Första Kammaren. N:o 15
1905.
Tisdagen den 28 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.; och dess förhand¬
lingar leddes af herr vice talmannen.
Justerades protokollet för den 21 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion angående skrifvelse
till Konungen i fråga om revision af de författningar, som hafva
afseende på priskurantuppgifter och markegångstaxors upprättande.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 25 innevarande månad bordlagda be-
tänkanden n:is 11 och 12 äfvensom lagutskottets samma dag
bordlagda utlåtande n:o 21.
Herr Behm erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren ville besluta, att antalet suppleanter
för de elektorer, som här i morgon skola utses för val af full¬
mäktige i riksbanken och riksgäldskontor, måtte bestämmas
till tio.
Härtill lämnade kammaren på gjord proposition sitt bifall.
Herr Tamm, Hugo, väckte en motion, n:o 33, angående
ändring af § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Första Kammarens Prof. 1905. N:o 15,
1
N:o 15. 2
Tisdagen den 28 Februari.
Herr von Möller aflämnade eu motion, n:o 34, angående
skrifvelse till Konungen i fråga om försäljning af s. k. väl-
görenhetsfrimärken till förmån för svenska nationalföreningen
mot tuberkulos.
Äfven denna motion blef på begäran bordlagd.
Kammaren åtskildes kl. 2,45 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Onsdagen den 1 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhand¬
lingar leddes af herr vice talmannen.
Justerades protokollet för den 22 nästlidne månad.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets memorial n:o 20, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om Kung! Maj:ts framställning om an¬
slag till fortsättning af statsbanan från Göteborg till Skee;
bankoutskottets utlåtande och memorial:
n:o 7, i anledning af gjorda framställningar om inrättande
af riksbankens afdelningskontor i Sundsvall och Eskilstuna; samt
n:o 8, om användande af bankovinsten för år 1904; äfvensom
lagutskottets utlåtande n:o 22, i anledning af väckt motion
om afskaffande af de i 32 § värnpliktslagen föreskrifna mönst¬
ringarna.
Onsdagen den 1 Mars.
3 N:o 15.
Företogs val af tjugufyra valmän för anställande af före-
skrifna val af dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för Riksdagens fullmäktige i nämnda bank
och kontor; och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva
blifvit till valmän utsedde:
friherre
|
Alströmer..................................
|
|
71
|
röster,
|
herr
|
Andersson, Gustaf, (Kolstad) ........
|
........ »
|
71
|
»
|
»
|
Behm ......................................
|
|
71
|
»
|
»
|
Berg, Gustaf Axel,.......................
|
|
71
|
»
|
»
|
Bohnstedt ................................
|
|
71
|
»
|
»
|
Falk.........................................
|
|
71
|
»
|
friherre Falkenberg ................................
|
|
71
|
»
|
herr
|
Grundberg ................................
|
|
71
|
»
|
grefve
|
von Hallwyl................................
|
|
71
|
»
|
»
|
Lewenhaupt................................
|
|
71
|
»
|
herr
|
Lindgren...................................
|
|
71
|
»
|
»
|
Lundeberq ................................
|
|
71
|
»
|
»
|
von Möller ................................
|
|
71
|
»
|
»
|
Nisser......................................
|
|
71
|
»
|
»
|
Paulson ...................................
|
|
71
|
»
|
»
|
Petri ............................
|
|
71
|
|
»
|
Pettersson, Fredrik E.,.................
|
|
71
|
»
|
»
|
BidderbjeTke .............................
|
|
71
|
»
|
»
|
Bandqvist...................................
|
|
71
|
»
|
»
|
Famn, Per Gustaf, ....................
|
....... »
|
71
|
»
|
»
|
Walin...................................
|
|
71
|
|
|
Wester......................................
|
|
71
|
»
|
»
|
Åkerberg..................................
|
|
71
|
»
|
»
|
Nilsson......................................
|
|
70
|
»
|
Företogs val af tio suppleanter för kammarens valmän för
anställande af föreskrifna val af dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för Riksdagens full¬
mäktige i nämnda bank och kontor; och befunnos, efter val¬
förrättningens slut, hafva blifvit till suppleanter för kammarens
ifrågavarande valmän utsedde:
friherre Beck-Friis, Carl Joachim,..................... med 71 röster,
» Rappe............................................. » 71 »
herr Biländer.......................................... »71 »
» Hammarström.................................... »71 »
» Amilon............................................. » 71 »
» Berggren.......................................... » 71 »
» Lilliesköld ....................................... » 71 »
N:o 15. 4
Onsdagen den 1 Mars.
herr Nyström, J. F.,................................. med 71 röster,
» Fws ................................................ » 71 »
» Hedborg .......................................... » 66 » ,
sedan ordningen mellan de nio förstnämnda blifvit genom lott¬
ning bestämd.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den af
herr Tamm, Hugo, nästlidne dag väckta och då bordlagda motion,
n:o 33, angående ändring af § 71 i regeringsformen och § 65
riksdagsordningen.
Vid föredragning af herr von Möllers under gårdagen bord¬
lagda motion, n:o 34, angående skrifvelse till Konungen i fråga
om försäljning af s. k. välgörenhetsfrimärken till förmån för
svenska nationalföreningen mot tuberkulos, hänvisades denna
motion till kammarens tillfälliga utskott n:o 2.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande be¬
villningsutskottets den 25 och 28 sistlidne månad bordlagda be¬
tänkande n:o 11, angående vissa delar af tullbevillningen.
Punkterna 1 och 2.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3.
Mom. a).
Om höjning
af tullen a
juteväfnad
m. m.
Rubriken n:o 726 i gällande tulltaxa är af följande lydelse:
Väjnoder:
jute-:
oblekt och ofärgad säck- eller packväf 1 kilogram... 0: ro.
Beträffande artikeln säckar innehåller gällande tulltaxa den
bestämmelsen, att andra tomma säckar än tydligen brukade och
slitna — för hvilken artikel tullfrihet äger rum — tullbehandlas
lika med den väfnad, hvaraf de bestå, med tillägg af 10 procent.
I motion, n;o 165, inom Andra Kammaren, hade herr J.
Bengtsson i Bjärnalt föreslagit, att tullsatsen för oblekt och ofärgad
säck- eller packväf af jute måtte höjas till 15 öre för kilogram,
Onsdagen den 1 Mars.
N:o 15.
äfvensom i sammanhang härmed att det belopp, som, enligt hvad
ofvan nämnts, för juteväfnad i vissa fall finge restitutionsvis
beviljas, jämväl måtte höjas till 15 öre för kilogram.
Utskottet hade i förevarande moment på anförda grunder
hemställt, »att Riksdagen, i anledning af herr Bengtssons före¬
varande motion, måtte besluta, att tullen å oblekt och ofärgad
säck- eller packväf af jute skall höjas till 13 öre för kilogram,
och att i följd häraf rubriken n:o 72G i gällande tulltaxa skall
erhålla följande förändrade lydelse:
Väfnådår:
jute-:
oblekt och ofärgad säck- eller packväf 1 kilogram 0: 13.»
Herr Almgren: Det säges visserligen numera, att tull¬
striderna skulle vara slut, men den ihärdighet, hvarmed ständigt
förnyade och nya motioner om tullförhöjningar framkomma,
talar ett annat språk. Det torde då ursäktas, om man också
med en viss ihärdighet söker bemöta dessa anspråk.
Jag vill då fästa uppmärksamheten på den fara för vårt
ekonomiska lif, som uppkommer, om dessa förhöjningar alltjämt
få fortskrida. Ty med hvarje sådan större eller mindre förhöj¬
ning ökas ovillkorligen lefnadskostnaderna, och lefnadskostnaderna
i vårt land ha nu stigit till en sådan höjd, att de knappast upp¬
nås inom något annat land i Europa. Ökade lefnadskostnader
framkalla kraf på ökade arbetslöner, och det är svårt att mot
sätta sig sådana kraf. Vårt jordbruk och vår industri lida för
närvarande under dessa höga arbetslöner, och det torde då vara
skäl i att stanna och icke vidare fortgå på eu väg, som ovill¬
korligen måste medföra ytterligare stegring. Efter denna lilla
inledning skall jag be att få närmare behandla den föreliggande
motionen.
Motionären påyrkar, att tullen för juteväfnader, hvilken för
närvarande är 10 öre, måtte höjas till 15 öre per kilogram, så¬
ledes med 50 procent. Bevillningsutskottet synes vilja visa mo¬
deration och inskränker sig till att föreslå en förhöjning till 13
öre. Detta är 30 procents förhöjning, och det är ju vackert så.
De motiv, som anförts af motionären och hvilka bevillnings¬
utskottet synes vilja upptaga såsom sina egna, äro de gamla
vanliga. Det är betryck på grund af alltjämt ökad import från
utlandet och betryck på grund af alltför lågt tullskydd.
Hvad nu importen från utlandet beträffar, så tror jag för
min del, att det knappast gifves någon större industri i vårt
land, som egentligen har mindre skäl att beklaga sig öfver im¬
portens storlek än just juteväfnadsindustrien. Ty förhållandet
är, att den import, som stannar inom landet, utgör icke mera
än 572 procent af hvad som produceras inom landet, och äfven
Om höjning
af tullen å
juteväfnad
m. m.
(Ports.)
N:o 15. 6
Onsdagen den 1 Mars.
Om höjning
af tullen å
juteväfnad
m. m.
(Forts.)
om man beräknar de kvantiteter, som utföras mot tullrestitution,
så uppgår dock importen, i förhållande till tillverkningen inom
landet, icke till mer än 18 procent, och det är i och för sig en
ganska låg siffra.
Med afseende å importen ber jag äfven att få anföra ett
exempel, som visar, huru liten den i själfva verket är. I den
tabell, som bevillningsutskottet bifogar sitt memorial, uppgifves
införseln af nya säckar uppgå till 220,000 kilogram. Hvarje
säck väger omkring 630 gram. Således skulle antalet importerade
säckar efter denna beräkning uppgå till omkring 350,000 om
året. Men nu är förhållandet det, att eu enda kvarnaffär i vårt
land använder årligen omkring 300,000 säckar. Det är således,
som herrarna se, en ren obetydlighet, som importeras.
I sammanhang härmed ber jag att få fästa uppmärksam¬
heten på något, som bevillningsutskottet yttrar och som jag tror
böra bemötas. Bevillningsutskottet säger nämligen: »Hvad vi¬
dare angår införseln af nya säckar — enligt uppgift från tull¬
verket hufvudsakligen omfattande jutesäckar — har äfven denna
efter att under några år hafva varit stadd i aftagande såväl år
1902 som framför allt år 1903 betydligt ökats, om ock denna
införsel hindrats att antaga alltför stora dimensioner genom de
prisnedsättningar, de svenska tillverkarne vidtagit, och Indika
icke osannolikt varit större än att de i längden kunna vidhållas.»
Ja, om detta verkligen vore förhållandet, så måtte åtminstone
de fabrikanter, som här åberopas, behandla sina kunder på ett
alldeles särskildt sätt; ty mig hafva förevisats orderkopior för de
tre senaste åren — det vill säga 1903, 1904 och innevarande år
— uti hvilka prisen oförändradt varit 42 öre per säck; således
har icke någon nedsättning ägt rum under dessa år. Och nu
begäres dels 45, dels 47 öre per säck. Detta är ju en väsentlig
stegring, som efter mitt förmenande helt och hållet kullkastar
det resonemang, bevillningsutskottet här har fört.
Hvad nu beträffar det där motivet otillräckligt tullskydd,
så skall jag be att få framhålla, hvad äfven reservanterna i. sin
reservation här antydt, nämligen att det nuvarande tullskyddet
alls icke är så lågt. Enligt reservanternas uppgift utgör detta
skydd 18 procent af varuvärdet. Men de utgå därvid från en
beräkning af 55 öre per kilogram af väfnaden. Denna beräkning
skulle vara den, som följes i officiella handlingar i fråga om
medelpriset under de senaste åren, men den är tydligen baserad
på varans värde med tillägg af tullen. Efter de upplysningar
jag erhållit från fullt tillförlitligt håll och på hvilka jag anser
mig kunna fullständigt lita, var medelpriset under de senare
åren för oförtullad importerad vara endast 44 öre per kilogram;
den nuvarande tullen af 10 öre utgör sålunda 23 procent, hvithet
ju är ett ganska anständigt tullskydd.
Man har velat åberopa, att när andra industrier hafva vida
Onsdagen den 1 Mars.
7 N:o 15.
högre tullskydd, så borde detta äfven komma denna industri
till godo, och i sådant afseende har man fäst sig vid den nu¬
varande tullen på linneväfnader. Men huru ställer sig då linne-
väfnadsindustrien under det höga tullskydd den åtnjuter? Jag
tror icke, att den egentligen visar något så kraftigt framåtgående.
Att döma efter kommerskollegii berättelse för de senare åren,
har tillverkningsvärdet snarare minskats än ökats, och importen
har, oaktadt detta höga tullskydd, åtminstone för vissa artiklar
af linneväfnad högst väsentligt ökats. Däremot har för den in¬
dustri, som man nu beklagar såsom så illa behandlad, tillverk¬
ningen från år 1902, då den utgjorde 4,600,000 kilogram, ökats
till 5,100,000 kilogram år 1903. Detta tyckes icke visa på att
det skulle hafva saknats afsättning inom landet.
Förra Riksdagen afslog i gemensam votering en liknande
motion. Sedan dess hafva, efter mitt förmenande, inga nya skäl
kunnat förebringas. Jag hoppas därför, att Riksdagen äfven
i år måtte fatta samma beslut, på det att man må undvika de
olägenheter, som ovillkorligen framkallas genom ständigt fort¬
gående tullförhöjningar och hvarpå jag i början af mitt anfö¬
rande tillåtit mig att fästa uppmärksamheten.
Jag ber, herr talman, att få yrka afslag å bevillnings¬
utskottets hemställan.
Herr Hammarström: Den föregående ärade talaren anförde,
att utskottets skäl för den föreslagna tullförhöjningen icke inne-
hölle något egentligt nytt. Jag vågar icke bestrida detta. Det
är nog i allmänhet så i dessa tullfrågor, att det finnes föga nytt
att tillägga; man får i hufvudsak nöja sig med att repetera de
gamla skälen. Men jag vill jämväl tillåta mig att konstatera,
att den ärade talaren själf icke heller haft något egentligt nytt
att anföra, utan att äfven han till stöd för sin ståndpunkt åbe¬
ropat skäl, som man många gånger förut fått höra.
Det framhölls af honom inledningsvis, att man bör vara
varsam med tullförhöjningar för att icke alltför mycket betunga
konsumenterna. Ja, de konsumenter, som det här kan vara
fråga om, äro väl hufvudsakligen kvarnarna. Ty trämasse-
exportörerna få ju restitution för den erlagda tullen; de äro så¬
ledes oberoende af om tullsatsen är bestämd till 10 eller till 13
öre. Kvarnarna däremot komma naturligtvis att få i någon mån
känna af den eventuella prisförhöjning för jutesäckar, som kan
inträda i följd af tullförhöjningen. Jag tror dock, att man med
skäl kan ställa det anspråket på kvarnindustrien, som ju själf
åtnjuter ett ganska effektivt skydd, att den icke bör motsätta
sig en eljest skälig tullförhöjning för en annan industri, om denna
förhöjning också skulle medföra någon liten olägenhet för kvarn¬
industrien.
Nu säger man, att den föreslagna tullförhöjningen icke er*
Om höjning
af tullen å
juteväfnad
m. m.
(Ports.)
N:o lo. 8
Onsdagen den 1 Mars.
Om höjning
af tullen å
juteväfnad
m. m.
(Forts.)
fordras för juteindustriens konkurrensförmåga gentemot den ut¬
ländska importen; och man har därför anfört åtskilliga skäl, som
återfinnas i reservationen, och hvilka af den föregående ärade
talaren ytterligare utvecklats. Man säger, att införseln af ut¬
ländska jutevaror icke är så stor, att den skäligen bör verka be¬
tungande. Det må ju vara sant, att införseln i och för sig och
i förhållande till konsumtionen inom landet icke är så stor. Den
har emellertid, särskilt under den senaste tiden, visat tendens
till stegring, och speciellt är detta förhållandet med jutesäckarna.
Men det är icke uteslutande införselns omfattning, man i
detta sammanhang får ha för ögonen; man måste äfven taga
hänsyn till de prisförhållanden med anseende å svensk jutevara,
Indika blifvit en följd af den utländska konkurrensen. Bevill¬
ningsutskottet var förra året i tillfälle att se en skrifvelse, ställd
till en af de svenska jutefabrikerna, hvilken A^erkligen var af
ganska öfverraskande innehåll. Detta gick nämligen ut på, att
om den svenska fabriken icke ville sälja billigare, utan fordrade
samma pris, hvartill en viss tysk fabrik var villig att leverera
jutesäckar, så föredroge skrifvelsens afsändare att taga sitt förråd
från Tyskland. Detta tydligen endast i syfte att ytterligare pressa
ned priset på den svenska varan, ty han hade icke den ringaste
anmärkning att göra mot dennas kvalitet. Det torde för öfrigt
bland dem, som känna till förhållandena, stå tämligen oemotsagdt,
att den svenska varan är lika bra som den tyska.
I fall sådana som det nu omförmälda kan nog hända, att
den svenska fabriken slutligen får ordern och att importen således
uteblir utan att detta får tydas som bevis på drägliga afsätt-
ningsförhållanden för de svenska fabrikerna och på det nuvarande
skyddets tillräcklighet.
Nu vet jag visserligen mycket väl, att man säger, att säckar,
som införas från Tyskland, till stor del äro transitovara, indiska
säckar. Huruvida det förhåller sig så, är jag icke i tillfälle att
vare sig bestrida eller bestyrka. Jag inskränker mig i det fallet
till att säga, att det kan vara för de svenska fabrikerna likgil¬
tigt, från hvilket land konkurrensen kommer, då priset i alla
fall pressas ned.
Den föregående talaren har anfört vissa uppgifter om jute¬
varans pris och framhållit tullens relation därtill. Jag betviflar
visst icke, att dessa uppgifter äro i visst hänseende fullkomligt
riktiga — dock vågar jag bestrida hans påstående, att det pris,
som återfinnes i kommerskollegii berättelse, skulle inkludera äfven
tullen, ty detta är icke förhållandet — men jag tror ej, att detta
slags uppgifter få tillerkännas alltför stor allmängiltighet. Ty
de pris, man med hänsyn till tullsatsen har att fästa sig vid,
äro medelprisen, och man kan naturligtvis, allteftersom man
väljer en bättre eller sämre kvalitet af varan, komma öfver eller
under detta medelpris.
Onsdagen den 1 Mars.
9 N:o 15.
När nu gällande tullsats å juteväfnad år 1888 åsattes, an¬
förde bevillningsutskottet, att varans pris i medeltal vore en krona
för kilogram. Säkert har priset sedan dess gått ned väsentligt.
Att medelpriset emellertid kan hafva gått ned under 55 öre, vågar
jag betvifla. Men äfven om så vore förhållandet, synes det icke
gifva konsumenterna anledning till att klaga, och har priset
gått ned från en krona till mindre än 50 öre, som den ärade
talaren trodde, så visar detta säkerligen, att tullsatsen ej varit
tillräckligt effektiv.
En förhöjning af denna tullsats från 10 till 13 öre torde
sannerligen icke sakna fog. Det kan väl snarare ifrågasättas,
om. den föreslagna förhöjningen verkligen är så stor, att den kan
bli till något synnerligt gagn. Men i detta hänseende har man
naturligtvis icke något annat att lita till än erfarenheten, som
ligger i framtiden, och hvars utslag man får afvakta. Det vore
väl också egendomligt, om icke här i landet en så moderat tull¬
förhöjning som denna skulle kunna utan fara vidtagas, då man
ser, att t. ex. i den nya tyska tulltaxan åsatts tull från 12 till
36 pfennig för kilogram å de slag af juteväfnad, hvarom nu är
fråga.
I öfrig! ber jag få fästa uppmärksamheten på, att man icke
bör bagatellisera denna fråga, ty det är en ganska viktig industri
det här gäller. En enda af de svenska jutefabrikerna lär syssel¬
sätta icke mindre än ett tusental arbetare och utbetala i aflö-
ningar bortåt Va million kronor om året. Det är sålunda ett
afsevärdt nationalekonomiskt intresse, att juteindustrien verkligen
fortfarande kan existera inom vårt land.
Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Almgren: Blott några ord för att bemöta den senare
delen af hvad den siste talaren yttrade. Han anförde ånyo, hvad
som så många gånger förut blifvit sagdt, nämligen att om den
föreslagna tullförhöjningen icke skulle beviljas, så vore det fara
för att denna industri skulle nedläggas. Jag ber i det afseendet
få påminna om något, som hände år 1903. Då uttalades allde¬
les samma farhåga i fråga om gummiindustrien, om den icke
skulle få det då begärda tullskyddet. Men hvad utvisar nu den
officiella berättelsen? Jo, fastän sådant tullskydd ej beviljades,
hade tillverkningen stigit från 4 millioners värde under år 1902
till 6 millioners värde år 1903. Gummiindustrien tror jag också
egentligen icke numera har att beklaga sig öfver några dåliga
konjunkturer, Detta visar således, att nämnda af den siste tala¬
ren anförda skäl egentligen icke inverkar på frågan. Men där¬
emot skulle jag, om jag vore juteväfsfabrikant, taga hänsyn till
det hot, som jag hört framkomma från kvarnägarne, nämligen
att, om nu denna tull höjdes, såsom jutefabrikerna önskade, kvarn¬
ägarne komrne att anlägga eu fabrik för egen räkning, och det
Om höjning
eif tullen å
juteväfnad
m. m.
(Forts.)
N:o 15. 10
Ousdagen den 1 Mars.
Om höjning
af tullen å
juteväfnad
m. m.
(Forts.)
tror jag vore eu för jutefabrikerna oväntad och för dem olycklig
utgång på denna tullfråga.
Herr Almström: Jag skall icke besvara herr Almgren med
många ord, då herr Hammarström redan i sak har vederlagt
honom, men jag vill opponera mig mot herr Almgrens yttrande,
nämligen att vi upprifva tullstriderna genom att upptaga ett eller
annat förslag om tullförhöjning. Nej, det anser jag icke vara
att upprifva tullstriderna. Det är alldeles naturligt, att under
förändrade förhållanden komma förändrade tullsatser att behöfvas,
och tillverkningskostnaderna här i landet och förhållandena i de
större utländska industriländerna hafva mellan år 1892 och år
1905 så mycket förändrats, att i fråga om åtskilliga industrier
ändring i tullsatserna ovillkorligen behöfvas.
Herr Almgren sade vidare, att det skulle vara en fara för
vårt ekonomiska lif, om icke dessa, som han yttrade sig, oupp¬
hörliga förslag till förändringar blefve tillbakavisade. Jag för
min del tror, att det ligger en mycket större fara, ja, en verkligt
stor fara, däruti, att vi icke lyssna till berättigade framställningar,
som göras från en eller annan industriidkare i fråga om ändring
i tullsatserna. Jag skall be att få påminna, att enligt tillverk-
ningsstatistiken för år 1902 af 263,000 personer, som arbetade i
industriens tjänst, säkerligen vore sysselsatta i sådana industrier,
som icke kunna existera utan tullskydd. Jag skall be herr Alm¬
gren att betänka, huru det skulle komma att ställa sig, om genom
den ökade konkurrensen med utlandet •— att en sådan föreligger,
kan herr Almgren icke bestrida — fabriksidkare blefve nöd¬
sakade att nedsätta arbetslönerna eller kanske stänga fabrikerna.
Detta är emellertid något, som man måste hafva för ögonen.
Allt kan icke blifva bestående ständigt, och det tullskydd, som
för 12 eller 15 år sedan ansågs vara tillräckligt, är i de flesta
fall numera icke tillfyllestgörande.
Vidare skulle jag vilja anföra något angående de värden,
som herr Almgren angaf på jute- och andra varor, och skall jag
därvid inskränka mig till ett enda exempel. Herr Almgren sade,
att juteväfnad vore, om icke lika väl skyddad som artiklar af
andra material, så åtminstone tillräckligt skyddad. Jag skall
härvid be att få påminna, att då en säck af jute väger omkring
600 gram och här säljes till 46 öre, kommer man, om 6 eller 7
öre häraf afgå i tull, till omkring 39 öre, och på dessa 39 öre
är det nu endast 6 öre, d. v. s. icke 18 procent i tullskydd.
Hvad åter beträffar en säck, som består af blandad jute- och
linneväf, väger den 1 kg., dess pris är 85 öre och tullsatsen 25
öre. Drager man 25 öre från 85 öre, återstå 60 öre, och på
dessa 60 öre finnes 25 öres, det vill säga omkring 40 % tull¬
skydd. Det är allt en väsentligt stor skillnad.
Herr Almgren yttrade vidare, att den obetydliga importen
Onsdagen den 1 Mars.
11 N:o lo.
tyder på, att tillverkningen bör kunna bära sig. Ja, att det icke
importeras mera till vårt land, beror enligt de uppgifter, jag fått
och hvilka jag icke har anledning att betvifla, på att jutefabri¬
kanterna för att förhindra ytterligare import och uppehålla sin
tillverkning måst nedsätta sina priser, så att de kunna stå sig i
konkurrensen med utlandet och nedsätta dem till den grad, att
deras rörelse lämnar ringa eller ingen behållning. I juteindu¬
strien har dock i kapital nedlagts 8 millioner kronor och 2,500
arbetare sysselsättas i den. Jag undrar, huru herr Almgren skulle
känna sig, om man genom att vägra bifall till en så lindrig och
rättvis förhöjning som denna skulle föranleda, att juteindustrien
ginge under.
Hotet, att kvarnägarne skulle anlägga egen fabrik, vill jag
icke fästa mycket afseende vid. Det är naturligtvis framkastadt
för att lägga hinder i vägen för den motion, hvarom fråga är.
Såsom af herr Hammarström redan blifvit påpekadt, åtnjuter
emellertid kvarnindustrien ett sådant skydd, att den bör ha råd
att dela med sig en sådan obetydlighet, som det här är fråga om.
Det är för öfrigt förvånande, att herr Almgren, som varit så
skarp motståndare till allt tullskydd, ej minst på det för spann¬
mål och mjöl, finner det fördelaktigt att i en sådan strid som
denna ställa sig på kvarnägarnes sida.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Almgren: Jag ber om ursäkt för, att jag ånyo tager
ordet, men jag är uppkallad däraf, att min ärade vän, herr
Almström, tycktes draga! i tvifvelsmål riktigheten af mina upp¬
gifter angående tullskyddets procenttal af varans värde. Jag
vidhåller dessa uppgifter och tror, att i stället han gjort sig skyldig
till ett misstag i sin beräkning, då han nämligen utgick från
det pris, som den färdiga varan betingar i handeln inom landet,
medan jag däremot vid mina procentberäkningar utgick, såsom
ock bör ske, från värdet å den oförtullade varan.
En föregående ärad talare framställde den anmärkningen,
att de svenska kvarnägarna visade föga fosterlandskärlek, då de
vid underhandlingar om inköp hotade juteväfsfabrikanterna att
taga utländsk vara, fastän den svenska varan är af lika god
beskaffenhet. Ja,1; den förebråelsen, tror jag, litet hvar af vårt
lands köpmän får utsätta sig för; ty då man skall köpa en vara,
lär man väl höra efter priset på flera håll, innan man skrider
till inköp; och om man då från vissa håll erbjudes väsentligt
lägre pris, kan man vara nödsakad att vända sig dit, om ej
öfriga leverantörer moderera sina anspråk.
Hvad angår min ärade vän herr Almströms förvåning öf¬
ver att jag fortfarande så ifrigt uppträder mot anspråk på tull¬
förhöjning, så vill jag härmed förklara, att jag alls icke är
principiell motståndare till tullar, utan tvärtom tror på behöflig-
Om höjning
af tullen å
juteväfnacl
in. m.
(Forts.)
N:o 15. 12
Onsdagen den 1 Mars.
Om höjning
af tullen å
juteväfnad
m. m.
(Forts.)
heten i många fall af skydd för industrien; men jag är motståndare
till ett omättligt tullskydd och motståndare till ständigt ökade
anspråk på sådant skydd. Herr Almström framhöll, att det är
alldeles särskilda förhållanden, som framkalla krafven på dessa
partiella förhöjningar. Ja, det är just olyckan med denna änd¬
lösa skruf, som gör, att, så fort en viss industrigren får ökadt
skydd, däraf framkallas liknande anspråk från andra grenar.
Detta måste väl erkännas vara en olycka. Jag tror icke, att
man får bagatellisera dessa stegringar, om de än, sedda hvar
för sig, äro ganska obetydliga. Jag påminner mig, att, då fråga
var om höjning af lädertullen, det yttrades: »hvad betyder det
—• bara 13 öre på ett par skor?» Nu heter det, att detta blott
är några örens förhöjning på hvar säck. Ja, men lägg ihop
alla dessa ören på den ena artikeln och på den andra, så blir
det en ganska respektabel siffra; och erfarenheten visar också
oförtydbart, att lefnadskostnaderna stegrats, icke minst för ar¬
betarna.
Herr Almström: Jag ber blott att få rätta ett misstag af
herr Almgren. Han sade, att jag vid mina beräkningar af tull¬
procenten på den färdiga varan icke dragit tullen ifrån varans
värde. Jo, det har jag gjort, Jag uppgå! — och jag har upp¬
giften från en person, som på grund af sin ställning såsom äm¬
betsman är väl inne i dessa saker — att en säck af juteväf
väger omkring * 000 gram och betingar i pris här 46 öre, men,
om jag tager ifrån tullen 6—7 öre, har ett nettovärde af c:a 39
öre; och det var från det priset jag utgick vid beräkningen af
tullsatsens förhållande till varuvärdet. Likaså sade jag, att eu
säck af blandad jute- och lärftsväfnad, med en vikt af en kilo,
betingade i pris, inberäknadt tull, 85 öre, men utan tull 60 öre,
på hvilket pris tullen utgjorde c:a 40 procent.
Det är detta herr Almgrens misstag jag velat rätta.
Herr Almgren sade vidare, att man oupphörligt ser, huru¬
som, så snart en industri fått ökadt skydd, andra också komma
med liknande anspråk. Detta är dock ej tillämpligt härvidlag.
De fabrikanter, hvarom nu är fråga, skulle icke fem—sex gånger
återkommit till Riksdagen med begäran om högre tullskydd och
därmed utsatt sig för beskyllningar om vanskötsel af fabrikerna
och om oförsynta anspråk, såvida icke nöden, ej afundsjuka
mot andra yrkesidkare, tvang dem till detta steg.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i nu föredragna moment hemställt samt
vidare på afslag därå, och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Onsdagen den 1 Mars.
13 N:o 15.
Mom. b) och c).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 25
och 28 nästlidne februari bordlagda betänkande n:o 12, i an¬
ledning af väckt motion om skrifvelse till Kung! Maj:t angående
förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af bränvin,
biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande hemställt.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 25 och 28 sistlidne månad
bordlagda utlåtande n:o 21, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa strafflagens
bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende samt
till lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för
krigsmakten, dels ock en med föranledande af berörda proposition
afgifven motion.
På framställning af herr vice talmannen beslöts, att före¬
varande utlåtande skulle företagas punktvis till afgörande och
att utskottets i punkten a) framlagda förslag skulle paragrafvis
föredragas med ingressen och rubriken sist samt därefter ut¬
skottets i punkten gjorda hemställan, äfvensom att af lagförslagets
text icke skulle uppläsas andra delar än de, beträffande hvilka
uppläsning begärdes.
Utskottets förslag till lag om ändring i vissa strafflagens be¬
stämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende.
Godkändes.
Utskottets i punkten gjorda hemställan.
Herr Wieselgren: Det är icke min mening att opponera
mig mot det slut, hvartill utskottet kommit, men jag har icke
kunnat utan all gensaga låta en punkt af motiveringen gå in i
Riksdagens skrifvelse. På 14:e sidan säger nämligen lagutskottet :
»Det sätt, hvarpå i sak det kungl. förslaget tillgodoser de önske¬
mål, Riksdagen i dess skrifvelse af den 13 maj 1896 uttryckt,
synes utskottet fullt tillfredsställande.» Det är detta uttryck:
•»fullt tillfredsställande», som jag ansett mig böra motsäga. Det
är icke fullt tillfredsställande. Jag är alldeles viss på att, då ut¬
skottet nedskref dessa ord, det icke tog i betraktande de per¬
Om ändring
i gällande
bestämmelser
angående
förlust af
medborgerligt
förtroende.
N:o la. 14
Onsdagen den 1 Mars.
Om ändring
i gällande
bestämmelser
angående
förlust af
medborgerligt
förtroende.
(Forts.)
soner, livilka förslaget hufvudsakligen rör, nämligen sådana, som
träffas af straffpåföljden: förlust af medborgerligt förtroende. För
dem åtminstone kan väl ingen människa tro, att förslaget är
fullt tillfredsställande. Men äfven många andra skola säkerligen
icke vilja gå in på utskottets uttalande. Jag tänker på de fång-
vårdsmän och de människovänner i öfrigt, som hafva sig ålagdt
det tunga värfvet att söka hjälpa de personer, som efter frigif¬
ning från fängelset hafva att bära trycket af det vanfrejdsstraff,
som följer på brottet. De många och långvariga klagomål, som
från dessa håll riktats mot vanfrejdspåföljden i vår strafflag,
skola ej tystna, sedan det nu föredragna lagförslaget blifvit lag.
Men de skola minskas. Det är ju nämligen så, att förslaget
utgör ett ganska afsevärdt steg i rätt riktning; och då Kung!.
Maj:t ej velat gå in på den väg, som dock i andra länder be¬
funnits ganska möjlig att följa, den nämligen att låta det indi¬
viduella brottet, men icke brottstypen betinga straffpåföljden och
att låta domaren i hvarje fall pröfva, om det individuella brottet
bör drabbas af vanfrejdspåföljden eller icke, så har man ingen
annan väg att gå än den nu föreslagna. Då det ju ovillkorligen
bör komma att gå så, att farhågorna för den andra, efter min
åsikt ändamålsenligare vägen skola minskas med hvarje nytt
steg, som tages å den nu valda, kan jag mycket väl gå in på
utskottets förslag, ehuru jag, som sagdt, icke vill medgifva, att
det är »fullt tillfredsställande».
förslår
Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets
Efter härmed slutad öfverläggning förklarades utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan besvarad genom kammarens
beslut vid föredragningen af lagförslaget.
Punkten b).
Utskottets hemställan bifölls.
Ifrågasätta
åtgärder i
syfte att bättre
tillgodose J
personlighets¬
principen vid
prästval.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 24 och 25 nästlidne må¬
nad bordlagda utlåtande n:o 19, i anledning af väckt motion
angående bättre tillgodoseende af personlighetsprincipen vid präst-
val m. in.
Lagutskottet hade till behandling förehaft en inom Andra
Kammaren af herr K. H. G. von Schééle väckt motion, n:o 132,
hvari föreslagits, »det Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t i under¬
dånighet anhålla om utarbetande af sådana bestämmelser för
rösträtt vid prästval, att, med skäligt bibehållande af förmögenhets¬
förhållandenas inflytande, personlighetsprincipen måtte blifva
15 N:o 15.
Onsdagen den 1 Mars.
bättre tillgodosedd, än för närvarande är fallet, och särskild! af- Ifrågasätta
seende fästas därpå, att grunderna för bolagens rösträtt i angifna .
riktning förändras, samt att Kung! Maj:t täcktes för Riksdagen tillgodose
framlägga förslag i öfverensstämmelse härmed.» personlighets¬
principen vid
Utskottet hade af anförda skäl hemställt, att förevarande prästval.
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. (Forts.)
Vid utlåtandet funnos fogade reservationer af herrar Gustaf
Andersson, Hedenstierna, grefve Lewenhaupt, liidderbjelke, Bieden
och E. Lorentz Petersson, hvilka hemställt, att Riksdagen måtte
utan att godkänna motiveringen bifalla utskottets hemställan,
samt af herr Uppström, som ansett sig böra inom utskottet
yttra sig för bifall till den af utskottet nu behandlade motionen.
Herr Petersson, Lorentz: Herr vice talman, mine herrar!
Det låter ju vackert det där talet om personlighetsprincipen,
och särskildt tyckes det ju naturligt, att denna princip vinner
fullt erkännande i fråga om prästval; men om man närmare ger
akt på de faktiska förhållandena, måste man bli ganska betänk¬
sam. Vår kyrka äger — och härutinnan är den ganska olik
de mindre, separatistiska och sekteriska samfunden, något, som
ju sammanhänger med hennes egendomliga uppgift — vår kyrka
äger många, många medlemmar, som icke alls fråga efter henne,
icke hysa det ringaste intresse för eller alls deltaga i försam-
lingslifvet, som aldrig sätta sin fot i kyrkan, utom kanske — vid
prästval. Och om man exempelvis såsom valförrättare får vara
med om en hel del prästval — icke medför man därifrån det
intrycket, att öfvervägande antalet af dem, som gå till valbordet,
äro några personligheter, som egentligen veta, hvarom fråga är,
och själfständigt följa sin öfvertygelse — utan alldeles tvärtom.
Det tyckes således icke finnas så synnerligt stort skäl att för¬
ändra den bestående ordningen, i synnerhet som vi lefva i en
tid, hvilken icke ger mycket erkännande åt personligheten — den
är snarare föreningsväsendets och föreningstvångets tid. För
öfrigt ha ju prästvalen i långa tider haft mindre godt rykte, och
det är ju icke underligt, att det finns många, som önska, att
dessa val alldeles afskaffas. Och nog kan prästernas befordran
ske utan val, såsom förhållandet är i våra grannländer. Ja,
kanske kunde deras befordran ske på ett rättvisare och mera be¬
tryggande sätt, om de tillsattes i samma ordning som flertalet
andra tjänstemän.
Nu vill jag visst icke förneka, att motionären varit mycket
moderat i sitt yrkande, och för min del skulle jag ej ha något
egentligt att invända mot detta yrkande, åtminstone i dess se¬
nare del. Men då detsamma icke vann mycken genklang inom
utskottet, syntes det icke vara mycket skäl att hålla därpå. Hvad
N:o 15. 16
Onsdagen den 1 Mars.
Ifrågasatta som däremot torde vara af vikt är att icke gå med på utskot-
atgarder i motivering, tv därigenom skulle gifvas stöd åt kommande,
tillgodose mera vidtgående yrkanden. Det ar darfor, herr vice talman,
personlighets- som jag ber att få yrka bifall till det af mig och mina med-
prindpen vid reservanter framställda förslaget, att kammaren må bifalla ut-
prästval. grottets hemställan, dock utan att godkänna dess motivering.
(Forts.) ö ö
Herr Uppström: Vid 1904 års riksdag väcktes af en leda¬
mot i Andra Kammaren ett förslag, som gick ut därpå, att en¬
hvar vid prästval röstberättigad person skulle hafva eu röst.
Inom utskottet anslöt jag mig till denna uppfattning, som ock
vann bifall af utskottet, men icke af denna kammare. Kamma¬
ren af slog nämligen utskottets hemställan i den frågan. Någon
därmed liknande motion har icke nu framkommit. Jag kan där¬
för icke ansluta mig till någon sådan, men ansett lämpligt att
förorda bifall till en af en annan ledamot i Andra Kammaren
väckt motion i samma ämne. Motionen är betydligt moderatare
än den förra, men den går i samma riktning. Jag har ansett
mitt tillvägagångssätt vara riktigare än att göra som de leda¬
möter i utskottet, som föreskrifvit, huru utskottets motivering
skall vara affattad. Jag har ansett det vara bättre att söka
vinna åtminstone något, då man icke kan vinna allt.
Prästens ställning hos oss liksom i flera andra länder är
dubbel. Dels är han offentlig tjänsteman, dels är han religions-
lärare och vårdare af församlingsbarnens religiösa intressen.
Sättet för hans tillsättande är ock olika, möjligen beroende däraf,
att den ena eller den andra synpunkten varit den förhärskande.
I åtminstone ett par af våra grannländer utnämnes han i på
det hela samma ordning som andra tjänstemän; huru förhållan¬
det i vårt land är, behöfver jag ej omtala.
Att detta förhållande icke kan anses vara tillfredsställande,
därpå har motionären enligt min uppfattning gifvit ett ytterst
eklatant bevis. Vid ett prästval nämligen, som för kort tid
sedan ägde rum i eu församling i den ort, som jag represen¬
terar, besegrade sju röstägare sextiotre. Att prästen i sin tjänst-
utöfning icke kan få så mycket att göra med de sju som med
de sextiotre förefaller mig uppenbart. Jag vill icke fästa mig
vid, att enligt motionärens uppgift de af de sju röstande afgifna
rösterna skulle vara så kallade bolagsröster; ty i norra Sverige
hafva bolagen gjort alldeles för mycket för landets framförande till
kultur för att de i tid och otid skola sättas på de anklagades
bänk. Men de 7 höga röstetalen kunna lika väl hafva afgifvits
af enskilda personer. Att åtskilligt kan invändas till försvar för
det nuvarande förhållandet är ju klart. Man torde möjligen
säga, att de, som skatta mest, också skola äga rättighet att på
prästval utöfva ett afgörande inflytande. Häremot skulle jag
vilja erinra, att aflöningen till prästen utgår som eu skatt, vare
Onsdagen den 1 Mars.
17 Nio 15.
sig den erlägges direkt till löntagaren eller den lämnas till det
allmänna, som sedan utbetalar lönen till den, som äger rätt att
få den. Utlagans egenskap såsom sådan blir icke förändrad af
det ena eller andra sättet.
Vidare skulle det kunna sägas, att de, som äga de höga
röstetalen, äga ansvar icke blott för sig och sina familjer, utan
äfven för ett större eller mindre antal underhafvande. Jag kan
väl förstå, att man kan hysa en sådan uppfattning, men jag
tillåter mig erinra, att utom det, att, hvad bolagen beträffar,
bolagsmännen vanligen äro bosatta på vidt spridda orter och
således icke kunna i allmänhet hafva något särskildt intresse af
prästvalet i eu ofta aflägset belägen ort, där rösträtten af bolaget
skall utöfvas, hvadan det skälet ej lämpar sig till försvar för
deras rösträtt, detsamma ej heller i öfrigt bör tillerkännas egent¬
lig betydelse, enär i religiösa ting mera än i andra det ytterst
är så, att enhvar får svara för sig själ! Jag har redan förut
poängterat min ställning i frågan i dess helhet. Jag kommer
nu att yrka bifall till motionärens förslag, men ett bifall innebär
icke, att den, som nu röstar för motionen, sedermera skall anse
sig förpliktad att följa den riktning, som jag anser, att utveck¬
lingen bör gå i.
Motionärens ställning inom svenska kyrkan är ju den bästa
garanti för, att med motionen icke afses något för kyrkan eller
religionen skadligt eller i öfrigt mindre lämpligt. Motionären
slutar sålunda:
»Jag tillåter mig därför vördsamt hemställa, det Riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t i underdånighet anhålla om utarbetande
af sådana bestämmelser för rösträtt vid prästval, att, med skäligt
bibehållande af förmögenhetsförhållandenas inflytande, person¬
lighetsprincipen måtte blifva bättre tillgodosedd, än för när¬
varande är fallet, och särskildt afseende fästas därpå, att grun¬
derna för bolagens rösträtt i angifna riktning förändras, samt
att Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag i
öfverensstämmelse härmed.»
Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen och afslag å
utskottets hemställan.
Herr von Möller: Då jag hyser en uppfattning, som går
stick i stäf mot de sex reservanternas, ber jag att få yttra
några ord.
De börja med orden: »Huru berättigadt och för känslan till¬
talande det än i och för sig vore, att personlighetsprincipen
komme till full rätt, särskildt vid val af den tjänsteman, hvilkens
viktigaste åliggande är att utan anseende till personen inom för¬
samlingen besörja själavården och förkunna religionens höga
sanningar», men efter denna ingress fortsätta de: »synes dock
hvarken den närvarande tidens allmänna riktning eller de fak-
Första Kammarens Frat. 1905. N:o 15. 2
Ifrågasatta
åtgärder i
syfte att bättre
tillgodose
personlighets¬
principen vid
prästval.
(Forts.)
N:o 15. 18 Onsdagen den 1 Mars.
Ifrågasatta tiska förhållandena vid prästval tala för ett frångående af bestående
åtgärder i öfning» etc. Detta hindrar dock icke reservanterna att, såsom
tillgodose '6 en morgontidning i dag mycket riktigt anmärkt, strax därefter
personlighets- själfva frångå den bestående ordningen och ifrågasätta införande
principen vid af bestämmelser i den riktning, att prästvalen skulle afskaffas
prästval. ocp prästerna tillsättas som flertalet andra tjänstemän. Denna
(Forts.) tanke har »börjat vinna insteg», säga de. Tillåt mig fråga,
mina herrar, hos hvem har den tanken vunnit insteg. År det
hos församlingarna, hos dem, som hittills ha deltagit i dessa val,
hos den stora allmänheten? Jag vågar betvifla det; men jag
skulle kunna upplysa, hvar den tanken vunnit insteg — det är
just hos topparna af kyrkan. Jag erinrar om den konklav, som
hölls för några år sedan; om jag ej är illa underrättad, talades
det där om, att icke någon prästman borde erhålla förord, för
så vidt han icke innehade minst tio tjänstår. Då man ej ville
nöja sig med de af kyrkolagen bestämda 30 lefnadsåren, gick
man sin egen väg vid sidan af lagen och ville ytterligare som
villkor för befordran uppställa som minimum 10 tjänsteår. För
min del tycker jag, att höga vederbörande fortfarande borde
respektera de bestämmelser, som härvidlag innehållas i kyrko¬
lagen, och församlingarna få behålla sin valrätt utan godtyckliga
inskränkningar. Medan jag är inne på det kapitlet, vill jag-
betona, att jag gärna instämmer med den näst föregående tala¬
ren, då han sade, att prästvalen kommit i dåligt rykte. Ja, det
ha de gjort, men af hvilken anledning? Jo, först skall försam¬
lingen ha besvär att välja och invagga sig i förhoppningar att få
sin önskan igenom, men ofta visar vederbörande blankt förakt för
denna, och man tillsätter en präst, som församlingen icke känner
och icke vill ha. Af denna grund hafva, det medgifver jag,
prästvalen kommit i dåligt rykte. Då reservanterna tala om, att
man skall taga hänsyn till tidens allmänna riktning, skulle jag
vilja råda dem att själfva göra detta. Hvad de föreslå är precis
detsamma som en bekant polismästares ryktbara mening, näm¬
ligen att avancera baklänges. Jag hoppas emellertid, att reser¬
vanternas fundering icke skall komma utöfver de fromma önsk¬
ningarnas område och att församlingarna fortfarande måtte, såsom
de af ålder varit vana, få bibehållas vid sin rätt att välja präster,
fast deras val tyvärr ej alltid respekteras så, som jag skulle önska.
Märkvärdigt vore det väl ock att taga ifrån dem denna rätt —
helst under åberopande af tidens allmänna riktning. — År det
för öfrigt någon enda af reservanterna, som tror, att, äfven om
ett dylikt förslag ginge igenom i denna kammare, det skulle bi¬
fallas af Andra Kammaren? Församlingarna synas mig åtmin¬
stone hafva rätt att blifva hörda om hvem de vilja ha till själa¬
sörjare.
Då den ärade reservanten talade om de många, som aldrig
gå i kyrkan och således ej skulle ha något intresse af valet, ber
Onsdagen den 1 Mars.
19 N:o 15.
jag honom ej förbise, att prästen i allt fall har en ofantlig mängd
andra saker att bestyra, och att äfven den, som icke har lust att
åhöra en dålig predikan, möjligen kan önska få honom till för¬
samlingen af andra skäl, såsom att han är en duglig expeditions-
karl, en god människa eller har egenskaper, på hvilka man sätter
särskildt värde.
Församlingarna böra, jag upprepar det, bibehållas vid rätten
att välja präst. Icke äro de väl sådana får — jag ber om ur¬
säkt — att de blott skola vara till för att klippas, men ej till¬
erkännas kompetens eller rätt att välja sin herde. De äro skyl¬
diga att aflöna prästen; och på grund häraf, äfvensom på grund
af den ställning, prästen till dem intager, vill jag för min del
uppställa den fordran, att icke blott de få fortfarande välja sina
präster, utan äfven deras val respekteras mer, än hittills ofta
nog varit fallet. Hvad reservanterna talat om, hoppas och tror
jag däremot vara något, som helst bör förvisas till de fromma
önskningarnas förlofvade land.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Sjöcrona: Det är ju visserligen så, att om kammaren
bifaller ett betänkande, så har kammaren egentligen icke beslutit
något annat än hvad som står i klämmen, men det kan väl ändå
icke förnekas, att, om detta bifall sker utan något slags gensaga
mot motiveringen, kammaren också anses hafva godkänt själfva
motiveringen. Ännu mera blir detta förhållandet, om kammaren
med afslag, såsom här yrkats, på en motivering godkänner en
annan. För min del kan jag icke vara med om motiveringen
vare sig i utskottsbetänkandet eller i den af herrar Gustaf Anders¬
son, Hedenstierna med flera afgifna, vid betänkandet fogade
reservationen.
Hvad utskottets motivering angår, så lider den först och
främst af en inkonsekvens. På sidan 4 uttalar nämligen ut¬
skottet som sin åsikt, att enhvar röstberättigad skulle hafva lika
inflytande på val af den tjänsteman, som här är fråga om. Däraf
skulle man ju kunna draga den slutsatsen, att utskottet anser,
att endast de, som äro röstberättigade vid kyrkostämma, böra få
deltaga i prästval, och det med en röst hvar. Längre ned på
samma sida uttalar sig emellertid utskottet för »fullständigt af¬
skaffande af skattegrunden och personlighetsprincipens oinskränkta
tillämpning». Detta kan väl icke tolkas på annat sätt, än att
hvarje till myndig ålder kommen man eller kvinna skulle hafva
hvar och eu sin röst. Hvilketdera än utskottet skulle hafva
menat, och i synnerhet i sista fallet, kan jag icke dela utskottets
åsikt. Jag är alldeles icke någon vän af fyrktalsväldet vid en
förrättning som denna* men jag anser dock, att man bör till¬
erkänna något inflytande åt den mogna erfarenheten och den
genom bildning och kunskaper vunna förmågan att bedöma rätta
Ifrågasätta
åtgärder i
syfte att bättre
tillgodose
personlighets¬
principen vid
prästval.
(Ports.)
N:o 15. 20
Onsdagen den 1 Mars.
Ifrågasatta värdet af ett aflagdt prof. Det vet ju hvar och en, att den,
åtgärder i som profpredikan kan mången gång vinna sina åhörares stora
^tillgodose™ bifall genom en på dem anslående predikan, som han kanske
personlighets- själf icke helt och hållet författat, och genom ett vackert mäss-
principen vid prof. Det behöfves nog att taga hänsyn äfven till andra för-
prästval. hållanden. Det behöfves en mogen erfarenhet och förmåga att
(Forts.) bedöma prästens kapacitet äfven i andra afseende!! än som
profvare för att nå ett godt resultat med valet. Funnes det
något annat sätt att få fram detta än genom att tillerkänna
skatteplikten något afseende, skulle jag gärna vara med därom.
Då man emellertid ännu icke kunnat finna upp något sätt att
pröfva väljarnas olika valör i detta afseende, så är det väl så
godt att stå kvar vid det gamla och pröfvade.
Jag anser dock, att, trots de stora jämkningar i afseende på
fyrktalsberäkningen, som redan äro gjorda, den tål vid ytterligare
jämkningar. Jag har själf nyss deltagit i prästval i den för¬
samling, jag tillhör, och jag kan icke neka till, att det gjorde
på mig ett sorgligt intryck, att flertalet af dem, som hade eu ä
två röster, aktningsvärda medborgare, undanhöllo sig från att
deltaga i det slutliga valet, många af dem antagligen af det
skäl, att de menade sig icke kunna utöfva något inflytande på
detta o val.
Å andra sidan kan jag dock icke biträda herrar reservanters
förslag särskild! med hänsyn till att de uttalat sig för ett full¬
ständigt afskaffande af prästval. Det tror jag, att vi böra akta
oss för.
Motionären har till stöd för sin motion åberopat hvad kyrko-
lagsutskottet vid sista kyrkomötet enhälligt anförde i sitt betänkande.
Som jag var ledamot af detta utskott, måste jag gifvetvis ganska
mycket ansluta mig till motionärens förslag. Det lider emellertid
af eu viss obestämdhet, och man skulle ju äfven med skäl kunna
säga, att frågan om rösträtt vid prästval i viss mån samman¬
hänger med frågan om prästernas aflöning, och denna fråga om
regleringen af prästernas löner står ju på dagordningen. Det
kan icke förnekas, att dessa frågor sammanhänga ganska nära
med hvarandra. Om därför utskottet som skäl för sitt afstyrkande
åberopat, att motionen lider af en viss obestämdhet, att frågan
om prästernas lönereglering står på dagordningen och att utskottet
därför icke vill för närvarande tillstyrka någon åtgärds vidtagande,
skulle jag gärna gått med därpå.
Jag vill emellertid icke nu framställa något nytt yrkande
till de tre yrkanden, som redan framkommit, men skulle jag
tvingas att rösta för något af förslagen, måste jag biträda herr
Uppströms yrkande om bifall till motionen.
Herr Billing: Motionären stöder sin framställning, såsom
nyss nämndes, på ett uttalande af sista kyrkomötets kyrkolags
Onsdagen den 1 Mars.
21 N:o 15.
utskott. Då jag var med om att formulera det uttalandet, så Ifrågasatta
framgår däraf, att jag icke har något att invända mot den tanke, at?ärÉfrr..fr
som uppbär motionen. Då jag i alla fall icke nu skall yrka8 tillgodose*
bifall till denna, beror det på tre skäl. Det första är, att jag personlighets-
har en alldeles afgjord motvilja mot att rösta för skrivelser till principen vid
Kungl. Maj:t, om icke med bestämdhet kan sägas hvad man prästval.
önskar. Det andra skälet är, att motionen är alldeles för obe- (Ports.)
stämd och blott uttalar ett allmänt resonemang. Det tredje
skälet är, att jag icke anser, att det betänkande, som här före¬
ligger, talar för framgång utaf en sådan skrifvelse. Det är ju
tydligt, att Riksdagens ledamöter i detta ärende hafva så olika
meningar, att det icke är någon utsikt för att ett på basis af
en sådan skrifvelse utarbetadt förslag skulle vinna Riksdagens
bifall.
Utskottet har i sin motivering uttalat, att det anser, att
prästval borde fullständigt frigöras från fyrktalslängden och att
personlighetsprincipen skulle göras uteslutande gällande. När
utskottet så skrifver, så hade det varit önskvärdt och man hade
kunnat vänta, att utskottet något närmare redogjort för hvad
det menar med personlighetsprincipen, ty detta är alldeles icke
någon klar sak. Jag vill fråga utskottet: när anser utskottet,
att en församlingsmedlem blir en personlighet eller i hvilka so¬
ciala förhållanden skall en människa stå för att vara en person¬
lighet? Visserligen gör utskottet eu antydan genom att erinra
om prästvalsbestämmelserna för Göteborg. År det den tillämp¬
ningen af personlighetsprincipen, som utskottet vill förorda, ja,
då tyckas de senaste vittnesbörden om huru det tager sig ut
med agitationen vid tillämpningen af den valprincipen icke verka
uppmuntrande.
Det vore en mycket hälsosam sak, om man i fråga om
praktiska ting kunde göra sig fri från abstrakta termers makt
öfver tanken och i stället ville behandla sådana frågor praktiskt,
det vill säga stödde sig icke blott på allmänna, oklara och vidt
sväfvande resonemang, utan på hvad erfarenheten vittnar om.
»Personlighetsprincipen» skulle nu vara en sådan allmän grund¬
lag, som utan vidare restriktioner skulle tillämpas på prästval.
Jag frågar: af ser prästvalet att gifva häfd åt personlighetsprin¬
cipen? Ser man saken praktiskt, så af ser väl prästvalet att åt
församlingen söka bereda så god andlig, vård som möjligt är.
Därför borde väl bestämmelserna om prästval, så vidt görligt är,
bestämmas med hänsyn till att dessa prästval må gå så väl till
som möjligt och att församlingen må få sina andliga och religiösa
intressen på bästa sätt vårdade. Om nu detta är tämligen odis¬
putabelt och om man vill göra den så kallade personlighetsprin¬
cipen till den allmänt bestämmande valgrunden, så skulle väl
bemödandena gå ut på att söka åstadkomma sådana bestäm¬
melser rörande personlighetsprincipens tillämpning, som snarast
N:o 15. 22
Ifrågasatta
åtgärder i
syfte att bättre
tillgodose
personlighets¬
principen vid
prästval.
(Forts.)
Onsdagen den 1 Mars.
skulle leda till det resultatet. Då skulle väl frågas: hvilka äro
de personer, som snarast kunna anses rösta så, att det önskade
målet uppnås? Det ligger närmast till hands att till svar på
frågan, hvilka personer är det, som böra rösta vid prästval,
svara, att det är sådana, som visat sig hafva något intresse eller
insikt i de ting, hvarom fråga är. Således vore principiellt rik¬
tigast att uppställa vissa positiva kraf på dessa väljare. Det
vore det principiellt riktigaste, men det kan man ju nu icke
påtänka hos oss. Därnäst vore det praktiskt riktigaste, att man
toge sin tillflykt till diskvalifikationer och från rösträtt uteslöte
dem, som på ett eller annat sätt visat sig alldeles tydligt sakna
förutsättningar för att på ett hälsosamt sätt deltaga i ett präst¬
val, i synnerhet sådana, som visat sig vara alldeles afgjordt fient¬
liga mot det syftemål, för hvilket prästerna tillsättas, sådana som
t. ex. alldeles uppenbart röjde ateistiska åsikter och sträfvade
att undergräfva det arbete, som prästerna hafva att utföra. Då
vore man enligt min uppfattning inne på en sund tillämpning af
den så kallade personlighetsprincipen. Men då skulle verkligen
icke det af lagutskottet i dess motivering förordade sättet vara
antagligt.
Det som ligger till grund för lagutskottets motivering är
väl kanske allra närmast tanken att söka gifva lika rösträtt åt
alla röstberättigade, så att t. ex. den, som är husbonde kanske
för flera hundra personer, skulle icke hafva mera än en röst
och således vara lika ställd med en af sina tjänare. Jag frågar
herrarne, om en sådan lag verkligen skulle uppbäras af vårt
folks rättsmedvetande. Skulle vårt folk verkligen tycka, att det
vore rättvist och riktigt, att husbonden, som har eller åtminstone
bör hafva omsorg om en stor skara underordnade, icke skulle
hafva mer än en röst eller lika mycket som sin dräng. Jag
tror icke, att vårt folk skulle anse det vara riktigt. Jag tror
därför, att man med en sådan anordning som den förordade
skulle gå mycket långt i förväg framför vårt folks rättsmed¬
vetandes utveckling.
Bakom lagutskottets motivering — det har alldeles uttryckligt
uttalats af den, som hittills försvarat det, nämligen represen¬
tanten på hallandsbänken — ligger den tanken, att det skulle
i allmänhet vara hälsosamt och riktigt, att den, som fått de
flesta rösterna, i alla händelser borde utnämnas. Talaren på
hallandsbänken uttryckte det till och med så, att det skulle röja
ett förakt för församlingens uttalande, om icke den, som fått de
flesta rösterna, i alla händelser också blefve af vederbörande
utnämnd. Ja, så resonerar man, när man teoretiserar eller när
man har särskild lust att kritisera. Men vi känna alla till, huru
det ofta går till vid röstning. Mina herrar, vi skola icke säga,
att prästval hafva sämre rykte än andra val, utan de hafva
precis samma goda och samma dåliga rykte, och här finnes
Onsdagen den 1 Mars.
23 N:o 15.
ingen, som icke har en mångsidig erfarenhet af att vid val göra
sig gällande ofta, för att icke säga oftast, allahanda motiv, som
man önskade skulle vara borta. Man skall vara mycket, mycket
oerfaren, om man icke vét, att sådant händer, icke sällan, vid
prästval.
Och vidare: är det så sagdt — jag säger icke, att försam¬
lingen får den bästa prästen, om hon får den som fått de flesta
rösterna, ty det är ingen som tror det, utan jag ställer anspråken
mycket lägre — är det sagdt, att församlingen blir mera belåten
med den präst, som den har gifvit pluralitet vid valet än med
eu annan? Nej, mina herrar, jag tror mig hafva ganska lång
och mångsidig erfarenhet i detta hänseende, och jag kan för¬
säkra herrarna, att missbelåtenhet med prästerna har lika ofta
framkommit, då dessa präster varit valda af församlingens plura¬
litet som där de icke detta varit. Och jag skulle våga påstå,
att det till och med oftare händer, att det blir missbelåtenhet
med dem, som blifvit tillsatta genom pluraliteten, och alldeles
säkert är, att en sådan missbelåtenhet inträder, där denna plu-
ralitets röster tillkommit litet på sidovägar efter agitation från
det ena eller andra hållet. Där kommer missbelåtenheten mycket
snart fram. Den kommer fram, så snart prästen icke lyder så¬
som en lydig tjänare de mäktiga herrar, som ledt pluralitetsvalet
och som anse sig hafva revers på prästens tacksamhet både i
ur och skur. Nej, mina herrar, om församlingen blir belåten
med sin präst, beror det icke på, om han kommit dit på grund
af pluralitet eller icke, utan det beror på prästens person. Är
han en from, allvarlig, duglig präst, vinner han snart eu ställ¬
ning inom församlingen, om icke första året, så innan lång tid
förgått; och är han icke en sådan person — har han också varit
enhälligt kallad — så är det snart slut med hans auktoritet och
hans inflytande.
Frågar man mig nu: vill du icke, att församlingens röster
skola hafva stort inflytande på prästens tillsättande — herrarna
veta, att vid konsistoriel^ pastorat är röstningen afgörande, men
icke vid regala — så svarar jag: jo, det vill jag. Jag liar nu
i 21 år såsom biskop haft att afgifva förord vid tillsättande af
regala pastorat, och fastän, såsom herrarna veta, jag är ökänd
för den mest konservativa och byråkratiska uppfattning, kan jag
tala om för herrarna, att det är så godt som i alla fall, som jag
har förordat den, som fått de flesta rösterna. Det kan vara ett
drastiskt exempel på hvilken makt församlingens röster hafva
på den, som efter valet har att handlägga ärendet. När de hafva
en sådan makt på en sådan som mig, hafva de väl icke mindre
makt öfver andra. Och då nu talaren på ballandsbänken, an¬
tagligen blott för att få säga en spetsighet, utkastat några ord
som skulle röja, att högsta vederbörande skulle hafva visat, så¬
som han sade, »förakt för församlingars uttalanden», så begagnar
Ifrågasatta
åtgärder i
syfte att bättre
tillgodose
personlighets¬
principen vid
prästval.
(Ports.)
N:o 15.
24
Onsdagen den 1 Mars.
Ifrågasatta jag tillfället hav att försäkra, att, under den tid jag har följe
åtgärder i c]esga saper — och jag har följt dem på närmare håll än kanske
tillgodose 6 n^Son annan -— hafva vederbörande ecklesiastikministrar absolut
personlighets- icke gjort sig förtjänta af förebråelser för att de icke aktat på
principen vid församlingens röster. Skall man rättvisligen göra dem några
prästval. förebråelser — hvilket jag för min del dock icke vill göra —
(Forts.) skulle det vara i alldeles motsatt riktning, nämligen att röstetalet
fått för stort inflytande. Jag vågar påstå, att valet i en försam¬
ling äger en så tvingande makt, att man icke gör sig fri från
dess inflytande i andra fall, än där man är tvungen, det vill säga
i de fall, där man uttryckligen och bestämdt vet, att röstpluraliteten
kommit till på vägar, som böra klandras och mötas, eller där
uppenbarligen rösterna tillfallit en person, som icke i någon mån
varit i jämförelse med andra värd att få befordran.
Med hvad jag nu sagt har jag icke velat bestrida, utan jag
upprepar hvad jag sade i början af mitt anförande, att jag anser,
att en reduktion af de stora fyrktalens inflytande är önskvärd.
Jag vill icke gå så långt som åtskilliga andra, som säga, att
bolag icke skulle få rösta. Det är helt visst att gå för långt,
och detta i all synnerhet då, såsom vi veta, så många af våra
stora företag, först och främst våra stora industriella företag,
men också på icke få ställen stora landtbruksföretag nu ägas
och drifvas af bolag. Det kan aldrig vara riktigt att utesluta
dem från rösträtt; men att eu reduktion särskildt af bolags röst¬
rätt är önskvärd, det vill jag för min del konstatera. Men hvar¬
för skall det alltid vara så, att om man icke vinglar åt vänster,
så skall man nödvändigt vingla åt höger? Kan man icke tänka
sig, att man låter bli att med utskottet säga: fullständigt bort
med fyrktalet och i stället den så kallade personlighetsprincipen
ensam? Kan man icke tänka sig en jämkning? Kan man icke
tänka sig ett tilldelande af personliga röster långt utöfver hvad
nu är fallet och tillika låta fyrktalet hafva sitt medbestämmande
inflytande?
Man har kritiserat reservanternas motivering, och det kan
jag också göra, nämligen den sista satsen i reservanternas moti¬
vering: snarare kunde sättas i fråga, om icke den tanke, som
börjat vinna insteg, att prästvalen borde afskaffas och prästernas
befordran ske på ett sätt, som motsvarar de flesta andra ämbets¬
mäns tillsättning, förtjänade att uppmärksammas. Jag vill för
den ärade representanten på hallandsbänken och till hans upp¬
lysning omnämna, att denna önskan icke framkommit, såsom
han sade, från topparna i kyrkan. Jag förmodar, att han med
dessa »toppar» också syftade på mig, eftersom han nästan alltid
har eu kärleksfull blick till mig vid sina yttranden. Jag kan
försäkra honom, att denna önskan och uttalanden i denna rikt¬
ning aldrig kommit från de af honom så kallade topparna i
kyrkan, utan från deras sida har det alltid bestämdt opponerats
Onsdagen den 1 Mars.
25 N:o 15.
mot en sådan reform som här antydts. Denna önskan och det Ifrågasatta
krafvet på reform har framkommit från prästerskapets sida, och ‘f^attbätire
motivet för detta har varit visst icke att man ansåg, att det vore tillgodose™
riktigt, att prästerna blefve statstjänstemän såsom andra stats- personlighets-
tjänstemän. Nej, så mycket kyrkligt förstånd hafva våra präster, principen vid
att de icke önska något sådant, utan denna önskan har kommit prestval.
fram såsom ett uttryck för missmodet och missnöjet med det (Forts.)
befordringssätt, som nu äger rum, nämligen just det, att man
skall vara så beroende af röstningen — att resa och profva och
bli föremål för val och få röster eller ock icke få röster. Mina
herrar, undrar någon på, att det kännes obehagligt? Jag undrar,
hvad herrarna skulle tycka om att själfva resa omkring och
profva och utsätta sig för röstning. Jag tänker, att herrarna
snart skulle bli trötta på den saken och i all synnerhet om her¬
rarna hade oupphörlig erfarenhet af, att man må profva huru
som helst, så är det i alla fall ofta i förväg bestämdt af några
i församlingen, att den skall hafva rösterna och icke den. Den
nämnda önskan är således ett uttryck för prästerskapets missnöje
med det nuvarande, och jag kan icke annat än på det lifligaste
instämma i deras missmod, men jag kan under inga villkor vara
med om att draga den konsekvensen däraf, som åtskilliga dragit,
nämligen att man skulle afskaffa prästvalen inom församlingarna
och att prästerna skulle tillsättas af Kungl. Maj:t såsom andra
tjänstemän. Jag vill icke hafva prästerna till statstjänstemän af
den arten. Jag är viss om att svenska kyrkan, svenska folket
skulle förlora mycket, om icke den svenska församlingen hade
inflytande vid prästval, och dessutom är jag lifligt öfvertygad
om, att ett sådånt önskningsmål, som nu här om ordats, icke
har den ringaste utsikt att vinna framgång. Man bör på annat
sätt försöka att gå prästerskapets berättigade klagomål och önsk¬
ningar till mötes, och makten att i detta afseende råda någon
bot mot missförhållandena, den ligger i Kungl. Maj:ts hand.
När jag nu skall sluta med ett yrkande, har jag redan sagt,
att jag icke under närvarande förhållanden vill yrka bifall till
motionen, än mindre och under inga förhållanden bifall till ut¬
skottets motivering, icke heller bifall till reservanternas motive¬
ring, utan jag måste inskränka mig till att yrka bifall till ut¬
skottets kläm med ogillande af motiveringen.
Herr Petersson, Lorentz: Gentemot en föregående talare
ber jag få framhålla, att jag icke yrkat bifall till reservanternas
motivering, utan endast till klämmen; och torde märkas, att i
denna icke användts uttrycket »med ogillande af» utan det
mildare »utan att godkänna» utskottets motivering. För öfrigt
må anmärkas, att tillägget i slutet af reservanternas motivering
om prästvalens afskaffande tillkommit för att bilda en så vidt
möjligt långt gående motsats till utskottets motivering, och det
N:o 15. 26
Onsdagen den 1 Mars.
Ifrågasatta använda uttrycket är som synes mycket försiktigt: »snarare kunde
åtgärder i g^tas i fråga, om icke» o. s. v.
tillgodose Jag ber ännu en gång fa yrka bifall till reservanternas
personlighets- yrkande.
principen vid
prästval. Herr Trygger: För min del har jag biträdt såväl utskot-
(Forts.) tets kläm som motivering, och jag skall söka bemöta de an¬
märkningar, som blifvit gjorda mot utskottets betänkande.
Det synes mig, som om man gjort denna fråga betydligt
större än hvad den i själfva verket är. Den gäller icke någon¬
ting annat än på hvad sätt församlingen skall utöfva den val¬
rätt, som tillkommer församlingen. Här lämnas däremot orubbade
alla bestämmelser, som afse att garantera, att de mest förtjänte
komma i fråga vid prästerliga befattningars tillsättande. Under¬
söka vi nu förhållandet t. ex. vid ett konsistoriellt pastorat, är
det ju domkapitlet, som uppsätter på förslag de tre mest för¬
tjänte bland sökandena, och att få kalla fjärde profpredikant
i ett konsistoriellt pastorat är, såsom herrarna veta, ingalunda lätt
med de nuvarande bestämmelserna. Församlingen har rätt att
välja mellan de tre på förslaget uppsatta, men kallas fjärde prof¬
predikant, öfvergår utnämningsrätten till Kungl. Maj:t, som ut¬
ser eu af de fyra. Nu gäller frågan: skall den rätt, församlingen
har, utöfvas så, att de, som skatta för högre belopp, skola hafva
större inflytande på valet, eller skulle man icke kunna gifva alla
en röst hvardera? För min del har jag den uppfattningen, att
man i allmänhet bör vid val gifva hvar och en af de röstande
en röst, därest ej särskilda skål kräfva, att man gifver somliga
flera röster än andra. Så vidt jag kan förstå, finnes det icke
något skäl härtill i detta fall. Se vi på den historiska utveck¬
lingen, så var visserligen rösträtten vid prästval ursprungligen
på landet en realrätt, som medföljde fastigheten, och vi hafva
ännu i de gällande bestämmelserna en reminiscens häraf i
fastighetsfyrkarnes större inflytande vid prästval. Men detta är
någonting, som historiskt låter förklara sig, men som icke har
något berättigande för närvarande. För min del åtminstone tror
jag icke det. Jag tror icke, att kyrkans intressen, att statens
intressen skulle blifva sämre tillgodosedda i konsistoriella pastorat,
om församlingen efter lika röstetal för hvarje röstande valde
den ene eller den andre af de på förslaget uppförda, än med de
nuvarande rösträttsbestämmelserna.
En reservant har här gjort gällande, att statskyrkan om¬
fattar så många personer, af hvilka en stor del äro likgiltiga
och andra rent af fientliga mot kyrkan. Detta finner jag helt
naturligt, när det gäller en statskyrka, men då han däraf synes
draga den slutsatsen, att det vore farligt att låta enhvar hafva
en röst vid prästval, och att det vore riktigt att af nämnda an¬
ledning bibehålla fyrktalsgrunden, kan jag icke följa honom.
Onsdagen den 1 Mars.
27 N:o 15.
Kan det icke hända, att just de, som hafva de många fyrkarne, Ifrågasatta
äro kyrkans fiender eller likgiltiga för kyrkan, och att de, som aJ?är.!ir.J,
sitta med ta fyrkar, aro kyrkans värma vänner. Och tor mm tillgodose
del får jag säga, att visserligen har jag icke varit mycket personlighet»-
på landet, men då jag varit där, har det förefallit mig, som om principen vid
det just vore den stora massan, som besökte kyrkorna, och icke prestval.
de som hafva de stora fyrktalen. (Forts.)
Jag skall icke söka bemöta herr Sjöcronas anmärkning mot
utskottets motivering, enär den berodde på en missläsning —
den afsåg förra årets lagutskott och icke det nuvarande — utan jag
öfvergår till hvad min granne yttrade. Han förebrådde utskottet,
att utskottet hänvisat på personlighetsprincipen, och han kräfde
af utskottet, att utskottet skulle definiera hvem det var, som var
en sådan personlighet, att han borde hafva rösträtt vid prästval.
Jag undrar, om den högt ärade talaren, som i dag för öfrigt varit
ovanligt mild, icke vid denna anmärkning var något för sträng
mot utskottet, ty utskottet sätter personlighetsprincipen i motsats
mot fyrktalet, mot skatteprincipen att skattetalet vid prästval
skall vara afgörande, och beaktar man detta, förstår man nog
hvad utskottet menar. Men för öfrigt får jag säga, att det
förefaller mig väl strängt att förebrå utskottet, att det rör sig
med för generella termer, då man själf, såsom jag erinrar mig
vara fallet med den ärade talaren, för något år sedan i denna
kammare framlagt ett skrifvelseförslag rörande allmän rösträtt
utan att man ansett sig behöfva skarpt pointera hvad det be¬
tydde. Alla torde nog med mig vara ense därom, att det
för närvarande icke finnes något uttryck, om hvars betydelse
meningarna äro mera delade, än just detta — allmän rösträtt.
Vi böra vara öfverseende mot hvarandra, och jag tillåter mig
påstå, att man kan till utskottets fördel åberopa, att vi föreslå
icke någon skrifvelse, utan vi använda det omstridda uttrycket
i motiveringen, där vi afstyrka en skrifvelse, och då kan det
icke rimligtvis begäras, att vi skola precisera uttrycken på samma
sätt, som fordras af ett framlagdt lagförslag.
Ja, hvad skall man nu göra? Jag tror, att det vore stridande
mot denna kammares traditioner, i fall kammaren, äfven om
den hyste en dylik uppfattning, med ogillande af utskottets
motivering, lade dess betänkande till handlingarna. Det brukas
icke så i Första Kammaren. Vi hafva icke blifvit satta i utskott
för att mottaga gillande eller ogillande, och jag tror, att kam¬
maren skulle genom ett dylikt förfarande ställa sig i en ganska
egendomlig ställning till sina utskottsledamöter. Jag begär na¬
turligtvis icke, att den, som icke gillar betänkandet, skall gilla
motiveringen. Reservationen tyckes icke heller hafva vunnit
några sympatier. Jag tror, att det vore riktigast och mest öfver¬
ensstämmande med kammarens vanliga sätt att handla, om
kammaren enade sig om att bifalla utskottets hemställan, utan
N:o 15. 28
Onsdagen den 1 Mars.
Ifrågasatta att på något sätt yttra sig om motiveringen, och jag kan för min
åtgärder i aldrig uppfatta det så, att kammaren genom att icke ogilla
tillgodose e e^er genom underlåtenheten att förklara, att den icke gillar
personlighets- motiveringen, skulle hafva godkänt motiveringen såsom sin. Den
principen vid diskussion, som förts här i dag, är tillräcklig för att visa, huru
prestval, olika meningarna äro i fråga om motiveringen.
(Forts.) Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr von Möller: Jag begärde ordet med anledning af
talarens på västmanlandsbänken insinuationer emot mig. Jag
är ledsen, att jag icke kan instämma med lagutskottets ordfö¬
rande, som sade, att nämnde talare i dag varit ovanligt mild; jag
tyckte hans mildhet var ungefär af samma slag, som den vanligen
brukar vara. Herr Billing sade, att jag kastade kärleksfulla
Hickar på honom. Jag tillåter mig fråga, om det var så synner¬
ligen kärleksfulla ord, som han tillskickade mig, när han sade,
att jag begärt ordet för att säga spetsigheter, att jag upptog
kammarens tid blott för att tillfredsställa min harm mot honom.
Det var nära nog motsatsen af en spetsighet.
Vidare nämnde samme talare, att »så går det, då man teore-
tiserar och har lust att kritisera». Jag ber att i någon mån få
vända dessa ord mot honom själf. Han glömde, att han för
några år sedan i en likartad fråga framhöll, att detta, som han
nu så skarpt kritiserar, nämligen personlighetsprincipens till¬
godoseende, redan finnes tillämpad vid kallelse af fjärde prof¬
predikant, där man ju röstar per capita.
Han nämnde, att missbelåtenhet med den kallade snart in¬
ställde sig, när de mäktige herrar i orten, som ledt valagitationen,
började märka, att han icke var ett lydigt redskap i deras hän¬
der. Mot denna insinuation om de, såsom jag hoppas, obefintlige
»mäktige herrarne» skall jag ställa ett faktum: det missnöje, för
hvilket präster blottställa sig, om de våga att sätta sig emot
hvad vissa andra mäktiga herrar önska och bjuda. Jag kan, därest
han så önskar, lämna honom utförliga upplysningar om ett
fall, där höga vederbörande togo synnerligen illa upp, att en ung
präst vågade mottaga en nära nog enhällig kallelse såsom fjärde
profpredikant.
Det föreföll egendomligt men gladde mig ofantligt att höra
herr biskopen i Lund tala så mycket om den ifver, hvarmed han
i afseende på dessa förhållanden tillgodosett församlingarnes önsk¬
ningar, men i alla fall, trots hans myndighet, är han ju dock
blott en trettondedel af den makt, som innehafves af biskoparne
i vårt land, och jag tror icke jag misstager mig i hvad jag sade
om tendenserna just på de »höga topparne».
Då den ärade talaren fäste sig vid detta ord, ber jag få
erinra därom, att jag, ehuru från Södra Sverige, åtminstone bjuder
till att uttala vokalerna riktigt, och när jag sade ordet topparne,
29 N:o 15.
Onsdagen den 1 Mars.
gjorde jag mig verkligen icke skyldig till den missägning, den
ärade talaren såsom skåning möjligen trodde vara fallet.
Jag erkänner villigt, att det är synd om många obefordrade
präster, men jag säger också: det vore synd, om vi nu skulle
beröfvas vår valrätt vid tillsättning af prästerliga tjänster, om
man här, såsom reservanterna önska, införde andra principer.
Det finnes nog, trots försök att bagatellisera dem, tendenser och
starka krafter, som arbeta på att reducera församlingarnas rätt,
och det är mot detta jag velat protestera.
Ifrågasatta
åtgärder i
syfte att bättre
tillgodose
personlighets¬
principen vid
prästval.
(Forts.)
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats:
l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Peters¬
son, Lorentz, med hvilken herr Billing förenat sig, att kammaren,
utan godkännande af utskottets begagnade motivering, skulle bi¬
falla utskottets hemställan; och 3:o) af herr Uppström, att kam¬
maren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen.
Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bi¬
fall till det under 2:o) upptagna yrkandet vara med öfvervägande
ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontra¬
proposition därvid antagits bifall till utskottets hemställan, upp¬
sattes, justerades och anslogs eu omröstningsproposition af föl¬
jande lydelse:
Den, som vill, att kammaren utan godkännande af lag¬
utskottets i utlåtandet n:o 19 begagnade motivering skall bifalla
utskottets hemställan, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 62;
Nej — 41.
N:o 15. BO
Onsdagen den 1 Mars.
Ifrågasatt
skärpning af
straff för
grymhet mot
djur.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 24 och 25 sistlidne februari
bordlagda utlåtande n:o 20, i anledning af väckt motion om
ändring af 18 kap. 16 § strafflagen.
I en inom Andra Kammaren af herr J. Nydal väckt motion,
n:o 27, hade föreslagits, att Riksdagen måtte för sin del antaga
följande förslag till ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen:
»Visar någon i behandling af djur uppenbar grymhet, straffas
med böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må
till fängelse i högst sex månader dömas.»
Utskottet hade på andragna skäl hemställt, att Riksdagen,
med anledning af förevarande motion, ville för sin del antaga
följande förslag till ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen:
»Visar någon. i behandling af djur uppenbar grymhet; straffes
med böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må
till fängelse i högst sex månader dömas.»
Reservation hade afgifvits af herr Hedenstierna och grefve
Lewenhaupt, hvilka yrkat afslag.
Herr Nyström, Carl: Jag antager, att de flesta af herrarna
hafva i minnet den mycket uttömmande, understundom något
hetsiga diskussion, som för kort tid sedan förekom i Stockholm
rörande vi visektionen. För min del anser jag genom dessa
debatter hafva bevisats (om det icke var bevisadt långt förut), att
den moderna forskningen icke kan undvara, tyvärr icke kan und¬
vara detta hjälpmedel. Detta är det ena resultat, som framgick af
dessa debatter, och det andra är, att de vinningar, som ernåtts med
detta hjälpmedel, äro rent af underbara — naturligtvis, i praktiskt
hänseende starkast framträdande på kirurgiens område. Jag tager
för gifvet, att ingen af herrarne är sinnad att bryta en sådan
utveckling eller försvåra ett arbete, som kommit till sådana
resultat. Men då blir frågan: hvilka garantier finnas i härföre¬
liggande förslag, att icke någon sådan för vetenskapen och för
mänskligheten i dess helhet beklagansvärd påföljd skulle komma
af här föreslagna lagförändring. Jag känner ju, att det finnes
i slutet af motiveringen ett uttryck, som lyder på följande sätt:
»det ifrågasatta lagbudets tillämpning — genom orden »uppenbar
grymhet» —■ är ställd i beroende af hvad det allmänna rätts¬
medvetandet kräfver, samt att det enligt detta är osedligt och
fördömligt att tillfoga djuren lidande, endast då sådant slcer utan
ett tillfyllestgörande förnuftigt ändamål.» Dessa väl funna ord är
allt hvad som behofves och har jag därvid ingenting att tillägga
eller önska; jag har blott en fråga att ställa till lagutskottets
ordförande, hvilken fråga måhända röjer, att jag icke är, såsom
sig borde, hemmastadd i lagstiftningens teknik. Jag frågar endast:
Onsdagen den 1 Mars.
31
15.
skall den dömande myndigheten, vid tillämpningen af en sådan Ifrågasatt
lag, i rättsskipningen följa den grundsats, som uttryckes genom
dessa så förståndiga, uttömmande och riktiga ord, hvilka stå i gyy^etmot
utskottets motivering och möjligtvis komma att stå i lagtextens djur.
motivering, men icke i själfva lagtexten? Skall domaren ändå (Forts.)
hafva kännedom om, fästa afseende vid och ställa sig till efter¬
rättelse dessa ord, som icke stå i lagtexten? Och jag frågar
slutligen: hvarför stå icke dessa enligt min tanke nödvändiga ord
i själfva lagtexten?
Grefve Lewenhaupt: Såsom herrarna finna af betänkandet,
hafva ett par af lagutskottets ledamöter, herr Hedenstierna och
undertecknad, yrkat på af slag, enär »bifall möjligen skulle lägga
hinder i vägen för fri vetenskaplig forskning». Föregående talare
har tämligen utförligt framhållit, att den vetenskapliga forskningen
numera fordrar att få göra ganska omfattande experiment med
lefvande djur, och de göras på sådant sätt att, efter hvad man
vet, det icke kan dragas i tvifvelsmål, att de djur, som användas
vid experimenten, blifva på ganska afsevärdt sätt plågade under
experimentens gång. Skulle nu ifrågavarande lag efter utskottets
mening antagas, kunde det ju tänkas, att ganska stora svårig¬
heter för all framtid skulle läggas i vägen för vetenskaplig
forskning, och det vore naturligtvis i mänsklighetens intresse,
särskild! för läkarevetenskapens skull, kanske icke rådligt att
utsträcka förevarande lag så långt, att med straff skulle beläggas
hvarje handling, hvarigenom djur blefve på något sätt miss¬
handlade. Vidare finnas äfven andra skäl, som tala för att vänta,
innan detta afgörande steg tages i lagstiftningen. Vi veta t. ex.
att djur, som jagas, tillgodogöras för matnyttigt ändamål eller
som måste dödas för att deras pälsverk skall komma till nytta,
äfvensom fiskar i vattnet mången gång, innan de erhållas, måste
utsättas för rätt stor grymhet, och de fångstsätt, som begagnas
därvidlag, kunde lätt komma under benämningen »uppenbar
grymhet», hvarom det heter: »straffes med böter. Äro omständig¬
heterna synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex
månader dömas.» Jag tror icke, att uppfattningen för närvarande
är mogen för en så pass sträng lagstiftning som den här ifråga¬
varande. Jag vill icke förneka, att förhållandena framdeles kunna
förändras i den riktning, att den föreslagna lagändringen har fog
för sig. Då nu villebrådet allt mer försvinner och påtagligen
också fisket aftager, kunna vi möjligen framdeles komma till
den ståndpunkten, att vi blifva mogna för en så sträng lagändring,
som den förevarande, men under nu varande förhållanden tror
jag icke, att den bör antagas, och yrkar således bifall till
reservationen och afslag på utskottets hemställan.
Herr Trygg er: Med anledning af den förste ärade tala-
N:o 15. 32 Onsdagen den 1 Mars.
Ifrågasatt rens yttrande skall jag bedja få fästa hans uppmärksamhet på,
skärpning af just <jen flan ia(je vikt vid, är uttryckt äfven i själfva
grymhet mot lag'en- Det heter nämligen där: »Visar någon i behandling af
ddjur. djur uppenbar grymhet; straffes med böter». Och det kan icke
(Forts.) vara tal om att, när man använder djur till vetenskapliga ända¬
mål, detta skulle kunna rubriceras såsom »uppenbar grymhet».
Så kan ej benämnas den behandling man underkastar djur —
så vidt den icke är onödig — för fyllande af ett förnuftigt ända¬
mål, sådant som just det ifrågavarande.
I öfrigt skall jag inskränka mig till att under åberopande
af utskottets motivering yrka bifall till dess hemställan. Farhå¬
gorna, att jakt och fiske skulle på något sätt inskränkas, ifall
lagen antoges, äro obefogade, ty med afseende därå kommer
precis samma resonemang fram, som jag nyss gjorde gällande
i fråga om vivisektionen. Det kan icke hjälpas att det gagnar
samhället, ifall sådan råhet kan undertryckas, som tager sig ut¬
tryck uti grymhet mot djur, det må nu vara fråga om sådana,
hvilka kunna rubriceras såsom egna eller andras kreatur, eller
andra djur. Det blir likväl alltid djur, som stå relativt högt,
som här komma i betraktande, och jag tror att, med den klok¬
het den svenska domarekåren alltid visat vid tillämpning af
strafflagen, man icke skall behöfva antaga annat, än att lagen
kommer att verka på sätt de, som tillstyrkt den, hafva afsett.
Herr von Oelreich: Jag skall bedja att först och främst
till alla delar få instämma i hvad lagutskottets ärade ordförande
■ nyss anfört. Denna fråga har förekommit i Riksdagen flera
gånger och i denna kammare har man ställt sig afvisande mot
ändring af omförmälda 18 kap. 16 § strafflagen, men frågan har
kommit upp ånyo, och alldeles visst är, att den tarfvar en lös¬
ning. I hela vårt land tiar man på senare tid till all lycka
ägnat mycken uppmärksamhet åt djurskyddet, och hos alla före¬
ningar med sådant syfte har ett oafvisligt behof att få denna
lagparagraf förändrad gjort sig kändt. De betänkligheter man
nu uppställt mot lagutskottets förslag äro först och främst de,
som vidkomma den vetenskapliga forskningen, som fordrar att
på lefvande djur få vidtaga åtskilliga experiment. Men detta bör
väl icke få vara ett talande skäl för afslag. Ett sådant förfa¬
rande som vivisektion kan och bör icke hänföras till hvad lagen
kallar uppenbar grymhet mot djur, och jag tviflar på att någon
kan så rubricera det; det är visserligen en grymhet, men en
grymhet, som är nödvändig, och det är endast grymhet, som icke
är behöflig, emot hvilken man vill lagstifta.
Hvad beträffar jakt och fiske, kan någon djurets behandling
icke räknas såsom uppenbar grymhet förrän man, sedan man
fått villebrådet eller fisken i sin hand, går grymt till väga, ty
lagförslaget innehåller: »visar någon vid behandling af djur uppen-
33 N:o 15.
Onsdagen den 1 Mars.
bar grymhet», o. s. v. Detta ordet behandling bevisar, att jag Ifrågasatt
för att kunna utöfva grymhet måste hafva djuret i mitt våld. skärpning af
Dessa skäl synas mig alltså icke så talande, att de böra
verka afslag på lagutskottets yrkande. djur.
För öfrigt, i afseende på detta omnämnda djurskydd, så (Forts.)
lärer det icke kunna förnekas, att detta har en högst uppfost¬
rande betydelse för vårt folk. Råheten, under hvilka former
den än framträder, är förnedrande, och i afseende å behandling
af djur förekommer ännu i vårt land så mycken råhet, att det
väl tarfvas lagens stöd för alla sträfvanden att motverka denna
vana.
Vid sådant förhållande och med den modifikation af det
ursprungliga förslaget, som i detta hänseende blifvit gjord, kan
jag icke annat än till alla delar instämma med lagutskottet och
ber att därför få yrka bifall till dess hemställan.
Herr Hasselrot: Säkerligen behöfver jag icke fästa Första
Kammarens uppmärksamhet därpå, att det är en principiell skill¬
nad mellan misshandel af människor och omild behandling af djur.
Det ena är en rättskränkning, som under alla förhållanden bör
af den borgerliga lagen straffas; det andra är ett förfarande, som
omförmäles i vår nuvarande stafflag under sedlighetskapitlet och
som under vissa förhållanden efter lämpligt bedömande straffas
enligt den borgerliga lagen. Det lämpar sig icke att med borger¬
liga straff belägga alla synder eller hvarje förfarande, som kan
anses mer eller mindre olämpligt eller opassande, och sålunda
blir det beroende på särskild pröfning, om och när en omild
åtgärd gentemot djur bör straffas. Min uppfattning är den, att
lagen i detta fall gått så långt den lämpligen bör gå, då den
skyddar »egnas och andras djur» mot omild behandling. Går
man längre, såsom lagutskottet nu föreslagit, fruktar jag, att det
kan leda till åtskilliga olägenheter, som blifva större än vinsten
af den ifrågasatta lagen. Här är nu sagdt, att denna lag icke
skulle kunna tillämpas på jakt och fiske; man måste, såsom den
siste talaren sade, hafva dessa djur i sin hand, för att kunna
behandla dem illa. Jag vill då taga samma exempel, som vid
ett föregående tillfälle anförts: om man agnar en ref, och sätter
lefvande fisk på krokarne, så har man ju fisken i sin hand och
behandlar den illa. Detta är ju ett grymt fisksätt: att sticka
ståltråd genom ett lefvande djur för att på sådant sätt agna en
krok. Man kan ju mycket väl vinna ändamålet på annat sätt,
genom att använda konstgjorda fiskar m. in. dylikt. Jag fruktar
äfven, att beträffande jakt mången gång förfarandet kan blifva
staffbart enligt lagutskottets förslag. Antag t. ex. att man
sätter ut snaror och att en fågel fastnar däri med ben eller
vinge; dessa snaror vittjas icke ofta, och fågeln kan hänga däri
timmar, kanske dagar, innan den dör. Så vidt jag förstår, inne-
Första Kammarens Frat. 1905. N:o 15. 3
N:o 15. 34
Ifrågasatt
skärpning af
straff för
grymhet mot
djur.
(Forts.)
Onsdagen den 1 Mars.
bär detta en uppenbar grymhet. Nu är frågan den: aro vi be¬
redda att belägga ett dylikt förfarande vid fiske och jakt med
den borgerliga lagens straff? För min del är jag det icke. Det
är mycket svårt att draga upp en bestämd gräns för domaren
att följa. Lagutskottets ärade ordförande litar i detta fall på
domarens urskiljning vid tillämpningen af lagen. Jag skall för
min del bedja att få slippa detta förtroende. Jag sätter värde
på en bestämd lag, efter hvilken man har att rätta sig, så att
man ej behöfver låta sig ledas af sin subjektiva uppfattning.
Härom säges i betänkandet: »Gränsen i berörda afseende är
alltför obestämd och växlande att lämpligen kunna fastställas i
lag, och det torde utan våda kunna öfverlämnas åt domstolarna
att för hvarje fall pröfva, om och i hvilken utsträckning ådö-
mande af straff för grymhet jämväl mot de lägre slagen af djur
påkallas och gillas af det allmänna föreställningssättet.»
Ja, blefve det så, att det allmänna föreställningssättet i de
olika orterna skulle bestämma, huruvida en domare skall döma
till straff eller icke, så måste jag för min del säga, att jag finner
en sådan lagstiftning allt annat än lämplig. Det sades också,
att tillämpningen icke skulle möta svårigheter, då det stode i
lagen »uppenbar grymhet», och, säger lagutskottet, därmed förstås
endast sådan osedlighet, sådan grymhet, som sker utan tillfyllest¬
görande förnuftigt ändamål. Så vågar jag icke tillämpa nu
gällande lag beträffande hemdjur. Jag vill taga ett exempel.
En person har åtagit sig en fora, hvars framforsling är af synner¬
lig vikt och har därvid såsom sin enda utväg att använda en
illa selbruten häst. Han kör med denna häst, men trots det,
att han för sin färd haft ett förnuftigt, viktigt ändamål, kan det
icke hjälpas att han blir fälld för djurplågeri. Enahanda be¬
traktelsesätt måste nog göra sig gällande beträffande de vilda
djuren, därest lagutskottets förslag blefve lag.
Vi hafva enligt mitt förmenande i vårt land på senare tid
haft allt för stor benägenhet att stifta lagar på alla möjliga om¬
råden och komma på detta sätt slutligen därhän, att vi snart
icke veta hvad vi ha lof att göra. Jag tror, att i detta fall vore
bättre att låta den allmänna uppfattningen verka till rättelse,
och det lärer icke kunna förnekas, att i vårt land härutinnan
mycket gått framåt och gått fort framåt, detta ej minst, tack
vare djurskyddsföreningarne och deras inverkan på den allmänna
uppfattningen. Hvad som är rått och hänsynslöst i detta fall,
det missaktas allt mera och undvikes också allt mera. Jag är
långt från öfvertygad, att man vunne något väsentligt genom
nu föreslagna lagförändring. Tvärtom kunde det hända, att en
olämplig, oriktig tillämpning af en sådan lag verkade motsatsen.
Det har heller icke sagts eller påvisats, att under senare tid
något svårare fall kunnat påvisas såsom särskild anledning till
denna lagstiftning.
Onsdagen den 1 Mars.
35 N:o 15.
Jag tillåter mig i denna fråga, som varit före i kammaren
så många gånger förr, senast 1903, och i hvilken kammaren
städse ställt sig afvisande mot dessa långt gående förslag, vid¬
hålla den ståndpunkt jag förut intagit, och yrkar jag således
afslag på utskottets hemställan.
Herr von Möller: Jag kan ej gilla den siste talarens argu¬
mentation eller hans grundsats, att vi härvidlag skola låta
upplysningen verka alltsammans, emedan det sättet är det allra
bästa. Tror ej den ärade talaren, att det mången gång är bra
mycket mera praktiskt att till råa naturer begagna ett språk, som
de fullt förstå, att låta dem få smaka käppen hellre än att hålla
långa och vackra tal till dem? Jag är rädd, att uppfostrings¬
metoden får vara mera kraftig. Man behöfver allt straffa, där
man står hjälplös med att vädja till samvetet, där det ofta icke
finnes något samvete.
Mot den förre ordföranden i lagutskottet — jag förnekar
visst icke hans stora auktoritet — ber jag att få i kammarens
minne återföra, att det finnes auktoriteter äfven på motsidan.
I denna fråga hafva talat den förre vice talmannen, herr Caspar-
son, herr Treffenberg och doktor Leman, som — hvilket jag
lifligt beklagar — nu, nedlagd på sjukbädden, ej kan föra djur¬
skyddsvännernas talan, såsom han förr mången gång gjort. Jag
ber att få erinra herrarne om hvad han säde för två år sedan,
huru han låtit lagutskottets sekreterare uppgöra en promemoria,
däri han visade, att precist samma bestämmelser om straff för
uppenbar grymhet mot djur, ej blott hemdjur, finnes i Danmark,
i Norge, i Holland, i Förenta staterna. Den italienska strafflagen
straffar »den, som grymt behandlar djur», till och med den
mexikanska lagen straffar med böter »den, som misshandlar ett
djur»; och nu vill man, att den svenska Riksdagen skall afslå,
hvad utskottet begär, att vi sålunda skola stå efter den italienska
och den mexikanska nationen med afseende å hvad som anses
vara rätt och billigt i detta hänseende I
Jag vädjar till herrarne: hvad skall man få för uppfattning
om oss i landet? Icke är det en tillfälligt uppagiterad opinion
på ett eller annat ställe, som uppbär denna fråga; ingalunda,
här ligger till grund en allmän fordran, ett allmänt rättsmedve¬
tande, och detta motas ej med att resonera och drifva saken
in absurdum. Med advokatyrer kan man ju komma snart sagdt
hvart som helst. Jag vill emellertid fråga: har icke i denna
kammare alltid försports en önskan att få till stånd en fri bevis-
pröfning åt våra domare? Man har ju sagt: specialisera ej våra
lagar så mycket, men öfverlämna åt domaren att pröfva! Men
nu, när det gäller en detalj, att öfverlämna åt domaren att af¬
göra, hvad som skall hänföras under »uppenbar grymhet», säger
man: det han han ej, ja, den föregående talaren betackade sig
Ifrågasatt
skärpning af
straff för
grymhet mot
djur.
(Forts.)
N:o 15. 36
Onsdagen den 1 Mars.
Ifrågasatt för att det skulle lämnas en sådan makt i hans händer. Är icke
skärpning af Vettja, ett misstroendevotum mot vår högt aktade domarekår, då
grymhet °mot ve* jaS sannerligen icke, hvad misstroendevotum är. Jag har
y djur. talat med många lärda jurister, som sagt, att det ej kan uppstå
(Forts.) någon tvetydighet, om paragrafen affattas så, som den här före¬
slås. Ingen domare skall kunna döma en jägare för uppenbar
grymhet, om denne skadskjuter ett djur, för så vidt han ej gått
ut i afsikt att blott såra djur eller af uppenbar vårdslöshet låtit
det ligga kvar skadskjutet. För straffbarhet förutsättes naturligt¬
vis uppenbar vårdslöshet eller en direkt ond afsikt, och ändå
säger man: våra domare kunna ej afgöra dylikt.
Djurskyddsparagrafen är ju inrymd under 18 kap. strafflagen,
emedan brottet betraktas som en sedlighetsförbrytelse. Vi anse
ju alla, att om någon gör sig skyldig till uppenbar grymhet mot
egna eller andras kreatur, är detta eu straffvärd handling. Till¬
låten mig då göra denna fråga: upphör handlingen att vara en
sedlighetsförbrytelse, en råhet, om djuret ej är hemdjur eller
ej har någon ägare? Blir den handling, som begås, därför
mindre straffvärd? Blir den, som begär handlingen, därför mindre
brottslig? I stället för att besvara denna fråga kommer man med
opportunitetsskäl som alltid, när man ej vill en sak. Men, mine
herrar, så många gånger som denna fråga nu varit före i denna
kammare, hoppas jag, att det i dag är sista gången den före¬
kommer i detta skick, och att kammaren ändtligen måtte upp¬
gifva sitt motstånd och bifalla hvad utskottet här föreslagit.
Själf yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Herr Nyström, Carl: Den är otvifvelaktigt af ett visst
värde, den förklaring, som kom från lagutskottets ordförande,
att uttrycket i lagtexten »uppenbar grymhet» är likvärdigt med
hvad i motiveringen benämnes grymhet »utan ett tillfyllest¬
görande förnuftigt ändamål». Godt, om otvetydigt så vore! Men
är det så säkert, att hvarje domare skall tyda saken på samma
sätt? Domaren har måhända ej framför sig denna motivering,
men lagtexten har han framför sig, och för resten är det ej så
säkert, att, om han också hade motiveringen framför sig, han
skulle tyda den så, som lagutskottets ordförande. Tyvärr är
fallet, att vid åtskilliga experiment, som här äro omtalade, grym¬
heten — eller rättare lidandet -— är uppenbart — det kan icke
nekas. Försvaret för vivisektionen ligger däri, att experimentet
tjänar ett förnuftigt ändamål, som tyvärr ej kan vinnas på annat
sätt. Däri ligger berättigandet, men nog finnas fall, där grym¬
heten kan tolkas såsom uppenbar. För min del måste jag alltså
anse betänkligt, att det ändamål ej blifvit tillfyllest tillgodosedt,
som lagutskottet i sin motivering visat sig eftersträfva, och jag
behåller därför min misstro om, huru det skulle komma att gå
med tillämpningen af ifrågavarande lagrum för framtiden.
Onsdagen den 1 Mars.
37 N:o lo.
Den ärade ledamoten på hallandsbänken är litet inkonse-
kvent, synes mig: lian vill under alla förhållanden skydd åt djuren,
men för människorna har han knölpåkar.
Herr Lindgren: Den meningsskiljaktighet, som förefinnes i
denna fråga, synes mig i själfva verket vara ganska minimal,
åtminstone om man håller sig till saken sådan som den nu före¬
ligger. Jag tror, att det icke finnes någon, som ej gärna med-
gifver, att uppenbar grymhet mot djur bör straffas, antingen det
nu gäller hästar eller kattor. Men skiljaktigheten ligger däri,
att jag och mina meningsfränder lika litet nu som tillförene
kunna godkänna bestämmelser i förevarande syfte, så länge lagens
formulering icke undantager och skyddar vissa ingrepp på lefvande
djur, som äro alldeles nödvändiga för vetenskapens och kulturens
framsteg och af beskaffenhet att lända mänskligheten till allra
största gagn. Och icke heller kunna vi godkänna, att formule¬
ringen göres sådan, att den vid tillämpningen lätt kan gifva
anledning till trakasserier. Jag har vid föregående tillfällen här
i Riksdagen uttalat mig i denna sak, och jag får säga, att det
rent af är mig en plåga att å nyo tala i denna fråga, helst ingen¬
ting nytt föreligger. Jag föreställer mig, att det ideliga upp¬
repandet af djurskyddsmotioner är satt i scen af våra djurskydds¬
vänner, hvilkas sträfvanden jag för öfrigt i hög grad respekterar;
det är blott skada, att i dessa oftast inblandar sig en del fanatism,
som är alldeles omöjlig. Efter ett yttrande jag hade sista gån¬
gen denna sak var före inom Riksdagen, fick jag mig tillsändt
ett anonymt bref, som bland annat innehöll, att den, som talar
på sätt jag gjort, borde icke få vistas bland människor. Jag kan
ej ordagrant återgifva brefvets innehåll, men det var i alla fall
någonting i den vägen och som utvisade huru man ser saken
på den intransigenta sidan.
Jag skulle kunnat vara tillfreds med att uti lagtexten in¬
sattes »djur» i stället för »egna eller andras kreatur», om blott
icke lagutskottets ärade ordförande, då vi nyss behandlade dess
utlåtande n:o 19, hade yttrat, att ett bifall till klämmen alldeles
icke vore detsamma som ett bifall till motiveringen. Det finnes
nämligen i motiveringen en räddningspunkt, när det står taladt
om »förnuftigt ändamål». Är det nu riktigt hvad som utskottets
ordförande sade, att motiveringen i själfva verket ingenting
betyder, kan jag i klämmen ej finna någon säkerhetsventil för
misstolkning af den föreslagna lagbestämmelsen. Emellertid borde
det väl icke vara förenadt med större svårighet att utfinna en
redaktion, som räcker till åt båda hållen. Alla vilja vi skydda
djuren, men utan att på samma gång lägga hinder i vägen för
vetenskapliga försök å lefvande djur eller för ett förnuftigt bedrif¬
vande af jakt och fiske. Man kunde ju skrifva; »Tillfogar någon djur
lidande utan tillfyllestgörande förnuftigt ändamål på sätt, som kan
Ifrågasatt
skärpning af
straff för
grymhet mot
djur.
(Forts.)
N:o 15. 38
Onsdagen den 1 Mars.
Ifrågasatt betecknas såsom uppenbar grymhet» o. s. v.; då hade man sagt
skärpning af ifrån hvad man åsyftade, och då visste man hvad meningen vore.
grymhet mot Jag inser verkligen icke, hvarför kammaren skulle gifva efter
djur. för itererade framställningar, hvilka ej fästa det allra minsta
(Ports.) afseende vid de välgrundade invändningar, som gjorts och göras
i fullt förnuftigt syfte och som hittills vunnit kammarens god¬
kännande. Det finnes väl ingen i hela Riksdagen, förmodar jag, som
ej vill att afsiktlig och uppenbar grymhet mot djur skall bestraffas,
men en lagbestämmelse därom får icke afmattas så, att den kan
tjäna till plattform för ett eventuellt angrepp på fri vetenskaplig
forskning och ett förnuftsenlig! utnyttjande af djuren.
Ledamoten på hallandsbänken, som tycktes hafva ett mycket
godt minne af hvad som passerat vid denna frågas föregående
behandling, yttrade, att all råhet skall bestraffas. Ja, kan han
åstadkomma det, äro vi nog mycket tacksamma, men hvem af
oss möter ej oupphörligt råhet, som är omöjligt att bestraffa
med tillhjälp af lagen. Råheten har många former och uppträder
ej endast såsom djurplågeri.
Jag yrkar afslag.
Herr Trygger: Jag vidhåller hvad jag sade i den förra
frågan, att motiveringen ej har bindande betydelse för den, som
skall tolka lagen. Sorgligt vore, om så skulle vara förhållandet.
Man har svårighet nog med att tolka själfva lagen; skulle man
därtill få dragas med motiveringen, blefve snart sagdt all lagtill-
lämpning omöjlig. Däremot har naturligtvis motiveringen den
kraft, som hvarje ord i sig själft äger, om det verkar öfver¬
tygande. Också förefaller det som om hvad här förekommer i
utskottets motivering hade påverkat den föregående talaren ganska
starkt, ty han önskade få in i själfva lagtexten orden »tillfogar
någon djuren lidande utan ett tillfyllestgörande förnuftigt ända¬
mål i så hög grad, att det kan rubriceras såsom uppenbar grym¬
het» o. s. v. Detta förslag bevisar, att den ärade talaren alldeles
riktigt funnit, att utskottet på ett träffande sätt utvecklat den
tanke, som är preciserad i lagen.
Jag begärde egentligen ordet för att svara min ärade vän
på bohuslänsbänken. Jag vill ej gifva honom rätt däruti, att
man skulle kunna säga, att vid en vivisektion, där djur miss¬
handlas, alltid föreligger uppenbar grymhet. Det är många
gånger ett uppenbart lidande för djuret, men uppenbar grymhet
är det icke från dens sida, som handlar. Jag tror ej att svenskt
språkbruk går i den riktning, som den ärade talaren gjorde
gällande. Nu en fråga — jag är ej mycket hemma i medicinska
saker — huru är det med vi visektionen för närvarande? År det
ej så, att, då det ej är fråga om grodor och dylika småkräk,
det just är hästar och hundar och med dem likställda högre
djur, hvilka vid vivisektioner ifrågakomma till användning? Men
19 Nio lo.
Onsdagen den 1 Mars. 3
för dem gälla ju de nuvarande bestämmelserna, och jag har icke Ifrågasatt
desto mindre ej hört omtalas något åtal. Skälet är helt enkelt
det, att, när djuren behandlas på det sätt, det förnuftiga ända- gly^Ltmot
målet krafvel’, man ej gör sig skyldig till uppenbar grymhet. djur.
Jag tror ej att tillämpningen af den ifrågavarande straffbestäm- (Ports.)
melsen skulle blifva strängare, därest man ersatte uttrycket »egna
eller andras kreatur» med »djur».
För min del anser jag ej, att det kan vara förenadt med
några betänkligheter att bifalla utskottets hemställan, och hvad
som särskildt hos mig talat till förmån därför är den omständig¬
heten, att en stor del af vårt folk har en känsla af att vår lag
ej skulle gifva tillräckligt skydd emot den råhet, som ofta yttrar
sig vid behandlingen af djuren. Denna uppfattning finner jag
vara värd tillmötesgående, äfven om man nödtorftigt skulle
kunna draga sig fram med de lagbestämmelser, vi för närva¬
rande äga.
Jag yrkar bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Lindgren: Jag fick en liten uppmuntran nyss af en
ledamot i kammaren, på grund af hvilken jag tänker mig möjlig¬
heten att vi skulle kunna få frågan löst till ömsesidig belåtenhet
redan vid innevarande riksdag. Jag ber därför att få återtaga
mitt yrkande på afslag och att i stället yrka återremiss.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr
vice talmannen yttrade, att i afseende på föreliggande utlåtande
yrkats: l:o) att hvad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att
utskottets hemställan skulle afslås; och o:o) att utlåtandet skulle
visas åter till utskottet.
Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner jämlikt
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf herr vice talmannen
hemställde, huruvida kammaren ville till kontraproposition därvid
antaga afslag å utskottets hemställan eller återremiss, och för¬
klarade herr vice talmannen sig anse de härå afgifna svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga afslag.
Jämväl om kontrapropositionens innehåll äskades emellertid
votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs eu
så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
lagutskottets utlåtande n:o 20 antager afslag å utskottets hem¬
ställan, röstar
Ja;
N:o 15. 40
Onsdagen den 1 Mars.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering
antagits återremiss.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 51;
Nej — 38.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs för hufvudvote-
ringen eu omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 20, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, af slås utskottets hemställan.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 33;
Nej — 58.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda
utlåtande n:o 1.
Upplästes följande ingifna skrift:
Till Riksdagens Första Kammare.
Sedan Riksdagen den 22 sistlidne februari utfärdat förord¬
nande för mig att i vissa fall förvalta justitieombudsmansämbetet
och detta förordnande under gårdagen blifvit mig tillställdt, får
Onsdagen den 1 Mars.
41 N:o 15.
jag härmed — jämte det jag uttalar min tacksamhet för det
förtroende, som kommit mig till del — vördsammast förklara,
det jag af flera skäl icke kan åtaga mig att, därest så skulle
påfordras, inträda i utöfvandet af nämnda ämbete och därför
nödgas afsåga mig det erhållna förtroendet.
En skrifvelse med enahanda innehåll är af mig denna dag
aflåten till Riksdagens Andra Kammare.
Stockholm den 1 mars 1905.
Ivar Ernberg.
Herr vice talmannen yttrade, att han efter öfverenskom¬
melse med herr talmannen i Andra Kammaren finge hemställa,
det Första Kammaren ville besluta, att vid det sammanträde,
som komme att hållas lördagen den 4 innevarande månad, skulle
företagas val af valmän jämte suppleanter för utseende af Riks¬
dagens justitieombudsmans efterträdare.
Denna hemställan bifölls.
Herr Cavalli väckte en motion, n:o 35, angående pension
åt aflidne riksgäldsfullmäktigen Johan Johanssons änka.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Gustaf An¬
dersson under tolf dagar från den 3 innevarande månad och herr
Bondesson från och med den 6 till den 24 i samma månad.
Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de
under dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas
främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,46 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Första Kammarens Prof. 1905. N:o 15.
4