifrån kostnader för vägen, och då hade väghåll-
ningsdistriktet icke heller något emot att den blef till allmän väg
indelad.
På grund af hvad jag tillåtit mig nu anföra, yrkar jag bifall
till den föredragna paragrafen.
Herr von Stapelmohr: Utskottets ärade ordförande anmärkte,
att det af Kungl. Maj:t föreslagna tillägget till 5 § i gällande väg¬
lag skulle innebära ett häfdande af den kommunala själfstyrelsen.
Jag vill erinra, att det icke är fråga om någon rubbning af den
kommunala själfstyrelsen, men att Kungl. Maj:ts förslag innebär
ett vidgande af omfånget för densamma, så att det skulle blifva
möjligt för landstingen och kommunerna att lägga bördor för väg¬
underhållet på sådana beskattningsföremål, som enligt väglagen äro
därifrån befriade.
Det framhölls som ett synnerligen godt skäl för bifall till för¬
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
36
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
slaget, att den ärade talaren hade den erfarenheten från eget län,
att de beslut, som landstinget där fattat om anslag till vägbyggnader,
väsentligt bidragit till vägväsendets förbättrande i länet. Ja, lands¬
tingets beslut där kunna vara att gifva akt på, men icke att följa,
ty Kung!. Maj:t har ju genom utslag förklarat, att landstinget vant
till ett sådant besluts fattande oberättigadt, och besluten hafva så¬
ledes varit olagliga.
Den ärade talaren sade, att det vore svårt att inse, hvarför
landsting ej skulle få lämna bidrag. Jag har icke ifrågasatt, att
landsting skulle förhindras att lämna bidrag. Jag vill endast hafva
tillägget modifieradt så, att landsting ej skall för vägbyggnader få
lägga bördor på andra beskattningsföremål eller uttaga skatter efter
andra beskattningsgrunder än i väglagen finnes bestämdt; och blir
förbehåll därom intaget i väglagen, behöfves ej, att landstingen be¬
stämma andra grunder för uttagande af beslutade bidrag än efter
bevillning.
Det sades vidare, att det kunde vara af största vikt för en
kommun att få en väg, och att det vore häråt, om ej kommunen
skulle få möjliggöra dess anläggning genom att därtill lämna bi¬
drag. Ja, är det fråga om en väg, som är behöflig för kommunen
uteslutande, finnes ej i kommunalförordningen något hinder för kom¬
munen att bygga hela vägen. Men då får också underhållet i dess
helhet falla på kommunen.
Det framhölls äfven, att, om en kommun, som ligger i en ut¬
kant af ett väghållningsdistrikt, behöfver en ny väg, men ej kan
drifva fram vägstämmas uttalande om väganläggningen, kommunen
kanske skulle kunna blifva utan den välbehöfliga vägen, därest icke
kommunen eller landstinget finge lämna bidrag. Jag kan icke för¬
stå detta, ty är vägen nödig eller nyttig, skall Konungens befall¬
ningshafvande utan andra hänsyn besluta om vägens anläggning,
och Konungens befallningshafvande borde icke i sina beslut låta sig
påverkas af sådana sidoinflytelser, som att en kommun för att få
fram en väg besluter att därtill lämna bidrag. Den kan sedan visa
sig icke blott obehöflig utan äfven mycket betungande för väghåll-
ningsdistriktet.
Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.
Herr Sjöcrona: Jag skall endast be att få göra ett litet till-
lägg. Det är visserligen sant, att väglagen undantager vissa beskatt¬
ningsföremål från deltagandet i vägunderhåll i så måtto, att den
inkomst, som icke uppgår till minst 1,000 kronor, är befriad från
deltagande. Men häraf följer väl icke att ej inom en eller annan
kommun kan finnas ett sådant intresse att få till stånd en väg,
eller att icke äfven de, som ej äro skyldiga att deltaga i väg-
anläggning, kunna hafva intresse att få en sådan väg till stånd,
och jag behöfver endast erinra om det exempel, jag nyss anförde i
afseende å vägen förbi skolhuset. Jag hemställer till herrarne, om
icke också det kan vara af stort intresse för mindre inkomsttagare
och andra som ej deltaga i vägunderhållet, att det finnes en väg,
Lördagen den 8 April, f. m.
37
N:o 32.
på hvilken deras barn kunna komma till skolan. Jag yrkar fort¬
farande bifall till utskottets förslag.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på nu föredragna paragraf yrkats, dels
att densamma skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock,
af herr von Stapélmohr, att paragrafen skulle godkännas med den
ändring, som angifvits i den af honom och herr Cederberg vid denna
paragraf afgifna reservation.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande
af utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr von Stapélmohr begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Den, som godkänner första särskilda utskottets förslag till
ändrad lydelse af 5 § i lagen angående väghållningsbesvärets ut¬
görande på landet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes förslaget med den ändring, som angifvits
i den af herrar von Stapélmohr och Cederberg vid denna paragraf
afgifna reservation.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—76;
Nej—25.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till nu pågå¬
ende sammanträdes fortsättande kl. 7 på aftonen.
7, 8, 12—18, 22 och 33 §§.
Godkändes.
35 §.
Denna paragraf lydde enligt
(Kungl. Maj ds förslag.)
»Årligen skall vägsyn hållas
af länsman med biträde af två
(Utskottets förslag.)
»Årligen skall vägsyn hållas
af länsman med biträde af två
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
38
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
(Kungi. Maj:ts förslag.)
nämndemän. Sådan syn bör för¬
rättas tidigt på våren eller sent
på hösten å tid, som antingen re¬
dan är eller, med afseende på
skiljaktiga förhållanden, varder,
efter landstingets hörande, af
Konungens befallningshafvande
bestämd för hela länet eller delar
däraf.
Kungörelse om vägsyn skall
minst åtta dagar före syneför-
rättningen, och, där så ske kan,
å två på hvarandra följande sön¬
dagar offentliggöras, och bör där¬
vid bestämmas ej mindre dagen
och timmen, då den på hvarje
ställe tager sin början, än äfven
huru stor del af vägen hvarje
dag .kommer att besiktigas.
Öfver syneförrättningen föres
protokoll, hvari antecknas för
hvarje väglott befunna brister i
vägunderhållet och det penninge-
belopp, hvartill kostnaden för de¬
ras afhjälpande uppskattas.
Underrättelse om nämnda bri¬
ster meddelas de väghållnings-
skyldige genom kungörelse, som
skall uppläsas sist å andra sön¬
dagen efter syneförrättningens slut
eller, om gudstjänst då ej hålles,
å först infallande med gudstjänst
förenad söndag samt därefter vara
tillgänglig å det ställe inom sock¬
nen, som för sådant ändamål af
kommunalstämma utses; skolande
länsmannen därjämte inom samma
tid tillställa vägstyrelsen utdrag
af kungörelsen, i hvad den rör
vid synen befunna brister i det
vägunderhåll, som åligger väg-
kassan. Kungörelsen skall tillika
innehålla föreläggande för veder-
(Utskottets förslag.)
nämndemän. Sådan syn bör för¬
rättas tidigt på våren eller sent
på hösten å tid, som antingen re¬
dan är eller, med afseende på
skiljaktiga förhållanden, varder,
efter landstingets hörande, af
Konungens befallningshafvande
bestämd för hela länet eller delar
däraf.
Kungörelse om vägsyn skall
minst åtta dagar före syneför¬
rättningen och, där så ske kan,
å två på hvarandra följande sön¬
dagar offentliggöras, och bör där¬
vid bestämmas ej mindre dagen
och timmen, då den på hvarje
ställe tager sin början, än äfven
huru stor del af vägen hvarje
dag ..kommer att besiktigas.
Öfver syneförrättningen föres
protokoll, hvari antecknas för
hvarje väglott befunna brister i
vägunderhållet och det penninge-
belopp, hvartill kostnaden för de¬
ras afhjälpande uppskattas.
Stanna synemännen i olika
meningar, galle hvad de flesta såga.
Har hvar sin särskilda mening,
galle länsmannens.
Underrättelse om nämnda bri¬
ster meddelas de väghållnings-
skyldige genom kungörelse, som
skall uppläsas sist å andra sön¬
dagen efter syneförrättningens slut
eller, om gudstjänst då ej hålles,
å först infallande med gudstjänst
förenad söndag samt därefter vara
tillgänglig å det ställe inom sock¬
nen, som för sådant ändamål af
kommunalstämma utses; skolande
länsmannen därjämte inom samma
tid tillställa vägstyrelsen utdrag
af kungörelsen, i hvad den rör
vid synen befunna brister i det
vägunderhåll, som åligger väg-
kassan. Kungörelsen skall tillika
innehålla föreläggande för veder-
39
N:o 32.
Lördagen den
(Kungl. Maj:ts förslag.)
börande väghållare eller vägfogde
att inom viss af syneförrättaren
föreskrifven lämplig tid, ej kor¬
tare än åtta dagar, hafva bristerna
botade, vid äfventyr, om sådant
underlåtes, af böter enligt 77 §
samt påföljd därjämte att bristerna
emot lega afhjälpas.
Kan ej lega af länsmannen
under hand åstadkommas för kost¬
nad, ej öfverstigande hvad vid
synen för bristernas botande be¬
räknats, varde arbetet utbjudet
på offentlig auktion, som hålles
af länsmannen och kungöres i
sockenkyrkan minst fyra dagar
förut. Göres då ej anbud, som
af länsmannen pröfvas antagligt,
äge han på annat lämpligt sätt
besörja om arbetets utförande.
Tillfälliga emellan de ärliga
vägsynerna uppkomna brister
skall, där saken sådant uppskof
tåla kan, väghållare eller väg¬
fogde anmanas att inom viss kort
tid afhjälpa, vid äfventyr, som
nyss är nämndt. Försittes den
tid, eller är bristen af beskaffen¬
het, att dröjsmål med dess af-
hjälpande kan medföra våda för
vägfarande, läte länsmannen oför¬
dröjligen på lämpligt sätt bota
skadan.
Kostnad för väglagning, som
enligt denna paragraf genom läns¬
mannens föranstaltande utföres,
äge han hos vederbörande väg¬
hållare eller vägfogde omedelbart
uttaga; dock, hvad angår botande
af tillfälliga brister, ej till större
belopp än kronofogden, efter
granskning af kostnadsräkningen,
godkänner.»
8 April, f. m.
(Utskottets förslag.)
börande väghållare eller vägfogde
att inom viss af synemånnen före¬
skrifven lämplig tid, ej kortare
än åtta dagar, hafva bristerna
botade, vid äfventyr, om sådant
underlåtes, af böter enligt 77 §
samt påföljd därjämte att bristerna
emot lega afhjälpas.
Kan ej lega af länsmannen
under hand åstadkommas för kost¬
nad, ej öfverstigande hvad vid
synen för bristernas botande be¬
räknats, varde arbetet utbjudet
på offentlig auktion, som hålles
af länsmannen och kungöres i
sockenkyrkan minst fyra dagar
förut. Göres då ej anbud, som
af länsmannen pröfvas antagligt,
äge han på annat lämpligt sätt
besörja om arbetets utförande.
Tillfälliga emellan de årliga
vägsynerna uppkomna brister
skall, där saken sådant uppskof
tåla kan, väghållare eller väg¬
fogde anmanas att inom viss kort
tid afhjälpa, vid äfventyr, som
nyss är nämndt. Försittes den
tid, eller är bristen af beskaffen¬
het, att dröjsmål med dess af-
hjälpande kan medföra våda för
vägfarande, läte länsmannen oför¬
dröjligen på lämpligt sätt bota
skadan.
Kostnad för väglagning, som
enligt denna paragraf genom läns¬
mannens föranstaltande utföres,
äge han hos vederbörande väg¬
hållare eller vägfogde omedelbart
uttaga; dock, hvad angår botande
af tillfälliga brister, ej till större
belopp än kronofogden, efter
granskning af kostnadsräkningen,
godkänner.»
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings -
besvärets ut¬
görande 'på
landet.
(Forts.)
Friherre Palmstierna: I 85 § har utskottet föreslagit ett
tillägg till Kungl. Majrts förslag i fråga om vägsyn. Hittills har det
N:o 32.
40
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut-
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
gällt att vägsyn förrättas af länsman med biträde af tvenne nämnde¬
män. Departementschefen hade tänkt sig, att det borde ändras på,
det sätt, att vägsyn skulle förrättas af länsman och tvenne nämnde¬
män och att dessa tre således skulle hafva lika mycket att säga vid
vägsynen. Däremot gjordes af högsta domstolens flesta ledamöter
stora anmärkningar, med anledning hvaraf departementschefen ändrade
sitt förslag till att samma bestämmelse skulle gälla såsom förut, med
»biträde» af tvenne nämndemän, dock att dessa nämndemäns åsikter
skulle protokollföras, hvilket dock ej skulle komma in i väglagen,
utan skulle därom sedermera blifva en särskild bestämmelse, på sätt.
omnämnes på sid. 58 i betänkandet, »att länsmannen skulle vara
skyldig att i vägsyneprotokollet anteckna de biträdande nämnde¬
männens mening, där den afveke från hans egen. En sådan fråga
torde lämpligen kunna hållas öppen för att behandlas i sammanhang
med frågan om beredande af ersättning åt nämndemän för deras bi¬
träde vid ifrågavarande förrättningar.» Nu har emellertid utskottet
ändrat detta på sätt förekommer i fjärde stycket af den föredragna
paragrafen: »Stanna synemännen i olika meningar, galle hvad de flesta
säga. Har hvar sin särskilda mening, galle länsmannens.» Det vill
säga att det går ut på, att nämndemännen skulle kunna öfverrösta
länsmannen, och då blir det deras beslut som gäller. Utskottet har
visserligen lagt till här i 80 §: »Har beslut vid vägsyn fattats i
strid mot länsmannens mening, äger denne underställa detsamma Konun¬
gens befallning skafvandes profning.» Hittills har enligt mitt för¬
menande nämndemännen likvisst haft ganska mycket att säga vid
vägsynerna. De hafva varit de sakkunniga, de hafva resonerat och
kommit öfverens med länsmannen och det har varit mycket sällan
man hört talas om, att de icke alla tre kommit till samma resultat.
Klagomål hafva härvidlag ytterst sällan försports. Blir det åter så,
att väglagen säger: »I hafven makt att öfverrösta länsmannen», då.
komma nämndemännen i en helt annan ställning och då tränger sig
kanske den känslan fram: här hafva vi makten, hvarför då ej be¬
gagna den. Exempel på dylikt saknas ingalunda. Nämndemännen
äro själfva väghållare och veta hvar skon klämmer, och med deras,
pretentioner på vägarnas underhåll kan ju vara både si och så. Som
man vet är det på somliga ställen mycket ondt om grus och sand,
och det kanske ej finnes annat än mosand, som ej kan hålla en väg
ordentlig, utan att den så småningom måste makadamiseras eller
stenslås. Men detta kostar mycket penningar och det ligger långt
ifrån nämndemännens uppfattning att vara med och tvinga jord-
brukarne att kosta på sina vägar så mycket.
Länsmannen får man betrakta icke blott som representant för
staten, som lämnar betydande bidrag och efter utskottets förslag
skulle ännu mera bidraga till vägarnes underhåll, utan äfven såsom
representerande det allmänna, som har fordran på att vägarna skola
vara ordentliga, och slutligen måste man äfven betrakta honom så¬
som representant för alla dem, hvilka allt mer och mer få i pen¬
ningar betala sina bidrag till vägkassan och hvilka följaktligen hafva
anspråk på ordentliga vägar. Skulle det nu blifva så, att jord¬
Lördagen den 8 April, f. m.
41
N:o 32.
brukarna jämte det att de få bidrag för att underhålla vägarna tillika
skola vara de bestämmande vid vägsynerna, så kan ju hända, att de,
hvilka hafva fabriker, som nu sägas förstöra vägarna, och som skola
bidraga att underhålla dessa vägar, få allt sämre och sämre vägar att
köra på. Men länsmannen får väl betraktas äfven såsom deras ombud.
Allt är emellertid hjälpt, säger man, genom att beslutet kan
underställas Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning. Men hvad
vill det säga? Efter papperen kan Konungens befallningshafvande
ej pröfva ärendet, kronofogden måste skickas till platsen och han
skall bestämma, hvilken som enligt hans mening har rätten på sin
sida. Detta föranleder till omgångar, så går det utöfver den laga tiden
och vintern står för dörren.
Med anledning af allt detta tillåter jag mig hemställa om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Sjöcrona: Den siste talaren slutade med, att detta af
utskottet framställda förslag om nämndemännens deltagande vore att
kasta bort en ordning, som hittills varit gällande. Ja, det är mycket
fråga om den saken, mina herrar. I § 38 af gällande väglag står:
»Då vägdelning skall ske, förordnar Konungens befallningshafvande,
efter de väghållningsskyldiges hörande, landtmätare eller annan lämplig
person att densamma förrätta med biträde af två gode män.» Och
i § 39 står: »Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika
meningar, gäller hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda mening,
galle förrättningsmannens.» Det är således alldeles detsamma, som
utskottet här i § 35 inskjutit för att därigenom tydligen utmärka
att nämndemännen hafva beslutanderätt gemensamt med länsmannen.
När i nu gällande lag i fråga om vägdelning precis samma uttryck:
»förrätta med biträde af två gode män» genom tillägget i § 39 ut¬
tryckligen utmärkes innebära, att de två, som biträda förrättnings¬
mannen, också hafva rösträtt, så är det mycket fråga om ej det¬
samma skall gälla i afseende å vägsyner, där samma uttryck: »läns¬
man med biträde af två nämndemän» begagnas, så mycket hellre
som här står uttryckligen, att det skall vara nämndemän, a. v. s.
två edsvurne domare, som skola biträda länsmannen. Jag har haft
många sådana frågor om vägsyner under behandling, och jag har
aldrig försport, att det varit tal om någon omröstning vid sådana
förrättningar, men jag må erkänna, att jag haft den uppfattningen,
att nämndemännen redan nu hafva rätt att deltaga i beslutet, och
jag kan ej finna annat än att detta är fullkomligt rätt. En länsman,
som är gammal och erfaren, förstår naturligtvis hvad som erfordras
för att få en väg försatt i laga skick, men man kan ej alltid hafva
gamla och erfarna länsmän, som förrätta vägsyner. Länsmannen kan
ju hafva tjänstledighet, och då får man skicka dit en ung skrifvare
eller ett biträde att verkställa förrättningen, hvilken kanske aldrig
förut varit med på någon vägsyn. Kan det vara lämpligt, att denne
ensam skall afgöra frågan mot två erfarna edsvurna nämndemän,
som hafva sakkännedom i frågan? Jag kan ej finna, att det är
lämpligt.
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
42
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghåttnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
Det andra skälet för att man skulle tillerkänna länsmannen denna
rätt, skulle bero på att Konungens befallningshafvande, kronofogden
och länsmannen hafva rätt och plikt att öfvervaka vägarnes be¬
höriga skick, men detta har ju utskottet tillvaratagit därigenom att,
om det mot förmodan skulle inträffa, att de två nämndemännen skulle
öfverrösta länsmannen, så har han rätt att underställa detta beslut
Konungens befallningshafvandes pröfning; och om i ett sådant undan¬
tagsfall Konungens befallningshafvande skulle finna sig nödsakad att
skicka dit kronofogden för att utröna sakförhållandet och sätta honom
i tillfälle att afgifva utlåtande, som kan tjäna Konungens befallnings¬
hafvande till ledning, så är väl detta icke något som på något sätt
kan verka afskräckande.
Den förste talaren hade betänkligheter mot att på detta sätt
genom lagen påpeka, att nämndemännen hafva medbeslutanderätt,
emedan, soin han sade, om de se, att de hafva makt, så komma de
nog att begagna den. Ja, bevars, det vill jag gifva honom rätt uti,
men därför att de hafva makten, behöfva de ej missbruka den. Jag
hyser den höga tanken om våra nämndemän, att sådant i de flesta
fall icke kommer att ske. Utskottet har emellertid bibehållit ut¬
trycket »länsman med biträde af två nämndemän» för att därigenom
utmärka,, att länsmannen är förrättningsman och har skyldighet att
ombesörja allt hvad som hör till förrättningen och proceduren där¬
vid samt expeditionen, och man behöfver ej såsom i Kungl. Maj:ts
första förslag utbyta »med biträde» mot detta »och» då ju denna
bestämmelse: »stanna synemännen i olika meningar, så sker så och
så», tydligt utmärker, att nämndemännen hafva rösträtt.
Jag tillåter mig yrka bifall till paragrafen.
Herr von Mentzer: Såsom förut är nämndt, har herr stats¬
rådet och chefen för jordbruksdepartementet först gjort framställning
om att dessa syner skulle verkställas af länsman och nämndemän.
Sedan gick ärendet till högsta domstolen, och där framställdes mycket
allvarsamma anmärkningar mot departementschefens förslag. Kammar¬
kollegium har också yttrat sig i saken och i likhet med högsta dom¬
stolens flesta ledamöter förordat, att länsmannen bör ensam hafva
beslutanderätten och att nämndemännen böra vara biträden. Sedan
ärendet återkommit till departementschefen, ändrade han sig med
anledning af de anmärkningar som förekommit och framlade den
kungl. propositionen sådan som den nu föreligger.
Så vidt jag kunnat förstå, är det hufvudsakliga skälet för den
ändring, som utskottet nu föreslagit, att man säger, att det händer
att länsmännen icke hafva samma kunskaper som nämndemännen, och
då är det lämpligt och billigt att nämndemännen, som hafva den
större sakkunskapen, få hafva beslutanderätt. Jag vill visst icke
förneka, att det kan förekomma hvad som här förutsättes, men det
är väl dock endast undantag. Det vanliga är väl, att det är gamla
ordinarie länsmän, som äro inne i situationen och som därför äro
väl ägnade att ensamma vara beslutande. Jag tror detta är regel,
och jag tror att, om man vill bedöma ställningen i sin helhet, det
43
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
i allmänhet icke råder något verkligt missnöje med vägsynerna, utan
att det tillvägagångssätt, som hittills ägt rum, i allmänhet visat sig
tillfredsställande. Jag vet då icke något skäl, hvarför man nu skall
vidtaga en ändring, i synnerhet som ändringen icke är utan sina
fåror och har sina olägenheter med sig. Då det är en länsman,
som år efter år verkställer synerna och har beslutanderätt, så är
kontinuiteten i tillsynen naturligtvis mycket bättre förvarad än då
beslutanderätten i väsentlig mån skall öfverlämnas åt personer, som
ombytas esomoftast. Och ännu betänkligare torde saken blifva, då
vi komma ihåg, att dessa personer äro föremål för omval och hafva
sina intressen och försänkningar på olika håll. Herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet har också, då han efter högsta
domstolens och kammarkollegii yttranden ändrade sitt förslag, fram¬
hållit, att om någon ändring skall ske, så måste den vara förenad
med bestämmelser om jäf mot förrättningsmännen. Några sådana
bestämmelser finnas ej i utskottets förslag. Äfven i andra stycken
har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet framhållit, att
det behöfs tilläggsbestämmelser, om man skall gå i den riktningen,
som utskottet här föreslagit. Tänker man sig nu, att nämndemännen
skola få det afgörande inflytande, som här är föreslaget, så skall det
väl lätt inträffa, att de blifva afgörande i de flesta fall. Länsmannen
blir endast en sekreterare åt dem och länsmannen är dock den, som
i verkligheten under hela året skall hafva tillsynen öfver vägarna,
men skall han en gång om året hafva denna press på sig från främ¬
mande håll, så är det ej underligt, om intresset för tillsynen slappas.
Således innebär den nya författningen efter min tanke en ganska stor
frestelse för länsmannen till att komma uti en ställning, som ej är
gynnsam för den sak som här är hufvudsaken, och det är att väg¬
underhållet blir så bra som möjligt. Det är, som hvar och en kan
tänka sig, visst icke något angenämt arbete att förrätta vägsyner;
det är ej angenämt att vara tvungen att lägga på och föreskrifva
den ena tungan efter den andra. Det torde på grund häraf ligga
bra nära till hands för länsmannen att låta nämndemännen regera,
hvilka kanske hafva en viss benägenhet att låta tungan blifva så
lindrig som möjligt, och själf gömma sig bakom deras rygg; och
det som kommer att blifva lidande på det hela, det blir vägunder¬
hållet.
Då jag sålunda från flere synpunkter anser, att utskottets för¬
slag leder till en försämring af det, som är hufvudsaken eller väg¬
underhållet, så ber jag få instämma i friherre Palmstiernas yrkande.
Grefve Hamilton: De två ärade talare, som haft ordet och
yrkat afslag å utskottets förslag, synas ej hafva någon hög tanke
om våra nämndemän. Likväl äro de i allmänhet aktade män, som
allagt domareed och som åtminstone med afseende å vägunderhåll
hafva en synnerligt stor erfarenhet. Det händer ibland, att enär
det, såsom den siste ärade talaren framhöll, ej är angenämt att verk¬
ställa syner, så försöka länsmännen draga sig undan och få någon
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
44
Lördagen den 8 April, f. m.
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
yngre person tillförordnad, och denne kommer då till vägsynen utan
ringaste erfarenhet. Ja, jag kan åberopa ett exempel från min
hemort, där en sådan länsman vid vägsynen genomdref sin vilja och
för så vidt beslutet hade gått i verkställighet, hade kostnaden för
vägunderhållet uppgått till mer än 6 procent af taxeringsvärdet å
de fastigheter, som hade åliggande att sörja för vägunderhållet. Jag
föreställer mig också, att om tre personer skola syna vägen och
fatta beslut, så finns det mindre anledning till missgrepp än om be¬
slutet ligger i en persons hand, och denne därtill möjligtvis kan
vara en tillförordnad tjänsteman, som icke äger den ringaste er¬
farenhet.
Den siste ärade talaren nämnde också, att hittills har icke visat
sig något missnöje med vägsynerna. Ja, jag tror, att på de flesta
ställen har man hittills ansett, att nämndemännen hafva beslutande¬
rätt jämte länsmannen. Man har ansett sig böra’ tolka lagen så.
Jag har själf varit nämndeman i 6 år och verkställt vägsyner, och
nog har man låtit min röst gälla. Vi veta ju också, att nämnde¬
männen äro trafikanter, och såvidt jag vet äro de lika måna om att
vägarna skola vara i ordentligt skick som någonsin länsmannen.
Både för trafikanterna och vägunderhållet är lämpligast, att väg¬
synerna verkställas af tre och icke blott af en beslutande, och får
jag därför yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Sjöcrona: Då herr von Mentzer upprepat, att här är
fråga om en ändring, så skall jag å min sida återigen upprepa, att
det icke är fråga om någon ändring. Enligt hvad jag sökt klar¬
göra för herrarne, hafva nämndemännen enligt min uppfattning redan
nu m edbeslutanderätt vid vägsynerna. Här är således endast fråga
om att tydligt uttala detta. Herr von Mentzer åberopade särskildt,
att departementschefen hade vid ärendets andra föredragning ändrat
mening på grund af hvad som förekommit inom högsta domstolen.
Ja, därvid bör man dock komma ihåg, att departementschefen ut¬
tryckligen förklarat, att han behölle sin åsikt om att nämndemän¬
nen skola hafva medbeslutanderätt och att han endast böjde sig för
högsta domstolens auktoritet. Hvad högsta domstolens mening
angår, så utmynnar den egentligen däri att, om man skall tillerkänna
nämndemännen medbeslutanderätt, så bör det finnas bestämmelser
angående besvärsförfarande, och i detta afseende har utskottet upp¬
fyllt högsta domstolens vilja, då utskottet i § 80 infört bestämmelser
om rätt till besvär öfver vägsynens åläggande och utskottet jämväl
gifvit länsmannen rätt att i de fall, då han blifvit öfverröstad, under¬
ställa beslutet Konungens befallningshafvandes pröfning.
Sedan talade herr von Mentzer också om att i högsta domstolen
hade förekommit en antydan om att det behöfdes bestämmelser om
jäf. Nej, det behöfves icke i detta fall mer än i andra, ty det är
ju en i allmän lag fastställd grundsats, att den, som är jäfvig, får
ej deltaga i behandlingen af vederbörande ärende, för så vidt det
ej särskildt förklaras, att jäf icke gäller, såsom t. ex. i afseende å
vissa administrativa måls behandling, där det göres undantag från
45
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
deri grundsatsen, att enskildt intresse i målet bör vara anledning till
jäf. Och för öfrigt, då skulle väglagen innehålla bestämmelser om
jäf i många andra fall, såsom i fråga om uppskattningsnämnd, väg-
delningsförrättning o. s. v. I dessa afseenden finnas emellertid inga
dylika bestämmelser, utan den allmänna lagens grundsatser gälla.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter propo¬
sitioner gjordes i enlighet med de i afseende å förevarande paragraf
framställda yrkandena, först på bifall till utskottets förslag samt
vidare därpå att kammaren skulle godkänna motsvarande paragraf
af Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, och förklarades den förra propo¬
sitionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
41—47, 49—51 §§, V kap. öfverskriften och 52—55 §§.
Godkändes.
57 §.
Utskottet hade föreslagit att denna paragraf skulle lyda sålunda
»Inom juni månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till re-
visorerne aflämna dels fullständig redovisning öfver föregående årets
förvaltning, dels beräkning öfver såväl vägkassans utgifter för det
kommande året som äfven den behållning, hvilken utöfver det i 62 §
omförmälda öfverskott kan vid löpande årets slut vara att påräkna,
jämte de inkomster, hvilka på grund af föregående beslut böra under
det nästföljande året inflyta, dels ock ett på denna beräkning grun-
dadt förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan under det
nästföljande året; och åligger det revisorerne att före den 1 augusti
till vägstyrelsens ordförande insända dessa handlingar, åtföljda af
såväl berättelse öfver den af revisorerne verkställda granskning af
vägstyrelsens redovisning som äfven revisorernes yttrande öfver
förslaget till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan samt de väg-
väsendet i öfrigt rörande förslag, styrelsen kan hafva framlagt.
Vägstyrelsens ordförande låter därefter i länskungörelserna offent¬
liggöra revisorernes berättelse jämte styrelsens förklaring öfver möj¬
ligen gjorda anmärkningar samt förslaget till inkomst- och utgifts¬
stat med tillkännagifvande, att öfriga handlingar finnas för väg-
hållningsskyldige hos vägstyrelsens ordförande tillgängliga samt att
den, som i anledning däraf har något att erinra, skall sådant hos
ordföranden anmäla före den 15 september.»
Herr Cederberg: De af herrarne, som studerat betänkandet,
hafva måhända därvid observerat, hurusom en motion väckts af
herr Lundell i Andra Kammaren, hvilken yrkat en något förändrad
beräkning af vägskatten, hvilken beräkning enligt hans mening skulle
vara bättre än den här föreslagna. Bestämmelsen härom förekom¬
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N.o 32.
46
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
lan det.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
mer visserligen först i § 60, men om herr Lundells motion i öfrigt
bifalles, skulle den komma att inverka äfven på § 57. För min del
har jag ansett herr Lundells motion böra bifallas, och i enlighet
med denna min åsikt har jag affatta! en reservation vid § 57.
Såsom herrarne veta, blifva enligt nu gällande väglag de, som
verkställa vägunderhåll in natura, icke debiterade för någon särskild
vägskatt, så länge det, som inflyter från de endast penningbidra¬
gande, är tillräckligt för att bestrida vägkassans utgifter. Men väg¬
skatten får ej heller sättas lägre än att den jämnt motsvarar de
naturaunderhållsskyldiges bidrag, fördelade per fyrk. Genom detta
sätt för vägskattens debitering skulle således väglottsägarna erhålla
full ersättning för sitt besvär med naturaunderhållet. Denna godl-
görelse utbetalas ej direkt utan på det sätt att vederbörandes väg-
skatt minskas just med det belopp, som motsvarar det vägunder¬
håll, som indelats på hans hemman. Emellertid sker denna afräk¬
ning, om jag så får uttrycka mig, efter ett medeltal, beräknadt
efter alla väglottägares besvär, och alldeles icke särskild! för hvarje
väglottägare. Därvid uppstå åtskilliga olägenheter i en mängd
distrikt; särskild! är detta förhållandet, när såsom ännu år 1900
var fallet väglottägarne i flertalet väghållningsdistrikt fått sig till¬
skiftade sina vägstycken efter gamla lagen, enligt hvilken vägstycken
tillskiftades hemmansägare efter mantal och ej efter taxeringsvärde.
Taxeringsvärdet, omsatt i något som kallaso vägtal, är annars det,
som skall utgöra grunden för fördelningen. År 1900 voro nya väg-
delningar ännu ej ens påtänkta i — efter hvad man af tillgänglig
statistik kan döma — ej mindre än omkring 130 väghållnings¬
distrikt, och i alla dessa distrikt, som således ej undergått ny väg-
delning, utan där vägunderhållet är fördeladt efter mantal, utgöres
således vägunderhållet icke alls efter den grund, som väglagen be¬
stämmer. Antag — jag tager ett exempel, som jag vet existerar
i verkligheten — att det finns inom ett väghållningsdistrikt i en
och samma by två hemman, det ena med tre gånger så stort mantal
som det andra, men det tre gånger så stora mantalet har ett taxe¬
ringsvärde, uppgående till endast 2,000 kronor, medan det andra
åter har ett taxeringsvärde, uppgående till 5,000 kronor. Efter
dessa taxeringsvärden skulle nu väghållningsbördan fördelas mellan
de båda hemmanen så, att när det ena verkställde vägunderhåll för
5,000 kronor, så skulle det andra verkställa vägunderhåll endast
för 2,000 kronor; men genom det sätt, hvarpå vägunderhållet där
nu bestrides, får det hemman, som skulle verkställa vägunderhåll
för 2,000 kronor — således något mindre än hälften af det andra
— verkställa vägunderhåll för tre gånger så mycket. Denna orätt¬
visa eller afvikelse från lagens grundsats rättas ej genom det sätt,
hvarpå vägskatten nu är debiterad. Utgår man från den — åtmin¬
stone i detta fäll — naturligtvis omöjliga förutsättningen, att det
inom väghållningsdistriktet endast funnes de två hemman jag nämnt
som voro väghållningsskyldiga, skulle man slå ihop 5 och 2 till 7
och så säga, att hvardera skulle underhålla för 3,5 och efter detta
förhållande finge båda sina afdrag. Det ena finge då alldeles för
47
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
litet afdrag för sitt vägunderhåll och det andra alldeles för stort.
För att förebygga detta har herr Lundell föreslagit, att hela väg-
hållningskostnaden, sådan den är uppskattad af särskilda nämnden,
skall inräknas i vägkassans utgifter för året och att dessa utgifter
skola fördelas på alla fyrktalen inom kommunen. Då blir naturligt¬
vis alla, såväl jordbruksfastighetsägares fyrktal som andra bidragande
fyrktal, precis lika beskattade. Men när de skola betala sin väg¬
skatt, så skulle enligt herr Lundells förslag från den hvartdera
hemmanet påförda vägskatten afdragas precis värdet af hemmanets
naturaunderhåll. Därigenom skulle det missförhållande rättas, som
beror på den _gamla vägdelningen, d. v. s. om sådan vägdelning
ännu består, som fanns, innan den nuvarande lagen tillkom.
Efter det redan af kammaren gillade förslaget i 46 § skulle
det blifva särskild ersättning, uppskattad af särskilda nämnden, när
olika väghållare hafva olika afstånd till sina väghållningsdistrikt.
På det sätt debiteringen nu sker få vissa väghållare icke tillgodo¬
njuta just detta uppskattade värde utan blott en liten del däraf,
under det andra få ersättning för besvär, som de icke haft, näm¬
ligen sådana som bo alldeles invid sina vägstycken. På detta har
jag anfört exempel i den af mig afgifna reservationen, men det blir
för långt att här upprepa. Detta skulle äfven rättas genom herr
Lundells förslag.
Slutligen förekommer en tredje egendomlighet i de nu gällande
och af utskottet föreslagna bestämmelserna rörande skattens ut¬
debitering. Detta gäller företrädesvis sådana distrikt, där det, som
inflyter ifrån de endast penningbidragande, tillför vägkassan större
belopp, än den behöfver för sina kontanta utgifter. Under sådana
förhållanden får hvarken väghållaren eller de endast penninge-
bidragande åtnjuta någon lindring, utan de få utgöra precis hvad
som motsvarar väglottägarnes besvär per fyrk räknadt. Men om
nu redan hälften, tredjedelen eller fjärdedelen af det, som inflyter
från de penningbidragande, öfverstiger vägkassans behof, så skall
det i alla fall tagas ut och hvarför? Jo, för att, som det heter i
§ 62, utgöra ett slags fond till framtida ändamål. Det talas här
om vägarnes grundförbättring m. m. Nu medgifver jag mer än gärna,
att det vore af synnerlig betydelse, om vägarne förbättrades, men
mig synes det vara vida naturligare, om det sker på sådant sätt,
att man, där en väg behöfver förbättras, i sin utgiftsstat beräknar,
hvad denna förbättring kostar och anskaffar medel därtill genom
vägskatt. Att däremot upptaga vägskatt på sätt, som nu sker,
och därvid bilda öfverskott, är ju precis som att säga: Ja, penningarna
behöfvas icke nu, men de komma möjligen i en framtid att behöfvas,
och därför blir beskattningen större än nödvändigt är.
Man må icke tro, att denna fondbildning, som jag kallar den,
i vägka.ssan har någon nämnvärd betydelse för vägväsendet i stort
sedt. År 1900 fanns öfverskott uppgående till 5,000 kronor och
däröfver i, som jag vill minnas, 62 distrikt, men utaf dessa 62
distrikt utdebiterade 43 samtidigt skatt äfven på dem, som voro
indelade till vägunderhåll in natura. Det visade sig således, att uti
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
N:o 32.
48
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
dessa 4-3 af 62 distrikt de kända behofven voro större, än att de
kunde tillgodoses med det, som inflöt från de icke penningbidragande.
I 19 distrikt funnos verkligen öfverskott af nämnda storlek, utan
att man samtidigt uttog vägskatt utaf de in natura underhålls-
skyldiga.
Nu måste herrarne väl medgifva, att man icke kommer långt
med 5,000 kronor, därest det är fråga om någon nämnvärd väg-
förbättring. Vill man återigen komma upp till sådana siffror, som
betyda något, då det är fråga om mera dyrbara vägförbättringar,
så kan man ju t. ex. stanna vid 20,000 kronor. Undersöker jag då,
huru många väghållningsdistrikt, som år 1900 hade en behållning-
uppgående till 20,000 kronor och däröfver, så befunnos de vara
endast 5 stycken af förenämnda 19 i hela riket.
Denna tvångsfondbildning har således en orimligt minimal be¬
tydelse för vägväsendet i dess helhet, och den är således enligt min
tanke icke berättigad ens för detta ändamål, för så vidt nota bene
därigenom uttages större skatt, än som behöfves.
Den idé, som nu af herr Lundell upptagits, är för öfrigt långt
ifrån ny. Redan i sin proposition till 1889 års Riksdag hade Kungl.
Maj:t föreslagit ett precis liknande debiteringssätt, som det af herr
Lundell nu accepterade. Det hette nämligen uti motsvarande paragraf
af 1889 års förslag: »Vägskatten utgår sålunda, att den på hela väg-
hållningsdistriktet belöpande väghållningskostnaden, hvarmed förstås
dels kostnaden för underhåll af all indelad väg enligt särskilda
nämndens uppskattning, dels alla de utgifter, som enligt den fast¬
ställda utgiftsstaten skola bestridas ur vägkassan, fördelas på samtliga
enligt § 6 i väghållet deltagande beskattningsföremål» etc. Detta
är precis detsamma, som herr Lundell föreslagit i sin motion. Nu
säger utskottet emot denna idé: »Betänklig ställer sig ock för
utskottet den i förslaget inrymda fullständigt nya anordning, att
hvarje väghållare skulle i likvid med vägkassan undfå full ersättning
för värdet af det honom åliggande vägunderhåll in natura, sådant
detta blifvit af särskilda nämnden uppskattadt.» Ja, det låter underligt
att kalla detta en fullkomligt ny anordning, då det redan fanns i
förslaget till 1889 års Riksdag, men det är ändå egendomligare att
kalla en sådan anordning ny, då gällande väglag just genom det
sätt, hvarpå den är skrifven, gifver väghållaren full ersättning för
sitt naturaunderhåll, nota bene såvidt det är alldeles proportionellt
emot hans vägtal, hvilket det dock i regel icke är.
I alla händelser kan det, såsom det nu är, inträffa, att han på
ett ställe får mer, än han skall hafva och på ett annat mindre. Det
är med nuvarande debiteringssätt ett lotteri, huruvida han får
precis o hvad han skall hafva och icke mer eller mindre.
År 1889 hade Kungl. Maj:t också tydligare utsagt, hvad jag
nyss nämnde, då han nämligen föreslog, att »vid fördelningen af
hela väghållningskostnaden enligt 59 § räknas den i mantal satta
jorden till godo uppskattade värdet af det underhåll in natura, som
jorden åligger». Åsikten är således gammal, och såvidt framgår
49
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
af förhandlingarne och motiveringarne vid de riksdagar, som följde
efter 1889, och hvilka till slut ledde till antagandet af nu gällande
väglag, har det icke varit meningen vid dess stiftande att göra
någon som helst ändring uti denna af Kungl. Maj:t redan år 1889
föreslagna och af herr Lundell nu accepterade anordning.
Det kan nog förefalla, som om denna anordning skulle förorsaka
några alldeles nya svårigheter vid debiteringen af uppbörden. Där¬
vidlag her jag dock att få erinra, att det enligt herr Lundells för¬
slag fordras precis samma förfarande, som Kungl. Maj:t nu föreslagit
beträffande sättet att tillställa väghållarne tiondedelen af det upp¬
skattade värdet af deras underhåll. Det betyder precis detsamma,
om häradsskrifvaren i debetsedeln afräknar en krona eller 10 kronor,
om han afräknar 1,5 o krona i stället för 15 kronor o. s. v.
Skillnaden består endast däruti, att den längd, som härads¬
skrifvaren är berättigad att få från vägstyrelsens ordförande, om
herr Lundells motion går igenom, skall upptaga hela det uppskattade
värdet utaf hvars och ens väghållningsbesvär, under det att enligt
det kungl. förslaget längden upptager endast en tiondedel af samma
uppskattade kostnader. Detta är hela den stora skillnaden, och
den drabbar, som jag säger, icke uppbördsförvaltningen, ty den går
efter längden i båda fallen, utan den drabbar egentligen vägstyrelsens
ordförande, för hvilken det åtminstone icke bör medföra större besvär
att skrifva ut siffrorna precis sådana de förekomma uti särskilda
nämndens längd än att flytta decimalkommat och därigenom för¬
vandla det uppgifna beloppet till en tiondedel af samma upp¬
skattade värde.
Emellertid lär en ändring icke kunna ske på annat sätt, än att
närmare bestämmelser meddelas rörande inkomst- och utgiftsstatens
uppställning. Dessa bestämmelser synas mig lämpligast kunna och
böra införas uti 57 §, uti hvilken alltså, såsom uti reservationen
påpekats, bör vidtagas en förändring, ehuru endast en sådan af
formell natur. Det reella möter först, som sagdt, uti 60 §. Jag
tager mig emellertid friheten att på grund af det nu anförda yrka
bifall till den af mig med flera föreslagna formuleringen af 57 §.
Jag skulle, jag erkänner det, egentligen böra yrka återremiss
på paragrafen i syfte att få denna ändring vidtagen, ty utskottet
har faktiskt icke ingått på en behandling af frågan om motionens
inflytande på de särskilda paragrafernas affattning, och förslaget är
följaktligen i denna del icke granskadt. Jag tror mig emellertid
veta, att kamrarne komma att stanna i motsatt beslut, och därför
lärer väl ett af denna kammare fattadt formellt beslut föranleda
till en sammanjämkning inom utskottet, som då kan granska for¬
muleringen. Agde återigen endast återremiss rum, och Andra Kammaren
hade fattat ett motsatt beslut, så skulle följden naturligtvis endast
blifva en hemställan till Första Kammaren att fatta beslut i ärendet.
Jag tror således, att man vinner någon tid genom att nu be¬
stämma sig för en viss formulering, och det är med hänsyn härtill,
som jag ber att få yrka bifall till reservationen, i hvad den rör
57 S.
Om ändring
■i, vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Första Kammarens Prot. 1905. N:o 32.
4
N;o 32.
50
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
Herr Sjöcrona: Den fråga, som nu väckts på tal, är icke af
synnerligt stor betydelse, men den rörer en princip med afseende
å väghållningsbordans fördelning, och därför kan den ju vara af en
viss vikt. Egentligen är det vid 60 §, som denna fråga skall af-
göras, men då den äfven inverkar på 57 §, är det ju alldeles riktigt,
att den här blifvit behandlad i sin helhet.
Först och främst vill jag nu erinra, att detta, hur uttaxeringen
skall ske för vägskatten, väl måste anses vara en af väglagens
grunder, och Riksdagen har i sin skrifvelse år 1900 uttryckligen
förklarat, att Riksdagen icke önskar någon ändring i de hufvud-
grunder, på hvilka lagen hvilar.
Enligt 1889 års proposition skulle, såsom herr Cederborg redan
antydt, den uppskattade kostnaden för vägunderhållet in natura
sammanslås med vintervägunderhållningskostnaderna och öfriga ad¬
ministrationskostnader inom vägdistriktet, och sedan skulle den summa,
som därigenom uppkgm, utdelas på alla vägfyrkar efter det belopp,
som uppkom genom division af summan med vägfyrkarnes antal.
Om naturavägunderliållet var jämförelsevis drygt, men därjämte de
öfriga utgifterna jämförelsevis små, så kunde vid en sammanslagning
af båda summorna till en och deras fördelning lätt inträffa, att ut¬
taxeringen per fyrk blef mindre än det belopp, som af de uppskat¬
tade kostnaderna för vägunderhållet in natura belöpte på hvarje
jordbruksfastighetsfyrk. Men i vissa fall kunde inträffa, att ett
öfverskott uppstod därigenom, att do icke naturavägunderhålls-
skyldige finge betala mera, än som ovillkorligen erfordrades för be¬
stridande af de öfriga kostnaderna. När detta förekom i 1889 års
särskilda utskott, gjordes med synnerlig styrka gällande särskild!
från Andrakammarledamöternas sida, att när man nu hade gått
in på att jämka fyrkberäkningsgrunden mellan de olika beskattnings-
föremålen på sätt, som 1889 års utskottsförslag och nu gällande
lag innehålla, skulle de andra beskattningsföremålen under alla för¬
hållanden åtminstone vidkännas lika tunga som de naturaunderhålls-
skyldige, och därför infördes i 60 § den bestämmelse, som nu också
är föreslagen att bibehållas, nämligen att de uppskattade kostnaderna
för naturaunderhållsskyldiglieten först skola fördelas på jordbruks-
fastighetsfyrkarna, och det belopp, som då uppkommer såsom kvot,
debiteras ut på de andra fyrkarna. Först sedan det då visat sig,
att detta icke räcker til! de öfriga kontanta utgifterna, skall det
öfverskjutande beloppet uttaxeras lika på alla vägfyrkar.
Ingen kan val heller förneka, att det är fullkomligt rättvist,
att alla sålunda få vidkännas lika tunga af väghållningen.
Nu har motionären föreslagit, att man skulle afvika från denna
af Kungl. Maj:t och Riksdagen antagna grund, som Riksdagen
förklarat sig icke vilja hafva ändrad, på sådant sätt »att hela väg-
hållningskostnaden såväl för vägunderhållet in natura som eljest
inom ett distrikt skulle sammanslås i en summa; att hvad däraf efter
afdrag för statsbidraget och andra tillgängliga inkomster återstode
såsom brist att fylla skulle utdebiteras såsom vägskatt lika för alla
vägfyrkar; samt att enhvar väghållare in natura skulle genom af-
51
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
räkning vid uppbörden af hans vägskatt och öfriga allmänna utskyl-
der bekomma full ersättning för värdet af den honom åliggande
naturaprestation, sådan den blifvit af särskilda nämnden uppskattad;
samt att följaktligen hvarje sådan tvångsbildning af öfverskott i
vägkassan, som afses i 62 §, skulle vara utesluten.»
Herr Cederberg har nu riktat sin anmärkning först och främst
däremot, att det skulle uppkomma ett öfverskott, som han anser
vara obehöfligt eller icke lämpligt. Enligt hans uppfattning vore
det bättre att icke taxera ut mera, än hvad som ovillkorligen fordras
för hvarje år. Om detta öfverskott är stadgadt i § 62, att det i
första rummet skall användas till grundförbättringar af vägarne,
samt att, sedan sådan grundförbättring ägt rum i erforderlig mån,
öfverskottet med Konungens befallningshafvandes tillstånd äfven kan
användas till lindring af väghållningsbördan i dess helhet och så¬
lunda rent af utdelas på de väghållningsskyldige. Det säger sig
själft, att, om man på detta sätt bildat en fond för lindring af väg-
hållningsbesväret, detta är en mycket kraftigare och bättre lindring,
som åstadkommes genom den besparade fonden, än detta lilla, som
skulle kunna åstadkommas för hvarje år, därigenom att uttaxeringen
blefve något litet mindre, än hvad den under andra förhållanden
skulle blifva.
Ett annat syftemål, som man vill vinna med den Lundellska
motionen, är, att uttaxeringen ständigt skulle följa med bevillnings-
taxeringen, enär fyrkarne ju beräknas efter taxeringsvärdet, och att
jordbruksfastighet sålunda skulle helt och hållet betungas endast
efter bevillningstaxeringsfyrk och få igen på afräkning hvad den
fått vidkännas för mycket i naturaunderhåll.
Det kan ju låta mycket tilltalande, detta, då ju en af grunderna
i väglagen är, att väghållningsbördan skall lämpas efter taxerings¬
värdet, men det komme otvifvelaktigt att föranleda till hvarjehanda
oegentlighet er och kanske också rätt mycket missnöje. Skall det
vara så, måste man utgå från den förutsättningen, att uppskattnin¬
gen af naturaunderhållsskyldigheten är alldeles riktig.
Det är väl dock ingen, som tror, att det är möjligt åstadkomma
en alldeles absolut riktig sådan uppskattning. Har nu en väg-
uppskattningsnämnd råkat att uppskatta ett vägstyckes underhåll
exempelvis till 100 kronor, men väghållaren mycket väl kan full¬
göra det för 50 kronor, så är ju uppskattningen 50 kronor för hög.
Det är dock en försvinnande obetydlighet, som härigenom faller på
de öfriga väghållningsskyldige; men antager man det Lundellska
förslaget, så blir följden den, att väghållaren får stoppa dessa 50
kronor i sin egen ficka. Det är ju gifvet, att hans granne, som har
ett lika långt stycke att underhålla, måste blifva högst missbelåten
öfver ett sådant förhållande.
Då det nu genom vägdelning är bestämdt hvad hvar och en
skall hafva för vägstycke att underhålla, och då de, som hafva lika
mantal, om det är gammal vägdelning, eller lika taxeringsvärde, om
det är ny vägdelning, skola hafva precis lika långt stycke att under¬
hålla, skulle det genom ett bifall till herr Lundells förslag kunna
Om ändring
i vissa delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande 'på
landet.
(F orts.)
N:o 32,
52
Om ändring
i visna delar
af lagen
angående
väghållnings-
besvärets ut¬
görande på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
inträffa, att af dessa, som under flera år underhållit sina vägstycken
med lika bördor, den ene genom en förändring af taxeringsvärdet
skulle få betala mera' än förut och den andre kanske få betala
mindre. Naturligtvis skulle detta vålla missnöje.
Det kan således icke vara något skäl att för den lilla förmån,
som man förmenar sig kunna vinna, afvika från den grund, som en
gång är antagen, och från hvilken, enligt hvad jag förut sagt, Riks¬
dagen förklarat sig icke vilja afvika.
Jag tillåter mig yrka bifall till den nu föredragna paragrafen.
Grefve Hamilton: Då jag instämt med herr Cederberg i hans
reservation, ber jag att med ett par ord få angifva skälen härtill.
Ett bifall till herr Lundells motion skulle medföra tvenne för¬
delar. Den ena är den, att jordbruksfastighet skulle få erlägga
vägskatt efter senaste taxeringsvärde och icke efter det taxerings¬
värde, som gällde, då vägdelningen ägde rum. Här har just i dag
framhållits af några talare, att jordbruksfastigheten på sina ställen
varit för lågt taxerad. Nåväl, genom ett bifall till herr Lundells
förslag kan man få en ändring i vägskatten, därför att den enligt
detta förslag skall utgå efter senaste taxeringsvärde. Den andra
fördelen, som härigenom skulle vinnas, är den, att man uti väg-
hållningsdistrikten icke skulle behöfva uttaxera mera, än som är
nödvändigt. Det medgifves väl, att uti ett fåtal kommuner, där
stora industrier och annan inkomst finnas att beskatta, vägkassan
vuxit mera, än som varit behöfligt. Herrarne veta ju, att enligt nu
gällande väglag och fortfarande enligt utskottets förslag å icke
jordbruksfastighetsfyrk skall uttaxeras lika mycket, som de natura-
underhållsskyldige utgöra för jordbruksfastighet, och till följd däraf
kommer naturligtvis i somliga distrikt att inflyta alltför mycket
penningar i vägkassan, hvarigenom uppstår en onödig fondbildning.
Uti ett distrikt i Skåne lär man kringgått lagen, därför att den
ansågs vara orimlig. Yägskatten därstädes utgjorde för de natura-
underhållsskyldige 17 öre, men om dessa 17 öre hade utdebiterats
på alla industrier, kolgrufvor o. d., så skulle mycket mera pengar
influtit, än som behöfdes. Utaf denna anledning sänktes utdebiterin¬
gen på dessa industrifyrkar, inkomstfyrkar o. s. v. till 15 öre,
och jordbruksfastighetsfyrkarne återfingo kontant skillnaden mellan
nämda 17 och 15 öre. Naturligtvis är det också oriktigt att be¬
skatta vare sig jordbruksfastighet eller annan inkomst högre, än som
är behöfligt för vägarnes underhåll.
Det synes mig, herr talman, vara alldeles själfklart, att det
riktigaste vore att bifalla herr Lundells förslag, men då jag antager,
att kammaren icke på rak arm vill besluta en omformulering af
dessa paragrafer, ber jag få yrka återremiss.
Herr Cederberg: Med anledning däraf, att den siste talaren
yrkade återremiss, skall jag bedja att få återtaga mitt yrkande och
förena mig med honom.
53
N:o 32.
Lördagen den 8 April, f. m.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle visas
åter till utskottet.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på återremiss vara
med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som godkänner första särskilda utskottets förslag till ändrad
lydelse af 57 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, visas ifrågavarande förslag åter till utskottet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—30;
Nej—81.
58 §.
Godkändes.
På framställning
behandlingen af det
aftonsammanträdet.
af herr talmannen beslöts, att den fortsatta
föreliggande utlåtandet skulle uppskjutas till
fP
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kung! Maj:ts denna
dag aflämnade nådiga propositioner:
Do) angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om upp¬
förande vid Vänersborgs hospital och asyl för Alfsborgs läns räkning
af en upptagningsanstalt för sinnessjuka;
2:o) angående ändrad lydelse af § 13 i förnyade nådiga aflönings-
reglementet för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar den
3 maj 1901;
Första Kammarens Prot. 1905. N:o 32.
5
N:o 32.
54
Lördagen den 8 April, f. m.
3:o) angående inköp för telegrafverkets behof af vissa fastigheter;
4:o) angående pension åt biträdande läkaren vid Stockholms
hospital E. L. Fagergrens änka Sofia Charlotta Augusta Fagergren,
född Lindblom, samt uppsyningsmannen vid Yadstena hospital och
asyl P. A. Hvarfners änka Augusta Josefina Hvarfner, född Svensson;
5:o) angående nytt öfningsfält för arméns i Stockholm eller dess
närhet förlagda trupper samt försäljning af två områden af Norra
Djurgården; och
6:o) angående ökning af lånefonden för rederinäringens under¬
stödjande.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
under sammanträdet aflämnade nådiga proposition till Riksdagen med
förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.
Herr statsrådet Husberg aflämnade Kungl. Maj:ts nådiga propo¬
sition till Riksdagen, angående ändrad lydelse af 8 och 28 §§ uti
Kungl. Maj:ts nådiga stadga angående skjutsväsendet den 81 maj 1878.
Herr Rabe väckte en motion, n:o 49, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående inredande i fastigheten n:o 1 i kvarteret
Lejonet i Stockholm af lokaler för utrikesdepartementet m. m.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hedborg under
14 dagar från och med den 10 innevarande månad.
Kammaren åtskildes kl. 3,19 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1905.