RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1905. Första Kammaren. N:o 11,
Tisdagen den 14 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.
Justerades protokollet för den 7 i denna månad.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 11 innevarande februari bordlagda utlåtanden
n:is 12—14 äfvensom bevillningsutskottets samma dag bordlagda
betänkanden n:is 1—6.
Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:
År 1905 den 11 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnos, efter val¬
förrättningens slut, rösterna hafva utfallit sålunda:
herr revisionssekreteraren Carl Evald Leijonmarck med 47 röster;
i följd hvaraf herr revisionssekreteraren Carl Evald Leijonmarck
blifvit till Riksdagens justitieombudsman utsedd.
Folke Andersson. Wilh. Walldén.
L. J. Jansson. E. A. Enhörning.
År 1905 den 11 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse den man, som skall efterträda Riksdagens justitieombuds¬
man, ifall han, innan nästa lagtima Riksdag anställt nytt val af
justitieombudsman, skulle med döden afgå, samt utöfva ämbetet
under den tid, justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom
eller annat laga förfall därifrån hindrad; och befunnos, efter val¬
förrättningens slut, rösterna hafva utfallit sålunda:
herr häradshöfdingen Ivar Peterson Ernberg med 34 röster;
Första Kammarens Prof. 1905. N;o 11. 1
N:0 11. 2
Tisdagen den 14 Februari.
i följd hvaraf herr häradshöfdingen Ivar Peterson Ernberg blifvit
utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de nu upp¬
lästa protokollen skulle läggas till handlingarna, äfvensom att Riks¬
dagens kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet under¬
rättas om dessa val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarne
ingifva förslag dels till förordnanden för de valde, dels till skrif¬
velse till Konungen med anmälan om de verkställda valen, dels
ock till den paragraf därom, som borde i riksdagsbeslutet införas.
Herr Sjöcrona väckte en motion, n:o 30, angående ändring af
§§ 13, 14, 16, 17, 19 och 20 riksdagsordningen.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Enhörning
under 10 dagar från och med den 17 innevarande februari.
Kammaren åtskildes kl. 2,40 e. m.
Folke Andersson.
L. J. Jansson.
Wilh. Walldén.
E. A. Enhörning.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Onsdagen den 15 Februari.
3 N:0 11.
Onsdagen den 15 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. ro.
Herr statsrådet von Friesen öfverlämnade Kungl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, angående understöd åt folkbibliotek
m. m.
Herr statsrådet Majer öfverlämnade Kungl. Majrts nådiga pro¬
positioner till Riksdagen:
l:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
förre soldaten Anders Takts vid Solbacken änka Charlotta Anders-
dotter, och
2:o) angående understöd åt genom olyckshändelse under tjän-
steutöfning omkomne tillförordnade gränsridaren i Kopparbergs län
Per Erik Staffanssons änka och minderåriga barn.
Justerades protokollet för den 8 i denna månad.
Upplästes ett inlämnadt läkareintyg af följande lydelse:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, lektor J. F.
Nyström på grund af sjukdom (ansiktsros) är under den närmaste
tiden förhindrad att deltaga i Riksdagens arbeten, intygas härmed.
Stockholm den 14 februari 1905.
Fritt Tenystrand.
Legitimerad läkare.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 15, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid,
som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmäktige i
nämnda kontor; och
N:0 11. 4
Onsdagen den 15 Februari.
n:o 16, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående
beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar;
bankoutskottets memorial n:o 4, om verkställd granskning af
riksbankens styrelse och förvaltning; äfvensom
lagutskottets utlåtande n:o 8, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sådant förtydligande af
växellagen, att hvad som stadgas i 43 § skall äga tillämpning å
växel, som är ställd att inlösas å trassatens boningsort, men hos
annan än trassaten.
Företogs val af en suppleant i konstitutionsutskottet efter herr
Nyström, J. F.; och befanns, efter valförrättningens slut, därtill
hafva blifvit utsedd:
herr Tham, Vollrath H. S., med 93 röster.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den af herr
Sjöcrona nästlidne dag väckta och då bordlagda motion, n:o 30,
angående ändring af §§ 13, 14, 16, 17, 19 och 20 riksdagsord¬
ningen.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 11 och 14
innevarande februari bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande af kronojord för
framdragande af vissa elektriska ledningar, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 11 och 14 i denna månad
Angående bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af Kungl. Maj:ts propo-
upplåtelse af sppm angående upplåtelse till Oxelösund—Flen—Västmanlands
Oxelösund— järnvägsaktiebolag af mark från kronodomänerna Väderbrunn n:o 1,
Flen—Väst- Lida ; eller Tyska kungsladugården och Stora kungsladugården i
manlands Södermanlands län.
järnvägs-
aktiebolag. Uti en till Riksdagen aflåten proposition (u:o 10) hade Kung!.
Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 31 december 1904 föreslagit Riksdagen
medgifva,
dels att Oxelösund—Flen—Västmanlands järnvägsaktiebolag
måtte berättigas att mot ersättning, som skulle bestämmas i den
Onsdagen den 15 Februari.
5 N:o 11.
ordning, hvarom stadgades i förordningen den 14 april 1866 an- Angående
gående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, från uPPla^‘*e. af
kronodomänerna Väderbrunn n:o 1, Lilla eller Tyska kungsladu- Oxelömnd-
gården och Stora kungsladugården i Nikolai socken och Jönåkers Flen— Väst-
härad af Södermanlands län till sig lösa den för anläggning af en manlands
rörledning för ledande af vatten från borrbrunnar å hemmanet jfrnvägs-
Ullevi n:o 2 till bolagets pumpbrunn å hemmanet Bränn Ekeby (FortsT
erforderliga mark till en bredd af tre meter på hvardera sidan om V '
rörledningens sträckning, sådan denna funnes angifven å eu af förste
landtmätaren H. B. Linder år 1903 upprättad karta i två delar,
med rätt för bolaget till afvikelser från den angifna sträckningen
inom ett afstånd af fem meter å hvardera sidan;
dels att bolaget berättigades tillträda berörda mark en månad efter
det expropriationsf örrättningen blifvit af slutad eller dessförinnan, där¬
est aftal mellan bolaget och vederbörande brukare därom kunde träffas;
dels ock att genom ifrågavarande upplåtelse inflytande medel
måtte på samma sätt som köpeskillingarna för försålda mindre
Xronoegendomar, användas till inköp för kronans räkning af skog¬
bärande eller till skogsodling tjänlig mark.
Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:ts
förevarande framställning måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen
medgåfve:
dels att Oxelösund—Flen—Västmanlands järnvägsaktiebolag be¬
rättigas att mot ersättning, som bestämmes i den ordning, hvarom
stadgas i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lä¬
genhets afstående för allmänt behof, från kronodomänerna Väder-
brunn n:o 1, Lilla eller Tyska kungsladugården och Stora kungs¬
ladugården i Nikolai socken af Jönåkers härad af Södermanlands
län till sig lösa den för anläggning af eu rörledning för ledande af
vatten från borrbrunnar å hemmanet Ullevi n:o 2 till bolagets
pumpbrunn å hemmanet Bränn Ekeby erforderliga mark till en
bredd af tre meter på hvardera sidan om rörledningens sträckning,
sådan denna finnes angfiven å ofvan omförmälda, af förste landt¬
mätaren Linder år 1903 upprättade karta i två delar, med rätt för
bolaget till afvikelser från den angifna sträckningen inom ett af¬
stånd af fem meter å hvardera sidan, samt under villkor dels att
ägare eller innehafvare af de domäner, hvarifrån marken expro¬
prierats, få afgiftsfritt för all framtid bruka densamma, i den mån
detta kan ske utan att ledningen därigenom äfventyras eller tillsyn
eller underhåll däraf försvåras eller hinder eljest uppstår för mar¬
kens användande för det afsedda ändamålet, och dels såväl att all
den skada, som kan uppstå genom tillsyn och underhåll af led¬
ningen, skall ersättas då varande brukaren af marken efter skilje¬
mäns bestämmande, som ock att, utan särskildt tillstånd af bola¬
get, få framdragas nu befintliga täckdiken, som genom vattenled-
N:0 11. 6
Onsdagen den 15 Februari.
Angående ningen möjligen blifva förstörda och som framdeles kunna blifva
^mark^ill^nödvändiga för jordens utdikning, allt under förutsättning att vat-
Oxelösund— tenledningen ej därigenom skadas;
Flen—Väst- dels att bolaget berättigas tillträda berörda mark en månad
manlands efter det expropriationsförrättningen blifvit afslutad eller dessför-
jämvags- innan därest aftal mellan bolaget och vederbörande brukare därom
(Forts) kan tränas,
dels och att genom ifrågavarande upplåtelse inflytande medel
må, på samma sätt som köpeskillingarna för försålda mindre
kronoegendomar, användas till inköp för kronans räkning af skog¬
bärande eller till skogsodling tjänlig mark.
Herr Sjöcrona: Oxelösund—Flen—Västmanlands järnvägs¬
aktiebolag har uti sin ansökning i detta ärende om rättighet att
få genom expropriation förvärfva den ifrågavarande jordremsan
från statsdomänerna, såsom herrarne behagade finna på sidan 5 i
utlåtandet, yttrat: »att, då bolaget hufvudsakligen åsyftade att
vinna rättighet att i angifna sträckningen nedlägga ledningsrören
och att sedermera ej förhindras att åtkomma ledningen för dess
underhåll, men bolaget däremot icke vill hindra vederbörande jord¬
ägare att sig till nytta bruka den mark, som bolaget önskade ex¬
propriera, ville bolaget, såvida förevarande ansökning bifölles, med¬
gifva dels att ägare eller innehafvare af den för rörledningen
exproprierade marken finge afgiftsfritt för all framtid bruka den¬
samma, på sådant sätt likväl att ledningen därigenom ej äfventy-
rades eller tillsyn eller underhåll däraf försvårades eller hinder
eljest uppstode för markens användande för afsedda ändamålet,
dels att all den skada, som uppstode genom tillsyn och underhåll
af ledningen, skulle ersättas då varande brukaren af marken efter
skiljemäns bestämmande, och dels att täckdiken finge framdragas,
allt under förutsättning att vattenledningen ej på något sätt
skadades».
Häraf framgår alldeles uppenbart, att bolaget egentligen icke
åsyftar eller önskar så mycket att få äganderätt till jordremsan,
utan att hvad bolaget vill är att få eu säker och oomtvistlig rätt
att hafva ledningen nedlagd och att komma åt att reparera den,
om så behöfves, d. v. s. en servitutsrätt. Men förmodligen har
bolaget trott, att man icke kunde få en sådan .servitutsrätt gent
emot en kronodomän. Jag kan icke se, att något hinder skulle
finnas härför, naturligtvis under förutsättning att denna servituts¬
rätt beviljas icke för ett personligt rättssubjekt, utan för en fastig¬
het, hvilken väl i detta fall skulle blifva själfva järnvägen eller
järnvägsstationen.
Emellertid hafva alla i ärendet hörda myndigheter icke haft
något att erinra mot framställningen. Men herr statsrådet och
chefen för civildepartementet yttrade vid ärendets behandling: »Att,
7 N:0 11.
Onsdagen den 15 Februari.
på sätt bolaget föreslagit, därvid stadga förbehåll om nyttjanderätt Angående
för arrendatorerna synes emellertid icke lämpligt, då därigenom u^XtHl
skulle uppstå rättsförhållanden, som lätt kunde komma att gifva Oxelösund—
anledning till tvister. Till bolaget synes därför böra öfverlåtas full Flen- Väst-
ägande- och dispositionsrätt till marken, hvilket å andra sidan manlands
medför skyldighet för bolaget att gifva full ersättning för den
mark kronohemman en gå i mistning af äfvensom för all skada (Forts.)
och förlust».
Häri har herr statsrådet efter min uppfattning obestridligen
alldeles rätt, och jag anser därför, att den kungliga propositionen
lämpligast borde bifallas. Men vill man gå bolagets önskan till
mötes, hvarmed naturligtvis åsyftas, att det skall kunna åtkomma
hvad det vill hafva för ett betydligt billigare pris, än om det
skulle nödsakas att på detta sätt förvärfva äganderätt till en remsa,
som går tvärtigenom en kronodomän, skulle man ju kunna föreslå
i stället, att bolaget blott finge eu dylik servitutsrätt.
Jag anser därför, att utskottets hemställan, hvaruti intagits de
af bolaget föreslagna villkoren, icke bör bifallas, och tillåter mig
yrka återremiss.
Herr Wijk: Utskottet har icke ansett sig kunna tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag af det skäl, att det må visserligen vara så,
som den förre ärade talaren nämnde, att bifall därtill kanske vore
det enklaste sättet, men det skulle i praktiken ställa sig så, att
brukarne af kronodomänerna icke skulle hafva nyttjanderätt till
den jord, som skulle afstås till bolaget. Man kan tänka sig, hvilken
olägenhet det skulle vara för en brukare att hafva en 6 meters
remsa dragen genom sina ägor, till hvilken han icke hade nyttjande¬
rätt. Eu sådan anordning skulle komma att visa sig synnerligen
olämplig.
Utskottet har däremot tillstyrkt järnvägsbolagets förslag och
därmed velat tillförsäkra brukarne af domänerna nyttjanderätt för
all framtid. Bolagets förslag har också tillstyrkts såväl af domän¬
styrelsen som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Konungens
befallningshafvande.
Nu kan jag å andra sidan icke annat än erkänna, att de af
den föregående talaren framställda anmärkningarna hafva sitt fog.
Jag har visserligen ett förslag, som jag tror skulle kunna framläggas
och bättre lösa frågan. Men då det nog är vanskligt att hoppas
på bifall till ett sådant förslag i båda kamrarne, innan det kan
framläggas i tryck, skall jag be att få å utskottets vägnar förklara,
att utskottet icke har någonting emot en återremiss.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande utlåtande annat yrkande ej
framställts, än att utlåtandet skulle visas åter till utskottet.
H:o 11.
8
Onsdagen den 15 Februari.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på återremiss, och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 11 och 14 inne¬
varande månad bordlagda utlåtande n:o 14, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning af kronans andel i det till
roten n:o 80 Skytt vid Västerbottens regemente hörande soldat¬
torpet, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Angående Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 11 och 14 i denna
bordlagda betänkande n:o 1, i anledning af Kungl. Maj:ts
mrikes poet- proposition angående nedsättning af afgiften för inrikes postför-
försändelses sändelses rekommendation ro. m.
rekommenda¬
tion m. m. { proposition n:o 15 hade Kungl. Maj:t, på framställning af
generalpoststyrelsen och under åberopande af propositionen bilagdt
utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 20 näst¬
lidna januari, föreslagit Riksdagen att för sin del medgifva,
att den afgift, som för inrikes postförsändelses rekommenda¬
tion bör i Sverige utöfver belöpande postbefordringsafgift erläggas,
skall utgöra 15 öre;
att, med bibehållande i öfrigt af gällande stadganden rörande
ersättning af postmedlen för förkommen eller skadad inrikes re¬
kommenderad försändelse, ersättningsbeloppet må begränsas till 36
kronor;
att, med upphäfvande af nuvarande stadganden om ersättning
af postmedlen för inrikes postförskottsförsändelse, som gått förlo¬
rad medan densamma befunnit sig under postverkets vård, för dy¬
lik ersättnings utbetalande skola tillämpas enahanda grunder, som
om försändelsen icke varit belagd med postförskott, samt
att nu föreslagna bestämmelser må träda i kraft den 1 juli
1905.
Utskottet hade i förevarande betänkande hemställt
att, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande proposition, Riks¬
dagen — med uttalande af den mening, att det tillkommer Riks¬
dagen allena att bestämma öfver alla slag af postafgifter — måtte
besluta,
att den afgift, som för inrikes postförsändelses rekommenda¬
tion bör i Sverige utöfver belöpande postbefordringsafgift erläggas,
skall utgöra 15 öre;
9 N:0 11.
Onsdagen den 15 Februari.
att, med bibehållande i (Ifrigt af gällande stadganden rörande Angående ^
ersättning af postmedlen för förkommen eller skadad inrikes rekom-
menderad försändelse, ersättningsbeloppet må begränsas till 36 kronor; pJost_
att, med upphäfvande af nuvarande stadganden om ersättning försändelses
af postmedlen för inrikes postförskottsförsändelse, som gått förlorad rekommenda-
medan densamma befunnit sig under postverkets vård, för dylik
ersättnings utbetalande må tillämpas enahanda grunder, som om 1
försändelsen icke varit belagd med postförskott, samt
att ofvanberörda bestämmelser må träda i kraft den 1 juli 1905.
Vid betänkandet fanns afgifven reservation af herr Almström,
hvilken dock däri ej angifvit sin mening.
Herr statsrådet West ring: Såsom herrarne af det föreliggande
betänkandet finna, har bevillningsutskottet icke haft någon saklig
anmärkning att framställa mot Kungl. Maj:ts förslag i förevarande
ämne, men däremot beträffande frågans formella sida förebragt en
ganska vidlyftig utredning, därvid häfdande Riksdagens rätt att
ensam besluta rörande den nu ifrågavarande liksom öfriga post-
afgifter. Med anledning häraf anhåller jag att få genast tillkänna¬
gifva, att det ingalunda varit min mening att bestrida denna Riks¬
dagens rätt.
Jag är icke fullt säker på, hvad anledningen till utskottets
uttalande varit. Men det förefaller mig, som om det skulle för-
anledts däraf, att det i den kungl. propositionen heter, att Kungl.
Maj:t föreslår Riksdagen »för sin del medgifva, att» etc. Detta
uttryck har nu emellertid ingalunda användts för att betona någon
Kungl. Maj:ts rätt att bestämma öfver dessa afgifter. Det är helt
enkelt samma uttryck, som åtminstone emellanåt användts i allde¬
les liknande framställningar vid föregående tillfällen. Jag hänvisar
i sådant afseende till den af utskottet omförmälda propositionen
till 1896 års Riksdag, då Kungl. Maj:t föreslog förändring af porto¬
satserna för mindre paket. Då hemställde Kungl. Maj:t på alldeles
samma sätt som nu, »att Riksdagen måtte för sin del medgifva,
att» etc. Denna proposition bifölls af Riksdagen. Det är visser¬
ligen sant, att, på sätt utskottet jämväl anmärkt, utskottet äfven
den gången gjorde ett uttalande angående Riksdagens rätt att be¬
stämma paketafgifterna. Men det uttalandet föranleddes däraf, att
Kungl. Maj:t för Riksdagen framlagt förslag endast beträffande de
smärre paketen, under det att det framgick af propositionen, att
det var Kungl. Maj:ts mening att fortfarande som förut bestämma
portot för de större paketen. Det var däremot, som utskottet oppo¬
nerade sig. Då utskottet nu gjorde ett sådant uttalande, att det
var Riksdagens rätt att bestämma dessa afgifter, men ändock icke
omformulerade Kungl. Maj:ts förslag, utan hemställde, att Riks¬
dagen skulle bifalla Kungl. Maj:ts förslag, och Riksdagen biföll
N:q 11. 10 Onsdagen den 15 Februari.
Angående detta, ligger ju däri tydligt, att Riksdagen då icke ansåg, att detta
nedsättning af uttryck kunde innefatta någon inskränkning i den Riksdagen till-
mnkes post- kommande rätt öfver dessa utgifter. Det lär väl också vara uppen-
försändelses bart, att, med Riksdagens godkännande af sagda proposition, Riks-
rekommenda- dagens rätt öfver de då ifrågakomna afgifterna på intet sätt in-
twn m. m. gkränktes. Någon sådan inskränkning i afseende å de nu ifråga-
^ 1 s'^ varande afgifterna skulle icke heller kommit till stånd, om Riks¬
dagen godkände den nu förevarande propositionen i den form
den fått.
Emellertid har utskottet icke inskränkt sig till att tala om nu
ifrågavarande utgifter, utan gjort ett generellt uttalande, att det
tillkommer Riksdagen allena att bestämma öfver alla slag af post-
afgifter. Med anledning däraf skall jag tillåta mig fästa kamma¬
rens uppmärksamhet därpå, att det finnes en de! till postkassan
ingående afgifter, som icke någonsin blifvit af Riksdagen bestämda,
utan hittills af Kung!. Maj:t ensam fastställts. I det afseendet före¬
finnes eu viktig skillnad mellan försändelser inrikes och försändel¬
ser till utlandet. I fråga om de inländska försändelserna är det i
främsta rummet afgifter för vissa särskilda på senare tider upp¬
komna arter af postverkets rörelse, såsom t. ex. befordran af pen¬
ningar medelst postanvisning, hvilka sålunda fastställts af Kungl.
Maj:t. Anledningen synes hafva varit den, att man ansett, att
postverkets befattning härutinnan legat på sidan af postverkets
egentliga verksamhet, hvarför afgifterna icke heller betraktats som
postafgifter i egentlig mening. Detsamma har varit fallet med en
del småafgifter, såsom för expressbefordran och dylikt. Detta har
praktiserats en lång tid med Riksdagens tysta medgifvande. Om
nu Riksdagen förklarar sig vilja bestämma jämväl öfver dessa af¬
gifter, kan det emellertid icke göras någon invändning däremot.
Jag måste nämligen gifva utskottet rätt, då utskottet säger, att det
synes svårt, för att icke säga ogörligt, att uppdraga en gränsskill¬
nad för beslutandet af dessa postafgifter. Med anledning däraf att
utskottet såsom ett kriterium på att en afgift är att hänföra till
de Riksdagens beslutanderätt underliggande postafgifterna beteck¬
nat den omständigheten, att de betalas genom åsättande af frimär¬
ken, antager jag dock, att utskottet icke af sett att dit hänföra så¬
dana afgifter som hyrorna för fack i de s. k. amerikanska bo¬
xarna, som uppställts i centralpostkontoret i Stockholm, afgifter för
personbefordran med postångfartyget Öland och andra sådana af¬
gifter. De betalas ej med frimärken.
Hvad angår den utländska trafiken däremot hafva afgifterna
för alla slags försändelser alltid bestämts af Kungl. Maj:t allena.
I fråga om dessa försändelser förklarade redan vid 1817—1818 års
riksdag ständerna, att de öfverlämnade regleringen af posttaxan
för utrikes bref växlingen till Kungl. Maj:ts nådiga omsorg, för att,
efter förefallande förändringar i de af andra regeringar vidtagna
11 N:0 11.
Onsdagen den 15 Februari.
och med postverket gemenskap ägande anstalter, höja eller ned- Angående
sätta ifrågavarande afgifter, samt såmedelst bevara svenska post
verkets bestånd och hålla det oberoende af utländsk inflytelse; och inrikes post-
detta beslut upprepades vid 1823 års riksdag. Såvidt jag har kunnat försändelses
finna, har sedermera Riksdagen icke fattat något beslut i detta relcommenda-
ämne, utan dessa afgifter hafva på grund af detta uppdrag allt-
jämt bestämts af Kungl. Maj:t. Då Riksdagen lämnade Kungl.
Maj:t denna befogenhet, skedde det, såsom herrarne finna af det
upplästa, af det praktiska skäl, att taxan borde kunna höjas eller
nedsättas med hänsyn till de af främmande makter vidtagna be¬
stämmelser i förevarande hänseende. Detta skäl föreligger alljämt.
Det är nogsamt bekant, huruledes det råder en synnerligen liflig
internationell samfärdsel på detta område, och det är helt visst
icke minst detta förhållande, som i hög grad medverkat till den
storartade utveckling, som såväl vårt eget lands som andra länders
postväsen under de senare årtiondena undergått.
Taxorna för den utländska postförbindelsen äro därför grun¬
dade på en mängd aftal med främmande makter. Sådana aftal
finnas dels generella med antingen bestämda taxor eller limitativa,
dels speciella. Och det meddelas oupphörligt nya bestämmelser i
detta hänseende. Det behöfves t. ex. endast,. att det öppnas en
postroute till eu främmande ort, så tarfvas det en ny bestämmelse,
rörande postafgifter för försändelser till den orten. I fråga om
assuransafgift är det stadgadt i världspostföreningens öfverenskom¬
melse, att hvarje land, genom hvilket en assurerad försändelse
passerar, skall hafva ett visst belopp af assuransafgiften, som till¬
lika är satt till ett visst maximum. Men det kan hända så, som
det hände förra året, då möjlighet skulle öppnas att försända assu-
rerade bref mellan Sverige och Japan, att, om hvarje land, genom
hvilket en sådan försändelse skulle passera, skulle hafva sin andel,
utgångslandet icke skulle få någonting. Detta har man förutsatt
i världspostkonventionen och därför stadgat, att för sådant fall det
land, hvarifrån försändelsen afgår, äger höja taxan, så att det
också får sin andel. En sådan bestämmelse meddelades nu med
afseende å försändelser till Japan: assuransaf giften höjdes, så att
äfven Sverige fick sin andel. Om nu den stora mångfald af så¬
dana bestämmelser, som erfordras, skulle för hvarje fall dragas
under Riksdagens pröfning, skulle detta otvifvelaktigt leda därhän,
att poststyrelsens verksamhet i syfte att underlätta postförbindel¬
serna förlamades och det för allmänheten uppkomme allvarsamma
olägenheter.
Det kan ju äfven vara af intresse att erfara, att i våra bägge
grannländer Norge och Danmark också åt regeringsmakten öfver-
låtits att reglera afgifterna för de utländska postförsändelserua.
Nu är jag icke fullt säker på, huruvida det är utskottets me¬
ning, att jämväl den utländska posttaxan hädanefter skall vara
N:o 11. 12
Onsdagen den 15 Februari.
Angående undandragen Kung!. Maj:ts beslutanderätt. Utskottets uttalande
nedsättning af innebär nämligen icke något annat, än att Riksdagen äger rätt att
mnkespost- bestämma jämväl öfver dessa porton. Att Riksdagen nu äger en
försändelses sådan rätt, det kan icke bestridas, men lika obestridligt lär det
rekommenda- också vara, att Riksdagen kan till Kungl. Maj.-t öfverlämna att
tion m. m. tillsvidare meddela bestämmelser i förevarande afseende. Ett sådant
^ or s'^ delegerande af Riksdagens befogenhet har otvifvelaktigt skett ge¬
nom Rikets ständers beslut åren 1818 och 1823. Då dessa beslut
icke blifvit till viss tid inskränkta, är det klart, att de gälla tills¬
vidare, till dess de af Riksdagen återkallas. Det kan naturligtvis
Riksdagen göra när som helst. År det nu utskottets mening att
föreslå ett återkallande af bemyndigandet? Jag kan icke tro det,
ty, som jag påvisat, har detta bemyndigande tillkommit af prak¬
tiska skäl; men utskottet har icke förebragt någon som hälst ut¬
redning, huru ur praktisk synpunkt ett sådant återkallande skulle
verka. Att det skulle vara fråga om ett återkallande af detta be¬
myndigande, antydes heller icke i uttalandet, som endast inne¬
håller den allmänna satsen om Riksdagens rätt att bestämma post-
afgifterna, ett uttalande, som emellertid mycket väl låter förena
sig med, att Riksdagen tillsvidare öfverlåtit denna rätt beträffande
vissa slags postafgifter till Kungl. Maj:t.
Under antagande således, att det af utskottet föreslagna ut¬
talande icke afser att återkalla det Kungl. Maj:t gifna bemyndi¬
gandet att bestämma postafgifterna för trafiken till utlandet, har
jag intet att erinra mot samma uttalande.
Herr Almström: Jag antager, att bevillningsutskottets ordfö¬
rande kommer att besvara den fråga, herr civilministern ställt till
utskottet rörande de principiella uttalandena i betänkandet. Mig
tillkommer att söka försvara den reservation jag afgifvit mot den
punkt i utskottets betänkande, uti hvilken Kungl. Maj:ts förslag
om nedsättning i rekommendationsafgiften med fem öre blifvit af
utskottet tillstyrkt.
Jag får erinra att, förutom den nedsättning i rekommendations-
portot, som Kungl. Maj:t föreslagit och som enligt postverkets be¬
räkningar skulle medföra en minskning i postverkets inkomster af
omkring 167,000 kronor, har Kungl. Maj:t äfven föreslagit en ned¬
sättning i portot för paketer, hvilken nedsättning enligt gjorda
beräkningar skulle tillskynda postverket eu förlust af 199,000 kro¬
nor, således eu minskning i statsinkomster af tillsammans nära
trehundrasextiosju tusen kronor. Här förutom förekommer där¬
jämte på kammarens bord i dag en motion, uti hvilken föreslås
en höjning i viktsatsen för inrikes bref från 15 till 20 gram. En
sådan höjning skulle enligt poststyrelsens beräkning tillskynda post¬
verket en minskning i inkomster af minst 150,000 kronor -—- post¬
styrelsen antager till och med att denna siffra är väl låg. Slutli-
13 N:o 11.
Onsdagen den 15 Februari.
gen föreligger inom utskottet ett af enskild motionär väckt förslag
AyiQ
gen iorengger mum uusivuiaei. eu tu. cuo«.uu muuviuu —e s
att portot för vissa trycksaker skulle nedsättas. Denna fråga har giften för
utskottet ännu icke behandlat, utan har begärt utredning från inrikes post-
poststyrelsen i ändamål att få någon föreställning om den minsk- försändelses
ning i inkomster, en dylik nedsättning skulle föra med sig. Nu är rekommenda-
visserligen den motion, hvaruti föreslås förhöjning uti viktsatsen '°,p0”!tsJ'
för bref, af utskottet afstyrka men häremot stå icke mindre än
nio reservanter, åtta från Andra Kammaren och eu från denna
kammare, hvilka uttalat sig för förslaget, och det är alltså mycket
ovisst hvad utgång frågan kan komma att få. Om denna motion
nu går igenom i riksdagen — den afslogs förra gången med myc¬
ket ringa majoritet — skulle det medföra eu minskning af öfver
500,000 kronor, och om den fjärde motionen, eller den, som afser
portot för trycksaker, bifädles, skulle säkerligen postverket gå i
mistning om eu inkomst af 000,000 kronor.
Nu säges det, att genom dessa nedsättningar kommer trafiken
att ökas och förlusten snart nog att tagas igen. Ja, det tror jag
nog blir fallet i afseende å paketförsändelser, och denna nedsätt¬
ning anser jag för min del vara nyttig och till fördel för allmän¬
heten, men jag betvifiar, att det som förloras på rekommendations-
portot skall kunna snart återvinnas. Något egentligt skål för en
dvlik nedsättning har ej heller blifvit förebragt. Visserligen fram¬
hölls inom utskottet, att det skulle blifva till en lindring för dem,
hvilka i ekonomiskt afseende vore mindre väl situerade. Men jag
vädjar till kammaren, huruvida det är den klassen, som hufvud¬
sakligen begagnar sig af dessa slag utaf postförsändelser, snarare
är det väl näringsidkarnas klass, som får draga den kostnaden.
För öfrigt håller jag före, att staten i alseende å den rörelse
den bedrifver med postbefordring har både rättighet och skyldig¬
het att taga så stora inkomster, som rimliga afgifter tillstädja. Det
är på denna grund jag reserverat mig mot den angifna punkten i
betänkandet. Jag står här alldeles ensam därom och mitt tal blif-
ver väl som eu ropandes röst i öknen, men jag har dock ansett
det vara såväl min rätt som min plikt att härutinnan uttala min
mening.
Jag yrkar alltså afslag på denna punkt i betänkandet.
Herr Ca valli: Bevillningsutskottets föredragna betänkande har
blifvit berördt från såväl dess formella som dess reella sida. Jag-
anhåller att först få taga upp den sist nämnda och får då gent
emot den ärade reservanten i utskottet erinra om, att denna fram¬
ställning från Ivungl. Maj:t grundar sig på eu riksdagsskrivelse.
Riksdagen har nämligen år 1899 begärt, att en utredning måtte ske
angående rekommendationsafgiftens nedsättande, och Riksdagen för¬
väntade sig, så snart ske kunde, förslag i ämnet. Nu vet kamma¬
ren, att jag icke är någon vän af riksdagsskrivelser af detta slag,
N:0 11. 14
Angående,
nedsättning a
af giften för
inrikes post¬
försändelses
rekommenda¬
tion m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 15 Februari.
dem jag så godt jag kan alltid söker motsätta mig, men så länge
^ de föreligga, måste jag böja mig för .Riksdagens i dem uttalade
mening. Här finnes ett uttalande af Riksdagen och därtill i ett
ämne, där Riksdagen ensam äger att besluta. Regeringen har
• alltså, så vidt jag kan finna, icke kunnat göra någonting annat än
framlägga ett förslag, därvid ju regeringen gått helt varsamt till
väga, då den föreslagna nedsättningen afser en sänkning i afgiften
af endast fem öre — medförande en minskning i inkomster, som,
efter hvad utredningen visar, postverket kan tåla. Jag anhåller
att därtill få foga äfven ett annat skäl, nämligen det att, såsom
kammarens ledamöter hafva sig väl bekant, rekommendationsafgif-
ten är lägre i våra grannländer, och det är hvarken nyttigt eller
lämpligt att i småsaker, som det här gäller, och där man utan
olägenhet kan göra en ändring, här bibehålla högre postafgifter än
som förekomma i grannländerna, hvilket måste framkalla reflexio¬
ner, som om möjligt böra förebyggas.
Det är på dessa skäl jag för min del biträdt den kungl. pro¬
positionen i afseende å dess reella del.
Kommer jag så till den formella sidan af saken, kan jag icke
annat än skänka mitt erkännande åt herr civilministerns — som
jag förutsätter — å regeringens vägnar afgifna förklaring, att rege¬
ringen hädanefter icke gör anspråk på att jämte Riksdagen be¬
sluta om postbevillningen, och jag får gifva civilministern rätt uti,
att anledningen, hvarför detta utskottsbetänkande innehåller den
bestämda förklaringen, att det tillkommer Riksdagen allena att be¬
stämma öfver alla slag af postafgifter, just var, att propositionen
från Kungl. Maj:t innehöll, att Riksdagen ville för »sin del» med¬
gifva o. s. v. Den af civilministern berörda frågan om rätt för
Kungl. Maj:t att bestämma öfver de utländska postafgifterna har
helt naturligt icke blifvit i detta uttalande berörd, då bevillnings¬
utskottet saknat anledning att därom yttra sig. Enligt mitt för¬
menande saknas anledning till den tydning, att utskottet med detta
uttalande, som, enligt hvad jag hoppas, skall tillvinna sig Riks¬
dagens godkännande, velat göra någon förändring uti de af civil¬
ministern åberopade kungl. bref af den 11 april 1818 och den 12
december 1823, om hvilkas tillvaro och ordalydelse utskottet hade
full kännedom.
På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag att få yrka bi¬
fall till utskottets betänkande.
Herr Sjöcrona: Det är icke min mening att framställa något
yrkande om afslag. Jag ansluter mig till hvad herr civilministern
anfört, men skulle dock ansett önskligt, om Riksdagen på något
tydligare sätt kunnat uttrycka det, som herr statsrådet här velat
försvara, så att man icke i en framtid skall uti riksdagsprotokol-
lerna behöfva söka ledning för sitt handlingssätt. Anledningen
Onsdagen den 15 Februari.
15 N:o 11.
hvarför jag begärde ordet var den, att jag här ville fästa upp¬
märksamheten på en principfråga. Det är nämligen så, att man,
åtminstone enligt min uppfattning, vid behandlingen af denna
framställning om nedsättning i rekommendationsafgiften, utgått
från en icke alldeles riktig synpunkt, i följd hvaraf man ock kom¬
mit till ett ganska egendomligt resultat. Om man nämligen re¬
kommenderar en postförsändelse, betingar man sig därigenom all¬
deles icke någon särskild förmån i afseende å det befordrings-
arbete, som åligger postverket. Det kan ju möjligen anses som
ett slags förmån för afsändaren att postverket ej lämnar ut för¬
sändelsen annat än mot kvitto. Men detta kvitto fordrar post¬
verket ingalunda i afsändare^ intresse utan, som enhvar lätt för¬
står, till verkets egen säkerhet. Rekommendationen är enligt min
uppfattning, trots det utländska ordets skyddande förklädnad, ej
någonting annat än ett försäkringsaftal, likartadt med en assurans,
och rekommendationsafgiften är, äfven om den på grund af stad¬
gandet i 60 § regeringsformen skall uti budgetsafseende behandlas
såsom en bevillning, endast en försäkringsafgift, som afsändaren
erlägger för att därigenom bereda sig förmånen att erhålla femtio
kronor i ersättning, om ej brefvet kommer fram, och som post¬
verket emottager för att kunna bära den risk, postverket med
hänsyn till denna eventualitet ikläder sig. Detta är, som sagdt,
endast ett försäkringsaftal, och försäkringsafgiften är alldeles icke
af sedd att bereda postverket någon slags ersättning i följd af det
arbete, postverket utför i det allmännas tjänst. Skulle detta arbete
ur affärssynpunkt betraktadt ej slå bra ut eller motsvara de for¬
dringar man därpå kan ställa, må då befordringsafgiften höjas,
men icke rekommendationsafgiften.
Den utredning, man enligt mitt förmenande här behöfde åstad¬
komma, borde afse, huru postverkets rekommendationsaffär slagit
ut och huru den af Kungl. Maj:t föreslagna nedsättningen skulle
verka på denna affärs ekonomiska resultat, och jag är viss om, att
då skulle därvid visa sig, att denna affär bunt sig och komme att
bära sig utmärkt bra, så att man t. o. in. skulle kunna ifrågasätta
en ännu större nedsättning.
Nu har man emellertid i följd af den felaktiga utgångspunkten
endast fästat sig vid, huru förändringen skulle slå ut för post¬
verkets rörelse i dess helhet. Man har sagt, att nu tillåter post¬
verkets ställning denna nedsättning till 15 öre, men i sammanhang
därmed föreslår man, att ersättningsbeloppet skall begränsas till
36 kronor. Följden häraf blir dock, så vidt jag kan finna, att, i
stället för att rekommendationsafgiften blifvit nedsatt, man faktiskt
höjt densamma. Ty afgiften för den förmån, afsändaren betingar
sig, har man nedsatt med 25 procent, men fördelen, han skulle
åtnjuta genom erläggandet af denna afgift, har man reducerat med
28 procent, och då kan jag icke se annat än att afgiften i själfva
Angående
nedsättning af
afgiften för
inrikes post¬
försändelses
rekommenda¬
tion in. m.
(Forts.)
Ko 11. 10
Onsdagen den 15 Februari.
Angående verket blifvit höjd. Emellertid och då jag är mycket män om
nedsättningaf statskassan, och den föreslagna ändringen ju möjligen kan leda
Inrikes'1 post- till att man mera allmänt vänjer sig af vid oskicket att sända
försändelses smärre penningebelopp uti orekommenderade bref, vill jag icke
rekommenda- här framställa något yrkande om afslag.
tion rn. m.
Herr Törnebladh: Hvad sakens reella innebörd angår, an¬
sluter jag mig till bevillningsutskottets åsikt. Jag tror nämligen,
att det är af vikt, att rekommendationsafgiften något sänkes, på
det att allmänheten må i större utsträckning än hittills begagna
sig af rekommendering af bref. Det är ej utan att i åtskilliga fall
olägenheter hafva sports däraf, att rekommendation ej blifvit an¬
vänd, och särskildt vill jag i detta fall påminna om det ytterst
vanliga förhållandet att postremissväxlar komma bort till besvär
och kostnad för afsändaren. Vidare tror jag, att det är af stor
betydelse, att man genom rekommendering af bref försäkrar sig
dels om att brefvet med visshet kommer fram och dels därom att
man har ett intyg om att i rätt tid hafva afsändt, såsom i
fråga om den ena eller andra handlingen, hvilken visserligen stund¬
om icke är af så stort materiellt värde, men om hvilkens afsän¬
dande det kan vara viktigt att äga bevis. Jag skiljer mig således
i det af seendet från den siste talaren, att jag ej betraktar rekom¬
mendationsafgiften endast såsom en försäkringsafgift utan såsom
ett förhöj dt postporto, hvarigenom man förskaffar sig dels större
trygghet att brefvet kommer fram, dels ock ett intyg om att det
är afsändt.
Då jag således icke delar den åsikten, att rekommendationsaf¬
giften blott är en försäkringsafgift, faller det också af sig själft,
att jag sluter mig till den uppfattningen, som bevillningsutskottet
uttalat, att afgiften hör under Riksdagens bestämmanderätt, och
jag vill i det afseendet erinra därom, att uti samma skrifvelse,
som af statsrådet och chefen för civildepartementet åberopats, näm¬
ligen 1823 års skrifvelse om öfverlåtelse till Kungl. Maj:t af rättig¬
heten att reglera det utrikes brefportot — hvartill jag strax åter¬
kommer — finnes i slutet intaget ett märkligt aktstycke. Det heter
nämligen där, att Riksens ständer i öfrigt anhålla att den afgift,
hvilken utom postportot erlägges vid aflämnande och uttagande af
rekommenderade bref, icke hädanefter må utan Riksdagens hörande
förhöjas. Nu står där visserligen förhöjas, men då man gör sig
reda för postportots behandling i bevillningsafseende, så ser man,
att förhöjning och nedsättning följas nästan oupphörligt åt, hvarom
i det följande skall lämnas ytterligare upplysning. Det är nu högst
egendomligt, att just i den skrifvelse, däri Riksdagen öfverlåter till
Kungl. Maj:t bestämmandet af det utrikes brefportot och således
alldeles gifvet tillerkänner sig en viss, om också kanske ej absolut
rätt i det ifrågavarande afseendet, att, säger jag, Riksdagen i sam-
Onsdagen den 15 Februari. 17
ma skrifvelse i underdånighet »anhåller», att afgifterna ej måtte
förhöjas. Rekommendationsafgiften har alltså redan på 1820-talet
varit föremål för Riksens Ständers behandling.
Hvad det utrikes brefportot beträffar, så finnes i samma skrif¬
velse intagen icke blott nämnda öfverlåtelse till Kungl. Maj:t utan
också skälet därtill. Och skälet, som kommer på slutet, det är att
på det att postinrättningen må oberoende af främmande inflytelse
erhålla dess påräknade inkomst’. Det har således tydligt varit af-
sikten, att Kungl. Maj:t icke skulle låta af främmande inflytelse
binda sig att obehörigen minska postinkomsterna, och detta vinner
ytterligare stöd af den behandling, som samma fråga erhöll vid
1827—1828 års riksdag. Det väcktes nämligen då motion om att
det utrikes postportot, som vore för högt, skulle nedsättas. Motionen
väcktes af en ledamot af bevillningsutskottet, men återtogs af honom
på den grund, att han funnit, att de ifrågavarande inkomsterna då
gått. ned så pass mycket, att de ej tålde vid en nedsättning. Be¬
villningsutskottet anmälde detta och hemställde, att motionen ej
måtte föranleda någon åtgärd. Man ser således, att det här egent¬
ligen varit sjäifva afgiftens storlek och betydelse, som bestämt
Riksdagen.
För _ öfrigt har det angående postförsändelsernas behandling i
konstitutionellt afseende förekommit åtskilliga olika uttalanden.
Bland annat ägde vid 1870 års riksdag en diskussion rum i Andra
Kammaren, där en mycket framstående talare, sedermera civil¬
minister, påstod, att frankeringstvång, hvarom då var fråga var
en rent administrativ angelägenhet. Vidare hafva vi uttalanden i
än den ena, än den andra riktningen. Bevillningsutskottet yttrade
sig vid 1896 års riksdag om vissa paket, men fullt klart uttalande
finns icke heller där, och jag tror därför att det är ganska riktigt
att Riksdagens bestämmanderätt öfver postafgifterna häfdas Men
däremot vill jag själffallet icke saga, att Riksdagen bör taga i sin
hand att ytterst bestämma det utrikes brefportot, emedan det skulle
möta stora praktiska svårigheter och i hög grad binda Kun<d
Maj:t. Om Riksdagen således skulle göra anspråk på att utöfva
sm ratt häri, så borde Riksdagen naturligtvis i samma stund också
behandla denna bevillningsfråga såsom åtskilliga andra dylika
nämligen på det sätt, att rätten tills vidare eller ock för ett år i sänder
öfverlätes till Kungl. Maj:t. Då nu bevillningsutskottets ordförande
förklarat, att det ej ligger ett så bestämdt påstående uti utskottets
uttalande, som möjligen någon skulle kunna tro, så har jag ino-en
invändning mot utskottets betänkande, utan anhåller att få yrka
bifall till detsamma.
Herr Fahlbeck: I reellt afseende har jag intet att invända
eller ens att anföra beträffande det nu föreliggande betänkandet.
Det är sakens formella sida, som uppkallat mig att yttra några
Första Kammarens Prof. 1905. N:o 11. o
N:o 11.
Angående
nedsättning af
af giften för
inrikes post¬
försändelses
rekommenda¬
tion m. m.
(Forts.)
N:o 11. 18 Onsdagen den 15 Februari.
Angående ord. Det är ett i så hög grad viktigt konstitutionellt område, som
nedsättning af beröres, nämligen området för Konungens och Riksdagens
inrikes71 mst- ömsesidiga maktställning, att, när helst fråga därom kommer före,
försändelses densamma städse synes mig böra ägnas särskild uppmärksamhet.
rekommenda- Så äfven i förevarande fall.
tion m. m. Hvad posten angår, måste man på grund af de svenska hi-
(Forts.) ganska förhållandena strängt skilja mellan postmecllen och post¬
verket. Går man tillbaka till tiden före 1809, o så voro båda två
underkastade Kung! Maj:ts beslutanderätt. År 1809 bestämdes,
att postmedlen skulle vara af bevillnings natur, men om postverket
yttrades ingenting. Att postmedlen kommo att betraktas såsom en
bevillning sammanhänger med de då rådande skatteförhållandena
och nödvändigheten för Riksdagen att, när den uppgjorde staten,
kunna påräkna så mycket inkomster som möjligt. I och för sig
är det orimligt, att afgifterna för postverkets begagnande skulle få
karaktären af en skatt. Orsaken härtill låg emellertid utom i det
nämnda i dåtidens uppfattning af postverket såsom ett regale och,
man kan säga, såsom en ^inrättning för ett ringa fåtal, hvilken
man trodde sig kunna använda såsom skattekälla. Denna syn¬
punkt har naturligtvis efter hand måst vika, ehuru icke formellt
enligt lagen, vår regeringsform. Sålunda bestämdes år 1854, att
postverkets inkomster skulle väsentligen användas till postverkets
eget fullkomnande, i följd hvaraf i riksstaten skulle redovisas en¬
dast nettoafkastningen. Härmed har naturligtvis Riksdagen i öf¬
verensstämmelse med moderna skatteprinciper erkänt, att postmed¬
len till sin natur icke äro skatter, utan att postverket är en insti¬
tution, som i likhet med andra dylika statsinstitutioner skall skötas
så att det bär sig och möjligen ger öfverskott, men samtidigt till
allmänhetens bästa. Emellertid — formellt kvarstår bestämmelsen,
att postmedlen skola vara eu bevillning, och däri kan ingen änd¬
ring göras. Riksdagens rätt i afseende å bevillningar är alldeles
obestridlig och således äfven i afseende å samtliga postmedel.
Vid sidan af detta ha vi emellertid att beakta postverket. Post¬
verket har aldrig stått under Riksdagen, och tydligt är, att post¬
verkets förvaltning, så snart det icke är fråga om bestämmande
af af gifter och liknande, lika uteslutande hör under Konungens
ekonomiska lagstiftning som postmedlen höra under Riksdagen.
Likaså är obestridligt, att bestämmanderätten i vissa fall öfver ut¬
gifter för postverkets begagnande hör enligt sakens natur sam¬
man med dess förvaltning.
Detta gör, att här är ett område, där Riksdagens och Konun¬
gens befogenheter gå in i hvarandra; och det är stundom svårt
att säga, hvar gränsen rätteligen går. Nu har emellertid eu praxis
utbildat sig i detta afseende, hvilken innebär en tolkning af den
bestående statsrätten, och i detta fall som så ofta eljest gör man
klokt i att låta denna praxis fortfarande kvarstå som gällande rätt
Onsdagen den 15 Februari.
19 N:0 11.
sålunda, att postmedlen obestridligen falla under Riksdagens allena Angående
beslutanderätt, men att Riksdagen tyst medgifver Kungl. Maj :t attt nedsättning af
t. ex. såsom i fråga om utrikes posten, bestämma afgifterna och iirikeTposl
på samma sätt beträffande vissa andra afgifter för postverkets be- försändelses
gagnande, som hittills af Kungl. Maj:t ensam fastställts. På detta rekommenda-
sätt kan man förena, synes det mig, dessa i sig själfva stundom tio™ m- ”*■
svårförenliga ting. Riksdagen behåller sin rätt oförkränkt öfver (<orts)
postmedlen, men gör den ej gällande på de områden, hvarest
Konungens makt öfver postverket, hans administrativa förfogande¬
rätt och dess skötsel skulle besväras af ett detaljeradt ingripande
från Riksdagens sida.
Om så är, som utskottets ärade ordförande nämnt, att utskottet
med sitt principuttalande afsett postmedlen allenast och däremot
ej hvad som i andra och tredje punkterna föreslås, så har jag
ingenting att invända mot det förslag, som här föreligger till kam¬
marens godkännande. Herr grefve och talman, jag yrkar sålunda
bifall till detsamma.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på föreliggande betänkande yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Almström, att kammaren
skulle afslå 1 punkten af utskottets hemställan å sid. 14 i det
tryckta betänkandet och bifalla utskottets hemställan i öfrig!.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 11 och
14 innevarande februari bordlagda betänkande n:o 2, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning af afgiften för
inrikes postpaket m. m., biföll kammaren hvad utskottet i detta
betänkande hemställt.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 11 och 14 i denna Ifrågasatt
månad bordlagda betänkande n:o 3, i anledning af väckt motion ändring i gäl¬
om ändring
rikes bref.
gällande bestämmelser angående viktsatsen för in-Zaw* bestäm¬
melser angå¬
ende viktsat¬
sen för inrikes
Enligt gällande allmänna poststadga af den 9 september 1899, bref.
§ 18, utgör postbefordringsafgiften
N:0 il. 20
Onsdagen den 15 Februari.
a) för lokalbref,
om brefvets vikt icke öfverstiger 15 gram --------------- 5 öre
om vikten öfverstiger 15 men icke 125 gram------------ 10 »
om vikten uppgår till mer än 125 men icke öfver 250
gram __________________________________________________________— 15 »
b) för annat inrikes bref,
om brefvets vikt icke öfverstiger 15 gram -------- 10 »
om vikten öfverstiger 15 men icke 125 gram------------ 20 »
om vikten uppgår till mer än 125 men icke öfver 250
gram ------------------------------------------------------------ 30 »
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 6, hade herr
C. J. Hammarström föreslagit, att viktsatsen för inrikes bref —
lokalbref och annat inrikes bref — som befordras för enkelt porto,
måtte höjas från 15 till 20 gram.
Utskottet hade hemställt, att förevarande motion om ändring
i gällande bestämmelser angående viktsatsen för inrikes bref icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Vid betänkandet hade reservationer afgifvits af herr Wester,
utan angifven åsikt, samt af herrar J. Bromée, Almqvist, Beckman,
friherre Bonde, Brodin, Lindblad, Höjer och G. J. Hammarström,
hvilka på anförda grunder ansett, att utskottet bort hemställa, »att
Riksdagen, med bifall till herr C. J. Hammarströms förevarande
motion, ville besluta, att viktsatsen för inrikes bref, som befordras
för enkelt porto, skall höjas från 15 till 20 gram».
Herr Wester: Jag har varit tveksam, huruvida jag skulle
upptaga diskussionen i denna fråga, då kammaren ju vid flere
föregående tillfällen afslagit denna hemställan och många af kam¬
marens ledamöter anse, att det är en så obetydlig sak, en sådan
bagatell, att den knappast förtjänar att diskuteras; så är dock inga¬
lunda förhållandet. Man måste dock erkänna, att om denna mo¬
tion bifalles, skulle det i många fall bereda lättnad för den korrespon¬
derande allmänheten- och vara af icke ringa praktisk betydelse.
Den viktgräns, som nu är gällande, nämligen 15 gram för
enkla bref, är alldeles för låg och är därför opraktisk samt åstad¬
kommer många olägenheter. Detta har visat sig i våra grannländer,
där man också förändrat viktgräns och höjt den från 15 till 20
gram; helt naturligt därför, att man har ansett 15 gram vara för
litet. Om man t. ex. tager ett af de postpappersark, som vi hafva
på våra skrifbord, så väger detta 15 gram i ett vanligt bref. Ofta
nog förses brefvet, för att vara fullständigt, med eu bilaga, en full¬
makt, ett betyg, en växel, en räkning eller dylikt, och brefvågen
visar i allmänhet omkring 15 gram. Man stannar i ovisshet om
Ifrågasatt
ändring i gäl¬
lande bestäm¬
melser angå¬
ende viktsat¬
sen för inrikes
bref.
(Forts.
21 N:o 11.
Onsdagen den 15 Februari.
huruvida det skall beläggas med enkelt eller dubbelt porto. Den Ifrågasatt
ene åsätter dubbelt porto för att vara säker; en annan anser, att ändring i gäl¬
ett sådant bref bör gå för enkelt porto. Detta kanske lyckas en lZdseranaå
och annan gång, men en annan gång får mottagaren plikta för att ende viktsat-
afsändaren misstagit sig. sen för inrikes
Före år 1880 var viktsatsen bestämd till 4 ort, det vill säga ^ef■
till 17 gram. Denna viktsats var i allmänhet ganska tillfreds- CForts-)
ställande och skulle fortfarande kunna vara tillräcklig, men då nu
andra länder hafva öfvergått till 20 gram, så måste naturligen
också vi göra detsamma. Att emellertid de nuvarande förhållandena
bereda stor olägenhet för den allmänna korrespondensen och att
den föreslagna förändringen icke skulle föranleda några olägen¬
heter för postverket, därför ber jag att få åberopa eu auktoritet,
nämligen generalpostdirektören. Han yttrade i Andra Kammaren
förlidet år följande ord, som jag skall be att få uppläsa: »Jag
medgifver som sagdt, att den nuvarande viktsatsen medför åtskil¬
liga olägenheter för den korresponderande allmänheten och att det
ur denna synpunkt kunde vara godt att få en förändring till stånd».
Vidare fortsätter häri: »och jag medgifver också i likhet med ut¬
skottet, att den förlust, som denna reform skulle medföra för det
svenska postverket — icke vore någon så afsevärd summa, att det,
med den finansiella ställning, svenska postverket för närvarande
äger, skulle kunna medföra några egentliga olägenheter». Således
medgifver generalpostdirektören, att det nuvarande förhållandet inne¬
bär en stor olägenhet för den korresponderande allmänheten och
att ändring häri icke skulle medföra några olägenheter för post¬
verket. Detta sades i fjol, då postverkets nettobehållning utgjorde
något öfver 800,000 kronor; huru mycket större skäl till ett dylikt
uttalande förefinnes ej nu, då nettot går upp till nära 2,000,000
kronor, således — från denna synpunkt finnes det ej någon tvekan,
att icke denna ändring kan ske. Men så säger man: om vi nu
göra denna ändring, så lider postverket en förlust af 150,000 kro¬
nor. Nej, det är alldeles orätt. Icke kan postverket lida förlust
på den korresponderande allmänheten, då det på denna allmänhet
gör en årlig vinst af nära 2,000,000 kronor, sedan alla kostnader
äro betalda och 100,000-tals kronor äro anslagna till nya posthus-
byggnader. Nej, man skall i stället säga så, att om vi bibehålla
denna gräns af 15 gram, så kunna vi uttaga från den korrespon¬
derande allmänheten 150,000 kronor mer om året. Jag hemställer,
om det kan vara lämpligt och rättvist att så göra-
Yid instundande postkonferens förekommer frågan om höjande
af den internationella viktsatsen från 15 till 20 gram. Jag undrar,
huru ett ombud från Sverige skall komma att ställa sig vid detta
tillfälle. Vissa stater, såsom Tyskland, Österrike-Ungern, Schweiz
och Danmark, hafva väckt förslag att höja viktsatsen till 20 gram,
men vårt svenska ombud måste väl då säga: »nej, det kan jag ej
N:o 11. 22
Onsdagen den 15 Februari.
Ifrågasatt vara med om! Riksdagens Första Kammare vill det ej och Riks-
ändring i gäl-}iar förklarat, att någon ändring i detta afseende får ej ske,
Snäser awTutan att Riksdagen beslutar sådan».
ende viktsat- Af dessa skål synes det mig, att det skulle vara en stor fördel,
sen för inrikes om Riksdagen i dag ville antaga motionen.
bref. Man kan också säga, att om vi använda det utländska tunna
(Forts.) papperet, så kunna vi mycket väl hålla brefven inom denna vikt¬
gräns, och då behöfs naturligen ingen förändring. Ja, jag hem-
hemställer, om det parti, som ställt främst på sitt program:
skydd åt det svenska arbetet och de svenska näringarna, skulle finna
det lämpligt att säga, att om ni begagna det svenska postpapperet,
så riskera ni att få betala dubbelt porto för hvarje bref, men om
det lätta utländska papperet användes, så gå edra bref fortfarande
för enkelt porto.
Af alla dessa skäl synes det mig, som ett antagande af re¬
servanternas förslag skulle leda till stor lättnad för korrespondenter
och vara af praktisk betydelse samt befrämja rättvisa och billig¬
het. Därför, herr grefve och talman, yrkar jag bifall till reserva¬
tionen.
Herr Enhörning: Vid förlidet års riksdag väcktes i denna
fråga en motion, hvilken afsåg att viktsatsen för inrikes bref, som
befordrades för enkelt porto, måtte höjas från 15 till 20 gram.
Denna motion tillstyrktes af utskottet och bifölls af Andra Kam¬
maren, men afslogs af denna kammare, och vid den gemensamma
voteringen afslogs utskottets hemställan af bägge kamrarne.
Äfven jag bidrog med min röst till detta resultats ernående,
och jag gjorde det af det skäl, att jag då icke ville vara med om
att minska postverkets inkomster.
Detta skäl föreligger emellertid icke nu, ty postverkets in¬
komster hafva visat ett sådant glädjande uppsving, att öfverskottet
för år 1903 med icke mindre än öfver 1,000,000 kronor öfverstigit
det för år 1902. Under sådana förhållanden anser jag, att Riks¬
dagen nu gärna kan tillmötesgå krafvet på viktsatsens höjande
från 15 till 20 gram för bref, som draga enkelt porto.
Orsaken till detta postverkets uppsving ligger utan tvifvel
hufvudsakligen uti en ökad folkbildning, men ock uti en större
utveckling af affärslifvet, och det är ju glädjande företeelser.
Som såväl folkbildningen som handel och näringar säkerligen
allt framgent skola gå framåt, är det att vänta, att antalet post-
befordrade bref skall följa denna gradmätare, äfven om portosatsen
i någon mån skulle höjas. Jag kan således ej annat än yrka
bifall till reservanternas förslag.
Därför har jag emellertid ännu ett skäl att andraga. Inom
affärsvärlden har skrifmaskinen under de sista åren kommit till
mycket stor användning, och detta för tids vinnande. Då man
Onsdagen den 15 Februari.
23 N:o 11.
använder denna skrifmetod kan man endast skrifva på en sida af
arket — emedan det i motsatt fall skulle sudda — och måste man
därför använda tvenne eller flere ark, om icke en sida blir till¬
räcklig.
Jag har nu verkställt en undersökning och kommit till det
resultat, att tvenne ark af ordinär tjocklek jämte kuvertet väga
15 gram, men om den allra minsta lilla bilaga, t. ex. en presskopia
af ett telegram på ett tunt silkespapper, skulle tillkomma, så öfver-
stiger brefvets vikt genast 15 gram. Men äfven om någon bilaga
icke skulle förekomma, så blir vikten, så snart brefvet blifvit ko-
pieradt, genast närmare 20 gram, enär papperet under denna pro¬
cedur suger till sig en del vatten. Som herrarne veta, verkställes
kopieringen och kuverteringen i allmänhet omedelbart före brefvets
afsändande till posten, och där blir det då belagdt med dirbbelt
porto. Man får sålunda betala äfven för det vatten, som följer
med vid kopieringen. När brefven utlämnas till adressaten, hafva
de hunnit torka, och vikten öfverstiger då icke 15 gram.
Jag frågar därför: är det riktigt, att vikten för ett enkelt bref
skall vara så nätt, att portot för detsamma blir dubbelt, om kopie-
radt en stund, innan det inlämnas på posten, men enkelt, om icke
kopieradt. Som herrarne veta, torkar papperet icke så fort, allra
minst då det är inneslutet i kuvert, och den särskildt inom affärs-
lifvet så dyrbara tiden medgifver i allmänhet icke, att brefvet lig¬
ger i flere timmar för att torka, innan det sändes på posten.
Ännu mycket ogynnsammare ställer sig korrespondensen med
utlandet. Postportot för ett bref om 15 grams vikt är, som her¬
rarne veta, nu 20 öre, och om denna viktsats, på sätt som jag nu
framhållit, öfverskrides, blir portot genast 40 öre. Denna fråga
har dock icke direkt att göra med den nu föreliggande motionen,
som endast afser inrikes bref, men jag tar mig dock friheten att
nu fästa uppmärksamheten på densamma, så att Sveriges ombud
vid den blifvande internationella postkonferensen måtte få instruk¬
tion att arbeta för höjande af den internationella viktsatsen från
15 till 20 gram för bref, som befordras för enkelt porto.
På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig, herr grefve
och talman, att yrka bifall till herrar reservanters hemställan.
Herr Cavalli: Denna fråga är så gammal och har så ofta
debatterats, att jag verkligen icke trodde, att man skulle kunna
säga något nytt i densamma. Detta har dock verkligen lyckats
den siste talaren, men jag är rädd för, att jag på hvad han sade
måste tillämpa hvad han yttrade i ett annat sammanhang, nämligen
att det just icke hade så mycket med den föreliggande frågan
att göra.
Han trodde dessutom, att anledningen till postverkets ökade
inkomster vore att söka i den stigande folkbildningen och en ökad
Ifrågasatt
ändring i gäl¬
lande bestäm¬
melser angå¬
ende vilctsat-
sen för inrikes
bref.
(Forts.)
M:0 11. 24
Onsdagen den 15 Februari.
Ifrågasatt
ändring i gäl¬
lande bestäm¬
melser angå¬
ende viktsat¬
sen för inrikes
bref.
(Forts.)
utveckling af affärsrörelsen. Ja, men om den ärade talaren, i stället
för att inlåta sig på ovissa antaganden, hade lyssnat till den torra
statistikens siffror, sådana de meddelas af postverket, så hade han
fått veta, att den mycket stora ökningen hufvudsakligen beror
hvarken på stigande bildning eller på ökad affärsrörelse —- utan
på det ökade antal vykort, som skickas ut i världen; och om också
icke alla dessa vykort sändas af barn och tjänstefolk, så kommer
dock en stor del ifrån dem. Den stigande bildningen och den
ökade affärsrörelsen inverka således icke mycket på den före¬
liggande frågan.
Nu har man sagt, att postverkets ställning är så god, att vi
hafva råd till snart sagdt hvad som helst. Ja, mina herrar, vi äro
verkligen i god fart med att visa det.
Kammaren har nu för sin del beslutat att minska postverkets
inkomster för rekommendationsafgifter med 167,600 kronor samt
för paketporton med 199,600 kronor, och Kung! Maj:t har genom
en nyligen skedd nedsättning af postanvisningsafgiften föranledt
en minskad inkomst af 61,400 kronor, summa 428,600 kronor,
hvartill bör läggas den tillväxt i postverkets utgifter, i synnerhet
hvad anginge transportmedel och lokalutrymme, som utan tvifvel
måste blifva en följd af en mera väsentlig ökning i paketbefordrings-
rörelsen. Man har sålunda redan minskat postverkets inkomster
med ungefär en half million kronor —- ett ganska vackert dagsarbete.
Efter frågans behandling vid föregående riksdag, borde man
verkligen kunnat vänta sig, att den fått sofva i fred vid denna
riksdag, ty den afslogs då, såsom den siste talaren framhållit, vid
den gemensamma voteringen i bägge kamrarne; och efter en sådan
utgång borde reformifrarne kunnat vänta ännu något år. Detta
är åtminstone min åsikt, och jag föreställer mig, att Riksdagen skall
visa sig lika ståndaktig som de flitiga motionärerna.
Jag hemställer därför om bifall till utskottets hemställan.
Herr Hammarström: Till hvad bevillningsutskottets ärade
ordförande nu anfört såsom stöd för utskottets hemställan torde
visserligen knappast behöfva läggas något. Jag begärde emellertid
ordet med anledning af herr YVesters anförande. Där förekom
nämligen en passus, som kanhända skulle kunna inverka på någon
af kammarens ledamöter. Den ärade talaren åberopade till stöd
för sin uppfattning generalpostdirektörens auktoritet då han cite¬
rade det anförande, denne hade vid förra riksdagen. Men han
gjorde, som många göra, när de vilja hämta skäl för sin sak ur
hvad andra anfört, han citerade icke alldeles fullständigt, ty han
glömde att tillägga, att generalpostdirektören på samma gång han
erkände, att den nuvarande viktsatsen kunde medföra olägenheter
för den korresponderande allmänheten, också tilläde: »ehuru jag
25 N:o 11.
Onsdagen den 15 Februari.
icke tror, att dessa olägenheter äro så stora, som motionären fram- Ifrågasatt
hållit». ändring i gäl-
Under fortsättningen af sitt anförande framhöll generalpost- ®weZse6). “
direktören också, att det var tre andra reformer, som enligt hans ende viktsat-
åsikt borde föregå den nu ifrågavarande. sen för inrikes
Två af dessa tre reformer hafva i år framlagts för Riksdagen .
genom Kuugl. propositioner och hafva i dag här förevarit, och 1 1
den tredje har afgjorts af Kungl. Maj:t förlidet år, då en nedsätt¬
ning af vissa postanvisnings- och postförskottsafgifter beslutades.
Under sådana omständigheter och då det väl icke — hvilket gene¬
ralpostdirektören förra året också framhöll — är skäl att på en gång
taga alltför djupa grepp ur postverkets öfverskottsmedel, så tror
jag, att det åberopade anförandet snarare talar emot än för motio¬
närens förslag.
Jag anhåller att få instämma i yrkandet på bifall till bevill¬
ningsutskottets hemställan.
Herr Wester: Ja, det äger sin riktighet, att generalpost¬
direktören ansåg, att de båda andra reformerna borde genomföras
före denna reform, men nu hafva de ju också, som han önskat,
gått före och blifvit beslutade af Riksdagen. Det är ju också riktigt,
som den högt ärade ordföranden i bevillningsutskottet sade, att
ett bifall till motionen vore egnadt att minska postverkets inkom¬
ster, men denna minskning torde dock icke vara så betydlig, att
förslaget därför icke bör bifallas. Jag vill nämligen erinra kam¬
maren om, att vi i fjol höjde tidningsbefordringsafgifterna högst
betydligt, och den däraf föranledda ökningen torde, mer än väl,
uppväga den minskning, som möjligen i detta fall kan uppstå.
Vidare nämndes det om, att ökningen i postverkets inkomster
skulle bero på vykorten. Ja, det är väl en sanning, men den
saken har ingen inverkan på den nu ifrågasatta viktsatsen för
vanliga bref. V3rkorten komma nog att fortsätta en tid framåt,
så att postverket fortfarande kommer att skörda vinst af desamma.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.
Herr Nis ser: En sak, som icke blifvit nog framhållen i
denna fråga, är enligt min uppfattning de stora afstånden, som
äro rådande inom vårt land. Sedan nu samma postporto blifvit
gällande »från Ystad till Haparanda», är det ju gifvet, att eu
ökning i viktsatsen för vanliga bref skulle komma att högst betyd¬
ligt öka kostnaderna för de långa transporterna. Om man t. ex.
i Danmark tillåter sig att öka viktsatsen, så har detta inom ett så
litet landområde föga att betyda. Hos oss åter, där afståndet från
Malmö till Luleå är ungefär detsamma som från Hamburg till
Florens, måste förhållandet blifva ett annat. Egendomligt blir det
ju också, då ett bref inom landet, hur långt afståndet än är, kostar
N:o 11. 26 Onsdagen den 15 Februari.
Ifrågasatt tio öre, under det att portot från Malmö till Tyskland är tjugu
ändring i gäl- öre. Med afseende å den inhemska postbefordringsafgiften, synes
melser «ngå- m'g därför vara rättast, om man delade _ Sverige i två hälfter
ende viktsat- och satte gränsen mellan dessa ungefär vid Östersund.
sen för inrikes Om man höjer viktsatsen för bref med så mycket som fem
,p'ef- gram för hvarje bref, d. v. s. med 33 så kommer detta att få
1 ' en afsevärd inverkan på den viktmängd bref, som järnvägarne
måste befordra, hvilkas ekonomi redan nu torde lida rätt mycket
af den låga betalning för postbefordran, som är dem beskärd. Jag
tror därför, att denna höjning, som kan synas obetydlig, skulle få
en vida större räckvidd och inverkan på förhållandena än hvad
man vid ett hastigt påseende håller före, särskild! om, som sagdt,
hänsyn tages till de stora afstånd, som äro rådande i vårt land.
Jag röstade, förra gången frågan var före, för bibehållandet
af viktsatsen på bref, och jag ber att få göra det äfven denna gång.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde
herr talmannen i enlighet med de därunder framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande be¬
tänkande hemställt samt vidare därpå att Kammaren skulle afslå
utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattades i
den af herr Bromée m. fl. vid betänkandet afgifna reservation;
och förklarade herr talmannen sig finna den förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemställt i sitt
betänkande n:o 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och anta¬
ger det förslag, som innefattas i den af herr Bromée m. fl. vid
betänkandet afgifna reservation.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 73;
Nej — 24.
27 N:0 11.
Onsdagen den 15 Februari.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 11 och 14 i denna Angående
månad bordlagda betänkande n:o 4, i anledning af väckt motion
angående befrielse för allmänna hypotekskassan för Sveriges städer ier,utfärdade
från skyldighet att förse sina obligationer med stämpel. af allmänna
hypotekskas-
I en inom Första Kammaren väckt, till bevillningsutskottet s^e{°lt^r
hänvisad motion, n:o 7, hade herr Gustaf Axel Berg föreslagit, det
Riksdagen ville besluta, »att allmänna hypotekskassan för Sveriges
städer befrias från skyldigheten att med svensk stämpel belägga
de obligationer, som af kassan utfärdas, samt att därför i nu gäl¬
lande stämpelförordning § 8 under rubriken 'obligation’ den sats
som nu lyder: 'dock att frihet från sådan stämpel äger rum för
svenska statens och Sveriges allmänna hypoteksbanks obligationer’
måtte ändras till: dock att frihet från sådan stämpel äger rum för
svenska statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks och allmänna
hypotekskassans för Sveriges städer obligationer.»
Utskottet hade i föreliggande betänkande på andragna grunder
hemställt, att förevarande motion om befrielse för allmänna hypo¬
tekskassan för Sveriges städer från skyldighet att förse sina obli¬
gationer med stämpel icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Vid betänkandet fanns fogad reservation af herrar Almström
och Nisser, utan att desse dock däri angifvit sin åsikt.
Herr Berg, Gustaf Axel: Då de skäl för afslag, som ut¬
skottet anfört, varit lika litet öfvertygande för mig, som jag tror
att de varit för de två reservanterna, herrar Almström och Nisser,
så anhåller jag att få säga några ord angående dessa skäl.
Uti motionen har föreslagits, att allmänna hypotekskassan för
Sveriges städer skulle åtnjuta samma frihet från stämpelbeläggning
af sina obligationer som allmänna hypoteksbanken på grund af
Riksdagens förra året fattade beslut har erhållit. Nu har utskottet
i detta hänseende såsom skäl för afslag i främsta rummet anfört,
att hypotekskassan intager en särskild ställning, olikartad med den,
som allmänna hypoteksbanken intager. Ja, detta är nog i visst
hänseende riktigt; men dessa institutioner hafva såväl sina likheter
som sina olikheter. De hafva den likheten, att de ega fullkomligt
samma uppgift för sin verksamhet, ehuru inom olika områden.
Uppgiften är alldeles ordagrant lika angifven i de båda regie
mentena, den nämligen: att ombesörja den upplåning, som erfor¬
dras för att åt hypoteksföreningar bereda medel till de lån, som
af dem skola deras delägare tillhandahållas. Verksamhetsområdet
för hypoteksbanken är hypoteksföreningar, som utlämna lån åt
fastighetsägare på landet, för allmänna hypotekskassan åter bypo-
N:0 11. 28
Onsdagen den 15 Februari.
Angående teksföreningar, som i sin ordning försträcka lån till fastighetsägare
för1 obligation städer, köpingar och andra större samhällen. Olikheten består
ner,utfärdade däremot, såsom utskottet påpekat, främst däruti, att hypoteksbanken
af allmänna åtnjuter en stor förmån, som hypotekskassan icke har. Hypoteks-
hypotekskas- banken har nämligen en statsgaranti på 30,000,000 kronor, en
ri^es städer, g^dfond, som man med skäl kallar den. Hypotekskassan har
(Forts.) ’ icke fått någon sådan grundfond, utan har nödgats att själf skapa
sig en grundfond, och detta på så sätt, att, när lånen utlämnas till
hypoteksföreningar och från dessa till deras låntagare, 5 % af låne¬
beloppen afdragas, som icke utlämnas kontant, utan i motsvarigt
belopp grundfondsobligationer. Denna grundfond uppgår nu till
nära 1,700,000 kronor, och har hypotekskassan enligt sitt regle¬
mente skyldighet att på denna grundfond till innehafvare af grund¬
fondsobligationer erlägga eu årlig vinstutdelning af minst 5 och
högst 6 %, alltså en ganska dyrköpt grundfond.
Vidare förefinnes eu ganska stor olikhet i fråga om de båda
institutionernas omfattning. Hypoteksbanken har nämligen ute¬
löpande obligationer för 286,000,000 kronor, under det att hypo¬
tekskassan endast har utelöpande obligationer för 33,000,000 kronor.
Emellertid och oaktadt denna olikhet mellan de båda institu¬
tionerna, kan jag för min del icke tänka mig eller förstå annat, än
att det är lika viktigt för staten att för fastighetsägare i städerna
möjliggöra billiga lånevilkor, som det är att skaffa "billiga lånevill¬
kor åt fastighetsägare på landet.
Jag bör kanske i detta sammanhang nämna, att den största
upplåning inom hypotekskassan sker utomlands, och att jämförelse¬
vis ganska litet obligationer säljas inom landet. Sedan år 1880
har hypotekskassan utomlands sålt obligationer för ungefär 40,026,000
kronor.
Det andra skälet för afstyrkande, som utskottet anfört, kan ju
synas ganska plausibel vid första beskådandet, men det tål icke,
såvidt jag kan se, att man går det närmare in på lifvet. Ut¬
skottet säger nämligen, att, om hypotekskassan nu vinner denna
stämpelfrihet, detta är eu förmån, som kommer de städer till godo,
som få sin upplåning besörjd genom hypotekskassan, under det
att de städer, som själfva utfärda sina obligationer, icke hafva en
motsvarande fördel, utan måste stämpelbelägga sina obligationer.
Jag ber då att få nämna, att här afses de så kallade hommunlånen
— en lånerörelse, som hypotekskassan enligt sitt reglemente bedrifver
vid sidan af utlåningen till stadshypoteksföreningarne; och när
man tager närmare reda på denna utlåningsrörelse, hvilken om¬
fattar lån till såväl stads- som landskommuner, så skall man finna
vissa omständigheter, inför hvilka utskottets skäl falla till föga.
Det bör nämligen beaktas, att det i allmänhet är endast de
större städerna, som utfärda egna obligationer, under det att hypo¬
tekskassan har endast utlämnat lån till några mindre städer.
29 IsT:o 11.
Onsdagen den 15 Februari.
Hypotekskassans hela kommunala lånerörelse uppgår till Angående
5,800,000 kronor, och däruti äro endast tolf smärre städer engage- stämpelfrihet
rade, och för öfrigt äro lånen lämnade till landskommuner, hvilka ner utfärdade
senares lån belöpa sig till ungefär 3,000,000 kronor, med ett medel- af allmänna
tal för hvarje lån, som icke uppgår till högre belopp än 22,000 hypotekskas-
kronor. safl f^r
Nu kan man ju säga, att det ligger en rättvis tanke däruti,
att de större städerna, hvilka äga en särskild valör på lånemarknaden
och sålunda alltid kunna påräkna billigare lånevillkor än mindre
och obetydligare låntagare, få vidkännas stämpelbeläggning för
sina obligationer, under det att den institution, som förmedlar lån
för de mindre kommunernas räkning, är fritagen från en sådan skyl¬
dighet. Det händer ju ofta, att landskommunerna taga sina lån för
att uppföra skolhus, för att uppföra sina kyrkor eller för något
annat sådant synnerligen maktpåliggande ändamål; och då må
dessa kommuner ju kunna få åtnjuta motsvarig förmån med
den, som indirekt kommer fastighetsägarne inom kommunen till
del i fråga om deras bypotekslån.
Jag kommer så till det tredje af utskottet anförda skälet,
nämligen att, om nu denna förmån medgåfves allmänna hypoteks-
kassan, det enligt utskottets mening helt säkert hos andra institu¬
tioner skulle komma att uppstå samma önskningsmål och samma
fordringar att äfven få åtnjuta stämpelfrihet. Ja, det skälet tror
jag icke har någon som helst betydelse, ty såvidt jag känner,
finns det icke någon institution mera än hypotekskassan, som har
en med allmänna hypoteksbanken alldeles likartad uppgift. Här
finnas väl många institutioner, som ombesörja amorteringslån för
fastighet, och särskildt finns det ju här i hufvudstaden en stor
och mäktig institution, men med denna inrättning är det ett helt
annat förhållande. Den äger ett aktiekapital, och dess aktieägare
tillgodonjuta en årlig ränta utaf 8 ä 9 %. Det kan ju då icke
finnas någon anledning att tillgodose andra institutioner på samma
sätt som hypotekskassan. I hypotekskassan finnas icke några aktie¬
ägare, utan ingår hvarje öre, som återstår, sedan grundfonds-
obligationerna fått sin utdelning, till reservfonden, som ju är af-
sedd att möta eventuella förluster på kapitalrabattkontot eller andra
förluster, som möjligen kunna inträffa.
Om hypotekskassan nu finge denna begärda fördel, skulle där¬
igenom vinnas tvenne saker, nämligen dels den direkta fördelen, att
kassan sluppe utgiften för stämpelbeläggningen, och dels den indirekta,
men mera betydande fördelen, att hypotekskassans obligationer på
den utländska lånemarknaden kunde få uppträda i ungefär samma
skick som hypoteksbankens. När man nu icke gifvit hypoteks¬
kassan någon motsvarande fördel mot den statsgaranti, som hypo¬
teksbanken åtnjuter, synes det mig vara ganska anspråkslöst be-
N:0 11. 30
Onsdagen den 15 Februari.
Angående gärdt att sätta i fråga detta, och jag föreställer mig, att Riksdagen
stämpelfrihet äfven bör kunna medgifva det.
ner,utfärdade Herr grefve och talman, jag tager mig friheten hemställa om
af allmänna bifall till motionen.
kypotekskas-
san för Sve- Herr Ca valli: Den ärade motionären, som nyss hade ordet.
n^(Forts)T' sad0> aR det var en mycket anspråkslös begäran han framställt,
och han hoppades därför vinna kammarens bifall. Ja, jag skall
icke hafva någonting emot att hans framställning bifalles, ehuru
jag naturligsvis icke kan skänka min röst åt förslaget, men om
hans begäran är så anspråkslös, det lämnar jag därhän. Om han
hade sagt, att det är tacksamt att begära eftergifter i fråga om
stämpelskatten, då skulle jag obetingadt hafva gifvit honom rätt.
Det är emellertid en omständighet vid denna framställning,
som gör, att den efter min uppfattning icke kan bifallas. Stä¬
dernas allmänna hypotekskassa har till en af sina uppgifter att,
såsom motionären här har utredt, förmedla lån åt stadskommuner
och därmed likställda kommuner. Om motionärens framställning
bifölles, finge dessa kommuner medelbart stämpelfrihet för sina
obligationer, under det att kommuner, som själfva utsläppa sina
obligationslån, icke finge en sådan frihet, och det låter sig naturligt¬
vis icke göra. Det kan ju vara en mycket omtvistad fråga, huru¬
vida man bör gifva kommunerna stämpelfrihet för sina obligatio¬
ner eller icke. Jag anser, att man icke bör göra det, men i alla
händelser bör det icke ske på den omväg, som blifvit ifrågasatt.
Det är detta skäl, som för mig är det hufvudsakligen bestämmande
— utom det att jag icke älskar undantag och eftergifter från stäm¬
pelskatten — då jag nu anhåller att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Kiss er: Då denna fråga förra riksdagen var före, tillät
jag mig inom utskottet att anteckna mig som reservant, och jag
har gjort det äfven nu af det skäl, att jag anser det vara riktigt,
att hypotekskassan ställes på samma nivå, som hypoteksbanken
står. Den allmänna hypoteksbanken har vissa fördelar, som stä¬
dernas hypotekskassa icke fått, och det synes mig då icke lämp¬
ligt att gifva den förra ytterligare en förmån, som icke tillerkännes
den senare.
Städernas hypotekskassa har icke fått någon som helst garanti
utaf staten för sina förbindelsers honorerande, och hvarför den icke
fått det, vet jag icke. Mig synes dock, som om den bör vara lika
berättigad som allmänna hypoteksbanken att få en sådan garanti
för de lån, som den måste upptaga för att hjälpa de städer, som
önska dess bistånd med lån. Skälet för, att man nu ej vill med¬
gifva hypotekskassan stämpelfrihet för dess obligationer, synes mig
vara att söka däri, att denna kassa icke åtnjuter statsgaranti.
Onsdagen den 15 Februari.
31 N:o 11.
Då förra året framställning gjordes om, att städernas hypo- Angående
tekskassa skulle ställas i parité med allmänna hypoteksbanken, stämpelfrihet
kunde reservantanterna inom utskottet, som förordade en sådan ner,iäfärdade
anordning, icke få fram saken, därför att ingen motion därom före- af allmänna
låg och bevillningsutskottet för sin del icke ville göra framställ- hypotekskas-
ningen till sin. Nu åter har motion i vederbörlig ordning blifvit
vackt, och jag kan för min del icke inse annat, än att det ”^Forts.)6^
är de obotfärdigas förbinder, då man icke vill bereda fastighets¬
ägare i stad samma förmån som fastighetsägare på landet. Samma
nationalekonomiska fördel, som vinnes därigenom, att allmänna
hypoteksbanken kan få billiga lån utomlands, skulle ju ernås där¬
igenom, att äfven städernas hypotekskassa kunde beredas en lik¬
nande förmån, särskildt som bypotekskassan ju bar sina mesta
lån utomlands.
Af dessa grunder anser jag det vara rättvist, att städernas
hypotekskassa beredes samma förmåner, som allmänna hypoteks¬
banken åtnjuter, och därför ber jag att få yrka bifall till reser¬
vanternas förslag.
Grefve Ha milton: Jag kan icke stillatigande åhöra den jäm¬
förelse, som göres mellan Sveriges allmänna bypoteksbank och hy-
potekskassan för Sveriges städer. Allmänna hypoteksbanken är ju,
om icke en statsinstitution, så dock tämligen närbesläktad med en
sådan, och den är tillkommen på grund af Riksdagens beslut år
1860, då Riksdagen ansåg det vara ett statsintresse, att staten skulle
hafva kontroll öfver jordbrukskrediten, och att de hypoteksförenin-
gar, som funnos inom landet, icke borde konkurrera inbördes och
framför allt icke konkurrera med staten vid försäljningen af obli¬
gationer.
Denna hypoteksbank har ju också, som redan nämnts, fått en
statsgaranti just därför, att staten skulle hafva rättighet att öfva
inflytande på densamma. Staten utöfvar detta inflytande därige¬
nom, att Kungi. Maj :t tillsätter ordförande och riksgäldsfullmäktige
vice ordförande i bankens styrelse, hvarförutom riksgäldsfullmäk¬
tige äfven hafva rättighet att deltaga i revisionen.
Hypotekskassan för Sveriges städer är ju, som vi veta, en
fullständigt enskild inrättning och har icke annat med staten att
göra, än att den som hvarje penninginrättning fått sina stadgar
fastställda af staten. Dessa stadgar äro till någon de!, jag medgif-
ver det, en afskrift af allmänna hypoteksbankens stadgar, men här¬
uti ligger ju icke alls någon anledning till, att staten skall hafva
något med denna hypotekskassa att göra. Jag tror icke heller, att
hypotekskassan kan vinna det mål den önskar, nämligen att få sina
obligationer likställda med hypoteksbankens obligationer, ty menin¬
gen med dessa senares stämpelfribet är ju, att de skola betraktas
N:o 11. 32
Onsdagen den 15 Februari.
Angående
stämpelfrihet
för obligatio¬
ner,utfärdade
af allmänna
hypotekskas-
san för Sve¬
riges städer.
(Forts.)
såsom delvis statsgaranterade, hvilket de också äro, och det kan
aldrig blifva tal om att hypotekskassans obligationer äro det.
Vill hypotekskassan för Sveriges städer uppnå sitt mål, så
torde den böra ställas under statskontroll och naturligtvis under
statsgaranti. I annat fall torde den icke kunna få sina obligatio¬
ner jämställda med hypoteksbankens.
Jag har ansett mig, herr talman, böra lämna dessa upplysnin¬
gar, och då jag icke tror, att det skulle lända till åsyftadt gagn
för hypotekskassan att få stämpelfrihet för sina obligationer, så
ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Berg, Gustaf Axel: Endast ett par ord gentemot den
siste ärade talaren. Jag skall be att få säga — jag börjar, där
han slutade — att för allmänna hypotekskassan för Sveriges stä¬
der skulle ingenting vara kärare än att ställa sig under statens ga¬
ranti, och skulle den ärade talaren kunna medverka därtill, när
framställning i sådant syfte göres, vore jag för min del honom
mycket tacksam. Under statens kontroll står denna institution re¬
dan nu likaväl som hypoteksbanken, nämligen under bankinspek¬
tionens kontroll. Den sammanställning, jag tillät mig göra mellan
dessa institutioner, afsåg verksamhetsfältet, och detta är fullkomligt
detsamma.
Men, mina herrar, jag begärde ordet ej för att säga detta,
utan för att få med ett par ord bemöta hvad utskottets ärade ord¬
förande angaf såsom hufvudmotiv mot bifall till min motion. Han
sade, att om bifall till motionen skulle vinnas, så skulle de städer,
för hvilka hypotekskassan ombesörjer upplåning, få stämpelfrihet
för »sina obligationer», under det att andra städer ej skulle åtnjuta
sådan frihet. Detta beror på en felaktig uppfattning, då nämligen
de städer, som få sina så kallade kommunlån genom hypotekskas¬
san, ej alls utfärda några obligationer, utan endast skuldförbindel¬
ser till hypotekskassan, som försträckt dem penningarna. Det
skulle därför ej alls bli två sådana olika kategorier af stadsobliga-
tioner, den ene med och den andre utan stämpel. Genom arran¬
gemanget, att hypotekskassan finge åtnjuta stämpelfrihet för sina
obligationer, skulle, på sätt jag förut påpekat, de städer, som er-
höllo sina lån i kassan, åtnjuta vissa fördelar, men någon frihet
för dem att betala stämpel för obligationer skulle ej ifrågakomma.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framställts, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i föreliggande betänkande hemställt samt vidare
därpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra
propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
Onsdagen den 15 Februari.
33
N:o 11.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 11 och
14 innevarande månad bordlagda betänkande n:o 5, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 12 § b) bevillningsförord-
ningen biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande hemställt.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 11 och 14 inneva- Angående
rande februari bordlagda betänkande, n:o 6, i anledning af väckt taxermgs-
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade bestäm- na^samman-
melser i fråga om taxeringsmyndigheternas sammansättning och sättning m. in.
arbetssätt samt grunderna för fastighetstaxeringen.
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 9, hade grefve
G. E. Lewenhaupt hemställt, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utred¬
ning rörande de förändrade bestämmelser angående taxeringsmyn¬
digheternas sammansättning, arbetssätt och grunderna för fastig¬
hetstaxeringen, som närmast för vinnande af en jämnare fastig¬
hetstaxering inom riket kunna erfordras, och därefter för Riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, hvartill utredningen kan föranleda».
Utskottet hade hemställt, att förevarande motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser i fråga om taxe¬
ringsmyndigheternas sammansättning och arbetssätt samt grunderna
för fastighetstaxeringen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Vid betänkandet var fogad reservation af herr Cavalli, hvilken
likväl ej däri angifvit sin åsikt.
Grefve Lewenhaupt: Herr grefve och talman, mina herrar!
Den föreliggande frågan är utaf en ganska genomgripande beskaf¬
fenhet. Utskottet har visserligen uttalat sig mycket välvilligt om
behofvet af en sådan reform, som jag föreslagit, men utskottet
har också förklarat, att utskottet icke vill närmare ingå på frågans
behandling. Grunden härtill synes, enligt hvad som framgår af
utskottets motivering, vara, att något förslag om förändrade grunder
för fastighetstaxeringen vore att vänta från Kungl. Maj:t i samman¬
hang med andra frågor rörande beskattningsväsendet. Men som
jag åtminstone icke har mig bekant, att någonting härutinnan
blifvit åtgjordt, så ber jag att få yttra några ord i frågan.
Jag vill då till en början erinra, att, när 1902 års Riksdag åtog
sig den s. k. inkomstskatten, Riksdagen med kraft framhöll behofvet
af en sådan reform, som jag föreslagit, och i den skrifvelse af
den 14 maj 1902, som Riksdagen aflat i frågan, heter det — sedan
Riksdagen framhållit, att anmärkningar kunde framställas mot de
Första Kammarens Frot. 1903. N:o 11. 3
H:o 11. 34
Onsdagen den 15 Februari,
Angående
taxerings¬
myndigheter¬
nas samman¬
sättning m. m.
(Forts.)
principer, hvarpå förslaget vore byggdt — bland annat: »En
anmärkning af detta slag gäller tydligen grunden för bestämmandet
af fastighetsinkomsten. Härutinnan har visserligen Riksdagen på
förhand bestämt, att inkomst af fast egendom skall beräknas efter
vissa procent af fastighetens taxeringsvärde, hvarför någon erinran
nu ej kan göras däremot, att denna princip i förslaget följdriktigt
genomförts. I det att Riksdagen likväl framhåller, att beräknandet
af fastighetsinkomsten, på sätt nyss nämnts, icke medför skattens
fördelning efter de skattdragandes verkligen utrönta skatteförmåga,
vill blott Riksdagen betona, att den däraf föranledda ojämnheten
i beskattningen ytterligare skärpes i följd af skattens progressiva
anordning. På grund häraf och då af den statistiska utredningen
framgår, att, äfven med den af Riksdagen beslutade begränsningen
af skattefriheten, i allt fall största delen af landets till bevillning
taxerade fasta egendom torde komma att undgå inkomstskatten,
anser sig Riksdagen böra ifrågasätta, huruvida icke anmärkta
ojämnheter i skattetungan borde undanrödjas medelst en skatt å
förmögenhet.» Vidare säger Riksdagen i samma skrifvelse strax
efteråt, att det blefve en bjudande plikt för taxeringsmyndigheterna
att vid fastställandet af taxeringsvärdena nedlägga synnerlig omsorg
för att ojämnheter i dessa värden skulle såvidt möjligt undvikas.
Jag har också i min motion påpekat, att det inom samma län och
län, gränsande intill hvarandra, tillämpas så olika grunder för
fastighetstaxeringen, att man häpnar öfver att något sådant kan
existera. Nu hafva vi ju emellertid en högsta taxeringsmyndighet,
nämligen kammarrätten, och man kunde då tycka, att det vore
dess skyldighet att tillse, att denna ojämnhet i taxeringen af fastig¬
heter blefve på något sätt utjämnad. Men jag har också i min
motion framhållit, att det knappt är möjligt för kammarrätten,
som är tyngd af så ofantligt många göromål, att hinna med att
kontrollera dylika saker. Man vet ju t. ex., att när man klagar i
ett taxeringsärende hos kammarrätten, så dröjer det i allmänhet
ett år, stundom längre, innan kammarrättens beslut i ärendet blir
expedieradt; och det tyder ju på att dess arbetssätt är sådant, att
nämnda myndighet ej kan gagna de rättssökande, då dess arbets¬
former äro alltför tunga och långsamma. — I min motion har jag
nu föreslagit, att vårt land skulle indelas i vissa distrikt -— nämligen
ett för Norrland och Dalarne, ett för Svealand, ett för Skåne,
Blekinge och Halland samt slutligen ett för öfriga län inom Götaland
—• med hvar sin appellationsnämnd, där de olika ärendena skulle
af sakkunniga afgöras.
Ja, den här föreliggande frågan är icke endast ofantligt viktig,
utan tål ej heller något uppskof. Af hvad jag uppläste nyss
framgår också, att Riksdagen redan 1902 framhållit, att den åtog
sig inkomstskatten för den gången med det uttryckliga förbehåll,
35 N:o 11.
Onsdagen, den 15 Februari.
att bevillningsstadgan blefve snart omarbetad, men i denna sak är
intet åtgjordt ännu som kommit till Riksdagens kännedom.
Om man ser på hvad bevillningsstadgan innehåller beträffande
grunderna för taxering af fast egendom, så heter det i 8 §: »Fast
egendom skall uppskattas till sitt verkliga värde. Detta värde be¬
stämmes med ledning af de om hvarje särskild egendoms storlek,
beskaffenhet och afkastning inhämtade upplysningar samt erhållna
uppgifter om areal och olika ägoslag» etc. Som herrarna kanske
veta, hafva vi ganska små taxeringsdistrikt i vårt land — i regel
utgör hvarje kommun ett distrikt. De lägsta taxeringsmyndig¬
heterna äro bevillningsberedningarna, i hviika konungens befall¬
ningshafvande tillsätter ordförande och hvars öfriga medlemmar
på landet väljas å kommunalstämma. Denna beredning har då
att granska en hel mängd uppgifter angående de olika fastighe¬
terna, men hvar och en, som deltagit i beredningarnas arbeten,
vet mycket väl, att i det material, som de för ändamålet få till
sitt förfogande, finnas ganska stora luckor. Därför blir också
taxeringen af fast egendom mycket ofullständig, åtminstone på de
trakter, där icke fullständiga uppgifter om egendomens storlek och
de olika ägoslagen kunna erhållas. Hvad som särskildt har, åt¬
minstone för mig, ådagalagt svårigheten för dessa beredningar att
fullgöra sina funktioner är den omständigheten, att de icke hafva
något stöd i bevillningsstadgan angående taxering af egendom, till
hvilken hör en större eller mindre skogsareal. Man ser t. ex. på
somliga ställen, att beredningarna taxera växande skogsbestånd till
dess absoluta saluvärde, medan man åter på andra håll tager hän¬
syn till värdet af skogens afkastning. Jag tror för min del, att
det riktiga är, att skogsmarker liksom inägomarker upptagas efter
sitt afkastningsvärde. Ty det finns ingen möjlighet, att en fastig¬
het, som t. ex. har skogar af olika åldrar, skall taxeras med led¬
ning af det värde, som skogen på en större areal kan vid ett köp
betinga i saluvärde, och det är ej möjligt för en person att betala
kommunalutskylder efter ett taxeringsvärde, som är så stort, att
han ej med en förståndig hushållning kan hafva ränta på det stora
kapital, som skogen representerar. Men allt detta, mina herrar,
är bevillningsförordningens fel, då den ej angifver de grundprin¬
ciper, efter hviika fastigheter skola taxeras, och vill jag härvid fram¬
hålla, att afkastningsförmågan bör sättas främst. Om vi se vidare
i instruktionen för taxeringsmyndigheterna, så finna vi där stad¬
gadt, att värde af fast egendom skall bestämmas med ledning af
egendomens areal samt att afseende jämväl bör fästas vid egen¬
domens läge samt »de särskilda ägoslagens och skogens beskaffen¬
het». Ja, det finns sålunda ingenting annat taladt om huru det
skall förfaras, än att man skall taga hänsyn till de särskilda
ägoslagens och skogens beskaffenhet. Häraf kunna herrarne se,
Angående
taxerings¬
myndigheter¬
nas samman¬
sättning m. m.
(Forts.)
N:o 11. 36
Onsdagen den 15 Februari.
Angående
taxerings¬
myndigheter¬
nas \ samman¬
sättning m. m.
(Forts.)
att med eu sådan bevillningsstadga kunna de mest skilda åsikter
göra sig gällande, och så är också förhållandet.
Jag tror emellertid icke, att man behöfver fördjupa sig länge
i bevillningsstadgans bestämmelser. Jag anser också, att man med
det allra snaraste bör söka få någonting annat i stället, ty bevill-
ningsstadgan, sådan vi nu hafva densamma, är den osäkra grund,
hvarpå fastighetsbeskattningssystemet med inkomstskatt, kommunal
skatt m. m. är byggdt. Och, mina herrar, det är inte småsaker,
som det här rör sig om. Om vi se på statistiken, så finna vi, att
i vårt mycket vidsträckta land uppgår arealen af tomt och åker
till 3,600,000 har, naturliga ängar till 1,400,000 har och skog¬
bärande mark förutom impedimenter till icke mindre än 13 mil¬
lioner har. Herrarne se, att det är svindlande siffror, som hela
denna fastighetstaxering rör sig om. Skall man då fortgå med
ett system, vid hvilket godtycket och slumpen spela en afgörande
roll och som icke är på något sätt hållbart? Jag kan icke förstå,
hvarför bevillningsutskottet ej gått in på att förorda en förändring
i detta afseende. Utskottet måtte ha några goda försänkningar i
regeringskretsar och vänta, att något bättre snarligen skall komma,
ty annars kan jag ej finna, hvarför utskottet ej skulle vara hågadt
att gå med på den skrifvelse, jag föreslagit. Med anledning af
hvad jag sagt, vidhåller jag fortfarande det yrkande, jag i motionen
slutat med, nämligen att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rö¬
rande de förändrade bestämmelser angående taxeringsmyndighe¬
ternas sammansättning, arbetssätt och grunderna för fastighets¬
taxeringen, som närmast för vinnande af en jämnare fastighets¬
taxering inom riket kunna erfordras, och därefter för Riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, hvartill utredningen kan föranleda.
Friherre Rappe: Det må vara riktigt, att utskottet, sådan som
ställningen nu är, icke kunnat komma till annat slut än hvad det
gjort; men jag kan dock icke underlåta att begagna detta tillfälle
för att vitsorda behöfligheteu af ändringar i bevillningsförordningen
i det syfte, som af motionären föreslagits. Då nu gällande bevill¬
ningsförordning skrefs och antogs, voro beskattningsförhållandena
helt andra än hvad de nu äro. Då behöfdes det egentligen blott
se till, att inom hvarje kommun beskattningen blef så likformig
som möjligt, ty de utgifter, som grundades å taxeringen, utgjordes
hufvudsakligen af kommunalutskylderna. Nu har det blifvit helt
annorlunda, enär att utgå efter taxeringarne tillkommit vägskatten,
bidragen till prästerskapets aflöning och till byggande af tingshus,
kyrka och prästgård m. m. samt slutligen inkomstskatten. Det är
således af den allra största vikt, att beskattningen verkställes så
likformigt som möjligt icke allenast inom hvarje särskild kommun,
utan inom olika härad och landsändar, ja inom hela riket.
Onsdagen den 15 Februari.
37 N:o 11.
Men de nuvarande beskattningsmyndiglieterna äro faktiskt icke
i tillfälle att åstadkomma en likformig beskattning. Såsom vi veta,
är bevillningsberedningens arbete det för taxeringen grundläggande,
och detta sker i de flesta fall inom hvarje kommun för sig. Så
länge det blott var fråga om likformighet inom kommunen, gick
det bra, men då bevillningsberedningen ej står i förbindelse ens
med grannkommunernas beredningar och än mindre med aflägs-
nare orters, är en likformig taxering inom större områden otänk¬
bar. Att ojämnheterna äro mycket stora har jag ock varit i tillfälle
ofta se. Då, till exempel, vägskatten infördes, hvilken skulle för¬
delas på hela häradet, sammanträdde ordförandena i bevillnings-
beredningarna inom det härad, jag tillhör, för att genom jämlika
taxeringar söka vinna en så jämn fördelning som möjligt. Det
visade sig då, att allaredan inom detta lilla område de särskilda
socknarna emellan betydande skiljaktigheter förefunnos. Gifvet är,
att, såsom motionären ock framhåller, taxeringarne inom skilda
landsändar skola vara än mer olika. Man kan understundom få
höra rent besynnerliga saker, såsom t. ex. att ett jordbruk, som, så
vidt man kan finna, afkastar precis lika mycket som ett annat
jordbruk, dock är dubbelt så högt taxeradt som detta. Då det
gäller så störa ekonomiska intressen, som numera är fallet, kan
man icke anse allting vara väl beställdt, utan något måste göras
för att få de många och tunga skatter, som numera hvila på jord¬
bruket, mera jämnt och likformigt fördelade.
Kommer så härtill svårigheten att taxera jorden rättvist. Inom
de trängre kretsar, hvarinom man hittills arbetat, har nog, med
träget arbete och god vilja, detta kunnat något så när ske hvad
själfva jordbruket beträffar; men när man kommer till skogsbruk,
blir saken värre. Somliga hylla den åsikten, att skogen skall taxe¬
ras tillsammans med jorden; andra åter vilja beskatta skogen en¬
dast då den försäljes. För min del anser jag rättast, att skogen
beskattas särskild från jordbruket och taxeras efter dess afkastning
med tillämpande af uthållighetsprincipen. Man finner ej sällan
i samma by hemman med lika mantal och i öfrigt lika gifvande,
af hvilka det ena har sparad skog, det andra icke. Det förra är
taxeradt t. ex. till 20,000, men det senare blott till 10,000 kronor.
Agaren till det förra klagar bitterligen öfver för hög taxering och
anser sig ej kunna behålla gården, utan måste sälja den för att ej
dräpas af skatterna. Men taxeringsmyndigheterna kunna ej göra
annat än hvad de anse rättvist, och vid försäljning af samma egen¬
dom har ofta visat sig, att densamma betingat ända till dubbla taxe¬
ringsvärdet eller mera. I andra fall åter kan man träffa alldeles
för höga taxeringar till följe af öfverskattad skogstillgång.
Jag nämnde nyss, att beskattningsgrunden borde vara skogens
afkastning efter uthållighetsprincipen, men äfven därvidlag måste
göras vissa undantag eller rättare särskilda bestämmelser. Det
Angående
taxerings¬
myndigheter¬
nas samman¬
sättning m. m.
(Forts.)
N:o 11. 38
Onsdagen den 15 Februari.
Angående
taxerings¬
myndigheter¬
nas samman¬
sättning m. m.
(Forts.)
händer nämligen ofta, att skogen totalafverkas på ganska kort tid
å hela egendomen. Den kalhuggna skogsmarken lämnar sedan
under många år ingen eller ringa afkastning, och skatt kan följ¬
aktligen ej påföras ägaren för någon sådan. Men däremot bör den
inkomst, som för en gång genom totalafverkningen erhålles, be¬
skattas, så att staten och kommunen få hvad dem tillkommer. —
För min del vill jag icke insinuera, att de hittillsvarande taxe¬
ringsmyndigheterna begått mannamån; jag tror verkligen, att veder¬
börande i regel sökt göra hvad de kunnat för att få såväl jorden
som andra skatteobjekt rättvist och jämt beskattade. Men faktiskt
har det varit dem omöjligt att ernå hvad de önskat. Jag tror
därför, att det är synnerligen nödvändigt att, så fort ske kan, ett
förslag till ny bevillningsförordning, byggd på sådana grunder, som
af nutida förhållanden betingas, varder framlagdt och af Riksdagen
antaget.
Herr Ericsson: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna fråga,
så mycket mindre, som jag ej haft tillfälle deltaga i utskottets be¬
handling af densamma; men jag ber att få med ett exempel,
hämtadt ur verkligheten, belysa oefterrättlighetstillståndet i våra be-
skattningsförhållanden för närvarande. I Halland och på Öland
äro, som bekant, taxeringsvärdena så låga, att, då härvarande hem¬
mansägare söka lån inom den hypoteksförening, de tillhöra, an-
ställes vanligen en särskild hypoteksvärdering, hvars resultat i regel
är sådant, att hypotekslån där kunna lämnas till belopp i närheten
af taxeringsvärdet, medan inom andra delar af hypoteksföreningens
verksamhetsfält lånen hållas inom halfva taxeringsvärdet. Hvad
en sådan ojämnhet i taxeringen betyder, är lätt att inse. Med
kännedom härom och efter afförande af de skäl, som här fram¬
lagts särskildt af den siste ärade talaren, kan jag ej annat än yrka
bifall till motionen och afslag å utskottets hemställan.
Herr Wester: Jag vill förutskicka den anmärkningen, att jag
visst icke tror, att taxeringsmyndigheterna för närvarande arbeta
så illa, som man här velat framhålla. Emellertid är det ju gifvet,
att berättigade anmärkningar kunna framställas mot nämndernas
sammansättning, då nya förordningar tillkommit, som verka på
helt annat sätt än de, hvilka gällde på den tid, taxeringsnämnderna
inrättades.
Den förste ärade talaren trodde, att bevillningsutskottet hade
några försänkningar hos regeringen, då utskottet syntes vänta något
förslag i frågan från dess sida samt därför ej velat ingå i närmare
pröfning af hans förslag. Nej, det tror jag visst icke, att utskottet
haft, men det torde väl vara allmänt bekant, att en omarbetning
af inkomstskatteförordningen pågår, samt att förslag i fråga om ut¬
vidgning af själfdeklaration och kanske möjligen angående en ny
Onsdagen den 15 Februari.
39 N:o 11.
skatt, förmögenhetsskatt, är att vänta, och allt detta kräfver också
en förändring af taxeringsmyndigheterna. Att utskottet då icke
ansett det vara lämpligt att gå in på en närmare pröfning af
motionen, är ju helt naturligt, och detta så mycket mer, som det
är åtskilligt i densamma, som icke låter sig praktiskt genomföra.
Att sålunda, som i motionen föreslagits, uppdela landet i 4 större
taxeringsdistrikt, tror jag ingalunda vara ett lyckligt sätt för att
åstadkomma en jämlik och rättvis taxering. Under sådana förhål¬
landen ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag och afslag
å motionen.
Herr Nordenfalk: Herr grefve och talman, mina herrar!
Finns det icke något annat skäl för afslag för motionen än det,
som utskottet anfört, så synes det vara svårt att ej bifalla den¬
samma. Utskottet har ju icke bestridt, hvad jag tror vara eu all¬
män öfvertygelse i denna kammare, att våra nuvarande lägre
taxeringsmyndigheter alldeles icke kunna eller böra bestå i sin
nuvarande form, sedan ett nytt skattesystem tillkommit; men
utskottet vill vänta, tills frågan om det stora förslaget om ändring
i skattelagarna förekommer. Emellertid är bekant, att en kom¬
mitté inom finansdepartementet varit sysselsatt med öfverseende af
dessa lagar och därvid har hunnit så långt, såsom jag sett upp-
gifvas, att dess förslag blifvit uppgjordt och för närvarande är på
remiss för hörande af vederbörande myndigheter. Men nu är det
att märka, att i detta kommitténs förslag icke upptagits frågan
angående taxeringsmyndigheternas omorganisation, och under så¬
dana förhållanden lärer det väl icke böra underlåtas, utan tvärtom
vara lämpligt och riktigt att hos Kungl. Maj:t anhålla att jämväl
den viktiga frågan om organisationen af de lägre taxeringsmyn¬
digheterna skyndsamt upptages till behandling. Jag yrkar därför
afslag å utskottets förslag och bifall till motionen.
Herr Cavalli: Det kan icke nekas, att den motion, som grefve
Lewenhaupt har framlagt, är ett ord i sinom tid. Det är nämligen
fördelaktigt, att uppmärksamheten fästes på de frågor, som i motio¬
nen behandlas, ty den som har kännedom om dessa förhållanden
måste medge, att det ej nu är väl beställdt. Jag tänker därvid
närmast och hufvudsakligen på taxeringsmyndigheternas samman¬
sättning. De förefinnas nu i den form, de haft sedan mycket länge
tillbaka, ända sedan bevillningsförordningens tillkomst, men för¬
hållandena äro sedan dess väsentligt ändrade. Vi hafva icke längre
en bevillningsförordning, där beskattningsmyndigheterna skola, så
att säga, på känn bestämma det inkomstbelopp, efter h vil ket skatt
skall utgå, eller uppskatta det belopp, hvartill en fastighet skall
taxeras. Förhållandena hafva förändrats. Vi hafva beslutat afse-
värda principiella förändringar i be villo in gsför ordningen, och vi
Angående
taxerings¬
myndigheter¬
nas samman¬
sättning m. m.
(Forts.)
N:0 11. 10
Onsdagen den 15 Februari.
Angående
taxerings¬
myndigheter¬
nas samman¬
sättning m. m,
(Forts.)
hafva infört en ny inkomstskatt, som visserligen äger samband med
bevillningen, men i många afseenden skiljer sig från densamma,
såvidt gäller grunderna för taxeringen och sättet för inkomstens
beräkning. Det är klart, att under sådana förhållanden uppmärk¬
samheten måste vara riktad på frågan angående sammansättningen
af de myndigheter, som hafva att tillämpa dessa nya förordningar.
Vid tiden för införandet af inkomstskatten behandlades också denna
fråga, och det sades uttryckligen ifrån under olika faner af arbetets
fortgång, att det försök man gjorde att låta de gamla beskattnings-
myndigheterna handhafva tillämpningen af den nya skattelagen
var ett provisorium. Man ville se, huru detta skulle utfalla, och
man ville pröfva, huruvida man icke kunde fortsätta i de gamla
hjulspåren, innan man byggde nya vägar. Nåväl, vi hafva för¬
sökt och pröfvat de gamla institutionerna. Huru har det försöket
utfallit? Ja, mina herrar, det har efter min uppfattning i en viss
mening utfallit mycket väl, därför att taxeringsmyndigheterna hafva
gjort allt hvad man kunde vänta af dem, ja mer än man kunde
vänta. Men detta omdöme gäller från min sida endast såvidt det
är fråga om ett provisorium, annars icke. Att säga att de fullgjort
sina åligganden på ett sådant sätt, att man därpå kan bygga en
bestående organisation, som äger eu fast grund, går icke för sig.
Nu kan det vara frågan, om en förändring genast bör ske eller
om förändringen bör anstå någon tid. Detta är i viss mån en
smakfråga. Säkert är, att icke sker det någon olycka, om frågans
lösning får vänta ett eller annat år.
Jag vill erinra om att den, som har en liten affär i eu enda
bransch, kan nöja sig med en obetydlig apparat och få biträden,
men utvidgar han affären, måste han taga flera biträden och i
öfrigt ordna affärens skötsel på ett helt annat sätt än i början.
Detta gäller äfven om förvaltningen af statens affärer och i fråga
om beskattningen. Jag vill därföre framhålla, att enligt min mening
icke något nytt förslag till beskattningsförfattningar eller några
afsevärda ändringar i de nuvarande kan eller får framläggas, utan
att det i och med detsamma genomföres förändringar i flera afse¬
enden i fråga om de nuvarande beskattningsmyndigheterna.
Jag har intet yrkande att göra, men jag har, om mina ord
i öfrigt hafva någon betydelse, velat framhålla ett önskemål, en
tanke, som måste ligga till grund för ett nytt förslag till direkt
beskattning, att sålunda en förändring af bestämmelserna om taxe¬
ringsmyndigheternas sammansättning måste vidtagas, innan någon
skattereform af betydelse skall kunna vinna framgång.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i en¬
lighet med de yrkanden, som därunder framställts, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande betänkande hem¬
ställt samt vidare därpå att kammaren, med afslag å utskottets
Onsdagen den 15 Februari.
41 N:0 11
hemställan, skulle bifalla den i ämnet väckta motionen; och för¬
klarades den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Vid föredragning af Kung! Maj:ts under sammanträdet afläm-
nade nådiga proposition till Riksdagen, angående understöd åt folk¬
bibliotek m. in., blef denna proposition på begäran bordlagd.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts
denna dag aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
förre soldaten Anders Takts vid Solbacken änka Charlotta Anders-
dotter, och
2:o) angående understöd åt genom olyckshändelse under tjänste-
utöfning omkomne tillförordnade gränsridaren i Kopparbergs län
Per Erik Staffanssons änka och minderåriga barn.
Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Andersson, Axel
Gustaf, under tio dagar från och med den 16, herr Fosser under
tjugo dagar från och med den 20 och herr Olsén till den 25, allt
innevarande februari.
Kammaren åtskildes kl. 1,5 7 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Första Kammarens Prof. 1905. N:o 11.
4