RIKSDAGENS PROTOKOLL
1905, Första Kammaren. N:o 18.
Onsdagen den 8 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr talmannen framträdde till talmansbordet och yttrade:
Till följd af det uppdrag, som kamrarne lämnat sina talmän att
med anledning af Hans Kungl. Höghet Prins Gustaf Adolfs tro¬
lofning frambära kamrarnes uppriktiga och vördnadsfulla lyck¬
önskningar, inställde talmännen sig i måndags hos Hans Maj:t
Konungen samt framförde där kamrarnes lyckönskningar. Hans
Maj:t Konungen har uppdragit åt oss att till kamrarne framföra
hans uppriktiga och varma tacksägelse.
Till Hennes Maj;t Drottningen, Deras Kungl. Högheter Kron¬
prinsen och Kronprinsessan samt Prins Gustaf Adolf hafva tal¬
männen å kamrarnes vägnar aflåtit gemensamma lyckönsknings-
telegram, och ber jag få redogöra för de svar, vi mottagit
från Hennes Maj:t Drottningen:
»Jag beder Eder mottaga och till Riksdagens Första Kammare
framföra min hjärtliga tacksägelse för den vänliga lyckönskan,
som ägnats mig i anledning af min käre sonsons förlofning.
SopMe»
från Hans Kungl. Höghet Kronprinsen:
»Jag beder Eder till Riksdagens kamrar framföra min varma
och djupt kända tacksamhet för deras vänliga lyckönskningar.
Det är mig synnerligen kärt se, att min sons förlofning mottagits
med så stor glädje. öiwfaf»
från Hennes Kungl. Höghet Kronprinsessan:
»Beder Eder framföra till Riksdagens kamrar mina varmaste
tacksägelser för vänliga lyckönskningarna till min älskade sons
förlofning. Victoria»
Första Kammarens Frat. 1905. N:o 18.
1
N:o 18. 2
Onsdagen den 8 Mars.
från Hans Kungl. Höghet Prins Gustaf Adolf:
»Djupt rörd och lycklig öfver de välönskningar, som Riksdagens
båda kamrar till oss uttalat, beder jag herrar talmän framföra
prinsessans och mitt eget varmaste och hjärtligaste tack.
Gustaf Adolf»
Herr statsrådet Odelberg aflämnade Kungl. Maj:ts nedan-
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) med förslag till lag om inskränkning i rätten att erhålla
ägostyckning; och
2:o) med förslag till lag om särskild sammansättning af vissa
rådstufvurätter vid behandling af handelsmål.
Justerades protokollet för den 1 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes:
bevillningsutskottets betänkande n:o 15, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att vid revision
af lagstiftningen om direkt beskattning till staten måtte tillämpas
den principen, att inkomst skall taxeras för det näst föregående året;
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 1, i anledning af motioner om ändring af § 41 i lagen
för Sveriges riksbank; och
n:o 2, i anledning af herr Y. L. Molls motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående förändrad organisation af den kontroll,
som af staten utöfvas öfver bankverksamheten;
lagutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 26, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t rörande ändring af 11 § lagen angående sparbanker;
n:o 27, i anledning af väckt motion angående ambulatorisk
handel med tobak å gator och allmänna platser; och
n:o 28, med föranledande af skiljaktiga beslut i fråga om
lagutskottets utlåtande n:o 21, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa strafflagens
bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende samt
till lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för
krigsmakten, dels ock en med föranledande af berörda proposition
afgifven motion.
Onsdagen den 8 Mars.
3
N:o 18.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den af
herr Ewerlöf under gårdagen väckta och då bordlagda motion,
n:o 36, angående skrifvelse till Konungen med begäran om fram¬
läggande af förslag till ändrade bestämmelser i fråga om borg¬
mästareval.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
konstitutionsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande n:o 2.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 4 och 7 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
Punkterna 1—4.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5.
Kungl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att höja det å sjunde
hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till rese- och traktaments-
penningar från 18,769 kronor till 22,269 kronor, eller således
med 3,500 kronor.
Utskottet hade hemställt, att Riksdagen, med bifall till Kungl.
Majrts förevarande framställning, måtte höja det å sjunde hufvud¬
titeln uppförda förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar
med 3,500 kronor, eller från 18,769 kronor till 22,269 kronor.
Herr Jonsson: Utskottet, har And denna punkt föreslagit en
höjning i anslaget till resekostnader och dagtraktamenten i anled¬
ning af framställning från Kungl. Maj:t, och höjningen går ut på,
att dessa yrkesinspektörer, som för närvarande enligt Riksdagens
egna bestämmelser åtnjuta reseersättning enligt fjärde klassen,
skulle komma upp i den tredje. De myndigheter, som yttrat sig
i frågan, hafva åberopat, att då inspektörer för elektriska ledningar
m. m. åtnjuta ersättning efter tredje klassen, skulle det vara
orättvist och oriktigt, att dessa andra skulle resa enligt fjärde
klassen. Kommerskollegium har därjämte anfört ett annat skäl,
gående ut därpå, att som det kunde antagas, att yrkesinspektörerna
af egna medel finge ersätta en del resekostnader, kunde det vara
att befara, att yrkesinspektörerna, hvilkas uppgift just är att resa
omkring och inspektera., i anledning däraf icke skulle fullgöra sin
skyldighet. Ett sådant antagande, en sådan förmodan synes mig
vara ytterst nedsättande för den tjänstemannakår, som är i fråga.
Höjning af
sjunde huf-
vudtitelns an¬
slag Ull rese-
och trakta¬
mentspen¬
ningar.
N:o 18. 4
Onsdagen den 8 Mars.
Höjning ei f
sjunde huf-
vudtitelns an¬
slag till rese-
oeh tralcta-
mentspen-
ningar.
(Forts.)
Hafva de icke starkare ambition än att de kunna förbise sin
hufvudsakliga uppgift, som är att vara ute och inspektera, därför
att de t. ex. icke äro säkra att få kostnaderna för sina resor
betäckta i anledning af det sätt, hvarpå resekostnadsersättningen
nu skall utgå, fruktar jag att vi komma ut på en farlig väg, om
vi på grund af sådana konsiderationer skola nödgas på föreslaget
sätt arbeta bort tendenser, som kunde förmodas vara till finnandes
hos en och annan tjänsteman. Redan detta är för mig ett skäl,
som gör mig ytterst tveksam i fråga om det riktiga i att Riksdagen
nu skulle frångå sitt i denna fråga en gång förut fattade beslut
att afböja Kung!. Maj:ts proposition.
Men här finnes äfven en annan sak att beakta, som förut
icke blifvit berörd. Då yrkesinspektörerna tillsattes och deras
arfv od en bestämdes, beslöt Riksdagen samtidigt, att deras rese¬
kostnader skulle utgå enligt fjärde klassen. För inspektörerna för
elektriska ledningar däremot har icke Riksdagen bestämt sättet
eller storleken för ersättningens utgående, utan detta har Kungl.
Maj:t själf gjort. Således, om nu det, att inspektörerna för elek¬
triska ledningar genom Kung]. Majrts bestämmelse kommit upp
i resereglementets tredje klass, skulle vara ett skäl, på grund
hvaraf Riksdagen skulle få lof att följa med, så undrar jag, hvart
man till sist skulle komma; Riksdagen besluter för sin del att så
och så skall en viss ersättning utgå, men i ett närbesläktadt fall
kommer därefter Kungl. Maj:t och bestämmer en annan ersätt¬
ning: skall då Riksdagen följa med och öka? Jag tror icke att
detta är eu väg, som Riksdagen bör slå in på, utan hafva dessa
yrkesinspektörer så länge kunnat reda sig med reseersättning enligt
fjärde klassen, böra de kunna vänta till dess resereglemente!
omarbetats och ersättningen efter fjärde klassen blifvit höjd, så
att de kunna blifva tillfredsställda. Kan det eljest icke hända,
att man därefter i tredje klassen kommer i åtnjutande af icke 10
kronor såsom nu i dagtraktamente, utan af 12 kronor eller något
däröfver; och huru skulle det då taga sig ut, om Riksdagen
begärde att, eftersom resereglementet ändrats, ifrågavarande rese-
inspektörer måtte föras tillbaka till fjärde klassen, sedan man en
gång gått in på deras uppflyttande till tredje? Detta synes mig
icke vara en riktig princip att följa, utan har Riksdagen för ett
par år sedan på goda skäl afslagit en liknande kungl. proposition,
tror jag dessa skäl föreligga ännu i dag att göra detsamma.
Detta om denna sak. Men det är ett annat område, som står
i samband med denna punkt, och som jag icke vill lämna oberördt.
Herrarne torde erinra sig, huru jag vid ett föregående tillfälle
framhållit vikten och nödvändigheten af att förslagsanslagens stora
balans borde arbetas bort så mycket som möjligt redan under
denna riksdag. Här föreligger nu ett fall, där man kan bedöma,
hvad statsutskottet synes ämna göra under fortsättningen. Detta
anslag har under sistförflutna år, 1903, som stått mig till buds
Onsdagen den 8 Mars.
5 N:o 18.
att kontrollera, öfverskridits med mycket mer än hvad anslaget Höjning af
själft är uppfördt till. Kan någon af herrarne tro, att förhållandena
komma att förändras därhän, att utbetalningarne från detta anslag till rese-
komma att gå ned? Nej, ingalunda! Och jag tviflar på, att man och trakta-
skall kunna finna ett enda förslagsanslag så beskaffad!, att utgif- mentspen-
terna från detsamma tenderat åt en sänkning; tvärtom hafva de nmgar.
en afgjord benägenhet att så småningom stiga. Bristen å förslags- (Forts.)
anslagen för år 1903 på denna hufvudtitel var något mer än
1,300,000 kronor. Sedan dess hafva två anslag höjts med till¬
sammans 360,000 kronor, men om man tror att på grund af denna
höjning bristen skulle gestalta sig mindre exempelvis för i år, är
jag fullkomligt öfvertygad att man tager miste. Ty vid de tvenne
anslag, i fråga om hvilka höjning ägt rum, skedde denna på grund
däraf, att det fordrades större utbetalningar, i ena fallet genom
regleringen för tullverket, och i det andra i fråga om stämpel¬
omkostnader, af närbesläktad orsak. Det låg i sakens natur, att
dessa anslag måste höjas, för att icke balansen skulle ytterligare
stiga. Nu har jag hört sägas, att i statsutskottet företagits en
utredning angående tillståndet med dessa förslagsanslag samt att
utskottet har för afsikt att under riksdagens lopp inkomma med
förslag till en skrifvelse till Kungl. Maj:t i ämnet, afseende, såsom
jag förmodar, att begära, att Kungl. Maj:t ville föreslå en kom¬
mande Riksdag att på ett eller annat sätt råda bot på detta
missförhållande. Men jag hemställer till herrarne, om det finnes
en aflägsen tanke på att, om riksstaten för år 1906 fastställes
ungefär såsom Kungl. Maj:t föreslår, det då för 1906 års Riksdag
skall blifva möjligt att taga bort dessa balanser på förslagsanslagen,
det vill säga att ytterligare med sju å åtta millioner öka svårig¬
heten att då reglera staten. Ty om för år 1907 riksstatens
utgifter tagas upp till precis samma belopp som föreslagits för
år 1906, hafva vi att vänta en brist i nu planerade skatter och
inkomster af 7 å 8 millioner kronor, och huru skall man då täcka
denna samt finna medel till anskaffning af ytterligare lika många
millioner, som fordras för att arbeta bort balansen på förslags¬
anslagen? Detta är absolut omöjligt. Vill man arbeta på att
komma till en sund och förnuftig statshushållning, så måste man
gripa efter målet redan nu och här gäller då att icke taga halfva
mått och steg, här gäller det, att nu söka föra statens finanser
ur deras svaghetstillsånd samt söka ställa dem på en sund och
förnuftig fot.
Jag har velat yttra detta, väl vetande, att mina ord här
ingenting betyda och att det icke heller lönar mödan att göra
något yrkande. Men jag ber de herrar, som komma att fort¬
farande sitta i Riksdagen, att de då i framtiden se till, huruvida
icke min uppfattning varit riktig, att man nu bort göra något för
att förbättra dessa oefterrättliga förhållanden.
Något yrkande har jag icke att göra.
N:o 18.
Höjning af
sjunde huf-
vudtitelns an¬
slag till rese-
och tralcta-
mentspen-
ningar.
(Forts.)
6 Onsdagen den 8 Mars.
Herr B illin g: Ehuru den föregående talaren icke gjorde
något yrkande, anser jag det dock vara en skyldighet för mig att
med några ord besvara hans anförande.
Hans yttrande bestod af två hufvuddelar, som icke alltför
strängt sammanhängde med hvarandra, nämligen dels en kritik af
utskottets förslag rörande yrkesinspektörernas rätt till reseersätt¬
ning och dels ett allmänt yttrande angående förslagsanslagen.
Formellt sedt sammanhänger, kan man ju säga, den sista delen
af hans yttrande med den första i så måtto, som detta förslags¬
anslag till rese- och traktamentspenningar öfverskrides. Men jag
kan aldrig tro, att det kan vara hans mening, att statsutskottet
bort, för att råda bot på den bekymmersamma ställningen med
afseende på förslagsanslagen, väcka förslag om höjning af detta
lilla belopp. Statsutskottets ordförande besvarade för några dagar
sedan en framställning af herr Olof Jonsson, som gick i samma
riktning, som hans yttrande i dag, med att statsutskottet höll på att
göra en utredning angående förslagsanslagen. Herr Olof Jonsson
nämnde själ!, att en sådan utredning verkligen nu är fullgjord
och att statsutskottet ämnar vidtaga åtgärder med anledning af
densamma. Det förekommer mig, som om den riktiga stunden
för behandling af den stora och viktiga frågan om förslagsanslagen
vore inne, när detta statsutskottets betänkande framkommit, och
jag vill till den siste talaren ställa den frågan, om han verkligen
med sin stora kännedom om vår statsbudget kan anse, att stats¬
utskottet rättvisligen bör förebrås, att det icke dristat sig till att
göra ändring på det eller det förslagsanslaget, en åtgärd som
alltid då måste blifva tämligen godtycklig, eller om det icke är
riktigare, att en förändring i fråga om förslagsanslagen kommer
att föreslås en gång af Kungl. Maj:t efter en fullständig utredning.
Han sade visserligen att, om vi icke gjorde en sådan förändring
i år, skulle 1906 års Riksdag få stora svårigheter att göra en
sådan förändring, men jag hemställer, om det är lättare för 1905
års Riksdag, särskilt för 1905 års statsutskott, att göra en sådan
förändring, än hvad det blir för 1906 års Riksdag.
Jag går så öfver till anmärkningen rörande yrkesinspektörerna,
men, då han icke gjorde något yrkande, skall jag fatta mig mycket
kort, blott relatera fakta.
Då förslaget om yrkesinspektörers tillsättande först framlades,
föreslogs en lön åt dem af 6,500 kr. och reseersättning efter tredje
klassen i resereglementet. Riksdagen nedsatte då dessa löne¬
förmåner från 6,500 till 5,000 kronor samt reseersättning enligt
fjärde klassen i stället för enligt tredje klassen. Det är nu frågan,
huruvida yrkesinspektörerna verkligen äro ersatta på sådant sätt,
att de skäligen kunna känna sig därmed belåtna. Det är ju yrkes¬
inspektörernas uppgift att resa omkring och inspektera, och det
är ön sk värd t, att de resa så mycket som möjligt, men det kan
väl icke vara statens mening eller staten värdigt, att yrkesinspek-
7 No 18.
Onsdagen den 8 Mars.
törerna skola tillsätta af egna medel för att göra sina resor. Nu Röjning af
har i en kungl. proposition uppgifvits— och det har icke från ZZrTL
något håll bestndts — att dessa yrkesmspektörer icke kunna ta sJag m rese.
sina resor ersatta, då de resa efter fjärde klassen i resereglemente!, och trakta-
Då synes det mig vara alldeles klart, att det är helt enkelt en mentspen-
skyldighet att förbättra deras ställning i detta afseende och att, nmgar
om man vill uppmuntra dem till resor, man icke bör sätta rese- ^Forts')
ersättningen så, att de göra förlust på sina resor.
Därtill kommer, att deras gelikar, inspektörerna för elektriska
anläggningar, få resa efter tredje klassen. Jag visste verkligen
icke, att det är Kungl. Maj:t, som bestämt detta, men det förändrar
icke min uppfattning. Faktum är, att de resa efter tredje klassen,
och då böra äfven yrkesinspektörerna få resa efter samma klass.
Hvad beträffar de af den siste talaren uttalade betänklig¬
heterna att — om dessa yrkesinspektörer uppflyttas i tredje
klassen och traktamentsersättningen för tredje klassen vid en blif¬
vande förändring af resereglemente! kanske höjes från 10 kronor
till 12 å 15 kronor, livilket vore för hög ersättning för dem —
det då skulle vara svårt att flytta ned dem till fjärde klassen, så
vet han lika väl som jag, att den svårigheten existerar icke annat
än diskussionsvis, ty skall man göra om hela resereglementet är
det tydligt, att man bestämmer hvilka tjänstemän skola resa efter
den eller den klassen. Har då Riksdagen 1905 bestämt, att yrkes¬
inspektörerna skola hafva 10 kronor om dagen och rättighet att
åka i första klassen å järnväg, och detta blir förmånerna enligt
fjärde klassen i resereglemente!, lära yrkesinspektörerna komma
att sättas i fjärde klassen.
Detta är hvad jag velat säga, och jag tror icke, att mera
behöfver sägas. Mig förekommer det som den enklaste rättvisa,
att medgifva yrkesinspektörerna reseersättning efter tredje klassen.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Jonsson: Jag skulle endast vilja göra den sista
talaren en enkel fråga, om han kan påvisa ett enda fall, där en
sådan operation skett inom Riksdagen, att en nedsättning i löne¬
villkoren för en tjänstemannakår af den ena eller andra sorten
ägt rum. Kan han det, så gifver jag honom rätt uti hans för¬
svarande, att yrkesinspektörerna komma att flyttas tillbaka till 4
från 3 klassen, om traktamentet kommer att höjas. Kan han det
icke, anser jag mig hafva rätt uti min uppfattning af frågan.
Han frågade, om jag ansåg lämpligt, att statsutskottet själf-
mant skulle företaga sig att föreslå höjning af förslagsanslagen.
Jag ber då blott att fä hänvisa honom till statsutskottets ålig¬
ganden enligt riksdagsordningen, där det är noga preciseradt hvad
utskottet bör göra, och vill han neka att ställa sig den saken till
efterrättelse, så skola vi icke disputera om dylika frågor.
N:o 18. 8
Onsdagen den 8 Mars.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad ut¬
skottet i nu förevarande punkt hemställt.
Punkterna 6—9.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Ang. ersätt- Punkten 10.
ning för vissa
(pf statskon-
toret gjorda Kungl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till gäldande af utaf
förskott, statskontoret gjorda förskott, 356,097 kronor 23 öre, å extra stat
för år 1906 anvisa ett belopp, för jämnande af hufvudtitelns slut¬
summa beräknadt till 356,141 kronor.
Utskottet hade i föreliggande punkt hemställt, att Riksdagen
måtte till ersättning för ofvanberörda af statskontoret gjorda för¬
skott, å extra stat för år 1906 anvisa ett belopp af 356,141 kro¬
nor; dock att i anslagets belopp måtte få göras den jämnkning,
som till jämnande af hufvudtitelns slutsumma kunde erfordras.
Herr von Möller: Det är visserligen sannt, att vi äro vana
att se millionerna rulla mellan våra händer, men nog blir man
betänksam, när man ser de afsevärda belopp, som utbetalats för
kommittékostnader. Det gör tillsammans omkring 270,000 kronor.
Jag antager, att anledningen till att man nu kommer med detta
stora belopp är statsutskottets anhållan i fjol med anledning af
herr Cavallis motion.
Jag är visserligen icke kompetent att bedöma den reella va¬
lutan af alla dessa kommittéers arbeten, men jag står här dock
något undrande och spörjande öfver de stora siffrorna. Bland
annat har den tillsatta löneregleringskommittén kostat omkring
50,000 kronor, kommittén för ordnande af det civila pensions-
väsendet omkring 40,000 kronor, kommittén för utredning angå¬
ende förbättradt pensioneringssätt för sjömän 52,652 kronor o. s. v.
Så kommer man till kommittéerna, afsedda att skaffa mynt i kas¬
san, hvitbetssockerbeskattningskommittén. Den har kostat 27,672
kronor. Så hafva vi kommittén rörande bokföringen i statskon¬
toret kronor 15,000 — jag hoppas, att den åtminstone skall före¬
komma vissa oförutsedda, obehagliga utgifter —, utredning med anled¬
ning af tullförhöjningar i främmande länder kronor 14,000 och
tobakskommittén kronor 13,000. Jag erinrar mig i detta samman¬
hang ett »Kaleidoskop» af Sigurd. Det var en gång en liten gosse
som af läkaren var ordinerad att taga in lefvertran. För att tranen
skulle gå ner lättare fick han 5 öre för hvarje sked däraf, han
tog in. Då tillfrågades han af en god vän: »Du måtte bli rik,
som får så många femöringar. Hvad använder du dem till»?
svaret blef: »Jo, för dem köper mamma mera lefvertran». Jag
hoppas, att den tran hvarom här är fråga måtte vara af prima
Onsdagen den 8 Mars.
9 N:o 18.
kvalitet, ty understundom händer väl, att den tran vi fått varit Ang. ersätt-
något härsken. Eller också sättes flaskan undan på hyllan, och n^f9J^[s^a
man ser icke till den vidare. I hvarje fall undrar en laicus som /oret gjorcia
jag, och nog må man väl ha rätt att fråga, om valutan alltid stått förskott.
i förhållande till priset. (Forts.)
Men jag har äfven en direkt anmärkning att göra. Det gäller
den första posten: »till anskaffande af en ny furstlig krona--
--kronor 12,000: —». Jag känner icke hvad det är för motiv,
som föranledt vederbörande att låta statskontoret förskottera be¬
loppet. Det finnes ju en gifven väg, som man bort gå, den raka
vägen till Riksdagen med anhållan om anslag för ändamålet. Jag
är ingen vän af omvägar eller bakvägar, hvilka jag anser både
obehöfliga och olämpliga. Man borde väl ha låtit Riksdagen pröfva
och diskutera frågan, men den vägen har man icke ansett lämplig.
Jag hoppas emellertid, att det icke vidare måtte förekomma, att
man begagnar sådana sidovägar, utan att man, när det som i
detta fall gäller utgifter, hvilka icke kunna rubriceras som oför¬
utsedda, icke skall underlåta att underställa Riksdagen de anslag
man önskar erhålla och icke låter statskontoret förskottera beloppet.
Jag har intet yrkande.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i förevarande punkt hemställt.
Punkterna 11—21.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 25. Ifrågasatt
anslag till
I två särskilda sinsemellan lika lydande motioner, väckta den méllanfolk-
ena (mo 16) i Första Kammaren af friherre N. Trolle och den arbets-
andra (n:o 140) i Andra Kammaren af herr J. Centerwall, hadeamtet 1 Basel-
föreslagits, att Riksdagen måtte till det mellanfolkliga arbetsamtet
i Basel för år 1906 lämna ett bidrag af 750 kronor.
Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att friherre Trolles
och herr Centerwalls omförmälda motioner icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Friherre Trolle: Jag har visserligen icke den förmån, som
en motionär kan hafva, äfven om han fått sin motion af utskottet
afstyrkt, den förmånen nämligen att kunna tacka utskottet för en
särskild!; välvillig behandling. Jag är i stället i det predikamen¬
tet, att jag nödgas beklaga, att utskottet så knapphändigt affärdat
min motion, som jag för min del dock anser vara icke så alldeles
oviktig.
Utskottets lilla motivering innehåller hufvudsakligen två på¬
ståenden. Det ena är, att det mellanfolkliga arbetsamtet i Basel
N:o 18. 10 Onsdagen den 8 Mars.
Ifrågasatt skulle vara föga kändt i vårt land, och det andra är, att detta
anslå!] till am^s verksamhet icke af motionärerna visats hafva sådan bety¬
da arbets- delse för vårt land, att det förtjänar statsunderstöd. Jag tror mig
amtet i Basel, dock kunna påvisa, att dessa påståenden kanske äro lättare att
(Forts.) fålla än att riktigt kunna stå för.
Hvad nu det första påståendet beträffar, att det mellanfolk-
liga arbetsamtet i Basel icke skulle vara tillräckligt kändt i vårt
land är det nog kanske delvis så. Det beror ju helt och hållet
på hvad utskottet menar med »vårt land». Det är ju helt natur¬
ligt, att en vetenskaplig institution som den ifrågavarande, som
sysselsätter sig med något sådant som statistik, icke kan vara all¬
mänt känd i landet. Men det vore sorgligt, om en god sak icke
skulle få statsunderstöd därför, att den icke är allmänt känd.
Hufvudsaken är väl, att den är känd, där den bör vara känd, det
vill säga hos landets regering, hos de institutioner, som arbeta med
statistik, och hos personer, som studera statistik, och det tror jag
mig kunna försäkra herrarne, att i de kretsarna är det mellan-
folkliga arbetsamtet i Basel och dess verksamhet både känd och
erkänd. Jag kan berätta herrarne, att en framstående forskare
inom denna vetenskap, som för öfrigt är ledamot af denna kam¬
mare, representerat Sverige vid en af detta arbetsamt anordnad
kongress af den mellanfolkliga föreningen för lagstadgadt arbetare-
skydd år 1902, och man har sagt mig, att kommerskollegium till¬
styrkt anvisande af medel, på det att Sverige må kunna blifva
officiellt representeradt vid en annan dylik kongress, som skall
hållas i sommar i Schweiz och som skall behandla viktiga sociala
frågor, hvilka förarbetats just af detta arbetsamt. För öfrigt hafva
intresserade i långt vidare kretsar än de nyss nämnda haft till¬
fälle att lära känna dess verksamhet dels genom artiklar i de
stora dagliga tidningarna, dels i facklitteraturen. I Social tid¬
skrift hafva förekommit artiklar om detta arbetsamt och sex må¬
nader efter sedan detsamma trädt i verksamhet, stod en mycket
förtjänstfull artikel om detsamma i Statsvetenskaplig tidskrifts
julihäfte för år 1901.
Med detta tror jag mig hafva visat, att detta amt icke är så
litet kändt, som statsutskottet velat låta påskina, och det har för¬
vånat mig, att statsutskottets ledamöter ej haft mera reda på
denna sak.
Hvad nu det andra påståendet beträffar, att arbetsamtets verk¬
samhet icke skulle hafva sådan betydelse för vårt land, att den
skulle förtjäna statsunderstöd, tror jag mig också däremot kunna
inlägga en vördsam gensaga. Det är, som jag säger i min motion,
flera främmande länder, med de stora kulturländerna i spetsen,
som bidraga till att vidmakthålla amtets verksamhet. Och hvari
består egentligen denna verksamhet? Jo, den består, som jag
också nämner i motionen, förnämligast i att skicka ut månatliga
bulletiner, affattade på olika språk — för närvarande utgifvas de
Onsdagen den 8 Mars.
11 N:o 18.
på tyska och franska. Bulletinerna innehålla en sammanfattning Ifrågasatt
af allt, som tilldrager sig på arbetareskyddslagstiftningens om- anlja9Jfj
råde och meddelar statistik. Det är den egentliga verksamheten, ™ga albets-
och det kan man väl förstå, att den skall vara af oerhördt stor amtet i Basel.
betydelse för den statistiska forskningen. Framstående utlännin- (Forts.)
gar hafva äfven yttrat sig i den riktningen. Jag skall blott be
att få anföra ett exempel, hämtadt från Tyskland. Director Caspar,
detta lands representant vid den senaste mellanfolkliga arbetare-
skyddskongressen i Basel 1904, talade där om arbetsamtets för¬
tjänstfulla verksamhet och statssekreteraren i tyska inrikes¬
departementet grefve v. Posadowsky har i den tyska Riksdagen
yttrat sig mycket erkänsamt om denna verksamhet. Bland länder,
som med penningebidrag understödja arbetsamtet, äro följande,
som bidraga: Tyskland med 7,500 francs, Österrike, med 3,000
francs, Förenta staterna med 1,000 francs, Frankrike med 1,000
francs, Italien med 1,000 francs, Nederländerna med 4,150 francs
och Schweiz med 10,000 francs om året o. s. v.
Med hvad jag nu anfört tror jag mig hafva visat, att arbets¬
amtets verksamhet ändå är af sådan betydelse, att den äfven kan
förtjäna ett understöd från svenska statens sida. Jag har alltid
haft den öfvertygelsen — och den har icke rubbats af stats¬
utskottet —, att Sveriges namn bör finnas bland de staters, som
lämna en ekonomisk handräckning åt en institution med sådana
humanitära och vetenskapliga syften som det mellanfolkliga arbets¬
amtet i Basel, och därför skall jag, herr grefve och talman, be
att få yrka bifall till min motion.
Herr So rensson: Motionären — som är densamme som den
siste talaren — sade, att statistiken är en god sak. Ja, det tror
också jag, att den är. Men det ser nästan ut, som om man vore
på väg att få för mycket af det goda i detta hänseende. Det
ser ut, som om man trodde, att statistiken skulle afhjälpa alla
möjliga sociala olägenheter. Det tror jag nu icke den kan göra.
Den kan möjligen utreda åtskilligt rörande orsakerna till dem och
visa, hvari de bestå, men längre går den väl icke. Den svenska
Riksdagen har, synes mig, varit ganska frikostig med bidrag till
statistiska utredningar. Den har nyligen ökat anslaget till arbets-
statistiken med omkring 10,000 kronor, och således har den icke
visat, att den är på något sätt likgiltig för främjandet af sta¬
tistiska utredningar.
Men då motionären tillika sade, att det var nödvändigt, att
man erhölle upplysningar från det mellanfolkliga arbetsamtet, vill
jag särskildt framhålla, att enligt meddelande från kommerskollegii
afdelning för arbetsstatistik alla de länder, där någon ordentlig
statistik är anordnad, lämna uppgifter till denna svenska afdel¬
ning för arbetsstatistik, och den har således från utlandet allt
hvad den kan behöfva för sina utredningar.
N:o 18. 12
Onsdagen den 8 Mars.
Ifrågasatt Jag vill fästa uppmärksamheten på, att statsutskottet sagt,
aniia9flh man känner amtets verksamhet så noga, och att den icke
liga arbets- för närvarande kan anses så särdeles behöflig för Sverige. Där-
amtet i Basel, med är ju icke uteslutet, att, om motionären kommer igen, han
(Forts.) kanhända skall hafva bättre lycka då, men för närvarande anser jag,
att vi kunna dröja och taga närmare reda på amtets verksamhet.
Jag får, herr grefve och talman, yrka bifall till statsutskot¬
tets förslag.
Herr Åkerman: Statsutskottet har icke haft någon anmärk¬
ning att göra mot det mellanfolkliga arbetsamtet i Basel, och
jag tror, att alla, som satt sig något in i dess verksamhet, hafva
all anledning medgifva, att den är af stor betydelse. Den siste
talaren, hvilken ju yttrade sig å statsutskottets vägnar, har sagt,
att statistiken icke kan lösa dessa arbetarefrågor eller sätta en
damm för där mötande svårigheter, utan att den blott kan utreda
förhållandena. Jag håller visserligen med honom om, att arbetare¬
frågorna icke kunna bringas ur vägen med blott statistik, men
den utredning, som man af en väl ordnad statistik kan få, kan,
enligt mitt förmenande, vara till allra största gagn, ja, den torde
blifva rent af nödvändig för dessa frågors bringande till en lycklig
lösning.
Statsutskottet har afböjt framställningen egentligen på den
grund, att det mellanfolkliga arbetsamtets verksamhet är så litet
känd i vårt land. Motionären har redan framhållit, att det ju är
alldeles naturligt, att en sådan verksamhet icke kan vara allmänt
känd. Vidare har statsutskottet sagt, att arbetsamtets verksamhet
icke torde för oss »hafva sådan betydelse, att anledning skulle
förefinnas för svenska staten att med penningeanslag understödja
detsamma». Jag kan då konstatera, att, trots mångt och mycket
på annat sätt blir kommerskollegium och dess afdelning för arbets-
statistik bekant från utlandet, kollegium visst icke kunnat undvara
särskild hjälp från detta mellanfolkliga arbetsamt, utan sett sig
tvunget att direkt hänvända sig dit för upplysningars erhållande,
och den kommitté, som af Kungl. Maj:t i år tillsatts för yrkes-
farelagens revision, måste utan tvifvel för samma ändamål hän¬
vända sig till arbetsamtet. Det vore därför utan tvifvel mycket
önskvärdt, att motionen icke, såsom den siste talaren framhöll,
behöfde komma igen ett annat år för att då vinna bifall, utan
att vi i stället redan i år kunde få detta anslag igenom och
sålunda visa oss villiga att i någon mån bidraga till afhjälpande
af den penningnöd, i hvilken arbetsamtet nu befinner sig. Man
kan nämligen icke påräkna samma villighet hos amtet att besvara
frågor från en stat, som icke med ett enda öre bidrager till dess
verksamhet, ehura man vet, att det har behof af ytterligare medel,
som om Sverige lämnade amtet ett skäligt bidrag.
Jag ber, herr grefve och talman, att få yrka bifall till motionen.
Onsdagen den 8 Mars.
13 N:o 18.
Herr Fahlbeck: De herrar, som hittills haft ordet för att Ifrågasatt
försvara de föreliggande motionerna, hafva så grundligt påvisat an^
haltlösheten af de enda skäl, hvarpå statsutskottet grundar sitt nga aliets-
afstyrkande, att jag kunde inskränka mig till att instämma med dem. amtet i Basel.
Statsutskottet säger; detta arbetsamt är icke kändt i vårt (Forts.)
land. Ja, det är sannt, icke utanför fackkretsar, men inom dem
är det utomordentligt väl kändt. Utskottet anför dessutom, att
amtet icke har någon vidare betydelse för oss. Yi hafva nyss
hört, att kommerskollegium vänd! sig till detta amf — två sär¬
skilda gånger, kan jag tillägga — med begäran om upplysningar;
och det är otvifvelaktigt, att yrkesfarekommittén kommer att
många gånger begära dess hjälp. Men, mina herrar, det är ganska
genant att begära hjälp gratis. Nyttan således af ett understöd i
detta fall är högst betydande, och det är den synpunkten, som
vi i främsta rummet skola hålla oss till. Motionären har kanske
talat väl mycket om behofvet å amtets sida. Uppriktigt sagdt,
det angår oss jämförelsevis litet, och jag förstår väl, att stats¬
utskottet ej kunnat fästa afseende därvid. Nej, det är den nytta,
som Sverige har af amtet, som gör, att vi böra bifalla den före¬
liggande anhållan. Yi hafva haft nytta af det hittills, vi komma
att hafva nytta af det för framtiden, och kunna till sist icke
undvara det. Det kan icke med rätta sägas, att vår arbetsstatis-
tiska afdelning af kommerskollegium skall själf mottaga och bearbeta
allt erforderligt material från hela världen. Det förra är icke
fallet i den utsträckning, som behöfs, och framför allt får afdel-
ningen på sådant sätt icke den bearbetning af materialet, som så
väsentligt underlättar dess eget arbete. Om vi icke finge begagna
oss af denna byrå och dess arbete, skulle verksamheten i den
arbetsstatistiska afdelningen blifva betydligt större än den är. Nu
får man materialet förarbetadt i många afseenden, och det är en
stor vinst.
För öfrigt kan man betrakta detta anslag som en prenumera-
tionsafgift, ty man får med detsamma ett visst antal exemplar af
amtets publikationer; och dessa inskränka sig ej endast till bulle¬
tinerna, utan äro mycket omfångsrika, innefattande en mängd
afhandlingar.
Jämföra vi det ifrågavarande anslaget med det anslag, som
utgår till fredsbyrån i Bern, är skillnaden dem emellan himmelsvid.
Under det att det är ganska svårt att finna någon egentlig nytta
med det senare, kunna vi här påvisa en alldeles positiv sådan.
Alltså, hafva vi kunnat gå med på att gifva ett anslag till freds¬
byrån i Bern, böra vi oändligt mycket hellre göra det för det nu
afsedda ändamålet.
Men härtill kommer en annan sak: den internationella courtoi-
sien eller höfligheten — för att använda ett svenskt ord. Det
gäller i fråga om dessa inrättningar, som böi’ja som enskilda för¬
eningar, men efter hand antaga karaktären af officiellt erkända
N:o 18. 14
Onsdagen den 8 Mars.
Ifrågasatt institutioner, att intet folk, tillhörande kretsen af kulturfolken,
mellanfoll- ^an. * längden hålla sig borta ifrån dem. En gång har Sverige
liga arbets- varit officiellt representeradt vid detta arbetsamts kongress; det
amtet i Basel, var i Köln år 1902. Jag hade själf äran att där representera
(Forts.) Sverige. Till följande kongress år 1904 erhöll jag under hand
förfrågan, dels om jag vore villig att deltaga i densamma, dels
om vederbörande skulle till svenska regeringen framföra en
officiell inbjudan därom. Jag hade den djärfheten att härtill svara
kort och godt: nej; och det därför, att jag fann, att det för den,
som skulle komma att representera Sverige, måste blifva ytterst
obehagligt att för andra gången ett ombud uppträdde vid en sådan
kongress, utan att landet på något sätt bidroge till amtets verk¬
samhet. Sverige blef därför icke representeradt vid detta tillfälle.
Icke dess mindre lär nu, på initiativ af den schweiziska regeringen,
hafva utgått till vår regering, liksom till andra staters regeringar,
en inbjudan att deltaga uti en internationell kongress rörande
vissa frågor om arbetareskydd. Jag känner det icke, men jag
förmodar, att den svenska regeringen antager denna inbjudan.
Nog blir det emellertid för den, som skall representera vårt land,
ganska obehagligt att komma till kongressen, om Riksdagen ej
gifvit ifrågavarande lilla anslag. Äfven om man icke skulle gilla
saken, såsom man kan tänka sig, att en och annan icke gör, är
det i längden omöjligt att hålla sig borta från ett internationellt
företag af detta slag. Vill man ej blifva bortglömd, måste man
också visa sig; framför allt i förevarande fall, då staterna tagit
saken under armarne, går det ej i längden, för Sveriges heder,
synes mig, att vara borta. Vi kunna säga nej i år, men denna
begäran kommer tillbaka och kan då icke tillbakavisas.
Jag kan således icke finna, att det är något, som talar emot,
utan allt för förevarande motion. Dock, det finnes en omständighet,
som kunde vålla en viss betänklighet: den nämligen, att det är
fråga om ett anslag, hvarom framställning gjorts af enskild motio¬
när. Statsutskottet har emellertid icke anfört detta skäl för afslag.
Det skulle jag hafva respekterat. Men statsutskottet har svårligen
kunnat göra det. Ty det är ju sed och bruk hos oss, att Riks¬
dagen tager initiativ i en mängd frågor, som egentligen regeringen
bort väcka, och icke minst i anslagsfrågor. Därför bör man,
synes mig, icke häri finna ett tillräckligt skäl att afslå denna
begäran, äfven om jag annars principiellt finner en sådan tanke¬
gång riktig.
Men som sagdt, denna saks läge är sådant, att, beviljas icke
anslaget i år, måste det beviljas ett annat år, tv vi kunna icke
längre hålla oss undan. Därför tillåter jag mig, herr grefve och
talman, att yrka bifall till motionärens förslag.
Herr Billing: Det gäller här ett anslag på 750 kronor och
frågan är ju således icke af någon större ekonomisk betydelse.
Onsdagen den 8 Mars.
15 N:o 18.
Jag vill dock, då jag nämner denna siffra, tillägga, att vi icke Ifrågasatt
fått den minsta upplysning om orsaken, hvarför motionärerna anf,ag
hafva valt denna siffra. Motionären yttrade nyss, då han för- nga arbeta -
svarade motionen, sin förvåning eller sitt beklagande öfver okun- amtet i Basel.
nigheten hos statsutskottets ledamöter, hvilken okunnighet stats- (Forts.)
utskottet ju också mycket uppriktigt erkänt, okunnigheten i af¬
seende å arbetsamtets betydelse och verksamhet. I båda motio¬
nerna angifves källan till motionärernas insikter, nämligen deras
samtal med vederbörande under pariserresan. Vi hade icke för¬
månen att vara med om den resan och därför ha vi icke heller
kunnat göra oss denna resas frukter till godo. Så mycket om
vår okunnighet.
Det faller icke statsutskottet in att förneka, att detta amt
utöfvar en nyttig verksamhet, men därom är ju icke tal nu, utan
frågan gäller, om det finnes tillräcklig anledning för svenska
Riksdagen att på grund af de framlagda motionerna tillstyrka
svenska staten att lämna bidrag till amtets verksamhet. Detta är
just hvad vi ansett icke vara förhållandet.
Jag frågar först: har detta amts verksamhet så stort gagn
för Sverige, eller kan Sverige icke hämta det gagnet af amtets
arbeten med mindre än att Riksdagen beviljar detta anslag? Vi
hafva redan hört af de mest sakkunniga här, nämligen den förre
chefen för kommerskollegium samt utgifvaren af Statsvetenskaplig
tidskrift, på samma gång en framstående statistiker, att vi redan
hämtat det största gagn af amtets verksamhet. Det finnes ju
icke alls någon svårighet för oss att draga nytta af denna på
annat sätt än genom att bevilja statsanslag till amtet. Det finnes
ju någonting som kallas prenumeration o. s. v.
Vidare ber jag få fästa uppmärksamheten på att Första Kam¬
maren redan förut i dag dels under 2:dra punkten och dels under
15:de punkten beviljat ganska ansenliga anslag för statistiska
undersökningar, redogörelser och promulgationer. Och hvad sär¬
skild! beträffar anslaget till det arbetsstatistiska arbetet, så är
just i den kungl. propositionen angifvet såsom syftemål med det
ökade anslaget, bland annat, att »erhålla tillgång till korrekta
och öfversiktliga redogörelser för den sociala utvecklingen, sådan
den tagit sig uttryck i olika länders lagstiftning». Det är ju just
sådana upplysningar, som arbetsamtet i Basel skulle lämna. Enligt
mitt förmenande har Första Kammaren genom sitt bifall särskilt
till 15:de punkten tillgodosett det syfte, hvilket skulle uppbära
dessa motioner. Från synpunkten af gagnet för vårt land af
saken i fråga tror jag således icke att det finnes något verkligt
skäl att här tillstyrka bifall.
Komma vi så till den andra sidan af saken, nämligen hon-
nörsfrågan eller den internationella courtoisien. Jag vet väl, att
den har vissa anspråk med sig, men det är alltid frågan, när man
begynnt att buga sig: huru djupt skall man buga sig? Skall
N:o 18. 16
Onsdagen den 8 Mars.
Ifrågasatt man buga sig med en 500 kronors bugning eller skall man buga
anslag till sjg meci en 750 kronors bugning, eller huru djupt skall man buga
liga arbets- Den siste talaren, som ordade om den internationella höflig-
mntet i Basel, heten, anförde icke ett ord, hvarför just den här föreslagna sum-
(Forts.) man skulle beviljas. Vidare ber jag att, då jag nu är inne på
den här internationella höflighetssaken, få säga, att därvid är
äfven en fråga: i hvilken ordning skall Sverige komma »någor¬
lunda efter rang», det är ju ett bevingadt ord. Motionären nämnde
åtskilliga länder, som beviljat anslag, men han var icke så vänlig
att läsa upp namnen på alla de länder som icke lämnat sådant.
Hade han gjort detta, hade vi måhända fått se, att Sverige icke
är efter, utan kommer »någorlunda efter rang».
Den siste talaren gjorde mig, som skall försvara statsutskottet,
en god tjänst genom att påminna om fredsbyrån i Bern. Det
leder ovillkorligen tanken på huru Första Kammaren ställt sig
till den saken. Vi veta, att Första Kammaren alltid ställt sig
afvisande mot det anslaget, om ock det slutligen genomdrifvits i
den gemensamma voteringen. Den som var med i statsutskottet
vid det ärendets behandling vet, att då anfördes precis samma
skäl, som dem herr Fahlbeck i dag anfört, nämligen den sociala
höfligheten eller angelägenheten af att Sverige icke finge saknas
i ett sådant där vackert samarbete. Men Första Kammaren var
ej så känslig för det skälet i fråga om fredsbyrån i Bern, utan
Första Kammaren intog stadigt den principiella ståndpunkt, att i
sådana här internationella ärenden, äfven om det ej gäller högre
belopp än 750 kronor, initiativen böra komma från regeringen
och ej från enskilda motionärer. Detta har varit statsutskottets
ståndpunkt förut, och mig förefaller som om kammaren fortfarande
borde vidblifva den grundsatsen att icke inlåta sig på dessa
internationella företag med mindre Kungl. Maj:t förut pröfvat
dem. Finner regeringen skäl att tillstyrka ett sådant anslag,
kommer statsutskottet visst icke att afböja det. Men till dess
tycker jag vi kunna låta saken få vara. Den kommer nog ändå
fram till Kungl. Maj:t, särskildt efter det yttrande, som herr
Åkerman i dag haft och som pekade på den kommitté, som skall
arbeta för statistiska ärenden. Denna kommitté lärer väl icke
underlåta att fästa Kung]. Maj:ts uppmärksamhet på arbetsamtets
i Basel stora betydelse.
Grefve Hamilton: Blott ett par ord för att framhålla en
sida af amtets verksamhet, som synes mig icke hafva blifvit fram¬
hållen under debatten i dag. Amtet har ju till ändamål ej endast
att samla statistiskt material från olika länder utan äfven att redo¬
göra för olika lagstiftningar i afseende å arbetsskyddet, och i den
framskjutna ställning arbetsfrågan har i vår tid bör det vara af
intresse för lagstiftarne äfven i Sverige att få taga del af hvad
som på detta område göres äfven i andra länder.
Onsdagen den 8 Mars.
IT
N:o 18.
Den siste talaren framställde den frågan, huruvida vi icke, Ifrågasatt
om detta amts verksamhet är utaf den stora betydelse för vårt an$aBJf}
land. som en annan talare framhållit, skulle kunna få del häraf Uga arbets-
utan att lämna något anslag. Det är väl möjligt, men å andra amtet i Basel.
sidan torde det väl också få anses lämpligt, att, när vi profitera (Forts.)
af dess undersökningar, vi äfven därtill lämna bidrag med något
mindre belopp. Jag förmodar, att motionären har tänkt sig 750
kronor därför att detta motsvarar 1,000 francs, och det kan ju
anses vara ett lämpligt belopp, när man vill gifva något mindre
understöd.
Den föregående ärade talaren förebrådde motionären, att han
räknat upp hvilka som lämnade understöd, men underlåtit att
uppgifva hvilka som icke lämna något sådant. Jag vet icke
hvilka länder som icke understödja amtet, men jag antager att
bland dessa återfinnas Turkiet och Ryssland och måhända äfven
något annat.
Den siste aktade talaren nämnde också, att vi sväfvade, åtmin¬
stone delvis, i okunnighet om amtets verksamhet. Men nog ha vi
väl haft tillfälle taga del af denna verksamhet genom såväl tid¬
ningarna som amtets publikationer, genom hvilka senare särskildt
vårt land utan all fråga haft ett mycket stort gagn.
Mången gång hafva vi fått lära både ett och annat af stats¬
utskottet, och vi hafva varit tacksamma därför — för denna gång
kan ju statsutskottet få hämta någon liten lärdom af pariserresan.
En aktad ledamot nämnde, att han önskade motionären bättre
lycka nästa gång. Men är man på det klara med att landet har
gagn utaf amtets verksamhet, tycker jag att vi kunna önska honom
lycka äfven denna gång.
Jag yrkar bifall till motionen.
Herr Fa hl be c k: Blott ett par ord till upplysning rörande
det begärda anslaget 750 kronor. Detta är i svenskt mynt eval-
veradt ungefär 1,000 francs, och anledningen till att denna summa
begärts är den, att i amtets statuter finnes stadgadt, att hvilket
land som helst, som betalar minst 1,000 francs, får vara med och
räknas såsom medlem af föreningen och erhålla dess publikationer.
Ty samtidigt med att man understöder amtet blir man en medlem
af den internationella föreningen för arbetareskyddet. Detta är
anledningen till siffran, och den är tilltagen så lindrig som det
låter sig göra.
Hvad för öfrig! den ärade ledamoten af statsutskottet yttrade,
att jämförelsen med fredsbyrån i Bern ej talar för beviljande af
detta anslag, kan jag icke fatta det. Sverige har af internatio¬
nella höflighetsskäl ansett lämpligt att gå med på denna sak, äfven
om Första Kammaren för sin del i detta fall icke funnit det skälet
våga tillräckligt. I fråga om fredsbyrån i Bern kunna emellertid
tvifvelsmålen vara ganska stora såväl beträffande dess nytta, som
Första Kammarens Prat. 1905. N:o 18. 2
N:o 18. 18
Onsdagen den 8 Mars.
Ifrågasatt
anslag till
mellanfollc-
liga arbets¬
amtet i Basel
(Forts.)
synes mig åtminstone vara ganska ringa, som äfven i afseende a
den internationella höflighetsfrågan. Ty staterna åro icke däruti
lika intresserade som i fråga om arbetsamtet. När vi icke dess
. mindre betala till fredsbvrån, så böra vi så mycket hellre göra
det i förevarande fall.
Jag yrkar fortfarande bifall.
Friherre Trolle: Jag är delvis förekommen af de båda sista
talarne. Jag ville just lämna upplysning om hvarför vi motio¬
närer föreslagit detta belopp, 750 kronor, ett belopp som torde få
betraktas såsom ett uttryck för vår blygsamhet; vi togo till den
minsta summa, som gärna kunde komma i fråga, eller i franskt
mynt 1,000 francs.
En föregående talare sporde om anledningen, hvarför jag ej
uppräknade de länder, hvilka icke bidrogo. Jag ansåg verkligen,
att då jag kunde nämna Tyskland, Österrike, Förenta staterna,
Frankrike, Italien, Nederländerna och Schweiz, hvartill jag nu kan
lägga England, som jag nyss glömde, borde detta vara ett till¬
räckligt talande skäl för att äfven Sverige skulle sluta sig till
dem, och jag fann det vara af jämförelsevis ringa betydelse, hvil¬
ken ställning som möjligen intoges af de få kulturländer, hvilka
icke lämnade något bidrag till arbetsamtet i Basel.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i den nu före¬
dragna punkten hemställt samt vidare därpå, att kammaren skulle
afstå utskottets hemställan och bifalla friherre Trolles i ämnet
väckta motion; och förklarade herr talmannen sig anse den förra
propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 25
af sitt utlåtande n:o 8, löstal¬
ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles friherre
Trolles i ämnet väckta motion.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 58;
Onsdagen den 8 Mars.
in N:o 18.
Punkten 26.
Lades till handlingarna.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 4 och 7 inne¬
varande månad bordlagda utlåtanden:
n:o 21, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter änkan Brita Maria
Esaidotter Barka från Vitsaniemi,
n:o 22, i anledning af Kung], Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter förre soldaten An¬
ders Takts vid Solbacken änka Charlotta Andersdotter,
n:o 23, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af lotten litt. F af den s. k. Hospitalsgården i Lunds
landsförsamling af Malmöhus län,
n:o 24, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af två till förra häradshöfdingbostället Lundby n:is 6,
8 och 13 i Skaraborgs län hörande utskiften,
n:o 25, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en till indragna militiebostället Husby n:is 2 och 3
i Stockholms län hörande lägenhet,
n:o 26, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af sex kronan tillhöriga holmar utanför Fjällbacka i
Kville socken af Göteborgs och Bohus län,
n:o 27, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af förra hofstallängarna Gorsingeholm n:is 1 och 2 samt
Stubbängen n:o 1 i Södermanlands län,
n:o 28, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
underhållet för framtiden af den s. k. Långebron öfver Helgeån vid
Kristianstad i Kristianstads län,
n:o 29, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af ett till förra kronofogdebostället Höja n:o 8 i Kri¬
stianstads län hörande utskifte,
n:o 30, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af två till kronoparken Tönnersjöheden i Hallands län
hörande inägoområden,
n:o 31, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af den kronan tillkommande jordägareandel i grufva, och
n:o 32, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af rätt till bearbetande af marmorfyndigheter å kronojord,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
N:o 18.
Ifrågasatt
skandinavisk
sjölagskom-
mitté.
20 Onsdagen den 8 Mars.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 4 och 7 inne¬
varande mars bordlagda utlåtande n:o 25, i anledning af väckt
motion om omarbetning af gällande bestämmelser i fråga om bötes¬
straffet, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och banko¬
utskottets den 3 och 4 i denna månad bordlagda utlåtande n:o
2, i anledning af väckt motion om visst tillägg till förordningen
angående en postsparbank för riket, biföll kammaren hvad ut¬
skottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 3 och 4 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 23, i anledning af väckt motion angående
tillsättande af en för Sverige, Norge och Danmark gemensam sjö-
lagskommitté.
Lagutskottet hade till behandling förehaft en inom Andra
Kammaren af herr O. O. Wallenherg väckt motion, n:o 79, hvari
föreslagits, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj4 täcktes för Sveriges vidkommande medverka till
åstadkommandet af en för Sverige, Norge och Danmark gemensam
sjölagskommitté, bestående af lika antal medlemmar från hvarje
land, utsedde af vederbörande regering efter samråd med sjöfar¬
tens och handelsståndets representanter, och med uppgift att upp¬
märksamma, hvilka ändringar i den nordiska sjörätten som kunde
vara önskliga; att mottaga och behandla framställningar i detta
hänseende både från enskild och offentlig sida; samt att utarbeta
och till hvar af de nordiska regeringarna afgifva, såvidt möjligt,
till innehåll och form med hvarandra öfverensstämmande förslag
till nya bestämmelser på sjölagens område.
Utskottet hade af angifna skäl hemställt, att förevarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Afzelius: Jag har vid detta betänkande icke något
yrkande att göra, jag är ense om det slut hvartill utskottet kommit,
jag är med om utskottets motivering, jag finner det i hufvudsak
vara riktigt och klokt hvad utskottet sagt, Men man finner
måhända naturligt, om jag har ett speciellt intresse för denna
fråga, och jag anhåller därför att för några ögonblick fa taga
kammarens tid i anspråk.
1891 års sjölag var aldrig populär inom vissa af de kretsar,
som däraf närmast berördes, skeppsredarne och skeppsbefål-
hafvarne. När förslaget först kom fram möttes det af en våldsam
agitation. Jag minnes mycket väl, hurusom det förespeglades,
Onsdagen den 8 Mars. dl
att om detta förslag antoges, »komme den blågula flaggan att för¬
svinna från hafven». Förslaget kom emellertid fram, anmärk¬
ningarna pröfvades, förslaget antogs och blef lag. Men miss¬
stämningen var kvar. Redan 1897 väcktes vid sjöfartsmötet i
Stockholm förslag om en revision. Förslaget tillbakavisades,
anmärkningarna ansågos för obetydliga och vederbörande själfva
erkände, att lagen hade sina förtjänster. Vid 1901 års riksdag
yttrade en framstående representant för sjöfartsnäringen i Andra
Kammaren bland annat följande: »Jag måste bekänna att sjölagen
icke beredt oss några svårigheter, vi hafva tvärtom lefvat lyck¬
liga och belåtna med densamma, och de spöken, som vi målade på
väggen, hafva icke i något afseende visat sig vara så farliga — vi
togo den gången miste.» Detta var 1901. Jag fäster ett visst
afseende vid detta yttrande, ty talaren var just motionären. Men
så vände sig bladet. 1903 års sjöfartsmöte i Köpenhamn anhöll
om en allmän revision af sjölagen. Anledningen hämtades dock
nu icke så mycket från hvad som stod i lagen, utan mera ifrån
hvad som icke stod där. Sjölagen hade blifvit föråldrad, utveck¬
lingen hade gått den förbi.
Jag är den förste att erkänna, att det finnes brister i sjölagen.
Ingen lag är sådan, att icke den kan vara bättre. Tillämpningen
af en lag, erfarenheten ådagalägger alltid att vissa bestämmelser
kunnat och bort vara annorlunda. Men för den, som haft någon¬
ting att skaffa med denna lag, är det verkligen en tillfredsställelse,
att anmärkningarna ej voro flera eller mera betydande, än hvad
de varit: särskilt var det glädjande, att af de anmärkningar,
som framställdes vid sjöfartsmötet i Köpenhamn, ett par af de all¬
varligaste gällde den norska och danska sjölagen i punkter, där
dessa afvika från den svenska sjölagen, och där hjälpen kunde
vinnas genom bestämmelsernas bringande till öfverensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i den svenska. Men, som sagdt,
tyngdpunkten i den framställda begäran om revision ligger icke
så mycket däruti, att stadgandena skulle vara i och för sig
oriktiga eller olämpliga, utan fastmera däruti, att utvecklingen
under den nyaste tiden skapat förhållanden, till hvilka sjölagen
icke tager hänsyn; det har uppkommit former för sjöfartens bedrif¬
vande, som i viss mån äro andra än de, till hvilka sjölagen tager
hänsyn. Sjölagen skulle därför behöfva, så att säga, läggas om
på ett helt nytt plan.
Jag vill gärna medgifva, att den utveckling, som ligger
emellan 1891 och 1903, är storartad, och jag kan skrifva under
nästan allt, hvad motionären sagdt i det afseende!. Denna utveck¬
ling är dock verkligen icke så revolutionär, som man vill påstå.
Den gamla typen, sådan som sjölagen framställer den, är dock
fortfarande typ, ehuru i åtskilliga hänseenden modifierad. Denna
utveckling är icke heller på långt när afslutad, den är, kan man
säga, icke ens så stadgad, att den bör lagfästas. Andra länders sjö-
N:o 18.
Ifrågasatt
skandinavisk
sfölagskom-
mitté.
(Forts.)
N:o 18.
Onsdagen den 8 Mars.
Ifrågasatt
skandinavisk
sjölag skom¬
mitté.
(Forts.)
•J2
lagar stå fortfarande på samma ståndpunkt som vår svenska
sjölag. Det pågår visserligen ett internationellt arbete för åstad¬
kommande af öfverensstämmande lagstiftning på detta område,
men detta arbete har ännu icke att uppvisa resultat som kunnat
lagfästas. Jag tror därför, att man lugnt kan och bör afvakta
den tidpunkt, då ett dylikt resultat verkligen blifvit uppnådt, och
jag vill särskildt påpeka en sak, nämligen den, att det efter
hvad jag tror, knappast finnes någon ekonomisk verksamhet, som
har lättare att själf anpassa sig efter förändrade förhållanden,
än sjöfarten. Där råder den fullständigaste aftalsfrihet, och där
spelar den skriftliga aftalsformen en dominerande roll. Mail har
där certepartiet, man har konossementet, man har assuranspolicen,
grundläggande urkunder, som utan svårighet kunna inrättas efter
hvad förhållandena kräfva.
Det är särskildt fyra punkter, som motionären framhållit.
Först gäller det den, kan man säga, brännande frågan om
konossementsklausuler. Sjölagen bestämmer, att redaren har eu
viss ansvarighet för det gods som fraktas. Han svarar för sina
underordnade, han svarar för befälhafvare och besättningen, för
deras fel och försummelser. Denna grundsats är urgammal i sjö¬
rätten, den är, kan man gerna säga, en hörnsten i sjöfarten. Den
är den bästa garantien för att sjöfarten bedrifves försiktigt och
omsorgsfullt; den är den bästa kontroll på sjöfarten.
Denna ansvarighet är naturligtvis betungande för redarne, och
det är därför ganska naturligt, att redarne vilja såvidt möjligt
fritaga sig från detta ansvar. Detta göra de genom att, som man
säger, skrifva sig fria i konossementen. De upptaga i konosse-
rnenterna vissa förbehåll: vi svara icke för det och icke för det.
Det är detta man kallar konossementsklausuler. På de stora fasta
traderna är ju trafiken så godt som monopoliserad, och där
begagnas nu denna möjlighet att teckna konossementsklausuler i
en sådan utsträckning, att man kan säga, att det snart sagdt icke
är någonting kvar af ansvarigheten. Och häruti måste trafikan¬
terna finna sig; traderna äro monopoliserade. Det är ju alldeles
naturligt, om under sådana förhållanden köpmän och trafikanter
komma och säga: här finns ju i verkligheten ingen aftalsfrihet,
och när det ej finns någon aftalsfrihet, så skall lagen icke låta
skenet stå kvar, den skall träda emellan och förbjuda vissa
alltför långt gående klausuler.
Det är detta yrkande, man har framställt från köpmannahåll.
Denna fråga är verkligen alls icke ny. Den var fullkomligt
aktuell, när sjölagen kom till, och var föremål för mycket ingå¬
ende öfverläggningar inom sjölagskommittén. Man stannade där
vid att ej göra någon inskränkning i aftalsfriheten, Icke därför,
att man ansåg detta vara i och för sig obehörigt, utan därför,
att man ansåg, att om en sådan inskränkning skall verka jämnt
och rättvist, så måste den vara internationell. Vi kunna natur-
Onsdagen den 8 Mars.
23
N:o 18.
ligtvis här i Sverige förbjuda vissa- klausuler, vicunna förbjuda
sådana uti ett svenskt konossement vid export från svensk hamn sjölugs,com_
men kunna vi förbjuda, att i England eu dylik klausul intages. mitte.
Våga vi oss på att frånkänna en engelsk klausul, som fritager
från sådan ansvarighet, verkan här i landet? Och om vi måste
afstå från den tanken, hvad blir då följden? Följden blir deri,
att vi lägga ett band på vår export och sjöfart, men våra impor¬
törer få allt fortfarande finna sig uti dessa klausuler. Förr an
man kan åstadkomma internationella bestämmelser därom, torr
än man kan få de stora eller åtminstone något af de störa sjö-
fartsidkande länderna med, är det ej värdt, att vi taga itu med
denna sak. Så stod frågan då, och så står frågan än i dag.
Den andra punkten gäller kommissionärens ställning såsom
mellanhand mellan redare och befraktare. Jag kan hänvisa häi-
vidlag till hvad utskottet yttrat. Sjölagen säger, att konossement
kan utfärdas af befälhafvare »eller annan på redarens vägnar».
Det är, hvad sjölagen kan säga och skall säga, men hvilken ställ¬
ning kommissionären i det hela intar, det hör till den allmänna
handelsrätten, icke till den speciella sjörätten.
Så hafva vi någonting, som kallas genomgående konossement:
det är från juridisk synpunkt någonting ganska fruktansvärd!.
De vanliga konossementen afse resa mellan två orter nied visst
fartyg. Genomgående konossement åter afse en hel serie af lesoi
mellan flere orter, öfver olika länder, med olika faityg, ofta med
anlitande af skilda transportmedel. Det är klart, att när sådana
genomgående konossement begagnas, uppstå komplikationer cell
nya frågor. Det vore naturligtvis alldeles utmärkt, om man hade
eu lagstiftning, som svarade på alla dessa frågor. Jag tror mig
dock icke öfverdrifva, då jag säger, att knappast någon svårare
uppgift blifvit förelagd eu lagstiftare än detta skulle vara. Det
finns icke mig veterligt något lands lagstiftning, som försökt sig på
detta; jag tror icke, att vi bär med framgång kunna taga ledningen;
och jag instämmer fullständigt med utskottet åfv en i detta fall, näi
det framhåller, att eu lagstiftning, som skall reglera transportförhål¬
landen genom skilda länder, naturligtvis måste vara internationell.
Den
klagopunkten gäller
fraktningen, lime charter. Det
frågan om den s. k. tidsbe-
kan icke nekas, att denna numera
den hade förr, och jag
har en mycket större användning, än —~
nekar icke heller, att det kunde vara lyckligt att hafva nagla
bestämmelser om denna tidsbefraktning. Sjölagen innehåller icke
någon bestämmelse därom; men för min del tror jag icke, att
behofvet däraf är så synnerligen trängande. Den tyska sjölagen tiar
eu enda ganska intetsägande paragraf om denna tidsbefraktning,
och det kan kanske vara af intresse för herrarne att erinra, att
när sjölagsförslaget framlades, i förslaget fanns eu bestämmelse,
som alldeles motsvarade den tyska, men att bestämmelsen togs
bort på hemställan af högsta domstolen.
N:o 18.
Ifrågasatt
skandinavisk
sjölagskom-
■mitté.
(Forts.)
24 Onsdagen den 8 Mars.
Nu säger emellertid motionären: men sjöfartsmötet i Köpen¬
hamn har enstämmigt begärt en revision. Det är sant; och man
skall icke underskatta ett sådant uttalande; men man skall icke
heller öfverskatta det. Jag var själf närvarande vid detta möte
och har däraf ett rent personligt intryck. Att få till stånd ett
sådant där allmänt uttalande om önskvärdheten af en revision är
sannerligen icke så svårt, särskildt på sjörättens område. Man
skall komma ihåg, att där stå intressena alldeles ovanligt skilda
och motsatta hvarandra. Yi hafva där redare, befälhafvare, besätt¬
ning, aflastare, lastemottagare och assuradörer, och alla dessas
intressen äro i viss mån skilda, i viss mån motsatta. Mellan
dessa intressen skall nu lagstiftaren skilja och medla, och det är
ju då ganska naturligt, om dessa intressen måhända hvart för
sig mena, att just det har blifvit tillbakasatt, att det har fått för
litet och att ett annat fått mera. Frågar man dem nu i klump:
skola vi icke hafva en förändring af lagen, så skola alla säkert
svara: jo, det vilja vi gärna. Men går man sedan till särskilda
frågor och spörjer: skola vi hafva en förändring i den eller den
riktningen, då är det slut med enigheten, då framträda skiljaktig¬
heterna. Jag får säga, att just detta möte i Köpenhamn är det
bästa beviset på riktigheten af hvad jag nu sagt. Utom denna
stora allmänna revisionsfråga var det här tre särskilda förslag till
lagändringar, som fördes fram. Ett förslag gällde frågan om en
inskränkning i redares ansvarighet vid kollisioner. En sådan
inskränkning förordades lifligt från ett håll, men den bekämpades
lika energiskt från ett annat håll — som mig synes med rätta.
Det andra förslaget gällde frågan om konossementsklausulerna.
Där stod striden het mellan köpmän och redare, och huru slöt
denna strid? Jo med ett direkt uttalande emot hvarje ingripande
från lagstiftningens sida. Yi vilja ingen lagstiftning hafva, sades
det, låtom oss komma till rätta på öfverenskommelsens väg.
Den tredje frågan om lagändring framfördes af en »maskin-
mester», hvad vi skulle kalla öfvermaskinist, hvilken ville hafva
några ändringar i vissa paragrafer, i syfte att maskinistens ställ¬
ning om bord skulle höjas. Men då trädde genast två kaptener
upp och förklarade, att det vore det galnaste man kunde tänka
sig. Så gick det, som sagdt, i detaljerna då, och så kommer det
efter min öfvertygelse också att gå, om man tager upp hela denna
fråga från botten. Man skulle få så många yrkanden och så
många olika framställningar från skilda håll, att det verkligen
icke skulle förvåna mig, om den, som satt revisionsverket i gång,
kanske till sist skulle blifva den, som minst prisade resultatet.
Detta är min uppfattning af frågan. Jag har icke det ringaste
emot en revision af lagen efter en blygsam måttstock, men jag
ställer mig oändligt skeptisk gentemot detta stora program. Jag
tror verkligen icke, att vi äro vuxna att lösa saken på detta sätt.
Det är dock icke hufvudsaken att ständigt få nya lagar, utan att
Onsdagen den 8 Mars.
25 N:o 18.
få lagar, som äro bättre än dem, som vi hafva; och jag tror, att Ifrågasatt
det är af vikt äfven för sjöfarten att ha en viss stabilitet i lag- slmndinavisl
stiftmngen. _ _
Jag har, som sagdt, intet annat yrkande än om bifall till lag- (Forts.)
utskottets hemställan.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kam¬
maren utskottets i föreliggande utlåtande gjorda hemställan.
Ifrågasatt ut-
Föredrogs å nyo lagutskottets den 3 och 4 i denna månad sträckning af
bordlagda utlåtande n:o 24, i anledning af väckt motion rörande ^^mräe
ändring i lagen angående tillsättning af prästerliga tjänster, i profpredikant
syfte att de konsistoriella pastoraten må blifva likställda med de i konsistori-
regala i afseende å kallande af fjärde profpredikant. etta pastorat.
Uti en inom Andra .Kammaren af herr K. Karlsson i Mo
väckt motion, mo 30, hade föreslagits, »att Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maja täcktes anhålla, det Kungl. Maj:t måtte föreslå
sådan ändring i lagen angående tillsättning af prästerliga tjänster
den 26 oktober 1883, att, med afseende å kallande af fjärde prof¬
predikant, de konsistoriella pastoraten blifva likställda med de
regala».
Utskottet hade på angifna grunder hemställt, att Riksdagen,
i anledning af förevarande motion måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riks¬
dagen framlägga förslag till sådan ändring af lagen angående till¬
sättning af prästerliga tjänster den 26 oktober 1883, att med af¬
seende å rätten att kalla fjärde profpredikant de konsistoriella
pastoraten blefve likställda med de regala.
Vid utlåtandet var afgifven reservation af herrar Trygger
och Hedenstierna, grefve Lewenhaupt samt herrar Ridderbjelke,
E. Lorenis Petersson och Redelius, hvilka dock ej däri angifvit
sin åsikt.
Herr Sjöholm: Herr grefve och talman! Det kan synas
vara den naturligaste sak i världen och det mest berättigade
anspråk, att de konsistoriella pastoraten må blifva likställda med
de regala med afseende å kallandet af fjärde profpredikant. En
utsträckning af församlingarnes rättighet i detta afseende kan
synas berättigad, om man besinnar, att prästen är församlingens
tjänare, och att det fordras förtroende från församlingens sida,
om prästens verksamhet skall blifva till någon välsignelse. Ja,
det kan förefalla så vid eu ytlig betraktelse, men ser man djupare
N:o 18. 2(5
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
kalla f järde
profpredikant
i kousistori-
ella pastorat.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Mars.
och tager hänsyn till erfarenhetens lärdomar, så blir förhållandet
ett annat.
Att utskottet tagit saken tämligen ytligt, framgår af dess
betänkande, där det bland annat heter: »såvidt utskottet kan
finna, möta inga betänkligheter emot en sådan lagändring». Man
skall uteslutande röra sig med abstrakta teorier och vara blind
för verkligheten för att kunna göra ett sådant påstående. År det
ingen betänklighet, att den rätt, som församlingarne redan nu äga
att kalla fjärde profpredikant, är en bidragande orsak till den
rådande prästbristen, eu brist, som naturligtvis skall ökas, om
denna rätt utsträckes? Är det ingen betänklighet, att försam¬
lingarne med förbigående af äldre, duglige och förtjänte präst¬
män kalla eu mycket ung prästman blott därför, att han råkat
blifva anställd som vice pastor eu kort tid före ledigheten och
sålunda blifvit känd, hvilken sistnämnda förmån icke stått de å
förslaget uppförda till buds? Och hur går det stundom, när en
församling lyckliggöres med den efterlängtade fjärde profpredi-
kanten? Jo, vänskapen kanske ej räcker så länge, då den ut¬
nämnde och själfständigvordne prästmannen visar egenskaper,
som han såsom obefordrad icke hide i dagen. Och här kommer
jag in på en ny betänklighet och den svåraste, nämligen att
denna kallelserätt verkar demoraliserande på det yngre präster¬
skapet, i det den inbjuder till lycksökeri. Lagstiftningen bör icke
gå i den riktningen, att den uppmuntrar till eller underlättar
dylikt. Och det kan ju hända, mina herrar, att sanningsordet
under sådana förhållanden icke kommer att ljuda i sin fullhet
inom församlingarne, utan att det tages hänsyn till den allmänna
opinionen för dagen.
Herrarne hafva säkerligen läst eller hört berättelsen om en
predikan, som en kungl. hofpredikant — jag vill minnas, att det
var Jesper Svedberg eller kanske möjligen det var Haqvin Spegel
en gång höll för Karl XI. Texten gaf predikanten anledning
att tala om den obarmhärtighet, hvarmed reduktionen verkställdes
och tillämpades. Konungen kände sig träffad, och efter predikans
slut kallade han in hofpredikanten och förehöll honom i stränga
ordalag det oskickliga i hans beteende samt tilläde: »du predikar
ju uppror». »Ja, i Ers Majestäts hjärta», svarade hofpredikanten.
»Det skall du hafva tack för, ty den präst, som predikar uppror
i ett syndigt människohjärta, han gör sin plikt», genmälde konungen.
Våra dagars människor torde i detta afseende i allmänhet
icke likna Karl XI. De vilja nog icke höra bestraffningens ord,
och den unge prästman, som, när förhållandena så påfordra, låter
lagens åska ljunga, har nog bra liten utsikt att blifva kallad till
fjärde profpredikant, och är det så, att det icke är prästens plikt¬
trohet utan något annat, som meriterar till kallelsen, torde det
vara betänkligt att utsträcka denna kallelserätt.
Utskottet säger vidare: »att det hos de svenska statskyrko-
27 N:o 18.
Onsdagen den 8 Mars.
församlingarne
ar
ett allt starkare framträdande behof att få Itmiasatt
luiöcniiiiiigciixno eu. oiu —---------------n-jj i 4. utsträckninq
ökadt inflytande beträffande prästerskapets tillsättande, anser ut- räj:ten att
skottet oförnekligt.» Hvar och huru utskottet fått kännedom o in jcaua fjärde
detta behof, angifves icke, men jag vågar bestrida, att detta behof profpredikan/
är allmänt, och äfven om behofvet skulle gorå sig gällande
bör det naturligtvis icke tillfredsställas under andra förhallanden, /Fo],tP ',
än att behofvet är berättigadt och nyttigt.
Jag vill slutligen påpeka, att om de konsistoriel pastoraten
få denna rättighet att kalla ' fjärde profpredikant på samma sätt
som de regula, dessa beredes en alltför stor fördel.
Kungi. Maj:t är vid utnämnande af kyrkoherde i konsistonella
pastorat bunden af förslaget, och lian får ej utnämna annan än
en af de på förslaget uppförda. Vid tillsättande af regala pastorat
åter kan Kungl. Maj:t, som bekant, utnämna en person utom för¬
slaget, och genom den nu föreslagna förändringen skulle sålunda
de konsistoriel^ pastoraten komma i eii bättre ställning än de
regula. Detta är naturligtvis en uppenbar orättvisa.
Då jag sålunda anser, att den bär ifrågasatta lagändringen
skulle vara till skada både för församlingarne och prästerskapet,
så får jag, herr talman, yrka utslag på utskottets hemställan.
Herr Uppström: Jag skall genast från början be att få
yrka bifall till utskottets betänkande.
De skäl, som föranledt utskottet att komma till det slut
som det gjort, äro tillräckligt angifna uti utskottets betänkande,
och jag skulle icke vidare hafva inlåtit mig på frågan, om icke
den förre talarens yttrande hade uppkallat mig. Han säde, att
de konsistoriella pastoraten skulle komma i en bättre ställning
än de regala. Det tror jag icke, ty den förmån, som de nu äga
eller synas äga, existerar endast pa papperet, och i verkligheten
är det icke någon förmån alls, ty förhållandena äro ofta sådana,
att de däråt icke kunna begagna sig. Det är nämligen omöjligt,
åtminstone i de flesta fall, da pastoraten äro stora, att kunna fa
ihop tillräckligt många röstande. Dessa pastorat kunna omfatta
två, tre ä fyra församlingar, och annexförsamlingarne skötas af
komministrarne. Om kyrkoherden, livilkens tillsättande det gällei,
har dessa annexförsamlingars invånare just ingen annan kännedom,
än att de veta, att han finns, och att de betala hans lön, men
deras prästerliga behof tillfredsställas af komministern. Hvaiföi
skola då invånarne i ett regalt pastorat hafva mera att säga och
hafva lättare att kalla fjärde profpredikant än invånarne uti ett
lika beskaffad! och lika stort konsistoriel^ pastorat, som kanhända
ligger alldeles bredvid? Någon regal rätt synes nng i det fallet
icke finnas att härtill föranleda.
Nu säges det, att ett bifall till det här föreliggande förslaget
skulle leda till att göra prästbristen ännu mera kännbar än den
är. Jag tror icke, att erfarenheten skall bekräfta detta, ty det
N:o 18. 28
Onsdagen den 8 Mars.
Ifrågasatt finns ingen erfarenhet om den saken för närvarande beträffande
ifftättluldtkonsistoriel^ pastoratens rätt att kalla fjärde profpredikant.
'lalla fjärde Att de unge prästmännen skulle löpa fara att blifva demorali-
p ro fp red i kant ser ade, om denna förändring vidtoges, det tror jag med förlof
i konsistori- sagdt icke på, och jag skulle anse det vara ytterst sorgligt, om
dia pastorat. (]e yngre prästerna vore så beskaffade, att de för den lilla möjlighet,
(dorrn.) gom ffuneg att blifva kallad till fjärde profpredikant i ett kon-
sistoriellt pastorat, icke skulle kunna bibehålla egenskapen af att
vara hederligt folk.
Ja, det skulle kunna sägas åtskilligt mera i denna fråga, men
jag skall nu inskränka mig till att yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Petersson, Lorentz: Den lagändring, som af motio¬
nären föreslagits och af utskottet tillstyrkts, är säkerligen af större
betydelse än hvad vid första påseendet kan förefalla. Motionären
och utskottet hafva betraktat frågan uteslutande från församling-
arnes synpunkt. Motionären har särskilt framhållit, att de vid¬
sträckta pastoraten i de norrländska stiften för närvarande icke
kunna få till stånd kallelse af fjärde profpredikant, och att således
dessa församlingar äro sämre ställda än församlingarne i det
öfriga riket, något som också af den föregående talaren påpekats.
Utskottet har likaledes uteslutande sett saken från församlingarnes
synpunkt. Huruvida, såsom utskottet säger, det hos statskyrko-
församlingarne gör sig gällande ett oförnekligt behof af ökadt in¬
flytande beträffande prästerskapets tillsättande, vill jag lämna där¬
hän. Det må ju medgifvas, att i vissa fall det kan vara eu fördel
för en församling att genom att kalla fjärde profpredikant bereda
sig möjlighet att med uteslutande af äldre, mer eller mindre ut¬
slitna krafter få en yngre, för ett större pastorat behöflig, duglig
präst. Men det är å andra sidan att märka, att församlingen med
fjärdemanskallelsen beröfvar sig rätten att själf med sitt val till¬
sätta präst. I och med detsamma sådan kallelse sker, suspenderas
denna rätt, och det kan hända, att församlingen får någon helt
annan än hon åstundan Nu säger ju själfva regeringsformen
uttryckligen, att de konsistoriel^ gällen skola vid sin valrätt vara
bibehållna, hvarför, då i 1883 års lag om tillsättning af präster¬
liga tjänster den bestämmelsen infördes, att det skulle i vissa fall
gå an att äfven i sådana pastorat kalla fjärde profpredikant, där¬
med åsyftades, icke att sådana kallelser skulle blifva regel, utan
undantag. Vi so ju också af hvad lagutskottet i sitt utlåtande
anfört, huru i det förslag till lagbestämmelse i detta hänseende,
som låg till grund för 1883 års lag, var upptagen en mycket
strängare fordran för fjärde profpredikants kallelse i konsistoriella
pastorat än som sedan blef lag, nämligen att icke blott minst
hälften utan minst tre fjärdedelar af hela antalet af församlingens
efter vallängden röstberättigade medlemmar måste förena sig om
eu och samma person för att kallelse af fjärde profpredikant
Onsdagen don 8 Mars.
20 N:o 18.
skulle komma till stånd. I själfva verket av ju också såsom sagdt Ifrågasatt
ganska ovisst, om det är eu fördel att få kalla fjärde profpredi-
kant. Särskildt bör också en bestämmelse i nyss nämnda präst- falla fjärde
valslag af år 1883 här uppmärksammas, nämligen den, att dom-profpredikant
kapitlet vid förslags uppsättande i första rummet skall pröfva, om i konsistori-
de sökande äga »den förmåga och de egenskaper, som fordraselIa pastorat.
för platsens nöjaktiga bestridande». Ingen skall uppsättas på (1’0rtfO
förslag, som ej uppfyller dessa villkor, och således bör det vara
sörjdt för att icke alltför gamla och orkeslösa präster vinna för¬
slagsrum.
Men det synes, som om frågan rättvisligen äfven borde be¬
dömas från synpunkten af prästernas befordran. För några dagar
sedan berördes denna fråga här i kammaren. Det framhölls,
Indika stora olägenheter vidlåda prästernas befordringsförhållanden,
olägenheter som äro så svåra, att det icke är underligt, om däraf
alstrats ett ganska allmänt missmod hos dem, som så ofta finna
sig på grund af tillfällighet godtycke, falska rykten och sådant
utestängda från utsikten att vinna en bättre ställning. Efter det
1883 års lag med denna bestämmelse, att konsistoriella pastorat
skola äga rätt att kalla fjärde profpredikant, kommit till stånd,
hafva sådana kallelser blifvit ganska vanliga i vissa trakter af
vårt land, och följderna ha ej uteblifvit. Först och främst har
därigenom gifvits fart åt dessa ledsamma agitationer, som störa
lugnet i församlingarne, och så kan det knappt vara annorlunda,
än att nämnda bestämmelse skall utöfva ett demoraliserande in¬
flytande på prästerskapet, hvilket redan af en föregående talare
är framhållet. Alltnog, för hvar och en som verkligen vill sätta
sig in i denna fråga, bör det, synes mig, blifva klart, att här före¬
ligger ett missförhållande, som behöfver rättas och så mycket som
möjligt motverkas men ej bör förvärras, hvilket skulle blifva
följden af ett bifall till förevarande motion.
Om det varit så, att motionären begärt en undantagslagstift¬
ning för de båda norrländska stiften i syfte att likställa dem med
det öfriga Sverige, då hade det varit någon rimlighet att bifalla för¬
slaget, men då han vill hjälpa de norrländska förhållandena
genom att för hela riket utsträcka denna kallelserätt, som ursprung¬
ligen var ämnad att vara ett undantagsförhållande och som tyd¬
ligen medför svåra olägenheter —■ så vore det synnerligen illa,
om målet skulle vinnas. Och när det nyss sades, att någon
ökning af prästbristen icke af en utsträckning af denna rätt
behöfde befaras, så tror jag det är ett misstag af den värde
talaren. Prästbristen börjar blifva betänklig, och det som är en
af de förnämsta orsakerna till densamma, är nog osäkerheten i
prästernas befordringsordning.
Jag ber, herr vice talman, att få yrka afslag på utskottets
förslag.
N:o 18.
SO
Onsdagen den 8 Mars.
Ifrågasatt Herr von Möller: Jag är så van att i dessa frågor spela
(f/rätten^att ^au^s ro^ bland profeterna, och jag vet både af historien och af
lulla jjiirde egen erfarenhet, huru det går med Sant i sådana frågor. Men jag
profpredikant anser mig i allt fall böra be att få säga några ord.
i konsistori- Ja, naturligtvis. Här är fråga om två principiellt olika syn-
ella pastoral, punkter. Här är ej fråga om hvad som är rätt eller ej, utan här
(Forts.) är fråga om två intressen — det ena prästernas befordringsintresse
och det andra församlingarnes önskan att få till sin herde den
person, som de själfva vilja hafva, som de känna och som de
därför föredraga framför de tre, som uppförts på förslaget, därvid
ofta antalet lefnads- och tjänstår är det afgörande. Det är ju
alldeles naturligt, att, när det är fråga om två sådana intressen,
konflikter skola uppstå. Jag inser ej själf, huru den skall lösas,
men jag fruktar, att det slutligen kommer att gå ut öfver kyrkan
och öfver religiositeten inom landet. Jag tror icke det vore
lämpligt att ställa församlingarne på en sådan punkt, att de känna
sig alltför mycket stå under vissa höga herrars förmynderskap vid
tillsättning af själasörjare. Jag tror, att de misstag, som ofta
begås af desse af månhet om vissa obefordrade äldre prästmän,
skada just de religiösa intressena. Nu nämnde den förste talaren,
hurusom församlingarne ofta förbigå de äldre mera förtjänta
prästerna och kalla en ung vice pastor som profpredikant, samt
att de utnämnde, själfständigvordne prästmännen visa egenskaper,
som de förut icke visat, och att de sålunda genom lycksökeri
och förställning nå upp till sina platser. Jag vill vädja till den
ärade talaren, om han anser, att det kan vara angenämt för en
ung prästman, som kallas till fjärde profpredikant, att höra en
sådan insinuation utslungas, att de äro lycksökare, att de på
ohederligt sätt vunnit denna framgång. Och det skall vara från
deras egna ämbetsbröder de skola höra dylika ord!
Den förste talaren sade vidare, att den, som låter lagens åska
ljunga, blir ej kallad till profpredikant. Mot detta vill jag säga:
vore det ej bättre att i allmänhet predika litet mera evangelium
och dundra litet mindre med lagen. Jag tycker, att det skulle
vara behagligare för båda parterna.
Så nämndes det, att det ofta blefve agitation för dessa prof-
predikanter. Ja, det är sant, men det är en olägenhet, som vidlåder
alla dylika val, icke blott vid kallandet af fjärde profpredikant.
Häromdagen hänsyftades på ett prästval, som nyligen ägt rum
i en af rikets större städer och som redan bland allmänheten fått
namnet: damernas fria val. Jag är den förste att erkänna det
stötande i den där bedrifna agitationen, men det visar, hvart man
med energi och sammanhållning kan komma, och det är som sagdt
något som är förenadt med alla slags val.
Motionären begär endast, att kallelserätten från att vara en
rätt på papperet skall blifva effektiv, ty hvar och en, som läst
utskottets betänkande, finner, att det är otänkbart att i vidsträckta
•n.l N:o 18.
(Insdagen don s dTava.
socknar, såsom i Norrland och äfven i andra trakter i vart land
kunna trumma ihop eu så stor del af de väljande, som nu tordras ^ räiten att
för att kunna genomdrifva en kallelse af fjärde profpredikant. /adla fjärde
fao- kan ej finna något orimligt i motionärens begäran, att de profpredikant
konsistoriella skola blifva likställda med de regula pastoraten i '
detta hänseende. Skulle det nu verkligen vara sa, att dessa prof- ,p0],(_. )
predikanter äro sådana som deras ämbetsbröder gärna vilja utmala ^
dem, att de verkligen äro sådana lycksökare och dåliga karaktärer,
sa
linnés väl ett korrektiv, och det är
Kung!
Maj:t, som har
att i sista hand säga sitt ord.
Den föregående talaren sade, att man genom ett bifall till
förslaget skulle afhända församlingen en rätt, därigenom att den
utsätter sig för att Kungl. Maj:t tager hand om utnämningen.
Nå, men låt då församlingen få det så, efter som den vill det!
Det är väl ej för mycket begärdt. Jag återkommer till hvad jag
förut sagt: är det så underligt, att församlingarna vilja bibehålla
dessa sina rättigheter och om möjligt fa dem ytterligare utvidgade?
De skola betala prästen, de skola hafva honom ibland sig och
draga nytta af honom. Hvarför skola de då ej fa kalla den de vilja?
De handla ju på eget ansvar — välja de galet, sä blir ansvaret
deras. Om nu, som så ofta sker — jag ber om ursäkt att jag
säger ofta — ett förslag framläggas som är skäligen svagt --- det
upptager tre gamla fattiga och sjuka prästmän, med stora fänuljei ~
kunna herrarne tycka, att det är underligt, om församlingar ne ej
gärna vilja välja bland dessa tre, utan önska kalla en, som de
känna eller tro sig känna. Jag tycker visst, att det är synd om
många, gamla obefordrade präster. Jag bär djupt medlidande med
dem, men jag har också medlidande med de församlingai, som
skola välja emellan och sedan dras med sådana gamla, kanske
odugliga präster, hvilkas enda rikedom är eu stor barnskara, ty
det brukar sällan lättas. Och hvad hafva församlingarna att
hålla sig till, hvad skola de rätta sig efter vid valet? Jo, profven.
Hvad äro då profven? Jag erinrar om en liknelse, som jag vid
ett annat tillfälle hörde eu af deras ämbetsbröder använde om de
profvande; han liknade dem vid profryttare. Det är något sorgligt
med dessa profvande, som resa från det ena stället till det andra.
Profven blifva förevisningar och folknöjen, för församlingen ofta
— ett lotteri och för de profvande eller »profveide» prästerna en
förödmjukelse. Hur man skall kunna komma ifrån dessa bes val liga
förhållanden, är ej godt att saga, men jag bestrider det påståendet,
att det vore så farligt att utvidga de konsistoriella pastoratens
kallelserätt. Det är ju Kungl. Maj:t, som bär afgörandet i sill
band, och lian tillser väl, att ej ovärdiga eller fullkomligt olämpliga
personer utnämnas, om de nu verkligen vore ohederhga, som
vissa talare försökt att utmåla dem.
Jag tror ej, att kammaren skulle vilja vara med om en sådan
undantagslagstiftning, som den siste talaren tyckte vara sa rimlig.
N:o 18.
Onsdagen den 8 Mars.
:>2
Ifrågasatt Emellertid har jag visst icke något hopp om framgång
afrätta!'att förslaget i denna kammare, men jag har velat uttala mig
‘'falla fjärde till förmån för församlingarna och till förmån för motionen, att
■profpredikant ej rättigheten att kalla profpredikant skall blifva en rätt till
i kousistori- namnet, ej till gagnet liksom guldäpplet på toppen af den såpade
dia pastorat, gången — det finns där, men man når aldrig dit.
(Förts.'1 Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Trygger: Så vidt jag förstått den siste talaren rätt,
har hans hufvudskål för bifall till utskottets förslag varit det, att
han ansåg att församlingarna borde till kyrkoherde få den, de
ville hafva. Emellertid kan väl en dylik hänsyn ej vara berättigad,
då såsom här fråga är om en statskyrka och då statens intressen
väl i första rummet böra komma i betraktande. Och statens
intresse synes mig vara, att vid dessa ämbeten likasom vid andra
skicklighet och förtjänst skola vara det afgörande för hvem som
skall hafva platsen. Därest dessa befordringsgrunder ej tillämpas,
kommer hela prästeståndet att sjunka ned, till skada för både
stat och kyrka.
Men äfven om vi skulle stanna vid hvad min ärade vän ansåg
vara lämpligast, eller att församlingarnas önskan borde uppfyllas,
så vill jag fråga: är det så alldeles säkert, att införandet af ett
lättare sätt att kalla fjärde profpredikant i konsistoriella pastorat
skulle realisera detta församlingarnes större inflytande? Jag tror
det ej för min del. De konsistoriella församlingarne hafva nu
grundlagsenlig rätt att bibehållas vid den valrätt, som de hittills
ägt, det vill säga närmast att välja en bland de tre, som äro
uppförda å förslaget, och dessa tre äro de, som pröfvats vara de
för platsen mest skickliga. Nu vill motionären och den siste
ärade talaren, att ett kanske helt obetydligt antal församlingsmed¬
lemmar, majoriteten af endast de på frågodagen närvarande, skall
kunna kalla fjärde profpredikant med det resultat, att Kungl. Maj:t
icke blir begränsad till det ursprungliga förslaget, utan kan till
kyrkoherde taga den sålunda kallade fjärde profpredikanten. Nu
skall man kunna säga, att Kungl. Maj:t kommer naturligtvis att
taga den skickligaste. Ja, det beror på huru man ser saken.
Vissa tider kommer nog den praxis att göra sig gällande, att man
bedömer saken fullt objektivt, andra tider lär man däremot till-
lägga församlingens önskan så stor betydelse, att man anser det
vara ett alldeles speciellt bevis på skicklighet, att den profvande
vunnit församlingens bevågenhet, särskildt om röstetalet är syn¬
nerligen stort.
För mig har denna frågat legat så, att jag trott, att bestäm¬
melsen i lagen angående tillsättning af prästerliga tjänster att
det vid konsistoriella pastorat för kallande af fjärde profpredikant
fordras mer än halfva antalet af alla inom församlingen röstbe¬
rättigades röster, beror på grundlagens föreskrift, att de kon-
Onsdagen den 8 Mars.
33 N:o 18.
sistoriella pastoraten skola bibehållas vid sin valrätt. För att Ifrågasatt ut-
beröfva dem rätten att själfva utse sin kyrkoherde bland de tre sträckning af
" » ra tf pr) ntt
å förslaget uppförda fordras det att mera än hälften af alla de j.ana fjarde
röstberättigade äro därom ense. Att gå så långt som här är profpredikant
föreslaget skulle, synes det mig, i själfva verket vara icke blott en * konsislori-
förändring af ofvannämnda 1883 års förordning, utan rent af stå i e^'a pastorat.
strid med grundlagen. (Forts.)
På de skäl, som jag nu anfört, hemställer jag om afslag å
utskottets förslag.
Herr Uppström: Den siste talarens uppfattning af den
föreslagna lagändringens förhållande till grundlagen kan jag ej
dela. Grundlagen innehåller, att de konsistoriella pastoraten skola
vara vid deras valrätt bibehållna. Så stadgades det år 1809,
och då kunde ej meningen hafva varit annat än den, att de konsi¬
storiella pastoraten skulle vara bibehållna vid den valrätt, som
de hade år 1809 efter då gällande förordning om prästval. Den
förordning, som då gällde i detta afseende, var af år 1739, och
strängt taget hafva sålunda de konsistoriella pastoraten valrätt
bibehållen endast i enlighet med 1739 års förordning. Den har
emellertid sedermera flera gånger blifvit ändrad, först år 1843
och sedan år 1883, och vid intetdera tillfället har ifrågasatts att
den ändring, som då ägde rum, skulle ingripa i grundlagens stad¬
gande. Skulle man nu beskyllas att öfverskrida grundlagen, så
är Riksdagen i mycket godt sällskap med Riksens ständer före¬
gående riksdagar, kyrkomöten och högsta domstolen. Jag tror att
det är onödigt att göra sig någon farhåga i detta fall.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.
Herr Sjö er o na: Det är nu så i våra dagar, att om man
yrkar bifall till en väckt motion om lagändring, så anses man
vara liberal och fördomsfri. Motsätter man sig densamma, så är
man måhända alltför konservativ. För min del vill jag gärna
såvidt möjligt vara både liberal och fördomsfri, men jag skulle
anse mig handla antiliberalt, om jag gåfve min röst för bifall till
denna motion; och då det måhända kan vara lämpligt att äfven
en lekman, som ej tillhör utskottet, yttrar sig i denna fråga, skall
jag be att med några få ord få motivera min åsikt.
Som kammarens ledamöter hafva sig bekant, är skillnaden
mellan de regala och konsistoriella pastoraten i afseende å rättig¬
heten att kalla fjärde profpredikant följande. I regala pastorat
erfordras att vid omröstningen, som sker per capita på frågodagen,
den prästman, som ifrågasatts till fjärde profpredikant, erhåller
mer än halfva antalet af de vid frågodagen närvarande röst¬
berättigades röster. Vid de konsistoriella pastoraten är det däremot
så, att den ifrågasatta prästmannen skall kallas med mer än hälften
af församlingens alla röstberättigades röster, beräknade per capita.
Första Kammarens Prof. 1905. Ko IS. 3
N:o 18.
34
Onsdagen den 8 Mars.
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
kalla fjärde
profpredikant,
i konsistori¬
ella pastorat.
(Forts.)
Det kan ju ej förnekas, att denna bestämmelse i viss mån för¬
minskar utsikten att få kalla fjärde profpredikant inom konsi-
storiella pastorat, ehuru det väl är alldeles gifvet, att, om det
verkligen gör sig gällande en riktigt mäktig rörelse för att få
fjärde profpredikant, så bör man väl kunna åstadkomma detta
röstetal. Men denna bestämmelse har alldeles icke tillkommit i
syfte att på något sätt försvåra kallandet af fjärde profpredikant.
Den har tillkommit i syfte att skydda en dyrbar rättighet för de
konsistoriella pastoraten — den rättigheten att få själfva oåter¬
kalleligen bestämma, hvem som skall blifva kyrkoherde af de tre,
som af konsistorium uppförts på förslag. Ty det är så, som
herrarne nog hafva sig bekant, att om i ett konsistoriellt pastorat
en fjärde profpredikant kallas, så skall frågan om tillsättandet
för den gången behandlas, såsom om pastoratet vore regalt. Det
beror sålunda på Konungen att utnämna den af de fyra, som han
anser vara bäst. I de konsistoriella pastoraten däremot är, i och
med detsamma eu person af de tre föreslagne fått röstpluralitet,
denne kyrkoherde, och konsistorium har endast att för honom
utfärda fullmakt. Det måste väl anses vara en dyrbar rättighet
för de konsistoriella pastoraten att hafva afgöranderätten. Det
synes mig därför fullkomligt principiellt riktigt, att denna rättighet
ej får betagas de konsistoriella pastoraten, med mindre än att
mer än hälften af dess röstberättigade invånare äro därom ense.
Låtom oss nu tänka, huru det kan ställa sig i ett kon¬
sistoriellt pastorat där uppe i Norrland, för hvilket man fram¬
hållit behofvet af denna lagändring. Det kan mycket väl hända,
att församlingen är nöjd med det förslag, som konsistorium satt
upp; man är allmänt ense om att en af dessa vill man hafva till
kyrkoherde. Afstånden där uppe äro mycket stora, och det är
sålunda förenadt med en viss svårighet att infinna sig först vid
frågodagen och sedan vid den egentliga valförrättningen. När
nu församlingen vet, att den omöjligen kan få sig påtvingad en
fjärde profpredikant, med mindre än hälften af församlingens
röstberättigade medlemmar gifva honom sina röster, så under¬
kastar man sig icke besväret att resa många mil till frågodagen,
utan man väntar till själfva valförrättningen. Om detta förslag
blefve lag, skulle det ju kunna hända, att några närmast boende
komme till frågoförrättningen och där lyckades få mer än hälften
af de närvarandes röster för att kalla fjärde profpredikant, och
i och med detsamma skulle församlingen vara beröfvad sin be¬
stämmanderätt i afseende å valet. Det synes mig vara en ganska
betänklig påföljd.
På grund af dessa i korthet anförda skäl skall jag anhålla
om afslag å utskottets hemställan.
Herr Blomberg: Jag skulle näppeligen behöfva yttra mig
efter det sista anförandet, enär jag i väsentlig mån blifvit däri-
Onsdagen den 8 Mars.
35 N:o 18.
genom förekommen. Då den här föreliggande frågan synes mig
äga en verkligt stor betydelse, anser jag mig dock böra ytterligare
framhålla den synpunkt, som för mig är bestämmande. Denna
är, att 30 § af vår regeringsform innehåller en allmän föreskrift,
som ställer de konsistoriella pastoraten i alldeles bestämd motsats
mot de regala, i det att den i fråga om de förra fastslår en för¬
samlingens rätt, som af ålder gällt, nämligen att genom eget val
få bestämma, hvilken skall blifva dess herde. Uttrycket »vare vid
deras valrätt bibehållne» innebär gifvetvis, at,t denna valrätt skall
gälla, sådan densamma blifvit genom i vederbörlig ordning tillkommen
lagstiftning bestämd, det vill säga genom er lagstiftning, som kommit
till stånd inom ramen af 1809 års grundlagar. Att man därvid skulle
i all framtid vara bunden vid den lag, som gällde år 1809, torde ingen
på allvar vilja påstå och är en sådan absurditet, att jag icke vill spilla
några ord därpå. Men det må erinras, att man, när 1883 års lag¬
stiftning kom till stånd, gjorde mot densamma den väsentliga
anmärkningen, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke denna
lagstiftning i själfva verket innebar något, som stred mot den
grundsats, som 30 § regeringsformen i slutmeningen innehåller,
nämligen häfdandet af de konsistoriella pastoratens rätt att alltid
genom eget val bestämma, hvilken må blifva innehafvare af kyrko¬
herdebeställning. Man resonerade nämligen då så, att de nya
bestämmelserna visserligen meagåfve sådan församling rätt att
kalla fjärde profpredikant, men att i samband därmed också en
förskjutning af valrätten skulle äga rum därhän, att församlingen
måste afstå från sin ovillkorliga valrätt och låta Konungen få eu
— låt vara på visst sätt begränsad — utnämningsrätt; genom den
stadgade förutsättningen för kallande af fjärde profpredikant i
konsistoriella pastorat, att mera än hälften af församlingens alla
röstberättigade medlemmar måste om kallelse förena sig, för att
denna skulle blifva giltig, kunde man emellertid anse, att garanti
funnes för att församlingens afgörande valrätt icke mot hennes
egen vilja skulle kunna henne frånhändas. När, såsom jag tror,
denna uppfattning var riktig, skulle eu sådan lagändring, som nu
föreslagits, vara af rent reaktionär art; man skulle nämligen bi¬
behålla Konungens utnämningsrätt men ytterligare inskränka,
snart sagdt upphäfva, de konsistoriella gällens valrätt, sådan den
är genom urgammal häfd och regeringsformens stadganden er¬
känd, i det att det skulle möjliggöras för ett ringa antal försam¬
lingsmedlemmar att genom kallelse beröfva flertalet rätten att på
afgörande sätt välja kyrkoherde. Det är således i de konsisto¬
riella pastoratens och i deras valmäns intresse, som jag på det
bestämdaste yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till
reservationen.
Herr von Möller: Beträffande de konsistoriella pastoratens
valrätt måste jag säga, att jag tror, att motionären önskat icke
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
kalla fjärde
profpredikant
i konsistori¬
ella pastorat.
( Forts.)
N:0 18.
Ifrågasatt
utsträckning
af rätten att
kalla fjärde
profpredikant
i konsistori-
ella pastorat.
(Forts.)
36 Onsdagen den 8 Mars.
försvaga, utan tvärtom utvidga densamma. Jag undrar, om den
senaste talaren verkligen menade fullt allvar, när han beskyllde
förslaget för att gå i reaktionär riktning. Jag tror verkligen icke,
att motionären och de, som sympatisera med honom, i allmänhet
beskyllas för att vara reaktionära.
Det är fnllkomligt riktigt, som lagutskottets ärade ordförande
sade, att befordran alltid bör ske efter förtjänst, att således endast
de skickligaste och mest förtjänte böra komma på förslag och be
fordras. Jag är fullkomligt ense med honom däri, men det är
idealet, som jag fruktar, att vi icke kunna uppnå, och hvad som
är säkert, är, att förhållandena i verkligheten icke äro så värst
idealiska
Jag ber att få erinra honom om ett tillfälle, då en högt upp¬
satt prästman gjorde sig till tolk för en egendomlig åsigt, då han
— i fråga om indigenatsrättens upphäfvande — uttalade att,
därest så skedde, skulle många mindre begåfvade prästmän
icke skulle vinna befordran. Därpå tillät jag mig svara, att
det svntes mig vara i både församlingarnes och kyrkans in¬
tresse, att dumma präster icke befordras. Men hvad stadgar nu lagen
om prästers befordran? Den talar visserligen om att vid förslags
upprättande hänsyn skall tagas till förtjänst, men den nämner
äfven tjänsteåider, lefnadsålder in. m. Följden häraf är ofta den,
att förslaget ofta blir skäligen magert. Det är då, som de konsi-
storiella pastoraten komma att befinna sig i en ytterst ogynnsam
ställning, när de faktiskt icke kunna göra bruk af den dem giund-
lagsenligt tillkommande rätten att kalla fjärde profpredikant, hvilket
dock vore önskvärd! såväl i deras eget som kyrkans intresse. De
kunna det icke just på grund af de långa afstånden, om hvilka
motionären talat.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först pa bifall till
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare på
afslag därå, och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.
Föredrogos och hänvisades till lagutskottet de vid samman¬
trädets början aflämnade kung!, propositioner.
Upplästes och lades till handlingarna följande från kung!,
justitiedepartementet ankomna protokoll:
Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kungl. ju¬
stitiedepartementet den 8 mars 1905.
Fullmakt hade inkommit, utvisande att vid riksdagsmannaval,
som den 6 mars 1905 förrättats af Södermanlands läns landsting
Onsdagen den 8 Mars.
37 N:o 18.
hofjägmästaren Edvard Bohnstedt blifvit utsedd att för en tid af
nio år från nämnda dag vara ledamot af Riksdagens Första Kam¬
mare.
Vid den granskning af fullmakten, som företogs inför stats¬
rådet och chefen för kungl. justitiedepartementet samt vidare af
vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
förekom mot fullmakten icke någon anmärkning.
Härom skulle genom protokollsutdrag underrättelse meddelas
Första Kammaren, hvarjämte fullmakten skulle till kammaren
öfverlämnas.
In fidem
Edv. Petrén.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herrar Tillberg
och Fröberg under fjorton dagar, räknadt för den förre från och
med denna dag och för den senare från den 14 innevarande månad.
Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,15 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Första Kammarens Prof. 1905. N'.o 18.
4