RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1905. Andra Kammaren. N:o 29.
Fredagen den 24 mars.
Kl. 1 på dagen.
§ L
Justerades protokollet för den 17 innevarande mars.
§ 2.
Herr talmannen tillkännagaf, att enligt öfverenskommelse
mellan kamrarnes talmän gemensamma omröstningar skulle ons
dagen den 29 innevarande mars företagas i afseende å de voterings
propositioner, som då vore af kamrarne godkända.
§ 3.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord hvilande proposition till Riksdagen angående
ersättning till aflidne sjömannen N. J. Selanders stärbhusdelägare
för förlust genom f. d. vicekonsuln O. N. Nicholsons förskingring
af Selanders kvarlåtenskap.
§ 4.
Efter föredragning af herr N. Broanders på kammarens bord
hvilande motion, n:o 234, hänvisades motionen till Riksdagens
särskilda utskott n:o 2.
§ 'r>-
Härefter föredrogs herrar G. Elowsons och S. T. Palmes Angående
motion, n:o 235, om vidtagande af åtgärder för skyndsamt ut- utgifvande af
gifvande af ett sammandrag af Andra Kammarens diskussioner; ett samman-
och föreslog därvid herr talmannen, att kammaren måtte besluta ^ammmrns
att för behandling af ifrågavarande motion tillsätta ett enskildt diskussioner
utskott.
Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 29.
1
Iso 29.
Fredagen den 24 Mars.
Angående Ordet begärdes af herr Elowson, som yttrade: Herr
tt^man> mina herrar! Redan för flere år tillbaka har man
e funnit, att kamrarnes protokoll utgifvas något för långsamt.
kammarens och förslag till förändringar i arbetsordningen i syfte att på-
diskussioner, skynda protokollens utgifvande ha äfven framkommit här i Riks-
(Forts.) dagen. Sålunda kan nämnas, att vid 1875 års riksdag, den 13
februari, väckte herr Gumselius här i kammaren en motion, som
gick ut på att förkorta tiden för justeringen af de officiella proto¬
kollen. Denna motion remitterades på förslag af herr talmannen
till ett enskildt utskott, bestående af sju ledamöter. Till leda¬
möter af denna sjumannakommitté utsagos följande herrar: A.
Gumadius, J. Sjöberg, I. V. Gjerling, P. Nilsson, Å. Philipsson,
friherre von Schulzenheim och J. N. Biesert. Här finnes i
bihanget till det årets protokoll Andra Kammarens enskilda ut¬
skotts utlåtande i anledning af väckt motion om ändringar i
Andra Kammarens arbetsordning.
Flertalet af kammarens ledamöter torde måhända blifva
något öfverraskade af att få höra, att enligt gällande tryck¬
frihetsförordning äro kamrarnes protokoll hemliga handlingar,
som icke utan vederbörandes tillstånd få publiceras förrän efter
50 år. Sista paragrafen i riksdagsordningen innehåller nu äfven
bestämmelser i detta afseende, och det heter där: »De i kam-
rarne förda protokoll och öfriga riksdagshandlingar skola på.
statens bekostnad, så tidigt ske kan, af trycket utgifvas, de
senare fullständigt och protokollen i den mån kamrarne hvar för
sig förordna».
Nti har jag jämte herr Sven Palme väckt en motion i afsikt
att få protokollen öfver riksdagsförhandlingarna skyndsammare
tryckta och tidigare än nu lagda inför allmänheten. Vi ha gjort
eu fullständig enquéte öfver, huru i detta afseende förhåller sig
i andra europeiska länder, och häraf framgår, att det finnes icke
något land. där protokollen publiceras så sent som i Sverige.
I Belgien t. ex. — Belgien kan härvidlag betraktas såsom ett
mönsterland — utarbetas för hvarje plenum — och plenum,
hålles vanligen i belgiska deputeradekammaren mellan kl. 2 och
5 — ett fullständigt diskussionsprotokoll, som följande dags
morgon föreligger färdigt att med posten afgå från hufvudstaden
till landets olika delar. Detta är, som jag sade, ett fullständigt
protokoll, ett protokoll in extenso öfver allt, som förhandlats i
kammarens plenum.
Nu har den frågan uppställt sig för oss, huruvida vi skulle
göra framställning om att få de officiella protokollen skynd¬
sammare utgifna. Vi ha emellertid icke ansett något sådant
vara lämpligt, och vi lfa därför i vår motion låtit de officiella
protokollen vara orörda. Dessa utkomma som bekant 2 å 3
veckor efter det plenum, som de afse. Enligt kammarens arbets
ordning skola diskussionsprotokollen nu föreligga färdiga i ut-
Fredagen den 24 Mars.
X:o sa.
skrift på tredje dagen efter det sammanträde hållits, och skola Angående
sedan under ytterligare tre dagar vara tillgängliga för talarne i
och för justering. Efter denna tid skickas de till trycket. draiJ af
Nu ha vi ansett, att ett sammandrag af protokollen skulle kammarem
kunna utgifvas, och detta genom kammarens kansli. Genom ett diskussioner.
sådant sammandrag skulle man få eu objektiv och opartisk (Porto.)
redogörelse för hvad som förekommit i kammaren. Vi ha i
motiveringen till vår motion hemställt, att sammandraget borde
göras till ungefär en tredjedel af det fullständiga diskussions-
protokollet. På grund af' de beräkningar, som vi gjort an¬
gående den tid, som skulle behöfvas för uppsättandet af eu
dylik redogörelse, ha vi antagit, att redogörelsen för ett för
middagsplenum här i kammaren skulle kunna föreligga färdig
följande dags morgon, förutsatt nämligen att det icke är efter-
middagsplenum, ty i sådant fall kommer det gifvetvis att dröja
något längre, innan redogörelsen kan komma ut. Redogörelsen
för ett eftermiddagsplenum skulle kunna föreligga färdig följande
dags afton.
Vi ha trott, att det skulle för allmänheten och riksdagsmännen
själfva vara synnerligen fördelaktigt att snabbt få ett korrekt,
objektivt och riktigt referat af våra förhandlingar här. Under tiden
frän det, att en diskussion bär hållits, till 2 ä 3 veckor efteråt,
då de officiella, protokollen föreligga färdigtryckta, kan allmän¬
heten icke få reda på hvad som sagts här i kammaren annat
än genom tidningarnas referat, och dessa äro ibland tillförlitliga
och ibland mindre tillförlitliga. Man ser till och med, hurusom
talare i tidningarna rangeras öfver på en motsatt linje, och
många andra oriktigheter förekomma i deras referat. Vi ha nu
trött, att detta skulle kunna afhjälpas därmed, att kammaren
behagade anmoda kommitterade för tillsättande af kammarens
kansli att till förstärkning af kanslipersonalen förordna ett visst
antal notarier — vi ha tänkt oss tre — hvarigenom möjlighet
skulle beredas att affatta detta, särskilda protokollssammandrag.
Detta sammandragna protokoll skulle då också enligt vårt för¬
menande kunna blifva eu god ledning vid kontrollen och revi¬
sionen af det stora protokollet.
Vi ha vidare ansett, att sammandraget skulle kunna ut¬
gifvas i form af en bilaga till det officiella protokollet., och vi ha
äfven hemställt, att försöksanordningar i nu angifvet, syfte måtte
träffas om möjligt redan under innevarande riksdag.
Jag tror sålunda, att kammarens ledamöter skulle vara syn¬
nerligen betjänade af att denna fråga nu blefve pröfvad. Da
den emellertid endast rör Andra Kammaren, är det enligt min
mening lämpligast, att den behandlas af ett enskildt utskott.-
Ått nu afstå begäran om ett sådant, synes mig vara föga lojalt,
och jag utgår från den förutsättningen, att Andra Kammaren
icke vill vara med om ett sådant handlingssätt.
?«:« 2».
Angående
utgifvande «j
ett samman¬
drag af
kammarens
ditknasioner.
(Ports.)
4 Fredagen den 24 Mars.
Jag anhåller alltså, att den motion, som jag jämte herr Sven
Palme här väckt, måtte remitteras till ett enskildt utskott för
vidare grundlagsenlig behandling.
Vidare anförde
Herr Hedin: Herr talman! Jag tror, att kammaren gör
bäst, om den expedierar detta ärende nu genast utan synnerligt
vidlyftigt tal om saken. Antaget, att denna motion nu skickas
till enskildt utskott och att på grund af dess hemställan kam
maren kommer att besluta i ungefärlig öfverensstämmelse med
motionärernas förslag, skola vi då taga oss för att här i kamma
ren på rak arm besluta om något, som innebär en statsutgift?
Skola vi icke bli tvungna att skicka detta ärende till stats
utskottet, då det är af denna natur?
Redan detta är något konstigt. Men värre är, att man icke
vinner något förnuftigt ändamål med motionärernas förslag. Först
och främst får jag säga, att, ehuru jag tämligen väl känner förhål¬
landena på platsen, jag icke vill åtaga mig att gifva anvisning
på några personer, åt hvilka jag skulle vilja anförtro detta grann
laga uppdrag att göra ett sammandrag af talarens yttranden,
med hvilket de skulle kunna vara belåtna och som kunde för¬
tjäna alla de loford, som den ene motionären något för tidigt
velat tillerkänna det.
Det är ett konstigt företag detta. Det är svårt. Och nät
jag säger, att jag icke känner någon, åt hvilken jag skulle våga
anförtro detta uppdrag, så torde jag äga någon rätt att uttala ett
omdöme i denna fråga. Jag har någon erfarenhet af hvad det
vill säga att referera. Det blefve dessutom dyrt, och hvem skulle
ha glädje af detta? Tidningarna kunna icke nöja sig därmed.
Hvarje tidning vill ha sitt särskilda, individuellt präglade referat.
Visserligen hade jag på den tiden, då jag hade att bestämma
öfver en tidnings innehåll, utfärdat en ukas, från hvilken icke
medgafs undantag, att referatet skulle för hvar och en vara så
fullständigt som möjligt, naturligtvis med undvikande af hvarje
färgläggning, af hvarje ord, som gåfve referatet prägeln, att det
felat mot opartiskheten; hvad man hade att säga mot talaren,
finge sägas på annat ställe. Men regeln är måhända icke sådan,
och äfven om så skulle vara, kan eu tidning, som pretenderar
att göra reda för de politiska tilldragelserna och sålunda framför
allt diskussionerna inom kamrarne, icke nöja sig med ett sådant
referat, som föreslås af motionärerna. Hvem skall bry sig om
detta? Det vet jag icke. Men dyrt blir det. De, som skola få
detta uppdrag om hand, ha alla skäl att begära mycket bra be-
taldt för det nattarbete, som de måste underkasta sig, och så,
när trycket är färdigt, ligger denna pappersmassa där som dålig
makulatur. Ty nu för tiden begagnar man icke tryckt papper
Jf:o JM.
Fredagen den 24 Mars.
till att slå om ost, smör och sådant, utan rent och snyggt papper, 4¥ae”*’
och då är det icke någon utsikt till afsättning för allt detta tryckgamman
på torgen och i bodarne. Och därför är det bäst, om man skaffar grag af
ihjäl detta förslag, och först och främst ber jag att få yrka afslag kammarens
på hvarje tanke på tillsättande af ett enskildt utskott. Och där- diskussioner.
med torde vi ha hunnit ett godt stycke på vägen. (Forts.)
Jag yrkar sålunda afslag såväl på framställningen om till¬
sättande af ett enskildt utskott som på motionen.
Herr Elowson: Herr talman! Den siste talaren har Drägt
på tal de kostnader, som det af oss föreslagna arrangemanget
skulle medföra. Denna kostnad skulle underställas kammarens
pröfning i grundlagsenlig ordning. Kammaren beslutar såsom
den själf finner lämpligt öfver sitt kansli, tillsätter så och sä
stort kansli o. s. v. Nu vore fråga om att de, som ha att till¬
sätta kammarens kanslipersonal, skulle föröka antalet notarier
med några stycken.
Dessa finge vanlig notarieailöning, hvarken mer eller mindre.
Man skulle icke på förhand söka ut några för uppdraget sär¬
skild! lämpade personer, utan endast fordra den kompetens, som
kräfves för att blifva notarie, hvarefter affattning^! af den sam¬
mandragna redogörelsen naturligtvis komme att anförtros åt dem,
som-vore därtill hugade och skickade. Sedan upprättas ett kost¬
nadsförslag, som genom talmanskonferensen går till statsutskottet,
hvilket prof var alla förslag angående riksdagskostnader. När denna
pröfning är verkställd, inkommer statsutskottet med utlåtande
däröfver till kammaren, som då fattar beslut i frågan. Denna
ordning för ärendets behandling är fullständigt grundlagsenlig.
Beträffande själfva hufvudsaken föreställer jag mig, att
kammaren skulle handla mest lojalt genom att pröfva frågan
och därvid godkänna eller afslå deri. -lag tror icke, att det vore
riktigt af kammaren att strypa motionen, innan kammarens
ledamöter varit i tillfälle att taga någon närmare kännedom om
densamma. Därför skulle en utredning verkställas icke af ett
tillfälligt utskott, tv då skulle utlåtandet, i händelse det blefve
bifallet här i kammaren, gå till medkammaren, utan af ett en¬
skildt utskott. Här är ju icke fråga om Första Kammarens pro¬
tokoll, utan här är fråga om ett ärende, som rörer Andra
Kammaren enskildt, enär Andra Kammaren, enligt de grundlags
paragrafer jag förut citerat, kan ensam besluta öfver sitt proto¬
koll. Jag hyser därför, herr talman, den förtröstan, att kam¬
maren skall låta ärendet undergå vederbörlig pröfning.
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman, mina
herrar! Jag skall icke inlåta mig på motionens innebörd, fastän
det nog kunde vara ganska intressant. Jag har ännu icke haft
tillfälle att läsa motionen, men såsom vi nu hafva hört af niotio-
\:t> 25). 6
Fredagen deu 24 Mars.
Angående nären, skulle innebörden i densamma vara att la till stånd ett
iQgjjfisonde sammandrag öfver Andra Kammarens diskussioner, hvilket sam
drag a/ mandrag skulle uppsättas af notarier samt därefter tryckas och
Kammarems utlämnas till allmänheten. Jag tror, att många af kammarens
'Mshimoner, ledamöter icke skulle komma att blifva belåtna därmed, helst
(Förta.) kanske många gånger deras tankar komme att återgifvas på ett
alldeles oriktigt sätt.
Det kan icke heller förnekas, att, om förslaget skulle reali¬
seras, det komme att kosta rätt mycket penningar, dels genom
en ökning i notariernas antal och dels genom kostnaden för
tryckning, hvilken kanske ofta finge ske på nätterna.
För öfrigt anser jag denna motion icke vara väckt i grund¬
lagsenlig ordning. Don borde väckts vid riksdagens början och
den bör, då den afser eu statsutgift, behandlas af statsutskottet
och icke af ett enskildt utskott. Jag tror därför, att kammaren
gör riktigast i att genast afslå densamma.
Jag yrkar, herr talman, afslag å motionen.
Herr Bran ting: Icke heller jag har haft tillfälle att taga
kännedom om motionens innehåll annat än genom det referat
af densamma, som här lämnats utaf den ene af motionärerna,
herr Elowson. Men redan däraf framgår det för mig tillräckligt
tydligt, att motionärerna kommit in på en mycket olycklig tanke.
De ha haft ett önskemål, som jag tror i alla delar riktigt och som
bör understrykas, till dess rättelse vinnes, nämligen att de justerade
protokollen måtte utgifvas så tidigt som på något sätt omständig¬
heterna medgifva. Att dessa protokoll komma så långt efteråt,
att intresset för frågorna många gånger redan hunnit undan¬
skjutas af färskare frågor, är alldeles säkert ett missförhållande,
som bidrager till att underhålla politisk likgiltighet i vårt land.
För att råda bot för detta hafva motionärerna emellertid icke
påyrkat en minskning i den tid, som nu åtgår för att få dessa
protokoll färdiga, utan de ha konstruerat fram eu mellanform,
som synes mig hvarken kunna gagna i den ena eller andra rikt¬
ningen. Tidningarna ha ingen fördel af att dagen efter ett sam¬
manträde från kammaren föreligger ett sammandraget referat af
halfofficiell prägel. De behöfva lämna sina meddelanden alldeles
omedelbart under debattens fortgång och kunna således icke ha
någon glädje af ett sådant sammandrag. Allmänheten och icke
minst riksdagsmännen sjulfva begära att få korrekta och under
ansvar uppsatta referat för att, icke minst därest någon tvist
skulle uppstå, kunna so huru saken verkligen förhåller sig. Jag
kan därför icke tro, att den tanke motionärerna äro inne på har
någon som helst framtid för sig. Då därtill kommer, att, såsom
den siste talaren också framhöll, det kan vara tvifvel under
kastadt, huruvida motionen tillkommit i fullständigt grundlags
enlig ordning, enär den otvetydigt afser eu ökad statsutgift, ber
sjo ät;.
Fredag<en den 24 Mars.
iao- att få förena mm* med dem. som yrka på att motionen skall Angående
* A. * utgifvande af
anslås. ert samman¬
drag af
Häruti instämde herrar Persson i Tallberg och Hedlund. kammarens
diskussioner.
Herr Eriksson i Elgered: Herr talman, mina herrar! Utan (Forts.)
.att inga på sakens innebörd ber jag få säga, att jag bär den
uppfattningen, att motionen icke tillkommit i grundlagsenlig ord¬
ning, och att den följaktligen icke kan remitteras. .Afen vid så¬
dant förhållande synes det mig vara formellt riktigast, att kam¬
maren, i stället för att afstå motionen, besluter att lägga den till
handlingarna såsom icke varande väckt i grundlagsenlig ordning.
Väljer man denna form, har man ju icke på något sätt ingått
i pröfning af motionen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner å de därunder gjorda yrkan¬
dena, afslog kammaren motionen.
Herr G. Elowsons vid förra sammanträdet väckta och då
bordlagda förslag om tillsättandet af ett enskildt utskott, bestående
af sju ledamöter med sju suppleanter, förklarades hafva genom
kammarens i nästföregående paragraf omförmälda beslut förfallit.
§ ?•
Af de pa kammarens bord hvilande motionerna öfverlämuades
vidare herr J. Widéns motion, n:o 236, till Riksdagens särskilda
utskott n:o 2 och herr K. II. Brantings m. fl. motion. n:o 237,
till konstitution sutskottet.
8.
Föredrogos men bordlädes åter lagutskottets utlåtanden nas
36, 37, 38, 39, 40 och 41, Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 12, samt Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtanden. n:is 13 och 14.
§ 9-
Till afgörande förelåg lagutskottets utlåtande u:o 35, i an- Angående
ledning af dels Kung]. Maj:ts proposition med förslag till lag afgäld från
rörande afgäld från afsöndrad lägenhet, dels ock Henne med
föranledande af berörda proposition afgifna motioner.
flso 29. 8
Fredagen den 24 Mars.
^gående Genom proposition, hvilken af båda kamrarna blifvit till
afsöndra/! Ja8utskottet hänvisad, hade Kungl. Maj:t under åberopande af
lägenhet, propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda
(Forts.1 protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogadt förslag till lag rörande afgäld från afsöndrad fastighet.
I sammanhang med denna proposition hade utskottet till
behandling förehaft tre inom Andra Kammaren afgöra motioner,
åsyftande tillägg till eller ändring i det af Kungl. Maj:t fram¬
lagda förslaget till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet,
nämligen n:o 180, afgifven af herr D. Persson i Tällberg, n:o 184
af herr O. G. EriJcson i Öfre Odensvi samt n:o 189 af herr
J. Forssell m. fl.
Utskottet hemställde.
1 :o) att Riksdagen, med utslag å herr Perssons samt herr
.). Forssells med flere motioner, måtte bifalla det i Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition innefattade lagförslaget; och
2:o) att Riksdagen, i anledning af herr Eriksons motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!.
Maj:t låta utreda, under hvilka villkor innehafvare af afsöndrad
lägenhet kunde berättigas att lösa sig från sådan del af afgäld,
som förklarats öfverskjuta å afsöndringen belöpande andel i
stamhemmanets utskylder, samt låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga det lagförslag, hvartill berörda utredning kunde gifva
anledning.
Punkten l:o)..
Sedan herr talmannen anmält ifrågavarande ärende till hand¬
läggning, beslöt kammaren, på hemställan af herr talmannen, att
det föreliggande lagförslaget skulle paragrafvis föredragas.
1 tf.
Utskottets förslag godkändes.
Efter föredragning af 2 § begärdes ordet af
Herr Forssell, som yttrade: Herr talman! Om stadgad af¬
gäld motsvarar hvad af hemmanets allmänna utskylder belöper å
lägenheten, så är det ju klart, att afgälden bör i sin helhet af-
skrifvas. Här föreslås nu emellertid, att, om afgälden öfverskjuter
motsvarande de! af hemmanets utskylder, stamhemmanets ägare
skall vara berättigad att fortfarande uppbära återstoden. Huru
Fredagen den 24 Mars.
9 X4)> m.
afgälden sålunda kunnat komma att öfverskjuta utskyld erna upp- Angående
lyses i den kung! propositionen. Där säges: “afsöndra!?
»Enligt författningarna om hemmansklyfning och jordafsönd- lägenhet '
ring ålåg det Kung! Maj:ts befallningshafvande att i de fall, då 'Ports*)
öfverenskommelse om afgäld träffats, höja det utsatta beloppet,
därest det ej motsvarade den afsöndrade lägenhetens andel i
stamhemmanets allmänna utskylder. Men om det öfverenskomna
beloppet, .såsom ofta var händelsen, öfversteg lägenhetens andel
i nämnda utskylder, ägde Kung!. Ma.j:ts befallningshafvande ej
befogenhet att sänka detsamma. Har Kung!. Maj:ts befallnings¬
hafvande vid fastställande af afgäld å afsöndra»! lägenhet höjt
det belopp, hvarom öfverenskommelse träffats, lärer den fastställda
afgälden få antagas hafva jämnt motsvarat lägenhetens andel i
hemmanets utskylder. Den del af afgälden, som icke belöper å
ännu kvarstående utskylder, bör följaktligen i sådan händelse
bortfalla. Om däremot Kungi. Maj:ts befallningshafvande funnit
den öfverenskomna afgälden tillräcklig och således utan vidare
fastställt afgälden, kan det val någon gång hafva inträffat, att
den sålunda fastställda afgälden jämnt motsvarat lägenhetens
andel i stamhemmanets utskylder, men i öfvervägande antalet
fall torde afgälden hafva öfverstigit denna andel.» Ja, man kan
säga, att det i de allra flesta fall förhållit sig så, att afgälden
öfverstigit hvad den rätteligen bort utgöra. »Det Överskjutande
beloppet måste då betraktas såsom en del af köpeskillingen för
den afsöndrade lägenheten, såsom en rent privaträttslig prestation
till stamhemmanets ägare, och i detta belopp lärer någon nedsätt¬
ning icke kunna ifrågakomma.»
Frågan är således, om de Överskjutande delarne af afgälds-
beloppen i allmänhet betraktas såsom ogulden köpeskilling. Jag
tror, att i de flesta fall så icke är förhållandet. Jag har från
lägenhetsägare i den ort, jag representerar, fått meddelande om
JO ä 40 fall, i hvilka lägenheterna betalats med ända till 1,000
kronor tunnlandet eller därutöfver, men likväl föreskrifvits eu
afgäld af 5 å 6 kronor, oaktadt detsamma, då den köpta jorden
varit ouppodlad och ofta endast lämplig till byggnadsplats, rätte¬
ligen skulle varit högst obetydlig och kanske icke bort öfverstiga
1 å 2 kronor. Att den icke desto mindre blifvit satt så högt,
har då berott därpå, att man velat undgå att få tillbaka ansök¬
ningen om fastställelse från Konungens befallningshafvande,
hvilket man riskerat, om afgälden varit för låg, samt önskat
slippa det långa och besvärliga uträknandet af livad afgälden
skulle på öret utgöra.
Vidare har jag från min företrädare i Riksdagen, Sälling,
hvilken på sin tid väckt motion om afgäldernas upphörande, fått
mottaga ett bref, hvari han säger: »Hvad vår ort beträffar, så
hafva köpare af lägenheter så rundligt betalat desamma, att köpe¬
summan blifvit af köparne erlagd med mångdubbla beloppet åt'
N:o 29.
Angående
afgäld frat
‘ifiimdrad
lägenhet.
(Port 9.'!
JO Fredagen den 24 Mars.
värdet mot stamhemmanets areal, och på så sätt är det klart,
att dessa icke här belastas med någon afgäld för ogulden köpe¬
skilling. Sedan den nya kommunalbeskattningen kom till stånd,
få ägare till afsöndrade lägenheter betala skatt till staten och
därjämte deltaga i alla kommunala utgifter af hvad namn och
beskaffenhet de vara må, och på så sätt få dessa församlingsmed¬
lemmar betala dubbel skatt för den jordlapp, de äro ägare till.»
För öfrig'! äro nämnda öfverskjutande delar af afgälden åt¬
minstone i do allra flesta fall endast små belopp, och då nu
Kungl. Maj:t i sin proposition varit så mån om, att stamhemma¬
nens ägare skulle utfå dessa belopp, så synes det mig, att Kung!.
Maj:t äfven bort taga hänsyn till de små afgäldsbetalarnes rätt.
Enligt Riksdagens beslut af år 1892 började grundskatterna af-
skrifvas 1893. Afskrifningen omfattade sistnämnda år 10 procent
och bär därefter fortgått, till dess grundskatterna 1904 alldeles
bortfallit. Stamhemmanens ägare hafva alltså under denna tid
successivt erhållit lindringar, men afgäldsbetalarne hafva hittills
måst erlägga hela beloppet och skola ytterligare* betala sin afgäld
ända till den 31 december 1906. Jag kan icke förstå, hvarför
man icke skulle kunna tillerkänna dem den rättvisan att åter¬
bekomma hvad de betalat för mycket i afgäld, sedan afskrifnin¬
gen af stamhemmanens grundskatter börjat. Ett stadgande härom
torde hafva influtit i det nu förevarande lagförslaget, och, om
så skett, är jag säker på, att hvad lägenhetsägame erlagt för
mycket och således varit berättigade återfå skulle kunnat kvittas
mot det lilla öfverskott, som komme att kvarstå, sedan eu nog
grann utredning skett angående hvad af afgälden motsvarade
stamhemmanens utskylder.
Jag liar nog hört uppgifvas, att i andra delar af landet än
Västmanland jord upplåtits mot endast afgäld eller mot mycket
låg köpeskilling. Det är ju klart, att vid sådant förhållande
stamhemmanets ägare bör få uppbära afgälden. Vi hafva ej
heller i vår motion bestridt detta, utan säga endast, att, där
någon del af afgälden bevisligen motsvarar ogulden köpeskilling,
denna del må fortfarande utgå. Jag kan icke inse, hvarför man
icke skulle kunna stadga, att den del af afgälden, som skulle
kvarstå, bevisligen skulle vara ogulden köpeskilling. Det blefvo
då endast under detta förbehåll, som stamhemmanets ägare hade
rättighet att fortfarande uppbära afgälden.
Beträffande aflyftande* af den del af afgälderna, som icke
komme att bortfalla på grund af bestämmelserna i nu förevarande
lagförslag, har jag visst ingenting emot, att det får blifva lägen-
hetsägarnes sak att begära aflyftande*. Anledningen därtill, att
jag och mina medmotionärer föreslagit ett annat stadgande, har
varit den, att vi ville söka få bort dessa afgälder. så att de icke
skulle blifva ett slags nya frälseräntor, som komme att ligga på
de små lägenheterna. Det uttalades också af 1896 års lagutskott,
Fredagen den 24 Mars.
il X:o 29-
atfc det vore nödvändigt, att ifrågavarande skatter aflyftades från
jorden. Jag kan emellertid vara med om hvad utskottet i denna
del föreslagit.
Det hade slutligen varit önskligt, att, innan den kungl.
propositionen afgifvits, eu mera omfattande utredning skett an¬
gående hvad af afgälderna öfverskjuter stamhemmanets motsva¬
rande utskylder och angående beskaffenheten af de särskilda
aftalen i orterna, så att ett på billighet och rättvisa icke gran
dadt stadgande ej beliöft inflyta i lagen. Jag anser nämligen,
att detta stadgande om de Överskjutande afgäldsbeloppen i all
mänhet mindre grundar sig på billighet och rättvisa än på
juridisk formalism. Emellertid vill jag hoppas, att den utredning,
som nu kommer att af Riksdagen begäras hos Kungl. Maj:t, må
verkställas så, att rättvisa och billighet tillämpas gentemot
1 ägenhetsägarne.
• Jag har icke något yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets förslag godkändes.
il—10 §§.
Utskottets förslag godkändes,
11
För denna paragraf hade af Kungl, Maj:t och utskottet
föreslagits följande lydelse:
Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvilken afsöndra!»
från boställe eller från annat publikt hemman eller lägenhet,
som icke vid tiden för upplåtelsen innehades under stadgad
äborätt.
Däremot hade herr Persson i Tallberg i sin ofvan nämnda
motion föreslagit, att paragrafen skulle lyda sålunda:
Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvilken afsöndra!»
från boställe eller från annat publikt hemman eller lägenhet, som
icke vid tiden för upplåtelsen innehades under stadgad åborätt
eller på sådana afsöndringar, som uteslutande bestå af skogs¬
mark, och för hvilka afgäld icke blifvit af Kung]. Maj:ts be
fälb)ingshafvande fastställd.
Reservation hade afgifvits af herr Lindhagen, som hemställt,
att Riksdagen med föranledande af herr Perssons motion måtte
besluta, att 11 § i förevarande lagförslag skall erhålla följande
lydelse:
Angående
ifgäld från
afsöndra-d
lägenhet.
(Forfe.)
H':o 2!>.
Angående
afgäld frat
afsöndmä
lägenhet.
(Forte.)
12 Fredagen deri 24 Mars.
»Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvilken af-
söndrats från boställe eller från annat publikt hemman eller
lägenhet, som icke vid tiden för upplåtelsen innehades under
stadgad oborätt, och ej heller på lägenhet, som uteslutande består
af skogsmark,»
I fråga om denna paragraf anförde
Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! Aff¬
alla de afgälder böra afskrifvas, hvilka motsvara de å den af-
söndrade lägenheten hvilande grundskatterna, därom torde vi
alla vara eniga. Lika eniga borde vi också vara därom, att alla
de afgälder fortfarande böra kvarstå, hvilka icke hafva något
som helst samband vare sig med stamhemmanets eller med den
afsöndrade lägenhetens skaf teförhållanden, utan hafva tillkommit
genom privaträttsligt aftal och i hufvudsakligt syfte att gifva
köpehandlingen en juridisk kvalifikation i och för lagfarts er¬
hållande.
Uti min föreliggande motion har jag sökt visa, att i Dalame
finnas afsöndringar, för hvilka afgälden icke har någon annan
betydelse än eu genom privaträttsligt aftal fastställd afgift och
således icke har något med beskattningen att skaffa. Jag har i
motionen, såsom herrarne finna, sökt lämna exempel på sådana
afsöndringar samt förklara, huru dylika afsöndringar kunnat ske
och hvarför afgäld blifvit bestämd att af deras innehafvare er¬
läggas. Jag skall taga mig friheten att uppläsa några rader ut¬
mål motion. Där står:
»Men som alla äldre författningar rörande jordafsöndring,
ända till lagen därom af år 1896, föreskrefvo, att afgäld för
jordafsöndring skulle erläggas till stamhemmanet, utvecklades
den rättspraxis, att lagfart å afsöndring icke beviljades, därest
afgäld ej var föreskrifven i köpet. På grund däraf öfverens-
kommo köpare och säljare, att afgäld — vanligtvis 10 ä 20 öre
per reduceradt tunnland •— skulle erläggas till stamhemmanet.
Köparna hafva också hittills regelbundet fullgjort sin skyldighet,
härutinnan. Att köpeskillingen under sådana förhållanden reg¬
lerades efter afgäldens storlek, är helt naturligt.
Skulle därför föreliggande lagförslag tillämpas på dylika af¬
söndringar, blefve det i verkligheten en afskrifning å den mellan
köpare och säljare öfverenskomna köpeskillingen, en present till
såväl enskilda skogsköparc som i all synnerhet till de stora skogs¬
bolagen, hvilka senare genom sådana afsöndringar förvärfvat sig
betydande skogsområden och sålunda utfäst sig att i form af
afgälder betala afsevärda penningbelopp årligen.»
Nu förordar Kung]. Maj:t i det här föreliggande lagförslaget
det såsom alternativ 2 af kammarkollegium framställda sättet för
afgäldernas bestämmande, nämligen att den person, som vill
Fredagen den 24 Mars.
13 N:o 29.
blifva kvitt ett onus, får sitta i lugn och ro och ändå får detta
onus afskrifvet, då däremot den andra parten, som rätteligen
borde få behålla denna inkomst, skall underkasta sig en mycket
vidlyftig procedur och icke kan bevara sin lagliga rätt på annat
sätt än genom ett processförfarande, som torde blifva både be¬
svärligt och mycket dyrbart.
Nu säger herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
beträffande denna sak följande:
»Genom den af mig sålunda förordade anordningen vinnes
omedelbart den fördel, att i ett mycket stort antal fall, där den
å lägenheten belöpande utskyldsdelen eller afgäldssumman, såsom
uppgående blott till några ören, saknar hvarje betydelse för sak¬
ägaren, den nu utgående afgälden kan af sig själ! försvinna,
utan att myndigheterna blifva i onödan besvärade.»
Ja, det är just hvad jag har fruktat; jag har fruktat att
det skulle komma att gå på detta sätt, och det är just därför
.som jag har väckt min motion i detta ämne. En summa på
några få ören har faktiskt icke så oväsentlig ekonomisk betydelse
för allmogen i vårt land, men den har framför allt, i en ännu
högre grad, en moralisk betydelse. Jag måste med undran fråga
mig, är det möjligt att ett uttalande, att dessa rättmätiga ut-
skylder af sig själfva skola bortfalla — är det möjligt, säger
jag, att ett uttalande sådant som detta, som så nära berör
äganderättsförhållandena och äganderättsbegreppet, har blifvit
uttaladt af herr statsrådet och chefen för rättvisans departement?
Det kommer naturligtvis att gå så, att afgälderna bortfalla
af sig själfva, på den grund att de hemmansägare, hvilka saken
berör, icke få reda på eller ens kunna ha en aning om, att vi
stifta sådana lagar, som i så hög grad ingripa i deras ägande¬
rätt. De ha följaktligen icke ens reda på sin skyldighet att
bevaka sin rätt i laga tid, utan rätt som det är komma de under
fund med, att privaträttsliga aftal blifvit afskaffade af Kungl.
Maj:t och Riksdagen, och att de följaktligen ingenting vidare
hafva att få.
Nu säger herr statsrådet ytterligare: »En förutsättning för
vinnande af den fördel, hvarom nyss talats, är, att hemmans¬
ägaren ålägges skyldighet att göra ansökning hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande.» Det skulle således vara en fördel i Kungl.
Maj:ts förslag, att hemmansägaren för att bevara sin lagliga rätt
.skulle gå in till Kungl. Maj:ts befallningshafvande med en an¬
sökan och söka skydda sin rätt. Detta kan vara mycket riktigt
beträffande afgäld i allmänhet, som rör sådana lägenheter, hvarest
afgälden utgör en verklig skatt och motsvarar den å den a£-
söndrade lägenheten hvilande grundskatten, men beträffande af¬
gäld för sådana afsöndrade lägenheter, hvarom jag talar i min
motion, verkar det fullkomligt orättfärdigt.
Statsrådet fortsätter:
Angående
afgäld från
afsöndrad
lägenhet.
(Forts.)
H:<> 29.
Angående
afgäld frat
åfsöndräd
lägenhet
(Ports.)
14 Fredagen den 24 Mars.
»Ehuru det torde ligga i sakens natur, att hemmansägaren
därvid i sitt eget intresse angifver de omständigheter, som på
frågans afgörande kunna öfva inverkan, innebär dock hemmans¬
ägarens ansökningsplikt icke någon bevisskyldighet i egentlig
mening. Från denna synpunkt blefve besväret för hemmans¬
ägaren säkerligen ej mindre, om ansökningsplikten ålåge lägen-
hetsägaren, och således torde den initiativskyldighet, hvarom här
är fråga, ej kunna anses betungande.»
Jag vill, till den kraft och verkan det hafva kan, häremot
inlägga en alldeles bestämd protest och gensaga. Detta yttrande
kan icke bero på någonting annat än saknad af verklig och
fullständig utredning i hithörande frågor. Bevisskyldigheten för
att få bibehålla denna afgäld blir enligt min uppfattning, hur
enkel den i och för sig själf än må vara, ofantligt svår för denne
hemmansägare, på den grund, att han icke bär något bevismaterial
alls i sin hand. Skogsköparen innehar köpebrefvet, och det är
i mycket sällsynta fall som säljaren har någon afskrift däraf.
Det lär val icke vara möjligt att en hemmansägare går in till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande med endast en lös uppgift
och säger: Jag vill hafva den och den afgälden fastställd att
utgå till det hemman jag innehar. För att få sin begäran bi¬
fallen måste han vill på ett eller annat sätt skaffa sig en afskrift
af köpebrefvet. Detta kan då naturligtvis icke tillgå på annat
sätt, än att han vänder sig till vederbörande domhafvande och
skaffar sig en afskrift däraf, och det kan vara förenadt med
ganska stora svårigheter utom den stora kostnad som alltid
följer med saken. Det finns nämligen sådana skogsköp, som
tillkommit innan lagfartsböckerna upplades i Dalarne; således
måste domhafvanden leta i de s. k. lagfartsprotokollen, som icke
äro så synnerligen väl registrerade, såsom herrarne veta. Det
kommer att möta afsevärda svårigheter för vederbörande att
skaffa det lilla bevismaterial, som är erforderligt för detta
ändamål.
»Den omständigheten», heter det vidare, »att lägenhetsägaren
upphör att betala afgäld, utgör en direkt maning för hemmans¬
ägaren att göra sitt anspråk gällande; han har då sig själf att
skylla, om han ej njuter befrielse från den del af hemmanets
utskylder, som rätteligen bör utgöras af lägenhetsägaren», o. s. v.
Jag vet icke, men jag vill helst säga, att också detta beror
på ett misstag, ty, mina herrar, preskriptionstiden räknas icke
från den dag, som vederbörande upphöra att betala afgälden,
utan den räknas från den 1 januari 1907. Följaktligen skola
skogsbolagen, varen förvissade därom, mina herrar, icke försumma
att intill den dagen betala sina afgälder, som de utfäst sig att
betala. Det är först efter den dagen som de komma att upp¬
höra därmed, och först då kommer hemmansägaren under fund
med saken och frågar sig: hvarför betala icke bolagen, eller
N's« 3fl.
Fredagen den 24 Mars. 15
hvem nu skogsköparen må vara, sin afgäld? Man visar honom
då på denna förträffliga lag, som utan vidare har dragit ett
streck öfver föregående aftal. Man får väl under sådana för¬
hållande!) sätta i fråga, om svenska folket verkligen kan få den
aktning det bör hafva för de lagar, som stiftas.
Utskottet har nu också delat den af Kung!. Maj:t uttalade
uppfattningen och säger: »Den afgäld, hvilken å afsöndrade
skogslotter i dessa trakter blifvit lagd, skulle sålunda, därest
nämnda betraktelsesätt är riktigt, icke till någon del hafva mot¬
svarat något af hemmanets allmänna utskylder, samt således
enligt den af Kungl. Maj:t föreslagna lag fortfarande komma
att utgöras.»
Det är alldeles riktigt; det har äfven jag trott. Men det är
just fruktan för denna vidlyftiga och kostsamma procedur, som
gjort att jag väckt min motion. Äfven jag har tolkat lagför¬
slaget precis på samma sätt som lagutskottet gjort. Jag har
emellertid icke varit blind för de störa svårigheter, som för
hommansägarne blifva förenade med att komma till sin rätt i
detta fall.
Nu säger lagutskottet: »För att emellertid betrygga ett
dylikt resultat har motionären föreslagit ett tillägg till § It i
lagförslaget, hvarigenom afsöndrad skogsmark skulle i visst fall
undantagas från lagens tillämpning. Vid den utredning, hvilken
Konungens befallningshafvande och i högre instans kammar
kollegium och Kungl. Maj:t ha att verkställa, när fastställelse
jämlikt nu ifrågavarande lag sökes å afgäld, lagd å omförmälda
skogslotter, kommer tydligen den hänsyn att tagas till de för
Dalarne eller andra trakter egendomliga förhållanden, som af
dessa skäligen kan betingas.» Det är just denna långa omväg
och denna, dyrbara procedur, som jag önskar, att vi skulle kunna
undgå. År det möjligt att man för några kronor, kanske för
några ören, som vederbörande i alla fall sätta högt värde på,
och som naturligtvis inför det allmänna rättsmedvetandet måste
hafva samma betydelse som ett högt belopp, är det möjligt,
säger jag, att man finner det rättvist att man skall bli tvungen
att underkasta sig att gå eu sådan omväg, som att först vända
sig till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, sedan till kammar¬
kollegium och slutligen till Kungl. Maj:t för att få sin rätt —
kanske också få sin rätt af slagen.
Det är på grund af dessa förhållanden, som jag i min
motion påyrkat den ändring i eller tillägg till 11 § af före
varande lagförslag, att sådana afgälder, som tillkommit genom
privaträttsligt aftal och som icke utgöra något slags skatt, fort¬
farande skola få stå kvar, och att lagen följaktligen icke skulle
tillämpas på dessa förhållanden.
Nu har endast en reservant från utskottet beaktat dessa
synpunkter. Denne reservant har verkligen sett saken ur den
Angående
afgäld från
afsöndra'd
lägenhet.
(Forte/'1.
29, 16
Fredagen den 24 Mars.
Angående rätta synpunkten, om han också gått något längre, än jag i min
afgäld från motion vågat gå. Jag kan icke låta bli att uppläsa några fä
lägenhet rader ur herr Lindhagens reservation. Han säger bland annat:
i!'Vä' »Hvilken statsklokhet eller rättvisa ligger det under något för¬
hållande i att t. ex. nu utan ersättning beröfva bönderna i
Laknäs by den årliga afgäld af 212 kronor, som erlägges till
dem från de nuvarande ägarne af böndernas forna skogsmarker.»
Det kan väl icke ligga hvarken statsklokhet eller rättvisa i något
sådant. Denna årliga afgäld på 212 kronor grundar sig på något
öfver ett hundratal köpeafhandlingar. Den afser en skogsmark,
som icke är åbodelad mellan hemmansägarne, utan, genom en
uträkning eller repartition utan något slags afstakning på marken,
uträknades af landtmätare deras andelar af detta stora skogs
område, och särskild! köpebref upprättades för hvar och en. Om
således hvar och eu af dessa skulle gå till Konungens befallnings¬
hafvande för att söka få denna afgäld fastställd, måste de naturligtvis
vända sig till vederbörande domhafvande och skaffa sig afskrifter
af öfver ett hundratal skogsköp; därefter måste en hvar af dem
iakttaga alla dessa formaliteter och genomgå hela denna vidlyf¬
tiga procedur. Det är därför jag anser, att det vore förenadt
med billighet och rättvisa, om man i 11 § gjorde undantag för
dessa fall, isynnerhet som därtill kommer att man därmed icke
skulle skada någon enda.
Då hvarken utskottet, Kungl. Maj:t, kammarkollegium eller
någon annan af de myndigheter, som varit hörda, kunnat påvisa
något enda fall, där det af mig föreslagna förfaringssättet skulle
medföra skada för någon, så kan jag, herr talman, icke göra
annat än yrka bifall till herr Lindhagens vid förevarande be¬
tänkande fogade reservation. Jag gör detta, därför att reserva¬
tionen går något längre än min motion. Utan tvifvel tar nämligen
Första Kammaren utskottets hemställan, och då torde min motion
lämpligen kunna blifva basen för ett sammanjämkningsförslag,
eftersom dess yrkande ligger ungefärligen midt emellan utskottets
hemställan och herr Lindhagens reservation.
Jag ber att få betona, att här föreslagna förfaringssätt icke
på något sätt skulle inverka på alla öfriga afgälder, hvilka jag,
likaväl som herrarna, är angelägen om att de måtte blifva af¬
skrida, dessa afgälder, som motsvara grundskatterna men fort¬
farande utgå, oaktadt grundskatterna blifvit afskrida från stam¬
hemmanet.
Under förhoppning om kammarens benägna tillmötesgående
härvidlag, yrkar jag, herr talman, i nyss antydda syfte bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen.
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Ber g er:
Herr talman, mina herrar 1 Jag kan ej anse, att hvad som här
har anförts innefattar tillräckligt skål till ändring i eller tillägg
17 N:o 29°
Fredagen den 24 Mars,
till ifrågavarande lagförslag. Förhåller det sig verkligen så, att Angående.^
på vissa orter skogslägenheter varit fria från allmänna utskylder,
så komma ju enligt den af kammaren nyss antagna § 2 i lagen lägenhet.
hemmansägarne att få behålla hela afgälden. Afgälden är då (Forts.)
att betrakta såsom köpeskilling i sin helhet och tillkommer i sin
helhet vederbörande hemmansägare. Skulle åter vid den pröf¬
ning, som kommer att verkställas af vederbörande myndighet,
befinnas, att skogslägenheterna icke varit fria från skatt, så måste
naturligen hemmansägarne afstå från den del af afgälden, som
motsvarar skatten. Afgälden är då i sin helhet eller delvis att
betrakta såsom ett skattebidrag, och då staten befriat hemmans¬
ägaren från skatten, skall naturligtvis denne afstå från skatte¬
bidraget, Jag kan således ej finna annat, än att det är uppen
bart, att lagen kommer att verka fullt rättvist.
Skulle man däremot, såsom den föregående talaren föreslog,
från lagens tillämplighetsområde undantaga alla lägenheter, som
uteslutande bestå af skogsmark, skulle lagen utan tvifvel i många
fall komma att verka orättvist. Lagen skulle komma att verka
orättvist i alla de vanliga fall, då skogslägenheter sålts mot af¬
gäld, som är att i sin helhet eller delvis betrakta såsom skatte¬
bidrag. I alla dessa fall skulle innehafvarne af dessa skogslägen¬
heter fortfarande få lämna hemmansägarne bidrag till betalning
af grundskatter, hvarifrån hemmansägarne blifvit af staten be¬
friade, d. v. s. i dessa fall skulle den obillighet, som man velat
undanröja genom denna lag, komma att fortfarande bestå. Jag
kan icke se, att något giltigt skäl blifvit förebragt, hvarför icke
innehafvare af skogslägenheter skulle komma i åtnjutande af
samma förmåner i ifrågavarande hänseende som innehafvare af
andra afsöndrade lägenheter.
Den föregående talaren gjorde åtskilliga anmärkningar mot
den kungl. propositionen och vissa af mina yttranden till stats¬
rådsprotokollet i saken för den 17 juni 1904. Hans anmärk
ningar förvånade mig ganska mycket, enär han börjat sin motion
så här: »Ehuru detta lagförslag är så affattadt, att detsamma,
upphöjdt till lag, torde komma att verka både billigt och rätt¬
vist på de flesta orter». Han tyckte således vid tiden för motio¬
nens afgifvande ganska mycket om detta förslag, såvidt det be¬
träffade Sverige i allmänhet — hans anmärkning gällde blott
vissa förhållanden i Dalarne -— men nu tyckte han visst, att
lagen var alldeles omöjlig.
Han anmärkte särskild^ att enligt lagförslaget den, som ville
bli kvitt ett onus, finge sitta i lugn och ro, hvaremot den, som
hade rätt, nämligen hemmansägaren, måste underkasta sig en
process; och ansåg talaren denna grundsats orättvis. Denna
grundsats är dock i förevarande fall synnerligen praktisk. Jag
kan ej frångå, att det är synnerligen lämpligt, att de mycket
Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 29.
2
»SO 2». 18
Fredagen den 24 Mars.
Angående> små afgäldema utan vidare försvinna. Den ifrågavarande i lag
aft)älä från förslaget följda grundsatsen har äfven vunnit allmänt erkännande,
lägenhet Nu säger talaren vidare, att det händer ju lätt, att hem
‘(Forts ) mansägarne icke få reda på denna lag och således icke kunna
använda den rätt, lagen tillerkänner dem. Jag vill dock hoppas,
att hemmansägarne skola bli upplysta om lagens innehåll; och
jag föreställer mig, att den ärade talaren själf kan uträtta åtskil¬
ligt i det hänseendet uppe i Dalarne. Men för öfrigt gäller det
ju, att rättsförluster aldrig kunna undvikas, om man ej känner
sitt lands lagar.
I sj kifva verket är det ett mycket demokratiskt drag i denna
lag, att bevisskyldigheten ålagts hemmansägaren och icke lägen-
hetsinnehafvaren. Den föregående talaren tänkte blott på Da¬
larne, där hemmansägarne, som alla icke äro så väl situerade,
hafva till motparter de vanligen rika bolagen; men han bör
äfven tänka något på landet i öfrigt och besinna, att hemmans¬
ägarne i regeln ha mycket lättare att anställa processer än de
vanligen mindre bemedlade lägenhetsinnehafvarne.
Lagen bör vara lika för alla medborgare. Den skall ej obe-
horigen gynna den rike, det är sant; men den bör ej heller
obehörigen gynna den fattige. Den får ej godtyckligt fråntaga
hemmansägarne deras klara rätt, men får lika litet godtyckligt
fråntaga skogsbolagen deras klara rätt. Enligt dessa grundsatser
är Kung! Maj:ts förevarande förslag inrättadt.
Herr Lindhagen: Herr talman! Den reservation, som är
fogad vid det förevarande betänkandet, innehåller ju onekligen
ett åskådningssätt, som ställer sig ganska främmande gentemot
det, som gifvit sig uttryck i den kung!, propositionen. Nu är
emellertid här icke fråga om att på något sätt klandra den kung!,
propositionens hufvudgrund. Herr statrådet uppehöll sig hufvud
sakligen vid den sista sidan af saken med anledning af några
utaf herr Persson i Tallberg gjorda uttalanden. Jag gifver herr
statsrådet rätt i, att den kungl. propositionen bör antagas i huf¬
vudsak. Här är blott fråga om, i hvad mån man bör göra
undantag utöfver det, som Kungl. Maj:t själf föreslagit.
Det är nu ofta så, att det uppkommer allmänna satser, som
vinna sympati, därför att de i det stora hela förefalla rätta och
riktiga. Men sedan, när tillämpningen skall börja, gör man
denna tillämpning utan närmare undersökning och utan urskil¬
ning på likt och olikt. Så har ofta varit fallet, när det gällt
frågor om statens jordpolitik. Äfven här gäller det ett litet spörs¬
mål, som berör frågan om den svenska statens jordpolitik. Man
har sagt, att afgäld, som erlägges från en afsöndrad lägenhet till
stamhemmanet, är olämplig och i vissa fall orättvis. Och de
två grundsatser, som man stöder detta påstående på, är först
det, att det ligger i sakens natur och att erfarenheten äfven har
Fmlagen den 24 Mars.
K> X;o M.
visat, att det är olämpligt att en skatt betalas från en fastighet Angående
till en annan, att en så kallad frälseränta, om jag så får uttrycka afdaM fr™1
mig, utgår från en fastighet till en annan. Det är den kamé- lägenhet.
rala synpunkten. Så har man äfven utgått från den privat- fjrorts)
ekonomiska synpunkten och sagt, att i de fall, då afgälden motsva¬
rar en viss andel i hemmanets grundskatt och denna grundskatt
har blifvit afskrifven, är det rättvist, att man äfven afskrifver
afgälden. Det är dessa två hufvudsynpunkter, som ligga till
grund för den kungl. propositionen och som utan tvifvel i sin
allmännelighet äro riktiga. Men skola de tillämpas undantagslöst ?
Man har härvid att fästa sig vid den omständigheten, att den
privata jorden å landet fördelats i så kallade hemman för att
understödja folks bosättning på jorden. Hemmanen har för detta
ändamål upplåtits i första rummet; och för att bosättningen skall
fortgå på lämpligt sätt, har det i lagstiftningen användts olika
förfaringssätt. Man har således tillåtit hemmansklyfning och på
sista tiden ägostyckning för särskildt jordbruksändamål, för att
det af ett hemman skall uppstå liera jordbrukslägenheter. Men
dessutom har lagen infört jordafsöndring, hvarmed närmast syf¬
tats på mindre jordbruk eller bostadslägenheter.
Det är nu dessa jordafsöndringar man tänkt på, då denna
fråga väcktes. Man har funnit det olämpligt, att en familj, som
bebor en lägenhet, skall skatta till en annan familj, som äger
en annan fastighet; och man har funnit det orättvist, att den
förra familjen skall fortfarande betala sin andel i en grundskatt;
som blifvit afskrifven. Detta är enligt min uppfattning rätt och
riktigt, och därför bör Kungl. Maj:ts proposition i det afseende!
vinna det största beaktande.
Men lagarne användas ofta äfven för ändamål, som icke
närmast ha varit anledningen till deras uppkomst. De begagnas
för främmande ändamål; så är äfven förhållandet med jord-
afsöndringslagen. Det har händt, att sådana jordafsöndringar sär¬
skildt i Dalarne i mycket stor utsträckning användts för att af¬
skilja från hemmanen skogsmark, icke för bebyggande och bo¬
sättning utan för industriella ändamål. Jag vill här icke klandra
detta i och för sig, men man bör betänka, att det i alla fall är
en principiell skillnad mellan afsöndringar, som afsett att främja
detta främmande ändamål, och dem som afsett att befrämja
bosättningen. Hvad är det då i detta afseende för skillnad mel
lan dessa båda?
Man kan om dylika skogsafsöndringar icke säga, såsom man
kan säga i fråga om de afsöndringar, som äro afsedda för bo¬
sättning, att det är olämpligt, att ett slags frälseränta uppstår,
att en fastighet betalar skatt till en annan fastighet. Ty här är
det ett helt annat förhållande. Här inträder en annan omstän¬
dighet, nämligen den, att en del af ett hemmans nyttigheter
har upphört att tjäna det ändamål, som det egentligen skulle
?f:o 25». 20
Fredagen den 24 Mars.
Angående
afgäld från
afsöndrad
lägenhet.
(Forts.)
tjäna, då ju skogen, odlingslägenheterna, tomtmarken och andra
fastighetens njdtigheter borde tjäna bosättningen. Här har sko¬
gen skilt sig från att gagna detta ändamål; men då är det väl
riktigt, att skogen fortfarande är på något sätt skattskyldig till
jordbruket. Detta är en gammal sats här i landet; och kan det
ej ske på det sättet, att bonden har tillräckligt med skog på eget
område eller i form af allmänning', så är det väl bättre, att så¬
dana skogspossessioner skatta till jordbruket genom afgälds er¬
läggande, än att jordbruket saknar allt stöd af skogen. Således
passar ej frälseränteteorin på detta förhållandet.
Men ej heller passar rättsynpunkten enligt min uppfattning.
En jordbruks- eller bostadslägenhet köpes i allmänhet för en
köpeskilling ungefär motsvarande dess verkliga värde; och den
stiger och faller i värde i ungefär samma mån som stamhem¬
manet. Helt annorlunda har förhållandet varit med de skogs-
fastigheter, som bortsåldes från hemmanen för industriella ändamål.
De såldes merendels för mycket billigt pris, såväl då försäljningen
inleddes med upplåtelse af skogsafverkning som vid den definitiva
försäljningen af själfva marken. Skogen stiger också mycket
mer i värde än hvad fallet är med stamhemmanets jordbruk.
Och slutligen skola vi betänka, att då på dessa skogsafsöndringar
satts eu afgäld, har detta skett mera för att tillmötesgå lagens
kraf än för att öfverflytta en del af grundskatterna på lägen¬
heten. Denna afgäld är i alla sådana fall det enda lilla, som bon¬
den ännu af en slump bär kvar på en för honom mycket dålig
affär. Då är frågan den: skall man taga ifrån honom detta lilla,
då han i alla fall i öfrigt dragit det kortaste strået? Jag finner
det hvarken statsklokt eller rättvist att så göra.
Nu kan man här göra den invändningen — och den har
också blifvit gjord — att denna fråga är af obetydlig vikt, då
det sannolikt är så få dylika afgälder, som förekomma, och de,
som förekomma, helt visst äro så små, att de icke förtjäna något
större afseende, samt att det vore bättre att få reda i det hela
på en gång. Ja, huru det egentligen förhåller sig i detta hän¬
seende, veta vi icke, ty först genom herr Perssons motion har
uppmärksamheten blifvit riktad på detta sakförhållande. Det är
nog alldeles gifvet, att på de flesta orter har icke denna fråga
någon praktisk betydelse, men vi veta alldeles bestämdt, att den
kan hafva eu sådan betydelse för Dalarne. Det kan ju hända,
att några andra orter äfven beröras af den; men särskildt är
detta fallet med Dalarne, därför att där ha skogsafsöndringarna
för industriellt ändamål icke alltid skett så, att hela hemmanet
inköpts, utan skogsmarken har afsöndrats och man har därvid
icke inskränkt sig till en femtedel af hemmanets hela ägovidd,
såsom lagen stadgar, utan man har utan anledning afsöndra!
mycket mer på eu gång. Motionären vitsordar af egen erfaren¬
het, att saken där bär sin betydelse, och jag har i enlighet med
21 N:<> 29.
Fredagen deD 24 Mars.
en uppgift af motionären i min reservation anfört såsom ett Angående
exempel härvidlag Laknäs by, där bönderna nu skulle blifva be-
röfvade 212 kronor, som de för närvarande årligen uppbära i af- lägenhet
gäld från ägarne till deras forna skogmarker; (Forts.)
Herr statsrådet sade, att med det i reservationen ifrågasatta
förslaget skulle det kunna inträffa, att för en hel del smålägen¬
heter, som egentligen bestå af skogsmark, men som inköpts för
att bebyggas, skulle man vara skyldig att fortfarande betala af¬
gäld, hvilket ju vore orättvist. Men med detta vederlägger man
till en början icke det påståendet, att det är orättvist att taga
bort afgälden i de af mig nyss omnämnda fallen. Hvad det an¬
går, att afgälden skulle kvarstå i fråga om förenämnda små lägen¬
heter, kan man för det första anmärka, att vid do afsöndringar.
som för närvarande äga rum, förekommer icke längre faststäl¬
lande af någon dylik afgäld. Och hvad beträffar sådana afsönd¬
ringar, som skett förr i tiden och där afsikten varit att bebygga
dem, så lär val byggnaden nu i de flesta fall vara uppförd, och
skulle i något fall sådant uppförande ännu icke ha ägt rum, är
det enligt förslagets grunder alldeles klart, att sådana lägenheter
icke böra här inbegripas. Jag har ju sagt, att i sakens när¬
varande outredda skick kan man icke komma vidare än hvad
motionären här gjort, och att sedan vederbörande få pröfva hvarje
särskilt fall och föreslå, de förtydliganden, som erfarenheten
visar erforderliga.
Om vi nu närmare se till, skola vi finna, hurusom Kungl.
Maj:ts förslag, som hufvudsakligen afser bebyggda lägenheter,
likväl har i fråga om just dessa gjort två undantag, ett i själfva
lagen och ett i afseende å alla sådana lägenheter, där afgälden
icke kan anses motsvara ett visst belopp af den grundskatt, som
stamhemmanet vid tiden för afsöndringen hade att erlägga.
Skulle vi icke nu också — helst vi ju icke riktigt veta, hvad vi
här göra — böra åtminstone tills vidare undantaga dylika skogs-
lägenheter, som man i detta fall aldrig har tänkt på och i fråga
om hvilka, såsom jag tror mig ha påvisat, förhållandet är ett
helt annat än i fråga om de lägenheter, som man bär egentligen
syftar på.
Jag förstår mycket väl, att mitt resonemang om rättvisa
härvidlag kommer in såsom något främmande i den mera for¬
mella utgångspunkt, hvarifrån man utgått vid affattandet af den
nu förevarande kungl. propositionen, och att det skorrar något
emot tankegången i densamma, och jag har icke heller någon
utsikt för, att den mening, jag här hyser, skall vinna något af¬
seende. Men jag är för min del lifligt öfvertygad om, att jag i
alla fall har rätt i denna sak. Jag har därför också ansett mig
böra, ur rättvisans och statsklokhetens synpunkt och för att man
icke här skall gå och handla i blindo, göra det uttalande, som
V.o 2»,. 22
Fredagen dan 24 Mars.
Angåeruk återfinnes i reservationen, till hvilken jag i hvarje händelse till
aafm£iT låter mig att -vrka bifall.
lägenhet.
(Forts.) Herr Olsson i Mårdäng: Herr talman, mina herrar! Jag
skall icke inlåta mig i någon tvist med den föregående ärade talaren
om hvad som är rättvisa i detta fall, men jag tillåter mig att
hemställa, huruvida hans reservation är alltigenom byggd på
rättvisans princip.
Reservanten vill i likhet med motionären här göra undan
tåg för sådana lägenheter, som uteslutande bestå af skogsmark.
Om således en skogslägenhet skulle till äfventyra bestå af nio
tiondedelar skogsmark, men på densamma funnes eu tiondedel
ängsmark eller odlad jord, skulle denna lägenhet äfven enligt
reservantens förslag icke blifva undantagen härvidlag, fastän ju
större delen af densamma är afsedd för skogsbruk, som man nu
benämner det. Men att göra eu dylik åtskillnad kan väl icke
vara rättvist. Jag tillåter mig att bestrida, att det öfver hufvud
taget skulle vara riktigt att här undantaga skogsafsöndringar.
Ingen bar nämligen vågat påstå, att det finnes dylika afsöndrade
lägenheter, som icke deltaga i stamhemmanets utskylder, och
enligt motionärens och reservantens förslag skulle för dessa lagen
beter fortfarande erläggas eu viss afgäld till stamhemmanet för
utskylder, som hemmanet icke längre vidkännes. Jag tror, att
det mycket väl går för sig att jämka något i detta fall. Jag
tager icke åt mig något af hvad här blifvit yttradt om orättvisa
uti det kungl. förslaget, som jag inom utskottet varit med om
att tillstyrka. De två herrar, som här uttalat sig till förmån för
reservationen, tyckas vilja hålla före, att såväl Kungl. Maj:t som
lagutskottet vill beröfva några hvad dem rätteligen tillkommer,
men den frågan anser jag att herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet nyss har så tydligt belyst, att nugot tvifvel
i det afseenclet icke längre borde råda.
Om afgälden för en lägenhet är för flög, skall den Över¬
skjutande delen stå kvar och fortfarande utgå, och detsamma
blir förhållandet, om afgäld erlägges, utan att någon fastställelse
ägt ruin, såsom ju äfven herr justitieministern här förklarat.
Men jag förstår icke, hvad det är man då egentligen har tagit
bort.
Den förste ärade talaren säde. att bönderna skulle försumma
att i detta fall göra sin rätt gällande gentemot de stora bo
lagen. Ja, det kan ju hända, men icke får väl böndernas lik
giltighet härvidlag utgöra något skäl för, att man nu skulle fastslå
den princip, som motionären och reservanten nu uppställt, och
här göra undantag för hvarje skogslägenhet.
Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Beträffande den
23 N:« 29..
Fredagen den 24 Mars.
siste talarens anmärkning, att jag skulle hafva sagt, att Kung!
Maj:t ville taga bort från någon person hans rättmätiga egen¬
dom, får jag säga, att jag icke sagt, att vare sig Kungl. Maj:t
eller lagutskottet vill göra något sådant, utan att denna lag, på
grund af bristande utredning i ämnet, kommer att verka så. Det
blir således icke någon beskyllning mot vare sig Kungl. Maj:t
eller utskottet, utan jag har — som sagdt — endast velat fram¬
hålla, att lagen får just eu sådan verkan på den grund, att för¬
slaget icke föregåtts af sådana utredningar, som varit nödvändiga.
Jag vill också gentemot den siste talaren anmärka, att jag
icke i ' min motion föreslagit, att alla slags skogsafsöndringar
skulle blifva undantagna, utan mitt förslag omfattar endast
sådana skogsafsöndringar, för hvilka afgälden icke blifvit af
Konungens befallningshafvande fastställd. Jag angaf också, att
skälet, hvarför jag yrkade bifall till reservationen, som går längre
i inskränkning af den föreliggande lagens verkningar än mitt
förslag, var det, att jag ansåg densamma vara ett lämpligt kom¬
promissförslag vid eu eventuell sammanjämkning kamrarne mel
lan. Detta beträffande herr Anders Olssons yttrande. ^
Jag begärde egentligen ordet, därför att herr statsrådet sökte
göra gällande, att jag, sedan jag skref min motion, skulle ha
ändrat åsikt angående det kungl. förslaget. Nej, bäst af allt
visas väl min anslutning i hufvudsak till det kungl. förslaget
däraf, att jag skrifvit en motion och där framkommit med förslag
om ändring af en detalj i det kungl. förslaget och i hvilken
detalj jag såväl vid motionens affattande som nu ansåg lag¬
förslaget olämpligt och skadligt. Och det är samma uppfattning
jag också nu sökt att häfda. Jag vill påpeka, att jag sagt något
mera i min motion än det, som herr statsrådet här uppläste ur
densamma, jag har nämligen där äfven sagt, att »lika rättvist
som den föreslagna lagen kommer att verka rörande afsöndringar-
i allmänhet, lika orättvist skulle det blifva, om samma lag till-
lämpades på de nu relaterade afsöndringarna». Jag har således
icke alls ändrat åsikt om vare sig min motion eller Kungl Majits
förslag, utan jag anser Kungl. Maj:ts förslag vara fullkomligt
rättvist och att det är nödvändigt att det tillämpas i fråga om
afsöndringar i allmänhet, men att det å andra sidan är orättvist
att tillämpa det i fråga om sådana afsöndringar, som jag här
relaterat.
Nu tröstade mig herr statsrådet med det, att detta förslag
skulle vara ett mycket demokratiskt förslag. Ja, då måtte jag
icke förstå hvad som menas med ett demokratiskt förslag. Icke
hjälper det väl, att jag, när jag kommer hem till mina valmän,
säger, att nu ha vi visserligen stiftat en lag, som beröfvar den
ene af eder 5 kronor och den andre 10 kronor o. s. v., men »ni
få trösta er med att det är ett demokratiskt förslag». Det vore
verkligen en dålig tröst!
Angående
rf gäld från.
afsöndra,d
lägenhet.
(Forts.)
N':o 29. 24
Fredagen den 24 Mars.
Angående Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Det nu
aMmdraT före!i"8'an(le förslaget, och särskildt dess andra punkt, som redan
lägenhet Wifvit af Andra Kammaren antagen, hvilar på den efter mitt
(Forts.) förmenande mycket riktiga principen, att den del af eu lägen
hets afgäld, som motsvarar lägenhetens andel i hemmanets skatt,
bör försvinna, men att den Överskjutande delen af afgälden bör
kvarstå. Såväl motionären som reservanten har också erkänt det
fullkomligt riktiga i denna sats i allmänhet. Motionären har
emellertid haft sina invändningar just med hänsyn till förhål
landena i Dalarne. Nu veta vi litet hvar, att fastighetsförhållan
dena i Dalarne äro tämligen olika mot i öfriga delarne af riket.
Nu är det dock så, att i det afseende, hvarom här är fråga, äro
förhållandena i större delen af Dalarne lika med förhållandena i
öfriga delarne af landet, och skiljaktigheterna afse endast den
del af Dalarne, som herr Daniel Persson närmast känner till.
Under förutsättning, att hans uppgifter härvidlag äro rikliga —
hvilket jag icke betviflar — skulle förhållandena i ifrågavarande
trakt af Dalarne ställa sig på det sättet, att i motsats till hvad
händelsen är i öfriga delar af landet, hvila där alla hemmanets
skatter på inägojorden, den reducerade inägojorden. Detta inne¬
bär, att om man där afsöndra!’ en del af den reducerade inägo¬
jorden, kommer i och med detsamma den skatt, som belöper sig
på denna del, att öfverflyttas på afsöndringen. En afsöndring
där blir således lika med en hemmansklyfning i öfriga delar af
landet. Den afsöndrade delen af inägojorden får genast sin
skatt, och är det så, att dessutom finnes en afgäld, är den så¬
lunda af privat natur och skall sålunda med tillämpning af detta
förslag fortfarande utgå. Är det återigen så, att man i denna
del af Dalarne afsöndrar en del af afrösningsjorden, ja, till och
med hela afrösningsjorden, kommer ingen del af hemmanets
skatt att flyttas öfver på afsöndringen, utan skatten kvarstår med
hela sin tyngd på den behållna inägojorden, och under sådana
förhållanden är hela den afgäld, som kan vara lagd på dessa
afsöndringar af afrösningsjord, att betrakta såsom varande af
privat natur.
Och då skall naturligtvis hela denna afgäld fortfarande utgå,
allt detta under förutsättning, att motionärens uppgifter i detta
fall äro fullt öfverensstämmande med verkliga förhållandet, som
jag utgått ifrån.
Men om jag sålunda utgår ifrån att hans uppgifter äro
riktiga, hvilket jag, som sagdt, icke betviflar, då är ju den af
Kungl. Maj:t föreslagna lagen fullt tillämplig på här ifråga¬
varande afsöndringar. Ty under dessa förutsättningar kommer
ju hela afgälden att vara af privat natur och sålunda fortfarande
utgå.
Nu är emellertid motionären rädd för, att det skall uppstå
svårigheter att utreda dessa förhållanden. Det tror jag visser-
Fredagen den 24 Mars.
25 N:o SO.
ligen också. Men det får man naturligtvis tänka sig, att en Angående^
utredning kommer att ske, som nog skall ådagalägga, huru det afdaM från
förhåller sig i detta afseende. lägenhet.
Motionären sade, att denna lag icke skulle vara af demokra- ("Forte.)
fisk natur. Jo, det får jag säga, att enligt mitt förmenande är
det ett mycket demokratiskt lagförslag. Om det blir antaget,
kommer det nog att visa sig innebära ett mycket demokratiskt
arrangemang, med undantag möjligen för de delar af Dalarne,
där förhållandena äro sådana, som han omnämnde, och där det
kan komma att uppstå vissa svårigheter med afseende på lagens
tillämpning. Men samma procedur, som kommer till användning
på det ena stället för utredning af denna fråga, måste gifvetvis
komma att iakttagas äfven på det andra.
Reservanten, herr Lindhagen, har icke utgått —• synes det
— från dessa förhållanden i Dalarne, utan kommit in på sitt
älsklingstema om bolagen i Norrland. Nu är jag icke på något
vis någon vän af skogsbolagen i Norrland, men jag vill i alla
fall, att rätt skall vara rätt, och att samma regler, som gälla i
det ena fallet, skola äfven gälla i det andra.
Här är icke fråga om att beröfva bönderna någon rätt till
afgäld. Det har talats om, att bönderna i Laknäs by skulle
komma att utan ersättning gå miste om sin afgäld. Nej, visst
icke! Men man har att se till, om den afgäld, som nu utgår
till Laknäs by, motsvarar en del af den förut utgående skatten,
och i den mån detta är fallet, skall afgälden upphöra att betalas. '
Ty har ett hemman blifvit befriad! från skatt till staten, skall
det icke uppbära någon däremot svarande afgäld af därifrån af-
söndrade lägenheter, vare sig skogslägenheter eller jordbruks-
lägenheter. Är det nu icke så, att omtalade afgälden motsvarar
skatten till staten, få nog hemmansägarne i Laknäs by behålla
denna afgäld. Detta framgår tydligt af det föreliggande lag¬
förslaget.
Det skulle äfven vara ganska svårt ur formell synpunkt att
antaga hvad reservanten här föreslagit. Ty huru skulle det gå
med behandlingen af dessa ärenden hos länsstyrelserna, då de
alltid skulle se till, att hvad lagen här stadgar icke gäller om
af söndrade skogslägenheter? Jag tror, att det skall möta svårig¬
heter för Konungens befallningshafvande att i hvarje fall utreda.
om det är en skogslägenhet eller icke. Emellertid håller jag före,
att samma regler höra gälla för skogslägenhet lika som för annan
lägenhet. Och hela lagen åsyftar ingenting annat än det, att
när man befriat hemmanet från skatt till staten, skall också den
skatt, som utgår från lägenheten till hemmanet, försvinna i, den
mån den motsvarar lägenhetens andel i skatten till staten, men
till den del, den öfverskjuter nämnda andel, skall den kvarstå. Det
är den röda tråden i förslaget, och det anser jag vara fullt riktigt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Kung! Maj:ts förslag.
Xjo 29. 26
Eredagen den 24 Mars.
Angående Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered, Jansson i Djur
afgäld från Sätra. Andersson i Backgården och Waldenström.
afsimdrad
fportfT Herr Olofsson: Jag förstår mycket väl, att motionären på
dalabänken gärna vill ha in den undantagsbestämmelse, som står
i herr Lindhagens reservation. Ja, lian har visst sagt, att han
vill ha det såsom ett kompromissförslag, så att hans egentliga
förslag skulle vara det, som komme att blifva resultatet af en
sammanjämkning kamrarne emellan. Men han torde väl äfven
vara nöjd med hvad i reservationen föreskrifves, nämligen att
lagen icke äger tillämpning på lägenhet, som uteslutande består
af skogsmark, då detta står i öfverrensstämmelse med de förhål¬
landen, som råda i hans valkrets.
Men jag kan icke alls vara nöjd med en sådan undantags¬
bestämmelse, hvad angår den ort. jag representerar. Ty där är
förhållandet sådant, att t. ex. i Storsjötrakten det förut varit
vanligt, att man skickade boskap och hästar upp till fjällen för
att där beta på sommaren. Men denna metod har mer och mer
öfvergifvits, och i stället har man köpt skogsmark, hufvudsak
ligen för att få bete närmare sina hemman, åtminstone för hästar
och äfven andra husdjur. Detta gör, att man skulle med denna be¬
stämmelse komma därhän, att de, som köpt en liten skogsmark,
som egentligen är afsedd för bete, ehuru den är skogbeväxt, de
skulle fortfarande få betala afgälder till stamhemmanet. Och det
tycker jag skulle vara en mycket stor orättvisa.
Jag kan således alls icke instämma med reservanten, utan
skall be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lindhagen: I anledning af lagutskottets vice ord¬
förandes yttrande, hvarigenom han sökte invagga motionären i
några förhoppningar, att med antagandet af Kungi. Maj:ts för¬
slag han skulle i vissa fall få sin mening fram vid lagens till-
lämpning, vill jag nämna det, att jag har hört af personer, som
sysslat med ämnet, att den skillnad, hvarom vice ordföranden
talade, hvilar på så fin distinktioner, att det är högst osannolikt,
att i något enda fall bondbyarne där uppe skulle kunna få behålla
sina afgälder med anlitande af det resonemang, som vice ord
föranden hade. Af detta skäl kan man således icke ha anledning
att slå sig till ro i denna sak.
Min reservation grundar sig på ett helt annat åskådningssätt
än det, som vice ordföranden ville göra gällande. Jag håller före,
att man genom propositionens bestämmelse kommer att i denna
punkt göra allenast en så att säga kameral rättvisa. Men
mitt förslag innebär ju ett försök att äfven här nå fram till den
reella rättvisan.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt
Fredagen den 24 Mars.
X:o 2S>,.
2T
ordet allenast för att fästa uppmärksamheten på en olägenhet,
som skulle blifva följden af ett antagande af reservationen,
hvilken olägenhet, såvidt jag hört, icke blifvit berörd förut under
diskussionen.
Reservanten yttrade, att han för sia del icke trodde, att
den af honom ifrågasatta undantagsbestämmelsen skulle ha något
egentligt inflytande inom någon annan ort än Dalarne. För
min del tror jag, att detta är oriktigt samt att detta undantag,
om det blefve lag, skulle äfven på andra håll föranleda till
olägenheter af ganska betänklig art vid tillämpningen. Och jag
tror därför, att det skulle vara ganska olämpligt, om man fast¬
ställde ett sådant undantag.
Här har föreslagits, att afsöndringar, som bestå uteslutande
af skogsmark, skola vara undantagna från lagens tillämpning.
Jag tror, att det skall blifva svårt att säga, om en afsöndrad
lägenhet är af sådan beskaffenhet eller icke. Skall man tolka
denna bestämmelse alldeles bokstaflig!, då skall en lägenhet icke
vara inbegripen under undantaget, om blott en liten del däraf
råkar vara annat än skogsmark. Skall man däremot icke tolka
bestämmelsen bokstaflig^ —- och det torde väl blifva förhållandet
i de flesta fall — blir det föremål för ett på tycke och smak
beroende afgörande, om en lägenhet kan anses falla under detta
undantagsstadgande eller icke.
Redan häri ligger eu allvarlig betänklighet mot det före¬
slagna undantaget; men härtill kommer, mina herrar, att undan¬
tagsbestämmelsen så affattats, att lagen i dess helhet icke skall
vara tillämplig på sådana lägenheter, som i detta stadgande af-
ses. Man får därför komma ihåg, att dylika lägenheter således
icke alls skulle beröras af föreskrifterna i lagen, utan vara af
dem fullkomligt oberoende. Och härvid framträda i all synner¬
het olägenheterna af den nyss antydda svårigheten att på för¬
hand afgöra, om eu skogslägenhet faller under undantaget eller
ej. Man har tänkt sig, att de frågor, som i lagen afhandlas,
skulle vara lösta inom en viss preskriptionstid, nämligen före
den 1 januari 1917. Men då skulle det sålunda i fråga om
•alla sådana lägenheter, som möjligen komma in under denna
undantagsbestämmelse, kvarstå en ovisshet i detta afseende,
kanske långt efter det den nämnda preskriptionstiden gått till
ända. Ty när lagen icke äger tillämpning på dessa lägenheter,
så gäller naturligen ej heller denna preskriptionstid för fram¬
ställande af eventuella anspråk från jordägarens sida. Och det är
icke sagd!, att Konungens befallningshafvande blir den, som kommer
att afgöra, om en skogslägenhet faller under lagen eller ej, utan
det blir i sista hand domstolen i orten, när vederbörande jord¬
ägare vill taga ut afgäld för eu sådan lägenhet; deri af lagen
töreskrifna proceduren inför Konungens befallningshafvande för
att få det jordägaren tillkommande afgäldsbeloppet uträknadt
Angående
afgäld från
afsöndrad
lägenhet.
(Forte.)
N:o 2». 28
Fredagen den 24 Mars.
Angående
afgäld frat
afsöndrad
lägenhet.
(Forts.;
och fixeradt, är den sistnämnde, med afseende på en dylik lägen¬
het, alls icke bunden af. Jag tror därför, att man gör klokast
i att följa Kungl. Maj:t och lagutskottet.
Tillika vill jag fästa uppmärksamheten därpå, att det undan¬
tag, som för öfrigt är gjordt i § 11 af föreliggande lagförslag,
icke kan lämna rum för någon som helst tvekan vid tillämp¬
ningen och alltså ej är likställdt med det i reservationen föreslagna.
Ty det förra gäller endast lägenheter, afsöndrade från boställen
eller andra publika hemman. TIvilka dessa hemman äro, vet
man alltid, och det kan således icke uppstå någon ovisshet, hvilka
lägenheter som på grund af ett sådant undantagsstadgande äro
från lagens tillämpning undantagna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Berger:
Herr talman! Här har sagts, att man först borde ha utredt hit¬
hörande förhållanden i Dalarne, innan detta lagförslag framlades.
Men måhända förekomma inom andra delar af landet enahanda
förhållanden som i Dalarne, mer eller mindre skiljaktiga. Att
nu fordra, att man skulle ha utredt allt detta, innan förslaget
framlades, betyder i själfva verket, att innan man lägger fram
ett lagförslag, skall man bedöma och preliminärt afgöra särskilda
mål, som kunna komma att falla under lagen.
Det föreliggande lagförslaget är enligt min mening fullt rik¬
tigt och passar in på alla fall. Men det blir vederbörande myn¬
digheters sak att bedöma dessa fall, allteftersom de fram¬
komma.
Herr Johnsson i Bollnäs: Det är tydligt, att denna lag
är hufvudsakligen afpassad för de små afsöndringarna, bostads¬
lägenheter och dylikt. Och med afseende på dessa lägenheter
anser jag, att den är tillfredsställande och rättvis. Men man
har, då man affatta! lagen, förbisett en omständighet, som här
påpekats af flere talare, nämligen det förhållandet, att ett större
antal afsöndringar bestå af skogsmark och har ett helt annat
syfte än afsöndringar af små lägenheter.
Jag tror, att den, som känner förhållandena i skogsbygden,
skall medgifva, att i allmänhet de afsöndrade skogsmarkerna för¬
sålts såsom lägenheter och afgälden fixerats utan att veder¬
börande ansett sig böra ingå till Konungens befallningshafvande
för att få den fastställd. Således är afgälden för afsöndrade
skogsmarker i de allra flesta fall icke fastställd af Konungens
befallningshafvande, icke ens om afsöndringen ägt rum före 1897.
Efter 1897 har naturligtvis ingen afgäld fastställts för jord-
afsöndringar.
Det är ju obestridligt, att äfven jordafsöndringar, som bestå af
hufvudsakligen skogsmark, behöfva någon minskning i afgälden,
Fredagen den 24 Mars,
29 N:o 29,
en nedsättningen nämligen, som kan svara mot de skatter, som
blifvit stamhemmanet efterskänkta. Men att man skulle ålägga
hemmansägarne att utreda detta förhållande, det synes mig vara
en så stor orättvisa i lagen, att det icke är tänkbart, att lagen
i detta afseende kan vinna tillämpning.
Nu säger lagen, att ägaren af hemman, hvarifrån afsöndring
-.skett, äger att, därest han vill vinna utredning huru stor del af
afgälden, som skall kvarstå och för framtiden utgå, skall göra
ansökan hos Konungens befallningshafvande inom viss tid; i
annat fall upphör hans rätt äfven till denna del af afgälden, och
att Konungens befallningshafvande då äger att infordra upp¬
lysning från landtmätare i detta afseende.
Jag föreställer mig nu, att en hemmansägare ingått till
Konungens befallningshafvande med en sådan anmälan. Då in¬
fordrar Konungens befallningshafvande uppgift af landtmätare.
Ja, hurudan skall den uppgiften blifva, som en landtmätare
lämnar endast på en förfrågan och utan besiktning å marken?
Den blir naturligtvis icke af något värde, då den icke är grundad
på en fullständig utredning angående hemmanets ägor jämförda
med lägenheten; och denna utredning, som måste föregå ett
värdesättande i detta fall, den är icke så obetydlig, som här
påståtts. Skall man kunna med afseende å skattevärdet jämföra
en afsöndrad lägenhet med hemmanets öfriga ägor, så måste en
fullständig gradering förrättas; man måste nämligen förvandla
afrösningsjord till inrösningsjord och tvärtom, och detta kan icke
ske på annat sätt, än att en landtmätare med gode män förrättar
sådan gradering. Hemmanets ägor äro nämligen i vissa län del¬
vis skiftade under olika tider och efter väsentligt afvikande grund;
således kan grunden för en del ägor vara skiftad med beräkning
att betet utgjort det hufvudsakliga värdet, under det att en annan
del af samma hemmans ägor graderats med beräkning att stånd¬
skogen utgjorde det hufvudsakliga värdet, och en jämförelse
dem emellan måste således äga rum. Men detta medför så stora
kostnader, att om hemmansägaren ensam skall betala kostnaden
därför, så torde det vara bättre att afstå från alla anspråk på
ersättning för den afgäld, som han rättvisligen borde hafva för
all framtid, enär kostnaden kom me att vida öfverstiga de be
räknade afgälderna. Det är således en stor brist i lagen, att den
saknar bestämmelser i detta hänseende. Då skogsmark afsöndrats
med full äganderätt, men utredning icke skett med afseende å
skogsmarkens värde i förhållande till hemmanets öfriga ägor, så
synes det mig icke rättvist att ålägga hemmansägaren att be¬
kosta denna utredning, utan borde väl denna kostnad åtminstone
till allra största delen drabba lägenhetsägaren, i annat fall skulle
hemmansägaren i de flesta fall nödgas afstå från utredning och
således faktiskt äfven afstå från den afgäld, som han varit till¬
försäkrad på grund af gällande författningar.
Angående
afgäld från
afsöndrad.
lägenhet.
(Forts.)
N:o 39. 30
Fredagen deri 24 Mars.
Angående
afgäld frå.
afsöndraå
lägenhet.
(Ports.')
Då man nu vill utjämna en oegentlighet, får man se till,
att man icke i stället skapar ett annat än större missförhållande.
Såväl lägenhetsägaren som hemmansägaren ha ju rätt att
bli rättvist behandlade, och kunna fordra, att deras intressen å
ömse sidor, så vidt möjligt, blifva tillgodosedda. Detta lärer
ingen kunna bestrida. Och jag tror, att herrarne kunna lita
på, att de lämnade uppgifterna beträffande nu omförmälda lägen¬
heter äro fullt exakta.
Jag vet emellertid icke, hvilket yrkande jag skall göra för
att åstadkomma rättelse. Tages lagen oförändrad sådan den här
är affattad, så har man därmed afklippt all möjlighet för jord¬
ägaren att få rättelse. Jag är därför mest böjd att sluta mig
till herr Lindhagens reservation, dock med den ändring, att de
afsöndringar, som från lagen böra undantagas, skola hufvudsak¬
ligen bestå af skogsmark. Det kan nämligen inträffa, att lägen¬
heten består icke uteslutande af afrösningsjord, utan att med
skogsmarken följer en mindre del inrösningsjord. Enligt den af
herr Lindhagen i reservationen föreslagna lydelsen af It §,
skulle en lägenhet, som hufvudsakligen består af skogsmark, men
någon mindre del inrösningsjord ingått i upplåtelsen, komma
under den här lagen, under det att den lägenhet, som uteslutande
består af skogsmark, skulle bli undantagen från dess tillämpning.
Detta skulle dock vara oegentligt. Jag tror därför, att det vore
riktigare, att herr Lindhagens reservation ändrades därhän, att
afsöndringar, som hufvudsakligen bestå af skogsmark, blefve från
lagen undantagna. Då jag nu gör ett sådant yrkande, är det
under förhoppning, att herr statsrådet och chefen för justitie
departementet skall till nästa Riksdag — därest kammaren skulle
godkänna den affattning af herr Lindhagens reservation, till
hvilken jag tillåtit mig yrka bifall — framlägga förslag till af-
gäldernas reglering för sistnämnda lägenheter, nämligen sådana,
som bestå hufvudsakligen af skogsmark, och att därvid rättelse
med afseende å de af mig anmärkta missförhållandena måtte
vinnas.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Det äx
ieke meningen, att jordägaren — och ej heller lägenhetsägaren
— skall bekosta denna utredning. Den af oss nyss antagna 4 §
säger nämligen: »Är dylik ansökning gjord, höre Konungens
befallningshafvande innehafvaren af den afsöndrade lägenheten
samt inhämte, där ej afsöndringshandlingarna lämna erforderliga
upplysningar, yttrande af kronobetjäningen och landtmätare».
Det är således på Konungens befallningshafvande utredningen
är lagd, och sökanden har endast att insända afsöndringshand¬
lingarna.
Härmed var öfverläggningen slutad. Därunder hade med
Fredagen den 24 Mars.
31 X:o 2f».
afseende å 11 § yrkats l:o) godkännande af utskottets förslag,
2:o) godkännande af den utaf herr Lindhagen afgifna reserva¬
tionen och 3:o) godkännande af det utaf herr Johnsson i Bollnäs
under öfverläggningen framställda förslaget. Herr talmannen,
som nu framställde propositioner å dessa yrkanden, fann den
förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf och sedan till kontra¬
proposition antagits det under 3:o) upptagna yrkandet, nu upp¬
sattes; justerades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afseende å 11 § uti
ifrågavarande lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet, god¬
känner lagutskottets förslag, röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej;
>
Vinner Nej, har kammaren i fråga om förevarande paragraf
godkänt det förslag, som under öfverläggningen framställts af
herr Johnsson i Bollnäs.
Voteringen utföll med 131 ja, mot 19 nej; och hade kam
maren alltså godkänt utskottets förslag.
Ingressen och rubriken.
Utskottets förslag godkändes.
Utskottets i punkten gjorda hemställan förklarades besvarad
genom de af kammaren fattade, här ofvan omförmälda beslut.
Punkten 2:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ io.
Justerades protokollsutdrag.
§ 11-
Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 5, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af § 71
regeringsformen och § 65 riksdagsordningen.
Fredagen den 24 Mars.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Å. H. Hammarskjöld under den 27 mars,
» P. P. Waldenström _.» » 27 » och
» G. O. V. Lindgren i Örebro under den 28 mars.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,21 e. m,
In fidem
Herman Palmgren.
t
Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag 1905.