RIKSDAGENS PROTOKOLL
1905. Första Kammaren. N:o 31.
Onsdagen den 5 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Westring aflämnade Knngl. Maj:ts nådiga pro¬
position till Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse af §§
2 och 8 i lagen angående köttbesiktning och slakthus den 22 december
1897.
Justerades protokollet för den 29 nästlidne månad.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hasselrot under
14 dagar från och med innevarande dag.
Föredrogs och hänvisades till Riksdagens särskilda utskott n:o 2
herr Åkerbergs under gårdagen afgifna och då bordlagda motion,
n:o 47, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående försäljning af brännvin.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
sammansatta stats- och lagutskottets nästlidna dag bordlagda utlåtande,
n:o 9, äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag
bordlagda utlåtande, n:o 6.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 1 och 4 i denna Angående
•månad bordlagda betänkande n:o 18, i anledning af väckta motioner ändrade be-
angående förändrade bestämmelser i fråga om beskattning af inkomst ^iämmelser *
af cW 5 fråga om be-
t°' , r—. , . skattning af
I särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner hade före- inkomst af
slagits: skog.
Första Kammarens Prot. 1905. N:o 31.
1
N:0 31. 2
Onsdagen den 5 April.
Angående af herr 11. G. P. Öhngren (n:o 97), »att Riksdagen ville besluta
ändrade be- j skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
fråga1 om*be- låta utarbeta och, om möjligt, redan för nästa års riksdag framlägga
skattning af förslag till sådan ändring af gällande bevillningsförordning, att inkomst
inkomst af af skog (skogsbruk) må i beskattningshänseende likställas med bergs¬
jö0#- bruk, samt att inkomst af skog skall taxeras inom den ort, där
' 0r s' skogen är belägen»;
samt af herr 8. J. Biländer (n:o 134), att Riksdagen måtte-
besluta, att gällande bevillningsförordning skulle beträffande nedan-
nämnda §§ erhålla följande förändrade lydelse:
§ 2.
Bevillning för fast egendom erlägges af ägaren, utom i följande
fall, då bevillningen utgöres af innehafvaren, nämligen:
a) för jordegendom, som besittes med stadgad åborätt eller är af
allmän myndighet eller af stiftelse till begagnande mot lifstidsstädja
upplåten, för i stad befintlig så kallad ofri tomt, hvarifrån inne¬
hafvaren ej må skiljas, så länge han erlägger tomtören eller utan att
vederbörlig lösen gifves, samt för skogsområde, som innehafves af
stad eller annan menighet;
b) för jordegendom — — — — afsöndrad.
§ 3.
1 mom. Fast egendom skall uppskattas till sitt verkliga värde..
Detta värde bestämmes med ledning af de om hvarje särskild egen¬
doms storlek, beskaffenhet och afkastning inhämtade upplysningar
samt erhållna uppgifter om areal och olika ägoslag samt arrende-
eller hyresafgifter, köpeafhandlingar och värderingar för egendomens-
belåning eller försäkrande mot brandskada. I fråga om jordbruks¬
fastighet skall härvid hänsyn tagas till skogs afkastning, allenast i
den mån densamma användes till husbehof; dock att beträffande-
skogsområde, som innehafves af staten, växande skogens hela värde-
inbegripes i fastighetens värde.
2 mom. Frälseräntas kapitalvärde — — beräknas.
3 mom. Fastighetstaxering äger rum år 1906 och därefter hvart
femte år. Det värde, hvartill fast egendom blifvit uppskattad, skall
utan förnyad uppskattning bibehållas oförändrad under tiden mellan
två på hvarandra följande allmänna fastighetstaxeringar, utan för så
vidt sådana inträffade förhållanden, som i 2 § af den för taxerings¬
myndigheterna utfärdade instruktion härmed omförmäles, påkalla,
förändrad värdering.
4 mom. Uppskattning — — — icke rum.
3
N.o 31.
Onsdagen den 5 April.
§ 5.
Vid uppskattning af fast egendom skola särskilda värden slutande
å fulla hundratal kronor, utsättas:
а) å jordbruksfastighet:
för inrösnings- och afrösningsjord, hvar för sig, med iakttagande
af hvad i 3 § 1 mom. stadgas, för hvarje hemman och jordlägenhet
eller, om hemmanet eller lägenheten består af två eller flera bruknings¬
delar eller afsöndring af jord därifrån ägt rum, för hvarje sådan
hrukningsdel eller jordafsöndring; samt
för skogsområde, som innehafves af staten, vare sig det tillyder
visst hemman eller icke, äfvensom för skogsområde, som innehafves
af stad eller annan menighet;
б) å annan — — — frälseränta.
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om be¬
skattning af
inkomst af
skog.
(Ports.)
§ 8-
1 mom. Till inkomst — — — — patronus ecclesise.
2 mom. Till inkomst af arbete räknas:
a) inkomst af rörelse eller yrke, såsom:
l:o) af bergsbruk, kalk- och stenbrott jämte därtill hörande verk,
inrättningar och näringar; kvarnar och sågverk; fabriker, mekaniska
verkstäder, brännvinsbrännerier och andra för varors tillverkning
eller förädling anlagda inrättningar; mejerihandtering, potatismjöl¬
fabriker och andra binäringar till jordbruket, i den mån de icke afse
tillgodogörande af eget jordbruks produkter; penningrörelse, handels¬
rörelse, hvartill äfven räknas handel med skog eller skogseffekter,
skeppsrederi, sjöfart, handtverk eller annan näring;
2:o) af försäljning af skog eller skogseffekter samt af virkesfångst
för annat ändamål än eget husbehof från område, för hvilket den,
som verkställer försäljningen eller virkesfångsten, är pliktig utgöra
fastighetsbevillning, äfvensom af virkesfångst från skogsområde, som
blifvit af staten upplåtet till hergshandteringens understöd, till sågverk
eller kanalbolag.
3:o) af till allmän trafik--— — flottled; och
4:o) hvad som förvärfvas---— beskattad.
§ 12.
Skattskyldig taxeras för inkomst af kapital och arbete;
a) patronus —---utgår;
b) idkare af rörelse, som i 8 § 2 mom. a) 2:o) omförmäles, för
inkomst häraf, där skogsområdet är beläget;
c) bank — —■ — — stationer;
d) annat bolag — — — — styrelse;
e) handlande — — — — mantalsskrifven;
/) ägare — — — — hemort;
N:o 31.
4
Onsdagen den 5 April.
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om be¬
skattning af
inkomst af
skog.
(Forts.)
g) de under--— — beskattas;
h) utrikes boende, här — —--församling; samt
i) utrikes boende pensionstagare--— — utbetalas.
För annan---— vistas.
Instruktion för taxeringsmyndigheterna. Uppskattning af fast egen¬
doms värde.
§ I-
Yärdet af fast egendom föreslås och bestämmes med ledning af
l:o) jordegendom tillhörande — — •—■ börande härvid jämväl
behörigt afseende fästas vid såväl in- som afrösningsjordens läge och
beskaffenhet, tillgång på skog till husbehof samt beloppet af de all¬
männa utskylder •—• — — 5 procent;
2:o) egendomens — — — förändradt;
3:o) den för sådan — — — egentligt inflytande, eller å värdet
af skog utöfver hvad för husbehofvet erfordras, likasom värdet--
— beräkning;
4:o) årliga — — — kapitaliserad efter 5 procent;
7:o) vid taxering af skogsområde, som innehafves af staten,
beräknas jämväl växande skogens hela värde.
I de fall — — — utgöras.
§ 2.
Har under tiden--— — taxeringslängden.
Uppskattning af inkomst genom försäljning af skog eller skogs-
effekter eller af virkesf 'ångst, af bergsbruk och därtill hörande näringar
samt kvarnar och fabriker m. fl. verk och inrättningar.
§ 3.
Vid beräkning af inkomst genom försäljning af skog och skogs-
effekter samt genom virkesfångst hafva taxeringsmännen att noggrant
göra sig underrättade om mängden och beskaffenheten af hvad som
försålts, eller annorledes tillgodogjorts, och därför belöpande inköps-
och afverkningskostnad samt om den köpeskilling, det försålda be¬
tingat, eller det värde, annorledes användt virke med hänsyn till
förhållandena i orten kan anses äga, jämte de öfriga omständigheter,
som på ett rätt bedömande af hithörande taxeringsfrågor kunna inverka.
§ 4.
1 mom. ( = med § 3.)
2 » (= med § 4.)»
Onsdagen den 5 April.
5 N:o 31.
Utskottet hade på anförda grunder hemställt, att Riksdagen, i
anledning af herr Ohngrens och herr Enanders förevarande motioner,
ville besluta att i skrifvelse till Knngl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t, utan att afvakta en fullständig lösning af kommunalskatte¬
frågan, täcktes låta utarbeta och om möjligt redan nästkommande år
för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af nu gällande
skattelagstiftning, att inkomst genom beskattning af skogsafverkning
må, i större utsträckning än för närvarande äger rum, tillgodokomma
de särskilda kommuner, inom hvilka skogsafverkning bedrifves.
Vid betänkandet hade reservation afgifvits af herr Cavalli, hvilken
likväl däri ej framlagt sin åsikt, äfvensom af herr Hammarström,
som ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande motioner
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Hammarström: Såsom framgår af utskottets betänkande,
har jag antecknat mig såsom reservant. Jag har nämligen ansett,
att utskottet bort hemställa, att förevarande motioner icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda, och jag skall i korthet angifva
skälen för denna min ståndpunkt.
Utskottet har framhållit och betonat, att nuvarande anordning
med afseende å beskattning af skogens afkastning är otillfredsställande,
och däri tror jag nog, att man måste gifva utskottet rätt. Det har
också under den långvariga behandling, för hvilken denna beskattnings-
fråga varit föremål, ganska allmänt erkänts, att förändrade bestäm¬
melser i ämnet vore af behofvet påkallade. Jag vill icke heller mot¬
säga utskottet i dess uppfattning, att frågan tarfvar snar lösning.
Tvärtom tror jag nog, att, vare sig man ser den från statsbeskatt-
ningens eller från den kommunala beskattningens synpunkt, man
bör medge, att det nog fins skäl för den önskan, att frågan måtte
så snart som möjligt vinna en tillfredsställande lösning.
Men däremot har jag icke kunnat anse, att den väg, utskottet
förordat för ernående af detta mål, är den riktiga; och för att ådaga¬
lägga detta nödgas jag i korthet beröra frågans förhistoria. Denna
går jämförelsevis långt tillbaka i tiden. Redan skattereglerings-
kommittén hade upptagit ämnet till utredning, och skulle enligt dess
förslag formen för skogsafkastningens beskattning — i den mån fråga
ej var om sådan afkastning till husbehof — förändras från fastighets-
bevillning till inkomstbevillning. Detta har också varit det förslag,
som allmännast, om än med större eller mindre variationer, åter¬
kommit hvarje gång frågan sedermera varit före. Mot skattereglerings-
kommitténs förslag framställdes emellertid mer eller mindre kraftiga
invändningar från myndigheter, som hade att yttra sig däröfver, näm¬
ligen såväl från Konungens befallningshafvande i vissa län som ock
af kammarrätten. I det förslag till ny bevillningsförordning, som
på grundval af skatteregleringskommitténs förslag förelädes 1883 års
Riksdag, upptog emellertid Kungl. Maj:t de bestämmelser angående
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om be¬
skattning af
inkomst af
skog.
(Ports.)
N:o 31.
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om be¬
skattning af
inkomst af
skog.
(Forts.)
6 Onsdagen den 5 April.
skogsafkastningens beskattning, som af kommittén förordats. Det
torde dock vara onödigt att närmare erinra om frågans behandling
vid 1883 års riksdag, då densamma, såsom bekant, föll i samband
med frågan om grundskatteafskrifningen. Sedermera, under senare
hälften af 1880-talet, drogs frågan upprepade gånger i motionsväg
inför Riksdagen, därvid man emellertid åsyftade dess lösning på det
beståendes grund, d. v. s. med fastighetsbevillningen såsom beskatt-
ningsform. Detta lyckades dock icke heller, men ledde därtill, att
Kungl. Maj:t år 1890 tillsatte en kommitté för frågans utredning.
I denna kommitté voro olika meningar representerade. Kommitténs
flertal förordade ett förslag, hufvudsakligen af enahanda innehåll, som
nu återfinnes i en af motionerna, nämligen herr Enanders. Det var
således äfven då fråga om fastighetsbevillningens förändring till in-
komstbevillning, hvad skogsafkastningen beträffade. Kommitténs ord¬
förande hade emellertid en härifrån afvikande åsikt; och sedermera,
då förslaget remitterades till vederbörande myndigheter för utlåtande,
visade det sig, att meningarna fortfarande voro mycket delade. 1894
och 1895 års bevillningskommittéer hade äfvenledes frågan till be¬
handling. 1894 års kommitté anslöt sig därvid hufvudsakligen till
1890 års kommitté; men sedan Konungens befallningshafvande i åt¬
skilliga län och kammarrättens flesta ledamöter ånyo afstyrkt en sådan
förändring, som kommittén föreslagit, fann 1895 års kommitté sig
icke kunna biträda den uppfattning, att rätta vägen till frågans lös¬
ning vore att frångå fastighetsbevillningen. I det förslag till ny be¬
villningsförordning, som förelädes 1897 års Riksdag och som hufvud¬
sakligen grundats på 1894 och 1895 års kommittébetänkanden, före-
kommo icke några bestämmelser, åsyftande förändring i fråga om
skogsafkastningens beskattning. Men chefen för finansdepartementet
hade i sitt anförande till statsrådsprotokollet uttalat sig i frågan, och
han säger där: »Den sålunda verkställda utredningen af skogs-
beskattningsfrågan har medfört den afsevärda fördel, att det problem,
söm framställts till lösning, blifvit på det mest fullständiga och ut¬
tömmande sätt i alla detaljer behandladt och genomarbetadt. Ett
stort antal förslag har blifvit framlagdt och de med hvart och ett
af dessa förenade fördelar och olägenheter grundligt debatterade.
Men sådant oaktadt kan frågan knappast anses hafva blifvit förd
närmare sin lösning . Meningarna stå lika oförmedlade emot hvarandra
som vid kommittébehandlingens början.» Därefter redogör han för
de viktigaste erinringar, som gjorts mot de framställda förslagen,
och slutar sedan med följande uttalande: »Då någon utväg att på
tillfredsställande sätt lösa de sålunda framhållna svårigheterna hittills
icke kunnat angifvas, synes mig förslaget om införande af inkomst-
bevillning för afkastning af skog lika litet som öfriga förslag om
ändringar i den nuvarande fastighetsbevillningen böra framläggas för
Riksdagen.» Åtskilliga motionärer från Andra Kammaren önskade
emellertid, att frågan måtte om möjligt lösas vid samma riksdag och
framlade ett förslag angående inkomstbevillning såsom form för be-
Onsdagen den 5 April. 7
-skattning af skogens afkastning. När bevillningsutskottet afgaf sitt
betänkande rörande Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny
bevillningsförordning, behandlades äfven denna motion, och utskottet
yttrade rörande ifrågavarande ämne följande: »Utskottet finner väl,
•att det nuvarande sättet för beskattning af skogens afkastning ej
kan anses vara tillfredsställande samt att förty en förändring här¬
utinnan är af behofvet påkallad. Då emellertid denna fråga, såsom
af det ofvanstående framgår, är af en betydande räckvidd och står i
sådant sammanhang med öfriga bestämmelser rörande beskattning af
fastighet ock inkomst, att den enligt utskottets mening icke kan så¬
som en fristående fråga lösas, anser utskottet sig icke under nu¬
varande förhållanden kunna försöka utreda densamma.» Mot detta
uttalande förekom endast en reservation, nämligen af en ledamot från
Andra Kammaren, som ansåg, att frågan borde kunna lösas på det
beståendes grund, i hvilken åsikt ytterligare tvenne ledamöter från
Andra Kammaren instämde. Då frågan därefter behandlades af
kamrarna, förekom icke någon debatt i Första Kammaren; i Andra
Kammaren åter var det endast den nämnde reservanten, som talade
för den uppfattning, han i reservationen sökt göra gällande. Man
får väl sålunda anse, att Riksdagen år 1897 var ense därom, att
frågan icke kunde lösas annat än i samband med andra, mera vidt
gående ändringar i skattelagstiftningen.
Detta oaktadt har utskottet nu ansett sig böra förorda, att
frågan ånyo skulle upptagas fristående till lösning. Man skulle väl
då kunnat vänta att, när utskottet sålunda tillstyrkt Riksdagen att
frångå den ståndpunkt, på hvilken kamrarne sammanstämmande och
ganska enhälligt ställt sig år 1897, några skäl skulle hafva framlagts
af utskottet till stöd för dess uppfattning, att frågan nu skulle kunna
fristående lösas. Däraf finner man emellertid icke ett spår i be¬
tänkandet. Tvärtom finner man, att utskottet, efter att nu tre år å
rad hafva haft frågan under öfvervägande, icke kommit ens så långt,
att det vågat i princip ansluta sig till något af de framlagda för¬
slagen till frågans lösning. Utskottet står fullständigt rådlöst men
hoppas, att Kungl. Maj:t skall komma bättre till rätta med saken
och vill därför, att motionärernas önskningsmål utan vidare skola
hänskjutas till Kungl. Maj:t. Jag har ansett detta vara ett olämp¬
ligt sätt att behandla frågan, och jag har fördenskull icke kunnat
biträda utskottets hemställan. Jag skulle hafva funnit det ganska
naturligt, om utskottet med afseende å behofvet af frågans snara
lösning — hvilket behof utskottet upprepade gånger betonar — hade
föreslagit Riksdagen att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
de mera omfattande förslag, som kunde anses såsom villkor och för¬
utsättning för frågans lösning, måtte så snart som möjligt bringas
under Riksdagens bedömande, men såsom utskottet nu formulerat
skrifvelseförslaget, tror jag det vara olämpligt och vill för min del
icke vara med därom.
N:o 31.
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om be¬
skattning af
inkomst af
skog.
(Forts.)
N:o 31.
Angående
ändrade be¬
stämmelser”i.
fråga om be¬
skattning af
inkomst af
skog.
(Forts.)
8 Onsdagen den 5 April.
Därjämte har jag också ett annat skal, hvarför jag icke kunnat
sluta mig till utskottets förslag, och det är att, såsom också utskottet
i betänkandet framhållit, Kungl. Maj:t har frågan under ompröfning
för närvarande. Man finner nämligen af betänkandet, hurusom »i
det förslag till förordning om skatt af inkomst och förmögenhet m. m.
samt till ändrad lydelse af vissa §§ i bevillningsförordningen m. fl.
författningar, som under år 1904 utarbetats inom finansdepartementet
af särskildt tillkallade sakkunniga, jämväl speciella bestämmelser i
fråga om beskattning af skogsafkastning äro föreslagna». Detta för¬
slag, som nyligen afgifvits, har ju svårligen kunnat förväntas leda till någon
kungl. proposition redan vid innevarande riksdag, men det finnes väl
icke någon som helst anledning antaga, att icke Kungl. Maj:ts rege¬
ring kommer att påskynda sakens utredning så mycket som möjligt
för att kunna framlägga förslag på grundval af kommitterades be¬
tänkande, och vid sådant förhållande synes det mig fullkomligt onödigt
att nu skrifva till Kungl. Maj:t.
Jag anser således skrifvelseförslaget både olämpligt och onödigt
och under sådana omständigheter, herr grefve och talman, torde det
vara naturligt, att jag yrkar afslag så väl å utskottets hemställan
som å de i ämnet väckta motionerna.
Herr Wester: Den föregående talaren började sitt anförande
med att gifva utskottet rätt däri, att en utredning och förändring af
skatteförhållandena i detta hänseende vore nödvändig och tilläde äfven,
att förändringen borde skyndsamt ske, men slutade med att yrka af¬
slag på utskottets hemställan. Jag skall då he att i största
korthet få bemöta några af de skäl, som den föregående talaren
anförde.
Han framhöll faran af att ändra fastighetsbevillningen för att
öfvergå till inkomsttaxering, såsom kommunalskattekommittén hade
föreslagit. Att denna farhåga är berättigad, inser äfven jag, men det
är ingalunda sagdt, att frågan skall lösas på sådant sätt. Tvärtom
förhåller det sig så, att senast framställda förslag i detta hänseende
går icke ut på att ändra fastighetstaxeringen, utan söker genomföra
en ändring på annat sätt. Vidare framhölls, att det vore icke lämp¬
ligt att skrifva till Kungl. Maj:t emedan förslag redan vore under
utarbetning, vid hvithet förhållande det vore onödigt att aflåta en skrif¬
velse. Ja, det är visserligen sant, att inom finansdepartementet
under förra året utarbetats förslag i detta ämne, men detta kommer
nog icke Kungl. Maj:t att framlägga för Riksdagen. Det förslag,
som möjligtvis kan komma, blir nog något annat eller en förändring
af det omnämnda. Men när nu frågan är väckt, och Riksdagen önskar
en lösning af densamma, är det väl riktigare, att Riksdagen skrifver
och framställer sin önskan inför Kungl. Maj:t, än att Riksdagen af-
slår det gjorda förslaget; ett afslag skulle möjligtvis ingifva Kungl..
Maj:t den tron, att Första Kammaren icke vill vara med om föränd¬
ringar, och vidare skulle ett afslag, och det vill jag särskildt betona,
Onsdagen den 5 April.
9 N:0 31.
verka ytterst nedslående i stora trakter af landet, där man med rätta
önskar en förändring i denna beskattning.
Vidare yttrade sig talaren om de svårigheter, som uppstode vid
lösningen af denna fråga. Jag medgifver gärna, att, såsom vi sett
under frågans föregående behandling, stora svårigheter mött, och helt
visst komma, innan en slutlig lösning uppnåtts, ännu fler att möta.
Men då det gäller en fråga om rättvis beskattning, då bör Riksdagen
söka öfvervinna svårigheterna; och kan den icke göra det på annat
sätt, så bör den skrifva till Kungl. Maj:t och begära utredning i
ämnet. Kommunerna däruppe, som icke få del af den s. k. skogs-
vinsten, drabbas i allmänhet af enormt hög kommunalbeskattning,
mången gång uppgående till 15 kronor bevillningskrona och i enstaka
fall ända till 20 kronor och därutöfver. Herrarne kunna förstå, att
då man i dessa kommuner, där man visst icke på något vis slösar
med kommunens medel utan tvärtom sparar, ändå uppnått en sådan
hög beskattning, är det icke normala förhållanden, som där råda.
Föregående talare ingick äfven i pröfning af några utaf de för¬
slag, som framlagts till Riksdagens pröfning. Jag skall också be
att få omnämna några af dessa. Först skatteregleringskommitténs,
hvilket utgick från att man skulle sammanräkna inkomsten af jord¬
bruk med skogsafkastningens värde och från denna summa afdraga
fem procent af taxeringsvärdet; det sålunda erhållna beloppet skulle
beskattas såsom inkomst. Detta förslag afsåg således icke att i
något hänseende rubba fastighetstaxeringen. Sedan kom 1891 års
kungl. kommittés förslag, däri hemställdes, att taxeringsvärdet skulle
beräknas motsvara inkomsten af jordbruket och af husbehofsskogen,
men att skogsafkastningen i öfrigt skulle beskattas genom inkomst¬
skatt. Så kom ett genomgripande ändringsförslag, kommunalskatte-
kommitténs af 1900, hvilket ställde sig på den rena inkomstskattens
grund med borttagande af fastighetstaxeringen såsom norm för be¬
skattningen, således det förslag, som föregående talare med skäl om¬
nämnde såsom ägnadt att omstörta fastighetstaxeringen. Detta förslag
har jag emellertid icke hört omfattas med någon synnerlig sympati
i Riksdagen. Så kommer slutligen det förslag, som i finansdeparte¬
mentet utarbetats förlidet år. Det upptager tvenne alldeles nya linjer.
Det skiljer nämligen mellan utverkning på annans och afverkning på
egen mark; vidare skiljer det mellan skogsvinsten och förädlingsvinsten.
Det är detta förslags två stora principer, hvilka förut icke påpekats,
som jag hoppas i ett eller annat hänseende skola leda till frågans
lösning. Här är icke meningen att på något vis höja sågverkens
taxering och beskattning, det är blott en åtgärd af rättvisa man vill
genomföra, att man vill skilja skogsvinsten, som bör taxeras i de
kommuner, där skogen tages, från förädlingsvinsten, som skall taxe¬
ras, där varan förädlas, vare sig vid sågverken eller pappersbruken.
Detta förslag är enligt min synpunkt det bästa och rättvisaste, som
hittills förekommit. Det är alldeles gifvet, att skall man åstadkomma
en jämn och rättvis beskattning i detta hänseende, får man icke be-
Angäende
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om be¬
skattning af
inkomst af
skog.
(Ports.
N:0 31. 10
Onsdagen den 5 April.
Angående skatta skogen särskildt, under det fastighetsvärdet bibehålies oföränd-
ändrade be- racp; ocb beskattningen sker enligt en inkomst af 6 °/o å detta värde.
frågafom be Utan skall beskattningen ökas i något hänseende, måste naturligtvis
skattning af den skattskyldige först njuta afdrag för så stort belopp, som svarar
inkomst af mot 6 % å taxeringsvärdet.
tv°^'~\ Jag skulle vilja be, att h errarne behjärtade denna fråga. Vi
' hafva i utskottet sökt på allt vis komma till nöjaktigt resultat. Vi
hafva pröfvat herr Enanders motion men icke kunnat antaga den;
vi hafva haft flera skrifvelseförslag under ompröfning, men endast
detta har ledt till sådant resultat, att vi vågat hoppas, att det af
Första Kammaren skulle kunna autagas. Om man nu för ett ögon¬
blick låter tanken dröja vid förhållandena i dessa fattiga skogs-
kommuner, så kan det icke förnekas, att det måtte kännas hårdt för be¬
folkningen däruppe att se, hurusom skogen, som är deras enda rike¬
dom, bortföres i allt större och större kvantiteter. Den går ut på
världsmarknaden och skapar under vägen stora förmögeuketer, men
däruppe, där den tages, där lämnar den efter sig endast ödemarker
samt en och annan utfattig arbetarefamilj. Det måste likväl för
denna befolkning kännas hårdt att se, hurusom denna fråga år för
år pröfvas i Riksdagen samt afslås i Första Kammaren, visserligen på
formella grunder, men dessa, förstå de icke, eller af praktiska skäl,
som de icke gilla. Ja, det måste kännas tungt att erfara, att Första
Kammaren icke velat göra något för denna frågas lösning.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
flerr von Stapelmohr: Det var med glädje jag hörde den förste
talaren erkänna, att eu snar lösning af föreliggande fråga är behöflig,
men min glädje skulle ökats, om den ärade talaren slutat sitt an¬
förande med ett tillstyrkande af bevillningsutskottets förslag.
De framställningar, som gång efter annan framkommit i Riks-
dageu om ändring i beskattningen af inkomst för skog, såtillvida att
beskattningen skall påföras i den kommun, där skogen är belägen,
tillsammans med de uttalanden som Norrlandskommittén gjort i samma
syfte, eller att beskattningen bör ske hufvudsakligen efter 1891 års
skogsskattekommittés förslag synas mig innebära så otvetydiga bevis
på behofvet af en ändring i det nuvarande förhållandet, att uppskof
icke bör ske, åtminstone icke till en obestämd framtid. Som det nu
är, få skogssocknarna inuti landet lämna råmaterialierna till sågverken
och de andra trävaruindustrierna nere vid kusten, utan att skogssocknarna
få tillgodonjuta någon del af beskattningen för den vinst, som affärerna
gifva. Fördelen i beskattningsafseende af den vinst, skogsindustrierna
hämta från inlandssocknarna, tillfaller oförtjänt nog kustsocknarna, hvilka,
oafsedt detta, hafva mycket lättare lefnadsvillkor än inlandssocknarna.
Det har medgifvits af den förste talaren, att nu gällande be¬
stämmelser för fastighetsbeskattningen icke äro tillfredsställande, och
det är sant. Det är nämligen svårt, att icke säga omöjligt, för taxe¬
ringsmyndigheterna särskildt i de norra länen, där till hemman höra
11 N:Ö 31.
Onsdagen den 5 April.
störa skogsarealer, att utan tidsödande och noggranna undersökningar Angående
bestämma värdet af skogen efter skogens afkastning vid tillfället eller Iser i
framdeles. För att afkastningen skall blifva något så när jämn eller fråga om be-
konstant förutsattes också, att skogen skötes efter rationella grunder skattning af
eller åtminstone med aktgifvande på skogens uthållighet, något som inkomst af
nu är sällsynt å enskildes skogar. Om äfven värdering af skogen kan Jf^j)
af taxeringsmyndigheterna utföras på sådant sätt som något så när
närmar sig det rätta, blefve en sådan taxering mången gång ganska
besvärlig och tryckande för hemmansägaren. Denne vore ju då skyl¬
dig att år efter år betala skatter för skogens värde, utan att han i
vanliga fall finge någon afkastning för hvarje år utan först efter
längre mellantider. År skogen under uppväxt, är det gifvet, att det
blir än svårare för hemmansägaren att betala skatt för skogen, helst
om han icke har utsikt att själf få taga blifvande skörden; och ännu
hårdare ställer det sig för hemmansägaren, i det fall att afverknings-
rätten till skogen är upplåten till annan person. I sådant fall tager
denne person afkastningen, men bonden får betala skatteu, och det
kan icke annat än vara orimligt, helst om, såsom ofta är fallet, af-
verkningen sker första året eller första tiden af beskattningsperioden.
Dessa svårigheter för taxeringsmyndigheterna att noggrant uppskatta
skogsvärdet tillsammans med olägenheterna för hemmansägarne af en
sådan uppskattning hafva medverkat till att myndigheterna iakttagit
en viss varsamhet vid skogstaxeringen och att taxeringen icke blifvit
sådan den borde vara. Detta länder åter till nackdel för det allmänna.
Hvarken staten eller kommunerna få den skatt, som de borde hafva.
Eu ändring till det bättre synes således vara en angelägenhet, som
icke bör undanskjutas till en obestämd framtid. Jag skall icke till¬
låta mig framställa något förslag om hur en lösning bör ske, men
jag vågar uttala min tro, att den väg, som herr Enander utpekat, går
i rätt riktning och att den skall kunna leda till ett godt mål. Jag
har visst icke förbisett, att vanskligheterna härvidlag äro stora. De
uttalanden och förslag, som i det afseendet framkommit om hvad
som kan och bör göras visa tydligt hän på huru svår frågans lösning
är, men de visa tillika huru viktig frågan är, och därför bör man
icke, såsom den förste talaren gjorde, söka dräpa frågan eller låta
den do genom aftynande.
Motionärerna ha framhållit, huru svårt befolkningen i de norr¬
ländska skogssocknarna är betungad af kommunalutskylder. Jag skall
nu icke tillåta mig framdraga några siffror, men till hvad motionä¬
rerna anfört vill jag lägga det, att utom kommunalutskylderna
skogssocknarna äro besvärade af mycket tungt vägunderhåll. Ut¬
taxeringen för sådant ändamål är nämligen mycket betydande. Dess¬
utom är, åtminstone i det län jag tillhör, landstingsskatten hög.
Sammanlägges allt detta, är det klart, att en lagstiftningsåtgärd
i syfte att lindra beskattningen för befolkningen är behöflig för att
icke säga nödvändig. En lindring sådan, som af den ifrågsatta änd¬
ringen i taxering, har dessutom det goda med sig, att bonden sättes
N:o 31. 12
Onsdagen den 5 April.
Angående bättre i tillfälle att utnyttja och tillvarataga de förvärfskällor, utom
stämmelser i s^°oen> som ^an kan äga. Och detta kommer att bilda en behöflig
fråga om be- motvikt mot den, sorgligt nog, oafbrutet pågående uttömningen af
skattning af skogskapitalet genom planlös och hänsynslös utverkning.
inkomst af Den förste talaren har äfven erinrat om, att frågan har varit
(Ports.) under utredning, men att något användbart förslag icke framkommit.
' Jag vet, att så är, men utredningen har säkerligen haft det goda
med sig, att materialet blifvit ganska väl genomarbetadt och att nya
uppslag gifvits. Jag hyser därför den förhoppningen, att vid en ny
bearbetning af materialet det skall framgå ett resultat, som kan blifva
användbart. Jag tror visst icke, att det lagförslag, som möjligen
skall komma fram, skall visa sig i allo tillfredställande, utan antager
jag, att det vid tillämpningen skall befinnas behäftadt med brister,
men sådant är icke ovanligt inom lagstiftningsområdet, och bristerna
får man söka få afhjälpta genom partiella förbättringar. Skall man
vänta med en lagstiftning, till dess man är säker på att få en
lag, som är i alla afseenden fullödig, är jag rädd, att man får vänta
väl länge på den lagstiftningen.
Det har vidare framhållits, att den utredning, som i frågan på¬
kallas, ligger under Kungl. Maj:ts pröfning och att det därför vore
olämpligt och onödigt af Riksdagen att nu taga hand om frågan. Jag
är af en motsatt mening och hyser den åsikten, att det visst icke
skadar saken utan tvärtom gagnar den, att Riksdagen ånyo uttalar
sin önskan att få en reform och det så snart som möjligt.
På dessa skäl skall jag be att få hemställa om bifall till ut¬
skottets förslag.
Herr Lindman: Såsom ledamot af den kommitté, som haft
att behandla de viktiga sociala spörsmålen för vår nordliga landsända,
bär jag vågat begära ordet för att yttra mig i denna fråga. Kom¬
mittén behandlade den s. k. norrlandsfrågan från alla olika synpunkter
och fann, att mycket kunde göras för lösning af densamma, men
bland de olika anledningarna till dess uppkomst satte kommittén äfven
beskattningssynpunkteu. Kommittén har i ett enhälligt utlåtande
uttalat sig i denna sak och framhållit nödvändigheten och vikten af,
att någon ändring måtte ske beträffande fördelning af skatterna sär-
skildt i Norrland mellan skogssocknarna och de socknar, som ligga
vid kusten. Det är icke någon agitation, som drifvit denna sak fram,
utan det är ett i hela Norrland verkligen kändt behof af att någon
ändring måtte komma till stånd. Nu beskattas skogsmarken med
därå växande skog, men denna beskattning blir af helt naturliga skäl
olika och ojämn, ty man kan icke göra denna beskattning rättvis
utan att göra en verklig upptaxering af skogen, hvilket våra beskattnings-
myndigheter icke hafva i sin hand att kunna åstadkomma. Förslag
hafva därför upprepade gånger framställts att skilja skogen från
fastigheten och beskatta afkastningen af skogen såsom inkomst. Det
förslaget framställdes bland andra äfven af 1890 års kommitté. Norr-
Onsdagen den 5 April. 13
landskommittén upptog förslaget, och efter långvarig diskussion och
noggrann pröfning, hvarvid man genomgick hela beskattningsfrågan
och de olika förslag, som blifvit gjorda, enades kommittén om det
förslaget, att det var bäst att skilja skogsmarken från inägoj orden
och beskatta inkomsten från skogen.
Nu säger man, att det kan icke ske, emedan frågan måste lösas
i hela sin omfattning; vi kunna icke lösrycka en detalj, utan hela
frågan måste lösas på en gång. Ja, det kan ju vara möjligt, att så
olyckligt måste vara, men för min del hoppas jag dock, att så icke
skall vara fallet. Jag hoppas, att Kungl. Maj:t skall kunna finna
på någon utväg att rycka ut den detaljen och ändra den särskildt
för sig. Det är ett mycket stort och mycket kraftigt kändt behof
att få den ändrad. Om man tänker sig huru järnbruk beskattas, så
veta vi, att en del lägges på grufvan, hvarifrån malmen hämtas, men
vid beskattning af sågverk lägges hela beskattningen på sågverket,
som ligger vid kusten. Det kan icke vara rättvist att förfara så,
utan den inkomst, som uppkommit från det träden huggits, under
flottningen till dess de förädlats vid sågverken, bör fördelas mellan
de olika kommunerna.
Jag skall icke tillåta mig att nu göra något särskildt förslag.
Jag har deltagit i norrlandskommitténs arbeten, och jag instämmer i
dess förslag. Det är ett sätt, det är möjligt, att det finnes många
fler, och jag hoppas och tror, att Kungl. Maj:t skall kunna utfinna
något sätt att lösa frågan. Att uppskjuta dess lösning anser jag
orimligt. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Ostberg: Jag erkänner fullkomligt, att ett stort behof
föreligger att få ändrade bestämmelser i afseende på skogens beskatt¬
ning, men jag har i alla fall icke kunnat godkänna utskottets förslag
rörande eu skrifvelse till Kungl. Maj:t i år. Utskottets skäl synas
mig i själfva verket vara rätt svaga. Utskottet säger själft, att det
under vanliga förhållanden skulle, på grund däraf att frågan är under
behandling, icke vilja framkomma med något förslag, men, säger ut¬
skottet, frågan är af så stor betydelse, att man nu bör gå den vägen.
Ja, om det nu vore så, att särskilda omständigheter gjorde det önsk-
värdt, att Riksdagen uttalade sig, kunde det ju så vara, men enligt
min tanke ligger saken på alldeles motsatt sätt. I klämmen säger
utskottet, att man icke bör afvakta en fullständig lösning af kom¬
munalskattefrågan. Jag kan för min del omöjligt vara med om ett
uttalande, som afser att skjuta undan denna stora fråga. Kommunal¬
skattefrågans lösning är af ofantligt mycket större vikt än lösningen
af frågan rörande beskattningen till staten. Hvar och en vet ju,
hvilken oerhörd betydelse kommunalskatten har i jämförelse med
bevillningen och inkomstskatten, som ju uppgå till betydligt mindre
belopp.
Enligt min tanke är det omöjligt att lösa frågan om skogens
beskattning särskildt. Det är nog så, att man måste lösa den till¬
it 31.
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om be¬
skattning af
inkomst af
skog.
(Forts.)
Onsdagen den 5 April.
N:o 31. 14
Angående sammans med kommunalskattefrågan i dess helhet. Enligt min me-
ändrade be- n- är ^ • första rummet nödvändigt att skilja kommunalbeskatt-
fråga om be- ningen från bevillningen, hvarmed den nu är så oupplösligt samman-
skattning af fogad. Man måste dessutom tillämpa andra grunder för kommunal-
inkomst af beskattningen än för bevillningen, ty det är helt andra synpunkter
man mas^e se Pa i bägge dessa fall. Huru olika dessa bägge skatter
' äro till sin natur, vore ju lätt att visa. Jag skall endast påpeka en
enda olikhet.
Då det är fråga om den direkta beskattningen till staten, har
man framför allt att se till hvad de skattdragande kunna komma ut
med att betala, ty staten hehöfver ju ständigt stora summor till sina
behof. Vid kommunalbeskattningen åter är synpunkten helt olika.
Där är det icke fråga om att få så stora belopp som möjligt. Där
har man det behöfliga skattebeloppet gifvet. Där måste man lägga
hufvudsynpunkten på att få fördelningen så rättvis som möjligt. Där
framträder fördelningsproblemet med vida större styrka än i fråga om
den direkta beskattningen till staten.
Jag har sagt, att det är omöjligt att lösa frågan om skogsbeskatt-
ningen särskilda och jag skall be att få säga, hvarför jag anser det
vara så.
I afseende på skogsbeskattningen har man ju att utgå från två
olika principer. Man säger å ena sidan, att man skall uppskatta
skogens värde i fastighetsbevillningen. Man skall uppskatta hvarje
fastighet efter dess saluvärde, oafsedt om den består af skog eller
annan mark.
Den andra principen är den, att man icke skall beskatta skogens
värde i fastighetstaxeringen, utan i stället beskatta den afverkade
skogen undan för undan som den nedhugges. Jag tror, att det är
orimligt att tillämpa uteslutande vare sig den ena eller andra prin¬
cipen. Om man tänker sig två gårdar, som äro lika mycket värda,
med lika mycket skog, och ägaren af den ena låter skogen stå orörd,
under det den andra afverkar den ganska hastigt, skulle enligt den
förra principen bägge två skatta alldeles lika mycket. Det kan ju
icke vara rättvist, och det framträder så mycket olämpligare, som
man vet, att den gård, där skogen afverkas, får år efter år lägre
taxeringsvärde och att kommunens inkomster därifrån komma att
successive minskas, under det ägaren af den andra gården, där skogen
får stå orörd, får betala lika stor skatt som i början och kanske
ännu mera. Ser man huru det ställer sig i det andra fallet, skulle
det blifva på det sättet, att den ägare, som hugger ner skogen, får
bidraga till kommunens utgifter med stora belopp, men att ägaren
till den skog, som icke röres, skulle blifva alldeles fri från beskatt¬
ning, oaktadt hans förmögenhet växer år efter år, oaktadt han kan
anses hafva betydlig skatteförmåga. Såvidt jag kan se, är det orim¬
ligt att lägga vare sig den ena eller den andra principen enbart till
grund för skogsbeskattningen. Man måste på ett eller annat sätt
kombinera bägge dessa principer. Men en sådan kombination, en
Onsdagen den 5 April.
15 N:0 31.
sådan anordning för beskattningen af skog låter sig icke genomföra,
såvida kommunalbeskattningen skall fortfarande hvila på den allmänna
bevillningen, såsom nu är fallet. Jag är därför för min del öfver-
tygad, att lösningen af skogsbeskattningsfrågan icke kan ske, förrän
vi fått skilja bevillningen från kommunalbeskattningen och vi fått
tillfälle att ordna kommunalbeskattningen i dess helhet. Att under
sådana omständigheter aflåta eu skrifvelse, däri man särskildt påpekar,
att man skall skjuta undan lösningen af kommnnalbeskattningsfrågan
och söka särskildt för sig lösa skogsbeskattningsfrågan, anser jag för
min del vara oriktigt, och därför skall jag för min del be att få
sluta mig till dem, som yrkat afslag på betänkandet.
Friherre Gripenstedt: Huru svårlöst denna fråga rörande
beskattningen af inkomst af skog än må vara, tror jag dock, att den
bör snarast möjligt afgöras oberoende af den revision af hela vårt
beskattningsväsen, som kan synas önskvärd. Det kan ju från statens
synpunkt vara detsamma, om vissa näringar beskattas i den ena eller
andra kommunen, blott staten får hvad den skall hafva, men för
kommunerna är det icke detsamma, ty kommunalutskylderna utgå nu
efter bevillningen samt erläggas i de kommuner, där bevillningen ut-
göres, hvarigenom de således kunna ingå till andra kommuner än
dem, de rätteligen skulle komma till godo. Från denna synpunkt
anser jag en förändring vara af behofvet påkallad. Nu har man sagt,
att en sådan reglering skulle stöta på stora svårigheter; ja det är
sant, men dessa svårigheter äro öfvervinneliga. För att få en rätt¬
vis beskattning af skogen, anser jag emellertid deklaration för inkomst
ur skogen vara en nödvändig förutsättning. Det har påståtts, när
inkomstskatten infördes, att det skulle möta nästan oöfvervinneliga svårig¬
heter att deklarera för jordbruksfastigheter; jag tror icke dessa svårig¬
heter varit fullt så stora, som man ville göra dem, men i alla fall anser jag
det vara lättare att deklarera för inkomst af skog än för inkomst af j ordbruk
och därför skäl att börja med skogen. En förändrad beskattning för skog
måste således enligt min mening förbindas med själfdeklaration, men
då vill jag påpeka eu sak, som redan blifvit framhållen af herr
Wester, men som jag ytterligare vill understryka, nämligen att om
skogen skall beskattas på grund af själfdeklaration, måste den fritagas
från den nu på skogen hvilande fastighetsbeskattningen på basis af
taxeringsvärdet. Ty skall en skogsägare först beskattas efter en be¬
räknad afkomst af 6 procent å taxeringsvärdet för hela fastigheten,
skogen inbegripen, och detta gäller nu såväl bevillningen som inkomst¬
skatten, och därefter ytterligare skatta för inkomst ur skogen enligt
själfdeklaration, blir det en dubbel och mycket tyngande beskattning.
Hvad Norrland angår, kan saken måhända icke hafva så mycket att
betyda, ty skogsmarken är där, efter hvad man berättat, icke så högt
taxerad. Men denna beskattningsfråga är icke en uteslutande norr¬
landsfråga, utan af vikt för hela riket, och i mellersta och södra Sverige
äro skogarne i regel ganska högt taxerade på grund af de inkomster,
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om be¬
skattning af
inkomst af
skog.
(Forts.)
5
N:o 31.
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om be
skattning af
inkomst af
skog.
(Forts.)
16 Onsdagen den 5 April.
deras ägare i allmänhet draga af dem. Det skulle således, om nu¬
varande system tillika fortfore, först betalas för fastighetens af¬
kastning, beräknad till 6 procent å taxeringsvärdet, och så för inkomst
af skogen. Det blefve ungefär detsamma, som om en jordbrukare
först skulle erlägga bevillning och inkomstskatt enligt taxering och
sedan deklarera samt skatta för den inkomst, han kunde hafva å sin
råg- eller hafreskörd, men att detta vore orimligt, måste väl alla med¬
gifva. För min del har jag, såsom redan är antydt, ingenting emot,
att skogsbeskattningen ställes på annat sätt och grundas på själfde-
klaration. Då måste emellertid på samma gång fastighetens i allmänhet
och skogsmarkens afkastning skiljas från hvararandra, hvarvid dock
husbehofsprodukter af skogens afkastning böra ingå i dessa 6 procent
å jordbrukstaxeringsvärdet.
Det är endast detta jag velat säga, för den händelse eu skrif¬
velse, såsom jag hoppas, kommer att afgå till Kungl. Maj:t med be¬
gäran om frågans utredning till nästa år, — att sambandet med själf-
deklaration och skogsbeskattningen måste därvid tagas i betraktande,
samt att i fråga om skogens beskattning nuvarande ordning icke
kan på samma gång fortgå, vare sig det gäller bevillning eller in¬
komstskatt.
Under denna förutsättning yrkar jag bifall till utskottets hem¬
ställan.
Friherre Klingspor: Frågan om att tillföra kommunerna
större inkomst af skogsafverkning, än de för närvarande åtnjuta, har
ju förelegat många år, men icke varit synnerligen populär i Första
Kammaren till följd af de med framställningarna därom förknippade
förhållanden, som nog varit af den beskaffenhet, att frågan, sådan
den förut framträdt, med fog bort tillbakavisas. De vid denna riks¬
dag i ämnet väckta motionerna liksom det förevarande utskottsför-
slaget hafva frigjort den beskattningsrätt, man velat tillförsäkra kom¬
munerna från sågverksrörelsen. Sågverksrörelsen är alldeles borteli¬
minerad, och man har inskränkt sig till att vilja förbehålla respektive
kommuner inkomst för den afverkning, som sker inom dessa, alldeles
oberoende af hvart virket föres, blott det saluföres. Det är icke me¬
ningen, att en jordägare skall få sig påförd skärskild beskattning för
den skog han afverkar för eget behof, utan, som jag nyss antydde,
endast för det, som försäljes.
De ojämnheter, som på många håll i landet, särskildt i norra
Sverige, uppstått af de nuvarande förhållandena, hafva gjort, att
trycket blifvit allt starkare och starkare för en förändring härutinnan.
Under frågans föregående skeden har jag ställt mig emot förändring,
men så som frågan nu föreligger, anser jag att de skäl, som tala för
en sådan, i alltför hög grad motväga de olägenheteter, som däraf
skulle kunna uppstå på vissa håll, för att vi icke skola söka till¬
mötesgå den önskan, som på detta område gör sig gällande; och jag
tror, att man kan tillmötesgå den, utan att det skall leda till för stor
17 N:0 31.
Onsdagen den 5 April.
Tubbning. Jag har icke i detta fall samma åsikt som herr Östberg, Angående
att rubbning af hela skattesystemet och skiljande af den kommunala ändrade be-
beskattningen från beskattningen i öfrigt nödvändigt måste följa. Har be
en allmän sådan omgestaltning föregått, är det ju en fördel, men Jskattning af
skola vi vänta därpå, vet jag ej, huru länge vi få vänta. Och jag inkomst af
tror, att denna sak kan genomföras särskildt för sig. Om man än
kan säga mot skrifvelseförslaget, att frågan redan ligger inne under (Forts.)
behandling, är densamma i alla händelser af sådan beskaffenhet, att
det för dem, som skola lösa den, är af ganska stort intresse att höra
de inlägg, som göras på olika håll. Och för min del får jag säga,
att herr Enanders motion verkligen är sådan, att den förtjänar att
af vederbörande tagas i öfvervägande. Att tillbakavisa det förslag,
som. utskottet här framlagt, anser jag därför vara oklokt. Utskottet
bar ju icke tillstyrkt motionen, men en skrifvelse. Jag tycker vis¬
serligen ej riktigt om själfva formuleringen af skrifvelsens kläm, då
densamma kan gifva anledning antaga, att man vill gå längre, än
som faktiskt är dess innebörd. Men det är nog fullt sant hvad som
står där, och det kan icke jäfvas, att resultatet kommer att blifva
det, som står antydt.
Med några få ord må ju angifvas, hvarför jag tror, att frågan
kan lösas för sig. Det är därför, att lika lättvindigt som vid den
senaste allmänna fastighetstaxeringen i landet på order från höga
vederbörande och yrkande af kronoombuden fastighetstaxeringen i
vissa socknar höjdes med i genomsnitt 10 å 20 å 30 procent, lika
lätt skall det efter mitt förmenande gå att sänka taxeringen, där det
anses behöfvas. Det blir förändring på vissa håll, visst icke öfverallt
och ej öfver eu bank heller, utan partiell förändring. Hvad södra
Sverige beträffar, kan ju den förändringen på vissa egendomar blifva
något så när stor, men i grund och botten blir den ej särdeles be¬
tydande, emedan man hittills i allmänhet antagit såsom en egendoms
taxeringsvärde det jordbruksvärde, den representerar, fastän en tendens
att höja taxeringsvärdena för egendomar, som hafva värdefull skog,
smugit sig in som en utväxt, uppmuntrad af höga vederbörande. Att
ett sådant verkligen orättfärdigt tillvägagående på det sättet upp¬
muntrats, har just framtvingat denna fråga. Den nyssnämnda ten¬
densen gör det ju så godt som omöjligt för de jordägare, som skulle
vilja det, att hålla på sin skog: det blir nästan ett slags konfiskation
för hvar och eu, som söker bevara sin skog. En sådan riktning är
ju ej önskvärd.
Oäfvet är ju, att hela den skogsmark, som tillhör ett hemman,
måste ingå i dess taxeringsvärde — jag menar ur kameral synpunkt.
Man kan ej afskära vissa delar, då jordeböckerna ej upptaga flera
sådana, utan hela skogsmarken får följa hemmanet i öfrigt, d. v. s.
värdet å hela skogsmarken ingår i hemmanets taxeringsvärde. Värdet
skall sedan bestämmas efter vissa grunder, och det gäller då att sätta
ett sådant värde, att det motsvarar ett grundvärde, som ej kan
rubbas. Därmed äro vi inne på hvad som är önskvärdt i fråga om
Första Kammarens Frot. 1905. JST:o 31. 2
N:0 31. 18
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om be¬
skattning af
inkomst af
skog.
(Forts.)
Onsdagen den 5 April.
fastighetstaxeringen, att taxeringsvärdet ej skall behöfva rubbas, om
jordägaren minskar skogsmarken och afverkar t. ex. 1/s eller lU däraf.
Sådana rubbningar inträffa visserligen nu, men därför, att de herrar,
som sköta taxeringen, sköta den* orätt af snålhet å kommunerna»
vägnar, och därför att Konungens befallningshafvandes ombud ej sköta
sin uppgift, utan blott söka drifva upp värdena. Det är således på
grund af oriktigt förfarande, som sådana omständigheter inträdt, och
förhållandena kunna ganska väl återföras till de tillbörliga, utan att
det skall vålla alltför stora rubbningar. Fördelen däraf blir, att den,
som vill vårda sin skog och taga vara på den, icke vidare behöfver
riskera en konfiskation genom hög beskattning, som skall utgå för eu
fingerad inkomst, beräknad efter 6% eller kanske 24%, utan får vara.
i fred, under det att de, som misshushålla med sin skog och afverka
den, få betala den bevillning, som belöper på inkomsten för den skog
de afverka, vare sig den går åt ena eller andra hållet. Jag kan icke
finna, att härvidlag några svårare rubbningar behöfva förekomma eller
någon större omgestaltning af beskattningsförhållandena behöfver ge¬
nomföras. Det jag nu sagt gäller för södra och mellersta Sverige.
Komma vi så till norra Sverige, vågar jag tro, att på många
båll — kanske icke, där bolag äga skogarne, men eljest — taxerings¬
värdena i genomsnitt äro så låga i förhållande till arealen, att ej
heller där några större rubbningar behöfva befaras, utan följden endast
blifver den, att kommunerna liksom staten få inkomst i den mån
utverkning sker.
En svårighet, som skulle uppstå vid tillämpningen, är naturligtvis
att bedöma omfattningen af den reglering, som skall ske med afseende
å taxeringen. Det är gifvet, att, om en egendom har skog till sitt
behof, för husbehofsskogen ett belopp skall tillföras jordbruksvärdet,
ty en egendom, som har skog till sitt behof, är naturligtvis mera värd
än en eljest jämngod, på hvilken icke finnes vare sig skog eller hag¬
mark. För den skog, som till äfventyrs finnes utöfver husbehof vet,-
får däremot icke inberäknas i jordbruksvärdet annat än ett mycket
ringa bottenvärde, som emellertid måste medtagas, då ingen del af
skogsmarken får afskäras. Denna reglering tror jag dock icke blir
värre, än att de myndigheter, som finnas, ganska väl kunna genom¬
föra den. Man kan säga, att, om en egendom ligger i flera socknar,
det kan uppstå svårigheter vid tillämpningen, men jag tror icke heller,
att det är så farligt, ty de flesta hemman ha ju hvar sina jordbitar
och skogsskiften, och då skola nog ej så stora svårigheter möta, om
god vilja finnes.
Man ser sålunda, att det här gäller en ur taxerings- och skatte-
synpunkt väl behöflig reform, absolut påkallad af förhållandena i
norra Sverige, men äfven sådan, att södra och mellersta Sverige godt
kunna gå med därom. För oss i södra och mellersta Sverige, som
väl vårda skogen på våra egendomar, är frågan rent af tvingande på
grund af de taxeringsförhållanden, som inträdt efter påtryckning upp¬
ifrån att drifva upp taxeringsvärdena för egendomar med väl skött
Onsdagen den 5 April.
19 N:0 31.
växande skog. På taxeringsvärdena stöder sig åtskillig beskattning,
som ej kan omregleras annat än under en lång följd år och med
stora kostnader, så att de orättvisor, som fastslås för en sådan egen¬
dom, icke kunna aflösas utan de största svårigheter.
Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Hammarström: Talaren på värmlandsbänken påstod, att
jag yttrat mig om faran af att öfvergifva fastighetsbevillningen och
öfvergå till inkomstbevillning, och han tycktes likaså vilja tillvita mig,
att jag ej omnämnt kommunalskattekommitténs utlåtande och förslag
i förevarande ämne. Jag vill därtill svara, att jag icke inlåtit mig
på frågans realitet. Jag har icke uttalat mig för eller emot den ena
eller andra skatteformen, ty efter mitt förmenande föreligger ej nu
fråga därom. Vidare ansåg jag icke nödigt att i historiken gå längre
än till år 1897, därför att det enda resultat, som hittills nåtts på
nu ifrågavarande område, är det, hvartill 1897 års Riksdag kom.
Låt vara, att detta resultat är af ganska negativ art, men det är dock
ett resultat så till vida som det innebär, att frågan icke kan lösas
fristående. Jag vill med hänsyn härtill icke närmare ingå på hvad
här af flere talare anförts angående lämpligheten att i fråga om sko¬
gens beskattning öfvergå till inkomstbevillning. Jag vill endast ytter¬
ligare framhålla, att, om man bifaller utskottets förslag, man faktiskt
kastar öfver bord det enda resultat, hvartill man i denna fråga hit¬
tills kommit, och uttalar den önskan, att Kungl. Maj:t skall beträda
en väg, som efter all sannolikhet skall visa sig icke vara annat än en
återvändsgränd. Efter förnyad kommittéutredning kommer man sanno¬
likt till samma resultat som år 1897. Sådant är åtminstone enligt
min mening icke ägnadt att påskynda frågans lösning, och särskild!
synes mig, att de, som med hänsyn till förhållandena i Norrland
anse, att en snar lösning är af vikt, borde låta sig angeläget vara,
att Kungl. Maj:t upptoge frågan till behandling på den punkt, där
den stannade år 1897.
Grefve von Hallwyl: Jag skall endast be att få yttra några
ord för att belysa denna viktiga fråga i synnerhet från norrländsk
synpunkt. Principiellt har jag absolut ingenting att invända däremot,
att en hel del socknar, som ligga långt från kusten, äfven få vara
med och dela den skatt, som åligger idkare af skogsrörelse. Jag
tycker det är synd, att icke skogssocknarne få vara med, utan att de
socknar, som ligga närmast kusten, skola få skörda hela vinsten.
Däremot kan jag ej gilla ordalydelsen vare sig i motionen eller i ut¬
skottets utlåtande. Om jag betraktar saken ur praktisk synpunkt,
finner jag det omöjligt att komma till en rättvis beskattning af skog.
Somliga skogar ligga på större afstånd från kusten, andra på mindre,
somliga skogar innehålla gröfre träd, andra smäckrare. Ingen såg-
verksägare kan tillförlitligt bedöma, hvad en skog är värd. Den
enda inkomst, som finnes att utgå ifrån, är den, som uppstår
vid sågen, efter afdrag af kostnaderna för huggning, framdrifning,
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om be¬
skattning af
inkomst af
skog.
(Forts.)
N:0 31. 20
Onsdagen den 5 April.
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om be¬
skattning af
inkomst af
skog.
(Forts.)
flottning, sågning och skeppning. Det är det enda måttstock man
kan rätta sig efter vid taxeringen. En skog är alltså ett mycket
dåligt skatteobjekt. Men en fördelning af inkomsten kan ske vid
sågen. Där vet man precist livad skogen lämnar för nettoinkomst.
Det kan ibland bända, att en skog icke lämnar någon nettoinkomst
alls. Om den är belägen uppåt fjällen, så att utdrifningskostnaden
ställer sig dyr, om man råkar nt för svåra flottmogsförhållanden, om
timret måste ligga öfver ett år eller om träkonjunkturerna äro allt¬
för dåliga, händer det, att en skogsafverkning ej lämnar någon vinst.
Det är ju ett tydligt bevis på att en skog ej kan taxeras rättvist,
eftersom man ej kan få klart för sig, hvad den är värd, innan den
blifvit förädlad. Enda möjligheten att få klarhet i saken är att gå
till nettohehållningen vid sågen. Den beskattas, och vissa procent
af skatten torde sedan kunna fördelas på de socknar — ofta kanske
7, 8 stycken ■—, som lämnat timmer, i proportion till hela timmer¬
antalet. Då blir det någon rättvisa i beskattningen, och på annat
sätt anser jag, att frågan icke kan lösas.
Att lägga en särskild skatt på skogen, anser jag skulle vara en
stor orättvisa. Då skulle sågverksägarne få betala skatt för skog 4
gånger om. Nu betala de inkomstskatt 3 gånger: först efter behåll¬
ningen vid sågen med afdrag af vissa procent, sedan såsom aktie¬
ägare för utdelning på kuponger och slutligen äfven samma skatt
med 6 öre för 100 kronor af de hemmans taxeringsvärden, å hvilka
skogen växt, ehuruväl dessa hemman ej lämna ringaste inkomst utom
den, som uppstår vid sågverket. Skulle det nu läggas en ytterligare
skatt på skogsmarken, skulle det blifva 4 gånger — med den nuva¬
rande metoden. Verkställes däremot en fördelning efter förhållan¬
dena vid sågverken, kan beskattningen ske på ett rättvist sätt. Det
var hufvudsakligen detta missförhållande jag önskade få påpeka och
har intet yrkande att göra.
Herr Unger: Då det icke kan anses lämpligt och för öfrigt
vore stridande mot gammal god sed, som iakttagits i denna kam¬
mare, att aflåta skrifvelse till Kungl. Maj:t i ett ämne, som redan
föreligger till utredning, vill jag blott af detta skäl yrka afslag å
utskottets betänkande.
Jag är ej heller fullt öfvertygad om nödvändigheten och möj¬
ligheten af att rättvist genomföra en sådan omgestaltning af bevill-
ningen för skog, som här blifvit ifrågasatt. Dels är skogen taxerad
redan och drager sin fastighetsbevillning. Taxeringen är kanske för
låg i allmänhet. Det skulle jag tro. Men för densamma bör vid
fastighetstaxeringen påföras det värde, som motsvarar hvad skogen
årligen kan afkasta. Nu afverkas skogen i allmänhet visserligen icke
lika mycket hvarje år, utan mera ett år och mindre, kanske ingen¬
ting, ett annat år. Att skogen då i alla fall drager fastighetsbevill¬
ning på grund af att taxeringsvärdet satts med hänsyn till en beräk¬
nad årlig medelafkastning, det är, säger man, orättvist. Men huru
Onsdagen den 5 April.
21 N:o 31.
på annat sätt åstadkomma rättvisa? Menar man, att en jordbrukare,
som ett år får en utomordentligt god skörd, skall taxeras högre där¬
för, fastän han dragit fastighetsbevillning äfven många föregående år,
då missväxt inträffat? Man säger också, att det nuvarande taxerings-
sättet blir orättvist därigenom, att, då en fastighet byter ägare, nye ägaren
kan få skörda hvad företrädaren betalt fastighetsbevillning för. Men
antagligt är väl, att, då man köper ett hemman med sparad skog,
man också får betala så mycket mer till köparen, och när skogens
värde därvid beräknas tillräckligt högt, sker ju ingen orättvisa.
Men hufvudsaken i denna fråga är, att den redan föreligger till
utredning hos Kungl. Maj/t, och då är det, såsom sagdt, olämpligt
och mot god sed stridande att aflåta skrifvelse. Jag yrkar därför
afslag.
Angående
ändrade be¬
stämmelser i
fråga om be¬
skattning af
inkomst af
skog.
(Forts.)
Herr Wester: Ja, det är ju alldeles gifvet, att, om den siste
högt ärade talaren ej vill hafva ändring i detta fall, han tycker, att
det är olämpligt att skrifva till Kungl. Maj:t. Men som frågan före¬
ligger, tror jag, att det skulle vara högst sorgligt, om Första Kam¬
maren i dag skulle afstå skrifvelseförslaget.
Hvarför jag begärde ordet, var emellertid med anledning af ett
yttrande af talaren på gälieborgsbänken. Han framhöll svårigheten
att taxera skogen och sökte visa, att skogen ibland icke har något
värde. Det är ju egendomligt, att skogen i vissa fall icke skulle
hafva något värde och den ändå anses vara af så stor betydelse i
Norrland, att man allt mer och mer ökar sina skogsarealer och sin
skogstillgång. Talaren sade vidare, att den vinst, som uppstår, upp¬
står vid sågverken, och att där möjligen vissa procent kunna fördelas
på skogen och vissa procent på förädlingen. Ja, det är just hvad
utskottet framhållit och jag förut i dag sagt. Det är ju icke meningen
att höja taxeringen i dess helhet, utan att söka få en rättvis fördel¬
ning till stånd.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu föredragna betänkande hemställt samt vidare på afslag
därpå, och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 1 och 4 inne¬
varande april bordlagda utlåtanden:
n:o 45, i anledning af väckt motion om särskild lagstiftning an¬
gående beslag,
n:o 46, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att rätten att taga afskrift af protokoll, hållna vid kommu¬
nalstämmor samt hos kommunal- och stadsfullmäktige, må varda fullt
effektiv m. m.,
N:0 31.
22
Onsdagen den 5 April.
Angående
undervisning
i hälsolära vid
rikets läro-och
utbildnings-
anstalter.
n:o 47, i anledning af väckt motion om inskränkning i förmåns¬
rätt för ränta å intecknad fordran, och
n:o 48, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag-
till lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker den
29 juli 1892,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 1 och
4 i denna månad bordlagda utlåtande, n:o 5, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående undervisning i hälso¬
lära vid rikets läro- och utbildningsan stal ter.
I anledning af en inom Andra Kammaren af herr E. O. V.
Wavrinsky afgifven motion, n:o 3, både Andra Kammaren i enlighet
med sitt första tillfälliga utskotts hemställan beslutit att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder
i syfte att undervisningen i hälsolära vid våra offentliga skolor måtte
blifva bättre tillgodosedd, än hittills varit fallet.
Sedan detta ärende blifvit Första Kammaren delgifvet, hade
denna kammare hänvisat ärendet till sitt tillfälliga utskott n:o 2,
som i nu föreliggande utlåtande, ehuru utskottet förklarat sig icke
till fullo dela Andra Kammarens åsikt rörande sättet att ernå det
åsyftade ändamålet, hemställt, att Första Kammaren måtte biträda
Andra Kammarens beslut.
Herr Fahlbeck: Jag har begärt ordet icke för att framställa
ett yrkande, afvikande från det, hvartill utskottet kommit, och hvit¬
het jag hoppas kammaren skall biträda, utan för att lämna en liten
kommentar till en viss punkt uti detsamma.
Af utskottets betänkande finner man, att Andra Kammaren sär-
skildt framhållit, att den ökade undervisningen i hälsovårdslära borde
åtföljas af ett ökadt antal timmar för undervisningen i naturkunnig¬
het i allmänhet. Detta har utskottet bestämdt motsatt sig, i öfver¬
ensstämmelse för öfrigt med hvad Första Kammaren gjorde förra
året vid den störa debatten om läroverksfrågan. Anledningen till
detta utskottets förfarande är den, att vi ansett, att undervisningen
i naturkunnighet för närvarande vid våra allmänna läroverk och väl
äfven inom folkskolan ej bedrifves på ett sätt, som motsvarar hvad
man ur allmänbildningens synpunkt kan begära, och därtill pålägger
ungdomen en utanläsning, som går långt utöfver hvad som kan anses
vara på sin plats. Detta gäller hufvudsakligen de båda deskriptiva
ämnena zoologi och botanik. I fråga om zoologien är det är ej nog
med att det undervisas om människo- och djurkroppens byggnad och
Onsdagen den 5 April.
23 N:o 31.
funktioner samt de olika djurslagen, utan man fordrar dessutom, att
inom hvart och ett sådant en mängd artbeskrifningar skola läras
utantill. Som vi veta, förmår ett barn redan före skolåldern att
skilja mellan t. ex. ett lejon och en tiger, en hare och en räf. Men
när barnen komma i skolan, måste de lära sig detta efter en fullt
vetenskaplig terminologi. Lärjungen skall sålunda lära sig t. ex.
tändernas skapnad och öfriga kroppsdelars utseende hos det eller det
•djuret — allt utantill. — Så går det till i zoologi, men ännu värre
-är det i afseende på botaniken. Där fordrar man, att lärjungarna
skola inhämta kännedom om hundratals växter, hvilkas kännetecken
skola läras utantill, och så till sist deras latinska benämningar. Jag
är visserligen en stor vän af klassiciteten, men icke i den formen.
Denna utanläsning anser jag vara alldeles öfverdrifven likasom öfver
hufvud taget den stora växtkännedomen. Hvad man däremot önskade
vore väl, att lärjungarna finge lära sig växternas fysiologi och bio¬
logi samt vidare inhämta kännedom om de kulturväxter och de skogs¬
träd, som finnas omkring oss uti vårt land. Men med den saken kan
•det understundom vara ganska klent beställdt. Det har icke sällan
händt, att när ynglingarne, som inhämtat kännedom om några hundra
växter och lärt sig deras kännetecken och latinska namn utantill,
komma ut på landet, förmå de ej åtskilja råg från hvete eller känna
namnen ens på de vanligaste skogsträd. Hufvudfelet ligger emeller¬
tid däruti, att läroplanen fordrar en allmän kunskap i att examinera
växter. Redan denna kunskap innebär en betydlig utanläsning. Lär¬
jungen måste nämligen för detta ändamål inhämta, huru de olika
typerna af växtens olika delar se ut, ståndare, pistiller, örtblad
och foderblad m. m. i alla dess mångfaldiga variationer, och allt detta
utantill. Sålunda, så länger man håller på den fordran, att skolan
skall bibringa konsten att examinera hvilken växt som helst, som före-
lägges, blifver utanläsningen, äfven om man inskränker antalet växter,
•om hvilka det skall inhämtas kännedom, synnerligen betungande.
Det är detta, som utskottet funnit vara olämpligt. Man har
klagat öfver utanläsning i fråga om katekesen. Vi hafva fått en
annan i fråga om naturkunnigheten, som är nästan värre och ännu
mindre på sin plats än den förra. Det är därför utskottet icke velat
tillstyrka, att antalet lärotimmar i naturkunighet ökas, utan förmenat,
att om man blott förändrar studieplanen och fordringarna i afseende
å zoologi och botanik, så finnes nog tillräckligt utrymme för såväl
fysik och kemi som hälsovårdslära.
Jag her att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Sjöholm: Jag ber att få instämma i den kritik, som den
föregående talaren gjort rörande det sätt, hvarpå undervisningen i
naturkunnighet bedrifves vid våra elementarläroverk. Men det var
ej därför jag begärde ordet, utan, som herrarne torde finna och redan
är påpekadt, har Andra Kammarens utskott sagt, att man hör öka
timantalet för undervisning i naturkunnighet. Däremot har Första
Angående
undervisning
i hälsolära vid
rikets läro- och
utbildnings-
anstalter.
(Forts.)
N:o 31. 24
Onsdagen den 5 April.
Angående
undervisning
i hälsoläravid
rikets läro-och
utbildnings-
anstalter.
(Forts.)
Kammarens utskott uttalat den mening, att lärotimmarna icke böra
utsträckas, utan att undervisningen bör beviljas inom ramen af de
lärotimmar, som för närvarande finnas. Jag instämmer i hvad Första
Kammarens utskott bär yttrat, ty skola lärotimmarna utsträckas, blir
det antingen så, att det blir flera lärotimmar i sin helhet och då
blir följden öfveransträngning, eller också får något annat lika viktigt
läroämne maka åt sig — bägge delarna anser jag vara olämpliga.
Om nu Första Kammaren bifaller sitt utskotts yrkande, där
klämmen är lika med Andra Kammarens, frågar jag, huru skall
motiveringen blifva i den skrifvelse, som aflåtes till Kungl. Maj:t?
Skall den blifva i likhet med Andra Kammarens uttalande eller i
enlighet med hvad Första Kammarens utskott sagt? Som herrarne
finna, äro dessa uttalanden stridande mot hvarandra. Jag kan icke
se, huru den frågan skall kunna lösas med olika motiveringar uti
en skrifvelse till Kungl. Maj:t. I eu dylik skrifvelse, där själfva
klämmen vanligen är hållen i en allmän och sväfvande form, ligger
största vikten på motiveringen, och då denna sistnämnda nu är af
motsatt beskaffenhet, kan jag icke förstå, huru man, därest man
skulle biträda Andra Kammarens beslut, skall kunna sätta upp en
skrifvelse, som kan blifva tillfredsställande.
På denna grund ber jag att få yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Törnebladh: Otvifvelaktigt har den siste talaren åtskilligt
fog för sin anmärkning, att motiveringen blir ganska svår att få ihop.
Jag skall dock icke här inlåta mig på den saken, jag begärde egent¬
ligen ordet med anledning af den förste talarens anförande.
Då vi i fjol hafva antagit en ny organisation af läroverken och
denna organisation nu är under tillämpning allt efter grunder, som
i sina hufvuddrag varit framlagda, om icke till Riksdagens godkännande,
så likväl till Riksdagens kännedom, förefaller det mig, som om det
vore ganska betänkligt att i den ena eller andra punkten vilja rycka.
på det, som har blifvit bestämdt vare sig i fråga om timmarnas
fördelning eller, hvad som ännu tydligare torde böra framhållas, i
afseende å själfva undervisningsmetoden. Det är ju tämligen klart,
att om man yttrar sig om undervisningsmetoden, gör man det efter
den erfarenhet, som den ene eller andre har fått, om det sätt, hvarpå
undervisningen i det ena eller andra ämnet bedrifves. Nu är det.
ju så, att det gifves många olika sätt att tillämpa en läroverksstadga
och dess bestämmelser. Alla lärare hafva visserligen icke samma
metod, somliga metoder kunna vara sämre än andra, men i alla
händelser är det väl så, att enligt utvecklingens lag och med de
fordringar, som nu ställas på lärarnes krafter och deras utbildning,
är undervisningen i de flesta ämnen stadd i framåtskridande. Hvad
särskildt undervisningen i naturkunskaperna beträffar, har jag verk¬
ligen icke samma sorgliga erfarenhet som den förste talaren i fråga.
om utanläsningen. Det kan ju visserligen hända, att den florerar på
sina ställen, men att den öfver hufvud vid läroverken skulle florera i
Onsdagen den 5 April.
25 N:o 31.
fråga om zoologi och botanik, det är jag åtminstone långt ifrån
säker på. Snarare skulle jag vilja hoppas, att motsatsen äger rum.
Då talaren ville styrka sitt påstående med att växternas examinering
fordrar så mycken utanläsning, vill jag säga, att examinering är något
helt annat än utanläsning. Examinering är något, som är oskiljaktigt
från undervisning i naturkunnighet. Den bidrager att skärpa lär¬
jungens förmåga af iakttagelse. Jag har själf genomgått kurser
särskildt i botanik och examinerat växter, och jag vågar påstå, att
här var visst icke fråga om utanläsning, utan man måste lägga an
på att uppöfva förmågan att observera och särskilja det ena från
det andra. I samma mån, som den analytiska uppfattningen i natur¬
kunnigheten tränger sig fram, verkar examineringen utvecklande för
själens organ och leder till en mera allsidig uppfattning af själfva
ämnet. För öfrigt sker det ofta så på många ställen åtminstone, och
jag tror, i den mån därtill kunna beredas tillgångar, på de allra flesta
ställen, att när man icke har den lefvande naturen att tillgå, som ju
icke är händelsen året om, har man herbarier, där läraren just genom
att medelst frågor framlocka lärjungens observationsförmåga lär honom
att fatta en växts lif, natur och funktioner. Detta är någonting
helt annat än utanläsning. Jag har velat säga detta därför, att man
ej skall missförstå eller göra sig en ofördelaktig föreställning om
undervisningen i naturlära vid våra skolor. Att den kan lämna
åtskilligt öfrigt att önska är naturligt, men vi skola hoppas, att den
uti de nya former, hvari våra läroverk nu få arbeta, skall blifva
allt bättre och bättre. Jag tror ej, att hälsovårdsläran härför skall
lägga något hinder i vägen, ty hälsovårdsläran har delvis redan förut
kombinerats med undervisningen om människokroppen och dess organs
funktioner.
Huruvida den föreslagna klämmen skall med hänsyn till svårig¬
heten att få ihop motiveringen antagas eller icke, därom vill jag ej
yttra mig. Att en sådan svårighet finnes, vill jag icke bestrida.
Herr Berlin: Talaren på södermanlandsbänken har yrkat afslag
på utskottets hemställan på den grund, att det skulle blifva svårt
att affatta den skrifvelse till Kungl. Maj:t, som komme att blifva
följden af ett bifall till utskottets förslag. Jag anser det skälet
föga hållbart. Det blir herrar kanslideputerades sak att se till, att
en sådan skrifvelse kan komma till stånd och huru den skall affattas.
Dessutom har ju kammaren tillfälle att vid skrifvelsens föredragning
i sinom tid pröfva dess innehåll.
Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Billing: Då jag läste detta betänkandes kläm, kände jag
en lust inom mig att yrka afslag å detsamma, men när jag hade
läst Första Kammarens utskotts motivering, fann jag där ett par
satser, som så mycket tilltalade mig, att jag beslöt att icke yrka
afslag, men väl att rösta för afslag, om det blef fråga om votering.
Angående
undervisning
i hälsoläravid
rikets läro-och
utbildnings-
anstalter.
(Forts.)
N:o 31. 26
Onsdagen den 5 April.
Angående Det är nämligen tvenne satser i utskottets utlåtande, som så
undervisning tilltalat mig; att
om dessa verkligen blefve normerande för den här
% nalsolaravid a' . . . ^
rikets läro-och föreslagna undervisningen i hälsovårdslära, skulle en stor vinst därmed
utbildnings- vara gjord. Första Kammarens utskott redogör för huru undervis-
anstalter. ningen i hälsovårdslära skulle ske. Utskottet säger, att därvid borde
(Forts.) särskilt dels inskärpas »vikten af ett måttligt lefnadssätt, kropps-
öfningar, bad och renlighet.» Detta är ju ett förträffligt schema,
och om man också blott inskränkte sig till denna positiva fordran,
vore det i alla fall en mycket god norm för undervisningen i hälso-
lära. I parentes sagdt, fruktade jag annars, att denna undervisning
icke skulle blifva någonting annat än en undervisning i den ledsamma
stil, som förekom under min skoltid, då detta ämne var det allra
tråkigaste och svåraste, detta genomgående af alla organerna i män¬
niskans kropp och — ja, det var förfärligt krångligt. Vidare säger
utskottet, att undervisningen i hälsolära skall så hedrifvas, att »dels
ock på lämpligt sätt motarbetas den nu så vidt utbredda och öfver-
drifna rädslan för smitta samt benägenheten att iakttaga pjunkig
försiktighet.» Jag får säga, att jag skulle med största glädje rösta
för hälsolärans införande i våra läroverk, om verkligen hufvudsaken
blefve att motarbeta rädslan för smitta, som jag anser vara kanske
den mest svåra lekamliga sjukdom, hvaraf en människa kan lida, och
en andlig sjukdom af mycket betänklig art. Den håller nu på att
undergräfva snart sagdt alla moralens och kärlekens bud. Af fruktan
för smitta tillrådes man att öfvergifva nästan alla de förbindelser och
plikter, som gudomlig och mänsklig lag ålägga oss i vårt förhållande
till vår nästa. Således — skulle undervisningen i hälsolära kunna
motverka denna fördärfliga smittofruktan, vore det i sanning en
välsignad sak. Om nu Första Kammaren beslutar bifall till utskottets
hemställan, skall jag på det allra allvarligaste anhålla, att herrar
kanslideputerade, som få en obeskrifligt svår uppgift att föra ihop
konträrt motsatta motiveringar — den siste talaren sade, att det nog
skulle gå lätt för sig och jag tviflar ej heller på att dessa herrar
äro mycket fiffiga — då de väl få lof att taga litet från ena hållet
och litet från andra, icke måtte underlåta att taga med dessa två
»dels» ur Första Kammarens motivering och lämna åtskilligt annat
såsom ersättning åt Andra Kammarens motivering.
För resten vill jag tillägga, att denna motion förelåg egentligen
till en del redan i fjol. Då afslog Första Kammaren den. Det
synes mig vara skäligen oegentligt att, då nu (Riksdagen i fjol
antagit en ny läroverksorganisation och denna fått form i en ny
läroverksstadga, redan första året därefter begynna att skrifva till
regeringen angående ett läroämne. Kasta år kommer man kanske
med skäl, hvarför ett annat ämne bör behandlas på något visst sätt.
Skall det då skrifvas igen?
Som sagdt, jag skall ej sörja mycket öfver om bifallet lämnas
och kanslideputerade realiter sköta sin sak bra. Men ur formell
27 N:o 31.
Onsdagen den 5 April.
synpunkt synes mig vara riktigast, att Riksdagen ej skrifver i detta
ämne, och därför — blir det votering, röstar jag för afslag.
Herr Jonsson: Man kan ju till en del gifva den siste talaren rätt i
att eftersom Första Kammaren i fjol ej ville gifva sig in på detta
område, fordrar konsekvensen, att man äfven i år afstår därifrån. Men
det finnes åtskilligt nytt i detta betänkande, som jag tror kunde vara
af vikt att få fram till Kungl. Maj:t. Hvad utskottet yttrar här i
sin motivering, särskild! t. ex. om renlighet och måttlighet i lefnadssätt
samt tuberkulos- och bacillskräck, står i ett visst samband med eu
annan fråga, som kammaren antagligen får att behandla inom den
närmaste tiden, nämligen en skrifvelse rörande tuberkulosfrågan. Att
få undervisningen i detta fall anordnad på sätt här är föreslaget vore
ett bestämdt steg uti denna riktning. Ty framgången af striden mot
denna tuberkulosfara hänger mycket på att en riktig uppfattning om
hälsans vårdande blifver inpräglad hos allmänheten och i första hand
hos ungdomen. Ett afslag på betänkandet eller skrifvelsen skulle
således komma att blifva en lucka i de klart ledda planer för be¬
kämpandet af tuberkulosen, hvilka t. ex. svenska nationalföreningen
mot tuberkulos sitter inne med, då däremot Riksdagen med en skrif¬
velse som denna skulle gifva ett handtag i den rätta riktningen. Jag
tror för öfrigt, att kanslideputerade nog skola finna ett sätt att jämka
ihop de divergenser, som synas förefinnas emellan Andra Kammarens
beslut och det betänkande, som tillfälliga utskottet här satt upp. Man
kan ju taga bort det mindre väsentliga och hålla på det, som är af
vikt i frågan, och sålunda få fram andemeningen i skrifvelsen, som
Första Kammaren säkerligen är ganska enig om att få fram.
Jag tror alltså, att Första Kammaren gör klokare uti att bifalla
än att afslå betänkandet. Jag anhåller om bifall.
Herr Fahlbeck: De betänkligheter, som från olika håll hafva
yppats mot detta förslag, hafva först och främst rört sig om den upp¬
gift, som förestår herrar kanslideputerade. Den saken vill jag icke
närmare yttra mig om, ehuru jag ej förnekar, att svårigheter här
finnas; men då jag har en mycket hög tanke om kanslideputerades
förmåga att öfvervinna svårigheter, så tror jag ej, att kammaren bör
låta denna betönklighet bestämma sitt votum.
Vidare har anförts nu som så ofta eljest den formella invänd¬
ningen, att vi icke i år borde skrifva i denna sak, då vi sista året
afslogo en liknande framställning. Ja, men det skedde vid slutet af
den stora läroverksdebatten, och att man då ej ansåg sig böra röra
vid Kungl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag i en fråga som denna,
var ju ganska naturligt. Nu föreligger den ensam för sig och i en
mycket begränsad form. Ty såsom framgår af utskottets redogörelse,
har saken varit föremål för uppmärksamhet ibland dem, som haft att
anordna lärokurserna i naturlära. Hvad som nu begäres, är därför
endast att något understryka hvad som i detta hänseende redan är
Angående
undervisning
i hälsolära vid
rikets lära- och
utbildnings-
anstalter.
Forts.)
N:o 31. 28
Angående
undervisning
i hälsolära vid
rikets läro-och
utbildnings-
anstalter.
(Forts.)
Onsdagen den 5 April.
föreskrifvet. Jag kan sålunda ej finna, att nämnda formella skäl bör
i detta fall hindra oss att bifalla förslaget. Det af den siste talaren
påvisade sammanhanget emellan denna fråga och tuberkulosfrågan bör
också, synes mig, tala för ett sådant beslut.
Hvad slutligen beträffar den ärade talarens på stockholmsbänken
yttrande därom, att utanläsning icke vore så allmän, som jag förut¬
satte, så får jag ju säga, att erfarenheterna kunna vara olika. Dock
tror jag, att om det läte sig göra att få en omröstning till stånd inom
vårt land rörande denna sak, skulle jag få en öfverväldigande majo-
riet för min mening. Här råder otvifvelaktigt från Skanör till Ha¬
paranda eu utomordentlig utanläsning på just dessa områden, beroende
visserligen icke på lärarne, utan på själfva systemet och det sätt,
hvarpå undervisningen skall meddelas. Vi måste komma ihåg, att i
fråga om t. ex. botaniken hafva vi Linnés system och det naturliga
systemet. Båda skola inläras, och redan detta förutsätter mycken
utanläsning. Sedan, för att tillämpa dem, måste lärjungen lära sig
utantill hela den massa typer, som finnas i fråga om växternas olika
delar och byggnad, hvartill slutligen kommer hela herbariet, som skall
insamlas och som ytterligare ökar denna utanläsning. Hvad åter be¬
träffar observationsförmågans utveckling, som utgör den formella vin¬
sten af denna undervisning, så vill jag ej bestrida riktigheten däraf
inom vissa gränser. Men icke är det väl från naturkunnighetens sida,
som man kan urgera den formella utbildningen. Vi hafva åsidosatt
de klassiska språken, hvilkas väsentligaste vinst var deras formella
betydelse för förståndsbildningen, just för att erhålla större utrymme
för reala kunskaper. Skulle vi nu fästa sådan vikt vid den formella
sidan af naturkunnigheten och för dess skull lägga ytterligare
hörda på ungdomen? Man kan offra åtskilligt för den formella sidan
af undervisningen, men offret kan också blifva för stort, och det är
förhållandet i detta fall. Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets
hemställan.
Herr Sjöholm: Det gläder mig, att två så skarpsinniga män
som herrar Törnebladh och Hulling bekräftat riktigheten af mitt ytt¬
rande, att de båda motiveringarne från Första och Andra Kammarens
utskott äro oförenliga. Herr Berlin har visserligen tröstat oss med,
att det skulle blifva kanslideputerades sak att lösa denna svårighet
att i Riksdagens skrifvelse få in de båda motstridiga motiveringarne,
och han tilläde, att kammaren sedermera skulle blifva i tillfälle att
taga del af den skrifvelse, som af dem kommer att uppsättas.
Jag får säga, at.t jag aldrig under de många riksdagar, jag be¬
vistat, hört, att kammaren någonsin har yttrat sig öfver eu skrifvelse,
som skolat afgå till Kungl. Maj:t, och därtill lärer nog icke heller
nu blifva tillfälle, utan vi öfverlåta helt och hållet svårigheten åt
kanslideputerade, en svårighet, som, såvidt jag kan förstå, är olöslig.
En talare sade nu, att endast man håller sig till det väsentliga
och förbiser det oväsentliga, så låter det sig lätt göra. Ja, det vä-
29 N:o 31.
Onsdagen den 5 April.
sentliga skulle väl vara, att lärotimmarnes antal utsträcktes. Bibehålies
lärotimmarnes antal, tror jag, att skrifvelsen är alldeles öfverflödig, ty
med kännedom om den nuvarande öfverstyrelsen för våra läroverk och
dess stora intresse för naturvetenskaperna torde man kunna förutsätta,
att den, därest den finner sådant behöfligt, utfärdar föreskrift om, att
bälsolära skall komma in uti undervisningen.
För min del har jag ingenting emot själfva saken, att en för¬
ändring sker, men jag är emot denna skrifvelse därför, att det är en
ren orimlighet att komma och instämma uti någonting, som icke hänger
ihop. Första Kammarens utskott har icke velat vara med om hvad
Andra Kammarens utskott har uttalat, men ändock har man velat
vara med om en skrifvelse. Jag förstår icke, huru det skall gå till
att förena detta, och därför får jag, herr grefve och talman, fort¬
farande yrka afslag.
Herr Törnebladh: Jag hade verkligen icke tänkt, att jag skulle
behöfva taga till orda en gång till i denna fråga, men jag måste göra
det, ty jag kan icke lämna vissa missuppfattningar, som här gjort sig
gällande, utan gensaga. Om jag på något sätt har talat om den for¬
mella utbildning, som genom naturvetenskaperna skulle erhållas, så
har jag gjort det på grund af hvad dessa vetenskapers egna målsmän
hafva förklarat såsom synnerligen viktigt, nämligen att iakttagelse¬
förmågan uppöfvas. Detta är en af de förnämsta frukterna af natur¬
vetenskapernas studium, och detta är visst icke blott en formell frukt, utan
en utbildning af de mänskliga förmögenheterna, till hvilken natur¬
vetenskaperna, rätt skötta, skola bidraga och enligt min tanke kunna
bidraga i högsta måtto.
Hvad det beträffar, att man skulle anställa en allmän omröst¬
ning rörande utanläsning i botanik och zoologi från Lund — nej,
förlåt, det var ju från Skanör — och ända upp i norr, så skulle jag
visserligen tycka, att denna allmänna omröstning kunde vara af någon
betydelse, såvida uti densamma deltog folk, som hade reda på saken,
men skall den ske af folk, som icke har reda på saken, tror jag, att
den rent af vore skadlig.
Hvad återigen angår det nu föreliggande förslaget, så kan det ju
icke nekas, att det har sina svårigheter att sammanjämka två så olika
meningar, men vi äro ju vana vid att i det fallet lita på Kungl.
Maj:t.
Många gånger har det inom denna kammare sagts: ja, saken
är nu mycket svår, och det är icke godt att säga, hur den skall redas
ut, men nog hittar Kungl. Maj:t på något sätt.
Jag vill erinra herrarne om, huru vanligt detta är, och att vi
hört detta tal här äfven i dag. Ku är det ju icke Kungl. Maj:t, utan
kanslideputerade, som skulle hjälpa oss.
Yi hafva ju en mycket stor tillit till kanslideputerades förmåga,
och jag instämmer mycket gärna däruti, men man får dock icke lägga
alltför tunga bördor på kanslideputerade.
Angående
undervisning
i hälsolära vid
rikets läro- och
utbildnings-
anstalter.
(Forts.)
N:o 31. 30
Angående
undervisning
i hälsoläravid
rikets läro- och
utbildnings-
anstalter.
(Forts.)
Onsdagen den 5 April.
Jag vill nu icke göra något yrkande, men jag vill säga, att,
när detta skrifvelseförslag kommer fram, jag visserligen icke ämnar
låta det passera oanmärkt, om jag då lefver och är här i kammaren,
och jag vill erinra om, att vid mera än ett tillfälle hafva skrifvelse¬
förslag till Kungl. Maj: t'underkastats kritik i kammaren.
Herr Wieselgren: Jag ber att få fästa kammarens uppmärk¬
samhet på, att det beslut, som Andra Kammaren har fattat, och hvar¬
uti Första Kammaren nu enligt utskottets förslag skulle instämma,
rörer icke frågan om undervisningen i naturkunnighet eller en önskan
om att denna skulle blifva förbättrad, utan det rörer undervisning
uti hälsolära vid våra offentliga skolor, samt att den bättre skulle
tillgodoses, äu hittills varit fallet. Jag är öfvertygad om att, därest
icke den förste ärade talaren hade tagit upp diskussion i detta ämue,
Första Kammaren utan det minsta motstånd skulle hafva godkänt
hvad utskottet föreslagit; men genom sagda åtgärd, som hedrar hans
ärlighet mera än hans strategiska skicklighet, tog han, som dock ville
bifall, upp eu strid mot betänkandet, och nu är det kanske icke så
säkert, huru striden kommer att utfalla. Jag ber dock för min del
få erinra om den praxis som, åtminstone förr i världen under den
tid jag hade äran att i Andra Kammaren tillhöra kanslideputationen,
tillämpades. Om båda kamrarne hade fattat samma beslut, så var
det detta, som var det kufvudsakliga, och huru argumentationen var
beskaffad för de olika kamrarnes beslut, huru motiveringen såg ut,
det var bisak. Man fick ju ibland sätta sitt ingenium på ganska
skarpt prof, såsom väl också nu skulle blifva fallet, för att formulera
skrifvelsen, men det var ingen omöjlighet; och ansåg kammaren
verkligen, att klämmen var hufvudsak, så slank man lätt öfver, om
man icke fått sin speciella mening i de olika kamrarne tillgodosedd
i motiveringen. Jag inbillar mig, att detsamma bör blifva fallet äfven
här; och det är alldeles gifvet, att, om kanslideputationen skulle
misslyckas i sitt bemödande att åstadkomma en antaglig motivering
för beslutet, det står vederbörande kammare, som icke fått sin åsikt
tillräckligt uttalad i motiveringen, fritt att, då skrifvelseförslaget före¬
kommer, afslå detsamma.
Då emellertid saken, från olika synpunkter sedt, anses vara onek¬
lig och eftersträfvansvärd, ber jag, herr grefve och talman, att få
förena mig med dem, som yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Fahlbeck: Blott ett par ord! Herr Sjöholm ansåg, att
det icke var någon möjlighet att få till stånd ett gemensamt beslut,
men han synes mig hafva förväxlat själfva klämmen med motiveringen.
I fråga om motiveringen stå kamrarna mot hvarandra, men icke i fråga
om klämmen, som är gemensam. Den farhåga åter han hyste, att
ingen skulle gifva akt på ärendet, när det kom tillbaka i form af
skrifvelseförslag, den har blifvit häfd genom det yttrande, som talaren
på stockholmsbänken senast hade.
Onsdagen den 5 April. 31
Till sist ber jag att få svara på en personlig anmärkning, som
representanten på göteborgsbänken uttalade, nämligen att min parla¬
mentariska strategi vore klenare än min ärlighet. Ja, det omdömet
finner jag mig uti, ty ärligheten passar mig bäst. För öfrigt vill
jag säga, att jag begärt ordet väsentligen för att gifva uttryck åt en
opinion, som jag anser vara allmän inom landet, den nämligen, att
härbedrifves för mycken utanläsning vidundervisningen i naturkunnighet.
Herr Billing: Jag kan ej underlåta att säga ett par ord med
anledning af herr Wieselgrens anförande och särskild! med anledning
af de sista ord, han yttrade. För så vidt jag förstod hans framställ¬
ning, gick den ut på, att om Första Kammaren afsloge ett från
kanslideputerade inkommet skrifvelseförslag, så skulle därmed också
själfva frågan hafva förfallit. Detta är ju alldeles uppenbart ett
misstag. Har Riksdagen beslutat, att en skrifvelse skall gå till
Kungl. Maj:t, så skall en sådan skrifvelse afgå, och Riksdagen kan
ej upphäfva detta sitt beslut på ett senare stadium genom att för¬
kasta kanslideputerades formulering af detsamma.
För öfrigt vill jag trösta herr Fahlbeck för förebråelsen mot
hans bristande strategiska skicklighet. Ty om också han ej yttrat
sig, kunde det nog ha händt, att jag gjort det.
Herr Wieselgrens försök att vända kammarens uppmärksamhet
från motiveringen till klämmen i Andra Kammarens beslut kan väl
vara strategiskt skickligt, men icke tror jag, att det är riktigt, ty
hela motiveringen går ju ut på och klämmen bäres helt och hållet
upp af den åskådning, att denna ökade eller förändrade undervisning
i hälsovårdslära skulle ingå i sättet att undervisa i naturkunnighet.
Detta är odisputabelt, och således kan man ej säga, att en skrifvelse
i detta ärende icke skulle afse undervisning i naturkunnighet.
Slutligen ber jag att få tillägga ett par ord till hvad jag själf
sade i jons. Herrarna märkte ju lätt, att det för mig tilltalande i
saken var, om man kunde få undervisning för att motarbeta den för-
därfliga smittoförskräckelsen. Men jag vill nu tillägga, att jag är
tämligen öfvertygad om, att om det undervisas i hälsolära och man
ej uttryckligen säger ifrån, att denna undervisning skall gå ut på
detta, så blir följden den rakt motsatta, d. v. s. att framkalla fruktan
för smitta, ty man måste nödvändigtvis i undervisningen komma in
på frågan om bakterier etc., och med den lilla undervisning, som
lämnas, är jag öfvertygad om att hufvudresultatet blir att injaga för¬
skräckelse för smitta. När jag säger detta, har jag ej så liten er¬
farenhet bakom mig. Jag har varit vittne till, huru i skolorna upp¬
stått så mycken förskräckelse och så många onödiga funderingar just
såsom en följd af undervisning i hälsovårdslära, och det både hos
lärare och — kanske ännu mer —• hos lärarinnor och barnen.
N:0 31.
Angående
undervisning
i hälsolära vid
riketsläro- och
utbildnings -
anstalter.
(Ports.)
Herr WieseIgren: Det är alldeles klart, att om Riksdagen
beslutat, att en skrifvelse skall afgå till Kungl. Maj:t, så skall en
K:0 31. 32
Onsdagen den 5 April.
Angående
undervisning
i hälsoläravid
rikets läro-och
utbildnings
anstalter.
(Forts.)
skrifvelse afgå; men det är ej därmed sagdt, att denna skrifvelse
skall hafva hvilken motivering som helst, utan skrifvelseförslagets
föredragning inför kamrarna har just till ändamål att bestämma moti¬
veringen, som kanhända ter sig olika från kamrarnas olika synpunkter.
Om det nu är så, att skrifvelseförslaget föredrages, så är det naturligt¬
vis också meningen, att en kammare har rättighet att afslå lydelsen,
d. v. s. icke godkänna den lydelse, som kanslideputerade gifvit åt
skrifvelsen; och då blir följden en återremiss till kanslideputerade.
Kunna nu ej dessa åstadkomma någon annan och bättre lyckad ly¬
delse, så ser jag ingen annan möjlighet att lösa frågan än den, att
klämmen får afgå utan motivering, d. v. s. såsom en naken anmälan
om hvad som är kamrarnas beslut.
För öfrigt ber jag att få påpeka, att det ju är eu ren öfverdrift
att tala om att man skall motarbeta bacillskräcken bland vårt folk,
därigenom att man håller detta folk okunnigt om den risk, som dessa
baciller kunna medföra. Det är en alldeles rasande väg. Det är
väl mycket bättre att lära folket på hvad sätt man skall gå till väga
för att ej öka den bacillfara, som förefinnes. Såsom också en talare
på norrlandsbänken redan påpekat, går detta beslut in såsom ett led
i det arbete mot tuberkulosen, som nu hela vårt folk samlat sig om
att utföra. Skulle det då vara lämpligt att motsätta sig ett medel,
med hvilket vi skulle kunna tjäna detta syftemål? Bacillskräcken
beror ej på verklig kunskap i frågan; den beror i de flesta fall på
okunnighet i frågan. Okad kunskap gifver också vårt folk ökadt
mod att möta bacillfaran och förminska den.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt samt
vidare på afslag därå, och förklarade sig finna den förra propositio¬
nen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Anderson, Albert, begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition;
Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemställt i utlåtandet n:o 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 56;
Nej — 58.
33 N:o 31.
Onsdagen den 5 April.
Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankout-
skottets den 31 nästlidne mars och den 1 innevarande april bord¬
lagda utlåtande, n:o 8, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om
viss ändring af § 15 i Kungl. Maj:ts förnyade förordning angående
de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och fram¬
tida verksamhet skola till efterrättelse lända, den 16 maj 1890, bi¬
föll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs och hänvisades till lagutskottet den under samman¬
trädet aflämnade kungl. propositionen.
Friherre BecJc-Friis, Johan, afgaf en af honom med flere under¬
tecknad motion, n:o 48, i anledning af Kungl. Majrts proposition
med förslag till förordning angående försäljning af brännvin.
Denna motion föredrogs och hänvisades till Riksdagens särskilda
utskott n:o 2.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Oclelberg, Wil¬
helm, under 6 veckor på grund af ett nu uppläst läkareintyg af föl¬
jande lydelse:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare m. m. herr
O. W. Odelberg är i behof af tjänstledighet för hälsans vårdande
under minst sex veckors tid, betygar,
Stockholm den 31 mars 1905,
A. Nettelblad,
leg. läk.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 65, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslag under riksstatens åttonde hufvudtitel;
n:o 66, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning
af väckt motion om anslag till vice häradshöfding G. E. Fahlcrantz;
n:o 67, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af vissa delar af förra militiebostället Förstena n:o 1 med
Onan n:o 1 och Femtungan n:o 1 i Älfsborgs län;
n:o 68, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af den under Kungsörs norra kungsladugård dagsverksskyldiga
lägenheten Borgvik n:o 1 i Västmanlands län;
Första Kammarens Prof. 1905. N:o 31.
3
34
Onsdagen den 5 April.
n:o 69, i anledning af Knngl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af två till förra militiebostället Lilla Svedala n:is 1, 5, 18
och 19 i Malmöhus län hörande områden;
n:o 70, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af åtskilliga lägenheter under förra militiebostället Klingstorp
n:o 1 i Kristianstads län;
n:o 71, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af kronans rätt till danaarf efter allidne muraren P. Omans
hustru Maria Amalia Öman, född Karlström;
n:o 72, i anledning af Kungl. Ma:jts proposition angående för¬
säljning af vissa till förra militiebostället Torsjö n:o 1 jämte Palstorp
n:o 1, ett torp, i Östergötlands län hörande lägenheter och torp;
n:o 73, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ..för¬
säljning af ett till förra häradshöfdingbostället Hårrum n:o 1 i Älfs-
borgs län hörande utmarksskifte;
n:o 74, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse från Svartsjö kungsladugård af mark för fattighus m. m. åt
Sånga kommun;
n:o 75, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af vissa till förra militiebostället Ulfvestorp n:o 1 Storegård
i Älfsborgs län hörande områden;
n:o 76, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående för¬
säljning af tre till lotten n:o 1 af förra militiebostället Tvängstorp
n:o 3 i Kristianstads län hörande lägenheter;
n:o 77, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till lotten n:o 2 af förra militiebostället Tvängstorp
n:o 3 i Kristianstads län hörande lägenhet;
n:o 78, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af vissa delar af Korna klosters kungsgård i Gottlands län;
n:o 79, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af vissa lägenheter från indragna militiebostället Löfvestads
kungsgård n:o 46 i Malmöhus län; och
n:o BO, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af vissa områden från förra militieboställena Raskarum n:is
6, 8 och 9 samt Raskarum n:is 3 och 5 i Kristianstads län;
äfvensom
första särskilda utskottets utlåtanden:
n:o 1, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition n:o 21 med
förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående väghåll-
ningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891, dels ock
inom Riksdagen i ämnet väckta motioner; och
Onsdagen den 5 April.
35 N:o 31.
n:o 2, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 22 i fråga
om rättighet till hämtning af väglagningsämnen från kronans jord-
bruksdomäner.
Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen första
gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 1,39 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.