RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1905. Andra Kammaren. N:o 45.
Lördagen den 29 april.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts
proposition angående löneregleringar för prästerskapet i före¬
slagna nya församlingar i Stockholm.
Vidare öfverlämnades till statsutskottet Kungl. Maj;ts pro¬
position angående anslag för beredande af ökadt utrymme för
högre lärarinneseminariet och den därmed förenade normalskolan
för flickor in. m.
§ 2.
Till afgörande förelåg lagutskottets utlåtande n:o 54, i an -Ang. ändring
ledning af Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad lydelse af af vissa delar
vissa delar af värnpliktslagen. af
Genom proposition af den 10 sistlidne mars, hvilken blifvit
af båda kamrarna till lagutskottet hänvisad, hade Kungl. Maj:t
under åberopande af propositionen bilagdt protokoll öfver landt-
försvarsärenden för samma dag föreslagit Riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogadt förslag till lag om ändrad lydelse
af vissa delar af värnpliktslagen.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, under förklarande, att
det i propositionen innefattade lagförslaget icke kunde i oför-
ändradt skick bifallas, ville i anledning af propositionen för sin
del antaga ett af utskottet afgifvet förslag till lag om ändrad
lydelse af vissa delar af värnpliktslagen.
Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 45.
1
N:o 45. 2
Lördagen den 29 April.
Ang. ändring
af vissa delar
af värnplikts-
lagen.
(Forts.)
6, 37 och 34 §§.
Utskottets förslag godkändes.
För 36 § hade Kungl. Maj:t föreslagit följande lydelse:
1. För hemortens försvar må Konungen, efter statsrådets
hörande, till tjänstgöring inkalla landstormen eller de större eller
mindre delar däraf, som finnas behöfliga.
Landstormens inkallande till tjänstgöring sker på sätt i § 29
mom. 2 är föreskrifvet.
2. Värnpliktig, som tillhör landstormen, är underkastad de
i kriminallag för krigsmakten gifna bestämmelser såväl under all
tjänstgöring och marsch eller annan färd, då han står under
militärbefäl, som ock i fråga om åtlydnad af inkallelse i enlighet
med § 29 mom. 2 till tjänstgöring, som i mom. 1 här ofvan
omförmäles.
Däremot hemställde utskottet, att paragrafen skulle lyda
sålunda:
1. Sedan jämlikt § 28 mom. 1 beslut fattats att för rikets
försvar till tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller
viss del däraf, må Konungen i den ordning, som för inkallande
af beväringens andra uppbåd i mom. 2 af samma paragraf är
föreskrifven, för hemortens försvar till tjänstgöring inkalla land¬
stormen eller de större eller mindre delar däraf, som finnas
behöfliga.
Är faran synnerligen trängande och kunna ej de åtgärder,
hvarom ofvan sägs, afvaktas, må Konungen, efter det statsrådet
samt, såvida Riksdagen ej är samlad, de af Riksdagen valde
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret blifvit
hörda, till tjänstgöring i män af behof inkalla viss orts landstorm.
Landstormens inkallande ---— — — ofvan omförmäles.
Beträffande denna paragraf hade reservationer afgifvits:
af herr Hedenstierna, som ansett, att 36 § bort erhålla den
affattning Kungl. Maj:ts proposition innehölle;
af herr Wiklund, med hvilken herrar Andersson i Helgesta
och Jansson i Edsbäcken instämt och som ansett, att utskottet
bort hemställa, att Kungl. Maj:ts förslag beträffande ändring af
36 § icke måtte af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af paragrafen begärdes ordet af:
Herr von Schéele, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Lördagen den 29 April.
3 N:o 45.
Den nu föredragna paragrafen har väckt rätt mycken oro -på Ang., ändring
den ort, som jag har äran representera, och denna oro är det af “sfa
af lagutskottet framlagda förslaget i ganska obetydlig mån äg- *
nadt att förmildra. Den nu gällande värnpliktslagen af den 14 (Forts)
juni 1901 hänvisar, såsom vi alla nyss hörde, i den föreliggande
36 § till 28 §- 2 mom. Det lyder på följande sätt: »Därest i
anseende till krig eller för afvärjande af befaradt eller börjadt
angrepp det för rikets försvar finnes nödigt, att beväringens
andra uppbåd, eller någon del däraf i skilda orter eller vid olika
truppslag af hären eller vid flottan, inkallas, må Konungen där¬
om förordna, sedan han statsrådet hört och, så vida Riksdagen
ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträda skall, låtit
riksdagskallelse utfärda.»
Denna sak har, mina herrar, en förhistoria, som förtjänar
att beaktas, innan man går till afgörande om en ytterligare ut¬
vidgning af värnplikten. Redan år 1898 framlade Kungl. Maj:t
för Riksdagen ett förslag därom, att landstormen skulle kunna
på Gottland inkallas äfven vid fara för krig, således icke blott
såsom förut, enligt bestämmelserna i 1885 års värnpliktslag varit
fallet, under det att krig påginge. Vid det tillfället afstyrkte
lagutskottet med stor enhällighet och bestämdhet det framställda
förslaget, och detta på tre skäl. Första skälet var, att genom
förslagets antagande en ökad tunga skulle drabba en liten del
af Sveriges befolkning; det andra, att Gottlands befolkning icke
hade satts i tillfälle att uttala sig om den af sedda förändringen;
ett tredje skäl slutligen utgjordes af det allmänna missnöjet med
en sådan lagstiftning, hvilket, enligt hvad man hade sig bekant,
vore rådande på Gottland. Detta missnöje hade icke blott Gott¬
lands samtliga riksdagsmän inför regeringen uttalat, utan jäm¬
väl kommit till synes genom en af icke mindre än 4,600 besuttne
gottländske män afgifven förklaring. Förslaget borde enligt deras
öfvertygelse aldrig godkännas — icke därför att gottlänningarne
icke skulle vara villiga att försvara sitt land och i jämförelse
med andra rikets invånare därför göra de större uppoffringar,
som voro beroende på landets egendomliga läge, men därför att
man icke kunde förlika sig med den tanken, att därutöfver skulle
fordras något, som minst lika bra kunde vinnas genom en all¬
män uppoffring.
Vid debatten om detta ärende i Riksdagen yttrade sig de
båda män, som därvidlag bort vara mest kompetenta, hvarför
det torde vara af intresse att erinra sig hvad de hade att säga
i saken. Det ena af de yttranden jag åsyftar afgafs af krigs¬
ministern och det andra af militärbefälhafvaren på Gottland.
Hvad den förstnämnde beträffar, förklarade han sig icke vilja
förneka det berättigade i det föreställningssätt, som gjort sig
gällande på Gottland, och icke vilja tillskrifva detsamma några
låga bevekelsegrunder, hvarjämte han erkände, att den allmänna
N:o 45. 4
Lördagen den 29 April.
Ang. ändring värnplikten borde vara lika för alla. Dessutom menade han,
af vissa delar endast vid krigstillfallé kunde i regel en sådan mobilisering
*2* 8 komma i fråga som den, hvilken här var föreslagen, och att
(Forts'i den orättvisa, som ett antagande af det då framlagda förslaget
rent formellt sedt skulle hafva kunnat medföra, under inga för¬
hållanden finge tänkas komma att fortfara under flere månader.
Han slutade med följande beaktansvärda ord: »Om det står fast
— och jag hoppas, att alla inom denna kammare (det var i
Andra Kammaren, han då talade) äro ense med mig därom —
att vi äga skyldighet att försvara vårt land, och utgör Gottland
en integrerande del af detta vårt land, så måste det vara en
plikt för hela Sverige att göra allt äfven för Gottlands försvar.»
Krigsministern berörde då jämväl frågan, om Gottland kan
försvaras af oss själfva utan främmande hjälp, och lian bejakade
denna fråga, under förutsättning endast att nödiga åtgärder där¬
för vidtagas. Gottlands nationalbeväring, hvilken infördes efter
den fara, hvari Gottland sväfvade åren 1808 och 1809, hade varit
till numerären tillräcklig för detta försvar, då den räknade 7- ä
8,000 man, nämligen fyra bataljoner om sju till åtta kompanier
samt tre till fyra batterier om åtta kanoner. Han ansåg dock,
att det radikalaste sättet att lösa frågan vore att uppsätta eu
garnisonerad trupp på Gottland, bestående af fastlänningar, en
åtgärd, som nu verkligen blifvit i någon mån förverkligad och
således endast behöfver fullständigas för att göra allt slags
undantagslagstiftning i detta afseende obehöflig.
Militärbefälhafvaren på Gottland åter förklarade under ifråga¬
varande riksdagsdebatt, att den enda vägen för sakens ända¬
målsenliga ordnande vore ett frivilligt åtagande af befolkningen
i den landsdel, hvilken saken då uteslutande gällde. »Så långt
jag kan minnas tillbaka — och jag har varit med i försvars-
arbetet nu i öfver 25 år — kan jag icke påminna mig något, som
varit så farligt för de olika förslagen till försvarets förbättrande,
som just undantagsbestämmelser. Jag vill tro, att svenska folkets
rättskänsla uppreser sig emot allt, som ställer den ene medbor¬
garen inför olika skyldigheter än den andre;» och han tillägger,
att detta särskildt gäller i fråga om värnpliktslagen.
Icke desto mindre kom Kungl. Maj:t 1901 tillbaka med ett
likartadt förslag, ehuru Gottland icke vidare nämndes särskildt,
och detta accepterades af Riksdagen så till vida, att i afseende
på landstormen jämväl vid fara för krig samma rätt tillädes
Kungl. Maj:t som den, hvilken Kungl. Maj:t förut endast haft
under krigstillstånd. Hvad Kungl. Maj:t därutöfver begärt —
och nu upprepas — blef däremot icke af Riksdagen bifallet, och
skälet därtill angifves sålunda, att »värnpliktslagens mening dit¬
tills uppenbarligen varit, att landstormen i regeln skulle kunna
för rikets försvar anlitas endast i sista hand, sedan rikets för-
svarskrafter i öfrigt hufvudsakligen redan tagits i anspråk, samt
5 N:o 45.
Lördagen den 29 April.
att denna grundsats icke borde undergå rubbning i annan mån, Ang., ändring
än som för vinnande af det med Kungl. Maj:ts förslag afsedda ^
ändamålet vore nödvändigt». Lagrummet erhöll då sin nuva- lagen.
rande lydelse, enligt hvilken landstormen icke får uppbådas, förr- (Forts.)
än dels beslut om inkallande af beväringens första uppbåd eller
viss del däraf blifvit fattadt, dels ock Konungen, efter det han
hört statsrådet, låtit utfärda riksdagskallelse, såvida Riksdagen
e;j är samlad eller skall sammanträda inom trettio dagar.
Härefter vill jag öfvergå till det, som försiggått, efter det att
de nu gällande bestämmelserna beslutades. Detta ligger icke
längre tillbaka, mina herrar, än sistliden riksdag, och det torde
väl för eu lagstiftande församling hafva den största betydelse att
beakta, hvad som så nyligen inom densamma skett, så mycket
mera, som sedan dess icke några som helst förhållanden inträda
som icke kunnat förutses och beräknas. Att, såsom utskottet
här gör, tala om, att saken numera skulle ställa sig helt annor¬
lunda, sedan landstormen organiserats med befäl och förråd, det
kan väl faktiskt taget vara riktigt, men ingalunda rationellt, då
man ju mycket väl visste, hvad som i sinom tid i den vägen
skulle komma att ske. Nu föreligger emellertid förnyad propo¬
sition från Kungl. Maj:t i samma riktning. Och det vore val
märkvärdigt, om hvad som gällde 1904 icke skulle gälla äfven
nu — om de skäl, som då androgos, nu icke längre skulle hafva
giltighet. Man går därför med stor uppmärksamhet till utskot¬
tets utlåtande, för att se, hvad det kan hafva att anföra för eu
sådan hastigt förändrad uppfattning. Ty, låt vara att utskottet
icke har tillstyrkt allt hvad Kungl. Maj:t proponera!, utskottet
har likväl gått ett ganska långt stycke på väg genom det tillägg,
som blifvit föreslaget till lagen. Hvilka äro då de skäl, som
utskottet härför, utom det nyss nämnda skälet, anfört? Jo, först
heter det, att man bör akta sig för dröjsmål, som kan vara
farligt. Jag erkänner, att det finnes en punkt, i hvilken dröjs¬
mål kan vara farligt. Den har dock icke, såvidt jag vet, blif¬
vit berörd uti de offentliga handlingar, som föreligga. Men likväl
är det ett faktum, att om öns inbyggare — lifliga till sitt
lynne, som de äro — skulle skynda till sin ös försvar under de
lagbestämmelser, som nu finnas, innan således ännu eu sådan
åtgärd hade blifvit vidtagen, som är ett villkor för att de skulle
kunna sägas vara att betrakta såsom militär, så kunde det ju
hända, som man ser äfven vid de senare årens krigstilldragelser
någon gång hafva skett, nämligen att sådana personer, som i
brinnande nit för att försvara sitt land ställt sig under fanorna
utan att därvid iakttaga laga former, blifvit fysiljerade, enär de
af fienden icke betraktats såsom krigsmän i utöfning af sin tjänste¬
plikt. Men hvad den faran vidkommer, tror jag, att, med den
upplysning, som för närvarande är rådande och hvilken, såsom
N:o 45. 6
Lördagen den 29 April.
Ang. ändring jag hoppas, kommer att alltmera ökas och spridas, man icke
af vissa delar jian behöfva att vidare befara näsrot sådant.
(ht varmmas- ”
lagen. Hvad vidkommer det, som säges i följande stycke på samma
(Ports.) sida, »vidtagande af de stadgade åtgärderna icke lämpligen
kunde afvaktas», är detta någonting så orimligt, att jag icke
fäster mig därvid. Det är ju Kungl. Maj:ts ensak att samtidigt,
det vill säga i en och samma konselj, vidtaga de åtgärder, som
erfordras för att kunna under nuvarande lagstiftning mobilisera
reserven i vissa delar af landet, hvilket alltså äfvenledes gäller
landstormen. Hindret kan varda undanröjdt på några få minu¬
ter. Detta utskottets skäl har följaktligen ingen som helst konkret,
reell betydelse.
Jag kommer nu till hvad som säges i samma stycke litet
längre ned om den garanti, som af lagutskottet föreslagits och
som förmenas ligga däri, att, innan ett sådant inkallande af
landstormen kunde komma i fråga, fullmäktige i riksbanken och
i riksgäldskontoret måste höras, såvida icke Riksdagen vore sam¬
lad eller inom 30 dagar därefter skulle sammanträda. Ja, mina
herrar, att uti 50 § regeringsformen någonting analogt är be¬
stämdt kan icke förnekas. Men jag hemställer till herrarna
själfva, huruvida det är önskvärdt, att hvad som där är lagstad-
gadt i ett helt annat afseende blefve vidgadt på sådant sätt, då
man helt visst svårligen kan antaga, att dessa fullmäktige verk¬
ligen äro kvalificerade att tala å folkets vägnar i förevarande stycke.
Slutligen säges det på samma sida i början, att man skulle
kunna ersätta landstormsmännen för deras tjänstgöring genom
en skälig ersättning. Den skulle väl då gå ut i penningar. Men,
mina herrar, penningar kunna icke ersätta allt; penningar kunna
icke ersätta slitna familjeband; penningar kunna knappast ersätta
en sådan rubbning uti jordbruksförhållandena som de, hvilka
komme att inträda, om landtmärihen kanske i brådaste tiden
rycktes från hem och härd. Att man på Gottland hyser oro för
ett öfverskattande af faran från regeringshåll, må icke förvåna,
efter den erfarenhet, vi i detta hänseende hafva från förlidet år.
Icke kunde någon synnerligen trängande fara förefinnas — och
annars borde väl aldrig något sådant inkallande ifrågakomma —
när det gick för sig att på det sätt, vi alla känna, i afseende
på Gottland till och med plötsligt ändra redan gifna order rörande
dess bevakning. Det är att önska, att man icke bifaller en så¬
dan hemställan som denna, hvilken alltid kommer att förefalla
såsom en orättvisa på grund utaf sin undantagsnatur, äfven om
denna icke uttryckligen angifves.
I hvad jag nu sagt, vet jag mig, herr talman, hafva uttryckt
en allmän folkmening åtminstone hvad Gottland angår. Jag-
tillåter mig därför att yrka bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen af herr Wiklund, med hvilken herrar Andersson och
Jansson instämt.
7 N:o 45.
Lördagen den 29 April.
Herr Wiklund: Herr talman! Det nu föreliggande för -Ang. ändring
slaget till ändring af 36 §:n i värnpliktslagen innebär, såsom en %%%$£
hvar af herrarne torde finna, förändrade bestämmelser i fråga lagen.
om landstormens inkallande. Såsom synes af detta utskottets (Forts.)
betänkande, har jag jämte ett par andra utskottsledamöter icke
kunnat biträda utskottets förslag i denna del. Såvidt jag kun¬
nat finna, har åtminstone i landsorten det, så att saga, ingått i
den allmänna rättsuppfattningen, att landstormen först i ^ sista
hand skall kunna inkallas till tjänstgöring. Det har också allt
hitintills varit en gällande grundsats i den nuvarande värnplikts¬
lagen. Denna grundsats skulle emellertid, därest utskottets eller
Kungl. Maj:ts förslag nu bifölles, i väsentlig mån rubbas. Redan
vid ett befaradt fredsbrott skulle kunna inträffa, att landstormen
blefve inkallad till tjänstgöring för att sysselsättas med till exem¬
pel bevakning af järnvägar, telegraf- eller telefonlinjer, landstorms-
förråd in. in. utan att kanske ens första uppbådet afbeväringen
behöfver inkallas. Jag hemställer, huruvida det kan anses vara
lämpligt, att den äldsta delen af krigsmakten — den del, som i
regel åtminstone hunnit blifva fäder och familjeförsörjare -
skall ryckas ut från fredliga värf för att i första hand tjänstgöra
till landets försvar. Nu har visserligen herr statsrådet och che¬
fen för landtförsvarsdepartementet ställt i utsikt, att »om emel¬
lertid landstormen vid fara för krig blifvit i eu eller flere orter
inkallad, men fredsbrott kunnat undvikas, funnes ju intet hinder
för att skälig ersättning bereddes de inkallade landstormsmännen
för deras tjänstgöring.» Men hvilken garanti finnes det för att
någonsin någon ersättning därför kommer att utgå? Och det
synes åtminstone mig, att äfven inför en sådan lockande utsikt,
att det skulle kunna beredas landstormsmännen någon ersätt¬
ning, Riksdagen likväl icke bör vara med om ett sådant förslag
som det nu föreliggande. Förlaget innebär ju ingenting mindre
än en utsträckning af värnplikten eller eu ökning af de skyldig¬
heter, som hittills ålegat den del af de värnpliktige, hvilka till¬
höra landstormen.
Såsom ett villkor för att landstormen i vissa fall skulle kunna
inkallas har utskottet föreslagit, att fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret skulle höras. Och detta skulle väl enligt utskot¬
tets mening utgöra en garanti för att icke landstormen skulle
inkallas, förrän synnerlig fara vore för handen. Men enligt
mitt förmenande ligger det icke alls någon garanti i detta vill¬
kor. Ty det är icke sannolikt, att fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret någonsin komma att afböja ett inkallande af
landstormen. Endast ett befaradt fredsbrott måste ju för resten
innebära en synnerlig fara för landet. Och då är det gifvet, att
landstormen alltid i regel kommer att i första hand inkallas.
Vidare har utskottet funnit en viss jämförelse mellan hvad
här föreslås angående fullmäktige och hvad som i sådant hän-
N:o 45. 8
Lördagen den 29 April.
if9visZddelarleT?e f:iimcs , föreskrifvet i 50 §:n regeringsformen. För min
af värnplikts- ^e, <au ^nna> aR det finnes någon den ringaste jämfö-
lagen. reIse: 1 ena fallet föreskrifves, att fullmäktige skola höras, därest
(Forts.) annan ort för Riksdagens sammanträdande än hufvudstaden skall
bestämmas, och i det här påpekade fallet gäller det inkallande
af eu del utaf krigsmakten. Någon som helst jämförelse kan
jag således icke finna härvidlag.
För min del får jag säga, att Kungl. Maj:ts förslag i vissa
afseenden är att föredraga framför utskottets förslag, ty Kungl.
Maj:ts förslag säger åtminstone uttryckligen ifrån hvad det inne¬
bär, under det att utskottet vill på omvägar nå samma mål som
Kungl. Maj:t.
Då nu emellertid liknande förslag såväl vid 1898 års riks¬
dag, då det gällde förändrade bestämmelser rörande inkallande
af landstormen för Gottland, som äfven vid 1901 års riksdag,
när värnpliktslagen antogs, förelågo till Riksdagens behandling,’
äfvensom vid senaste riksdag 1904 af enskild motionär föresla¬
gits förändrade bestämmelser rörande landstormens inkallande
men alla dessa förslag blifvit af Riksdagen afslagna, kan jag
icke inse, att någonting ännu inträffat, som gjort en förändring af
dessa bestämmelser nödvändig.
. Jag anhåller därför att nu få yrka afslag å såväl Kungl.
Maj:ts som utskottets förslag eller, h vilket är detsamma, bifall
till min m. flis reservation.
Här uti instämde herrar Ennthen. Eromee i Billsta, Hörnsten$
Andersson i Baggböle, Eriksson i Elgered, Lindgren i Islingby,
Ericsson i Vallsta, Janson i Bråten, Sandin, Jansson i Edsbäcken
och Ericsson i Ahlberga.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Vir¬
gin. Herr talman, mina herrar 1 Den nu föreliggande frågan
är — det vågar jag säga — i det afseende! en liten sak för lan¬
det och för befolkningen, att den icke ålägger några ens nämn¬
värda bördor. För landet är det eu liten sak därför, att den
icke kostar någonting. Och det torde väl just vara sådana refor¬
mer inom försvarsväsendet, som n-u böra genomföras, hvilka icke
öka de redan förut mycket stora utgifterna för försvarsväsendet.
För befolkningen medför ju icke heller en sådan reform som
den nu föreslagna några nämnvärda bördor. Tv det lärer väl
icke kunna inträffa annat än ytterligt sällan, att den tillökning
uti skyldigheter, som innefattas uti den nu af Kungl. Maj:t före¬
slagna förändringen, kommer att tagas i anspråk. Jag vill blott
erinra om, att Kungl. Maj:t ju, såsom hvar och eu här vet, redan
nu kan inkalla landstormen i hela riket till hemortens försvar,
så snart blott det första uppbådet af beväringen är inkallad, det
vill med andra ord saga, så snart mobilisering skett. Det gäller
Lördagen den 29 April.
9 N:o 45.
uu endast att utsträcka rättigheten för Kungl. Maj:t att inkalla Ang. ändring
landstormen äfven till den tid, som kan föregå mobilisering och af v™sa
under hvilken möjligtvis ett fientligt företag kan vara att befaraa- lfagni * *
eller till och med redan företaget. Detta tillägg innefattar såle- (p0rts)
des en sådan obetydlighet i jämförelse med den skyldighet, som
redan förefinnes, att den, som sagdt, icke ens är nämnvärd, och
jag vill gå så långt, att det icke egentligen är en skyldighet
hvad som här är frågan om; det är mycket mer en rättighet.
Jag kan icke tänka mig annat, än att hvar och en svensk man, han
må tillhöra landstormen eller annan årsklass, vill försvara sin
hemort, sitt hem och sin egendom. Icke skall man väl då för¬
vägra honom att göra det på lagligt sätt. Det har redan af en
ärad talare på gottlandsbänken framhållits, huru den senare
krigshistorien visat exempel på, att personer, som velat försvara
sig själfva, sin familj och hemort, blifvit gripna såsom upprors¬
män och underkastade sky nådigt straff, kanske helt enkelt blifvit
arkebuserade. Det är historiens vittnesbörd, som ingen kan jäfva,
och folkrätten och sedvanerätten, som sammanhänger med folk¬
rätten, ha visat, att på senare tider det icke blifvit någon för¬
ändring i detta afseende. Och man får komma ihåg, att den,
som dömer härvidlag, icke är en vanlig myndighet, utan kanske
en segrande fiende, som anordnar ståndrätt och som kanske inom
24 timmar låter verkställa domen. Så att i detta afseende tror
jag, att den talaren hyste en för stor tanke om den ökade upp¬
lysningen i vår tid, då han syntes tro, att denna ökade upplys¬
ning skulle kunna förekomma sådana fall, som upprepats många
gånger tidigare och kanske äfven inträffat under det nu pågå¬
ende kriget.
Men om den föreliggande reformen är en liten sak med
afseende på bördan för land och befolkning, så är den å andra
sidan för försvaret en stor sak, en mycket viktig angelägenhet. Jag
behöfver bara erinra om vår långa kust. Och vi ha ju öar och en
dock jämförelsevis rätt kort landgräns. Men vid denna långa
kust ha vi städer, blomstrande städer, och vi ha nära denna
kust en järnväg, som går öfver de stora älfvarne i Norrland, och
där är förbindelsen mycket lätt att afbryta för den minsta ströfkår,
det minsta detachement, därigenom att broarne öfver älfvarne
kunna förstöras, om man icke hinner att skydda dem. Jag vill
erinra om, att Riksdagen beslutit organisation af landstormen och
att i organisationen också ingår uppförande af förråd, i hvilka
skulle förvaras vapen, ammunition och utrustningspersedlar för
landstormen. Dessa förråd måste ligga tämligen nära gränsen
af det skälet, att man eljest skulle nödgas draga landstormsmän
tillbaka från gränsen från början och därigenom lämna gräns¬
trakterna blottade på manskap. Ty att draga dem tillbaka för
att beväpna och bekläda dem och sedan låta dem rycka längre
fram är naturligtvis en föga lämplig manöver. Därföre måste
Jf:o 45. 10
Lördagen den 29 April.
Ang. ändring man lägga förråden nära gränsen, där de sålunda äro utsatta
af vissa delar £ör företag, som enligt erfarenheten kunna komma till stånd,
J lagen. innan krigsförklaring blifvit utfärdad. Detta är ett af ändamå-
(Forts.) It-11 med landstormens tidigare inkallande, nämligen att före¬
komma, att en eventuell fiende skulle göra sig till godo de resur¬
ser, som svenska folket samlat till sitt försvar. Vidare hafva vi
städerna utefter kusten, som skulle kunna brandskattas. Nu är
det sant, att man kan skydda sig på så sätt, att man inkallade
beväringens första uppbåd, hvartill Konungen har rättighet när
som helst. Men inkallandet af beväringens första uppbåd kallas
med ett annat namn mobilisering, och mobilisering är under
oroliga tider något mycket farligt, ty genom mobilisering kan
framkallas krig, som eljest möjligen kunde undvikits. Det är
endast i ytterlig nöd som landet griper till att sätta sin armé
på krigsfot, därför att man därigenom möjligen, som sagdt, just
framkallar hvad man velat undvika. Icke lär det väl däremot på långt
när väcka så mycket uppseende, om ett eller annat landstormsområ-
des befolkning, d. v. s. den del däraf, som är i landstormsåldern,
inkallas såsom lokalskydd. Ty det kan aldrig af någon makt
tolkas såsom hot. Det är en ren försvarsåtgärd, som aldrig kan
misstydas. Men mobilisering af linjearmén kan misstydas, i syn¬
nerhet om vederbörande ha intresse af ett sådant misstydande.
Det är sålunda gifvet, att denna reform i fråga om inkallandet
af landstormen innebär ett afvärjande af den vådan, som ligger
däri, att Kungl. Maj:t eljest kan nödgas under kinkiga förhål¬
landen vidtaga ett så farligt steg som mobilisering. Riksdagen
har, som jag nyss nämnde, nyss beslutat organisation af land¬
stormen och för sådant ändamål anslagit icke obetydliga belopp,
som för hvarje år komma att allt mer och mer ökas. Det skulle
väl då icke vara riktigt, om Riksdagen ville förminska effektivi¬
teten i den organisation, till hvilken Riksdagen anslagit medel,
genom att begränsa dess användbarhet utan, som jag anser, gil¬
tiga skäl.
En mycket ärad talare på gottlandsbänken bär gifvit uttryck
åt den lifliga oro, som i anledning af föreliggande förslag spridt
sig bland Gottlands befolkning. Jag är alldeles öfvertygad, att
Gottlands befolkning i lika hög grad som Sveriges invånare i
öfrigt är besjälad af en liflig önskan att försvara sitt land. Och
det kan aldrig falla mig in att tänka någonting sådant, som
blifvit antydt, att denna oro skulle basera sig på låga bevekelse-
grunder. Det är icke tänkbart, utan jag tror, att den beror på
missförstånd och missuppfattningar. Gottlands befolkning har
ganska färsk erfarenhet — och i detta fall ensamt i vårt land
— af mobilisering. Jag syftar på det tillfälle, då en del af öns
befolkning fick ligga under vapen för att vakta vårt lands neu¬
tralitet, och det ligger då nära till hands att antaga, att befolk¬
ningen nu befarar, att vid ett annat tillfälle de äldre årsklasser,
11 N:o 45.
Lördagen den 29 April.
som tillhöra landstormen, skulle inkallas för att vaka öfver neu- Ang. ändring
traliteten. Så är icke fallet. Det är visserligen möjligt, att så af
kan ske — något absolut hinder därför finnes icke — men det lagen.
kan aldrig vara meningen. Ty den vanliga ordningen för upp- (Forte.)
kallandet af årsklasserna är efter ålder, de yngre först och de
äldre sedan. Däremot kan jag icke gå in på hvad en ärad
talare nyss sagt, att den principen tagit sig uttryck i vår nuva¬
rande värnpliktslag, ty i själfva verket kan man mycket väl med
nuvarande bestämmelser inkalla landstormen före andra uppbå¬
det, och i det fallet är det icke föreslaget någon förändring. Jag
tror sålunda, att denna oro på Gottland beror på en missupp¬
fattning af det, som jag nyss påpekade, d. v. s. af den ordning,
i hvilken sannolikt klasserna komma att inkallas, i det att Gott-
lands befolkning tror, att landstormen skulle komma att använ¬
das för neutralitetens upprätthållande, men det är icke alls att
befara. Det finnes däremot en annan missuppfattning, som också
synes ha gjort sig gällande och som torde hafva tagit sig uttryck
i hvad en ärad talare sade, då han påstod, att den föreslagna
reformen skulle innefatta en undantagslagstiftning, som endast
skulle gälla eu liten del af landet; med denna lilla del menades
förmodligen Gottland. Men det är icke fallet, ty förslaget gäller
precis lika mycket Norrbotten och hela den långa kuststräckan
från Haparanda och ner åtminstone till Skåne. Det är sålunda
en stor del af landets befolkning, som skulle träffas af denna
bestämmelse, så stor, att man icke gärna kan rimligen kalla
denna lagstiftning en undantagslagstiftning; och för öfrigt, om
den skulle träffa den ena delen af landet något hårdare än den
andra, så ligger detta icke i lagstiftningen, utan i de geografiska
förhållandena, som vi icke kunna ändra. Man kan säga, att det
är bra hårdt, att gottlänningen tillika med andra gränsbor skall
vara den närmaste att få se sitt hem inkräktadt af en fiende.
Det är hårdt, men det beror på, som jag sade, landets forma¬
tion, som icke kan ändras, icke på lagstiftningen. Och det synes,
som skulle den, som mest är utsatt för ett fientligt anfall och
därmed förenade olyckor och obehag, vara mest angelägen att
blifva satt i stånd att möta sådana anfall och värja sig själ! och
icke anse detta såsom en särskild tunga.
Det är alldeles tydligt, att jag i fråga om den föreliggande
reformen föredrager det af Kungi. Maj:t framlagda förslaget, men
vill på samma gång icke förneka, att det af utskotett afgifna
förslaget innebär väsentliga förbättringar ur försvarshänsyn. Emel¬
lertid skulle jag vilja uttrycka den förhoppningen, att kamma¬
ren ville antaga Kung! Maj:ts förslag, på det att svenska med¬
borgare måtte få laglig rätt att försvara sig själfva och sina hem,
och på det att det icke i framtiden skall kunna sägas, att svenska
män blifvit underkastade skymfliga straff, kanske förlorat sina
lif, därför att Sveriges statsmakter icke velat medgifva landets
N:o 45. 12
Lördagen den 29 April.
Ang. ändring medborgare rätt att under det skydd, som tillkommer lagligen
% Vvärn 'vid' iAdlade krigsmän, värja mot inkräktare sina hem, sina famil-
aJ %lagen W och sin egendom.
(Forts.)
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! I det för¬
ändrade läge, hvari denna fråga kommit i och genom Första
Kammarens i ämnet fattade beslut, torde det icke erfordras, att
jag tager kammarens uppmärksamhet i anspråk länge för att
motivera den förändrade ställning, jag efter detta beslut måste
intaga till frågan. Vid behandlingen af denna viktiga och grann¬
laga fråga inom utskottet har man till fullo behjärtat de mycket
starka både militäriska och politiska skäl, som tala för, att för¬
ändrade bestämmelser böra meddelas rörande landstormen. Vi
hafva sålunda ansett, att förändrade bestämmelser böra komma
till stånd, dock i en vida mera begränsad omfattning, än Kungl.
Maj:t föreslagit, och med iakttagande af vissa konstitutionella
garantier. Nu har emellertid Första Kammaren icke följt sina
ledamöter i utskottet i denna fråga, utan i stället för utskottets
förslag med dess begränsade omfattning och med dess garantier
antagit Kungl. Maj:ts förslag. När så har skett, skulle följden
blifva, att om Andra Kammaren antager utskottets förslag, skulle
något slags sammanjämkning behöfva göras, och då skulle
otvifvelaktigt denna komma att ske på sådant sätt, att denna
kammare icke gärna skulle finna sig till freds därmed. Under
sådana förhållanden, så, ehuru jag till fullo uppskattar vikten af
den föreslagna förändringen, kan jag icke yrka bifall till ut¬
skottets förslag för denna
intet yrkande nu att framställa.
och har därför, herr talman,
Herr Ahlstrand instämde häruti.
Herr Palme: Herr talman! Af den siste ärade talarens
yttrande skulle det kunna synas, som om han hade ansett,
att, sedan kamrarna stannat vid olika beslut, det vore lag¬
utskottet, som skulle afgöra saken. Men så är det ju icke; ty
efter en eventuell sammanjämkning kommer denna fråga till¬
baka, så att vi hafva alltid afgörandet i vår hand, ifall samman-
jämkningspropositionen icke skulle blifva sådan, att vi kunna
därpå ingå. För alla dem, som anse en förändring i detta hän¬
seende nödvändig och nyttig, för alla dem synes det mig därför
vara allt skäl att i dag fatta ett beslut; och vill jag i det af¬
seende! tillåta mig hemställa om bifall till det af lagutskottet
framställda förslaget. Jag vet, att i denna kammare finnes en
liflig tillfredsställelse öfver det uppsving, som det frivilliga skytte-
väsendet under senare åren nått i vårt land. Men detta frivilliga
skytteväsen når först sin fulla effektivitet, ifall det förenas med
ett väl organiseradt och ett så effektivt som möjligt arbetande
Lördagen den 29 April.
13 N:o 45.
landstormsväsende. Därför synes det mig nödvändigt att gifva Ang. ändring
åt alla dessa enskilda skytteföreningar, hvilka längs våra kuster af Mar
och gränser otvifvelaktigt skulle skynda, hvar i sin ort, att gripa J iagen_
till sitt goda gevär till fosterlandets försvar, tillfälle att samarbeta (Forts.)
med en sådan organisation som landstormsväsendet. Herr stats¬
rådet och chefen för kungl. landtförsvarsdepartementet har nyss
framlagt många och enligt mitt förmenande fullt afgörande skäl,
hvarför vi borde kunna gå in på någonting sådant, som här af
utskottet föreslagits. Han har talat om våra öppna kuststäder
och våra alfvar i Norrland med deras broar, som äro nödvändiga
för förbindelsen mellan de olika landsändarna, broar, hvilka
genom en obetydlig landstigningskårs dj ärfva kupp lätt kunde
afskäras. Jag vet, att det finnes längs hela vår kust ett utbddadt
signalväsen, som närmast står i samband med sjöförsvaret. Äfven
detta är, jämte våra kuststäder och våra broar, af natur att lätt
af en liten fientlig landstigningskår kunna förstöras.
Herr statsrådet talade om detta förslag, sådant som det
kommit från Kungl. Maj:t, af innehåll således, att inkallandet
skulle kunna äga rum utan samband med en mobilisering. För
mig framstår dess stora vikt i främsta rummet just i mobili-
seringsögonblicket, det tillfälle, då en armé mer än eljest befinner
sig i ett svaghetstillstånd. Det kan ju sägas, att från regemen¬
tenas fredsförläggningsorter kunna de för tillfället inneliggande
truppdelarna, skolor, volontärer och dylikt, utskickas i sådana
ändamål som att skydda våra kuster och annat mot en befarad
landstigning. Men det går icke. Ty, mina herrar, just dessa
truppdelar, som ligga inne i fredstid, skola vara kärnan i mobili¬
seringen. Icke en man af dessa, som befunnit sig inne i fredstid,
när mobiliseringen beslöts, får skickas ut, medan mobiliseringen
pågår. Det går icke att t. ex. från Norrbottens regementes
mobiliseringsort vid Boden skicka några kompanier längs järn¬
vägen för att skydda järnvägsbroarna öfver Kalix älf och andra
alfvar där uppe. Det måste finnas särskilda, om icke truppafdel-
ningar, så landstormsafdelningar, hvilka där kunna operera och
skydda förbindelserna både framåt och tillbaka.
Af dessa skäl anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall
till det af lagutskottet framställda förslaget.
Med herr Palme förenade sig herr Österberg.
Herr Bro ander: Herr statsrådet och chefen för kungl.
landtförsvarsdepartementet nämnde till en början, att det förslag,
som här är i fråga, icke skulle medföra någon nämnvärd börda
för befolkningen och att det dessutom icke kostar någonting.
Då får jag säga, att jag tror, att man nästan bör vara krigs¬
minister för att komma fram med ett sådant påstående. Det är
visserligen sant, som herr statsrådet sade, att det icke kostar
Nio 45. 14
Lördagen den 29 April.
Ang., ändring landet- i sin helhet någonting. Det blir ingen ökad budget. Men
a/ vissa delar ay. -pallar kostnader för den landsdel, som det är fråga om,
a* Yagen.1 S tror jag litet hvar villigt erkänner. Tänkom oss, att vid mobili-
(Forts) seringen på Gottland förra året Kungl. Maj:t äfven inkallat
landstormen. Då hade man på Gottland icke kunnat så någon¬
ting på våren och näringarna hade fått ligga nere. Det hade
väl kostat något, och det hade väl varit en ökad börda? Det
hjälper icke att gifva 60 eller 70 öre om dagen åt de personer,
som varit inkallade.
Hvad är det nu fråga om? Jo, enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle Kungl. Maj:t hafva rättighet att för hemortens försvar
efter statsrådets hörande inkalla landstormen. Det är väl ett
så uttänjbart uttryck detta, att man skulle kunna tänka sig, att
det skulle anses omfatta rättighet för Kungl. Maj:t att ibland
inkalla landstormen till öfning, ifall Kungl. Maj:t anser detta
nödvändigt, för att landstormen skall vara lämplig till nämnda
uppgift. Det tror jag icke, att kammaren kan gå in på. Men
hvad säger utskottet? Jo:
»År faran synnerligen trängande och kunna ej de åtgärder,
hvarom ofvan sägs, afvaktas, må Konungen, efter det statsrådet
samt, såvida Riksdagen ej är samlad, de af Riksdagen valde
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret blifvit
hörda, till tjänstgöring i mån af behof inkalla viss orts landstorm.»
Hvilka rättigheter har Kungl. Maj:t nu? Jo, samma rättig¬
heter, endast att första uppbådet skall vara inkalladt och Riks¬
dagen kallad till sammanträde. Det är visst icke, som utskottet
tyckes tro, en fråga om att hinna. Ty det kan litet hvar hafva
klart för sig, att Kungl. Maj:t kan första timmen fatta beslut om
att inkalla första uppbådet, andra timmen utfärda riksdagskal¬
lelse och tredje timmen inkalla landstormen. Nej, det är icke
fråga om att hinna, utan Kungl. Maj:t vill slippa inkalla Riks¬
dagen, för att slippa besväret att möjligen sända återbud till
Riksdagen. Kungl. Maj:t vill hafva fria händer att när som
helst inkalla landstormen.
Herr statsrådet sade, att man många gånger kan vara rädd
att inkalla beväringen, ty det blir mobilisering; man tager då
hellre landstormen. Jag frågar då, hvarför icke Kungl. Maj:t
var mera rädd för att inkalla beväringen på Gottland förra året.
Vidare sade herr statsrådet, att här är icke fråga om att
inkalla landstormen till neutralitetens upprätthållande. Hvad
skall detta förslag då tjäna till? Han kunde icke neka till, att
någon gång så skulle blifva fallet.
Det är visst icke så, att Gottian ds eller hvilken annan kust¬
befolkning som helst drager sig för att gå ut. Om Kungl. Maj:t
vid verkligt behof skulle kalla, skulle vi möta. Men ett sådant
spektakel — jag kan gärna kalla det så —- det skulle bli, om
Kungl. Maj:t under sådana förhållanden som förra året eller af
Lördagen den 29 April.
15 N:o 45.
ännu mindre anledning skulle inkalla landstormen, vilja vi icke AnZ- ändring
___ j___ af vissa delar
vara med om. af värnplikts-
På grund af dessa skäl ber jag, herr talman, att få instämma lagen.
.i det yrkande, som först framställts af biskop von Schéele. (Forts.)
Herr Jansson i Djursätra: När Riksdagen beslöt den ut¬
sträckta värnplikten, väckte det gifvetvis oro i landet på många
håll, att bördan skulle blifva både svår och tung. Emellertid
har ju folket smått efter hand vant sig vid att bära de offer,
som landets försvar anses böra kräfva, och år efter år synes
folket mer och mer kunna förlika sig med den nya ordningen.
Nu anser Kungl. Maj:t emellertid, att det icke vidare går
an att bibehålla gällande bestämmelser om landstormen, utan
Kungl. Maj:t begär att få använda landstormen och dess krafter
nästan när som helst, endast Kungl. Maj:t anser, att rikets försvar
eller vissa orter inom riket kunna vara i behof af hjälp och
skydd, ty det heter nämligen i den föreslagna paragrafen:
För hemortens försvar må Konungen, efter statsrådets hö¬
rande, till tjänstgöring inkalla landstormen eller de större eller
mindre delar däraf, som finnas behöfliga.
Det skulle således inga andra grunder erfordras för denna
inkallelse än blott Kungl. Maj:ts eget godtfinnande. Att detta
har framkallat oro i landet, lärer icke kunna väcka förvåning,
ty det har af ålder varit vanligt, att de yngre beväringsklasserna
i första hand skolat anlitas för rikets försvar, och i den mån
beväringsmän blifvit äldre, hafva de fördenskull ansett, att de
varit skyddade för mobilisering och inkallelse till tjänstgöring
i annat fall, än då fara för krig förefunnes. Detta har också föran-
ledt, att, så snart åldersklasser kommit upp till mellan trettio- och
fyrtiotalet i lefnadsålder, de då kunnat anse sig hafva säkerhet
att, utan störande mobilisering, få lefva i sina lugna borgerliga
yrken.
Att nu, på sätt föreslagits, medgifva Kungl. Maj:t rätt att
inkalla detta folk, när helst Kungl. Maj:t så kan finna för godt,
det må väl icke kunna anses annat än betänkligt, och jag för
min del vill därför på det allra kraftigaste afråda kammaren från
att antaga detta lagförslag.
Herr statsrådet framhöll två särskilda gånger under sitt an¬
förande, att denna fråga icke vore stor, hvarken för befolkningen
eller landet i dess helhet, och han framhöll äfven, att det kan
ligga en stor fara däruti, att de män, som tillhöra landstormen,
skulle kunna under ofredens dagar behandlas såsom fribytare
och blifva nedskjutna utan laga former samt icke ens åtnjuta
humanitetens skydd. Jag är dock öfvertygad om, att denna fråga,
nämligen att när som helst nödgas underkasta sig mobilisering,
för dem den gäller är både stor och allvarlig, hvaremot faran för
arkebusering bör vara särdeles liten, ty icke lärer Kungl. Maj:t
N:o 45. 16
Lördagen den 29 April.
Ang. ändring underlåta att i farans stund använda landstormen under en sådan
af vissa delar organiserad form, så att landstormens manskap får åtnjuta samma
J lagen. internationella skydd, som tillkommer den öfriga hären. Om det
(Ports.) här vore fråga om oordnade frivilliga skyttebataljoner, så kunde
man ju tänka sig, att de möjligen i krig skulle kunna blifva
behandlade såsom oorganiserade härmassor, men jag kan, som
sagdt, icke föreställa mig, att Ivungl. Maj:t skall underlåta att,
när landstormen bör inkallas för att mot en fiende värna landet,
organisera den så, att den kommer i åtnjutande af samma skydd
som allt annat krigsfolk.
Det vore alltså enligt min mening underligt, om Andra Kamma¬
ren för sin del skulle antaga detta lagförslag, då ju Kungl. Maj:t
redan enligt nu gällande lag äger rätt att i laga ordning använda
landstormen, då fara är för handen.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till reservationen.
Herr Kronlund: I motsats mot den siste ärade talaren
anser jag, att det vore mycket lyckligt, om Andra Kammaren
ville antaga det föreliggande lagförslaget. Jag kan icke finna,
såsom herr Zetterstrand framhållit, att denna kammare bör med
hänsyn till Första Kammarens beslut underlåta att bestämdt an¬
gifva sin ståndpunkt i denna fråga.
Denna fråga är, såsom herr krigsministern sade, en liten
fråga, det gäller icke många stora offer för landets försvar. Men
det är en stor fråga för våra gränstrakter, där det gäller att för¬
svara icka endast hvarje tumsbredd jord, utan hus och hem.
Det är där uppe vid östra gränsen som det gäller, och hvarje
timme, som fördröj es med landstormens inkallande, kan medföra
obotliga förluster. Ett krigsutbrott föregås i våra dagar icke
lång tid förut af en krigsförklaring, utan på samma gång en
krigsförklaring äger rum, kommer fienden att sätta sin fot i vårt
land. Aro vi då bundna af vissa formella stadganden, som för¬
bjuda Konungen att så fort sig göra låter uppbåda landstormen,
finnes icke någon möjlighet för oss att i rätt tid ingripa just
för försvaret där uppe.
Man bör betänka, att en mobilisering uppe i Norrbotten
torde allraminst fordra fjorton dagar, innan första uppbådet är an¬
vändbart för gränsens försvar. Skola vi då under denna tid
använda landstormen — och vi måste använda den —, då är
det väl i all rimlighets namn alldeles nödvändigt och naturligt,
att denna landstorm får användas så snart som möjligt. Det
gäller dock för denna gränsbefolkning att få tillåtelse och rätt
att försvara sitt land utan att behöfva, om vi gripas af den
fientliga hären, behandlas såsom desertörer eller dylikt och ned¬
skjutas utan vidare förskonande. Det synes mig således, att det
borde vara en naturlig och nödvändig sak att ordna landstormen
Lördagen den 29 April. 17 ;jf.0 45_
till gränsförsvar, så att vi i rätt tid kunna vidtaga åtgärder, och Ang. ändring
det är därför, herr talman, som jag anhåller att få yrka bifall af vissa delar
till utskottets förslag. af värnplikts¬
lagen.
Häruti instämde herrar Nydal, Svensson i Skyllberg, K. G. <-Forts'^
Karlsson i Göteborg och Mallmin.
Herr vice talmannen: Herr talman! Herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet har bland annat under
diskussionen i denna fråga yttrat, att han ansåg, att de stora
anslag, som Riksdagen beviljat till organisationen af landstormen,
borde genom detta lagförslags antagande blifva mera fruktbärande’
än de enligt hans mening kunde blifva, därest icke någon för¬
ändring af värnpliktslagen i denna del ägde rum. Herr stats¬
rådet anförde vidare, att föreliggande förslag innebure en fråga,
som icke kostade något, och herr statsrådet uttalade: Jag går så
långt, att det är icke endast en skyldighet, utan en rättighet att
få deltaga i hemortens försvar. Uti detta senare uttalande skall
äfven^ jag till fullo instämma med herr statsrådet, men låtom
oss på samma gång se till, om icke det förefinnes möjlighet med
nuvarande bestämmelser i värnpliktslagen att realisera de af herr
statsrådet uttalade och af mig nu citerade önskemål.
Uti nu gällande värnpliktslag § 36 återfinna vi följande
bestämmelse:
»Sedan jämlikt § 28 mom. 1 beslut fattats att för rikets för¬
svar till tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller viss
del däraf, må Konungen i den ordning, som för inkallande af
beväringens andra uppbåd i mom. 2 af samma paragraf är före-
skrifven, för hemortens försvar till tjänstgöring inkalla landstormen
eller de större eller mindre delar häraf, som finnas behöfliga».
Om vi nu se efter, hvilka bestämmelser som gälla för in¬
kallande af beväringens andra uppbåd, hvilka äro desamma som
för landstormens inkallande, så återfinna vi dessa i värnplikts¬
lagens 28 § 2 mom. och de lyda på följande sött:
»Därest i anseende till krig eller för afvärjande af lefaradt
eller börjadt angrepp det för rikets försvar finnes nödigt, att
beväringens andra uppbåd eller någon del däraf, i skilda orter
eller vid olika truppslag af bären eller vid flottan, inkallas, må
Konungen därom förordna, sedan Han statsrådet hört och, så
Anda Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar samman¬
träda skall, låtit riksdagskallelse utfärda.»
Det förefaller mig, som om dessa bestämmelser rörande land¬
stormen skulle under alla förhållanden vara fullt tillräckliga.
Enligt min tanke måste de tillfredsställa de anspråk, som man
kan uppställa med afseende å rikets försvar, och jag anser, att
de böra äfven fylla de rimliga anspråk, som kunna framställas
från krigsstyrelsens sida.
Andra Kammarens Prof. 1905. No 45.
2
N:o 45. 18
Ang. ändring
af vissa delar
af värnplikts¬
lagen.
(Forts.)
Lördagen den 29 April.
Nu har Kung! Maj:t föreslagit följande förändring af § 36
värnpliktslagen: »För hemortens försvar må Konungen, efter
statsrådets hörande, till tjänstgöring inkalla landstormen eller de
större eller mindre delar däraf, som finnas behöfliga».
Jag kan för min del icke läsa denna ordalydelse eller förstå
den på annat sätt än att Kungl. Maj :t skulle få rätt att när helst
Kung! Maj:t behagade, inkalla landstormen utan att pröfva, om
något behof förefanns att ens inkalla beväringens första uppbåd.
Jag undrar, om icke detta går vida utöfver den tanke, som låg
till grund i detta afseende, när den nuvarande värnpliktslagen
antogs. Lagutskottet har också ansett, att detta Kungl. Maj:ts
förslag i § 36 varit alltför långt gående. Utskottet har i sitt
förslag hållit sig till de nuvarande bestämmelserna i värnplikts¬
lagens § 36 med undantag af det andra stycket i förslaget, som
lyder på följande sätt:
»Är faran synnerligen trängande och kunna ej de åtgärder,
hvarom ofvan sägs, afvaktas, må Konungen, efter det statsrådet
samt, såvida Riksdagen ej är samlad, de af Riksdagen välde
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret blifvit
hörda, till tjänstgöring i mån af behof inkalla viss orts land¬
storm.»
»Är faran synnerligen trängande», heter det. Ja, det är ett
mycket obestämdt uttryck. Den ene kan anse, att fara är för
handen, en annan, att fara icke allenast är för handen, utan är
»synnerligen trängande», och eu tredje kan anse, att det icke
finnes någon verklig fara för handen. Detta är ett så tänjbart
uttryck, att det enligt min mening är omöjligt att intaga en sådan
bestämmelse i värnpliktslagen, som lagutskottet här föreslår i
andra stycket af § 36.
Vidare föreslår lagutskottet, att fullmäktige i riksbanken och.
riksgäldskontoret skulle i detta afseende af Konungen höras, vid
det förhållande att Riksdagen icke vore samlad. Mina herrar,
jag hyser en stor respekt och aktning för fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret; men jag får säga, att när det gäller att
afgöra eu sådan sak som den ifrågavarande, finner jag det bättre,
att det får afgöras af Konungen och svenska Riksdagen än af
Konungen och fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret.
Det förefaller mig, att just den omständigheten, att lagutskottet
icke haft något annat att tillgripa än den tröst, som skulle ligga
i denna bestämmelse om fullmäktiges hörande, tydligt visar, att
utskottet haft svaga skäl för sitt förslag.
Herr statsrådet anförde också — måhända är det icke orda¬
grannt citeradt, men jag hoppas herr statsrådet skall finna, att
jag åtminstone icke vill inlägga någon misstydning i hans ord
— att den föreslagna förändringen vore behöflig, på det att våra
landtman och landets andra medborgare måtte få laglig rätt att
försvara sig själfva, sin familj, sin egendom och sitt land. Jag
Lördagen den 29 April.
19 N:o 45.
påstår — med anledning af hvad jag nyss sökt visa — att denna Ang. ändring
rätt — icke allenast skyldigheten, utan rätten — äga i Sverige af vissa åe}aT
såväl landtmännen som alla andra medborgare på grund af nu Xoew ^
gällande bestämmelser. , \
Herr Kronlund sade bland annat, att lian i olikhet med
herr Zetterstrand ansåg, att denna kammare kunde, oafsedt hvad
Första Kammaren fattat för beslut i frågan, lugnt taga det före¬
liggande lagutskotts-förslaget. Ja, mina herrar, viljen I hafva
något sådant förslag som det af lagutskottet här framlagda eller
viljen I hafva något ännu restriktivare, tagen då detta förslag,
men ansen I icke förslaget för godt, afslån då detsamma. Om
vi härvidlag taga utskottets förslag, måste en sammanjämkning
äga rum mellan Första och Andra Kammarens beslut, och nu,
i Riksdagens sista stund, kan en sådan sammanjämkning, huru
ogynnsam den än är för de åsikter, som jag här uttalat, och
hvilka kanske delas af många andra af kammarens ledamöter,
komma att genomdrifvas. Yi veta af erfarenheten, huru vanskligt
det är med frågor, som skola afgöras i Riksdagens elfte timme,
då Riksdagen är öfverhopad af göromål.
Herr talman! På grund af de af mig nu anförda skälen
ber jag att få yrka af slag icke allenast å Kungl. Maj:ts utan
äfven å utskottets förslag i den nu föredragna § 36.
I detta anförande instämde herrar Nordström i Höglunda,
Olofsson, Söderberg, Hnltkranl-, Olsson i Alfdalsåsen, Sandquist,
Persson i Killebäckstorp, Jönsson i Färeköp, Jönsson i Yngsjö,
Larsson i Bondarfve, Jesperson, Persson i Borrby, Anderson i
Hasselbol, Nilsson i Bonarp och Hansson.
Plerr Mats son: Herr talman, mina herrar! Det här före¬
liggande förslaget om ändring af § 36 värnpliktslagen synes mig
innebära en maktförflyttning från Riksdagen till Kungl. Maj:t.
Jag anser fördenskull, att denna fråga har mycket större dimen¬
sioner, än som herr statsrådet och chefen för landtförsvars¬
departementet ville göra gällande. Frågans konstitutionella inne¬
börd har på ett alldeles särskildt sätt framträdt genom med-
kammarens nyss skedda antagande af Kungl. Maj:ts förslag,
hvarigenom de garantier, som af utskottet fogats till Kungl.
Maj:ts förslag, kommit att helt och hållet bortfalla. Då det synes
mig mindre välbetänkt, att föreliggande fråga, hvilken, så vidt
jag kan fatta, ju har eu viss konstitutionell innebörd, betraktas
endast såsom en integrerande del af värnpliktslagen, tillåter jag
mig, herr talman, att ansluta mig till den hemställan, som är
gjord af herr Wiklund i hans vid utskottets betänkande fogade
reservation.
Herr Staaff: Sedan herr statsrådet och chefen för landt-
N:o 45. 20
Lördagen den 29 April.
Ang. ändring försvarsdepartementet i sitt anförande hotat oss och hela svenska
eif vissa delar me(j ståndrätt och arkebusering inom 24 timmar såsom
* 8 en följd af att det föreliggande förslaget icke skulle bifallas, är
(Forts det lu hemskt och riskabelt att gifva sig in på ett afslags-
yrkande. Men det torde dock kunna hända, att den skräckbild,
som herr krigsministern upprullade, är icke så litet öfverdrifven.
Ty, mina herrar, på hvilken grund hvilar den egentligen? Jo,
den hvilar på den grunden, att de, som tillhöra landstormen,
om de, för att försvara hemorten, skulle själfva gripa till vapen
utan att vara inkallade, komme att af denna anledning anses
såsom en icke organiserad massa och således af fienden behandlas
därefter och icke efter folkrättens regler. Men hvilken är förut¬
sättningen härför? Förutsättningen är naturligtvis, att det skulle
vara den mest öfverhängande krigsfara eller ett krigstillstånd,
utan att regeringen vidtagit de åtgärder, som äro ovillkorligm nöd¬
vändiga vid ett sådant tillstånd. Jag fattar icke, huru man kan
förutsätta något sådant. Jag fattar icke, huru man kan förut¬
sätta, att man i Sverige med dess ringa folkmängd och dess
materiella obetydlighet gentemot de mäktiga stater, med hvilka
ett krig kunde ifrågakomma, skulle kunna ställa sig så, att icke
vid en krigsfara ögonblickligen de åtgärder, som äro föreskrifna
såsom förutsättningar för landstormens inkallande, också blefve
vidtagna. Detta förefaller mig som en ren orimlighet — och
jag måste säga herrarne, att jag har starka skäl att tro, att det
är en orimlighet, att döma efter hvad jag erinrar mig från mitt
arbete i det särskilda utskottet vid 1901 års riksdag, där jag
hade att göra med värnpliktslagen. De underrättelser och svar
på framställda frågor, som jag där fick af militärer, gingo, så
vidt jag kan förstå, alldeles tydligt ut på att detta är en full¬
komlig fantasibild, som icke har sin motsvarighet i verkligheten.
Men om herr statsrådets första skäl således efter min tanke
var — hvad jag skulle vilja kalla det — litet för groft tillyxadt,
var däremot hans andra skäl så till den grad fint och subtilt,
att jag för min del har svårt att kunna betrakta det såsom fullt
reellt. Det skälet var, att i fall man antoge den föreslagna be¬
stämmelsen, skulle man kunna undvika eller förekomma krig.
Om man mobiliserar, så uppkommer — menar väl herr stats¬
rådet — ett af två alternativ. Antingen blir den utländska
fientliga makten så förskräckt, att den öppnar ett krig, som eljest
icke skulle hafva blifvit öppnadt, eller också, om den har ett
ondt uppsåt, förebär den som krigsanledning vår mobilisering.
Men om denna makt skulle hafva ondt uppsåt, tror jag, att den
nog lika väl kan såsom skäl för krig förebära landstormens in¬
kallande som en mobilisering af första uppbådet. Jag tror således
öfver hufvud taget icke på denna effekt, ehuru det ju eljest
skulle vara eu utomordentligt god effekt, om ett sådant stad¬
gande kunde till den grad verka i fredens intresse. Men att be-
21 N:o 45.
Lördagen den 29 April.
träffande eu stat, som under långliga tider — och såsom jag^m/- ändring
hoppas under kommande långliga tider — visat och kommer att at vissa l^lar
visa, att den endast vill upprätthålla en fredlig neutralitets politik,
kunna tänka sig, att en utländsk makt med något slags sken rpoits)
af fog skulle kunna i en mobilisering, som aldrig här i landet
kommer att företagas annat än till landets försvar, se ett hot,
det anser jag så orimligt, att jag tror, att den saken kan lämnas
ur räkningen. Öfver hufvud taget förefaller det mig, som om
det hvilade eu viss osäkerhet, ett visst missförstånd öfver tolk¬
ningen af de bestämmelser, som nu äro gällande. Låt oss komma
ihåg, mina herrar — en talare har här sagt det förut, men det
kan gärna upprepas — låt oss komma ihåg, att det icke är någon
läng tid — det är egentligen icke någon tid alls — som be-
höfver förflyta före landstormens inkallande. Det är endast
vissa åtgärder, som skola vara iakttagna; men dessa åtgärder
bestå allenast i statsrådets hörande och inkallandet af första upp¬
bådet eller viss del däraf. Men detta är något, som kan göras
på ett ögonblick, och omedelbart därefter kan landstormen in¬
kallas. Frågan gäller således alls icke att vinna tid — det är efter
min tanke ett fullkomligt missförstånd — utan frågan reduceras
egentligen till detta: Anser man verkligen, att man kan tänka
sig ett sådant förhållande, att landstormen borde inkallas, utan
att någon del af första uj>pbådet är inkalladt? Ja, det må jag
säga, att^ det tviflar jag på. Om jag skulle kunna öfverbevisas
om att jag har orätt häri — om man verkligen skulle kunna
tänka sig _ eu så egendomlig situation, att ett sådant inkallande
vore^ ensidigt, ja, då medger jag, att det kan finnas en liten lucka
här i lagstiftningen. Men jag måste såga, att jag är rädd för
att utan vidare till efterkommande af militära önskemål fylla i
den ena luckan efter den andra i våra militära författningar och
hvad till dem hörer. Jag är litet rädd för detta för närvarande.
Jag vet ännu icke med säkerhet, hvilken anda som kommer
att ingjutas i det svenska försvarsväsendet. Men jag vet, att
den svenska författningen för närvarande icke erbjuder så stor
garanti, som jag skulle önska, för att denna anda skall blifva
en fullkomligt riktig, god och för denna kammare betryggande
anda. Men, mina herrar, det skall jag be att få säga, att då
krigsstyrelsen blir genomträngd af denna kammares och ute¬
slutande denna kammares anda, då skall jag kunna vara med
om både detta förslag — om det skulle visa sig verkligen önsk¬
värd! — och många andra förslag. Till dess tror jag, att det
allt är bäst att med vissa betryggande lagar och former omgifva
krigsstyrelsens handlingar och möjligheter att lägga tunga på
det svenska folket. Jag yrkar således afslag.
Herr Thylander instämde häruti.
N:o 45. 22
Ang. ändring
af vissa delar
af värnplikts¬
lagen.
(Forts.)
Lördagen den 29 April.
Herr Andersson i Helgesta: Då jag antecknat mig som
reservant mot utskottets förslag i det nu föreliggande utlåtandet,
ber jag att här få yttra några ord. Jag skulle visserligen kunna
nöja mig med att instämma med dem, som här förut yrkat af¬
steg, men jag vill i alla fall tillägga något till hvad de redan anfört.
Då vår nu gällande värnpliktslag antogs, var det många,
som hyste betänkligheter med afseende å de nya bestämmelserna
för landstormen, som denna lag innehöll. Sedan allmänheten
emellertid fått upplysning om att det blott var i sista hand,
som landstormen skulle kunna utkallas till fosterlandets försvar,
så tog man saken med jämnmod och ansåg, att då var ingenting
att göra. Stämningen blef lugnare, och nu har man vant sig
vid de nya bestämmelserna. Men nu får man höra, att land¬
stormen skall kallas ut, icke i sista hand, utan i första hand,
och att således fäder, familjeförsörjare och sådana, som ha sina
näringar att tänka på, skola ryckas bort från hem och härd och
vara tvungna att öfvergifva sitt arbete för att först af alla gå
mot fienden. Kan det verkligen vara rimligt? Kan det vara rätt,
att innan första uppbådet kallats in, dessa, som tillhöra land-
stormen, skola gå ut för att taga mot första stöten, så att säga?
Jag kan icke finna detta vara gagneligt. I likhet med den före¬
gående talaren anser jag, att Kungl. Maj:t kan på ett lämpligt
sätt använda landstormen till fosterlandets försvar, utan att lagen
ändras.
Om vi nu antaga Kungl. Maj:ts förslag, skulle Konungen
äga rätt att, efter statsrådets hörande, inkalla landstormen till
tjänstgöring, när fara för krig är för handen. Några andra
konstitutionella garantier finnas icke. Men när är fara för krig-
för handen? Jag har sökt att närmare klargöra den frågan för
mig. Skulle icke Konungen just nu kunna kalla in landstormen?
Det är oro i öster, och krigsfartyg passera Östersjön, och —
såsom jag sett af tidningarna — är det krigshot från väster;
skulle icke detta kunna utgöra eu anledning för Kungl. Maj:t
att inkalla landstormen? Eller när skulle det eljest ske? Men jag
vill fråga, om det i något fall kan vara rätt att först inkalla
landstormen och icke första och andra uppbådet.
Nu säger Kungl. Maj:t, att det är af vikt, att landstormen
vid krigsfara blir inkallad för att skydda de landstormsförråd,
som nu finnas, äfvensom för att skydda kusterna för fientliga
strof kårer och för landstigningar från en fientlig flotta. Jag
undrar emellertid, hvad landstormen kan uträtta mot t. ex. ett
fientligt krigsfartyg med dess grafva kanoner; jag tror icke, att
landstormen i det fallet kan göra mycken nytta.
För öfrigt, om ett landstormsförråd hotas af någon fara,
finnes ju i hvarje arméfördelning en fast kår, som kan skickas
ut för att försvara förrådet, och dessutom har man ju manskapet
vid arméfördelningarnas krigsskolor, som alltid är till hands.
Lördagen den 29 April.
23 N:o 45.
Jag kan således icke finna, att faran härvidlag är så stor, Ang. ändring
som man velat göra gällande. Jag kan därför icke annat än afvissa
beklaga, om denna kammare, då den förut tre gånger afslagit lagen.
detta samma förslag, nu skulle antaga det. Jag är öfvertygad (p0rts.)
om att ett sådant beslut skulle komma att väcka oro i hela
landet.
Herr talman! Jag kan sålunda icke annat än yrka afslag å
såväl Kung! Maj:ts som utskottets förslag och bifall till den af
herr Wiklund afgifna, vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Kronlund: Herr talman, mina herrar! Frågan här
gäller ju icke om, utan när man skall få använda landstormen
till hemortens försvar. Jag har härvidlag en helt och hållet
annan uppfattning än herr Staaff. Jag tror alldeles bestämdt,
att man gör en betydlig tidsvinst, om man går med på Kungl.
Maj:ts förslag. Det är nämligen åtskilliga åtgärder, som enligt
nu gällande bestämmelser i detta afseende måst vidtagas och som
verkat som ett plus, men hvilka icke alls skola ifrågakomma
enligt Kungl. Maj:ts förslag, och detta gör, att man med tillämp¬
ning af detta senare förslag kan förr använda landstormen än
hvad nu är möjligt.
Nu säger herr Staaff, att man skall dock icke drifva det
därhän, att man skall nödgas använda landstormen, utan man
bör så väl förbereda sig, att man har första uppbådet färdig-
mobiliseradt. Jag ber att i det afseendet få hänvisa till krigs¬
ministerns uttalande i denna sak. Det torde nog ligga sanning
i det påståendet, att om vi stå inför en så kritisk ställning till
en stormakt, att det väger mellan krig och fred, är det alldeles
oneklig!, att i samma stund som vi utfärda eu mobiliseringsorder
för vår armé, ha vi framkallat en krigsförklaring, som kanske
skulle kunna ha förekommits, därest vi icke hade vidtagit denna
ytterlighetsåtgärd. En dylik åtgärd är alltid farlig för ett litet
land vis å vis ett stort land, men icke tvärtom.
Jag ser frågan just ur den synpunkten, att det är af stor
vikt att i gränstrakterna ha landstormen genast färdig att för¬
svara icke allenast hus och hem, utan äfven de landstormsförråd,
som finnas upplagda öfverallt utmed gränsen. Står en fiende
alldeles på andra sidan gränsen, kanske det icke behöfs mer än
några timmar för att han skall komma fram till landstorms-
förråden, förstöra dem och på det sättet omöjliggöra för land¬
stormen i gränstrakten i fråga att kunna förse sig med de för¬
svarsvapen, som den behöfver för att kunna göra ett första för¬
sök att hejda fienden.
Herr vice talmannen sade, att man borde icke utsätta sig
för att i sista stund vara tvungen att pröfva ett sådant lagförslag
som detta, ty då kunde det gå olyckligt. Ja, denna hans maning
framkallar lifligt i mitt minne ett annat tillfälle, då i Riksdagens
N:o 45. 24
Lördagen den 29 April.
Ang. ändring gista timme förelåg ett stort och vidtutseende förslag, som säker-
af värnplikts- ^Sen på grund af hans ord blef afslaget och därmed var ur
lagen. världen. Men kanske hade vi nu haft det mycket annorlunda
(Forts.) ställdt, om vi den gången hade tagit det förslag, som då val¬
fråga om. Jag ber eder därför, mina herrar, att icke allt för
mycket lyssna på den maning, som här kommit från herr vice
talmannen.
Herr Lindhagen: Då jag inom utskottet biträdt det be¬
slut, som utskottet fattat i denna fråga, anser jag mig böra här
yttra några ord till försvar för min ståndpunkt.
Jag förklarade genast från början inom utskottet, att man
måste känna sig tveksam om huruvida den nuvarande anord¬
ningen med landstormen är fullt tillfredsställande med hänsyn
till de behof, som Kungl. Maj:t nu har ifrågasatt, eller icke. Jag
frågade de närvarande militärerna, huruvida Kungl. Maj:t hade
rätt däri, att de nuvarande bestämmelserna i detta afseende icke
vore tillräckliga, och om det verkligen kunde inträffa fall, då
landstormen behöfde inkallas tidigare än hvad nu kan äga rum.
Jag fick icke något svar på denna min fråga, ty det var ingen
inom utskottet, som kände närmare till den saken, och då måste
man ju i alla fall lita på Kungl. Majrts auktoritet tills vidare.
Nu har å andra sidan herr Staaff påstått, att något dylikt tidigare
inkallande af landstormen icke är behöfligt, men han har på
samma gång medgifvit, att med en förändrad krigsstyrelse skulle
han kanske kunna gå med på detta förslag. Men redan däri
ligger en antydan om att Kungl. Maj:t möjligen har rätt här¬
vidlag i något afseende.
År det så. mina herrar, att det verkligen skulle kunna in¬
träffa något fall, då landstormen skulle behöfva inkallas tidigare,
än de nuvarande bestämmelserna medgifva, bör man väl icke
ställa sig afvisande mot ett förslag, som åsyftar något sådant.
Man kan ju säga, att Kungl. Maj:t skulle kunna missbruka sin
rätt i detta fall och inkalla landstormen i onödan. Ja, det vore
beklagligt, om sådant inträffade, men man får väl komma ihåg,
att det då alltid måste blifva efterräkningar för Kungl. Maj:t, och
att saken ju kunde rättas och bättras. Men ett större äfventyr
än detta vore, om landstormen verkligen någon gång ovillkorligen
behöfde genast inkallas, men det icke stode i Kungl. Majds makt
att göra det. Jag tror icke, att man saklöst bör underkasta
landet en sådan fara, som däraf kunde blifva följden.
Utskottet har därför ansett, att man borde taga fasta på
den del af förslaget, som utgör dess kärna, och utskottet har
klart och tydligt uttalat, att när sådant förhållande inträffar, om
det öfver hufvud taget kan inträffa, att de nu gällande bestäm¬
melserna i detta afseende icke äro tillräckliga utan faran är så
trängande, att nu föreskrifna åtgärder icke hinna vidtagas, bör
Lördagen den 29 April.
25 N:o 45.
Kung! Maj:t ha en sådan rättighet som den här ifrågasatta. Ang. ändring
Nu vill iag endast erinra om, att, om jag skall inlåta mig på af vi?sa
gissmngarnas område, jag mycket val kan tanka mig, att eu lagen
sådan fara kan inträffa. Jag har alldeles nyligen varit i tillfälle (Forte)
att uppe i Norrland läsa en skriftlig redogörelse för huru ryssarne
år 1809 med ett detachement på isen gingo öfver Qvarken och,
utan att någon visste om det, öfverrumplade Umeå, togo alla
förråd, som där i betydliga mängder voro förvarade, samt tvungo
landshöfdingen till en konvention, hvarigenom han förpliktade
sig att med länets invånares bistånd åt ryssarne framforsla så
mycket timmer, att de kunde gå öfver den ännu icke med bro
försedda älfven och tåga vidare söderut. Detta kom som en
fullkomlig öfverraskning. Det kan ju inträffa, att Kungl. Maj:t
vid eu dylik fara icke hinner inkalla landstormen på vederbör¬
ligt sätt, och för sådana fall böra bestämmelser icke saknas.
Jag tror, att man icke får vara alltför öfverdrifven i sin försiktig¬
het, och jag tror i all synnerhet, att det af utskottet formulerade
förslaget är synnerligen ofarligt.
Nu har visserligen herr Zetterstrand sagt, att det skulle vara
bättre att i dag afslå utskottets förslag för att sedermera i samman-
jämkningsväg få detta förslag antaget. Icke heller jag vill
på några villkor gå längre, än utskottet föreslagit, men kamma¬
ren handlar nog i alla händelser vid det sista afgörandet så, som
kammaren önskar, och därför anser jag mig vara oförhindrad
att yrka bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar von Geijer, Hedlund, Natt och Bag,
Sterner, Broclc, Lundell, Pantzarhiélm, Vahlquist, Hammarskjöld,
Pettersson i Södertälje, Andersson i Bråborg och Hellman.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder före¬
kommit, propositioner dels på godkännande af utskottets förslag
med afseende på förevarande paragraf, dels ock på afslag å såväl
utskottets förslag som Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställ¬
ning. Herr talmannen fann den sistnämnda propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen eu så lydande voterings¬
proposition :
Den, som vill, att kammaren afslår lagutskottets förevarande
förslag med afseende på 36 § värnpliktslagen och Kungl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning, röstar
Ja;
N:o 45. 26
Lördagen den 29 April.
Ang. ändring
af vissa delar
af vårnplikts-
lagen.
(Ports.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets berörda förslag.
Omröstningen utföll med 114 ja mot 99 nej; och hade
kammaren alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med ja-proposi-
tionens innehåll.
Enligt Kungl. Maj:ts af utskottet förordade förslag skulle
52 § erhålla följande lydelse:
1. Under år 1902 skall värnpliktig, som tillhör andra klassen
och är inskrifven vid fotfolket, artilleriet, ingeniörtrupperna eller
trängen, för sin utbildning tjänstgöra under tjugutvå dagar.
2. Beträffande värnpliktig, som inskrifves under något af
åren 1902, 1903, 1904, 1905, iÖ06 eller 1907, skola, utom i det
fall här nedan sägs, föreskrifterna uti § 27 mom. 1 angående
värnpliktigs tjänstgöringsskyldighet under fredstid icke tillämpas.
Sådan värnpliktig är i stället skyldig att för sin utbildning tjänst¬
göra under fredstid i sammanlagdt etthundrasjuttiotvå dagar,
hvilken tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall
fullgöras:
a) vid fotfolket, positionsartilleriet, fästningsartilleriet, fästnings-
ingenjörtrupperna och trängen:
med en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundratolf
dagar under första året samt
med en repetitions-(regements-)öfning om trettio dagar under
hvart och ett af andra och tredje åren;
b) vid rytteriet, fältartilleriet samt fältingenjör-och fälttelegraf¬
trupper na:
med en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundratrettiosju
dagar under första året samt
med en repetitions-(regements-)öfning om trettiofem dagar
under andra året;
c) vid flottan:
af de i § 25 mom. 1 a) nämnde värnpliktige äfvensom af
andra å sjömanshus inskrift^ värnpliktige, till det antal Konungen
bestämmer, i en följd med början under första eller andra året;
att till fästningstjänst inskrift^ värnpliktige med en första
tjänstgöring om etthundratrettiosju dagar, som tager sin början
under första eller andra året, och med en repetitionsöfning om
trettiofem dagar under tredje året; samt
af flottans öfrige värnpliktige med en första tjänstgöring om
åttiosex dagar under första året samt med en repetitionsöfning
om åttiosex dagar under andra året.
27 N:o 45.
lagen.
(Forts.)
Lördagen den 29 April.
Yngling, som under åren 1906 och 1907. inskrifves på grund
al § 6 1 denna lag, men först år 1908 eller därefter uppnår
värnpliktsåldern, är skyldig att, i den ordning Konungen bestäm- ;
mer, tjänstgöra under så lång tid, som i § 27 föreskrifves.
Värnpliktig, uttagen till trängen i förvaltningstjänst eller
egentlig sjukvårdstjänst, till stationstjänst vid flottan eller till
särskild befattning vid hären eller flottan, så ock värnpliktig,
som för utbildning vid Gottlands infanteriregemente^ uttagits
från annat regementes inskrifningsområde, må, på sätt Konungen
finner godt förordna, fullgöra honom åliggande tjänstgöring i
en följd. , „ ,,
Värnpliktig, som aflagt medicine kandidatexamen ocn lull-
gjort omedelbart därefter följande föreskrifven propedeutisk tjänst¬
göring vid universitetsklinikerna, äfvensom värnpliktig, hvilken
aflagt tandläkarexamen, må, på sätt Konungen förordnar, fullgöra
två eller flera repetitionsöfningar i en följd.
3. Värnpliktig, som fullgjort honom åliggande första tjänst¬
göring senare än den åldersklass, som lian tillhör, äi skyldig
fullgöra den tjänstgöringsskyldighet, som åligger värnpliktig i den
klass, med hvilken han fullgör första tjänstgöringen.
Stadgandet i § 34 mom. 1, att värnpliktig, som afses i andra
stycket af samma moment, anses hafva fullgjort den i § 27
föreskrifna första tjänstgöring, skall vinna tillämpning genast
efter utfärdandet af denna lag.
.Reservation hade afgifvits af herr Jansson i Edsbäcken i
fråga om den de), af 52 §, hvilken afsage att stadga, att yng¬
lingar, som först år 1908 eller senare inträdde i värnpliktsåldern,
men före nämnda år inskrefves, skulle fullgöra hela den tjänst¬
göring, som ålegat dem, om de inskrifvits i ordinarie tid.
Paragrafen föredrogs, hvarefter
Herr Jansson i Edsbäcken yttrade: Herr talman, mina
herrar! Som herrarna behagade finna, har jag afgifvit min reserva¬
tion jämväl mot det af utskottet föreslagna tillägget till 52 para¬
grafen. Detta tillägg återfinnes på sid. 12 och lyder:
»Yngling, som under åren 1906 och 1907 inskrifves på grund
af § 6 i denna lag, men först år 1908 eller därefter uppnår värn¬
pliktsåldern, är skyldig att, i den ordning Konungen bestämmer,
tjänstgöra under så lång tid, som i § 27 föreskrifves.»
Jag har ansett, att ifrågavarande lagändring icke är af be
hofvet påkallad. Som herrarna kunna förstå af tilläggets lydelse,
afser det att hindra en rasning af värnpliktige, som, oaktadt de
först år 1908 uppnådde värnpliktsåldern, möjligen kunde önska
att för att komma undan med kortare öfningstid blifva inskrifna
redan under 1906 eller 1907. Kungl. Maj:t har visserligen i
N:o 45. 28
Lördagen den 29 April.
Ang. ändring propositionen på sid. 8 anfört, att under 1901 förekommit en
af Värnplikts- rusnin& i det att icke mindre än 6,315 värnpliktige då före den
lagen. bestämda tiden anmälde sig till inskrifning. Men äfven under
(Forts.) 1902’ 1903 ocb 1"4 hafva värnpliktige i stort antal — icke
mindre än närmare 4,000 — anmält sig till inskrifning i förtid.
Man kan således finna, att den egentliga orsaken till rusningen
icke varit önskan att undgå en längre öfningstid. Ökningen
från de nuvarande 172 dagarna till 240 dagar utgör icke mer
än 68 dagar, under det att ökningen 1901 från de 90 till de
172 dagarna utgjorde 82 dagar. Jag finner alltså, att detta af
Kungl. Maj:t föreslagna och af utskottet tillstvrkta tillägg till
52 § är obehöflig!.
Sedan kamrarna nu beslutat sådan ändring af 6 §, att
inskrifning före 21 års ålder medgifves, förutom för vapen¬
föra ynglingar, endast för sådana icke vapenföra, som med viss¬
het kunna förutses icke blifva vapenföra till inträdet i värnplikts-
åldern, så förmodar jag, att det egentligen icke kommer att
blifva andra än till krigstjänst dugliga ynglingar, som af in-
skrifningsnämnderna tillerkännas rätt att inskrifvas före 21 års
ålder; och om de icke vapenföra värnpliktige, som till äfventyrs
erhålla förmånen att inskrifvas tidigare, möjligen komma att
utgöra några hundratal, så anser jag, att det icke skulle vara
någon olycka för staten eller för rikets försvar, om dessa militär¬
arbetare eller malajer, såsom de i dagligt tal kallas, sluppe undan
med kortare öfningstid än sina jämnåriga kamrater.
Och huru har man vidare tänkt sig att i förevarande fall
ställa det med öfningarna, sedan den ordinarie värnplikten full¬
gjorts? Skulle man anställa särskild! befäl för att öfva de på
vissa öfningsplatser kanske blott till ett tiotal uppgående värn¬
pliktige, som skulle hafva längre öfningstid? Jag kan därför
icke finna, att det vore klokt af kammaren att gå med på Kungl.
Maj:ts förslag. Jag anser, att det hade varit mycket mera konse¬
kvent, om Kungl. Maj:t föreslagit helt och hållet förbud att full¬
göra värnplikten, förrän den fulla åldern uppnåtts. Men ett
sådant förslag föreligger icke.
Det är möjligt, att någon här i kammaren kan komma med
den invändningen, att den föreslagna lagbestämmelsen genom
sin blotta tillvaro komme att verka därhän, att den förhindrade
eu rasning under de ifrågavarande åren. Jag har hört sådana
uttalanden göras. Det lian ju också möjligen hända, att denna
bestämmelse kan komma att inverka på en eller annan, så att
han kommer att draga sig för att anmäla sig till inskrifning
tidigare än ske bort. Men det kan äfven finnas fall, när en
yngling i anledning af studier eller då han har utsikt att få eu
befattning eller af annan orsak kan finna med sin fördel för¬
enligt att anmäla sig till inskrifning före den bestämda tiden.
I så fall tycker jag, att det vore bra hardt, om Riksdagen skulle
Lördagen den 29 April.
29 N:o 45.
straffa denne på sätt här föreslagits, eller så, att han skulle full- Ang. ändring
göra en längre öfningstid. af
Jag har hört eu högt stående militär uttala den förmodan,%iag^ S
att härordningsreformen icke skulle kunna blifva i hela sin ut- (Forts)
sträckning tillämpad redan år 1908. Om denna förmodan är
riktig, då skulle de, som först 1908 fullgöra sin värnplikt, få
kortare öfningstid än de, som anmäla sig till inskrifning 1906
eller 1907, för så vidt de först under 1908 fylla 21 år — hvilket
ju innebär en uppenbar orättvisa.
Då jag icke kan finna, att det föreslagna tillägget till § 52
på något sätt är berättigad^ ber jag att få yrka afslag å det¬
samma.
Vidare anförde
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Enligt sam¬
stämmiga beslut af statsmakterna komma värnpliktsöfningarna,
till dess värnpliktslagen med år 1908 träder i full tillämpning,
att successivt ökas. Följden däraf blifver, att de ynglingar, som
komma att öfvas ett senare år, få längre tjänstgöringstid än de
som öfvas tidigare. Nu är förhållandet, att många värnpliktige
anmäla sig till tjänstgöring i förtid. Ett af skälen därtill är,
att det faller sig lämpligare för dem att öfvas tidigare; det skulle
vara svårt för deras lefnadsbana, om de behöfde uppskjuta med
värnpliktens fullgörande. Detta är ett fullt lojalt skäl.
Men ett annat skäl, som också gör, att de anmäla sig till
för tidiga öfningar är, att de genom värnpliktens tidigare full¬
görande undslippa så lång tjänstgöringstid som deras jämnåriga
kamrater. Det har också visat sig, att vid de tillfällen, då en
ökning i värnpliktstiden varit i sikte, ett större antal ynglingar
än eljest anmält sig för undergående af tidigare värnpliktsöfningar.
Om man skulle tillåta ett obegränsadt antal ynglingar att undergå
dessa öfningar i förtid, är det gifvet, att en stor mängd komme
att göra det för att därigenom undslippa en längre tjänst¬
göringstid.
Nu har utskottet ansett, att man visserligen icke bör lägga
något hinder i vägen för någon att anmäla sig till tidigare tjänst¬
göring, men att dessa ynglingar icke böra beredas någon särskild
förmån i afseende på tjänstgöringstidens längd framför deras
kamrater i samma åldersklass. Det är för att häfda denna lik¬
ställighet, som utskottet gått med på Kungl. Maj:ts förslag. Ut¬
skottet har ansett, att samma skyldigheter böra åläggas alla i
samma åldersklass, enär, om icke denna bestämmelse vidtages,
det kunde befaras eu så stor rasning, att somliga åldersklasser
blefve mindre än andra. Utskottet har äfven varit rädd för att
mannamån, visserligen oafsiktligt, men dock mannamån därvidlag
skulle kunna göra sig gällande.
N:o 45. 30
Lördagen den 29 April.
Ang. ändring Det är af dessa skäl, som utskottet, i likhet med Kung!.
af vissa delar Maj:t, ansett att rättvisa och billighet kräfva den nu föreslagna
af värnplikts- förändringen, till hvilken jag, herr talman, anhåller att få yrka
X Man-
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det herr tal¬
mannen gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
godkändes paragrafen med den af utskottet föreslagna lydelsen.
Efter föredragning af ingressen lämnades på begäran ordet
till herr Zetterstrand, hvilken yrkade, att densamma måtte god¬
kännas med den ändring, att siffran 36 utginge.
Detta herr Zetterstrands yrkande bifölls af kammaren.
Rubriken.
Godkändes.
Utskottets hemställan förklarades besvarad genom de af kam¬
maren fattade, här ofvan omförmälda besluten.
§ 3.
Lagutskottets härefter föredragna utlåtande, n:o 55, i an¬
ledning af väckt motion angående lagbestämmelser i syfte att
bereda innehafvare af förlagsinteekning större trygghet mot för¬
lust i de fall, då rörelsen öfverlåtes å annan person eller flyttas
från ort till annan, blef af kammaren godkändt.
§ 4.
Angående Å föredragningslistan fanns häruppå upptaget lagutskottets
förlags- utlåtande, n:o 56, i anledning af väckt motion angående förlags-
inteckning i inteckning i jordbruksinventarier.
jordbruks- °
VlVCTltdVlCV
Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga
en inom Andra Kammaren af herrar V. L. Moll, A. Henricson,
E. G. H. Åkerlund och W. Andersson i Bråborg väckt motion,
n:o 125, hvari hemställdes, att Riksdagen ville besluta att i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
taga i förnyadt öfvervägande frågan om medgifvande af förlags-
inteckning i jordbruksinventarier samt att förelägga Riksdagen
de förslag, hvartill ett sådant öfvervägande kunde gifva anledning.
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Lördageen den 29 April.
31 N:o 45.
Vid utlåtandet hade fogats reservationer:
af herr Zetterstrand mot vissa delar af utskottets motivering;
af herr Olsson i Mårdäng, som ansett, att utskottet bort till¬
styrka motionen;
af herr Lindhagen mot utskottets motivering.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter på begäran ordet
lämnades till
Herr Moll, som yttrade: Herr talman! Lagutskottets skäl
mot bifall till den föreliggande motionen kunna sammanfattas
sålunda: förlagsinteckning i jordbruksinventarier skulle dels
erbjuda eu tämligen svag säkerhet, dels kunna leda till onödiga
utgifter och därigenom undergräfva jordbrukets bestånd.
Ja, hvilken säkerhet en dylik inteckning kan komma att
erbjuda, det blir naturligtvis beroende af hvilka garantier en
blifvande lagstiftning kan skapa. Utskottets farhågor i detta
afseende äro hufvudsakligen grundade på erfarenheter rörande
den nu gällande förordningen angående industriförlagsinteckning.
Att denna förordning är i hög grad bristfällig erkännes allmänt.
Utskottet har själft erkänt detta genom att förorda herr Olssons
i Viken af kammaren nyss bifallna motion angående afhjälpande
af en af de många bristfälligheter, som vidlåda denna förordning.
Emot herr Olssons motion tror jag, att man med fog skulle
kunna göra den anmärkningen, att motionen är alltför litet om¬
fattande. Hvad vi behöfva är icke ett afhjälpande utaf en af de
brister, som vidlåda denna förordning, utan en revision af hela
förordningen. Men under sådana förhållanden vore det ju rent
af orimligt att ifrågasätta att lägga denna bristfälliga förordning-
till grund för en möjligen blifvande lagstiftning angående förlags¬
inteckning i jordbruksinventarier.
Då låntagaren har fri förfoganderätt öfver de hypotiserade
inventarierna, kan långifvarens rätt med lätthet bringas om intet,
säger utskottet. Gent,häremot anhåller jag att få erinra därom,
att man i Tyskland, Österrike och Frankrike anser inventarierna
tillhöra fastigheten, i följd hvaraf inventarierna intecknas gemen¬
samt med fastigheten. I Danmark är man berättigad att inteckna
inventarierna tillsammans med fastigheten. Vare sig nu en sär¬
skild inteckning tages i inventarierna, eller inventarierna intecknas
gemensamt med fastigheten, är det ju klart, att faran för inven¬
tariernas förskingring i båda dessa fall blir alldeles lika stor.
Men så vidt jag kunnat finna, har denna fara icke gifvit
anledning till några allvarsammare olägenheter uti ifrågavarande
länder.
Vidare anser utskottet, att förtroendet till förlagsinteckning
i jordbruksinventarier sannolikt icke skulle blifva större, än att
Angående
förlags¬
inteckning i
jordbruks¬
inventarier.
(Forts.)
N:o 43. 32
Angående
förlags-
inteckning i
jordbruks-
inventarier.
(Ports.)
Lördagen den 29 April.
såsom tilläggssäkerhet borgen fortfarande skulle komma att er¬
fordras. Ja, det kan nog hända, att så skulle blifva fallet till eu
början.
Den i motionen berörda frågan sammanhänger på det när¬
maste med den stora och viktiga frågan om kooperationsprin-
cipens tillämpning på jordbruksnäringen. I motsats till hvad
som flerstädes i utlandet är fallet, sakna vi fortfarande här i
landet särskilda anstalter för tillgodoseendet af jordbrukets behof
af rörelsekapital.
Det kan icke vara annat än en tidsfråga, när vi få sådana
anstalter här i landet. Och få vi en gång t. ex. sockenvis upp¬
rättade lånekassor — åstadkomna genom jordbrukarnes samman¬
slutning och afsedda att fylla deras behof af rörelsekapital — då
skulle förlagsinteckning i jordbruksinventarier blifva en synner¬
ligen lämplig säkerhet, och då skulle dylika förlagsinteckningar
säkerligen i vidsträckt mån komma att minska det nu florerande
borgenssystemet.
För öfrigt ber jag att i sammanhang härmed få fästa upp¬
märksamheten därpå, att äfven om till en början borgen kommer
att fordras, det dock är en väsentlig skillnad mellan att teckna
borgen under eu förlagsinteckning och att teckna borgen under
en blank revers.
Det är en ofta hörd — och utan tvifvel berättigad — klagan,
att det svenska jordbruket i stort sedt har svårt att tillgodose
sitt behof af rörelsekapital. Utskottet däremot synes befara,
att jordbrukare skola få för lätt att skaffa sig rörelsekapital,
att de skola få för mycket rörelsekapital och använda detta illa.
Att en lagstiftning i den af motionärerna åsyftade riktningen
skulle kunna missbrukas, är gifvet: alla lagar kunna missbrukas.
Vi hafva t. ex. eu lag, som kallas för växellagen. Det är ett
beklagligt faktum, att denna lag i stor utsträckning missbrukas
till s. k. växelrytteri; men därför har väl aldrig någon människa
satt i fråga, att växellagen borde afskaffas.
Icke böra väl de svenska jordbrukarne till den grad stå
under förmynderskap, att lagstiftningen hindrar dem att på bästa
möjliga sätt fylla sitt behof af förlagskredit?
De svenska jordbrukarne hafva hundratals miljoner kronor
bokstafligen fastlåsta i sina inventarier. Enligt professor Fahlbecks
statistik öfver den svenska nationalförmögenheten år 1898 upp¬
gick värdet af jordbruksinventarierna till 628 miljoner kronor.
Är det månne icke på tiden, att vi, efter exempel från andra
långt rikare länder, vidtaga åtgärder för att möjliggöra frigöran¬
det af någon del af detta stora kapital?
Utskottet anser det vara olämpligt att genom skapande af
ett«»kreditmedel, sådant som det af motionärerna föreslagna, be¬
reda jordbrukarne tillfälle att skuldsätta sig utöfver den gräns
som fastighetskrediten uppdrager. Då en jordbrukare nödgats
Lördagen den 29 April.
33 N:o 46.
anlita fastighetskrediten till dess yttersta gräns, är det enligt ut¬
skottets mening icke öfverensstämmande med grunderna för en
sund ekonomi att gifva honom medel i handom att utöfver den
■personliga krediten än ytterligare skuldsätta sig.
Om en jordbrukare, som begagnat fastighetskrediten till dess
yttersta gräns, är i behof af ytterligare förlagsmedel, så, det vågar
jag påstå, är det med grunderna för en sund ekonomi öfverens¬
stämmande att sätta honom i stånd till att skaffa sig den be-
höfliga krediten genom att lämna säkerhet i form af inteckning
i inventarierna. Detta är sannerligen mer öfverensstämmande
med grunderna för en sund och god ekonomi, än att tvinga
honom att anlita allenast den personliga krediten, hvilken under
dylika förhållanden gifvetvis måste vara ganska klen. Att anlita
den personliga krediten blir i detta fall detsamma som att anlita
borgen.
Den omständigheten, att han kan lämna säkerhet, ökar ju
icke, utan minskar hans skuldbörda, därigenom att han erhåller
drägligare lånevillkor.
Utskottet har uppenbarligen mycket litet förtroende till den
svenske jordbrukarens förmåga att sköta sin ekonomi. Utskottet
tycks befara, att jordbrukaren, bara han får tillfälle att begagna
inventarierna till förlagsinteckning, genast skall skynda att begagna
detta tillfälle, antingen han är i behof af lån eller icke. För
min del tror jag ej, att den svenske jordbrukaren är förtjänt af
det misstroende, som utskottet här visar honom. Motionens syfte
är endast och allenast att gifva den svenske jordbrukaren till¬
fälle att begagna en hittills här i landet obegagnad, men i ut¬
landet i stor utsträckning utan olägenhet anlitad utväg att fylla
sitt behof af nödigt driftkapital.
Nu har visserligen frågan genom Första Kammarens beslut
fallit för denna gång, men det vore utan tvifvel af stor vikt för
frågans framtida behandling — ty den kommer förr eller senare
åter, och den måste komma åter, tills den blir löst — om Andra
Kammaren ville göra ett uttalande till förmån för motionen.
Därför tillåter jag mig hemställa, att kammaren ville i anslut¬
ning till herr Olssons i Mårdäng reservation bifalla motionen.
Herr vice talmannen, som emellertid öfvertagit ledningen af
kammarens förhandlingar, gaf nu på begäran ordet till:
Herr Olsson i Viken: Herr talman! Då jag inom utskottet
opponerat mig mot att bifalla förevarande motion, skall jag be
att med några ord få försvara min ståndpunkt härvidlag.
Jag vill då förutskicka den anmärkningen, att jag ingalunda
gör mig solidarisk med utskottets motivering, mot hvilken den
siste talaren hufvudsakligen syntes rikta sin kritik. Jag ser
frågan uteslutande ur praktisk synpunkt. Jordbruksinventarierna
Andra Kammarens Prot. 1905. JSr:o 45. 3
Angående
förlags-
inteckning i
jordbruks
inventarier.
(Forts.)
Ut o 45. 34
Lördagen den 29 April.
Angående
förlags¬
inteckning i
jordbruks
inventarier.
(Forts.)
äro enligt min tanke ett alltför rörligt och variabelt föremål för
att lämpa sig för förlagsinteckning. Enhvar, som känner till
förhållandena, vet, att när jordbrukaren lider brist på stråfoder
eller då han är i penningknipa, så säljer han större eller mindre
del af sin kreatursbesättning; och då denna utgör den värde¬
fullaste beståndsdelen af hans inventarier, är det ju uppenbart,
att i detta fall en eventuell förlagsinteckning i dessa inventarier
skulle i större eller mindre grad försämras såsom hypotek. I
särskildt hög grad skulle detta bli fallet, då en jordbrukare, som
råkat komma på dekadans, säljer hela sin kreatursbesättning för
att kanske under åratal drifva sitt jordbruk utan fäkreatur. Det
är därför alltför sangviniskt af motionärerna att föreställa sig,
att sådana förlagsinteckningar skulle tillvinna sig något förtro¬
ende såsom säkerheter eller skulle komma att godtagas utan
borgen. Erfarenheten i fråga om de förlagsinteckningar, som vi
redan ha, nämligen uti industriinventarier, hvilka inteckningar
dock äro vida mer lämpade att tjäna såsom verkliga realsäker¬
heter, bestyrker detta. Motionärernas föreställning, att särskilda
kreditanstalter skulle uppstå, däri inteckningar uti jordbruks-
inventarier skulle kunna belånas, är därför enligt min tanke en
utopi. Utan borgen lär nog ingen förnuftig människa vilja låna
ut pengar mot en sådan säkerhet; och då hade vi ju i alla fall
kvar det af motionärerna öfverklagade borgenssystemet.
Men antag, att eu sådan förlagsinteckning skulle tillvinna
sig något förtroende såsom realsäkerhet, månne ett sådant för¬
hållande skulle lända jordbruket till verkligt gagn? Jag tviflan
därpå, ty det kan knappast vara tu tal om, att icke jordbrukarens
personliga kredit skulle lida men dåra! Då han af köpmannen
skulle tillhandla sig t. ex. kraftfoder eller gödselämnen, så skulle
han affordras kontant betalning eller ock bli tvungen att förete
något slags gravationsbevis för sina inventarier för att få an¬
stånd med betalningen, ty vore inventarierna intecknade, så
komme naturligen köpmannen i sämre ställning såsom fordrings¬
ägare, om han lämnade kredit, än förlagsinteckningsinnehafvaren.
Men äfven ur en annan synpunkt kunde förlagsinteckningars
införande på jordbruksområdet lända till skada för jordbrukets
idkare. Jag fruktar, att om de förhoppningar, som motionärerna
knutit vid detta rättsinstitut, ginge i uppfyllelse, så skulle lätt¬
heten att kunna skaffa pengar locka folk att kasta sig in i jord¬
bruksföretag utan att äga tillräcklig ekonomisk ryggrad för att
gå i land med företaget. Nog måste man väl förutsätta, att en
jordbrukare, sedan han såsom naturligt är så långt som möjligt
begagnat sig af fastighetskrediten, själf förfogar öfver så pass
stort kapital, som svarar mot värdet af hans inventarier, i annat
fall måste man befara, att hans företag visar sig vara byggdt
på lösan sand.
Hvad arrendatorer beträffar, som motionerna särskildt ömma
Lördagen den 29 April.
35 N:o 45.
för, så kunna dessa visserligen icke begagna sig af fastighets-
krediten, men så äro de ju äfven befriade från utgift för inköp
af fastighet. En arrendator måste nog, för att hafva någon utsikt
att slå sig igenom, själf äga så pass mycket, som svarar mot
värdet af hans inventarier, och mer därtill.
I stället för att införa förlagsinteckning på jordbrukets om¬
råde borde man söka komplettera och fullkomna detta rätts¬
institut på det område, där det verkligen behöfves och där det
redan förut finnes, nämligen på industriens område. Det be¬
höfves för industrien, men knappast för jordbruket, dels emedan
fabriksinventarier vanligen äga högre värde i förhållande till
fabriksfastigheten än jordbruksinventarier i förhållande till jord¬
bruksfastigheten, och dels emedan en jordbruksfastighet 'borde
åtminstone lättare kunna intecknas högre upp än en fabriks-
fastighet, då ju en jordbruksfastighet mer har sitt värde under
hvilka förhållanden som helst, medan däremot fabriksbyggna¬
dernas värde är till stor del knutet vid den rörelse, som där
bedrifves.
Hvad man kanske borde göra, det vore att något under¬
lätta för jordägaren att i större utsträckning än hittills begagna
sig af fastighetskrediten, ty denna utväg för jordbrukaren att
skaffa sig rörelsekapital synes hittills ingalunda vara till öfver¬
drift anlitad. Fastigheterna på landet voro i medeltal år 1899
intecknade intill 40,5 proc. af taxeringsvärdet, medan stadsfastig¬
heterna samma år voro intecknade intill 57,8 proc. af taxerings¬
värdet. Låt vara, att bland fastigheterna på landet äfven ingå
fabriksfastigheter därstädes, så torde dock denna omständighet
föga inverka på den nyss anförda siffran för landsbygden, utan
man torde genom densamma få en någorlunda riktig föreställning
om, huru pass högt jordbruksfastigheterna äro intecknade.
Hade motionärerna i stället föreslagit något sätt, hvarpå
man skulle kunna underlätta för jordbrukarne att i något högre
grad än hittills begagna fastighetskrediten, så skulle jag kanske
kunnat lämna dem mitt understöd. Nu däremot måste jag yrka
bifall till utskottets hemställan.
Angående
förlags¬
inteckning i
jordbruks¬
inventarier.
(Ports.)
Herr Henricson: Herr talman! I likhet med den före¬
gående talaren skall äfven jag söka att i någon mån ifrån prak¬
tisk synpunkt skärskåda denna fråga. Men min åsikt går emel¬
lertid i motsatt riktning mot den föregående talarens.
Såsom herrarne behagade finna af utskottets betänkande,
sidan 6, föreslår den äldre lagberedningen i sitt år 1850 afgifna
förslag till handelsbalk ett allmänt medgifvande af »underpant»
i lös egendom. »Tiden borde, enligt beredningens mening, hun¬
nit så långt, att denna rättighet måste äga rum för alla eller
för ingen. Bland de näringar, som dittills ej varit gynnade,
vore jordbruket; det behöfde ej heller lagstiftarens gunst för att
N:o 45.
36
Lördagen den 29 April.
Angående trifvas, men det behöfde -— lika med alla andra näringar och
. förlags- _ arbetsföretag — rättvisa. Vore det nu rätt, att den, som drefve
^jordbruks-1 bergsbruk, fabrik, manufakturverk eller annan sådan rörelse.
inventarier, finge bereda sig kredit genom underpant af lös egendom, så
(Ports.) måste det ock vara rätt, att en jordbrukare eller den, som delade
hans yrke, finge på lika sätt förskaffa sig den kredit, han tarf-
vade för sin rörelse och sitt arbetsföretag».
Detta lagberedningens sålunda framställda förslag upptogs
vid 1859—60 års riksdag och blef där antaget, men efter under¬
gången granskning i högsta domstolen icke af Kungl. Maj :t fast¬
ställd! Då man sålunda för så lång tidrymd som 50 år till¬
baka, då värdet af jordbruksinventarierna blott uppgick till 15
ä 20 % af fastighetsvärdet, ansåg det vara förenadt med rätt¬
visa att få inteckna dessa inventarier, huru mycket mer bör icke
detta vara berättigadt nu, då jag kan säga, att inventarievärdet
i många fall uppgår till minst 40 ä 50 °/o af fastighetens värde?
Frågan har emellertid sedan flera gånger varit föremål för
Riksdagens pröfning, men fallit på grund af högsta domstolens
anmärkningar. Dessa hafva bland annat varit, att »underpants-
institutet otvifvelaktigt syntes komma att framkalla lättsinniga
och bedrägliga transaktioner och försvaga gäldenärens kredit»,
äfvensom att det skulle »menligt inverka på jordbrukarens per¬
sonliga kredit, hvarjämte omyndigas och vissa allmänna kassors
hos honom innestående fordringar, hvilka utginge med sämre
förmånsrätt än här ifrågavarande, skulle till sin säkerhet betyd¬
ligt försvagas vid ett allmänt anlitande af jordbruksförlaget».
För min del vågar jag dock tro, att affärsmoralen hos jordbru-
karne är lika god som hos öfriga näringsidkare, som hafva till¬
erkänts rätt till förlagsinteckning; och hvad den personliga kre¬
diten beträffar, så må jag gärna medgifva, att på grund af det
utgrenade borgenssystemet den kan komma att minskas; men
för en skötsam jordbrukare, som kommer med en förlagsinteck-
ning, minskas därigenom ingalunda den personliga krediten, utan
jag är, i motsats mot den föregående talaren, öfvertygad om, att
en sådan jordbrukare skall på denna sin inteckning kunna för¬
skaffa sig penningar utan borgen. Känner jag våra penning¬
institut rätt, så äga de nog förmåga att göra sig förvissade såväl
om den lånesökandes personliga egenskaper som om värdet af
den pant han erbjuder. Jag tror därför icke, att utskottets ömhet
om långifvarne behöfver vara så stor, ty dessa långifvare förstå
nog att skaffa sig sådana underrättelser, att de ej behöfva riskera
något.
I afseende på de framställda anmärkningarna i fråga om
omyndigas medel samt de kassor, som sådana jordbrukare möj¬
ligen skulle hafva om hand, behöfver jag blott hänvisa till, att
vi för förmyndaremedel hafva en granskningsnämnd, samt att
äfven för kassorna finnas personer, som granska dem och hvarje
Lördagen den 29 April.
3/
N:o 45.
år genomgå räkenskaperna; och dessa lära nog ej underlåta att
göra sina anmärkningar, då fara syntes vara å färde.
Utskottet säger: »Att utskottet icke skulle tveka att skänka
ett förslag sådant som det förevarande sitt understöd, därest med
detsammas genomförande någon verklig nytta för jordbruks¬
näringen vore att förvänta, vill utskottet redan från början hafva
uttalat. Men det är utskottets öfvertygelse, att en lagstiftning i
den riktning motionärerna anvisat skulle långt ifrån att bereda
jordbruket nytta snarare leda till dess skada.» Jag kan icke dela
den uppfattningen. Ty för att kunna bestå i kampen, måste
jordbrukaren nu söka skaffa sig goda, dyrbara djur, som kunna
betala det foder, som han gifver dem, på ett nöjaktigt sätt; och
han måste skaffa sig tidsenliga och dyrbara maskiner. Men där¬
till kräfves, som förut sagts, ett mycket stort förlagskapital; och
om han då skulle medgifvas denna rätt att taga inteckning,
synes detta vara både billigt och rättvist. Såsom det nu är, stäl¬
les ett större kraf på kapital för en arrendator än för en ägare
af jordbruksfastighet, och det kan väl ej vara rätt.
Och så säger utskottet vidare: »Angående arrendatorer af
jord, skulle i utskottets tanke ifrågavarande kreditmedel visser¬
ligen understundom vara fördelaktigt, men å andra sidan kunde
detsamma locka till företag, som icke vore sunda, därigenom att
en person i förlitande på den vinst, han af ett till synes godt
arrende kunde räkna att erhålla, utan några tillgångar endast
med hjälp af detta medel anskaffade för jordbrukets drift nödiga
redskap och kreatur.» Men endast med hjälp af detta medel
kan en arrendator icke skaffa sig nödiga inventarier.
Nu är icke heller förhållandet sådant, som den föregående
talaren sade, att en arrendator har tillräckligt kapital till inven¬
tarier och därjämte kapital därutöfver. Ja, om den föregående
talaren är i den lyckliga belägenheten, må så vara, men i regel
är det icke så. Ty både den, som köper en egendom, och den, som
arrenderar en sådan, har i regel icke tillräckligt kapital till inventarie-
besättning, utan han beräknar att få låna, eller också tänker han: »Ja,
uppsättningen kommer jag att skaffa så småningom.» Men detta små¬
ningom hinner aldrig att bli verklighet. Ty när han icke hinner upp¬
sätta gården ifrån början, är det fara värdt, att den icke lämnar
den afkastning han beräknat, utan följden blir den, att både
egendomen och innehafvare!! bli utmattade.
Utskottet säger vidare i slutet: »Det synes utskottet, som om
den naturliga vägen till beredande af hjälp åt kapitalfattiga
arrendatorer af jord vore den, hvarpå lagstiftningen redan i viss
mån inslagit med förordningen af den 22 oktober 1867. Den
säkerhet, jordägaren efter denna författning erhållit, kan dock
icke anses fullt tillfredsställande, hvarför eu utveckling af berörda
stadganden icke skulle vara utan nytta. En sådan har ock af
lagberedningen i dess nyligen afgifna förslag till lag om nytt-
Angåencle
förlags-
inteckning i
jordbruks-
inventarier.
(Forts.)
N:o 45. 38
Lördagen den 29 April.
Angående j anderätt af fast egendom, vidtagits, i det beredningen föreslagit
förlags- _ stadgande af följande lydelse: »Har jordägaren lämnat krea-
ljordbruks* *ur e^er redskap till fastighetens bruk, och är visst värde satt
inventarier, å hvad sålunda lämnats, vare arrendator^ pliktig att under
(Ports.) arrendetiden städse å fastigheten hålla sådana lösören, motsva¬
rande för hvartdera slaget i värde hvad han mottagit.»
Det ifrågavarande lagstadgandet anser jag vara nyttigt, och
att det således är önskvärdt att det kommer till stånd.
Men det gäller härvidlag icke endast kapitalfattiga arrenda-
torer, utan det kan också gälla kapitalfattiga jordägare, tv
dessa behöfva lika väl begagna en sådan kredit, som här är
i fråga.
Förhållandet är nu, ofta åtminstone, att om en innehafvare
af en egendom, vare sig ägare eller arrendator, under en lång
följd af år genom intensivt arbete lyckats frambringa t. ex. en
god kreatursstam, som kan tjäna som synnerligen godt afvels-
material, och så denna person dör eller måste lämna sitt landt¬
bruk, så blir resultatet af hans mångåriga arbete om intet, krea-
tursstammen skingras hit och dit. Hade man då däremot denna
rätt till förlagsinteckning, kunde det finnas större utsikt att hålla
samman sådana kreatursstammar, hvilka äro till gagn både för
den enskilde och det allmänna.
Men den allra största fördelen kanske med en sådan lag¬
stiftning, som här är ifrågasatt, gäller i afseende på egnahems-
sökande.
Nu förhåller det sig, som herrarne veta, så, att den, som
söker ett egethemslån, måste visa, att han äger minst Ve af
fastighetens värde. Om fastighetens värde är 3,000 kronor, måste
således lånesökanden äga 500 kronor till afbetalning å densamma.
Därjämte måste han måhända visa, att han äger inventarier. Icke
alla långifvare äro nämligen villiga att ge honom lån utan att
vara försäkrade därom. Dessa inventarier representera visserli¬
gen icke härvidlag så stor del af fastighetens värde, som fallet
är vid större jordbruk, enär det är byggnaderna, som spela den
större rolen för egnahemslägenheter, men man kan i alla fall
säga, att inventariernas värde uppgår till 30 % af fastighetsvär¬
det. Det blir således här 900 kronors inventarievärde. Om man
till dessa 900 kronor lägger 500 kronor, som erfordras till fastig¬
heten, så kommer man i fråga om det behöfliga kapitalet upp
till 1,400 kronor, således nära hälften af fastighetsvärdet.
Häraf torde herrarne finna, huru svårt det är för en arbe¬
tare att kunna förvärfva eget hem på sådana villkor.
Hade vi det ställdt som i Danmark, där inteckning får tagas
icke allenast i egnahemsfastigheten, utan äfven i lösöreboet,
skulle det bli mycket lättare, och man skulle komma fram på
den vägen ganska bra. Nu är fara värdt, att en, som vill bilda
eget hem, kommer att misslyckas. Ty om han icke äger hvad
Lördagen den 29 April.
39
N:o 45.
som är behöfligt för driften, utan kanske får skuldsätta sig mot
hög ränta, så blifva de årliga utgifterna för stora eller inventa¬
rierna otillräckliga. Hade man således rätt att tillsammans med
fastigheten få inteckna inventarierna, skulle förvisso egna hems¬
rörelsen kunna gå framåt på ett mycket bättre sätt, än nu är
fallet.
Ja, så var det ett skäl, som den föregående talaren nämnde,
hvilket jag anser mig böra något bemöta.
Han sade, att om missväxt inträffar och ägaren blir i brist
på stråfoder, måste han sälja sina djur, och hvilken svårighet
skulle då icke uppstå, om de äro intecknade? Jag anser, att det
vore mycket bättre att söka pantsätta djuren till något högre
belopp och köpa stråfoder i stället för att afhända sig en god
kreatursstam. Denna utväg vore både för jordbruket och det
allmänna att föredraga.
Herr talman, på grund af hvad jag sagt, ber jag att få yrka
afslag å utskottets hemställan och bifall till herr Olssons i
Mårdäng reservation, hvilken sammanfaller med motionärernas
yrkande.
Angående
förlags-
inteckning i
jordbruks-
inventarier.
(Ports.)
I detta anförande mstämde herrar Jansson i Krakerud, Anders¬
son i Bråborg, Höök, Lindblad, Beckman, Svensson i Olseröd,
Broander och Bahn.
Herr Olsson i Mårdäng: Herr talman, mina herrar! Jag
har råkat ut för det missödet att bli alldeles ensam som reser¬
vant mot lagutskottet. Men jag lärer icke vara ensam om min
mening i kammaren, efter hvad det låter, och det tröstar jag
mig med.
Jag skall då be att i korthet få ange de skäl, som gjort,
att jag icke kunnat vara med om lagutskottets hemställan.
Först och främst kan jag icke gilla utskottets motivering,
emedan utskottet gått ut därifrån, att en fastighetsägare icke
skulle behöfva tillgripa denna kredit, förrän hans fastighet vore
öfverintecknad. Jag tillät mig inom utskottet påvisa, och skall
göra det äfven nu, att det kan inträffa och i många fall inträffat,
att en fastighetsägare icke kan få fastigheten intecknad till mer
än hälften af taxeringsvärdet. Jag känner till fall, och herrarna
känna säkerligen också till sådana fall, att, då man erhåller lån
i en hypoteksbank, man icke får belåna mer än hvad som mot¬
svarar halfva taxeringsvärdet. Således kan, efter mitt förmenande,
utskottets motiv i den vägen icke betyda någonting egentligt.
Vidare skall jag tillåta mig fästa uppmärksamheten därå,
att äldre lagberedningen på sin tid uttalade, att om detta är
en förmån, så skall den tillerkännas alla eller också ingen.
Nu har man medgifvit rätt att inteckna förlag på det
industriella området, men man vill icke vara med om att till-
Nso 45. 40
Angående
förlags-
inteckning i
jordbruks-
inventarier.
(Forts.)
Lördagen den 29 April.
erkänna samma rätt, när det gäller jordbruket. För min del kan
jag icke finna, att detta är rättvist handladt.
En talare yttrade här, att den föreslagna anordningen skulle
kunna skada jordägarens privata kredit. Ja, jag skall ge honom
rätt däruti. Men då torde det vara i det fall, då det kanske är
nyttigt, att hans kredit blir stäckt. Jag syftar på det här för¬
färliga växelrytteriet, som spridt sig ganska betydligt äfven ute
på landsbygden.
Således finna herrarna, att man kan ha skäl att biträda ett
sådant här förslag; åtminstone ansåg jag mig för min del för¬
hindrad att biträda utskottet uti den motivering, utskottet här
har presterat.
Jag skall icke längre uppehålla debatten, utan ber således
att få yrka bifall till reservationen, hvilken är af samma inne¬
håll som motionen.
Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen af kammarens
förhandlingar, yttrade:
Herr Olsson i Viken: Jag skall icke upptaga kammarens
tid länge.
Det var en uppgift, som eu föregående talare, herr Henric-
son, lämnade, som syntes mig vara högst märkvärdig och som
jag icke funnit bekräftad i min erfarenhet. Han sade nämligen,
att inventariernas värde skulle uppgå till 40 å 50 procent af
jordbruksfastighetens taxeringsvärde. Enligt den erfarenhet, som
jag har från Skåne, där min egendom är belägen, uppgår inven¬
tariernas värde i allmänhet till mellan 15 och 25 procent af
taxeringsvärdet. Hvad min egendom beträffar, uppgår inven¬
tariernas värde till 20 procent af taxeringsvärdet.
Jag har blott velat inlägga denna gensaga mot den upp¬
lysning, som af den ärade talaren lämnades.
Herr Segerdahl: Det har på min begäran å utskotts-
betänkandet antecknats, att jag icke deltagit i ärendets slutliga
behandling inom utskottet. Jag var med, då ärendet först be¬
handlades i utskottet; och jag ber nu att få nämna, att jag då
yrkade på, att utskottet skulle tillstyrka bifall till motionen.
Hade jag varit närvarande vid ärendets slutbehandling, skulle
jag ha instämt i herr Olssons i Mårdäng reservation.
Jag anhåller också, herr talman, att nu få yrka bifall till
denna reservation.
Herr Wiklund: Herr talman! För min del har jag icke
kunnat finna, att något egentligt behof för införande af förlags-
inteckning inom jordbruksnäringen skulle förefinnas. Denna min
åsikt grundar sig närmast på de förhållanden, som äro rådande
Lördagen den 29 April.
41 N:o 45.
i den landsdel, som jag känner till och där jag är bosatt. Jag
har aldrig kunnat finna, att det skulle vara så särdeles lyckligt,
om krediten utsträcktes på det sätt, som motionärerna här före¬
slagit.
Jag tror icke heller, att det skulle finnas många långifvare,
som vore böjda för att utlämna lån åt jordbrukare endast mot
säkerhet af förlagsinteckning i jordbruksinventarier. Långifvarne
skulle säkerligen i många fall eller kanske i alla fall dessutom
fordra borgen. Och då vore det väl icke så särdeles mycket
vunnet med dylika förlagsinteckningar.
Jordbruksinventarier äro, såsom hvar man vet, lätt flyttbara:
hvad som ena dagen erfordras för jordbruket, kan den andra
dagen för ett eller annat ändamål behöfva afyttras. Att man
under sådana förhållanden skulle få någon särskild säkerhet för
de utlämnade lånen i dylika inteckningar i jordbruksinventarier,
synes mig icke vara sannolikt. Jag tror, att det personliga för¬
troendet måste ha vida större värde därvidlag, än någonsin en
förlagsinteckning kan gifva. Men jag förklarade likväl i utskottet,
att, därest någon kunde uppgifva, att det förefinnes ett verkligt
behof af sådana förlagsinteckningar i någon del af landet, t. ex.
södra eller mellersta Sverige, jag icke skulle motsätta mig den
föreliggande motionen. Men något sådant vitsord hördes icke
af, och då var det uppenbart, att jag skulle biträda utskottets
hemställan.
Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets förslag.
Herr Andersson i Helgesta: Denna fråga har såsom alla
andra två sidor. Jag tror, att i många fall, om det, som motio¬
närerna föreslagit, blefve lag, det skulle lända till nytta för vissa
jordbrukare, men på andra håll också medföra skada. Jag menar,
att om en person t. ex. arrenderar en egendom och kan få eu
förlagsinteckning i sina lösören, så har han med detsamma för¬
lorat förtroende och kredit och möjlighet att kunna fritt ordna
sina förhållanden. Och jag fruktar, att detta skulle lända till
mera skada än gagn.
För mig är det nästan likgiltigt, huru denna sak kommer
att ordnas. Men jag undrar, om man därmed skulle vinna hvad
man önskar. Och därför har jag icke reserverat mig. Jag tror,
att vinsten kommer att blifva mycket ringa och kanske förlusten
lika stor. Och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Henricson: Ja, att icke samma behof af förlags¬
inteckning i jordbruksinventarier förefinnes i hela vårt land, det
kan jag förstå. Men jag har här uteslutande talat om de egent¬
liga jordbruksdistrikten, och där är behofvet trängande. Där
uppgår också, såsom jag förut tillåtit mig framhålla, inven-
AngåencLe
förlags¬
inteckning i
jordbruks-
inventarier.
(Ports.)
N:o 45. 42
Angående
förlags
inteckning
jordbruks
inventarier.
Forts.)
Lördagen den 29 April.
tariernas värde fullt till hälften af fastighetsvärdet, om man
. nämligen vill ha inventarier, som man kan draga verklig valuta
af. Det förvånar mig, att talaren på skånebänken icke har en
liknande erfarenhet. Jag behöfver blott erinra om, att om man
skall skaffa sig dyrbara djur, om man skall skaffa sig ångtrösk-
verk, skördemaskiner och andra dylika maskiner, som man måste
ha för att bestå i konkurrensen, kostar det mycket penningar.
Åtminstone inom det län, jag tillhör, är det, som sagdt, så, att
jordbruksinventariernas värde i regel uppgår till det af mig
nämnda procenttalet.
Jag vill också framhålla, att den lagstiftning, hvarom här
är fråga, skulle komma att lända till nytta icke blott för de
större, utan äfven för de medelstora och mindre jordbrukarna.
Den större jordbrukaren köper de maskiner, han behöfver, ensam,
de mindre jordbrukarna åter slå sig tillsammans för att köpa
t. ex. en tröskmaskin, en skördemaskin och dylikt. Om nu 8 å
10 små jordbrukare sammansluta sig för att köpa t. ex. ett
tröskverk, går det vanligen till på det sättet, att de upptaga ett
lån, därvid en ställer sig såsom låntagare och alla de andra såsom
borgensmän; och så vända de sig till en sparbank eller annan
penninginrättning och få penningar. Men huru går det, om en
af dem dör eller flyttar ifrån orten? De hafva naturligtvis ett
skriftligt dokument sinsemellan, som visar deras inbördes ställ¬
ning. Men det föranleder ofta mycket bråk att reda upp den
saken. Alla dessa svårigheter vore emellertid af hjälpta, om de
ägde rätt att inteckna sina maskiner och sålunda kunde skaffa
penningar.
Jag är, som nämndt, öfvertygad om, att den skötsamme
jordbrukaren får utan borgen låna penningar mot säkerhet af
Sådana inteckningar. Det är visst och sant.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Härmed var öfverläggningen slutad. Därunder hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan, dels oek afslag å berörda
hemställan och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen.
Herr talmannen, som nu gaf proposition å dessa yrkanden, för¬
klarade sig anse det sistnämnda yrkandet hafva flertalets mening
för sig. Votering begärdes emellertid, i anledning hvaraf nu
uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren med afslag å lagutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 56 bifaller den
i ämnet väckta motionen, röstar
Ja;
Lördagen den 29 April.
43 N:o 45.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinn er Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan.
Voteringen utföll med 65 ja, men 123 nej, hvadan kammaren
således bifallit utskottets hemställan.
§ 5.
Härefter föredrogs Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, n:o 23, angående en skrifvelse till Kungl. Maj:t om
inrättande af en försvarsberedning; och begärdes därvid ordet af
Herr Wallenberg: Herr talman! Då det måhända kan
väcka någon förvåning, att jag, ehuru motionär i ämnet, icke
reserverat mig mot utskottets afstyrkande kläm, skall jag be att
först få angifva skälen därtill.
Under förevarande ärendes behandling inom utskottet blef
det allt mer och mer klart, att bestämda hinder ligga i vägen
för att kunna ernå ett bifall till den föreliggande framställningen.
Detta på grund af § 10 i regeringsformen. Men då därjämte
störa sympatier för den tanke, som innehålles i motionen, allt¬
mer framträdde inom utskottet, så har det synts mig vara för
sakens eget bästa lämpligast att för närvarande låta mina för¬
hoppningar fara om förslagets genomförande och i stället lämna
åt framtiden, om och när detsamma åter kan komma fram. All¬
deles särskild! har jag gjort detta af den anledningen, att, såsom
också utskottet själft antyder, en möjlighet förefinnes — något,
som gifvet måste vara till fromma för saken —• att regeringen
kunde finna sig manad att i eu eller annan form taga ett initia¬
tiv. Ett sådant uppslag tror jag skulle vara godt och grundar jag
denna min åsikt på de erfarenheter, som framkommit i England
och som ådagalägga, att man bör experimentera sig fram — en
metod, som gifvet borde anlitas, innan en sådan åtgärd som en
ändring af våra grundlagar bör företagas. Det kan nämligen
befinnas, att förhållanden i vårt land icke äro sådana, att den
engelska förebilden äger full tillämplighet hos oss. I England
har man vid försöket att ordna en dylik beredning fått erfara,
att det icke gått för sig att genast få fatt i det riktiga uppslaget.
Det var nämligen icke mindre än tre olika former, som försvars-
beredningen i England erhöll, innan den kom i sin nuvarande,
af alla — såvidt jag kunnat finna — gillade form. Denna
synes stå sig inför den militära kritiken, och den synes äfven
hafva väckt tillfredsställelse inom parlamentet. Under dylika
Om inrät¬
tande af en
försvars-
beredning.
N:o 45. 44
Lördagen den 29 April.
Om inrat- förhållanden är det ju så mycket mera skäl att icke alltför
“försvars™ mycket söka forcera fram ett försök till lösning af den nu före-
beredning. liggande frågan, som skulle vara förenad med eu ändring af
(Forts.) grundlagarna.
Det är således därför, att jag hyser den förhoppningen, att
regeringen skulle kunna finna det af mig nu omnämnda upp¬
slaget beaktansvärdt, som jag trott det vara godt att på något
sätt understryka utskottets yttrande om att regeringen själf even¬
tuellt skulle kunna finna lämpligt att taga ett initiativ. Och jag
gör detta så mycket hellre, som herr statsrådet och chefen för
kung! landtförsvarsdepartementet är närvarande i kammaren och
således är i tillfälle att höra hvad som från ett eller annat håll
kan komma att uttalas i fråga om denna angelägenhet.
Såsom en utgångspunkt och såsom en grundtanke i detta
förslag om inrättande af en särskild försvarsberedning, vill jag
angifva den farhåga och den oro, som inom landet, och särskildt
inom Riksdagens Andra Kammare, mer och mer trängt sig fram
med anledning af vår försvarsbudgets allt större och större till¬
växt. Litet hvar äro vi ju på det klara med, att eu med sådan
skarp progression pågående tillväxt icke gärna kan längre fort¬
sättas. Och då, såsom också i motionen angifves, många och
stora frågor, som röra försvaret, nu stå på dagordningen, vän¬
tande sin lösning, så har nog i sinnena mer och mer befästs den
tanken, att man måste söka få till stånd en bättre planmässighet, en
bättre sammanhållning emellan försvarets olika grenar och, fram¬
för allt, ett större beaktande af landets tillgångar.
Här har beträffande vårt försvar gjorts så många utrednin¬
gar, att man skulle vara böjd för att göra den reflexionen, att
denna fråga väl skulle vara till fyllest genomdebatterad. Men jag
har för min del — och därvid har jag varit ledd af de studier,
som jag företagit just af ifrågavarande förhållanden i England —
gjort den reflexionen, att det är egendomligt, hurusom, när man
tager del af innehållet i alla dessa svenska försvarskommittéers
betänkanden, man sällan eller så godt som aldrig ser i dem
uttaladt, att något nu bestående icke duger, att det är onyttigt,
olämpligt eller föråldradt. I stället anser man sig kunna bygga
till den redan befintliga, utan tvifvel odugliga byggnaden. Det
är därför, mina herrar, som det hela blir så otympligt, så dyr¬
bart och så heterogent. Till eu sådan reflexion har jag, såsom
nämndt, kommit genom studium af de undersökningar, som i
England företagits efter det senaste boerkriget, undersökningar,
som jag tror skulle för oss här i Sverige vara af allra största
nytta att studera, och hvars psykologi, såvidt jag kan finna, är
fullt tillämplig på våra förhållanden, enär man där synes hafva
gått till väga på precis samma sätt, som vi här hemma i Sverige
för sed hafva, nämligen att anordna en kommitté och företaga
Lördagen den 29 April.
45 X:o 45.
en såvidt man kan se grundlig undersökning, men sedermera Om inrät-
låta vid denna undersökning bero. tände af en
I England var nämligen redan år 1889 tillsatt en kommission, {groning
hvilken under år 1890 afgaf betänkande och som är känd under (p0rts)
namn af Hartington-kommissionen. Denna kommission hade
fått i uppdrag att undersöka, huruvida Englands försvarskrafter
voro till fyllest, huruvida samarbetet emellan här och flotta vore
det bästa och huruvida landets ekonomiska bärkraft kunde förmå
att lämna hvad som begärdes från de olika försvarsgrenarnas
sida. Kommissionen uttalade, att i mångt och mycket olämpliga
förhållanden voro rådande inom Englands försvarsväsen, och an¬
visade en del reformer, bland annat också behofvet af en gemen¬
sam försvarsberedning, hvilken också blef inrättad (men bestående
af endast militärer); men därvid fick också bero.
Så långt synes likheten vara fullständig med hvad hos oss
brukar ske, och af den hacle vi sannerligen intet att lära, men
så mycket mer af hvad därefter följde.
Så kom år 1898 boerkriget med dess för det stolta England
så förfärliga konsekvenser och med dess bevis för det engel¬
ska försvarets ihålighet och dess planlöshet, som man beteck¬
nade såsom förfärande. Följden af detta olyckliga krig — jag
betecknar det såsom olyckligt, fastän England afgick med segern,
enär det kostade landet så orimligt många af dess invånares lif
och oerhörda penningsummor — blef, att man omedelbart där¬
efter företog en grundlig undersökning af hvad som anledningen
kunde hafva varit till de under kriget sig yppande missförhållan¬
dena. Man insåg då, fastän för sent, att man bort företaga
verkliga reformer med anledning af de uttalanden, som blifvit
gjorda af lord Hartingtons kommission, men man insåg också,
att om några tillfredsställande åtgärder skulle kunna företagas,
så måste man först känna sanningen, och sanningen fullt ut.
Situationens allvar och särskildt stämningen inom landet gjorde,
att det icke kunde bli fråga om att gå till väga på det sättet,
som äfven för oss icke är främmande, nämligen att till detta
reformarbete sätta personer, som mer eller mindre voro berörda
af de förhållanden, hvilka man hade att undersöka. Man tog
sig för att ordna saken så, att man först tillsatte en kommission,
som skulle uppsamla allt det behöfliga materialet och som för
ändamålet hade att anställa vittnesförhör med statsmän och högre
och lägre militärer. Härigenom ville man åvägabringa ett full¬
ständigt material för eu efterföljande kommission.
Denna första kommission under lord Elgins ordförandeskap
gick särdeles grundligt till väga. Den förhörde icke mindre än
114 personer och framställde därvid samt erhöll svar på icke
mindre än 22,200 frågor. Med ett sådant material har man natur¬
ligtvis den största utsikt att genom anställande af jämförelser
och genom utsofring kunna komma till en rätt uppfattning om
N:o 45. 46
Lördagen den 29 April.
Om inråt- hvad som var sanning, hvar det förefanns verkliga behof, hvad
tände af eu
som var odugligt eller motsatsen. Jag har velat påpeka detta,
berednina v^ss^ icke för framställa något klander eller rikta mig emot
(Ports '' personel-, utan för att framhålla, att jag kommit till den öfver-
tygelsen, att den metod, hvilken hos oss användes för anställande
af dylika undersökningar eller för reformers genomförande, icke
synes vara den riktiga.
I kommittéer går det ju vanligen så till, att man under
månader, ja, kanske år, diskuterar föreliggande angelägenheter,
men där föres nästan aldrig något protokoll eller åtminstone
aldrig något stenografiskt sådant. Om än vid kommittésamman¬
trädena många och beaktansvärda sidor af föreliggande ange¬
lägenheter framhållas, och om än mången kommittéledamot
lägger sig vinn om att sätta sig in i frågorna, referera dem
noggrant och skapa ett användbart material, så har allt detta,
när månaderna och åren gått, i allmänhet blifvit glömdt eller
åtminstone bortblandadt genom de många efterföljande spörsmål,
som framkommit. När man sedan kommer mot slutet af ett
sådant kommittéarbete, får vanligen sekreteraren uppdrag att
sätta upp ett betänkande. Men, mina herrar, icke är detta be¬
tänkande det, som. man verkligen borde söka åstadkomma, och
det, som innehåller sanningen! Ty alla dessa detaljer, som
skulle bilda det stora hela, de hafva då vanligen försvunnit, så
att hvad som i kommittébetänkandet yttras icke har den fasta
grund att stå på, som vore önskvärd. Jag har tillåtit mig att
påpeka detta, därför att jag trott mig finna, att i detta sätt att
gå till väga ligger en väsentlig olägenhet, en olägenhet, som fört
oss till, att vi icke så säkert, som vore önskligt, få fram hvad
som brister.
Jag vill också be, att kammaren icke måtte uppfatta hvad
jag nu beträffande rent militära spörsmål yttrat såsom fram¬
gående af en önskan att vilja anse mig såsom sakkunnig. Ty
det är jag icke. Men jag har rätt, och jag har plikt att, då
jag kommit att sysselsätta mig med dessa saker, söka framhålla
hvad som vid dessa undersökningar har ansetts kunna vara till
nytta, på det att kammarens ledamöter däraf må hafva väg¬
ledning, då de skola bilda sig ett omdöme i frågan.
Af de kommissioner, som efter boerkrigets slut blefvo till¬
satta, var den viktigaste utan tvifvel den s. k. Esherska kom¬
missionen, hvilken fick i uppdrag att med ledning af de af
lord Elgins kommission företagna undersökningar angifva de
reformer, som borde vidtagas. Dess betänkande är ytterst märk¬
ligt, och intet tvifvel kan råda därom, att det mesta af hvad där
blifvit anfördt kan vara tillämpligt äfven hos oss. Tillfälle har
beredts mig att i utskottets betänkande närmare referera dessa
yttranden, och detta referat återfinnes nu i betänkandet. Detta
Lördagen den 29 April.
4T N:o 45.
referat torde dock icke vara tillräckligt utförligt, utan man borde
naturligtvis gå än djupare i saken.
När den Esherska kommissionen, som visst icke utmärkte
sig genom att afgifva ett omfattande betänkande i den meningen,
att detta skulle omfatta ett stort sidantal — dessa små häften
äro allt hvad som af denna kommission utgifvits — afgaf sitt
sista utlåtande, uttalades däri oförtydbart, att den planlösa orga¬
nisationen inom den engelska armén uteslutande eller till öfver¬
vägande grad varit anledningen till motgångarne under boer¬
kriget. Och, tillägger kommittén, vi skulle illa fylla vår plikt,
om vi icke framlade vår åsikt beträffande förhandenvarande
brister och sökte få fram den osminkade sanningen. Kommis¬
sionen säger emellertid, att den icke vill göra anspråk på att
fullständigt hafva löst frågan om Englands försvar, men hvad
den däremot löst är frågan om organisationen af försvarets led¬
ning. Den har löst frågan om, huru de myndigheter, som skola
utgöra försvarets dirigerande organer, skola vara inrättade, huru
dessa myndigheter skola funktionera, och huru dessa myndig¬
heter skola samarbeta för att åstadkomma det bästa möjliga
resultat.
Kommissionen har ett ganska drastiskt uttalande. Den säger
nämligen, att det har blifvit sagdt om Napoleon, att hans öfver¬
väldigande geni fördärfvade allt initiativ och all ansvarskänsla
hos hans generaler. Och sedan kommissionen sagt detta, gör
den den reflexionen, att det olyckligtvis vore så ställdt i Eng¬
land, att man där icke allenast hade den dåliga metoden, utan
därjämte olyckan att icke hafva någon Napoleon att tillgå. Och
kommissionen gör äfven den reflexionen, att om en duglig gene¬
ral förefinnes, så kunde äfven ett dåligt system leda till fram¬
gång, men med både dålig ledning och dåligt system vore mot¬
gången alldeles gifven.
Det gångjärn, som den Esherska kommissionen ansett vara
det viktigaste, och om hvilket hela arméreformen skulle vrida
sig, var just inrättandet af en för svar sberedning, »the defence
committee». Denna institution, som har full motsvarighet till den
beredning, som omförmäles i det förslag, som här nu blifvit
framlagdt, har under de par år, som den existerat, vunnit sym¬
patier och förtroende. Under de parlamentsdebatter, som försig¬
gått, sedan denna kommitté blifvit inrättad, har man uttryckt
sin tillit till hvad som af denna kommitté blifvit föreslaget. Och,
hvad ännu bättre är, det synes, som om denna kommitté skulle
hafva förmått åvägabringa samarbete och samkänsla emellan
landtförsvaret och sjöförsvaret samt mellan de under dessa olika
departement arbetande individerna. Om en försvarsberedning
hos oss skulle kunna åstadkomma något liknande, vore det i
sanning en ytterst beaktansvärd sak. Och mig synes det icke
vara uteslutet, att något dylikt äfven hos oss skulle kunna in¬
om inrät¬
tande af en
försvars¬
beredning.
(Ports.)
N:o 45. 48
Lördagen den 29 April.
Om inrät- träffa. Ty det kan väl tänkas, att den meningsskiljaktighet, som
tände af en 0^a förefinnes emellan landtförsvaret och sjöförsvaret beträffande
beredning de angelägenheter, som röra båda dessa försvarets olika grenar,
(Forts) i mångt och mycket är föranledd däraf, att den ledande tanken
icke ligger fullt klar.
Vid debatten om femte hufvudtiteln i Första Kammaren
har emellertid, efter hvad jag i dag inhämtat af de utgifna
protokollen, herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdeparte¬
mentet icke varit fullt med om denna tanke. Då en talare, herr
Olof Jonsson i Hof, påpekat den bristande planmässigheten vid
försvarsförberedelserna, har herr statsrådet omförmält, att det
alldeles icke råder någon brist på planmässighet, utan att han
snarare bestämdt ville påstå, att en sådan planmässighet före¬
finnes. För mig är detta uttalande — det må jag erkänna —
ganska öfverraskande, och jag tror, att den tanken icke omfattas
af många i denna kammare. Detta har också blifvit betonadt
af en annan första-kammar-ledamot, friherre Gripenstedt, hvilken
sökt göra gällande, att, äfven enligt hans mening, tillräcklig
planmässighet icke förefinnes.
Jag nämnde förut, att hvad som vore mest önskvärdt na¬
turligtvis vore, om regeringen själf ville taga denna sak om
händer. Det är mig nämligen bekant, att uppslag till något
dylikt redan tidigare funnits. Efter hvad jag förnummit, skulle
nämligen ett sådant uppslag kommit till stånd i slutet på 1880-
talet eller i början på 1890-talet, men de ansatser, som då kommo
fram, hafva icke sedermera blifvit fullföljda. Att märka är äf¬
ven, att statsutskottet vid sistlidne riksdag uttalade eu tanke,
som ligger mycket nära den nu föreliggande. Under sådana
förhållanden synes det mig kunna finnas förhoppning om, att
regeringen skall vilja återupptaga denna sak. Men jag önskar
därvid betona, att den mening, som då af statsutskottet uttalades,
nämligen att en blifvande försvarsberedning borde sammansättas
af allenast militärer, icke efter hvad jag kan finna är den lyck¬
ligaste metoden. Den metoden har också redan blifvit utdömd
i England. Den metod, som bör användas, är, att jämte militärer
äfven politiskt ansvarige män böra sitta i försvarsberedningen.
Hvad som i försvarsberedningen är en hufvudsak antyder förut¬
varande krigsministern i England, mr Brodrick, vara att få
militärer, tillhörande såväl armén som marinen, att jämte politiskt
ansvarige män att sitta ned omkring ett bord och dryfta dessa
viktiga angelägenheter och att dryfta dem på ett sådant sätt,
att de af de sistnämnde kunna förstås samt af dem följas och
eventuellt understödjas eller förkastas.
Det är, herr talman, med förhoppning att någon åtgärd från
regeringens sida skall vidtagas i syfte, som här blifvit uttaladt,
som jag nu ber att få tacka för den uppmärksamhet, som blifvit
Lördagen den 29 April. 49
skänkt åt hvad jag haft att omförmäla. Jag skall naturligtvis
icke göra något yrkande.
Häruti instämde herr Carlheim-Gyllensköld.
Herr Hedin: Herr talman! Jag vågar uttrycka den för¬
modan, att den ärade motionären icke har frånfallit sin ur¬
sprungliga tanke; det vore, synes det mig, stor skada. Enligt min
tanke är det riktiga tillvägagåendet det, som han har tydligen
angifvit från begynnelsen, att Riksdagen uttalar sin mening om
huru en försvarsberedning bör ordnas. Och därvid anser jag
det vara alldeles nödvändigt, att man med eller utan ändring
af grundlagen •— det kan bli olika meningar om hvad som i
den vägen behöfves — ställer det så, att uti den beredningen komma
att sitta civila opponenter, jag vore färdig att säga bråkmakare —
ja, naturligtvis icke utaf det allra värsta slaget. Ty om det
skulle så gå, att regeringen företoge sig att besluta som den
mycket väl kan göra —- i samband med fördelningen af ärendena
mellan departementen bestämmes ju, att det eller det ärendet
skall utaf chefen för det departement, dit det förlägges, be¬
redas i samråd med chefen för ett annat departement —, så
skulle det här komma att gälla ett uppdrag åt de båda försvars¬
departementens chefer att handlägga ingenting mindre än bådas
budgeter, det vill säga en stor del af årets göromål inom hvardera
departementet. Det blir för mycket. Och jag fruktar, att detta
skulle komma att begagnas på det sättet, att man hölle ett
sammanträde och däröfver förde ett protokoll, som väl icke
komme att innehålla mycket i sak, men som kunde komma att
åberopas såsom ett bevis uppå, att nu hafva frågorna blifvit
granskade utaf chefen för såväl det ena som det andra hufvud-
vapnet; och när de hafva gifvit hvarandra ett exekvatur, måtte
det väl vara bra beställdt. Detta kunde komma att fungera
ungefär såsom ett hemligt utskott eller någon annan tillställning,
med ett antal förtroendemän, som skulle ingifva kammaren den
tanken, att nu har man gjort allt hvad göras kan, ty kritik har
kommit från det hållet hit och från det hållet dit. Därmed vore
ingenting vunnet, och detta är bestämdt icke motionärens ur¬
sprungliga tanke, utan motionären vill nog hafva en allvarlig-
granskning. — Ja, jag tänkte, att jag skulle få ett tillkänna¬
gifvande, att det är meningen. — Men då skall jag be motionären
att icke gå ifrån det, till hvilket han, tyckes det mig, haft ett
lyckligt uppslag.
Det kan tyckas, att utskottsbetänkandet skulle vara en icke
för honom behaglig utgång. Men därom har jag en annan
mening. Det är endast formaliter en motgång, men realiter
synes det mig vara en ganska stor framgång. Utskottet har —-
så tyckes det mig — väl senterat den innersta meningen i motio-
Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 45. 4
N:o 45.
Om inrät¬
tande af en
försvars¬
beredning.
(Ports.)
N:o 45. 50
Lördagen den 29 April.
Om inrät¬
tande af en
försvars
beredning.
(Ports.)
närens förslag. Om man finge en beredning, där naturligtvis
de ifrågavarande departementscheferna skulle vara själfskrifna,
och där för öfrigt skulle sitta en del män, sakkunniga i en annan
mening än just precis hvad de särskilda tekniska detaljerna angår,
så antar jag, att det skulle kunna lända till stor nytta. Men
man är tvungen att taga försiktighetsmått åt flera håll.
Den beredningens protokoll, huru skulle det gå med dem?
Skulle de betraktas såsom sådana, att de vore undantagna från
offentligheten och få göras hemliga i följd af den öfverdrifna
medgörlighet, som Riksdagen visade för några år sedan vid en
ändring af tryckfrihetsförordningen, som till stor del var obehöflig,
ty den hindrar nog icke, att just de, som ingenting borde få veta,
få veta alltför mycket, men hindrar däremot kritiken här i landet
att komma under fund med hvad vi alla borde få veta. Jag
påpekar, att man måste taga försiktighetsmått emot att proto¬
kollen göras hemliga. Det måste komma fram till Riksdagens
kännedom, det som i beredningen har yrkats och hvad som på
dessa yrkanden har svarats. Ty eljest tjänar alltsammans i
själfva verket till ingenting, om vi blott få protokoll, som inne¬
hålla dag och datum, under hvilka ett antal personer varit
samlade och öfverlagt om det och det.
Emellertid, frågan är kinkig. Det är förtjänstfullt af motio¬
nären, att han tagit den om hand. Den är, synes det mig,
särdeles vansklig. Men efter den uppmuntran, som motionären
fått från flera håll, antar jag, att han skall komma tillbaka med
motionen, men då utarbeta den så, att det icke blir af Riksdagen
i en eventuell skrifvelse öfverlämnadt åt Kungl. Maj:t att efter
sitt humör inrätta en försvarsberedning. Ty då skulle den bli
hvad jag sade nyss — ingenting verkligt. Vi hörde här om
dagen, att det hade passerat, jag tror, ett hälft tjog år, som
medicinalstyrelsen icke haft någon beröring med våra militära
myndigheter med afseende på de militära sjukvårclsbyggnaderna,
och om man skulle gå vidare i den texten, finnes det en hel del
andra sådana saker att anföra. Därför behöfves, att man tager
försiktighetsmått, syftande därhän, att i försvarsberedningen in¬
komma personer, som både kunna och vilja företaga ett ordentligt
granskningsarbete, och att man vidare förhindrar, att icke detta
blir hemlighållet på grund utaf den alldeles exorbitanta rättighet,
som är meddelad åt Kungl. Maj:t genom den mycket olyckliga
ändringen af tryckfrihetsförordningen för några år sedan.
Ja, slutet af detta är, att jag för min del — och jag är icke
ensam, ty då skulle det ju icke betyda någonting, utan jag vet,
att det är flera,, som tänka detsamma — önskar, att motionären
måtte vidhålla den ursprungliga tanken, och att, om vi få en
försvarsberedning, man där framför allt har garanteradt utrymme
för kritiken, äfven om denna kritik skulle komma att bli något
hårdhändt.
Lördagen den 29 April.
Öl N:o 45.
Med herr Hedin förenade sig herr Branting.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 6-
Efter föredragning häruppå af Andra Kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 25, i anledning af väckta motio¬
ner angående lindring i järnvägsfrakter för kalk och konstgjorda
gödningsämnen, yttrade
Herr Olofsson: Herr talman, mina herrar! Såsom med-
motionär till herr J. Andersson i Baggböle skall jag be att få
yttra några ord i frågan. Utskottet säger på sid. 22: »Oafsedt
det oegentliga, som ligger däri, att motionären i frakthänseende
hänfört jordbrukskalken till »konstgjorda gödningsämnen», då
kalk för jordbruksändamål ju är en mer eller mindre förarbetad
naturlig råvara, som vid användning såsom jordförbättringsmedel
måste begagnas i vida större kvantiteter än de konstgjorda
gödningsämnena». För det första är det ett mycket egendomligt
uttryck, att i det sammanhang det här står säga, att kalken är
en mer eller mindre förarbetad naturlig råvara. Det tyder
nämligen på, att de andra konstgjorda gödningsämnena icke
skulle vara detta. För mig ter sig emellertid saken så, att många
andra konstgjorda gödningsämnen äro fullt ut lika mycket en
naturlig råvara som kalken. Om vi tänka på tomasfosfaten, så
är ju denna ingenting annat än den slagg, som bildas vid våra
järnverk, i det att den malm, som brytes ur berget och sedan
smältes, innehåller vissa ämnen, som bilda fosforsyra, hvilken
utgör gödningsämnet hos tomasfosfaten. Och det är väl lika enkelt
att bränna slagg ur malmen som att bränna sten för att få kalk.
Detta yttrande finner jag därför vara ganska egendomligt.
Vidare säger utskottet, att man icke kan jämföra kalken
med andra konstgjorda gödningsämnen, därför att kalken står
lägre i pris och följaktligen icke kan tåla så dyra frakter som
de andra gödningsämnena. Ja, men skillnaden är dock icke så
väsentlig. Tomasfosfat kostar 4 kronor pr 100 kg., kainit, som är
det billigaste gödningsämnet, kostar icke fullt 4 kronor pr 100 kg.
och då nu kalken är mera skrymmande än dessa gödnings¬
ämnen, kan jag icke förstå, hvarför man icke skulle kunna
jämföra dem med hvarandra, ehuru en sådan jämförelse visserligen
icke kan förekomma i fråga om de dyrare konstgjorda gödnings¬
ämnena, t. ex. chilisalpeter, som kostar öfver 20 kronor pr säck.
Vidare påvisar utskottet, att kalk finnes litet hvarstädes inom
vårt land, och omnämner, att sådan förekommer inom Jämtlands,
Göteborgs, Kopparbergs, Uppsala, Stockholms, Södermanlands,
Västmanlands, Örebro, Östergötlands, Skaraborgs, Älfsborgs,
N:o 45. 52
Lördagen den 29 April.
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
Kalmar, Malmöhus, Kristianstads och Gottlands län. Och ytter¬
ligare fäster utskottet uppmärksamheten därpå, att man måste
begagna så mycket kalk för jordbruksändamål i jämförelse med
andra konstgjorda gödningsämnen. Ja, det kan ju vara sant i
fråga om trakter med kalkfattig jord, men i åtskilliga andra
trakter är jorden jämförelsevis kalkrik, så att man icke behöfver
kalka densamma, utan hvad som behöfves är fosforsyra, kväfve
och kali. — I Jämtland måste man nu taga sådana gödnings¬
ämnen bland annat i form af tomasfosfat från Domnarfvet, om
man icke vill införa dem från England; och vill man taga dem
norr ifrån, får man taga s. k. Yiborgsfosfat, men i hvarje fall
blir frakten hög. Det återstår visserligen den möjligheten att
taga in gödningsämnen sjöledes till Sundsvall på hösten, men
då måste de ligga en längre tid och förlora då åtskilligt af det
värde, som de skulle hafva, om de vore färska. Jag anser för
min del, att, när det finnes vissa orter, som behöfva kalk, och
andra, som. icke behöfva sådan, och då kalk finnes snart sagdt
öfver hela landet, men icke andra gödningsämnen, det vore
rättvist mot de provinser, som icke behöfva kalk, men väl andra
gödningsämnen, att dessa kunde få lika billig frakt för sina
gödningsämnen som de kalkbehöfvande provinserna för sin
kalkgödsel.
Jag har med det nu sagda endast velat påpeka ohållbarheten
i utskottets resonemang, men jag har intet yrkande att framställa.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§
Vidare föredrogs och godkändes särskilda utskottets n:o 1
memorial, n:o 4, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande vissa paragrafer af det vid utskottets utlåtande, n:o 1,
fogade förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.
§ 8.
Slutligen förelåg till afgörande särskilda utskottets n:o 2
utlåtande, n:o 5, i anledning af dels Kung! Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående försäljning af brännvin,
dels ock inom Riksdagen i ämnet väckta motioner.
I en till särskilda utskottet n:o 2 hänvisad kung!, proposition
hade Kungi. Maj:t, under åberopande af ett propositionen bilagdt
utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för den 6 mars
innevarande år, föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen
vidfogadt förslag till förordning angående försäljning af brännvin.
Lördagen den 29 April.
63 N:o 45.
Förutom den kungl. propositionen hade utskottet jämväl haft
att behandla fyrtio till utskottet öfverlämnade, här nedan för¬
tecknade motioner i ämnet.
Motioner inom Första Kammaren:
n:o 41, af herrar Th. af Ekenstam och G. Björlin, om ändrad
lydelse af § 25 i Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående
försäljning af brännvin;
n:o 42, af herr S. Wieselgren, om ändring af §§ 16, 17, 25,
36, 39, 40 och 42 i det kung! förslaget;
n:o 44, af herr C. Sivarts m. fl., om vissa ändringar i Kungl.
Maj:ts förslag till fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen;
n:o 45, af herr C. It. von Mentzer, om ändrad lydelse af
§ 25 i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 46, af herr O. Björklund, om ändrad lydelse af § 15
mom. 4 i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 47, af herr K. Åkerberg, om ändrad lydelse af § 25 och
af öfvergångsstadgandena i Kungl. Maj:ts förslag; samt
n:o 48, af friherre J. Beck-Friis m. fl., om ändrad lydelse
af öfvergångsstadgandena i Kungl. Maj:ts förslag.
Motioner inom Andra Kammaren:
n:o 62, af herr G. S. Neiglick, om ändrad lydelse af § 31
i kungl. förordningen angående villkoren för försäljning af
brännvin m. m. den 24 maj 1895;
n:o 154, af herr A. F. Burman, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående bestämmelse därom, att försäljning af eau de
cologne i visst fall skg.ll likställas med utskänkning af brännvin;
n:o 229, af herr H. Andersson i Västra Nöbbelöf, om viss
ändring i den vid Kungl. Maj :ts förslag till förordning angående
försäljning af brännvin fogade bilaga;
n:o 230, af herr J. G. Hazén, om ändrad lydelse af § 29
i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 234, af herr N. Broander, om ändrad lydelse af § 25
i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 236, af herr J. Widén, om ändrad lydelse af § 3 och
§ 15 mom. 1 i Kungl. Maj:ts förslag samt om viss ändring med
afseende å den därvid fogade bilaga;
n:o 238, af herr C. Vahlquist, om viss ändring i den vid
Kungl. Maj:ts förslag fogade bilaga;
n:o 239, af herr C. G. Johansson i Aflösa, om ändrad lydelse
af § 15 samt om borttagande af § 16 i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 241, af herr K. E. von Geijer, om ändrad lydelse af §§ 8,
11, 13 och 21 i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 242, af herr O. TF. Bedelius, om indragning till stats¬
verket af samtliga brännvinsförsäljningsafgifter;
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
Nio 45. 54
Lördagen den 29 April.
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Ports.)
n:o 243, af herr A. A. Johansson i Möllstorp m. fl.., om ändrad
lydelse af § 25 och af öfvergångsstadgandena i Kungl. Maj:ts
förslag;
n:o 244, af herr C. J. Berggren m. fl., om ändrad lydelse af
§ 6 mom. 2 i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 245, af herr J. J. Byström m. fl., med yrkande, att § 16
i Kungl. Maj:ts förslag måtte afslås;
n:o 247, af herrar G. M. Sandin och C. J. Berggren, med
förslag att vid utminutering af brännvin priset per liter skall
bibehållas oförändradt, oberoende af den större eller mindre
mängd soni köpes;
n:o 248, af herr O. N. Olsson, i Heden, om ändring af §§ 2,
4—6, 8—10, 12—15, 17, 19—21, 24, 25, 28, 33, 39 och 40 samt
öfvergångsstadgandena i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 249, af herr J. A. Jonsson i Hökhult, om vissa ändringar
i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 252, af herr C. Sandquist m. fl., om tillägg till § 5 och
om ändrad lydelse af § 16 mom. 3 i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 253, af herr E. Bäf, om ändrad lydelse af §§ 3, 16 och
17 mom. 2 samt § 25 i Kungl. Maj:ts förslag m. m.;
n:o 254, af lierr C. B. Johansson i Jönköping m. fl., om
successiv indragning till statsverket af kommunernas andelar i
bränn vinsförsäljnings medlen m. m.;
n:o 255, af herr O. G. Erikson i Öfre Odensvi m. fl., om
successiv indragning till statsverket af brännvinsförsäljnings-
medlen;
n:o 256, af herr fri. F. A. E. Bantzarhielm, om viss ändring
i den vid Kungl. Maj:ts förslag fogade bilaga;
n:o 257, af herr C. A. Danielsson m. fl., om tillägg till
öfvergångsstadgandena i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 259, af herr M. Matsson, om ändrad lydelse af § 16 i
Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 263, af densamme, om successiv indragning till stats¬
verket af kommunernas andelar i brännvinsförsäljningsmedlen;
n:o 264, af herrar A. Jönsson i Yngsjö och M. Andersson i
Löfhult, om ändrad lydelse af öfvergångsstadgandena i Kungl.
Maj:ts förslag;
n:o 265, af herr O. F. Träff), om ändrad lydelse af § 25
i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 266, af herr G. A. Ahlstrand, om ändrad lydelse af § 25
i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 267, af herr L. K. Broek, om ändrad lydelse af § 16
mom. 1 och 4 samt § 17 i Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 268, af herr G. TF. Boos, om ändrad lydelse af § 38 i
Kungl. Maj:ts förslag;
n:o 269, af herr C. B. Johansson i Jönköping, om ändrad
lydelse af § 16 mom. 1 i Kungl. Maj:ts förslag;
55 N:o do.
Lördagen den 29 April.
n:o 270, af herr J. G. Pettersson i Södertälje m. fl., om
tillägg till § 25 i Kung!. Maj:ts förslag;
n:o 272, af herr P. Hörnsten, om ändring i § 14 af Kung!
Maj:ts förslag samt om indragning till statsverket af lands¬
kommunernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen; samt
n:o 273, af herr A. Ekman m. fl.., om ändrad lydelse af
öfvergångsstadgandena i Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet hemställde,
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj ris före¬
varande förslag till förordning angående försäljning af brännvin
icke kunnat i oförändradt skick bifallas, måtte — i anledning
dels af berörda förslag dels ock af motionerna
I: 46 af herr Björklund;
I: 47 » » Åkerberg;
II: 236 » » Widén, i hvad denna motion afsåge 12, 14
och 15 §§;
II: 241 » » von Geijer, i hvad denna motion afsåge 8
och 21 §§;
II: 248 » » Olsson i Heden, i hvad denna motion afsåge
6 §;
II: 267 » » Broek, i hvad denna motion afsåge 16
1 mom.;
II: 268 » » Boos; och
II: 270 » » Pettersson i Södertälje in. fl. —
antaga ett vid utlåtandet fogadt författningsförslag; samt
2: o) att motionerna
I: 41 af herrar afl Ekenstam och Björlin;
I:
|
42
|
af herr
|
Wieselgren;
|
I:
|
44
|
»
|
»
|
Sivarts in. fl.;
|
I:
|
45
|
»
|
»
|
von Mentor;
|
I:
|
48
|
»
|
friherre J. Beck-Friis m. fl.;
|
II:
|
62
|
»
|
herr
|
Neiglick;
|
II: 154
|
»
|
»
|
Burman;
|
II: 229
|
»
|
»
|
Andersson i Västra Nöbbelöf;
|
II: 230
|
»
|
»
|
Hazén;
|
II: 234
|
»
|
»
|
Broander;
|
II: 236
|
»
|
»
|
Widén, i de delar denna motion icke afsåge
12, 14 och 15 §§;
|
II: 238
|
»
|
»
|
Vahlquist;
|
II: 239
|
»
|
»
|
Johansson i Aflösa;
|
II: 241
|
»
|
»
|
von Geijer, i hvad denna motion icke afsåge
8 och 21 §§;
|
II: 242
|
»
|
»
|
Bedelius;
|
II: 243
|
»
|
»
|
Johansson i Möllstorp in. fl.;
|
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Ports.)
N:o 45. 66
Lördagen den 29 April.
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
II:
|
244
|
II:
|
245
|
II:
|
247
|
II:
|
248
|
II:
|
249
|
II:
|
252
|
II:
|
253
|
II:
|
254
|
II:
|
255
|
II:
|
256
|
II:
|
257
|
II:
|
259
|
II:
|
263
|
II:
|
264
|
II:
|
265
|
II:
|
266
|
II:
|
267
|
II:
|
269
|
II:
|
272
|
II:
|
273
|
icke måtte till
: herr Berggren m. fl.;
» Byström m. fl.;
herrar Sandin och Berggren;
herr Olsson i Heden, i hvad denna motion icke
afsåge 6 §;
» Jonsson i Hökhult;
» Sandquist ni. fl.;
» Bäf;
» Johansson i_ Jönköping;
» Erikson i Öfre Odensvi m. fl.;
» Eantzarhielm;
» Danielsson m. fl.;
» Matsson;
» Matsson;
herrar Jönsson i Yngsjö och Andersson i Löfhult;
herr Trapp;
» Ahlstrand;
» Broek, i hvad denna motion icke
16 § 1 mom.;
» Johansson i Jönköping;
» Hörnsten; samt
» Ekman m. fl.;
någon Biksdagens åtgärd föranleda.
afsåge
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, be¬
gärdes ordet af
Herr Sjö, som yttrade: Herr talman, mina herrar! I af¬
seende på föredragningssättet för detta utskottsbetänkande tillåter
jag mig föreslå:
att hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt i punk¬
terna 1 och 2 må företagas till behandling, först efter det ut¬
skottets förslag till förordning angående försäljning af brännvin
blifvit genomgånget;
att detta författningsförslag föredrages paragrafvis med
rubriken sist;
att af förslagets text ej må behöfva uppläsas andra delar
än sådana, beträffande hvilka uppläsning begäres;
att föredragningen må börja med 25 §, vid hvilken öfver-
läggningen må omfatta förslaget i dess helhet och i sammanhang
med hvilken paragraf må företagas till afgörande de öfvergångs-
stadganden, som angå tiden för förordningens trädande i kraft,
försäljningsårs beräkning, försäljningsmedlens fördelning och
hvilka orter, som med afseende å inkomst af brännvinsförsäljnings-
medlen skola räknas till städer;
att, för den händelse förslaget kommer att i vissa delar åter¬
remitteras, utskottet lämnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade
Lördagen den 29 April.
57 N:o 45.
behandling, i afseende å de delar, hvilka blifvit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som af ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar kunna föranledas; samt
att i afseende å nummerbeteckning af paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas af
kamrarnas beslut.
Jag ber, herr talman, att det måtte framställas proposition
på detta föredragningssätt.
Herr Olsson i Heden: Då lydelsen af 4 paragrafen är be¬
roende på de beslut, som fattas rörande 9 och 10 paragraferna,
skall jag, med anslutning i öfrigt till det förslag angående före-
dragningssättet, som blifvit framställdt af herr Sjö, be att få
såsom tillägg härtill hemställa, att 9 och 10 paragraferna måtte
föredragas efter 3 paragrafen och därefter 4 paragrafen och så
vidare de följande paragraferna i nummerordning.
På därom gjord proposition biföll kammaren det af herr
Sjö framställda förslaget med den ändring däri, som föreslagits
af herr Olsson i Heden.
För 25 §, som i anledning häraf först föredrogs, hade Kungl.
Maj:t föreslagit följande lydelse:
De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättig¬
heterna till detaljhandel med brännvin, äfvensom den nettovinst
af rörelsen, som bolag enligt § 21 skall afstå, skola på följande
sätt fördelas:
för stad, som ej deltager i landsting:
sju tiondedelar, dock ej mer än hvad i den vid denna för¬
ordning fogade bilaga angifves såsom högsta andel för hvarje
stad, tillfalla staden;
återstoden insättes i statskontoret;
för stad, som deltager i landsting:
fem tiondedelar, dock ej mer än hvad i nämnda bilaga an¬
gifves såsom högsta andel för hvarje stad, tillfalla staden;
återstoden insättes i statskontoret;
för landsbygdskommunerna:
hela beloppet insättes i statskontoret.
Af de andelar, hvilka sålunda ingå till statskontoret, skall
statskontoret utdela:
till landstingen:
fyra tiondedelar och
till hushållningssällskapen:
tre tiondedelar,
dock att dessas andelar sammanlagdt må utgöra, landstingens
högst två millioner kronor och hushållningssällskapens högst en
million fem hundra tusen kronor.
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
N:o 45. 58
Lördagen den 29 April.
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
Till grund för fördelningen mellan hushållningssällskapen
skall läggas deras områdens folkmängd. Till grund för för¬
delningen mellan landstingen skall läggas landstingsområdenas
folkmängd med iakttagande, att folkmängden för hvarje lands¬
tingsområde, inom hvilket ligger stad, som ej deltager i lands¬
ting, ominskas med samma städs folkmängd.
Återstående medel fördelas af statskontoret efter folkmängden
mellan landsbygdskommunerna och de städer, där rättighet enligt
§11 icke blifvit upplåten.
I motionen II: 242, af herr Bedelius, hemställdes, att Riks¬
dagen måtte i sedlighetens och nykterhetens intresse besluta, att
samtliga brännvinsförsäljningsafgifter, hvaraf delar enligt förslaget
skulle tillkomma städer, landsting, hushållningssällskap och lands¬
kommuner, skulle helt och hållet ingå till statsverket.
I motionen II: 255 hade herr JErikson i Öfre Odensvi jämte
fyra andra ledamöter af Andra Kammaren föreslagit, att Riks¬
dagen för sin del måtte besluta om sådan ändring uti Kungl.
Maj:ts förslag till förordning angående försäljning af brännvin,
att utaf de för detaljhandeln med brännvin utgående bevillnings-
afgifter af 15 öre för liter endast 2/s fortfarande måtte utgå till
fördelning emellan städer, landsting, hushållningssällskap och
landskommuner, men att V3 skulle ingå direkt till statsverket,
efter 10 år ytterligare Vs öfverföras till statsverket och att efter
tjugu år hela den ifrågavarande bevillningsafgiften skulle oaf¬
kortad ingå till statsverket.
Herr Johansson i Jönköping jämte ytterligare elfva af Andra
Kammarens ledamöter framställde i motionen II: 254 det förslag,
att Riksdagen i samband med antagandet af Kungl. Maj:ts före¬
liggande förslag till ny förordning angående försäljning af bränn¬
vin ville fatta beslut om ett tillägg till samma förordning, genom
hvilket stadgades
a) att den enligt nämnda förslag hvarje kommun tillkom¬
mande andel af inkomsten å brännvinsförsäljningen skulle under
det första året efter det förordningen trädt i kraft minskas med
740, under det andra året med 2/ao och så vidare, till dess hvarje
andel i sin helhet indragits, samt
b) att de sålunda indragna medlen skulle ställas under stats¬
kontorets förvaltning för att enligt de närmare föreskrifter, hvilka
Riksdagen lomme att framdeles utfärda, användas till bekostande
af åtgärder, som afsåge att motarbeta missbruket af rusgifvande
drycker och upphäfva de fördärfliga verkningarna af ett sådant
missbruk.
Herr Matsson hade i motionen II: 263 yrkat, att Riksdagen
Lördagen den 29 April.
59 N:o 45.
uti Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående försäljning af Förslag till
brännvin måtte besluta sådan ändring, ^angående
att den enligt nämnda förordning hvarje kommun tillkom- försäljning
mande andel af de afgifter, som inflöte för rättigheterna till af brännvin,
detaljhandel med brännvin, äfvensom af den nettovinst, som (Forts.)
bolag enligt § 21 i förslaget skulle afstå, minskades under det
andra året, efter det brännvinsförsäljningsförordningen trädt i
kraft, med en sextiondedel, under det tredje med två sextionde-
delar, under det fjärde med tre sextiondedelar och så vidare,
till dess kommunalandelarna helt och hållet indragits,
samt att de sålunda indragna medlen skulle af statskontoret
förvaltas.
Herr Hörnsten hade i motionen II: 272 i fråga om bränn-
vinsförsäljningsmedlens fördelning föreslagit, att de försäljnings-
afgifter, som genom den nya lagens antagande skulle öfverflyt¬
ta s från städer till landsbygd, i stället måtte ingå till statsverket
för att efter Riksdagens profvande i form af speciella understöd
tilldelas landskommuner till hjälp vid missväxt och andra af
naturkrafter förorsakade skador, till förebyggande af epidemiska
sjukdomars spridande och dessutom i allmänhet till nykterhets-
undervisningens befrämjande och botande af de skador rusdrycks-
bruket framkallat.
I motionen 1:47 hade herr Åkerberg föreslagit, att 25 §
skulle erhålla följande lydelse:
De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättig¬
heterna till detaljhandel med brännvin, äfvensom den nettovinst
af rörelsen, som bolag enligt § 21 skall afstå, skola på följande
sätt fördelas:
för stad:
en fjärdedel af bolagets nyssnämnda afgifter och nettovinst
tillfalla staden;
återstoden insattes i statskontoret;
för landsbygd:
hela beloppet insättes i statskontoret.
Af de andelar, hvilka sålunda ingå till statskontoret, skall
statskontoret utdela:
a) till landstingen och städer, som ej deltaga i landsting:
ett belopp motsvarande en femtedel af samtliga afgifter och
vinstmedel för riket;
b) till hushållningssällskapen:
ett belopp motsvarande en åttondedel af samtliga afgifter och
vinstmedel för riket.
Till grund för fördelningen dels mellan landstingen och
N:o 45. 60
Lördagen den 29 April.
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
städer, som ej deltaga i landsting, dels ock mellan hushållnings¬
sällskapen skola läggas i det förra fallet landstingsområdenas
och nämnda städers, i det senare fallet hushållningssällskaps-
områdenas folkmängd.
c) återstående medel fördelas efter folkmängden mellan samt¬
liga kommuner i riket.
I motionen 11:243 hade herr Johansson i Möllstorp jämte
två andra ledamöter af Andra Kammaren föreslagit, att Riksda¬
gen måtte besluta, det 25 § måtte få följande förändrade lydelse:
De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättig¬
heterna till detaljhandel med brännvin, äfvensom den nettovinst
af rörelsen, som bolag enligt § 21 skall afstå, skola på följande
sätt fördelas:
för stad, som ej deltager i landsting:
sex tiondelar tillfalla staden;
för stad, som deltager i landsting:
fyra tiondelar, dock ej mer än högst fyra kronor för hvarje
af stadens invånareantal efter näst föregående års folkmängds-
uppgift, tillfalla staden;
återstoden insättes i statskontoret;
för landsbygdskommunerna:
hela beloppet insättes i statskontoret.
Af de andelar, hvilka ----— --—---■—
enligt § 11 icke blifvit upplåten.
Herr Olsson i Heden hade i motionen II: 248 framlagt föl¬
jande förslag till lydelse af 25 §:
De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättig¬
heterna till detaljhandel med brännvin äfvensom den nettovinst
af rörelsen, som bolag enligt § 21 skall afstå, skola på följande
sätt fördelas:
för stad, som ej deltager i landsting:
a) om detaljhandeln är å bolag öfverlåten:
sex tiondedelar tillfalla staden, återstoden jämte i § 20
mom. 3 bestämd försäljningsafgift insättes i stats¬
kontoret;
b) om detaljhandeln är genom auktion öfverlåten:
sex tiondedelar tillfalla staden;
för stad, som deltager i landsting:
a) om detaljhandeln är å bolag öfverlåten:
fyra tiondedelar tillfalla staden, återstoden jämte i § 20
mom. 3 bestämd försäljningsafgift insättes i stats¬
kontoret;
b) om detaljhandeln är genom auktion öfverlåten:
fyra tiondedelar tillfalla staden;
Lördagen den 29 April.
61
N:o 45.
för landsbygdskommunerna:
hela afgiften insattes i statskontoret.
Af de andelar och afgifter, hvilka sålunda ingå till stats¬
kontoret, skall statskontoret utbetala:
till landstingen:
två millioner kronor;
till hushållningssällskapen:
en millionfemhundratusen kronor;
till nykterhetens befrämjande:
fyratioåttatusen kronor;
till afsättning till drinkareasyler:
etthundratusen kronor;
till arbetareförsäkringsfond:
trehundratusen kronor;
återstoden delas lika efter folkmängd mellan städer och
köpingar, i hvilka detaljhandeln icke varit å bolag öfverlåten
samt landsbygdskommunerna.
Till grund för fördelningen — — — samma stads folk¬
mängd.
Vid fördelningen till landsbygdskommuner samt till de städer
och köpingar, där detaljhandel med brännvin icke blifvit upplå¬
ten, skall hvarje sådan kommun erhålla del efter sin folkmängd.
Medel till nykterhetens befrämjande må hufvudsakligast
utgå såsom hyresbidrag till samlingslokal och läsrum samt till
inköp af för nykterheten och sedligheten ändamålsenlig litteratur.
Ansökan om sådana medel skall skriftligen göras, i stad hos
stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och på landet hos kom¬
munalstämman, och bör sådan ansökan vara åtföljd af noggrann
uppgift, på hvad sätt medlen skola användas. Därest bifall af
den kommunala myndigheten erhållits, skall dennas protokoll af
sökanden till Kungl, Maj:ts befallningshafvande ingifvas, som
äger slutligen pröfva gjord ansökan och densamma bifalla eller afslå.
Bifaller Kungl. Maj:ts befallningshafvande gjord ansökan,
äger statskontoret att det beviljade beloppet utbetala.
Ansökan om medel till nykterhetens befrämjande skall vara
inlämnad till den kommunala myndigheten inom december månad
före det år, ansökningen af ser, och till Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande senast före första april nästföljande år.
Högst tvåtusen kronor äger Kungl. Maj:ts befallningshaf¬
vande inom hvarje län sammanlagdt till inkomna ansökningar
bevilja. Hvad reserverade medel till asyl för drinkare och arbe¬
tareförsäkringsfond beträffar, äger endast Riksdagen däröfver
besluta.
Följande fördelningsförslag hade blifvit framställdt i den
inom Andra Kammaren af herr Räf väckta motionen n:o 253, i
hvars syfte två andra af kammarens ledamöter instämt:
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Ports.)
N:o 45. 62
Lördagen den 29 April.
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
De afgifter, som enligt föreliggande förslag till förordning-
inflyta för rättigheterna till detaljhandel med brännvin, äfven¬
som den nettovinst af rörelsen, som bolag skall afstå, skola oaf-
kortade ingå till statskontoret och där på följande sätt fördelas:
till landstingen .................. 2,000,000 kr.
» hushållningssällskapen...... 1,500,000 »
eller inalles 3,500,000 kr.,
hvilka i öfrigt fördelas enligt Kungl. Maj:ts förslag. Af resten:
till Stockholms stad högst kr. 4 pr invånare; till andra städer, som ej
deltaga i landsting, högst kr. 3,50 pr invånare; till städer, som
deltaga i landsting, högst kr. 3 pr invånare, och till landsbygds¬
kommuner med högst kr. 1 pr invånare, eller i proportion till
dessa siffror, där medlen ej motsvara fördelning enligt desamma.
Af sannolikt uppkommen behållning fördelas under första
verksamhetsåret högst 23/i millioner kronor, andra 21/* millioner,
tredje 21/i millioner och så vidare, fallande med 1/± mil¬
lion kronor pr hvarje år under en öfvergångsperiod af 10 år,
till de städer, hvilkas inkomster af brännvinsförsäljningsafgifter
komma att understiga motsvarande inkomster från försäljnings¬
året 1902—1903, och skall denna fördelning ske i proportion till
berörda minskning.
Möjligtvis uppkommande återstod afsättes till förökade åtgär¬
der för ändamålsenlig vård åt sinnessjuka och idioter, drycken-
skapens bekämpande, betäckande af oförmodade utgifter, såsom
tillfällig hjälp vid farsoter, missväxt, större frost- och hagelska-
dor, eldsvådor och andra olyckor, där större arbetspersonaler
blifva arbetslösa och skadade, etc.
Herr Trapp hemställde i motionen II: 265, att Riksdagen,
med utslag å Kungl. Maj:ts förslag till § 25 i förordningen angå¬
ende försäljning af brännvin, måtte besluta att åt denna para¬
graf gifva följande lydelse:
De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättig¬
heterna till detaljhandel med brännvin, äfvensom den nettovinst
af rörelsen, som bolag enligt § 21 skall afstå, skola på följande
sätt fördelas:
för stad, som ej deltager i landsting:
sex tiondedelar;
återstoden insättes i statskontoret;
för stad, som deltager i landsting:
fyra tiondedelar;
återstoden insättes i statskontoret;
för landsbygdskommunerna:
hela beloppet insättes i statskontoret.
Af de andelar, hvilka sålunda ingå till statskontoret, skall
statskontoret utdela:
till landsting:
Lördagen den 29 April.
63 N:o io.
tjugu hundradedelar af den behållna inkomsten af årets Förslag till
brännvinsförsäljningsmedel i hela riket, och förordning
till hushållningssällskapen: ' angående
tolf och en half hundradedelar af den behållna inkomsten af af brännvin.
årets brännvinsförsäljningsmedel i hela riket. (Ports.)
Till grund för fördelningen emellan landstingen skall läggas
landstingsområdenas folkmängd med iakttagande, att folkmängden
för hvarje landstingsområde, inom hvilket ligger stad, som ej
deltager i landsting, minskas med samma stads folkmängd. Till
grund för fördelningen mellan hushållningssällskapen skall läggas
deraso områdens folkmängd.
Återstående medel fördelas af statskontoret efter folkmäng¬
den mellan samtliga kommuner i riket.
Under anförande, att det med hänsyn till vissa af motionären
påvisade förhållanden vore både rättvist och billigt, att fördel¬
ningen mellan stad och land blefve jämnare, hemställde herr
Jonsson i Hökhult i den ofvan omförmälda motionen IT: 249,
»att det af Kungl. Maj:t framlagda förslag till förordning angående
försäljning af bränvin måtte undergå de ändringar, hvartill det
jag ofvan anfört må gifva anledning».
I den inom Första Kammaren af herr Swarts jämte ytter¬
ligare tio af kammarens ledamöter väckta motionen n:o 44 samt
i den inom Andra Kammaren af herr Widén väckta motionen
n:o 236, i hvilken tre af denna kammares ledamöter instämt,
hade framställts från Kungl. Maj:ts afvikande förslag till be¬
räkningsgrund för de andelar, hvilka högst skulle tillkomma
städerna.
Härutinnan hade herr Stvarts jämte medmotionärer före¬
slagit, att Riksdagen ville besluta:
dels att de städer och vissa köpingar tillkommande högsta
andelar af brännvinsförsäljningsmedlen måtte bestämmas till den
högsta inkomst, stad eller köping i sådant hänseende åtnjutit
under något af försäljningsåren 1885/1886—1903/1904, med af¬
rundning till jämna tusental i enlighet med hvad Kungl. Maj:t
å sidan 72 i det vid den nådiga propositionen fogade utdrag af
statsrådsprotokollet angifvit;
dels att, för den händelse socken eller sockendel inkorporerades
med stad, stadens högsta andel af brännvinsförsäljningsmedlen
skulle höjas med det belopp, afrundadt enligt de å sidan 72 i
Kungl. Maj:ts proposition angifna grunder, hvartill socknens an¬
del af sagda medel uppgick året näst före inkorporeringen, eller
— i händelse af sockendels inkorporering — till ett på ofvan
nämndt sätt afrundadt belopp, motsvarande den enligt invånare¬
antalet på sockendelen belöpande andelen af de året före in-
N:o 45.
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
64 Lördagen den 29 April.
korporeringen socknen i dess helhet tillkommande brännvins-
f ör sälj ningsmedel.
Herr Widéns berörda motion afsåge åter, att de i den vid
Kung!, Maj:ts författningsförslag fogade bilaga bestämda, städerna
och vissa köpingar tillkommande högsta andelar af bränn vins-
försäljningsmedlen måtte bestämmas med ledning af den medel¬
inkomst, som stad eller köping i sådant hänseende åtnjutit under
de fem försäljningsåren 1898/1899—1902/1903, med afrundning
till jämna tusental i enlighet med hvad Kungl. Maj:t å sidan 72
i det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet
angifvit.
I tre inom Andra Kammaren väckta motioner angående
höjande af några städers andelar i försäljningsmedlen till högre
belopp än hvad i den vid Kungl. Maj:ts proposition fogade
bilaga för dem angåfves såsom maximum, framställdes följande
yrkanden, i motionen n:o 229 af herr Andersson i Västra Nöbbelöf,
att Ystads andel måtte höjas från 33,000 till 52,000 kronor, i
motionen n:o 238 af herr Vahlquist, att Motalas andel måtte höjas
från 13,000 till 23,000 kronor, och i motionen n:o 256 af herr
Pantsarhielm, att Landskronas andel höjes från 39,000 till 74,000
kronor.
En ny beräkningsgrund för fördelandet af de andelar af
brännvinsförsäljningsmedlen, som enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle tillkomma hushållningssällskapen, hade framlagts i motio¬
nerna I: 41 af herrar af Ekenstam och Björlin samt II: 234 af
herr Broander, i hvilka motioner anhållits, att Riksdagen, med
afslag å Kung!. Maj:ts förslag hvad anginge 25 §, måtte besluta,
att nämnda paragraf skulle erhålla följande lydelse:
»De afgifter (= Kungl. Maj:ts förslag)--------
högst en million femhundratusen kronor.
Vid fördelningen mellan hushållningssällskapen skall hvarje
hushållningssällskap först erhålla ett belopp af 25,000 kronor.
Till grund för fördelningen af hvad därutöfver återstår af hus¬
hållningssällskapen tillkommande andel skall läggas deras om¬
rådens folkmängd på landsbygden.
Till grund för fördelningen mellan landstingen (= Kungl.
Maj:ts förslag)----------------
icke blifvit upplåten.»
I motionen I: 45 hade herr von Mentzer föreslagit, att Riks¬
dagen behagade besluta, att 25 § efter den formulering, som
utskottet kunde komma att affatta, ändrades sålunda, att eu
gräns bestämdes, hvilken andelarna till landsbygdskommunerna
65 N:o 45.
Lördagen den 29 April.
och de städer, där rättighet enligt förslagets § 11 icke blifvit Förslag till
upplåten, ej finge öfverstiga, och att, sedan städer, landsting, förordning
hushållningssällskap och landsbygdskommuner erhållit de högsta fan9.a.e.ni:}e
belopp, som blefve dem tillerkända af brännvinsförsäljnings- af brännvin.
medlen, återstoden af dessa medel ansloges till bildande af en (Forts.)
fond för sådana ändamål, som afsåge att minska dryckenskapen
och bota de skador, densamma åstadkomme.
I motionen II: 266 hade herr Ahlstrand anhållit, att Riks¬
dagen, med ändring af Kungl. Maj:ts förslag till 25 §, måtte
besluta att åt denna paragraf gifva följande lydelse:
De afgifter, som enligt denna förordning-----(lika
lydande med Kungl. Maj:ts förslag) —-----------
minskas med samma stads folkmängd.
Återstående medel fördelas af statskontoret efter folkmängden
mellan samtliga kommuner i riket.
I den af herr Pettersson i Södertälje jämte ytterligare 45 af
Andra Kammarens ledamöter väckta motionen II: 270 hemställdes:
att Riksdagen måtte för sin del besluta det tillägg till 25 §,
att ett. belopp, motsvarande en procent af samtliga brännvins-
försäljningsmedlen för hela riket, skulle af den i statskontoret
insatta behållningen af ifrågavarande medel årligen afsättas till
en under statskontorets förvaltning ställd fond att efter Kungl.
Maj:ts förordnande användas till nykterhetsverksamhetens främ¬
jande.
Slutligen hade af herr Wiesélgren i motionen I: 42, såvidt
nu vore i fråga, föreslagits, att till förslagets 25 § måtte fogas
dels föreskriften, att de i enlighet med paragrafens be¬
stämmelser fördelade medlen af städer, landsbygdskommuner och
landsting i främsta rummet skulle användas till bestridande af
utgifter för fattigvård, sjukvård och barnavård eller andra, före¬
trädesvis för de arbetande klasserna nyttiga ändamål, däribland
särskildt deras behof af egna hem,
dels ock tredje momentet af § 22 i kungl. förordningen
angående villkoren för försäljning af brännvin m. m. den 24
maj 1895.
Utskottet hemställde, att ifrågavarande paragraf måtte lyda
sålunda:
De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättig¬
heterna till detaljhandel med brännvin, äfvensom den nettovinst
af rörelsen, som bolag enligt 21 § skall afstå, skola på följande
sätt fördelas:
Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 45.
5
N:o 45. 66
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
Lördagen den 29 April.
för stad:
en fjärdedel af bolagets nyssnämnda afgifter och nettovinst
tillfaller staden;
återstoden insättes i statskontoret;
för landsbygd:
hela beloppet insättes i statskontoret.
Af de andelar, hvilka sålunda ingå till statskontoret, skall
statskontoret
dels afsätta ett belopp, motsvarande en hundradedel af samt¬
liga afgifter och vinstmedel för riket, för att efter Kung! Maj:ts
förordnande användas till främjande af nykterhet och mot¬
arbetande af dryckenskapens följder;
dels ock utdela:
till landstingen och städer, som ej deltaga i landsting:
ett belopp motsvarande en femtedel af samtliga brännvins-
försäljningsmedlen;
till hushållningssällskapen:
ett belopp motsvarande en åttondedel af samtliga brännvins-
försäljningsmedlen.
Till grund för fördelningen dels mellan landstingen och
städer, som ej deltaga i landsting, dels ock mellan hushållnings¬
sällskapen skall läggas i det förra fallet landstingsområdenas och
nämnda städers, i det senare fallet hushållningssällskapsområdenas
folkmängd.
Återstående medel fördelas af statskontoret efter folkmängden
mellan samtliga kommuner i riket.
Vid denna paragraf hade afgifvits reservation af herr Alm¬
gren, med yrkande om bifall till den af herr Trapp väckta
motionen II: 265.
Öfvergångsstadgandena i den del, som enligt kammarens
beslut skulle företagas till afgörande i sammanhang med
25 §, skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag erhålla följande
lydelse:
Denna förordning träder i kraft, i fråga om stad den 1
oktober 1907 samt beträffande landsbygden den 1 november 1907.
Bolags nettovinst för försäljningsåret från och med den 1
oktober 1906 till den 1 oktober 1907 fördelas enligt föreskrifterna
i kungl. förordningen den 24 maj 1895 angående försäljning af
brännvin.
Det försäljningsår, som börjar i stad den 1 oktober 1907
samt å landet den 1 november 1907, skall anses sluta med
den 31 december 1908.
Lördagen den 29 April.
67 N:o 15.
För tiden till och med år 1925 skola med afseende å inkomst Förslag till
af brännvinsförsäljningsmedlen till städerna räknas de köpingar, förordning
i hvilka under försäljningsåret 1904—1905 minuthandel med och försäljning
utskänkning af brännvin varit jämlikt § 11 mom. 2 i kungi. af brännvin
förordningen den 24 maj 1895 öfverlåtna åt bolag. (Forts.)
Herr Olsson i Heden hade i motionen II: 248 föreslagit
följande lydelse för öfvergångsstadgandena:
Denna förordning träder i kraft i stad den 1 oktober 1910
och å landsbygden den 1 november 1910. Bolags nettovinst för
försäljningsåret från och med den 1 oktober 1909 till den 1
oktober 1910 fördelas enligt föreskrifterna i nådiga förordningen
den 24 maj 1895 angående försäljning af brännvin. Det för¬
säljningsår, som börjar i stad den 1 oktober 1910 och å lands¬
bygden den 1 november 1910, slutar med den 31 december 1911.
I motionen II: 257, väckt af herrar Danielsson och två andra .
ledamöter af Andra Kammaren, hade föreslagits, att första punkten
i öfvergångsstadgandena måtte lyda sålunda: Denna förordning
träder i kraft, i fråga om stad den 1 oktober 1907 och beträffande
landsbygden den 1 november 1907. Dock skall § 4 med in¬
gången af år 1906 träda i tillämpning beträffande sådana gäst-
gifverier, som omförmälas i § 10.
I motionen I: 47 hade herr Åkerberg föreslagit, att öfvergångs¬
stadgandena skulle uti nu ifrågavarande del erhålla denna lydelse:
Denna förordning träder i kraft, i fråga om stad den 1
oktober 1907 samt beträffande landsbygden den 1 november 1907.
Bolags nettovinst för det försäljningsår, som börjar i stad
den 1 oktober 1906 och å landsbygden den 1 november samma
år, fördelas enligt föreskrifterna i kungl. förordningen den 24
maj 1895 angående försäljning af brännvin.
Det försäljningsår, som börjar i stad den 1 oktober 1907
samt å landet den 1 november 1907, skall anses sluta med den
31 december 1908.
Städerna skola de första nio åren, under hvilka denna för¬
ordning äger" tillämpning, åtnjuta, utöfver de genom § 25 dem
tillerkända andelar, af de i hvarje stad inflytande bränn vins-
försäljningsmedlen
första året . . .
|
. . . 22,5
|
hundradedelar
|
andra » ...
|
... 20
|
»
|
tredje » ...
|
. . . 17,5
|
»
|
fjärde » ...
|
... 15
|
»
|
femte » ...
|
. . . 12,5
|
»
|
sjätte » ...
|
... 10
|
»
|
sjunde » ...
|
... 7,5
|
»
|
åttonde » ...
|
... 5
|
»
|
nionde » ...
|
. . . 2,5
|
»
|
N:o 45. 68
Lördagen den 29 April.
Förslag till För tiden till och med år 1925 skola med afseende å inkomst
angående af brännvinsförsäljningsmedlen till städerna räknas de öfriga
försäljning orter> i hvilka under försäljningsåret 1904—1905 minuthandel
af brännvin, med och iskänkning af brännvin varit jämlikt § 11 mom. 2 i
(Forts.) kung!, förordningen den 24 maj 1895 öfverlåtna åt bolag.
I motionen II: 243 hade herr Johansson i Möllstorp jämte
två medmotionärer förklarat sig anse följande öfvergångsstadgande
lämpligt:
Har stad under försäljningsåret 1902—1903 haft större in¬
komster än som enligt § 25 skulle densamma tillfalla, skall den
bibehållas vid samma inkomst till så stor del, att inkomsten för
hvarje år efter det denna förordning träd! i gällande kraft endast
nedsättes med V20 årligen af det belopp, staden uppbar för för¬
säljningsåret 1902—1903, intill dess beloppet nedgått till hvad
i § 25 stadgas såsom gällande.
Inom Första Kammaren hade af friherre Beck-Friis jämte
elfva andra af kammarens ledamöter och inom Andra Kammaren
hade af herr Ekman jämte ytterligare sexton af denna kammares
ledamöter väckts lika lydande motioner, hvilka vore betecknade,
den förstnämnda med n:o 48 och den senare med n:o 273, och
i hvilka föreslagits, att vid fördelningen af de medel, som skulle
tillkomma landsting och hushållningssällskap, måtte iakttagas, att
under tiden till den 1 januari 1910 de olika landstingen och
hushållningssällskapen skulle erhålla andelar i förhållande till
hvad de åtnjutit under året 1902—1903, och att alltså häraf
föranledd ändring måtte vidtagas i öfvergångsstadgandet.
I motionen II: 264, af herrar Jönsson i Yngsjö och Andersson
i Löfhult, hade hemställts, att fjärde stycket i öfvergångs-
stadgandena måtto erhålla följande förändrade lydelse:
För tiden till och med år 1925 skola med afseende å inkomst
af brännvinsförsäljnirfgsmedlen till städerna räknas icke blott de
köpingar, i hvilka under försäljningsåret 1904—1905 minuthandel
med och utskänkning af brännvin varit jämlikt § 11 mom. 2 i
kungl. förordningen den 24 maj 1895 öfverlåtna åt bolag, utan
äfven alla de samhällen, hvilka vid tiden för den nya förord¬
ningens trädande i kraft innehafva köpingsrättigheter och före
utgången af år 1925 af Kungl. Maj:t erhållit tillstånd att å bolag
öfverlåta berörda försäljningsrätt.
Enligt utskottets förslag skulle den del af öfvergångs-
stadgandena, hvarom nu är fråga, lyda sålunda:
Denna förordning träder i kraft, i fråga om stad den 1
oktober 1907 samt beträffande landsbygden den 1 november 1907.
Lördagen den 29 April.
69 N:o 45.
Bolags nettovinst för det försäljningsår, som börjar i stad
den 1 oktober 1906 och å landsbygden den 1 november samma
år, fördelas enligt föreskrifterna i kung!, förordningen den 24
maj 1895 angående försäljning af brännvin.
Det försäljningsår, som börjar i stad den 1 oktober 1907
samt å landet den 1 november samma år, skall anses sluta med
den 31 december 1908.
Städerna skola de första nio försäljningsåren, under hvilka
denna förordning äger tillämpning,
25 § dem tillerkända andelar, af
brännvinsförsäljningsmedlen
åtnjuta, utöfver de genom
de i hvarje stad inflytande
första året .
|
.....22,5 hundradedelar
|
andra »
|
.....20
|
tredje »
|
.....17,5 »
|
fjärde »
|
.....15 »
|
femte »
|
.....12,5
|
sjätte »
|
.....10
|
sjunde »
|
.....7,5 »
|
åttonde »
|
.....5 »
|
nionde »
|
.....2,5 »
|
För tiden till och med år 1925 skola med afseende å inkomst
af brännvinsförsäljningsmedlen till städerna räknas de öfriga
orter, i hvilka under försäljningsåret 1904—1905 minuthandel
med och utskänkning af brännvin varit jämlikt § 11 mom. 2 i
kungl. förordningen den 24 maj 1895 öfverlåtna åt bolag.
Efter föredragning af 25 § och nu ifrågavarande del af
öfvergångsstadgandena begärdes ordet af
Herr Räf, som yttrade: Herr talman! Jag föreslår, att Riks¬
dagen — med af slag å hvad Kungl. Maj:t hemställt i § 25 af
det i propositionen n:o 79 framlagda förslaget till förordning
angående försäljning af brännvin äfvensom med afslag å ut¬
skottets förslag till ändrad lydelse af samma paragraf — måtte
antaga följande, som med ett par mindre förändringar är en
direkt afskrift af första delen af klämmen af min med flere
motion n:o 253.
De afgifter, som enligt 'föreliggande förslag till förordning
inflyta för rättigheterna till detaljhandel med brännvin, äfvensom
den nettovinst af rörelsen, som bolag skall afstå, skola oafkortade
ingå till statskontoret och där på följande sätt fördelas:
till landstingen ................................. 2,000,000 kr.
» hushållningssällskapen .................. 1,500,000 »
eller inalles 3,500,000 kr.
Af resten afsättes ett belopp, motsvarande eu hundradedel
af samtliga afgifter och vinstmedel för riket, för att efter Kungl.
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
N:o 45. 70
Lördagen den 29 April.
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Ports.)
Maj:ts förordnande användas till främjande af nykterhet och mot¬
arbetande af dryckenskapens följder, hvarefter
Stockholms stad erhåller högst 4 kronor pr invånare,
städer, som ej deltaga i landsting, högst 3 kronor 50 öre
pr invånare,
städer, som deltaga i landsting, högst 3 kronor pr invånare,
landsbygdskommuner högst 1 krona pr invånare, eller i
proportion till dessa siffror, där medlen ej motsvara fördelning
enligt desamma.
Af sannolikt uppkommen behållning fördelas under första
verksamhetsåret högst 2 3Ai millioner kronor, andra 2 1h millioner,
tredje 2 l/i millioner och så vidare, fallande med 1/i million kronor
pr hvarje år under en öfvergångsperiod af JO år, till de städer,
hvilkas inkomster af brännvinsförsäljningsafgifter komma att un¬
derstiga motsvarande inkomster från försäljningsåret 1902—1903,
och skall denna fördelning ske i proportion till berörda minskning.
Möjligtvis uppkommande återstod afsättes för att efter Kungl.
Maj ds förordnande användas till förökade åtgärder för ändamåls¬
enlig vård åt sinnessjuka och idioter, betäckande af oförmodade
utgifter, såsom tillfällig hjälp vid farsoter, missväxt, större frost-
och hagelskador, eldsvådor och andra olyckor, där större arbets¬
personaler blifva arbetslösa och skadade.
Herr Widén: Herr talman! Det hade icke varit min mening
att redan nu uppträda i den här frågan. Jag hade tänkt mig,
att detta skulle ske först litet längre fram. Men då jag som
stadsrepresentant och särskild! som representant för åtskilliga
smärre städer måste vara djupt intresserad af den föreliggande
frågan, har jag ansett, att jag icke kunde låta diskusssionen,
såsom eljest synes skolat blifva fallet, afslutas, utan att jag fått
säga några ord i frågan.
Det är nog så, att stadsrepresentanterna och städernas in¬
vånare i allmänhet med ganska mycken oro och bekymmer ha
förnummit det förslag, som här af utskottet framlagts. Och jag
kan för min del icke finna annat, än att detta icke saknar skäl,
i all synnerhet hvad beträffar de smärre städerna, för hvilka den
minskning i inkomst, som utskottets förslag skulle medföra,
spelar en så mycket större roll, som de hafva mindre förmåga
att bära densamma. Detta förslag har också för städerna kom¬
mit ganska oväntaclt. Jag sade oväntadt, ty visserligen har man
alltid väntat och måst vänta hvad som för öfrigt är öfverens¬
stämmande med billighet, att en mera genomgripande reform
af brännvinsförsäljningsförordningen nödvändigtvis skulle med¬
föra en begränsning af städernas andel i brännvinsförsäljnings-
medlen. Men att det skulle gå så långt som utskottet föreslagit,
därom har man nog icke haft någon förväntan, förrän på allra
senaste tiden. I den motion, som af herr Ivar Månsson i Träa
71 N:o 45.
Lördagen den 29 April.
och 22 andra landtman i denna kammare framlades vid riks¬
dagen 1902 och som låg till grund för den Riksdagens skrifvelse,
hvilken föranledt Kungl. Maj:ts föreliggande förslag, yrkades
visserligen en begränsning af städernas andel i brännvinsförsälj-
ningsmedlen, men, som herrarne ha sig bekant, var detta en
helt annan begränsning än den, som utskottet nu föreslagit. En¬
ligt nämnda motion skulle städernas andel i brännvinsförsäljnings-
medlen begränsas till ett maximum af 5 kronor per individ, och
det är ju i alla fall något helt annat än det förslag, som nu
föreligger, och vida förmånligare för städerna. Icke heller de
motioner, som nu framställts här i kammaren från landtmanna-
håll, ha i allmänhet gått så långt som utskottet. Härifrån finnes
egentligen icke mer än ett enda undantag, nämligen den motion,
som afgifvits af en ledamot på kalmarbänken; men denna
saknade både motivering och någon utförd kläm samt kunde
därför knappast tilläggas någon vidare betydelse. De öfrig»
motionerna voro vida billigare mot städerna. I en del af dem
påyrkas en nedsättning till 4/10 för städerna; i andra, som togo
mera, påyrkades längre öfvergångstid, 40 ä 60 år; i allmänhet
voro de förmånligare för städerna än utskottets nu förevarande
förslag. Jag tänker naturligtvis här icke heller på den motion,
som kommit fram under sista tiden o af utskottets arbete och
afgifvits i Första Kammaren af herr Åkerberg. Denna motion
afsåg nämligen allenast att framlägga utskottets då redan intagna
ståndpunkt för Riksdagen.
Emellertid är det nu, som vi veta, så, att städernas andel i
brännvinsförsäljningsmedlen skulle komma att minskas med be¬
tydande belopp. För t. ex. Nyköping går ifrågavarande minsk¬
ning till öfver 15,000 kronor, det vill säga nära Vs af hvad staden
förut haft af brännvinsförsäljningsmedlen. För flera städer utgör
minskningen mer än 1/s och för Stockholm nära hälften af hvad
hittills åtnjutits. Det är alldeles gifvet, att detta skall ha mycket
stort inflytande på städernas ekonomi och att många, särskild!
de minsta, skulle få mycket svårt att reda sig efter eu så vidt-
gåendc minskning. De ha i tanke på, att dessa brännvinsmedel
skulle fortfarande utgå eller åtminstone icke minskas så, som här
blifvit föreslaget, iklädt sig kostnader, med hvilka de gagnat icke
endast sig själfva, utan äfven det allmänna. De ha sörjt på ett
jämförelsevis tillfredsställande sätt för fattigvård och sjukvård;
de ha underkastat sig uppoffringar för kommunikationsväsendet
i mycket stor skala. För dessa ändamål ha de i allmänhet mast
taga upp lån med en återbetalningstid, som naturligtvis icke
skall vara slut med den öfvergångstid, som här föreslagits.
Det är dessutom det felet med den princip, som skulle gälla
för den ifrågavarande minskningen, att de städer, som skött sina
brännvinsaffärer på ett mindre lämpligt eller mindre praktiskt
sätt, förlora mindre än de, där bolagen skött affärerna bättre.
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
N:o 45. 72 Lördagen den 29 April.
Förslag till Denna premiering af de städer, hvilkas brännvinsbolag skötts på
angående ett m^nc*re tillfredsställande sätt, kan väl ej vara lämplig. Så
försäljning es- finnes inom Södermanlands län icke ett enda brännvins-
af brännvin, bolag, som icke själft utöfvar sina utminuteringsrättigheter. Dessa
(Forts.) bolag kunna således icke draga den åsyftade vinsten af den för¬
ändring, som är föreslagen, i syfte att bolagen skola blifva i
tillfälle att draga större vinst af utminuteringsrättigheterna, än
på många håll nu äger rum. Därför skulle också dessa städer
drabbas vida hårdare än vissa städer i andra län, som haft liten
andel i brännvinsmedlen, därför att de i denna del skött sina
affärer på ett mindre lämpligt sätt.
Jag nämnde nyss, att den ifrågavarande öfvergångstiden icke
är tillräcklig med afseende på de låneförpliktelser, som dessa
städer ha iklädt sig. I förslaget är, som herrarne finna, öfver¬
gångstiden bestämd till en tid af 10 år. Det är ju ganska märkligt,
att, när det gäller att taga ifrån städerna 25 procent af dessa
medel, man icke bestämmer öfvergångstiden till 25 år, såsom
det borde legat närmast till hands, så mycket mer som, på sätt
jag nyss antydde, de låneförbindelser, som dessa städer iklädt sig
i tanke att de skulle få behålla brännvinsmedlen något så när
oafkortade, i allmänhet äro ställda på 40 års amortering och
således vida längre tid än de 10 år, som här föreslagits.
Utskottet har i allmänhet icke varit så synnerligt frikostigt
i afseende på motivering till sina förslag. 1 allmänhet säger det
endast, att det icke funnit skäl att bifalla den eller den motio¬
nen eller något dylikt, men någon vidare motivering finnes i
allmänhet icke. Detta äger äfven rum med afseende på det
positiva förslag, som utskottet i detta afseende kommit med.
Utskottet säger egentligen endast följande: »Fördelningen
bör enligt utskottets åsikt anordnas enligt ett på alla punkter
rörligt system utan fastslagna maxima, så att eventuellt upp¬
kommande ökning eller minskning kommer att beröra alla
andelsberättigade.» Och utskottet tillägger vidare: »Denna
princip, jämte fördelningsgrunder i öfrigt, som bättre än Kungl.
Maj:ts förslag tillgodose landsbygdskommunerna, har utskottet
funnit förefinnas uti det förslag, som framställts i den inom
Första Kammaren af herr Åkerberg väckta motionen n:o 47,
hvilken motion af utskottet lagts till grund för utskottets förslag
till 25 §.»
Nu tänker man sig kanske, att motiveringen alltså skulle
sta^ i den där motionen. Men där står icke heller någon moti¬
vering, så att man får icke veta annat, än att fördelningen skulle
anordnas enligt ett rörligt system. Det är alltsammans; huru
förslaget skall i siffror taga sig ut och verka; om en så viktig
detalj får man alls intet veta.
.1 afseende på Kungl. Maj:ts förslag har emellertid utskottet
anfört några skäl, hvarmed det afsett att motbevisa detta förslag.
73 N:o 45.
Lördagen den 29 April.
Kungl. Maj:t hade antydt, att landsbygdskommunerna, likasom
städerna, skulle få ökade inkomster i framtiden, till följd af de
förändringar, som föreslagits i 4 och 5 §§ i denna lag, genom
hvilka en del brännvin, som nu undandrages beskattning, skulle
komma att bättre beskattas, äfvensom att med ökad folkmängd
brännvinsförsäljningsmedlen skulle komma att ökas för både
städer och landsbygd. Utskottet säger nu i sistberörda afseende:
»Det torde icke vara möjligt att med någon säkerhet angifva,
huruvida och i hvad mån vidare ökning i landskommunernas
andelar kan i framtiden uppstå utöfver den ökning, som enligt
hvad nyss visats Kungl. Maj:ts förslag omedelbart skulle medföra.
En stigande folkmängdssiffra synes nämligen icke i och för sig
föranleda höjning af brännvinsförsäljningsmedlen.»
Och hvad beträffar den andra af Kungl. Maj:t framhållna
omständigheten, säger utskottet endast, att det icke lärer vara
möjligt att beräkna storleken af den ökning, som chefen för
finansdepartementet sålunda ställt i utsikt. Utskottet har alltså,
med ett ord, velat antyda, att det icke är någon särdeles stor
utsikt för att på denna väg det skulle blifva någon ökning till
landskommunernas förmån, och är därför icke belåtet med Kungl.
Maj:ts förslag. Jag skall i detta sammanhang icke tillåta mig
att bedöma, huruvida denna mening är riktig. Men när man
sedan kommer och söker trösta städerna därför att de förlora så
mycket, då använder man precis samma skäl, som Kungl. Maj:t
anfört och som utskottet sökt motbevisa, och säger, att, med
den stigande folkmängden och de af Kungl. Maj:t och utskottet
föreslagna, nyss antydda ändringarne i brännvinsförsäljnings-
förordningen, städernas inkomster sannolikt snart komma att ökas.
Nu tror jag nog för min del, att en sådan ökning kommer att
äga rum, men jag har velat framhålla detta såsom bevis på
utskottets sätt att motivera.
Som sagdt, det af utskottet framlagda förslaget är i ekono¬
miskt afseende så pass ofördelaktigt för städerna och särskildt de
små städerna, att en representant, hvilken såsom jag represen¬
terar sådana städer, icke kan vara belåten med detsamma.
Jag har icke talat om Kungl. Maj:ts förslag och det tjänar
heller icke, enligt min uppfattning, mycket till, då det ju synes
vara eliminerad t och icke lär kunna gå. Därför har man sökt
att få fram något annat förslag, som vore mera acceptabelt och
förmånligare för städerna än det af utskottet nu framlagda.
Ilerrarne ha sett på sina pulpeter i dag framlagdt ett förslag
till ändring af 25 § jämte öfvergångsstadgandet i brännvinsförsälj-
ningsförordningen. Enligt detta förslag är i § 25, som för öfrigt
är lika med utskottets förslag, införd den ändring, att för städerna
en tredjedel af försäljningsafgifter och nettovinst skulle tillfalla
vederbörande stad. Därjämte har man, hvad angår öfvergångs¬
stadgandet, ansett sig kunna göra anspråk på en något längre
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
N:o 45. 74
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
Lördagen den 29 April.
öfvergångstid än den af utskottet föreslagna, i det man höjt den
från 10 år i banko, så att säga, till 15 år. På detta sätt skulle,
som herrarne se, under de 14 första åren städernas inkomster af
brännvinsmedel minskas med en hundradedel om året, till dess att
man kommit ned till en tredjedel.
Enligt denna amorteringsplan, om jag får kalla den så,
skulle under första året, efter det författningen trädt i tillämp¬
ning, med utgångspunkt från siffran för försäljningsåret 1902—
1903, af samtliga bränn vinsförsäljningsmedlen 12,000,000 kronor,
till städerna gå en tredjedel, med 4,000,000 kronor, landstingen
skulle ha eu "femtedel eller 2,400,000, hushållningssällskapen eu
åttondedel eller 1,500,000; till nykterhetsverksamheten skulle
afsättas 120,000 kronor och städerna skulle i amortering få 14
procent eller 1,680,000 kronor, Detta gör en summa af 9,700,000
kronor. Till fördelning skulle sedan alltså återstå 2,300,000
kronor. Då man vet, att städernas folkmängd utgör ungefär Vs
af rikets hela befolkning, så skulle landsbygdskommunerna komma
att erhålla ett belopp af 1,840,000 kronor, hvilket utgör en ök¬
ning mot hvad som för närvarande kommer på deras lott af
ungefär 330,000 kronor. Och sedermera skulle landsbygdskom¬
munernas andel under de 13 följande åren ökas med en hundrade¬
del för hvarje år.
Då beträffande det föreliggande förslaget till ändring i bränn-
vinsförsäljningsförordningen diskussionen nu skulle få röra sig
öfver hela området, är det en annan punkt, som jag ville något
beröra, nämligen den, att bolag skulle få inrättas äfven på lands¬
bygden. Då Konungens befallningshafvande i Södermanlands län
aigaf yttrande om förslaget till ny brännvinsförsäljningsförord-
ning, afstyrktes på det allra bestämdaste den nyssnämnda nyheten.
Man ansåg, att det skulle vara högst skadligt för nykterhetens
befrämjande på landsbygden, om bolag där inrättades; det fanns
icke ringaste behof af sådana institutioner på landsbygden.^ I
Södermanlands län finns det inga gästgifvaregårdar med brännvins-
försäljning eller andra försäljningsrättigheter på landet, och man
reder sig bra därförutan.
Detta är fortfarande min öfvertygelse. Att jag icke tog upp
det i min motion berodde på, att jag som stadsrepresentant icke
ville väcka den frågan. Men då jag nu har ordet, så vill jag
saga, att den ifrågavarande bestämmelsen är sådan, att, om en
ändring i densamma icke kan åstadkommas, jag anser, att för¬
slaget i sin helhet rent af hellre borde falla.
Jag vill nu till sist erinra om, att jag för några dagar sedan
hade tillfälle att uppträda mot ett ingrepp i statskassan till lands¬
bygdens förmån. Det var då det gällde att höja statsbidraget
till väghållningsbesvärets utgörande på landet. Nu gäller det
åter ett ingrepp, som till landsbygdens förmån skall göras, men
icke i statskassan, utan i städernas kassor. Jag är visserligen af
Lördagen den 29 April.
75 N:o 45.
den åsikten, att tiden är inne för städerna att dela med sig, men Förslag till
ingreppet får icke göras större än skäligt är. Och då Första förordning
Kammaren antagit ett moderatare förslag, så hoppas jag, att försäljning
Andra Kammaren måtte äfven taga det. För min del får jag af brännvin.
säga, att detta är det längsta möjliga, hvartill städerna kunna gå, (Forts.)
utan fara för sin ekonomi, särskildt de smärre städerna. Och
jag skall för min del hellre rösta för afslag å hela det föreliggande
förslaget än för utskottets förslag.
Herr talman, på grund af hvad jag framställt, skall jag be
att få yrka bifall till nu föreliggande paragraf och bestämmelse
om öfvergångstid med den förändringen, att i 25 § sättes efter
orden »för stad»: »en tredjedel» i stället för »en fjärdedel», och
att i öfvergångsstadgandet, för öfrigt lika med utskottets förslag,
fjärde stycket erhåller följande lydelse:
»Städerna skola de första fjorton försäljningsåren, under
Indika denna förordning äger tillämpning, åtnjuta, utöfver de
genom 25 § dem tillerkända andelar, af de i hvarje stad infly¬
tande bränn vinsförsäljningsmedlen
första
|
året
|
..... 14 hundradedelar
|
andra
|
»
|
.....13 »
|
tredje
|
»
|
.....12
|
fjärde
|
»
|
.....11 »
|
femte
|
»
|
.....10
|
sjätte
|
»
|
.....9
|
sjunde
|
»
|
.....8
|
åttonde
|
»
|
.....7
|
nionde
|
»
|
.....6 »
|
tionde
|
»
|
.....5
|
elfte
|
»
|
.....4 »
|
tolfte
|
»
|
.....3 »
|
trettonde
|
»
|
.....2
|
fjortonde
|
»
|
.....1 hundradedel.»
|
Härförutom föreslår jag i 25 § samma ändring, som är gjord
i Första Kammaren i afseende på sjätte stycket, eller det stycke,
som handlar om den hundradedel, som skulle tillfalla nykterhets-
verksamheten, nämligen att orden »efter Kungl. Maj:ts förord¬
nande» strykas.
Häruti instämde herrar Lindgren i Oskarshamn, Bökélund,
Hjärne, Theodor Nordström, Barm, von Geijer, Brodi och Kronlund.
Herr Olsson i Mårdäng: Herr talman, mina herrar! I ett
afseende skall jag be att genast få instämma med den siste ärade
talaren, och det är däri, att jag anser, att det föreliggande för¬
slaget, i hvad det afser inrättande af brännvinsförsäljningsbolag
på landsbygden, är af den beskaffenhet, att jag hellre ställer mig
N:o 45. 76
Lördagen den 29 April.
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af brännvin.
(Forts.)
på rent af slag än jag biträder vare sig Kung!. Maj:ts eller ut¬
skottets förslag.
I öfriga afseenden har jag däremot en afvikande mening
från' den förre ärade talaren, ja, jag har också en mening, som
är afvikande från den, som gjort sig gällande såväl i Kungi.
Maj:ts proposition som i utskottets betänkande. Under alla de
riksdagar, då jag varit i tillfälle att deltaga i behandlingen af
detta ärende, har jag alltid satt mig emot, att man skulle göra
landsbygdens kommuner mera intresserade af brännvinshand-
teringen, än hvad de för närvarande äro. Och jag har icke
kunnat af någonting, som här förekommit, öfvertygas om mot¬
satsen, utan jag står kvar på den ståndpunkten. Dessutom skall
jag be att få säga, att jag anser, om det vore fråga om val
mellan Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, att Kungl. Maj:ts
förslag vore bättre såtillvida, att Kungl. Maj:t har slagit fast
ett maximum för städernas inkomster af brännvinshandteringen.
Utskottet har föreslagit en summa, som kan blifva relativ och
som förmodligen blir relativ, och då föreställer jag mig, att den
anmärkning, som riktats mot vissa städer under den nuvarande
ordningen, nämligen att de icke tillräckligt kraftigt hindrat, att
brännvinsförsäljningen uppdrifvits för mycket, för att de där¬
igenom skulle få ökade inkomster. Denna anmärkning står fort¬
farande kvar, och om man tager ifrån städerna vissa inkomster,
måste de naturligtvis se till, att de erhålla någon motsvarande
ersättning, och hvar komma de att söka den, om icke på dessa
områden? På grund af dessa synpunkter kan jag icke vara med
om utskottets förslag.
Till detta skall jag be att få lägga ett nytt motiv. På
kammarens bord och herrarnes pulpeter ligger för närvarande
lagutskottets betänkande n:o 62, i hvilket utskottet föreslagit
Riksdagen att i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära vissa för¬
ändringar i fattigvårdsförordningen, däribland den förändringen
med afseende på statens bidrag för fattigvårdsväsendet, att det
skulle bli väsentligt högre och staten träda kraftigare, ja, mycket
kraftigt emellan, då det gäller den sjukvård, som fattigvårdssam-
liällena för närvarande få dragas med. Detta är ett område, som
beröres af åtskilliga motioner, väckta i sammanhang med den före¬
varande kungl. propositionen. Hvad tror man resultatet skulle bli,
därest det nu blefve ett sådant riksdagsbeslut i fråga om brännvins-
medlen, som här föreslagits? Landskommunerna i första hand
skulle få eu rundligare summa af brännvinsmedlen. Om man
sedan förutsätter, att Riksdagen skrifver så som lagutskottet för¬
ordat och ett förslag sedan framkomme, att landsbygden och
äfven städerna i förut antydda fall skulle få större bidrag af
staten till fattigvårdsändamål, så befarar jag, att man komme
att säga: nej, nu ha ni fått brännvinsmedlen och därmed få ni
vara nöjda. Och detta skulle kunna försvaras, om icke lag-
Lördagen den 29 April.
77 N:o 45.
utskottet med sitt förslag haft en annan afsikt, den nämligen,
att genom statens trädande emellan på detta område den skriande
olägenhet, som gör sig gällande inom landet i fråga om den
ojämna fattigvårdstungan, skulle bli en smula utjämnad. Ty
detta ligger i lagutskottets hemställan och motivering.
På grund af hvad jag nu i korthet anfört och utan att vid
detta tillfälle ingå på de olika detaljerna, tager jag mig friheten
yrka af slag å den föredragna paragrafen, men anhåller jag på
samma gång att få föreslå, att en skrifvelse måtte aflåtas af
följande lydelse:
att Riksdagen måtte — med afslag å hvad Kungi. Maj:t
hemställt i 25 § af det i propositionen n:o 79 framlagda för¬
slaget till förordning angående försäljning af brännvin äfvensom
med afslag å utskottets förslag dels till ändrad lydelse af samma
paragraf, dels ock till öfvergångsstadgande — i skrifvelse till
Kung!. Maj:t anhålla, att Kung! Maj:t täcktes snarast möjligt
låta verkställa utredning, under hvilka villkor eu successiv in¬
dragning till statsverket af brännvinsförsäljningsmedlen i deras
helhet må kunna ske, utan att kommunernas, landstingens och
hushållningssällskapens ekonomi, som nu till icke oväsentlig del
hvilar på inkomster af ifrågavarande medel, utsättes för känn¬
bara och hastiga rubbningar, samt därefter för Riksdagen fram¬
lägga det förslag, hvartill utredningen må föranleda.
Jag har nämligen föreställt mig, att efter indragningen af
dessa försäljningsmedel staten skulle träda emellan, där det
behöfdes, så att det icke skulle blifva så kännbart, och att bi¬
dragen skulle successivt komma stads- och landskommuner till
godo i den ordning, Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt föreslå.
Med herr Olsson i Mårdäng förenade sig herrar Eriksson i
Bäck och Matsson.
Som flere talare anmält sig för yttrandes afgifvande, men
tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hemställan
af herr talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen af
ifrågavarande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta sammanträde
enligt utfärdadt anslag skulle fortsättas.
§ 9.
Herr L. K. Broek aflämnade en af honom och herr A. C.
Bökelund undertecknad motion, n:o 291, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 19 och 25
kap. strafflagen.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Förslag till
förordning
angående
försäljning
af örännvin.
(Forts.)
N:o 45. 78
Lördagen den 29 April.
§ io.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 67, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af Gottlands artillerikårs, inom Visby stad belägna
kaserntomt med därå befintliga byggnader,
n:o 68, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af tomtplatser å kronoparken Bjurfors i Koppar¬
bergs län,
n:o 69, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af byggnadstomter vid Lakaträsks järnvägsstation å
Djupsjö kronopark i Norrbottens län,
n:o 70, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till Örebro, stad af mark för utvidgning af högre all¬
männa läroverkets i Örebro gårdstomt,
n:o 71, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition af Västernorrlands regementes förra mötesplats
Sånga mo,
n:o 72, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
eftergift å ar ren deafgif terna för arrendeåret 1904—1905 för två
utarrenderade kronoegendomar i Stockholms län,
n:o 73, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse af kronans rätt till lägenheten Södra Fördärfvet n:is
86 och 87 å Filipstads stads område,
n:o 74, i anledning af Kungl. Majits proposition angående
upplåtelse af byggnadstomter å kronopark vid Nattavara järn¬
vägsstation i Norrbottens län,
n:o 75, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af lägenheter och tomtplatser å förra profossbostället
3U mantal Fjällvinge n:is 5, 30 och 35 i Kristianstads län,
n:o 76, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af viss del af 1/i mantal Knipe eller Mörlanda med
Hofsbro kvarn i Älfsborgs län,
n:o 77, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af lägenheter å förra trumpetarbostället Va mantal
Söndraby n:o 2 i Vedby socken af Kristianstads län,
n:o 78, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af viss del af förra militiebostället Gislöf n:is 22 och
30 i Malmöhus län,
n:o 79, i anledning af Kungl. Majts proposition angående
afsöndring af mark från Borgholms kungsladugård i Kalmar län,
n:o 80, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af mark från kronohemmanen Vallen n:is 1 och 2 i
Västernorrlands län,
n:o 81, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående
Lördagen den 29 April. 19 N:o 45.
upplåtelse af en tomtplats å Strömsholms kungsladugård n:o 1 i
Västmanlands län,
n:o 82, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition angående
försäljning till Örebro stad af de landssekretern, landskamrern
och landträntmästaren i Örebro län förr anslagna löningsjordar,
belägna å den s. k. Boskärsängen inom Örebro stads område,
n:o 83, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående
försäljning af en till förra regementsskrifvarbostället 3/4 mantal
Vida n:o 1 i Södermanlands län hörande obebyggd utäga,
n:o 84, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af den under Kungsörs norra kungsladugård dags¬
verksskyldig lägenheten Charlottenborg i Västmanlands län,
n:o 85, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 10
angående upplåtelse till Oxelösund—Flen—Västmanlands järn¬
vägsaktiebolag af mark från kronodomänerna Väderbrunn n:o 1,
Lilla eller Tyska kungsladugården och Stora kungsladugården i
Södermanlands län,
n:o 86, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa delar af förra militiebostället Förstena n:o 1
med Önan n:o 1 och Femtungan n:o 1 i Älfsborgs län,
n:o 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af den under Kungsörs norra kungsladugård dags¬
verksskyldig lägenheten Borgvik n:o 1 i Västmanlands län,
n:o 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af två till förra militiebostället Lilla Svedala n:is 1,
5, 18 och 19 i Malmöhus län hörande områden,
n:o 89, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af åtskilliga lägenheter under förra militiebostället
Klingstorp n:o 1 i Kristianstads län,
n:o 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till__danaarf efter aflidne muraren
P. Öhmans hustru Maria Amalia Öhman, född Karlström,
n:o 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa till förra militiebostället Torsjö n:o 1 jämte
Falstorp n:o 1, ett torp, i Östergötlands län hörande lägenheter
och torp,
n:o 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af ett till förra häradshöfdingbostället Hårrum n:o 1
i Älfsborgs län hörande utmarksskifte,
n:o 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse från Svartsjö kungsladugård af mark för fattighus
in. m. åt Sånga kommun,
n:o 94, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa till förra militiebostället Ulfvestorp* n:o 1
Storegård i Älfsborgs län hörande områden,
n:o 95, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
N:o 45. 80
Lördagen den 29 April.
försäljning af tre till lotten n:o 1 af förra militiebostället Tvängs-
torp n:o 3 i Kristianstads län hörande lägenheter,
n:o 96, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående
försäljning af en till lotten n:o 2 af förra militiebostället Tvängs-
torp n:o 3 i Kristianstads län hörande lägenhet,
n:o 97, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa delar af Roma klosters kungsgård i Gott-
lands län,
n:o 98, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa lägenheter från indragna militiebostället Löfve-
stads kungsgård n:o 46 i Malmöhus län, och
n:o 99, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa områden från förra militieboställena Raska¬
rum n:is 6, 8 och 9 samt Raskarum n:is 3 och 5 i Kristian¬
stads län.
Vidare anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till
Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 111, i anledning af Kungl. Mai:ts proposition med för¬
slag till lag om särskild sammansättning af vissa rådstufvurätter
vid behandling af handelsmål, och
n:o 112, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om köp och byte af lös egendom, lag om ändrad
lydelse af 166 § sjölagen, lag om ändring i vissa delar af 9 kap.
handelsbalken och lag om ändrad lydelse af 3 § utsökningslagen.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,8 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag 1905.