RIKSDAGENS PROTOKOLL
1905. Första Kammaren. N:o 14.
Fredagen den 24 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 17 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:
n:o 19, i anledning af väckt motion angående bättre tillgodo¬
seende af personlighetsprincipen vid prästval m. m.; och
n:o 20, i anledning af väckt motion om ändring af 18 kap.
16 § strafflagen.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 22 innevarande februari bordlagda ärenden, nämligen
statsutskottets utlåtanden n:is 7, 18 och 19, lagutskottets utlåtanden
n:is 13—18 äfvensom Första Kammarens ekonomideputerades ut¬
låtande n:o 1.
Herr vice talmannen aflämnade en af honom m. fl. under¬
tecknad motion, n:o 32, angående ändring af § 71 regeringsformen
och § 65 riksdagsordningen.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
På framställning af herr talmannen beslöts, att lagutskot¬
tets utlåtanden n:is 19 och 20 skulle sättas främst på föredrag¬
ningslistan till morgondagens sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,43 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Första Kammarens Prof. 1905. N:o 14.
1
N;o 14.
2
Lördagen den 25 Februari.
Ang. höjning
af anslaget
till extra bi¬
träden vid
länsstyrelserna
m. m.
Lördagen den 25 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 18 i denna månad.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den af
herr Lundéberg m. fl. nästlidne dag afgifna och då bordlagda
motion, n:o 32, angående ändring af § 71 regeringsformen och §
65 riksdagsordningen.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 19 och 20.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 22 och 24 innevarande februari bordlagda utlåtande
n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
Punkten 1.
I den till Riksdagen den 14 januari 1905 aflåtna propositio¬
nen angående statsverkets tillstånd och behof hade Kung!. Maj:t
i punkten 1 under sjätte hufvudtitéln föreslagit Riksdagen med¬
gifva, att det under anslaget till landsstaterna i länen iippför-
da reservationsanslag till arfvoden åt extra länsnotarier och öf-
riga extra biträden vid länsstyrelserna samt till vikariatsersätt-
ning under semester för därtill berättigade tjänstemän måtte hö¬
jas från 140,000 kronor till 155,000 kronor, eller med 15,000 kro¬
nor ; kommande, i händelse af bifall härtill, anslagstiteln lands¬
staterna i länen (däraf 140,000 kronor reservationsanslag) med
följande ändrade lydelse: »landsstaterna i länen (däraf 155,000)
kronor reservationsanslag)» att höjas från 2,728,275 kronor till
2,743,275 kronor, eller med 15,000 kronor.
Utskottet hade i nu föreliggande punkt på andragna skäl hem¬
ställt, att Riksdagen, i anledning af Kungl. Majits förevarande
framställning, måtte höja det under anslaget till landsstaterna i lä¬
nen uppförda reservationsanslag till arfvoden åt extra länsnotarier
och öfriga extra biträden vid länsstyrelserna samt till vikariats-
ersättning under semester för därtill berättigade tjänstemän från
140,000 kronor till 150,000 kronor, eller med 10,000 kronor.
Lördagen den 25 Februari.
3 3*:o 14.
Vid punkten kade afgifvits reservation af friherre N. A. H.
Palmstierna, hvilken yrkat, att utskottet måtte hemställa, att
Riksdagen, med bifall till Kung! Maj:ts ifrågavarande framställ¬
ning, måtte medgifva, att det under anslaget till landsstaterna i
länen uppförda reservationsanslag till arfvoden åt extra länsnota-
rier och öfriga extra biträden vid länsstyrelserna samt till vika-
riatsersättning under semester för därtill berättigade tjänstemän
måtte höjas från 140,000 kronor till 155,000 kronor, eller med
15,000 kronor.
I händelse af bifall härtill, skulle anslagstiteln landsstaterna
i länen (däraf 140,000 kronor reservationsanslag) med följande änd¬
rade lydelse: »landsstaterna i länen (däraf 155,000 kronor reser¬
vationsanslag)» komma att höjas från 2,728,275 kronor till
2,743,275 kronor, eller med 15,000 kronor.
Herr statsrådet .Westring: Statsutskottet har i sitt utlåtande
öfver den nu föredragna punkten välvilligt medgifvitj det vara
utredt, att en höjning utaf anslaget till extra biträden vid läns¬
styrelserna m. m. är af behofvet påkallad. Det är endast i fråga
om det belopp, hvarmed höjningen skall äga rum, som utskottets
förslag skiljer sig från Kungl. Majits. Med afseende å denna skillnad
skall jag anhålla att få yttra några ord i frågan.
Det här förevarande anslaget utgör för närvarande 140,000
kronor, och Kungl. Maj:t har begärt en förhöjning^ med 15,000
kronor. Utskottet åter har begränsat denna förhöjning till 10,000
kronor och såsom skäl därför åberopat den förestående löneregle¬
ringen för landsstaten, hvilken utskottet ansett böra medföra, att
man nu borde begränsa förhöjningen till hvad som för den närmaste
framtiden vore oundgängligen nödvändigt. Detta resonemang vill
jag icke bestrida. Jag tillåter mig dock att uttala tvifvel om, att
den af utskottet förordade höjningen skall blifva tillräcklig ens
för den närmaste framtiden.
Utaf den redogörelse, som i den kungl. propositionen är in¬
förd, framgår det, att hela det nuvarande anslaget, på 25 kronor
när, är disponeradt genom anvisningar tills vidare att årligen
utgå. Emellertid inkomma i slutet af år 1904 ansökningar om
förhöjningar i de anvisade anslagen från fem särskilda länssty¬
relser. De sålunda begärda förhöjningarna uppgingo tillhopa till
8,750 kronor, som sålunda begärdes att årligen utgå. För att till¬
mötesgå dessa anspråk hade Kungl. Maj:t till sitt förfogande allenast
en besparing på anslaget, hvilken uppgick till 8,700 kronor. Med
anledning däraf kunde Kungl. Maj:t icke bevilja någon anvisning
tills vidare, utan man fick inskränka sig till att gifva anvisning
för. år 1905 och bestämde denna, för att man skulle hafva någon
liten reserv, till 7,550 kronor, hvarefter det sålunda: förefanns
en behållning på 1,150 kronor.
Hvad nu behofven för den närmaste framtiden beträffar, så
lärer det vara otvifvelaktigt, att det sålunda för år 1905 anvisade
beloppet 7,550 kronor fortfarande kommer att vara oundgängligen
Ang. höjning
af anslaget
till extra bi¬
träden vid
länsstyrelserna
m. m.
(Forts.)
N:o 14.
4
Lördagen den 2B Februari.
Ang. höjning behöflig!:. Om nu anslagsökningen bestämmes allenast till 10,000
af anslaget kronor, skulle Kungl. Majct hafva till sitt förfogande, utöfver
h>trädel™id ^vad som redan är taget i anspråk, blott 2,450 kronor om året
länsstyrelserna jämte den behållning, som för närvarande förefinnes, 1,150 kronor.
m. m. Vid bedömandet af detta belopps tillräcklighet ber jag att
(Forts.) till en början få fästa uppmärksamheten på, att det allt emellanåt
inträffar, att för alldeles tillfälliga behof fordras en anvisning
från detta anslag. Jag kan i sådant hänseende erinra därom, att
Konungens befallningshafvande i Norrbottens län under nödåret
1903 fick ett särskildt anslag på 3,600 kronor för att kunna gå
i land med det oerhördt ökade arbete, som genom denna tillfälliga
omständighet ålåg nämnde befallningshafvande. Om jag nu be¬
räknar att för sådana tillfälliga behof hafva i reserv den om¬
nämnda besparingen på 1,150 kronor, så har jag icke tagit till
synnerligen mycket, och då återstå 2,450 kronor om året för att
möta ytterligare ökade behof. Nu är det ju alldeles obestridligt,
att eu ökning af anslaget säkerligen kommer att blifva oundgäng¬
ligen nödvändig år för år. Jag har i mitt anförande till stats¬
rådsprotokollet angifvit skälen därför. Det första skälet är, att
Konungens befallningshafvandes göromål år för år ökas. Statisti¬
ken visar, att denna ökning är högst betydlig, särskildt i somliga
län. Och det är ju ej underligt, att så sker. Detta är närmast
en följd af den stigande utvecklingen på alla områden, och därtill
kommer, att nästan hvarje år beslutes någon ny författning, som
föranleder ökade och ofta högst betydligt ökade göromål för Konun¬
gens befallningshafvande, ty åt dem anförtros i allmänhet sådana
administrativa anordningar, som följa af nya författningars till-
lämpning. Jag hänvisar såsom ett exempel till författningen om
registrering af föreningar m. m. Därtill kommer, att behofvet af
ökad aflöning för dessa extra biträden vid länsstyrelserna fram¬
träder såsom allt mera oafvisligt. Jag vill nu icke ens ifrågasätta
en ökning utöfver de maximigränser, som nu äro bestämda, ty det
kunde ju måhända anses olämpligt med afseende å den förestående
regleringen, ehuru såsom motiv för den ökning, som 1901 begärdes,
bland annat anfördes nödvändigheten af att öka de maximiarfvoden,
som äro bestämda för extra biträden, hvilka icke äro extra läns¬
notarier,. till något mera än det belopp,, som nu är bestämdt.
Maximiarfvodet för extra länsnotarier och länsbokhållare är nu
2,000 kronor och för öfriga extra biträden 1,000 kronor, men det
är långt ifrån fallet, att alla eller ens de flesta åtnjuta dessa
belopp. Det är mycket vanligt, att dessa’ extra landskanslister
och landskontorister åtnjuta arfvoden på 700 å 800 kronor, och att
extra länsnotarier hafva 1,500 å 1,800 kronor.
Det är sålunda endast en del, som åtnjuter det maximum, som
är stadgadt. Det behöfs icke någon vidlyftig utredning för att
påvisa, att dessa siffror äro för låga, och att det måste medföra
oerhörda svårigheter för Konungens befallningshafvande att få till¬
räckligt med folk, som är dugligt och pålitligt. Också klagas
det ständigt och jämt öfver denna svårighet.
Lördagen den 25 Februari.
5
N:o 14.
Under sådana förhållanden är det lätt att inse, att detta lilla
belopp, 2,450 kronor, icke skall vara tillräckligt. Statistiken visar,
som sagdt, att en årlig ökning har ägt rum under en lång följd
af år, och denna årliga ökning har' sällan mycket understigit
2,000 kronor. Ponerar jag nu, att för år 1906 behöfves en ökning
af 2,000 kronor, så hafva vi förn år 1907 450 kr. kvar för .att
möta den ytterligare ökningen. Det synes mig sålunda vara täm¬
ligen tydligt, att detta anslag icke kan räcka ens för den närmaste
framtiden.
Med afseende å hvad jag nu anfört, och då det är af stor
vikt för statsförvaltningen, att de mångskiftande och angelägna
åligganden, som Konungens befallningshafvande hafva sig upp¬
dragna, må kunna fullgöras med skyndsamhet och ordning, och då
detta icke kan ske utan tillräckliga arbetskrafter, så vore det sär¬
deles välkommet, om Riksdagen ville bevilja den nu af Kungl.
Maj:t begärda synnerligen blygsamma förhöjningen.
Grefve Taube: Som herr statsrådet nyss nämnde? har detta
reservationsanslag utgått med 140,000 kronor, och däri har nu
af Kungl. Maj:t begärts en ökning af 15,000 kronor. Utskottet
åter har för sin del ansett, att ökningen för närvarande skulle
kunna begränsas till 10,000 kronor, och har som hufvudsakligt skäl
för en sådan begränsning anfört, att, då för närvarande en löne-
regleringskommitté hade landsstatens omorganisation under behand¬
ling, det icke vore lämpligt att för närvarande gå längre, än
nödvändigheten kunde kräfva.
Det har nu blifvit meddeladt, att det erfordras 1,000 kronor
till lönefyllnad åt en extra länsbokhållare i Malmöhus län, 4,000
kronor för anställande af ytterligare en länsnotarie och en läns¬
bokhållare i Göteborgs och Bohus län, 550 kronor till den tjänste¬
man i länsstyrelsen i Malmöhus län, hvilken handlägger domän¬
ärenden, och 3,200 kronor för tre icke uppgifna landshöfdingeäm-
beten, hvilka därom gjort framställning. Utskottet har icke tvekat
att äfven beträffande denna sista post tillstyrka Riksdagen att
lämna sitt bifall och har afrundat summari till 10,000 kronor.
4,450 kronor — d. v. s. de nyss nämnda 3,200 kronor plus 1,250
kronor — skulle således finnas att disponera. Nu är det visserligen
sant, att tre landshöfdingeämbeten gjort hemställan om den nyss
nämnda tillökningen på 3,200 kronor, men hvilka dessa landshöf¬
dingeämbeten äro, vet åtminstone icke utskottet.
Säkerligen vill ingen på minsta sätt förringa betydelsen af
de ansträngande och omfattande arbeten, som utföras af lands-
höfdingeämbetena.; men då löneregleringskommittén för närvarande
arbetar, och man har förhoppning om, att den innan årets slut
skall hafva afslutat sina arbeten, så har utskottet för sin del
stannat vid att tillstyrka Riksdagen att medgifva en ökning af
endast 10,000 kronor, och får jag på de af mig nu anförda skälen
yrka bifall till utskottets hemställan.
Ang. höjning
af anslaget
till extra bi¬
träden vid
länsstyrelserna
ra. ra.
(Forts.)
N:o 14.
6
Lördagen den 25 Februari.
Ang. höjning
af anslaget
till extra bi¬
träden vid
länsstyrelserna
m. m.
(Forts.)
Friherre Palmstierna" Den afprutning, som statsutskottet
gjort på Kungl. Maj:ts förslag, hestår däri, att, då Kungl. Maj:t
begärt eu ökning af 15,000 kronor, statsutskottet ansett det vara
tillräckligt med 10,000 kronor. Jag skulle vilja* hemställa om
bifall till Kungl. Maj:ts proposition, hvarmed den reservation, jag
tillåtit mig afgifva till utskottets betänkande, öfverensstämmer;
och skall jag nu be att få anföra några skäl för detta yrkande.
Konungens befallningshafvandes arbeten hafva, på sätt herr
statsrådet och chefen för civildepartementet anfört, på de sista
tio åren ökats högst betydligt därigenom, att Konungens befall¬
ningshafvande genom en mängd nya författningar fått sig före¬
lagda nya uppgifter. Så har nya väglagen gifvit Konungens be¬
fallningshafvande mycket arbete, såsom t. ex. med frågor angående
ny vägdelning, tillsättande af särskild nämnd, anläggning af nya
vägar, hvarmed ock följer begäran om statsbidrag samt indelning i
snöploglag. Vidare hafva de nya värnpliktslagarna med sina massor
af listor och bötespåföringar förorsakat ett stort och vidlyftigt ar¬
bete. Dessutom har Konungens befallningshafvande fått att hand¬
lägga ärenflen angående inregistrering af föreningar, angående om¬
byte af släktnamn, vidare att vidtaga åtgärder med anledning
af anmälningar från yrkesinspektörerna samt att på rekvisitio¬
ner, som skola hos länsstyrelsen på eget ansvar granskas, utbe¬
tala lärarelöner etc.
Man ser sålunda, att det är en hel mängd nya författningar,
som medfört ökadt arbete för Konungens befallningshafvande. Där¬
om vore emellertid naturligtvis intet att säga, om det funnes
tillräckligt med arbetskrafter. Men dessa senare hafva ej ökats,
utan i stället relativt minskats — jag menar därmed, att an¬
slagssumman är densamma, hvaremot pretentionerna på högre af¬
löning oupphörligt stiga, något som i förening med det ökade
arbetet gjort det allt svårare att få tillräckligt med folk.
Utöfver hvad förut nämnts, har Konungens befallningshafvande
att afgifva en mängd utlåtanden, såsom i anledning af Riksdagens
skrifvelse!’ till Konungen äfvensom öfver en hel del större och mindre
kommjittébetänkanden. Särskildt tager det naturligtvis mycken tid
i anspråk att sätta sig in i och afgifva utlåtande öfver sådana
betänkanden som exempelvis skogskommitténs, prästlönereglerings-
kommitténs och Norrlandskommitténs betänkanden. Följden blir
också ofta, att landssekreteraren får taga ledigt från de löpande
göromålen under en stor del af hösten.
Kungl. Maj:t har nu särskildt begärt anslag för länsstyrel¬
sernas i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län räkning, och
otvifvelaktigt äro dessa de, som äro mest betungade och i första
hand behöfva hjälp. Men äfven öfriga länsstyrelser behöfva
ökade arbetskrafter och hafva äfven i sina utlåtanden angående
löneregleringen för landsstaterna i de flesta fall begärt en så¬
dan ökning af ganska betydlig omfattning. Och det är att märka,
att det icke blott är fråga om ökad aflöning åt innehafvarne
af ordinarie platser, utan att man också måste se till, att de
Lördagen den 25 Februari.
7
N:o 14.
yngre, extra biträdena erhålla ordentliga arfvoden. Nu få de Ang. höjning
sist nämnda vanligen nöja sig med 50 eller 60 kronor i månaden, «/ anslaget
d. v. s. ungefär lika mycket som en arbetskarl, och med en så-
dan aflöning kunna de ju ej draga sig fram. För att de ej länsstyrelserna
.skola svälta ihjäl, söker man då skaffa dem förordnanden som m. m.
brännvinskontrollörer eller något dylikt för att bereda dem en (Forts.)
extra förtjänst, men då blir man också ofta af med dem. Arbetet
har sålunda ökats betydligt, och det gränsar under nuvarande
förhållanden nästan till det omöjliga att få detsamma fullgjordt
på det sätt, hvarpå det bör ske.
Herr grefve och talman! Jag tillåter mig hemställa om bi¬
fall till min vid utlåtandet afgifna reservation,
Grefve Wachtmeister, Axel: Jag har endast begärt or¬
det för att på länsstyrelsens i Blekinge län vägnar till adla delar
instämma med hvad herr statsrådet och chefen! för civildeparte¬
mentet och friherre Palmstierna yttrat om behofvet af ^ ökade ar¬
betskrafter i länsstyrelserna. Det torde nog vara svårt för en
utomstående att rätt bedöma detta behof, men för den, som på
nära håll iakttagit den oerhördt ökade arbetsbörda, som under de
sista åren alltjämt genom nya författningars tillkomst lagts på
Konungens befallningshafvande, ter sig den af .Kungl. Maj:t nu
begärda ökningen i reservationsanslaget såsom visserligen icke för
hög, utan snarare väl knappt tillmätt. Statsutskottet medgifver
i sin motivering, att behof af ökning föreligger, men har an¬
sett, att det oundgängligaste behofvet skulle blifva afhjälpt. där¬
igenom, att till Kung!. Maj’:ts förfogande ställdes en ökning i
reservationsanslaget af 10,000 kronor, däraf 8,750 kronor skulle
vara afsedda att möta anslagskrafven på grund af .redan inkom¬
na framställningar från fem länsstyrelser, i den mån dessa kraf
befinnas vara »på oafvislig! behof grundade», och det resterande be¬
loppet eller den ingalunda imponerande summan af 1,250 kronor
att möta nya anslagskraf, »som icke kunna afvisas» och som
väl i första hand komma att framställas från några eller alla
de öfriga 19 länsstyrelserna. I öfrigt hänvisar utskottet till löne-
regleringskommittén och anser lämpligast att afvakta denna kom¬
mittés betänkande och utredning. Men då det endast. är fråga
om reservationsanslag och om anslag, som skola beviljas endast
för så vidt de äro, för att begagna utskottets egna ord, »pa. oaf-
visligt behof grundade», och då de »icke skäligen kunna afvisas»,
så är det väl icke lämpligt att i afvaktan på den ovissa framtid,
då kommittén kan blifva färdig med sitt1 arbete, binda Kungl.
Maj:t och omöjliggöra för Kungl. Maj:t att tillgodose rättmä¬
tiga anslagskraf. Ty att de anslag, hvarmed nämnda fem läns¬
styrelser nu blifvit tillgodosedda, alltjämt fortfarande skola upp¬
fylla villkoret att vara »på oafvislig! behof grundade», är väl
alldeles säkert, och lika säkert torde vara, att de 1,250 kronor,
som återstå å den af utskottet föreslagna ökningen, icke skola
vara tillräckliga för att tillgodose från de öfriga 19 länsstyrel-
>':o 14.
Ang. höjning
af anslaget
till extra bi¬
träden vid
lånsstyrelsernc
ro. ro.
(Forts.)
8 ItTtVfiB c’ui 25 Februari.
serna framkommande anslagskraf, som »icke kunna skäligen af-
visas». På grund häraf ber jag att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till friherre Palmstiernas reservation.
I TT
Herr Billing: Herr grefve och talman, mina herrar! Innan
flera landshöfdingar uppträda för Konungens befallningshafvan-
des räkning, skall jag be att få besvara hvad nu här blifvit
sagdt.
Man har som skäl till bifall till Kungl. Maj:ts proposition
och afslag å utskottets framställning anfört, att här är fråga
om ett mycket litet belopp, och det erkännes. Den, som suttit
några år i statsutskottet och särskild! i dess andra utgiftsafdel-
ning, har icke kunnat undgå att ofta tänka på, huru man i Riks¬
dagen och icke minst i andra utgiftsafdelningen får »sila mygg
och svälja kameler». Man får i fråga om t. ex. postens och te¬
legrafens stater på sjätte hufvudtiteln se, huru tjänstemän i hun¬
dratal tillsättas och huru lönetillägg beviljas i olika former, och
detsamma äger också rum vid de andra hufvudtitlarna, t. ex. den
åttonde. Men det är väl ändå statsutskottets skyldighet att sila
mygg, när utskottet anser, att dessa mygg gärna kunna bortsilas.
Om man nu ser på statsutskottets här föredragna framställning,,
jämförd med den kungl. propositionen, så tror jag, att herrarne
skola medge, att statsutskottet varit synnerligt liberalt i detta
fall. Efter vanlig statsutskottsmetod •— d. v. s. den metoden att
icke bevilja anslag utöfver hvad som verkligen är till siffran kon-
stateradt såsom behöfligt — hade här icke bort föreslås till be¬
viljande mer än på sin höjd 8,750 kronor eller kanske rättare sagdt,
7,750 kronor. Nu har dock statsutskottet gått utöfver hvad som i
kungl. propositionen är till siffran ådagalagdt vara behöfligt.
Räknas då så som herr statsrådet gjorde, så skulle det till och
med utöfver hvad som bestämdt behöfves och oafsedt statsutskot¬
tets förslag finnas mellan 4 och 5 tusen kronor till bestridande
af mera tillfälliga utgifter, och om man härtill vill lägga de B,200
kronorna, hvilkas användning ej specificerats, skulle man komma
upp till omkring 8,000 kronor. Detta synes mig vara ovanligt li¬
beralt, och icke blott ovanligt liberalt, utan verkligt liberalt. Här¬
jämte säger ju statsutskottet, att det medger, att det är kanske
möjligt, och till och med troligt, ja högst sannolikt, att i detta
fall för framtiden kan komma att behöfvas mera än de nu föreslagna
10,000 kronor. Det är ju också ett ganska nobelt uttalande af
statsutskottet vid en sådan proposition som den ifrågavarande.
Hvad statsutskottet yrkar är endast att man måtte uppskjuta
med ytterligare beviljande af medel, antagligen endast ett år.
Herr statsrådet sade, att det inte var nog med de önskningar,
som i propositionen blifvit framställda, utan att man också önskade
att kunna höja arfvodena till de extra biträdena, och herr stats¬
rådet hänvisade i denna del till hvad som förekom i den kungl.
propositionen år 1901. Ja, där var tanken uttalad, men Riks¬
dagen uteslöt densamma i sin svarsskrifvelse och hvad mer är,
Lördagen den 25 Februari.
9
N:o 14.
Kung!. Maj:t utfärdade, med anledning af Riksdagens beslut, den Ang. höjning
24 januari 1902 ett cirkulär med föreskrift, att arfvodena till af anslaget
dessa extra biträden icke finge utgå med högre belopp än 1,000 ulj ffra b‘~
1 IV 0/0/671 VIO
Kronor. ^ . . . länsstyrelserna
Det får väl médgifvas, att man, när löneregleringskommit- m. m.
tén håller på att arbeta, bör gå till väga med största försiktighet (Forts.)
för att inte föregripa denna kommittés öfverläggningar och för¬
slag, och att man under tiden för dess arbeten icke bör göra flera
förändringar än som äro alldeles bestämdt af behofvet påkallade.
Nu är det icke så som den siste talaren sade, att det är mycket
ovisst, när löneregleringskommitténs förslag i hithörande delar
kan föreligga färdigt, utan detsamma torde enligt de upplysningar,
jag erhållit, efter all sannolikhet bli färdigt i år. Härtill kom¬
mer, att kommittén visserligen icke torde föreslå någon minsk¬
ning i anslagen till länsstyrelserna, men att däremot det är
ganska möjligt, att den kommer att ordna förhållandena, sär-
skildt mellan de ordinarie och de extra ordinarie tjänstemännen,
annorlunda än som nu är fallet. Det kan väl då icke vara lämp¬
ligt att nu vid denna riksdag bevilja medel utöfver hvad i den
kungl. propositionen är ådagalagdt vara af nödvändigheten på-
kalladt för nästa år. På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.
Herr Cavalli': Den föregående ärade talaren fäste uppmärk¬
samheten därpå, att tvä landshöfdingar hade uppträdt uti ifrå¬
gavarande ärende, som rörde länsstyrelserna. Hå jag nu tagit
till ordet, skall den ärade talaren icke kunna jäfva min opar¬
tiskhet, ty om jag än formellt sedt i ännu några månader står
kvar såsom ledamot i en länsstyrelse, så har jag dock faktiskt
lämnat densamma
En tanke, som många gånger har trängt sig på mig, då jag
här i Riksdagen deltagit i förhandlingarna, är förvåning, för att
icke säga mera, däröfver, att Riksdagen är. så oerhördt njugg,
då det gäller tjänstemän i landsstaten, under det att den med
frikostighet, efter min uppfattning, tillgodoser ämbetsmän i andra
verk. Hvad kan anledningen därtill vara, då dock de flesta re¬
presentanterna i Riksdagen äro från landsorten? Jag har icke
hittills fått något svar på denna fråga och lär väl ej heller få
det i dag. Möjligen skulle anledningen kunna vara, att de sta¬
tens tjänstemän, som det här gäller, äro fåtaliga, obetydliga och
kringspridda i hela landet, under det att andra verk hafva stora
ämbetsmannakårer, som man tager hänsyn till.
Från statsutskottets sida anfördes såsom en nödvändighet att
icke öka anslaget i fråga för mycket, enär löneregleringskom-
mittén arbetar på en reglering af landsstaten, och ‘den siste
talaren trodde, att kommitténs betänkande skulle blifva färdigt
detta år. Jag visste uppriktigt sagdt icke, att lönereglerings-
kommittén hade inom sitt program att uppgöra förslag angå¬
ende de extra ordinarie tjänstemän, hvarom här är fråga, men
N:o 14.
10
Lördagen den 25 Februari.
Ang. höjning äfven om så vore och äfven om betänkandet komme fram i år
af anslaget — jag ber den ärade statsutskottsledamoten om ursäkt, att jag
\rådm vid är n%0^ tveksam i fråga om tiden för kommittébetänkandens
länsstyrelserna Kanik o ms t i allmänhet och ännu mer tveksam om resultaten af
m. m. desamma —, så kan löneregleringskommitténs betänkande dock
(Forts.) icke föreläggas Riksdagen nästa år, utan icke, förrän år 1907,
och löneregleringen skulle i sådant fall inträda under år 1908.
Men jag vågar påstå, att de af oss, som äro här vid 1907 års
riksdag, icke heller då få se någon proposition i ämnet, därför
att en sådan ej hunnit framläggas.
Under den omfattande verksamhet på olika områden, som den
siste talaren har, ser han, därom är jag öfvertygad, nästan hvarje
dag skrivelser från de länsstyrelser, med hvilka han kommer i
beröring, och han kan därför i någon mån bedöma deras arbeten.
Och, mina herrar, länsstyrelsernas arbete — jag har en mångårig
erfarenhet däraf — är så vidsträckt, så omfattande, så betun¬
gande, att den dag snart kommer, då länsstyrelserna i de störa
länen ej kunna utan afsevärd tillökning i nuvarande arbetskraft
fungera; och att de kunnat det hitintills visar, att hos dem nedlagts
mycken möda, mycket arbete, icke minst af dessa små, hvilket arbete
förtjänar en bättre belöning än en afprutning på det icke allt
för stora anslag, som Kungl. Maj:t för deras aflönande begärt.
Den siste ärade talaren nämnde, att Kungl. Maj:t förordnat,
att arfvodet till dessa extra biträden ej får öfverstiga 1,000 kro¬
nor. Ja, det är alldeles riktigt; men huru många af dessa bi¬
träden ha nu 1,000 kronor i arfvode? Jo, i den största läns¬
styrelsen i riket är det en på hvar afdelning, medan de andra
ha mindre — 800 till 900 kronor de sista åren, därförut 700
kronor. Hvad kräfves af dem för arbete? Jo, i den länsstyrel¬
sen minst sju timmar om dagen, och därutöfver hvad som kan
påfordras, äfven söndagsarbete. Sålunda ett intensivt, betungan¬
de och, efter allt att jiöma, otacksamt arbete, ty hvilken fram¬
tid står dem i regel öppen? Endast befordran till de sämst af-
lönade befattningar i vårt land.
Den siste ärade talaren sade, att om icke statsutskottet varit
så ovanligt liberalt, så verkligt liberalt, eller till och med no¬
belt, skulle man ha stannat vid 8,750 kronor — det skulle ha
varit konsekvent af utskottet. Det är förmätet, möjligen, af mig
att bestrida detta; men, såvidt jag vet, har statsutskottet hit¬
tills alltid föreslagit belopp, gående utöfver hvad för tillfället
behöfts till dessa extra biträden, men denna gång har man för¬
minskat. det begärda beloppet med 5,000 kronor.
Då jag vågar tro, att kammarens ledamöter hafva något in¬
tresse för denna sak, skall jag tillägga några ord. Jag ber att
få upplysa, att i den länsstyrelse, om hvilken jag nyss talade,
utgjorde medeltalet nyinkomna ärenden under hvart och ett af
åren 1879, 1880 och 1881 — märk väl medeltalet — 14,344, men
under hvardera af åren 1901, 1902 och 1903 också nyinkomna
27,217. Talar icke detta om en arbetsprodukt, som redan i och
Lördagen den 25 Februari.
11
N:o 14.
för sig, utan att ingå på arbetskvaliteten, visar behofvet af det Ang. höjning
af Kungl. Maj:t begärda anslaget? af anslaget
Friherre Palmstierna lämnade en redogörelse för de nya för- ^"
fattningar, som tillkommit under de sista åren och för sin till -länsstyrelserna
lämpning kräfva länsstyrelsernas medverkan. Jag tror nu), att m. m.
denna förteckning skulle kunna suppleras något, men det behöfs (Forts.)
icke. Låt oss blott betänka, att, med' undantag för rena lag¬
frågor, det knappast stiftats en enda förordning, som icke för
länsstyrelserna medför ökadt arbete, ökadt ansvar; och dock äro
länsstyrelsernas ordinarie arbetskrafter ännu i dag desamma som
redan för femtio år sedan.
Så en sak till — hvarför skall man hos länsstyrelserna till¬
skapa en sådan institution af extra ordinarie tjänstemän för or¬
dinarie göromål, som ej kunna utan deras biträde besörjas? I
detta hänseende har en märklig procentförändring inträdt. I det
län, hvarom jag talar, funnos år 1879 fem extra ordinarie tjänste¬
män emot tio ordinarie, landshöfdingen inberäknad. Men i den
dag, som i dag är, har man där tretton extra ordinarie tjänste¬
män mot, fortfarande, tio ordinarie.
Ja, mina herrar, jag her Eder ursäkta, att jag upptagit ti¬
den med en skildring af, huru några små obetydliga extra tjänste¬
män ha det ställdt; men jag känner denna kammare väl och vet,
att den har medkänsla för de små och obetydliga. Att här be¬
hof ves det af Kungl. Maj: t begärda anslaget för att ställas till
länsstyrelsernas förfogande under budgetåret, är alldeles visst.
Och det veta och se vi, att länsstyrelserna i det längsta draga
sig för att komma fram med nya anspråk 'äfvensom afl Messa
noga synas och granskas af Kungl. Maj:t, innan de beviljas.
På grund af hvad jag nu anfört ber j(ag att få yrka bifall
till friherre Palmstiernas reservation.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed afslutad, gjorde
herr vice talmannen, som öfvertagit ledningen af förhandlingarna,
i enlighet med de under öfverläggningen framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt
hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle antaga det för¬
slag, som innefattades i den vid punkten afgifna reservation; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.
Punkten 2.
TJtskottets hemställan bifölls.
Punkten 3.
Kungl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att dels medgifva,
att för år 1905, under förutsättning att dyrtidstillägg i allmän¬
het komme att för samma år utgå, finge till de postinspektörer,
Nso 14. 12
Lördagen den 25 Februari.
Angående per¬
sonliga af¬
löning stillägg
åt vissa post¬
inspektor.
som före 1903 års ingång tillträdt sina befattningar och som*
i följd åf upphörandet i sammanhang med den med samma års
ingång vidtagna lönereglering för postverket af dittills till post¬
inspektörerna utgående dyrtidstillägg, lidit inkomstminskning, utgå
personliga aflöningstillägg, motsvarande för enhvar af dem det
till honom, under år 1902 utgående dyrtidstillägg, samt att de
belopp, som erfordrades för bestridande af dessa aflöningstillägg,
Unge utgå af postverkets öfverskottsmedel, dels, med godkännande
af de enligt statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 14
januari 1905 tillstyrkta ändringarna i postverkets stater, för är
1906 bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, till
15,685,000 kronor, att utgå direkt af postmedlen, hvarigenom an¬
slaget till postverket skulle ökas med 582,000 kronor, dels ock
medgifva, att såväl den behållna inkomsten af de under åren 1903
och 1904 af generalpoststyrelsen verkställda försäljningarna af
äldre handlingar och makulerade frimärken som ock den behåll¬
ning, hvilken framdeles kunde uppstå vid försäljning af postver¬
ket tillhörig makulatur och sådana äldre handlingar jämte därå
anbragta makulerade frimärken, till hvilkas afyttrande general¬
poststyrelsen erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd, finge öfverlämnas
till den i 26 § af kungl. instruktionen för styrelsen den 31 de¬
cember 1902 omförmälda kassa för understöd åt änkor och barn
eller personer, som varit vid postverket anställda.
I sammanhang med ofvan omförmälda förslag hade utskot¬
tet till behandling förehaft en af herr J. Eriksson i Vallsta inom
Andra Kammaren väckt motion (n:o 112), hvari föreslagits, att
Riksdagen ville från 1906 års början och framgent under hennes
återstående lifstid tilldela förra föreståndaren vid Eärila poststa¬
tion i Gäfleborgs län Erika Elisabeth Holmstedt ett årligt ålder-
domsunderstöd eller pension af 300 kronor, enligt villkor och be¬
stämmelser, som af Riksdagen kunde närmare beslutas.
I den nu föreliggande punkten hade utskottet på angifna skäl
hemställt i mom. a, att Riksdagen i enlighet med hvad af Kungl.
Maj:t föreslagits och med afslag å herr Erikssons ofvanberörda
motion, måtte medgifva, att för år 1905, under förutsättning att
dyrtidstillägg i allmänhet komme att för samma år utgå, finge
till de postinspektörer, som före 1903 års ingång tillträdt sina
befattningar och som i följd af upphörandet i sammanhang med
den med samma års ingång vidtagna lönereglering för postverket
af dittills till postinspektörerna utgående dyrtidstillägg lidit in¬
komstminskning, utgå personliga aflöningstillägg, motsvarande för
enhvar af dem det till honom under år 1902 utgående dyrtids¬
tillägg, samt att de belopp, som erfordrades för bestridande af
dessa aflöningstillägg, finge utgå af postverkets öfverskottsmedel.
Herr Billing: Jag anhåller blott att få föreslå en liten
ändring i motiveringen. Om de här omtalade postinspektörerna
Lördagen den 25 Februari.
13
N:o 14.
trodde man i statsutskottet, att de fått sina senaste förordnanden Angående per-
före år 1903; men sedermera har till vår kännedom kommit, att sonliga af-
dessa förordnanden förnyats i december 1904. Jag hemställer där -
för, att i det stycke å sid. 7, som börjar med orden »Emot Kungl-a ^pektöler.
Maj:ts förslag», de å styckets två sista rader förekommande or- (Forts.)
den »det dem före år 1903 gifna förordnande omfattar» måtte ut¬
bytas mot orden »de för dem nu gällande förordnanden omfatta».
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande moment hemställt.
Beträffande härefter motiveringen beslöt kammaren på gjord
proposition, i enlighet med herr BUlings yrkande, att det stycke,
som å sid. 7 i det tryckta utlåtandet började med orden: »Emot
Kungl. Maj:ts förslag», skulle godkännas med den ändring, att
de två sista raderna erhölle följande lydelse: postinspektörer ut¬
öfver den tid, som de för dem nu gällande förordnanden omfatta.
Mom. b) och c).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Pimkterna 4—6.
Elvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 7.
Lades till handlingarna.
Punkterna 8 och 9.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 10.
Lades till handlingarna.
Punkterna 11—33.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 34.
Lades till handlingarna.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 22 och 24 innevarande må- Ang. en väg-
nad bordlagda utlåtande n:o 18, i anledning af Kungl. Maj:ts anläggning i
proposition angående en väganläggning inom Norrbottens län mellan Norrbottens
N:o 14.
14
Lördagen den 25 Februari.
Ang. en våg¬
anläggning i
Norrbottens
län.
(Forts.)
Karesuando by i Enontekis socken och gränsen mot Juckasjärvi
socken med biväg till Idivuoma gästgifvaregård.
Uti ifrågavarande proposition (n:o 8) af den 31 december 1904
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af stats¬
rådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riks-
dagen medgifva, att till anläggning af väg inom Norrbottens län
mellan Karesuando by i Enontekis socken och gränsen mot Juc¬
kasjärvi socken med biväg till Idivuoma gästgifvargård, anslag*
måtte, under i statsrådsprotokollet angifna villkor och förutsätt¬
ning, kunna från af Riksdagen till vägbyggnader beviljade medel
anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens anlitande
i allmänhet stadgade villkor, att statsbidraget icke finge utgå
med högre belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen
beräknade kostnaden.
Utskottet hade på andragna grunder hemställt, »att Kungk
Maj:ts förevarande proposition må på det sätt bifallas, att Riks¬
dagen medgifver, att till anläggning af väg om 3,6 meters bredd
inom Norrbottens län mellan Karesuando by i Enontekis socken
och gränsen mot Juckasjärvi socken med biväg till Idivuoma gäst¬
gifvaregård anslag må, under villkor att för väganläggningen behöf¬
lig, enskilda tillhörig eller af enskilde brukad jord skall utan er¬
sättning upplåtas samt att vederbörande väghållningsskyldige för¬
binda sig dels att, . i enlighet med hvad af utskottet här ofvan
yttrats, med arbetsprestationer in natura bidraga till väganlägg¬
ningen, dels ock att för framtiden underhålla vägen, kunna från
af Riksdagen till vägbyggnader beviljade medel anvisas utan iakt¬
tagande af det för vägbyggnadsfondens anlitande i allmänhet stad¬
gade villkor, att statsbidraget icke må utgå med högre belopp än
två tredjedelar af den för väganläggningen beräknade kostnaden».
Herr Fahlbeck: Det kan till äfventyrs förvåna Eder, mina
herrar, att jag begärt ordet i en fråga som denna, men bakom
den anslagsbegäran, som här föreligger, finnes en, stor princip¬
fråga, hvilken jag för min del icke vill låta gå obeaktad förbi.
Innan jag emellertid ingår därpå, må det tillåtas mig att något
tala om hvad som hör, kan jag säga, till sakens förhistoria.
Det är icke första gången, som Enontekis socknemän hafva
varit inför Riksdagen med sina äskanden. År 1903 fingo de
sig anvisadt ett skogsanslag. Angående detta vill jag erinra om
följande. Sedan Kungl. Maj:t år 1894 förordnat, att det skulle
tilldelas nämnda socknemän något skog inom socknen, afläto dessa
år 1897 en skrifvelse, hvari de anhöllo, att de i stället för det
dem tillämnade anslaget inom socknen skulle få. ett sådant an¬
norstädes. Denna anhållan motiverades därmed, att det som er¬
bjöds dem var så dåligt och de själfve så fattiga, och slutligen
— det var det viktigaste skälet — emedan de väntade, att den
ifrågasatta vägen, den om hvilken vi nu skola besluta, skulle
vålla dem så stora kostnader i anläggning och1 underhåll. Till
Lördagen den 25 Februari.
15
i\:o 14.
sist yttrade de i sin skrifvelse ganska naivt, att, om Kungl.
Maj:t ej funne skäl att bevilja det äskade skogsanslaget, Kungl.
Maj:t likväl måtte bereda kommunen någon annan lika stor in¬
komst. Socknemännens begäran tillstyrktes af Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, landtmäteri-
styrelsen och kammarkollegium, medan däremot domänstyrelsen
afstyrkte densamma. Slutet blef, att socknemännen fingo sig till-
deladt i en angränsande socken ett skogsanslag på i rundt tal
7,000 hektar. Hvad innebär nu detta ? Jo, att Enontekis sockne¬
män, som icke kunna lefva på sina små hemman utan därtill be¬
höfva af staten få anslag, i verkligheten äro redan nu ett slags
statspensionärer.
Jag har nämnt detta i förbigående på en gång som inled¬
ning och illustration till den föreliggande frågan, till hvilken jag
nu öfvergår.
Enontekis socken är ur många synpunkter en intressant del
af vårt land, som helt visst få, om ens någon, här i kammaren
sett. Den är den längst i norr uppskjutande delen däraf och ut-
göres till sin natur väsentligen af tundror och blott till en mindre
del af skogbärande mark. Befolkningen i Enontekis räknade en¬
ligt egen uppgift år 1897 450 bofasta personer, män, kvinnor och
barn. Lapparna, som där finnas, uppgå till 800 å 900 individer.
Totala folkmängdssiffran för Enontekis är således mellan 1,200
och 1,300 personer, hvaraf, som nämndt är, den bofasta befolk¬
ningen, hvilken här uteslutande är att beakta/ utgör omkring
450 personer af olika kön och åldrar. Såsom utskottets utlåtande
meddelar, är sammanlagda taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
inom socknen, för hvilken bevillning erlägges, allenast 67,800 kro¬
nor och å annan fastighet 1,300 kronor, under det att samman¬
lagda beskattningsbara inkomsten uppgår till 11,720 kronor och
inkomstskatten till 72 kronor. Detta är hvad vi i befolknings-
statistiskt och skattestatistiskt afseende hafva att fästa oss vid.
Man frågar sig nu, hvilka äro motiven för begäran om väg-
anläggning uppe i dessa glest befolkade obygder, en väganlägg-
ning som beräknas kosta 205,000 kronor, och för hvilken af
socknemännen icke begäres det vanliga tillskottet eller V3 af kost¬
naden? Nå, därom säger jag ingenting, ty skall vägen byggas,
må de enligt min mening gärna slippa1 betala denna V3, då de
i allt fall icke kunna det, men det är själfva vägens tillkomst
som spörsmålet gäller. Finnes det verkligen skäl för en så stor
utgift från det allmännas sida, som här ifrågasättes ? Och hvilka
äro dessa ? Endast antydningar därom stå att finna uti betän¬
kandet och främst bland dessa naturligen, att det öfver hufvud
finnes 450 personer, män, kvinnor och barn, däruppe i ödemar¬
ken och vidare, att fattigdomen ibland dem är stor och i följd
däraf deras ställning ytterst svår och ömmande. Att deras fattig¬
dom är stor och att ur många synpunkter det kan förefinnas öm¬
mande omständigheter att i fråga om dem tagä i betraktande,
det förnekar ingen; men, mina herrar, icke kan det förhållandet
Ang. en väg-
anläggning i
Norrbottens
län.
(Forts.)
N:o 14.
16
Lördagen den 25 Februari.
Ang. en väg-
anläggning i
Norrbottens
län.
(Forts.)
användas som skäl för så stora uppoffringar å det allmännas sida,
ty man behöfver blott generalisera det för att finna dess ohåll-
barhet. Det finnes många fattiga kommuner i riket, och fattig¬
domen i och för sig är intet skäl, hvarför staten skall göra slika
uppoffringar i detta fall lika litet som i andra. Att det är synd
om Enontekis nybyggare både för deras fattigdom och emedan
de lefva afstängda och aldrig haft en ordentlig väg — det kan
man ju gärna säga. Men mest är det synd om dem därför, att
de öfver hufvud taget finnas där uppe. I alla händelser kan
detta icke vara tillräcklig grund för att staten skall göra stora
uppoffringar för att bereda dem tillfälle att fortsätta denna be-
dröfliga existens.
Vidare heter det, att vägen skulle medförai en utveckling
af deras ekonomiska förhållanden. Vore detta fallet, så kunde
häruti ligga ett skäl för densamma, det medgifves. Men jord¬
bruket bär sig icke, ty sädesodlingen går icke och boskapsskötseln
har inga utsikter till vidare utveckling; och särskild! förstår jag
icke, huru denna väg skulle kunna åstadkomma en sådan. Det är
visserligen en allmän fras, att af kommunikationer skapas utveck¬
lingsmöjligheter, men hvar skulle de finnas på Enontekis tundror ?
Säkert är, att den utveckling, som möjligen' skulle i något nu
okändt afseende vinnas, icke på något sätt svarar emot de kostnader,
hvarmed densamma skulle köpas.
Utom dessa, man kan säga, privata ekonomiska skäl till vä¬
gens byggande förebäres äfven ett allmänt intresse, men hvari
det består, det säges icke. För min del vågar jag bestämdt för¬
neka, att ett sådant finnes. Ty kan det vara ett allmänt intresse,
att så mycket skall offras, för att dessa 450 personer skola få
en väg, och därmed en i sig själf otjänlig bosättning å statens
sida upprätthållas? Man måste i afseende på ett lands befolk¬
ningspolitik och ekonomi noga tänka sig för. Det går verkligen
icke an att, blott därför att ett människostänk kastats dit upp
i ödemarken, betrakta det som en förpliktelse för samhället att
offra stora summor på dem, som dån behagat slå sig ned. I
stället för att verka koncentrerande, hvilket bör vara grundtan¬
ken i all befolknings- och ekonomisk politik, innebär detta väg-
företag- ett förspridande. Vore vårt land utomordentligt rikt, be¬
tydde det ej .så mycket, om vi' vräkte ut dessa penningar på
tundrorna däruppe. Men då vi ingalunda hafva öfverflödiga till¬
gångar, gäller det, mina herrar, att väl hushålla med det, som
finns, och väl balansera utgifter med motsvarande inkomster och
fördelar. Det är icke någon nationell vinst att där uppe hafva
denna obetydliga befolkning och för dess skull offra så mycket
Ty, mina herrar, det är icke nog med denna väg. Det är mycket
annat som också kräfves.
I en skrifvelse, som domaren i Öfver-Torneå tingslag afgaf
— jag tror det var år 1902 — till Kungl. Maj:ts befallningshaf¬
vande i Norrbottens län, säger han, att utom; de utgifter, som
förestå för vägen, påkallas utgifter för ny kyrka, ny prästgårds-
Lördagen den 25 Februari.
17
N;o 14.
byggnad och nytt tingshus. Finns det någon- sund ekonomisk
politik i att däruppe göra alla dessa omkostnader? Nej, det är
att försprida de krafter, som vi hafva, i stället för att samla
och utveckla dem. Det är icke någon fördel för landet, jag upp¬
repar det, att äga odlad bygd där uppe, en bygd, som vi bär
nere skulle kalla obygd. Befolkningstätheten är i vårt land mycket
ringa, hvilket betyder, att vi hafva utomordentligt godt utrym¬
me för Enontekis bebyggare i södra och mellersta delarna af ri¬
ket. Vi behöfva sannerligen icke tillgripa dessa yttersta poster
för mänsklig bosättning och på dem offra något, för att få be¬
kvämt utrymme för allt det folk, som vi äga och någonsin kunna
få. Det är ur allmän synpunkt, såvidts jag kan förstå, intet
som talar för, utan allt emot att offra något för dessa fattiga sock¬
nemän i Enontekis.
Slutligen hafva vi de militära skäl, som anförts för vägan-
läggningen. Det har uti den kungl. propositionen och sedermera
uti statsutskottets utlåtande på sidan 5 intagits ett uttalande af
chefen för generalstaben. Denne har framhållit, att vägen borde
vara af en viss bredd o. s. v., men har för öfrigt icke gjort
någon anmärkning emot den. Det är förmätet af mig att våga
hysa en från chefen för generalstaben afvikande mening i denna
fråga. Jag kan nämligen, oaktadt jag ingenting förstå? af mili¬
tära ting, icke underlåta att anmärka, att, om denna väg bygges,
det lämnas en rak infallsväg för en norr ifrån framträngande fiende
mot den svenska försvarslinjen. Såvidt jag känner till, är den
svenska försvarslinjen belägen något öster om Boden. Om denna,
väg bygges, skall från finska gränsen gå rakt söder ut öfver Vit-
tangi till Gellivare en för trupper trafikabel infallslinje. På den
vägen skulle således fienden kunna komma in norr om och i ryg¬
gen på den svenska uppställningen vid Boden. Genom vägan-
läggningen skulle vidare den föreslagna inlandsbanan, för hvilken
många här i kammaren intressera sig, blifva fullkomligt värdelös,
ty fienden kunde då utan vidare afskära nämnda bana, som där¬
igenom blefve komplett värdelös. Det kan hända, att detta är
fantasier af en, som icke är fackman, men jag ber eder att se på
kartan och begagna edert eget omdöme.
Nåväl, hvad är slutet på det långa talet? Slutet är det, att
dessa fattiga socknemän i Enontekis skulle hjälpas på ett helt
annat sätt. Kronan bör köpa deras jord och alla deras eländiga
hemman för den summa, som man kan komma öfverens om, och
som säkerligen icke skulle uppgå till det belopp, som vägen kostar.
I Enontekis uppgår taxeringsvärdet till inemot 70,000 kronor.
Antag, att man betalade det dubbla värdet, så sluppe man likväl
mycket billigare undan. Sedan kunde'befolkningen där uppe, om
den så önskade, flytta till andra hemman söder ut och till trakter,
som, om de ock enligt vår uppfattning kunde vara ganska klena,
dock i jämförelse med Enontekis äro som ett paradis. Detta
vore en på en gång sund och människovänlig politik i afseende
å dessa våra yttersta gränsposter. Hvad jag nu sagt gäller för
Första Kammarens Prof. 1905. N:o 14. 2
Ang. en väg-
anläggning i
Norrbottens
län.
(Forts.)
N:o 14.
18
Lördagen den 25 Februari.
Ang. en väg-
anläggning i
Norrbottens
län.
(Forts.)
öfrig! icke endast om Enontekis, utan precis detsamma om alla
de 4 nordligaste tingslagen. Jag skall be att få meddela några
statistiska uppgifter om dem.1 Folkmängden utgjorde år 1900 i
i Enontekis lapipmarks tingslag 1,266 personer, i Juckasjärvi lapp¬
marks tingslag 3,048 personer, i Pajala 4,584 personer och i Kor-
pilombolo 3,235 personer eller tillhopa för dessa fyra tingslag 12,223
personer. Då nu dessa tingslags areal är 27,863 kvadratkilometer
-— alltså fullt ut lika stor som Skåne, Halland, Blekinge, Bohus¬
län och Gottland tillsammans — så kommer det blott 0,4 person
på hvarje kvadratkilometer. Dessutom är väl att märka, att denna
fåtaliga befolkning utgöres till större delen af nomadiserande lappar
och inflyttade finnar, mest löst folk; och blott några få tusen
personer äro svenske nybyggare.
Men hvartill tjänar här en bosättning, hvartill' tjäna ny¬
byggen P Allt borde här vara ödemark och skogsmark i kronans
hand. Särskildt ur militärisk synpunkt skulle ett dylikt förhål¬
lande vara värderikt, synes mig. Om de gamla germanerna berät¬
tar Tacitus, att de hade den taktiken, att de för att försvara sig
blottade gränserna på bebyggare. På det sättet lade de emellan
sig och fienden stora områden, bestående af skogar och moras
Hvad oss beträffar, så hade ett dylikt tillvägagångssätt, kanske
varit det bästa försvaret för öfre Norrland. Man hade med det
möjligen sluppit ifrån Bodens befästning och mycket mera. Om
dessa gränstrakter vore öde skogsmark i statens hand, och, för¬
utom nomadiserande lappar, ingen bofast befolkning funnes mer
än kronobetj aningen, som skulle sköta skogarna, så vore landet,
lättare att försvara, synes mig, än som det nu är med bygd här
och hvar och goda vägar för en infallande fiende. Jag nämnde
lapparna, som af en sådan anordning, som den jag förordat, skulle
få den största fördelen. För lapparna hafva nybyggarna städse
varit en olycka. Tag bort nybyggarna där uppe, där det ändock
aldrig kan bli någon bygd af värde, och låt lapparna ensamma
existera där. Det är den enda befolkning, som dessa obygder tåla
och som där bör finnas. Därför hvad nu den föreliggande frågan
och Enontekis socknemän beträffar, så synes mig uppenbart, att
alla skäl, nationalekonomiska, befolkningsstatistiska och militära,
tala för, att man bör köpa ut dem, och att man icke bör genom
stora statsanslag understödja en bosättning i dessa trakter.
Herr talman, jag anhåller om af slag å utskottets förevarande
hemställan.
Herr Berg, Lars: Jag hade visserligen icke tänkt att besvära
kammaren med något yttrande i denna sak, som enligt min åsikt
föreligger i ett gynnsamt skick, men den föregående talarens mi¬
rakulösa påståenden och åsikter göra, att jag, som —- tvärtemot hans
förmodan — är en af de kammarens ledamöter, som mer än en
gång besökt Enontekis och dessutom har äran att här i kammaren
vara en representant för denna landsdel, anser mig skyldig att
med några ord bemöta den siste ärade talaren.
Lördagen den 25 Februari.
19
N:o 14.
Han frågade först: hvarför hygga vi vägar i dessa landsdelar ?
Jo, genom denna landsdel, Enontekis, går af ålder en viktig, en
naturlig och jämförelsevis mycket begagnad samfärdselled mellan
Sverige och Norge, mellan Atlanten och Bottniska viken. Denna
led har af ålder ansetts så viktig, att staten för mycket lång
tid sedan efter Köngämä älf upplåtit nybyggen, som nu för¬
setts med åbor och öfvertagits af staten såsom andra så kallade
»fjällstugor», på ett par tre mils afstånd från hvarandra för att
kunna understödja såväl vägfarande både vinter och sommar som
nomadiserande lappar vid deras färder från det ena riket till det
andra. Det är sannolikt tusentals år, som lapparna flyttat här
fram och åter mellan rikena. Sedan många sekler tillbaka har jämväl
en fastboende nybyggarebefolkning här slagit sig ner såsom del¬
ägare i renskötseln och intressent eller mellanhand i byteshandeln.
Båda näringarna behöfva och stöda hvarandra. Lapparna skulle
eljest icke utan detta stöd med samma fördel kunnat drifva sin
näring, som dock är ett mycket stort nationalekonomiskt intresse.
Man kan se af Karl IX:s bref om lapparna och lappskatten, att
redan då var det för staten nödigt att söka ordna samfärdseln
mellan dessa fjälltrakter och svenska kusten vid Torneå. Sedan
nu Luleå—Ofoten-järnvägen kommit till stånd, måste den bekvä¬
maste utfartsvägen sökas öfver Kiiruna station, hvaraf den nu
föreliggande landsvägen utgör den nordligaste delen.
Äfven andra för det allmänna och staten viktiga ändamål med
väganläggningen finnas emellertid. Den föregående ärade talaren
förstod märkvärdigt nog icke detta, då han frågade: Hvad kan
det vara för allmänt intresse, som föranleder den? Jo, yn kultur¬
stat måste vara villig och skyldig att se till, att administrationen
kan fullgöra sina åligganden och att lag, skick och ordning i alla
landsdelar upprätthållas. Detta är en absolut omöjlighet i ödemark
och stora fjälltrakter, om där icke finnas kommunikationsleder,
och därför tillgodoser man ett stort och fosterländskt intresse
genom att draga fram vägar genom dessa ödemarker, där sådant
är möjligt, särskildt för vägunderhållets skull. — Nödvändigheten
häraf är större, då det gäller en gränstrakt vid den östra land¬
gränsen. På andra sidan gränsälfven i Enontekis finnes en bofast
finsk befolkning och hafva de finska lapparne sina flyttnings¬
vägar. Dessa sammanblanda ofta sina hjordar med de svenska
lapparnes, och detta framkallar lätt tvister, som böra undvikas och,
om skador förorsakas från ena eller andra sidan, godtgöras och
de skadelidande tillfredsställas, om ej gränstvister skola uppstå.
Jag tror således, att jag ådagalagt det stora och viktiga intresset
af att, delvis oberoende af odling och befolkning, här uppe bygga
vägar. Detta intresse är så stort, att långt ifrån, som den siste
talaren påstod, det vore en uppoffring af staten att bygga denna
väg för Enontekis fattiga befolknings skull, det just är dessa
Enontekis-bor, som för statsändamålet behöfvas. Utan dessa i Enon¬
tekis bosatta män är det hart när omöjligt, äfven för staten,
att därstädes åstadkomma och underhålla någon väg.
Ang. en väg-
anläggning i
Norrbottens
län.
(Forts.)
N:o 14.
20
Lördagen den 25 Februari.
Ang. en väg-
anläggning i
Norrbottens
län.
(Forts.)
Den siste ärade talaren yttrade dessutom, vill jag minnas,
att en fast befolkning tvärtom icke vore nödig där uppe i Enon-
tekis. Jag har nyss angifvit ett skäl, hvarför detta är nödigt iir
statssynpunkt. Men emot talet om, att det ej skulle löna sig att
ha en befolkning däruppe, som man måste understödja, vill jag
vidare erinra, att dock alla orter i vårt land fordomtima och Norr¬
land i en ganska sen tid befunnit sig på nybyggets stadium, så¬
ledes på ett nödens och uppoffringarnas stadium, men småningom
stigit till bärgning, ofta till rikedom. Det första nybygget i Norr¬
bottens lappmarker anlades så sent som år 1740 af två blesserade
veteraner från Karl NII:s krig, halta och lytta. Det anlades vid
Glömmer sträsk. Nåväl, detta nybygge har nu nära ettusen in¬
vånare, det vill säga mer än dubbelt hvad hela Enontekis socken
har af fast bosatt befolkning. På samma sätt har äfven Stockholm
från början varit ett nybygge; och den förste, som här röjde
upp åker och byggde sig stuga, var med nödvändighet en fattig,
hjälpbehöfvande man. Skulle man här ha hyllat den ärade talarens
åsikt och alltid tänkt: »hvad skall man med några få människor
så där på en öde fläck? Kör bort dem, exportera dem», så skulle
det ej ha blifvit något af med befolkandet af hela vårt land
och allra minst af Norrland.
Denna trakt är, liksom andra lappmarksbygder, längs sin
västra gräns uppfylld af fjäll, rika på mineral, ehuru man ännu
ej kunnat göra några närjmare undersökningar i dessa oerhördt
aflägsna bygder — man skall minnas, att de ligga mellan 60 och
70 mil ofvan Luleå och att det är 54 mil till Karesuando kyrkoby.
Knappast ens den värsta grufjobbare har råd att utsända expe¬
ditioner så långt för att med eller utan kompassen leta efter gruf-
anledningar. Men vi veta af geologerna, att åtskilliga sådana
anledningar finnas. På andra sidan Köngämä älf är det icke så
långt till Ivalojokki, som är en guldförande flod. Huru förhål¬
landena i denna trakt kunna utveckla sig, veta vi ej, men för
närvarande kan ju kapitalet ej lockas dit, ens för undersökningar.
Endast för dem erfordras landsväg.
Med detta vill jag emellertid hafva antydt, att äfven i denna
klimatiskt vanlottade vrå finnas ganska stora möjligheter till ut¬
veckling. Landet är rikt på ängar och bevattningslägenheter med
ymnig gräsväxt af större fetthalt och näringsvärde än på andra
orter i riket, i följd hvaraf det är i stånd att med trygghet föda
sin befolkning blott dessa lägenheter blifva tillvaratagna. Det är
då, såvidt jag kan förstå, hvarken förnuftigt eller människovärdigt
eller humant att tänka på att köpa bort invånarna däruppe och
exportera dem till annan plats. Tvärtom borde vi understödja
dem så mycket som möjligt, något som vi hittills gjort alldeles
för litet. Statsutskottet har ju, exempelvis, i den här föreliggande
frågan uppställt vida strängare fordringar för anslaget än Kungl.
Maj:t. När man nu skall bygga en väg här, så skulle man väl,
synnerligast om meningen är att hjälpa dessa stackars nybyggare
och icke, som jag påstår, att tillgodose ett statsändamål, i alla
Lördagen den 25 Februari.
21
N':o 14.
händelser icke betunga den medellösa befolkningen ytterligare.
Men det är just hvad statsutskottet medverkar till, då det föreslår
att pålägga dem, utom hela vägunderhållet, en medeltida hofveri-
skyldighet med arbete in natura. Dessa stackars fåtaliga nybyg¬
gare, som knappast ha råd att förse sig med matsäck under ett
dylikt vägarbete, skola på dessa villkor sannolikt svara detsamma,
som de svarat mig, då jag förehållit dem, att de skulle bereda
sig en god och tryggad, framtid med sin boskapsskötsel, om de
blott kunde få sina bördiga ängsmarker röjda och bevattnade:
»ja, det är nog sant, men vill landshöfdingen föda oss under arbets¬
tiden.» Så komma de också att svara statsutskottet: »hvilken skall
föda oss, medan vi bygga denna landsväg åt kronan» — åt kronan,
komma de helt visst att säga, ty de ha den rätta uppfattningen,
att, om än vägen ledes till deras trakt och bereder dem förmåner,
det egentligen är kronan, som i främsta rummet behöfver vägen.
Härmed må nu för öfrigt vara huru som helst, så är det
dock ej billigt att uppställa en sådan fordran, som statsutskottet
här gjort. Och jag kan i denna min uppfattning stödja mig därpå,
att det icke någonstädes finnes, mig veterligen, någon kulturstat
med högfjäll eller alper, som ålagt befolkningen därstädes något
sådant. Såväl i Norge som i det södra Europas ^alpländer _ är det
enligt lag staten, som både bygger och underhåller högfjällsvä-
garna — dock i Norge i vissa fall med det undantag, att något
bidrag fordras från länet eller »amtsformandskabet», som det där
heter.
Jag skall ej uppehålla herrarne längre — jag har blott velat
framhålla, att min åsikt om en sund kolonisationspolitik skiljer
sig diametralt från den siste ärade talarens och äfven från den af
honom åberopade försvarspolitiken hos de gamla germanerna, sådan
denna af Tacitus framställts, nämligen att ödelägga egna gränser
för att hindra fienden från att komma fram. Det var länge sedan
detta lärdes och efterföljdes, något som man blott torde känna
från Tacitus. Redan för nära tvåtusen år sedan måtte emellertid
germanerna ha upphört med den taktiken, ty sedan ha de med
all kraft sträxvat att hålla äfven gränstrakterna i odling och
kultur. Det senare borde vi efterfölja, icke det förra.
Jag ville gärna och borde kanske rätteligen yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, ty Konungen har varit nådig och väl¬
villig, hvilket statsutskottet däremot ej varit. Men då utskottet
står enigt och ett yrkande om afslag å dess hemställan möjligen
skulle mera skada än gagna den goda sak, hvarom här är fråga,
skall jag låta mig för närvarande nöjas med utskottets förslag.
Grefve Taube: Jag skall gärna erkänna, att billighetsskäl
tala för bifall till denna Kungl. Maj:ts proposition; och jag kan
gå så långt, att jag säger, att barmhärtighetsskäl äfven tala därför.
Obarmhärtigt vore det däremot att, som den förste talaren ville,
skicka bort hela befolkningen däruppe och göra trakten till ett
öde land. Sådant kan man säga teoretiskt, men jag vågar påstå,
Ang. en väg-
anläggning l
No7’r bottens
län.
(Forts.)
N:o 14.
22
Lördagen den 25 Februari.
Ang. en väg-
anläggning i
Norrbottens
län.
(Forts.)
att praktiskt låter det sig ej göra. Deras torfva är dem nog kär,,
fastän den är karg och dålig; och för jag dem hort till andra
klimatiska förhållanden, är det ej sagdt, att de trifvas där. Dess¬
utom, sedan nu på finska sidan anlagts vägar till det finska
Enontekis för 380,000 mark, är jag öfvertygad att, om man toge-
bort befolkningen i det svenska Enontekis, skulle inflyttningar
dit ske i sådant antal, att vi snart hade denna fråga uppe igen.
Sådant lär väl ej kunna undvikas; bygd, som en gång blifvit
upptagen, ödelägges ej åter utan alldeles särskilda anledningar..
Den förste talaren påpekade de militära farorna af den för0
slagna vägen. Jag erkänner villigt, att jag måhända ej förstår
den saken så bra som han; men för min del tror jag ej, att dessa
vådor äro så stora, att man blott för deras skull bör lämna hela
detta område utan brukbara vägar — sådant vore hårdt och orätt¬
vist. Enontekis socken är till arealen större än de flesta af Sveriges
län; och denna väg är nödvändig, för att dess inbyggare skola
kunna få till sig några lifsförnödenheter. 1 det hänseendet kan
jag berätta, att, då jag för några år sedan satt som ledamot i
nödhjälpskommittén för Norrland, kom på vårsidan ett särskildt
telegram från landshöfdingen i Norrbottens län med begäran, att
vi, så fort det någonsin kunde ske, skulle skicka upp de förnöden¬
heter, som afsåges för Enontekis, där det då stod ganska illa till;
ty så fort det blef blidväder, funnes ej längre någon användbar
väg ditupp och då finge folket svälta ihjäl.
Som sagdt, mycket synes mig tala för den kungliga proposi¬
tionen ; men då den näst föregående talaren, som belyst detta
från flera sidor och som bättre än jag känner förhållandena där
uppe, icke ansett sig kunna framställa annat yrkande än om bifall
till statsutskottets förslag, skall äfven jag förena mig i denna
hemställan.
Herr Eahlbeck: Må det tillåtas mig att i korthet svara,
några ord på de två sista talarnes anföranden.
Den högt ärade ledamoten af statsutskottet förklarade genast,,
att det varit barmhärighetsskäl, som bär varit bestämmande, och
att det vore obarmhärtigt att flytta den befolkning, som vant
sig vid lifvet däruppe, till bättre förhållanden. Mig synes detta
vara ett underbart resonemang; jag förstår det icke. Icke skulle
man göra något våld på dem genom att köpa deras eländiga hem¬
man. Kom ihåg, mine herrar, att det här är fråga om ett öde
land, liknande norra Sibirien. Om man köpte deras jord, kunde
de ju sedan flytta hvart de ville; nog finge de för köpeskillingen
tillräckligt med passande jord längre söderut. För resten kunde
man ju bjuda dem nybyggen på kronans mark längre ned i Norr¬
land. I intetdera fallet kan jag finna, att man skulle göra dem
någon orätt eller ådagalägga någon obarmhärtighet.
Vidare anfördes, att, om befolkningen fördes bort från denna,
bygd, det nog snart blefve nya inflyttningar från finska sidan
Ja, det är möjligt, om icke kronan ägde området; men, sedan
Lördagen den 25 Februari.
23 N:o 14.
kronan en gång förvärfvat det, finge naturligtvis ingen där sätta Ang. en väg¬
sm ned utan dess medgifvande. Ock att man ej skulle tillåta anläggning i
nagra nya inflyttningar, ar sjalikiart. # Un_
Så upptog talaren vidare den militära _ sidan af saken och /Forts )
yttrade, hvad man så ofta hört, att man ej för enbart militära
skäl får uppoffra de ekonomiska intressena. Ja, men här ställer
man emot hvarandra intressen af oerhördt olika vikt och värde.
De militära skälen gälla ju hela vårt lands trygghet, och hvad
är i jämförelse därmed det intresset, att dessa 450 själar, män,
kvinnor och barn, få fortsätta lifvet i en bygd, som är så föga
passande för bosättning? Om vi på den enda punkt af gränsen,
där vi ha något att frukta, försvaga vår ställning genom en sådan
väg som denna — är det något, som kan affärdas med orden:
»bara militära skäl»? Jag har en annan uppfattning därvidlag.
För öfrigt förstår jag mycket väl statsutskottets hållning i
denna fråga. Det är ju så, att, då man en gång kommit in i
en tankegång, har man mycket svårt att komma ur den. Yi ha
nu en gång råkat ut för en norrländsk svindel — icke ekonomisk
svindel utan svindel åt hufvudet —, så att i fråga om öfre Norr¬
land vårt klara omdöme håller på att fördunklas under inflytande
af de locktoner, som ständigt uppstämmas för oss i tidningar och
eljest af entusiaster för Norrland, såsom den näst siste talaren
och många med honom. Statsutskottet har liksom förut regeringen
fallit offer för dessa locktoner, och det har därvid händt utskot¬
tet, hvad en dess högt aktade ledamot nyss sade om detsamma
— att man ej sällan får sila mygg och svälja kameler. Utskottet
har här icke silat mygg men slukat kamelen; att anrättningen
serverats af Kungl. Maj:t har naturligtvis gjort den smakligare,
men detta hindrar icke, att den likväl är — en kamel.
Sedan några ord gent emot den näst siste talaren. Han nämnde,
att här af ålder varit en samfärdselled till Norge. Det betvifla!’
jag visst icke, nämligen en samfärdselled, använd af de nomadi¬
serande lapparne. Om den åter användts af nybyggare, vet jag
icke. I alla händelser må man ihågkomma, att den väg, hvarom
nu är fråga, icke går till Norge utan från Enontekis rakt söderut.
Vidare nämnde han, att det skulle vara stridande mot statens
värdighet att ej uppehålla lag och ordning däruppe. Ja,o det är
naturligtvis stridande mot statens värdighet att ej uppehålla lag
och ordning, men detta resonemang som skäl för en bosättning
är att gå i cirkel — man skulle lata folket bo kvar där blott
för att uppehålla lag och ordning bland dem. Om man köpte ut
dem, slapp man detta, utan att statens värdighet blefve ett ögon¬
blick förminskad.
Den ärade talaren jämförde äfven förhållandet däruppe med
det ursprungliga befolkandet af Sverige och framhöll, att exempel¬
vis Stockholm också en gång varit nybygge. För att en dylik
jämförelse skall något betyda, maste den tanken ligga bakom,
att en gång Enontekis också skall blifva ett Stockholm. Men om
än vårt land för ett eller flera tusen år sedan successivt byggts
N:o 14.
24
Lördagen den 25 Februari.
Ang en väg- söderifrån, så lär val ingen tro på möjligheten, att dessa obygder
Norrbottens ja&onsin skola bli tätt befolkade. Det förespeglas visserligen, att
län däruppe finns guld, så att det kunde bli ett svenskt Klondyke,
(Forts) :tJien ^ 1 Guds namn det guldsökande kapitalet skapa bygd
däruppe — vi behöfva ej göra det.
Nej, dessa föreställningar om öfre Norrlands utomordentliga
utvecklingsmöjligheter äro i hög grad öfverdrifna. Visserligen heter
det, att tron försätter berg, men att herr Berg eller någon annan
skall kunna åstadkomma en storartad odling däruppe, tillåter
jag mig betvifla.
Jag yrkar alltjämt afslag.
. j Herr Bildt: Jag ber endast att få yttra ett par ord. Den
sist<e talaren yttrade,, att man borde köpa in de eländiga hem¬
manen däruppe, pensionera invånarne och återställa bygden till
hvad den bör vara — en ödemark. Ja, skulle man i alla tider
ha resonerat så, undrar jag, hur Sverige nu skulle ha sett ut
— hur det skulle ha gått med alla de bygder, som, fastän karga,
brutits och där nu stora rikedomar hämtas. Jag tror icke, att det
är tänkbart att utrota känslan för födelsebygden hos alla män-
mskor — med en del går det möjligen men icke med alla. För
öfrigt lär man icke genom några lagstiftningsåtgärder kunna för-
blannHkor att bosätta sig, där de vilja, allra helst i en
obygd. Da måste ju åtminstone kronans tillsyningsmän bo där.
„ o Hen siste talaren höll före, att vårt klara omdöme skulle, i
fråga om förhallandena i öfre Norrland, ha blifvit på något sätt
fördunkladt. Jag tror icke, att de beslut, kammaren fattat i norr¬
landsfrågor, ge anledning befara något sådant; och jag tror, att
äfven J-euna fråga som ju icke är så stor, som den vid första
påseendet kan tyckas — bör lösas i samma riktning som dessa
föregående frågor, d. v. s. så, att man för en gränsort gör hvad
man kan göra utan alltför kännbara ekonomiska uppoffringar.
Hvad slutligen den militära sidan af saken beträffar, är det
klart, att den undandrager sig offentlig diskussion. Men, äfven
om möjligen germanerna på Taciti tid ansågo fördelaktigt att ha
odemarker vid gränserna, vet jag icke, om detta visade sig hjälpa,
i. allmänhet har nog det slaget militära försvarsåtgärder icke visat
sig verksamt. Ej ens Tibet, som varit mer isoleradt än något
annat land har i längden mäktat skydda sig på den vägen, utan
därtill fordras nog lefvande stridskrafter och icke ödemarker
Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.
. Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen, i enlighet med de yrkanden, som därunder före¬
kommit, propositioner, först på bifall till hvad utskottet i före¬
varande utlåtande hemställt samt vidare på afslag därå, och för-
klarade sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.
Lördagen den 25 Februari.
25
N:o 14.
Herr FahTbeck begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:.
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i sitt utlå¬
tande n:o 18, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 80;
Nej — 28.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 22 och 42
innevarande februari bordlagda utlåtande n:o 19, i anledning af
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under åttonde hufvudtiteln
gjorda framställning om anslag för utarbetande af en redogörelse
öfver ortnamn i Älfsborgs län m. m., biföll kammaren hvad ut¬
skottet i detta utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 22 och 24 i
denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 13, i anledning af väckt motion angående beredande af
möjlighet för en viss majoritet inom kommun eller skifteslag att
upplåta eller försälja vid storskifte eller laga skifte för gemensamt
behof afsatt mark, och
_ n:o 14, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående bestämmelser rörande forum och besvärstid för
klagomål öfver kyrkoråds och skolråds beslut m. m.,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 22 och 24 innevarande må¬
nad bordlagda utlåtande n:o 15, i anledning af väckt motion an¬
gående upphörande af pastors själfskrifvenhet såsom ordförande
i kyrkostämma.
Ifrågasatt
upphörande
af pastors
sj älf skrif ren¬
het såsom ord¬
förande i
kyrkostämma.
N:o 14.
26
Lördagen den 25 Februari.
Ifrågasatt
upphörande
af pastors
själfskrift' en¬
het såsom ord¬
förande i
kyrkostämma.
(Forts.)
I berörda motion, n:o 172 inom Andra Kammaren, hade herr
M. Matsson föreslagit, det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru¬
vida icke ordförande och vice ordförande i kyrkostämma skulle
kunna väljas på samma sätt af kyrkostämman som ordförande och
vice ordförande i kommunalstämma väljas af kommunalstämman,
samt därefter för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar
och tillägg uti nådiga förordningen om kyrkostämma samt om
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 jämte andra häraf berörda
lagrum, som, i händelse pastors själfskrifvenhet såsom ordförande
i kyrkostämma befunnes lämpligen kunna upphöra, af sådan för¬
ändring kunde påkallas.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda grunder
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Herr von Möller: Jag tycker det skulle vara sorgligt, om
denna motion skulle af kammaren i stillhet begrafvas. Jag ber
därför att få uttala min sympati för densamma. Jag skulle vilja
formulera min åsikt i denna sak så, att jag skulle vilja befria präs¬
terskapet från det själfskrifna ordförandeskapet, icke beröfva dem
något. Jag tänker mig att, om prästens ställning i församlingen
skall vara, hvad den bör vara, måste den väl uppbäras af kärlek
och förtroende från sockenborna, och dessa böra därför icke
i honom se en dem påtvingad i stället för en på kyrkostämman
frivilligt vald ordförande. Jag tror nämligen att, om prästerna
i vår tid skola kunna uträtta någonting, skall det vara genom sin
personlighet och sitt inflytande, icke genom några lagbestämmelser
eller någon maktställning.
Nu säger man, att de äro bäst kvalificerade för detta uppdrag.
Det är också min åsikt. Jag tror, att man villigt erkänner, att
prästerna såsom ordförande å kyrkostäpimor i allmänhet hafva
skött sig icke allenast klanderfritt utan äfven väl, men icke dess
mindre tror jag, att den förändring, hvarom motionären nu än-
hållit, förr eller senare kommer till stånd. Jag är öfvertygad, att i
flertalet församlingar kommer då prästen att blifva vald till kyrko¬
stämmans ordförande. Det nuvarande förhållandet strider, såsom
reservanterna säga, mot uppfattningen inom hela det kommunala
lifvet, det strider mot den själfstyrelsens princip, som genomgår
hela vår kommunalförfattning. Herrarne erinra sig huru det har
gått med ordförandeskapet i Stockholms stadsfullmäktige. I den¬
na kammare stred man i det längsta emot en förändring, men
slutligen fick man ge med sig, och nu få stadsfullmäktige själfva
välja sin ordförande.
Jag ber att i detta sammanhang få påpeka ett litet fel, som
tyckes hafva insmugit sig i reservationen, där det talas om att
»kommunalstämma, stadsfullmäktige och landsting alla själfva välja
Lördagen den 25 Februari.
27
N:o 14.
sin ordförande». Det är naturligtvis tryckfel, ty landstingen välja ifrågasatt
icke sina ordförande men väl vice ordförande. upphörande
»Motionären vill också, att kyrkostämman skall få utse vice
ordförande. Nu finnes icke annan vice ordförande än den kyrko- s^som ora-
herden själf förordnar. Jag kan icke tänka mig, att det skall vara förande i
angenämt hvarken för församlingen eller för kyrkoherden, att kyrkostämma.
han vid vissa tillfällen, t. ex. i frågor som röra honom själf, skall (Forts.)
vara part — det är ju blott sällan som genom domkapitlet utses en
ordförande för något särskjldt tillfälle. Det får då lätt en bi¬
smak af partiskhet. Är det väl rimligt, att, när man anser kom¬
munens medlemmar på kommunalstämma hafva nog omdömesför¬
måga och klokhet att kunna välja en lämplig ordförande, betrakta
samma människor, när de infinna sig på kyrkostämma, sakna för¬
nuft och kompetens att bedöma, hvem som här kan vara den lämp¬
ligaste såsom ordförande, och därför höra de ej heller tillerkännas
denna rättighet ?
Jag bekänner, att jag icke kan fatta logiken i ett dylikt sätt
att resonera.
Nog skulle det väl äfven för pastorn själf kännas angenämare
att innehafva ordförandeskapet på grund, af församlingens val än
i följd af en föråldrad lagbestämmelse. Är han en finkänslig man,
vågar jag påstå, att detta tvång ofta skall kännas pinsamt; och
är han det icke, anser jag det verkligen vara beklagligt, att han
skall ha rätt att emot församlingens vilja sitta på ordförande-
platsen. Emellertid, jag känner ju mer än väl både kammarens
åsikter och kutymen, som råder här, att icke i första taget bi¬
falla några »nyheter», och själf anser jag, att det vore önskvärdt
att söka få till stånd en revision äfven af andra bestämmelser i
den gamla hederliga förordningen om kyrkostämma från år 1862.
Så t. ex. beträffande kyrkorådets många underliga otidsenliga
funktioner och pastors själfskrifvenhet såsom ordförande i skolråd,
och i sammanhang härmed borde man väl äfven skaffa folk¬
skolan en egen öfverstyrelse, som en naturlig konsekvens af det
beslut Riksdagen fattade förra året beträffande de allmänna läro¬
verken.
Jag har velat uttala min sympati för hvad motionären före¬
slagit, och jag önskar honom ett hjärtligt välkommen åter, men jag
skall icke i dag besvära kammaren med att göra något yrkande.
Herr Trygger: Då den siste ärade talaren icke gjort något
yrkande om afslag å utskottets hemställan, skulle jag kunna tiga,
men jag vill dock begagna tillfället att till protokollet fastslå det.
erkännande, som talaren gjorde af den nuvarande ordningen. Han
erkände nämligen att man, i stort sedt, måste medgifva, att pastor
på ett synnerligen förtjänstfullt sätt fullgör sitt ordförandeskap
inom kyrkostämman, och det var, såvidt jag förstod, endast för
att på detta område genomföra en allmän princip, som skulle be¬
härska våra kommunalförfattningar, nämligen att valrätt till ord¬
förandeskap tillkommer medlemmarna af kommunalrepresentatio-
N:o 14.
Lördagen den 25 Februari.
Ifrågasatt
upphörande
af pastors
sj ä lfslcrifv en¬
het såsom ord¬
förande i
hyrko stämma.
(Forts.)
Ang. för¬
ändrad lag¬
stiftning rö¬
rande verk¬
ställighet af
icke laga
kraft ägande
utslag i brott¬
mål.
nen, som han ansåg, att den af motionären föreslagna förändringen
borde genomföras. Jag vill då nämna, hurusom han själf korrige¬
rade reservanternas uttalande med afseende på en viktig kommunal
representation, nämligen landstingen; och då den ärade talaren
öfvergick till att, såvidt jag fattade honom rätt, säga, att det
kunde kännas pinsamt för ledamöterna på kyrkostämman att hafva
en ordförande, som de icke själfva hade valt, får jag för min del
däremot anmärka, att det förefaller mig, som om han därvidlag
förutsatte en finkänslighet, som öfverskrider vanliga människors
mått. Åtminstone för mig är det tydligt, att hvar och en bör
känna sig ytterst angenämt berörd däraf, att den, som sitter såsom
ordförande, är den för platsen bäst kvalificerade.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr von Möller: Jag undrar, om icke lagutskottets ärade ord¬
förande missuppfattat hvad jag sagt. Jag ansåg, att det borde för
pastor kännas pinsamt att innehafva ordförandeskapet i kyrkostäm¬
man såsom påtrugad, ej på grund af stämmans frivilliga val, fast
han kanske icke alltid själf känner det så. Dessutom är det tyvärr
icke uteslutet, att den själfskrifne ordföranden kan vara både
oduglig och olämplig för uppdraget. Jag sade, att det strider
mot hela principen i den kommunala själf styrelsen, och jag för¬
står icke, hvarför kommunen, konstituerad såsom kyrkostämma,
skall påtvingas en ordförande, när den på kommunalstämman till-
erkännes rätten att själf utse sådan.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 22 och 24 i
denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående bestämmelser i syfte att bidrag till aflöning af
kyrkobetjaning skall utgå efter de grunder, som för kommunal-
utskylder i allmänhet äro gällande, och
n:o 17, i anledning af väckt motion angående befrielse för
främmande trosbekännare att erlägga af gifter till svenska stats¬
kyrkan och dess prästerskap,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs å .nyo lagutskottets den 22 och 24 innevarande fe¬
bruari bordlagda utlåtande n:r 18, i anledning af justitieombuds¬
mannens framställning angående förändrad lagstiftning rörande
verkställighet af icke laga kraft ägande utslag i brottmål.
Uti sin till innevarande års riksdag afgifna och till lagutskottet
hänvisade ämbetsberättelse hade justitieombudsmannen upptagit frå-
Lördagen deri 25 Februari.
29
N:o 14.
gan om förändrad lagstiftning rörande verkställighet af icke laga Ang. fm-
kraft ägande utslag i brottmål och i sådant afseende hemställt, ändrad lag-
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det r°-
täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga ställighlTtf
förslag till lag, enligt hvilken utslag, därigenom någon blifvit icke laga
dömd till frihetsstraff på viss tid eller till bötesstraff, och hvilket kraft ägande
ej underställts högre rätts pröfning, må kunna, efter det den dömde utsla9 j hroU-
i behörig ordning förklarat sig med utslaget nöjd eller underlåtit ™“'
att inom stadgad tid mot utslaget föra klagan, befordras till v erk- (*orts''
ställighet utan hinder af åklagares eller målsägandes besvär.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande hemställt, att Riks¬
dagen, i anledning af justitieombudsmannens förevarande framställ¬
ning, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utreda, under hvilka villkor utslag, därigenom någon
blifvit dömd till frihetsstraff på viss tid eller till bötesstraff, och
hvilket ej underställts högre rätts pröfning, må kunna, utan hinder
af att det ej vunnit laga kraft, befordras till verkställighet, samt
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga det förslag till lag,
hvartill denna utredning kunde finnas gifva anledning:
Herr Berlin: Den lagändring, som Riksdagens justitieombuds¬
man här ifrågasatt och beträffande hvilken lagutskottet nu hem¬
ställt om utredning, är af synnerligen stor vikt. Den kommer,
om den genomföres, att underlätta arbetet med straffverkställig¬
heten för de myndigheter, som därmed hafva att taga befattning,
den kommer därjämte att i högst väsentlig grad minska statens
kostnader i och för denna angelägenhet, och, hvad som icke är
minst viktigt, den skall för de sakfällda undanröja en hel del
olägenheter och svårigheter, som på grund af nu gällande lagstift¬
ning rörande verkställighet af icke laga kraft ägande utslag äro
förenade med straffets undergående, men som lagstiftaren visser¬
ligen icke haft för afsikt att därmed förknippa. På grund af denna
min uppfattning är det själffallet, att jag på det lifligaste ansluter
mig till lagutskottets utlåtande. Men jag har icke velat lämna
tillfället obegagnadt att i sammanhang härmed uttala min åsikt,
att den nytta och den effektivitet, som man kan hafva att för¬
vänta af lagändringen, icke blir synnerligen stor, därest icke
samtidigt kommer till stånd en bestämmelse om rätt för vederbö¬
rande myndighet att upptaga s. k. nöjdförklaring och verkställa
straff utan att äga tillgång till det utslag, hvarigenom straffet
ådömts. För lämpligheten och nödvändigheten af en dylik bestäm¬
melse hämtar jag stöd närmast från justitieombudsmannens fram¬
ställning härom, hvilken finnes återgifven i utskottets utlåtande,
vidare från högsta domstolens enhälliga utlåtande öfver det i
Kungl. Maj:ts proposition till 1902 års Riksdag framlagda förslag-
till lag om verkställighet af straff, ådömdt genom icke laga
kraft ägande utslag, och slutligen kan jag härför åberopa denna
kammares uppfattning, sådan den fann sitt uttryck i kammarens
N:o 14.
30
Lördagen den 25 Februari.
Ang. för¬
ändrad lag¬
stiftning rö¬
rande verk¬
ställighet af
icke laga
kraft ägande
utslag i brott¬
mål.
(Forts.)
enhälliga beslut i anledning af denna proposition. Angående möj¬
ligheten att utan fara för misstag grunda verkställigheten af
straff på bevis i stället för utslag vågar jag åberopa min egen
erfarenhet från en tjänstetid, som numera icke kan anses sa kort.
Här har ifrågasatts att utsträcka rättigheten till nöjdförkla¬
ring före besvärstidens utgång äfven till utslag, hvarigenom böter
ådömts. Jag anser, att äfven härutinnan en lagförändring är nödig
och nyttig. Dock vill jag framhålla, att en dylik nöjdförklaring
bör tillstädjas endast i de fall, där den till böter fällde uppenbar¬
ligen icke har eller under besvärstiden kan komma att fa tillgång
till böternas fulla gäldande, och under villkor, att detta förhållande
styrkes af utmätningsman. Att däremot utsträcka verkställigheten
af icke kraft ägande bötesbeslut äfven till de fall, då den skyldige
äger full tillgång till böternas gäldande, anser jag vara att föra
frågan på afvägar. Man kan i det fallet knappast tala om nöjd¬
förklaring eller verkställighet. Om en person, som blifvit fälld
till böter innan besvärstiden gått till ända, kommer och erbjuder
sig att erlägga böterna, lärer väl bötesredogöraren eller uppbörds-
mannen icke kunna neka att taga emot dem, men härigenom har
någon definitiv verkställighet ej ägt rum. .Någon lagstiftning om
att i förevarande fall en dylik verkställighet skall kunna ske
synes mig icke heller vara af nöden. Har den till böter fällde,
innan utslaget vunnit laga kraft, erlagt böterna och straffet sedan
skärpes till frihetsstraff, är han själf ensam skulden därtill, och
något annat lidande än hvad han själf förskylt, har icke blifvit
honom förorsakadt. Sedan han utstått fängelsestraffet, aterfar han
böterna. 0
Jag har med detta uttalande velat tillkännagifva min asikt
i denna fråga och ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Trygger: I anledning af den siste ärade talarens ytt¬
rande skall jag be att få fästa uppmärksamheten därvid, att ut¬
skottet i sin motivering har tagit hänsyn till det önskemål han
först uttalade, nämligen att fullständigt utslag ej skulle behöfva
företes för ifrågavarande verkställighet. Utskottet hänvisar till
det särskilda lagförslag, som utskottet vid 1902 års riksdag^ för¬
ordade. Däri gjorde sig, såsom den ärade talaren anförde, den asikt
gällande, som han i likhet med högsta domstolen ansåg vara den
riktiga.
Hvad den senare af honom berörda frågan beträffar, nämligen
verkställighet af bötesutslag, tror jag, att kammaren gör rätt uti
att icke på något sätt söka binda Kungl. Maj:t i den utredning,
som kommer att företagas, i händelse kamrarna bifalla utskottets
hemställan. Den frågan löses icke så lätt, som man skulle kunna
tro. Det låter visserligen ganska bra att säga, att bötesutslag,
för så vidt det är uppenbart, att den dömde saknar tillgång till
böternas gäldande, må kunna verkställas under vissa villkor, trots
det att utslaget icke vunnit laga kraft, men att däremot, om den
dömde äger tillgång till böternas gäldande, någon verkställighet
Lördagen den 25 Februari.
31
N:o 14.
icke får äga ruin. Det låter bra, men vi böra komma ihåg, att
förvandling af böter enligt svenska straffrätten förutsätter, att
den fällde icke äger medel till böternas fulla gäldande. Kan man
således icke verkställa utslag, hvarigenom böter ådömts, kan man
icke komma till något förvandlingsstraff. Och en sak är, hvilken be¬
tydelse det har, att en person frivilligt erlägger böterna; en annan
sak är, huruvida man bör under vissa omständigheter låta icke
kraftvunnet utslag gå till verkställighet. Jag har icke på något
sätt velat göra gällande, att man icke skulle kunna anordna saken
på det sätt, som den siste ärade talaren förutsatte, men jag vill säga,
att frågan måste pröfvas noga, och det är icke lämpligt, att Riks¬
dagens skrifvelse, ifall utskottets förslag antages, på något sätt
får färg af en uppfattning i den ena eller andra riktningen.
Herr Berlin: Jag ber att få erinra, att jag icke förbisett
hvad som i motiveringen säges om det af lagutskottet vid 1902 års
riksdag förordade lagförslaget, men jag har särskildt hänvisat till
justitieombudsmannens uttalande, emedan detta utgör stöd för min
åsikt om. nödvändigheten af att den föreslagna lagändringen, om
den skall medföra någon nytta, måste förutsätta en bestämmelse om
rätt att verkställa ådömdt straff, äfven om domstolens utslag icke
är tillgängligt.
Hvad beträffar den af lagutskottets ordförande påpekade nöd¬
vändigheten af en ensidig utredning af förevarande fråga jämväl
i afseende å bötesutslag, har jag däremot icke haft någon in¬
vändning att göra, då jag ju yrkat bifall till utskottets hemstäl¬
lan med begäran om denna utredning. Jag har emellertid velat
uttala min uppfattning, som jag vidhåller, att denna utredning
icke kan blifva så synnerligen fruktbringande i fråga om ut¬
sträckt rätt till nöjdförklaring jämväl för bötesskyldig, som har
full tillgång till böternas erläggande.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll utskottets i förevarande utlåtande gjorda hemställan.
Föredrogs å ny o deputerades för vården af Första Kammarens
ekonomiska angelägenheter den 22 och 24 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 1, med anledning af väckt motion angående ändrad
numrering af de i plenisalen anordnade platser för kammarens
ledamöter.
Jämlikt protokollsutdrag af den 27 januari 1905 hade Första
Kammaren till de ledamöter, som enligt § 5 i kammarens ordnings¬
stadga hade att ombesörja kammarens ekonomiska angelägenheter,
hänvisat en af herrar Lars Berg, A. F. O. Cederberg, Sv. Joh.
Bandqvist, K. Bohnstedt, Yollrath Tham och I. von Stapelmpbr
väckt motion, n:o 10, hvari föreslagits att kammaren ville besluta,
Ang. för¬
ändrad lag¬
stiftning rö¬
rande verk¬
ställighet af
icke laga
kraft ägande
utslag i brott¬
mål.
(Forts.)
Ifrågasatt
omplacering
af Första
Kammarens
ledamöter i
plenisalen.
N:o 14.
Ifrågasatt
omplacering
af Första
Kammarens
ledamöter i
plenisalen.
(Forts.)
32 Lördagen den 25 Februari.
det dess ledamöter i kammaren skulle ordnas efter en i motionen
angifven grund med omedelbar tillämpning tills vidare.
Deputerade hade i föreliggande utlåtande hemställt, att kam¬
maren med bifall i hufvudsakliga delar till motionen måtte be¬
sluta, att i öfverensstämmelse med en vid utlåtandet fogad plan
ändrad numrering af ledamöternas platser i kammarens plenisal
skulle, så snart ske kunde, verkställas.
Herr Nyström, Carl: Den nu ifrågasatta omrangeringen ut¬
går från den allmänna förutsättningen, att alla platser i denna
kammare äro lika goda. Men denna förutsättning är ju icke riktig,
ty åtminstone finnes en grupp af dem — måhända finnas flera
—, som alls icke kunna sägas stå på samma nivå som de öfriga.
Denna grupp skulle äfven efter ändringen vara utsatt för allahanda
olägenheter, bland andra den, att det åsyftade ändamålet att hålla
bänkkamraterna i närheten af hvarandra i detta fall alls icke vinnes.
En invändning är också den, att, om nu en grupp platser äro van¬
lottade och det således är en orättvisa, att de, som nu innehafva
sådana platser, skola sitta kvar för alltid, blir det lika orätt¬
vist att sända upp till detta Sibirien och där kvarhålla en annan
uppsättning. Alltså, huru man ställer sig, gör man orätt i denna
fråga. Om nu en del af platserna äro dåliga, men både den nu¬
varande och den nya fördelningen innebär en orättvisa, huru skall
det då hjälpas? Jag kan icke se någon annan utväg än en cirku¬
lation, så att hvarje man i sin tur och hvarje uppsättning i sin
ordning får smaka platsfördelningens sötma och bitterhet. 1 alla
händelser, det må gå såsom man vill och såsom man på sista
.tiden ifrågasatt, så får jag säga, att frågan är ganska obetydlig.
Men det är åtminstone mindre lämpligt att midt under brinnande
riksdag, då vi redan intagit våra platser, låta oss uppföra sådana
där kottiljongsturer.
Herr Anderson, Albert: Kammarens ärade ledamöter må
icke föreställa sig, att ekonomideputerade äro så stora optimister,
att de tro sig genom nu framlagda förslag hafva tillfredsställt
alla kammarens ledamöter, och jag antager, att kammaren också
finner det naturligt, att man icke genom ett förslag, detta må nu
vara så omsorgsfullt som helst utarbetadt, kan tillfredsställa alla.
Jag ber få nämna, att ekonomideputerade verkligen försökt flera
metoder för att åstadkomma lämplig placering i kammaren, men
ekonc.mideputerade hafva funnit det nu framlagda förslaget vara
det bästa. Där hafva, såsom af utlåtandet framgår, tvenne syn¬
punkter gjort sig gällande; den ena är, att ledamöterna från ett
och samma valdistrikt skola kunna få sina platser så nära till
hvarandra som möjligt, och den andra, att sittplatserna skola vara
så anordnade, att vid voteringar ledamöterna från samma valdi¬
strikt, hvilka skola efter hvarandra framgå till valurnan, kunna
hafva i det närmaste samma väg ned till talmansbordet. Sådant
Lördagen den 25 Februari.
33
N:o 14.
är ju icke förhållandet nu; men den af deputerade föreslagna för¬
ändringen kommer att i dessa båda hänseenden bereda förbättring
af nuvarande förhållanden. En sak vill jag särskildt framhålla,
och det är, att ledamöterna från Göteborgs och Bohus län blifva åt¬
skilda på det sätt, att tre ledamöter komma på ena sidan närmast
hufvudingången och tre ledamöter för länet på den andra sidan.
Det är naturligtvis en stor olägenhet, som ekonomideputerade äro
de första att erkänna, men huru vi än sökte anordna omnumrerin¬
gen, kommo vi alltid till samma resultat i detta fall.
Jag tillåter mig hemställa om bifall till ekonomideputerades
förslag.
Friherre Åkerhielm: För den nu föreliggande motionen hafva
egentligen icke anförts mer än tvenne skäl; det ena skulle vara
en önskan att sammanföra de särskilda länens representanter i
grupper. Jag får för min del säga, att jag visserligen trifves ut¬
märkt väl tillsammans med mina länskamrater, men min lokal¬
patriotism går icke så långt, att jag icke kan trifvas tillsammans
äfven med andra kamrater i kammaren. Om nu, såsom antydt är,
denna samrnanföring af länsrepresentapterna skulle ansetts lämplig
för att gifva dem tillfälle att rådgöra med hvarandra i särskilda
fall, om man sålunda, om jag så får säga, vill tillskapa små läns-
repiesentationer inom kammaren eller kanske t. o. m. tänkt sig
på detta sätt kunna utöfva en disciplinär kontroll öfver hvarandra,
så är det något, som enligt min mening icke bör befordras, utan
snarare motverkas. Jag undrar, om man icke träffar sakens kärna,
då man säger, att motionen egentligen är föranledd af en önskan,
helt naturlig för öfrigt, hos åtskilliga ledamöter, som icke äro
synnerligt tillfredsställda med sina nuvarande platser, att få andra.
Det andra skäl, som här åberopas, är, att en sådan förändring
som den föreslagna skulle vara fördelaktig vid voteringarna. Det
är möjligt, att det skulle blifva något bättre i sådant afseende än
det för närvarande är. Detta vill jag icke bestämdt förneka, men
jag känner mig icke viss därom, förrän jag sett, huru det kom¬
mer att taga sig ut i praktiken. Å andra sidan får jag säga, att
jag icke märkt någon svårighet vid voteringarna; jag har icke
sett någon trängsel eller någon svårighet vare sig att komma till
talmansbordet eller därifrån. Det var svårare i den gamla pleni¬
salen med det mindre utrymme vi där hade, men om där någon
gång inträffade kollisioner, var det nog icke så mycket beroende
på platsernas anordning, utan mer därpå, att somliga ledamöter
i kammaren, till sin natur något nervösa och ifriga att komma fram
till talmansbordet, lämnade sina platser, innan de borde det, under
det andra, alltför lugna, stannade för länge på sina platser, och
kanske var man någon gång så upptagen af privata diskussioner,
att man icke observerade sin tur. Allt detta åstadkom svårigheter
vid voteringarna, och det blir naturligtvis icke af hjälpt genom en
omplacering.
Första Kammarens Prof. 1905. N:o 11.
Tfväg åsatt
omplacering
af Första
Kammarens
ledamöter i
plenisalen.
(Forts.)
3
N:o 14.
34
Lördagen den 25 Februari.
Ifrågasatt
omplacering
af Första
Kammarens
ledamöter i
plenisalen.
(Forts.)
Jag nämnde nyss, att jag antog förnämsta skälet till ändrings¬
förslaget vara, att man önskade byta ut platser, som vore mindre
gynnsamma mot sådana man tyckte vara bättre. Jag undrar,
om vi kunna anse oss hafva fått tillräcklig erfarenhet om våra nu¬
varande platser. När jag kom hit vid riksdagens början och fann
mig placerad där jag nu sitter, tänkte jag mig vara en af de lyck¬
ligast lottade af kammarens ledamöter, men jag har sedermera
funnit, att man hör mycket illa från denna plats, under det att
man t. ex. hör utmärkt väl från platserna längst upp. Vi behöfva
få något mer erfarenhet om platserna, innan vi kunna rätt bedöma
dem. För närvarande kunna, såsom jag för min del tror, inga
andra platser betecknas såsom afgjordt dåliga än de tre platserna
på hvardera sidan om hufvudingången från kapprrunmet. Där
har man framför sig hela trafiken af dem, som gå in och ut,
och man är utsatt för allt drag, som uppstår vid gående genom
dörrarna för att komma in i kammaren. Om man nu icke, såsom
jag för min del vore böjd, finner lämpligast att åtminstone för
någon tid låta placeringsfrågan anstå, synes mig skäl att taga
i öfvervägande, huruvida icke dessa sex platser kunna helt och
hållet slopas. Detta kan göras på flera olika sätt. Ett sätt vore
att taga bort de tre platserna på denna sidan ingången och förlägga
dem invid de platser, hvilka på den vid betänkandet fogade planen
hafva numren 112, 127 och 146, samt förlägga de tre platserna
på andra sidan ingången invid de med 109, 132 och 145 betecknade.
De skulle då komma något längre från ingången samt vore skyd¬
dade för drag. Den enda olägenheten häraf skulle blifva, att på
dessa två ställen ledamöterna komme att sitta tre och tre bredvid
hvarandra i stället för att vara ordnade två och två. Ett annat
sätt vore, om man anser önskligt, att symmetrien i anordningen bi¬
behålies, att anordna dessa sex platser på annat håll i kammaren.
Här finnes ju en oupptagen plats bredvid n:o 150 här bakom, och
det är vidare tillfälle, såvidt jag förstår, att anordna en plats
bakom den, som i planen betecknas med 121, och likaledes på
andra sidan salen en plats bakom den med 138 betecknade. Det
finnes kanske också möjlighet att ordna tvenne platser bakom dem,
som hafva numren 149 och 148 å denna sidan af salen samt 142
och 143 å den andra sidan. Det finnes slutligen en annan utväg,
och det är att icke disponera några platser för talmannen och vice
talmannen: tvenne platser äro nu reserverade för dem, och jag
förmodar, att dessa utan afsaknad skulle kunna undvaras. Det
förefaller mig vara en billig pretention, innan en omplacering före¬
tages, att undersökning först göres om möjligheten af sådana åt¬
gärder, hvarigenom ingen behöfver placeras på dessa, som jag be¬
tecknat såsom afgjordt dåliga platser. Naturligt är — det kunna
herrarne väl förstå, och jag förmodar det äfven finnes ursäktligt
— att mina sympatier för det föreliggande förslaget icke ökas
därigenom, att meningen just är att på dessa sex platser placera
representanterna för Bohuslän.
Jag hemställer om återremiss.
Lördagen den 25 Februari. 35
Herr Berg, Lars: Jag tillåter mig att för en gång taga till
ordet från min egen plats, n:o 149, och detta för att visa, att
bättre plats näppeligen står att finna i denna samlingssal. Jag
vill därmed antyda, att skall man döma i denna fråga rätt, så
bör man icke förutsätta, att till grund för motionen och nu före¬
liggande förslag ligga några enskilda funderingar och önskningar
att komma till bättre läge, ty då vilseleder man sitt eget beslut.
Härvidlag förhåller det sig så, i olikhet med hvad fallet var i kam¬
marens gamla plenisal, att här finnas inga dåliga platser, och
hvad bättre är, det finnes ingen lifsfarlig plats. Jag har suttit
på en sådan plats under många års riksdagar, en plats, hvilken på
hans dödsbädd ansågs af min företrädare hafva föranledt hans
död, något, som äfven styrktes af hans läkare. Jag föranleddes
icke då att föreslå ändring af platserna, jag föreslog icke ens, så¬
som en talare här i dag, att cirkulationsbruk skulle införas, emedan
jag visste, att någon annan då skulle tvingas in på den plats
jag innehade. Jag vill således påstå, att i detta fall icke finnes
liksom i fråga om den plats, jag har äran intaga i denna kammare,
icke kan finnas egoistisk hänsyn vid förslaget om ny numre¬
ring, utan är anledningen endast den, att då vi här fått tidsenliga
och från de mest lysande utländska förebilder för parlamentshus
hämtade anordningar, skola vi icke underlåta att förnuftsenligt
begagna dem.
Det yttrades af nästföregående talare, att för voteringarna,
med hänsyn till hvilka- denna anordning särskild! är föreslagen,
den egentligen icke skulle vara af nöden. Men om man ser, i hvilken
massa — »en radis indigestaque moles» — ledamöterna samlas
nedanför talmansplatsen, hurusom oupphörligen den ena strömmen
af röstande skall genombryta den andra, alla kommande från olika
håll; huru en del på återvägen skall passera midt framför dem, som
skola frapi, måste man erkänna, att detta aldrig kan vara för¬
nuftigt. Det är detta, som är hufvudanledningen till vårt förslag.
Den andra är, att länskamraterna skola enligt kammarens arbets¬
ordning följas åt. Detta är klokt och riktigt och det enda, som
i denna sak är föreskrifvet, och då torde, synes det mig, med skäl
fordras, att man rättar sig därefter. Samme talare yttrade vidare,
att denna bestämmelse och denna åsikt, att länskamrater skulle
komma närmare tillsammans, kanske stödde sig på en önskan om in¬
förande af en sorts disciplin. Hej, icke i den riktning han yttrade
sig, men däremot är ju helt naturligt, att man finner ordning och
skick fordra, att icke en kamrat rasar tvärs i vägen för den andre
och hindrar honom att komma fram. Här man sett, huru vid vote¬
ringarna hittills har försiggått, ser den oordnade samling, som
tränges framför talmansplatsen, huru från olika håll de röstande
korsa hvarandras vägar, så måste man önska, att en sådan disciplin
blifver införd, att allt måtte så tillgå, att ingen hindrar den
andre.
Vidare yttrades af samme talare, att möjligen de platser,
som han ansåg sämst, kunde tagas bort. Det är visserligen sant,
N:o 14.
Ifrågasatt
omplacering
af Första
Kammarens
ledamöter i
plenisalen.
(Forts.)
N:o 14.
36
Lördagen den 25 Februari.
Ifrågasatt
omplacering
af Första
Kammarens
ledamöter i
plenisalen.
(Forts.)
att de från talmannen mest aflägsna platserna skulle komma att
intagas af de ärade ledamöterna för Bohuslän, men platserna äro
i andra afseenden fördelaktiga; de äro de mest upphöjda i kam¬
maren. Utan skada för kammaren torde emellertid nya platser
icke kunna beredas i deras ställe.
I alla fall, om Bohusläns ärade representanter icke vilja in¬
taga de upphöjda platser de såväl förtjäna, måste ju några andra
ledamöter intaga dem, och man bör besinna, att saken icke bättras
därigenom, att man lyckas rädda bohuslänningarne från den för¬
menta olyckan. Ty då man byter plats för att vinna en bättre,
tvingas alltid en kamrat att intaga den lämnade, och därför är
det ju icke något skäl att fästa sig vi den enskilda uppfattningen
om platsernas olika värde. Det är min åsikt i saken.
Då kan man ju hellre tänka sig, såsom den förste talaren
sade, att man låter ledamöterna hvarje riksdag cirkulera. Det
är jag villig att instämma uti; men jag frågar honom, hvarför
icke någon väckte förslag därom i det gamla riksdagshuset, där
flera af kamraterna sutto på lifsfarliga platser. Men, som sagdt,
arbetsordningen lägger icke något hinder i vägen för denna anord¬
ning. Tycker man icke om förslaget, som redan är antaget för
dess del af Andra Kammaren och lärer brukas i utlandets parlament,
kan man för öfrigt taga flera andra anordningar. För att åstad¬
komma en annan platsfördelning behöfde man endast förändra ut¬
gångspunkten eller taga den från höger i stället för från vänster
eller börja med numreringen från en annan stolsgrupp. Hruu som
helst, dömer man objektivt i denna fråga och vill man följa och
begagna salens inredning, kan man icke gärna komma till så stor
skiljaktighet från det förslag, som här föreligger, hvilket nu blifvit
tillstyrkt och till hvilket jag yrkar bifall.
Friherre Lagerbring: Då hittills icke något afslagsyrkande
blifvit under öfverläggningen framställdt, skall jag anhålla att
få framställa ett sådant. Jag kan icke finna, att ekonomidepute¬
rades förslag innefattar någon förbättring, åtminstone icke någon
generell förbättring, och då man genom en återremiss fortfarande
skulle hålla en fråga vid lif, som jag anser böra af göras så snart
som möjligt, är detta för mig ett skäl att yrka afslag på ekonomi-
deputerades framställning.
Herr Nordenfalk: För mig ställer sig saken så, att den pla¬
cering af kammarens ledamöter, som bestämts vid riksdagens början,
säkert är enligt deras förmenande, som beslutit densamma, den
bästa möjliga. Nu hafva ekonomideputerade på skäl, angående
hvilkas beskaffenhet jag helt och hållet instämmer med friherre
Åkerhielm, föreslagit en annan placering. Jag för min del är
icke öfvertygad om, att deputerades mening har något företräde,
och jag är ju i och med detsamma förhindrad att rösta för deras
förslag redan på denna grund, då man ju icke kan medverka till
en förändring, med mindre den innebär en förbättring. Motionä-
Lördagen den 25 Februari.
37
N:o 14.
rerna hafva ju själfva anmärkt, att ordnandet af platserna i denna
kammare kan ske på flera sätt, och jag hemställer därför till kam¬
marens ledamöter, huruvida det är skäl att efter allenast så kort
tids samvaro i detta rum och då följaktligen så litet tillfälle
beredts att pröfva, huru placeringen lämpligast skulle kunna ske,
nu afgöra denna fråga, utan huruvida det ej är länspligt, att råd¬
rum lämnas oss till en annan riksdag att efter närmare skär-.
skådande af förhållandena då bestämma oss och därför afstå be¬
tänkandet, hvilket jag ock yrkar.
Herr Östberg: Det nämndes af den föregående talaren, att
de personer, som haft att bestämma den placering, som skulle göras
vid riksdagens början, tydligen hafva varit af den mening, att
den anordning, som nu finnes, är den lämpligaste. Det torde emel¬
lertid icke vara riktigt att se saken sålunda. Då frågan om
placeringen uppkom, framställdes inom fullmäktige i riksgälds-
kontoret "förslag, att placeringen skulle göras ungefärligen så, som
ekonomideputerade nu hemställt. Emellertid ansågs det då bland
fullmäktige, att det vore riktigast, att kammaren själ!" finge af¬
göra denna sak, och att det därför borde anses som en skyldighet
för fullmäktige att vid uppsättandet af nummerplåtarna iakttaga,
så långt möjligt, samma placering, som förekom i det gamla riks¬
dagshuset. Men man får ingalunda däraf draga den slutsats, att
fullmäktige ansågo denna anordning vara den i och för sig lämp¬
ligaste.
Jag tror för min del, att man icke får underskatta den fördel
i afseende på voteringarna, som skulle vinnas genom den nu före¬
slagna ändringen. Det är ju alldeles uppenbart, att de komme att
gå betydligt lättare, om placeringen gjordes så att säga radiellt,
i stället för att ledamöterna nu äro placerade periferiskt. Denna
fördel anser jag vara så stor, att den bör vara afgörande för
frågan. Det är redan påpekadt, att alla platserna kunna anses
vara lika goda, och det finnes i själfva verket icke något skäl,
hvarför man skulle vilja bereda större fördel åt det ena länets
representanter än åt det andras. Då det är antydt, att orsaken
till det framkomna förslaget torde vara en önskan hos några
kammarens ledamöter att få sina platser utbytta mot andra, tror
jag, att man härvidlag ganska mycket misstager sig. Den ön¬
skan, att en förändring måtte göras, är liflig äfven hos personer,
hvilka ingalunda genom en förflyttning få förmånligare platser.
För min del vinner jag ingenting på en förflyttning — jag komme
närmare den gröna gardinen —, men jag anser, att det förelig¬
gande förslaget har så stora fördelar framför den nuvarande ord¬
ningen, att jag ber att få understödja ekonomideputerades förslag
genom att yrka bifall därtill.
Herr Trygger: Det synes mig strida mot den uppfattning,
som i allmänhet gör sig gällande i kammaren, att på skål, sådana
Ifrågasatt
omplacering
af Första
Kammarens
ledamöter i
plenisalen.
(Forts.)
N:o 14.
38
Lördagen den 25 Februari.
Ifrågasatt
omplacering
af Första
Kammarens
ledamöter i
plenisalen.
(Forts.)
som de. hvilka här äro anförda, företaga en ny placering i kammaren.
Här brukar man följa regeln att ej ändra ett faktiskt bestående för¬
hållande utan att det faktiskt kan visas, att förändringen medför
en verklig fördel. Nu har man visserligen påstått, att det måste
gå illa vid voteringarna i det afseendet, att en hel mängd skockar
sig där nere och den ene hindrar den andre att komma fram. Men
ännu har detta icke inträffat. Här föreligga endast teoretiska
spekulationer om någonting, som enligt somligas mening kommer
att ske, men icke något faktiskt förhållande, som har inträffat.
Skulle man icke då kunna vänta och se, huruvida icke erfaren¬
heten kommer att gifva vid handen, att vi kunna reda oss med
den nuvarande placeringen ? Skulle vi icke, med andra ord, kunna
uppskjuta frågan till nästa riksdag? Visa sig olägenheter, kan
1906 års Riksdag göra en ändring, och då äro vi kanske i till¬
fälle att säkare bedöma, huru ändringen bäst kan försiggå. Visar
sig åter den nuvarande anordningen god, så må vi låta den gamla
satsen gälla: beatus possidens.
För min del har jag ingen önskan om förflyttning. I kam¬
marens förra plenisal satt jag i närheten af motionären, och det
var eu synnerligen dålig plats. Nu har jag visserligen ock en
plats, som är ganska dålig, men jag kan icke finna, hvarför någon
annan borde hafva den platsen, och, som sagdt, några allmängiltiga
skäl för förändring finnas icke, hvarför jag hemställer om afslag.
Herr Anderson, Albert: Det har 'framställts åtskilliga an¬
märkningar mot den föreslagna omnumreringen, och man har sökt
att så godt sig göra låter försvara det nuvarande. Fn anmärkning
har gjorts därom, att vid hufvudingången förekommer drag. Ja,
det är nog sant, men det förekommer icke så mycket vid hufvud¬
ingången som vid den ingång, hvilken är närmast trappuppgången
till kammaren.
Man har ock framkastat förslag om att anordna nya platser
för att undvika att på ett, som jag medgifver, mindre lämpligt
sätt dela Göteborgs läns representanter på ömse sidor om hufvud¬
ingången. Men då tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på,
att den passage, som går närmast väggen i denna kammare bakom
de numrerade platserna, redan är så smal, att man icke kan anordna
några nya platser där. Man skulle kunna, säges det, taga bort
platserna för talmannen och vice talmannen. Ja, det skulle ju
visserligen kunna gå för sig, ty talmannen begagna ju icke sina
platser under riksdagen, men riksdagen är dock samlad, innan
talmännen blifvit utnämnda, och då skulle dessa kammarens leda¬
möter sakna platser, hvilket kanske ej heller vore så lämpligt.
Jag vill också, i afseende å de nuvarande olämpliga förhållan¬
dena. vid voteringar, fästa uppmärksamheten på att län finnas, där
ledamöterna, då de skola fram till talmansbordet, få gå i fyra
särskilda gångar och kunna träffas först nedanför eller vid tal¬
mansbordet, en olägenhet, som väl är alldeles obestridlig.
Lördagen den 25 Februari.
39
N:o 14.
Friherre Åkerhielm: Jag skall först anhålla att få bemöta
ett par erinringar från den ärade talaren på norrlandsbänken.
Han framhöll med styrka behofvet af en ändring i och för vote¬
ringarna. Ja, i det afseendet kan jag fullt ansluta mig till hvad
herr Trygger nyss yttrat. Men så ville talaren göra gällande, att
vår nuvarande placering icke skulle vara öfverensstämmande med
kammarens arbetsordning, och att man därför vore nödsakad att
vidtaga en förändring. Jag kan icke förstå det, ty i så fall skulle
vi hafva hrutit emot arbetsordningen i alla tider. Uti den gamla
plenisalen voro samma anordningar som dem vi nu hafva.
Det har vidare sagts, att man hör kunna anse alla platser
i kammaren lika goda. Äfven om jag på det hela taget skulle
kunna ansluta mig till den åsikten, vågar jag likväl fortfarande
påstå, att de 6 platserna där uppe vid sidan om ingången i det
afseendet skilja sig ifrån alla de öfriga platserna, att de verk¬
ligen äro mycket sämre, och det är af det skälet jag fortfarande
vidblifver mitt yrkande om återremiss. Denna återremiss syftar
ju icke på att bereda några ledamöter en fördel på de andras be¬
kostnad, utan den af ser endast att anordna placeringen så, att
man undviker eller slopar dessa 6 platser. Jag tror, att den ärade
talare, som före mig hade ordet, öfverdref ganska mycket, då han
sade, att man icke skulle kunna anordna motsvarande antal platser
på andra håll utan att det blefve för trångt i de öfre gångarna.
Jag ber då att få erinra om en plats jag påpekat, hvilken redan
står tom. Vidare är det alldeles gifvet, att tvenne platser, en
bakom n:o 121 på planen och den andra bakom n:o 138, kunna an¬
ordnas utan att åstadkomma den minsta ökade svårighet att pas¬
sera förbi. Hvad slutligen angår det skäl, som af den siste talaren
åberopades för att bibehålla de platser, som äro reserverade för
talmannen och vice talmannen, tror jag, att talaren får gifva mig
rätt i, att talmännen nuförtiden utnämnas, förrän riksdagen är
samlad, så att icke behöfva väl platser reserveras åt dem. Det
är således alldeles gifvet, att åtminstone 5 platser finnas att utan
vidare tillgå, och jag har den tillit till herrar deputerade för
vår kammares ekonomiska angelägenheter, att de utan synnerligen
stora svårigheter skola vara i stånd att finna äfven den sjätte
platsen.
Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss.
Herr Unger: Jag vill blott fästa uppmärksamheten på, att
om vissa platser, såsom friherre Åkerhielm tycktes förmena, äro
så dåliga, att de ej kunna lämpligen användas, kan ju en föränd¬
ring med dem vidtagas när som helst. För denna fråga om leda¬
möternas placering tror jag icke bör tagas andra hänsyn än de
rent praktiska, hvilka framhållits af motionärerna och ekonomide¬
puterade. Men är det så, att man framdeles skulle vilja verk¬
ställa en ny omreglering af platser, som kunna visa sig mindre
lämpliga, kan ju detta låta sig göra efter hand, vare sig man
Ifrågasatt
omplacering
af Första
Kammarens
ledamöter i
plenisalen.
(Forts.)
N:o 14.
40
Lördagen den 25 Februari.
Ifrågasatt
omplacering
af Första
Kammarens
ledamöter i
plenisalen.
(Forts.)
vidhåller den nuvarande eller beslutar sig för den föreslagna nya
regleringen.
Beträffande frågan om cirkulationen, så behöfver icke heller
den nödvändigt lösas i sammanhang med denna fråga om place¬
ringen. Den synes mig mycket enkel. Och som hvad i betänkandet
föreslås är mest praktiskt, såsom häst lämpadt efter de lokala
förhållandena, yrkar jag bifall till deputerades förslag.
Friherre Palms t ier na: Jag anhåller att få instämma med
den siste talaren uti hans hemställan om bifall till kommitterades
förslag. Det torde väl få anses ganska ändamålsenligt, att place¬
ringen lämpas efter själfva inredningen af plenisalen, likasom an¬
ordningarna i den gamla plenisalen voro lämpade efter förhållan¬
dena där, och då bör väl också placeringen här anordnas efter
radialsystemet. De tvenne hufvudskälen, som ekonomideputerade
hafva anfört, att länen komma tillsammans och voteringarna un¬
derlättas, synas mig ganska talande. Det är nu visserligen otur,
att Göteborgs läns representanter fått sämre platser än de hade
förut, men några kunde väl icke undgå att få sämre platser, och
dessa platser voro ju icke särskildt predestinerade för dem, utan
händelsen har fogat det så.
Jag hemställer om bifall.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats,
dels att hvad deputerade hemställt skulle bifallas, dels att de¬
puterades hemställan skulle afslås, dels ock att utlåtandet skulle
visas åter till deputerade.
Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bi¬
fall till deputerades hemställan vara med öfvervägande ja be¬
besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontra¬
proposition därvid antagits afslag å deputerades hemställan, upp¬
sattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af föl¬
jande lydelse:
Den, som bifaller hvad Första Kammarens ekonomideputerade
hemställt i sitt utlåtande n:o 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås deputerades hemställan.
Lördagen den 25 Februari.
41
N:o 14.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 47 ;
Nej — 57.
Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och banko-
utskottets den 21 och 22 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 1, i anledning af verkställd granskning af fullmäktiges i
riksbanken och fullmäktiges i riksgäldskontoret åtgärder för ut¬
förande af det dem gemensamt lämnade uppdrag i fråga om uppfö¬
rande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus, biföll kam¬
maren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 21 och 22
i denna månad bordlagda memorial n:o 6, angående afskrifning
af osäkra fordringar vid riksbankens afdelningskontor i Göteborg,
Malmö, Falun, Halmstad, Jönköping, Kalmar och Växjö, biföll
kammaren hvad utskottet i detta memorial hemställt.
Herr vice talmannen yttrade, att han, efter öfverenskommelse
med herr talmannen i Andra Kammaren, finge hemställa, att Första
Kammaren ville besluta att vid det sammanträde, som komme att
hållas onsdagen den 1 nästkommande mars, utse elektorer och supple¬
anter för anställande af föreskrifna val af fullmäktige i riksban¬
ken och riksgäldskontoret jämte suppleanter för fullmäktige i
nämnda bank och kontor.
Denna hemställan bifölls.
Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 11, angående vissa delar af tullbevillningen; och
n:o 12, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering
af brännvin; äfvensom
lagutskottets utlåtande n:o 21, i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa straff¬
lagens bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende
samt till lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen
för krigsmakten, dels ock en med föranledande af berörda proposi¬
tion afgifven motion.
Första Kammarens Prof. 1905. N:o 14.
4
Kjo 14.
42
Lördagen den 25 Februari.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Dieden och
friherre Trolle under 10 dagar, för båda räknadt från den 27,
samt herr Weinberg under 12 dagar från och med den 27, allt
innevarande februari.
Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes ld. 2,87 e. m.
In fidem
A. v. Krus enstj erna.
Stockholm 1805. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & SönéV.