RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1905. Andra Kammaren. N:o 24.
Fredagen den 17 mars.
Kl. ‘/j 3 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 10 innevarande mars.
§ 2.
Efter föredragning af de å kammarens bord hvilande motionerna
hänvisades herrar A. Hedins och G. Wallis’ motion n:o 223 till
kammarens tillfälliga utskott n:o 2 samt herr H. Anderssons i Grirnbo
motion n:o 224 till Riksdagens särskilda utskott n:o 1.
§ 3-
Föredrogos, men bordlädes äter statsutskottets utlåtanden n:is 34,
35, 36, 37, 38, 39 och 40, sammansatta stats- och lagutskottets utlå¬
tande n:o 3, lagutskottets utlåtande n:o 34, Andra Kammarens andra
tillfälliga uttkotts utlåtande, n:o 10 samt Andra Kammarens fjärde
tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 11.
§ 4.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 23, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts propo¬
sition angående försäljning af tvä till kronoparken Tönnersjöheden i
Hallands län hörande inägoomräden.
§ 5.
Justerades protokollsutdrag.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial n:o 41, i
anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande an¬
slag under riksstatens sjunde hufvudtitel.
Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 34.
1
N:o 24.
2
Lördagen den 18 Mars.
§ 7-
Afgåfvos motioner af:
herr C. J. F. Ljunggren m. fl., n:o 225, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående inrättande af ett statsdepartement för handel, industri
och sjöfart, samt
herrar E. G. H. Åkerlund och S. O. Nyländer, n:o 226, om
ändring af 71 § regeringsformen och 65 § riksdagsordningen.
Dessa motioner bordlädes.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. E. Nordin.. under 3 dagar fr. o. m. den 18 mars
» S. L. Olsson iÄlfdalsåsen » 8 » » » 21 »
» G. N. T. afl Callerholm under den 18 mars,
» G. Persson i Stallerhult under 6 dagar fr. o. m. den 22 mars
» J. A. Sjö » 8 » » » 21 » och
» C. F. Petersson i Dän-
ningelanda » 8 » » > 21 >
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 7 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Lördagen den 18 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 11 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet m. in. H. G. Westring öfverlämnade Kungl.
Maj:ts proposition till Riksdagen angående förvaltning af Trollhätte
kanal- och vattenverk m. m.
Denna proposition blef på begäran bordlagd.
3
N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
§ 3.
Vidare aflämnade herr statsrådet Westring Kungl. Maj:ts skrif¬
velse till Riksdagen om utväljande af särskilda deputerade att med
Konungen öfverlägga; gifven Stockholms slott den 17 mars 1905;
varande denna skrifvelse af följande lydelse:
Kungl. Maj:t vill härmed äska, att särskilda deputerade må,
jämlikt § 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen, af Riks¬
dagen utväljas för att med Konungen öfverlägga.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF
Hjalmar Westring
Efter uppläsandet häraf beslöt kammaren, uppå hemställan af
herr talmannen, att nästa onsdag den 22 mars företaga val af depu¬
terade, på sätt i skrifvelsen begärts.
§ 4.
Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:
År 1905 den 17 mars sammanträdde kamrarnes valmän för att
jämlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels Riksdagens full¬
mäktige i riksbanken efter herrar S. G. von Friesen och O. Jonsson
i Hot', hvilka voro i tur att afgå, dels ock suppleanter för fullmäktige
i riksbanken; och befunnos, efter valens slut, hafva blifvit utsedde till
fullmäktige:
herr von Friesen, Sixten Gabriel, ledamot af Riks¬
dagens Andra Kammare, .................................... med 48 röster
» Jonsson, Olof, ledamot af Riksdagens Forsta Kam¬
mare ..................................................................... » 48 »
samt till suppleanter för tiden från valet, till dess nytt val under år
1906 försiggått:
herr Tham, Vollrath Henrik Sebastian, ledamot af
Riksdagens Första Kammare.............................. med 48 röster
> Wikström, Pehr Magnus, grosshandlare ............ »47 »
» Francke, Otto, grosshandlare..............................!.. » 46 »
År 1905 den 17 mars sammanträdde kamrarnes valmän för att
. jämlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels Riksdagens full¬
N:o 24.
i
Lördagen den 18 Mars.
mäktige i riksgäldskontoret ej mindre för valperioden 1905—1908
efter herrar J. Johansson i Noraskog och G. F. Östberg, af hvilka
den förre aflidit och den senare vore i tur att afgå, än äfven för
återstående delen af valperioden 1908—1906 efter herr E. Sederholm,
hvilken aflidit, dels ock suppleanter för fullmäktige i riksgäldskon¬
toret; och befunnos, efter valens slut, hafva blifvit utsedde till
fullmäktige, för valperioden 1905—1908:
herr Moll, Victor Ludvig, ledamot af Riksdagens
Andra Kammare................................................... med 48 röster
» Östberg, Gustaf Fredrik, ledamot af Riksdagens
Första Kammare................................................... » 48 »
för återstående delen af valperioden 1908—1906:
herr Hammarström, Alexis, ledamot af Riksdagens
Första Kammare................................................... med 24 röster
efter lottning med ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr
Almqvist, Knut Fredrik Gerhard, som erhållit lika antal röster;
suppleanter för tiden från valet, till dess nytt val under år 1906
försiggått:
herr Almqvist, Knut Fredrik Gerhard, ledamot af
Riksdagens Andra Kammare.............................. med 48 röster
» Ramstedt, Reinhold Victor, grosshandlare ......... »47 >
grefve Taube, Carl Oscar, ledamot af Riksdagens
Första Kammare ................................................ » 46 »
Protokollen lades till handlingarna, hvarjämte beslöts, att Riks¬
dagens kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet om dessa
val underrättas för afgifvande af förslag till dels förordnanden för
de valde, dels skrifvelser till Konungen med anmälan om de försig¬
gångna valen, dels ock de paragrafer, som därom borde i riksdags¬
beslutet intagas.
§ 5.
Efter föredragning af de å kammarens bord hvilande motionerna
hänvisades såväl herr O. J. F. Ljunggrens m. fl. motion, n:o 225,
som herrar E G. H. Åkerlunds och S. O. Nyländers motion, n:o 226,
till konstitutionsutskottet.
§ 6.
Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o 41, i anledning
af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under
riksstatens sjunde hufvudtitel, och blefvo de i memorialet föreslagna
voteringspropositionerna af kammaren godkända.
Till afgörande förelåg bevillningsutskottets betänkande n:o 16,
i anledning af väckta motioner angående vissa ändringar i 4 och 11
§§ bevillningsförordningen.
6
N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
Punkten 1, angående frihet från fastighetsbevillning för nykterhets-
organisationer.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 139, hade herr A.
Olsson i Mårdäng föreslagit, att Riksdagen ville besluta sådant tillägg
till § 4 mom. b) gällande bevillningsförordning, att nykterhetsorganisa-
tioner för dem tillhöriga byggnader blefve från bevillningstaxering
befriade.
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Vid punkten hade emellertid fogats reservationer:
af herrar Tillberg, Bromée i Billsta, Almqvist, Ericsson i Ofvan-
myra, Beckman, friherre Bonde och Eklund, hvilka ansett, att ut¬
skottet bort hemställa, att Riksdagen i anledning af herr Olssons i
Mårdäng förevarande motion måtte besluta, att 4 § bevillningsförord-
ningen skulle erhålla följande förändrade lydelse:
4 §■
Fastighetsbevillning erlägges icke af
a) staten;
b) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk
och barmhertighetsinrättningar: för dem tillhöriga allmänna platser,
tomter och byggnader;
kommuner och andra menigheter: för dem tillhöriga, inom deras
eget område belägna allmänna platser, tomter och byggnader;
regementen och officerskårer: för deras vid mötesplatser till be¬
gagnande under mötena uppförda byggnader;
enskilda personer eller samfund: för dem tillhöriga kyrkor och
bönehus; samt
nykterhetsföreningar: för dem tillhöriga byggnader, afsedda för
deras verksamhet;
allt dock endast så framt nu omförmälda allmänna platser, tomter,
byggnader, kyrkor och bönehus icke lämna egaren någon inkomst;
börande i motsatt fall fastighetsbevillning utgöras för så stor del af
fastighetens taxeringsvärde, som enligt den i instruktiouen för taxerings¬
myndigheterna bestämda grund motsvarar inkomstbeloppet;
c)--------------------
d)--------------------
samt af friherre Beck-Friis.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
motionären
Herr Olsson i Mårdäng, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Som herrarna behagade finna, har jag tillåtit mig att förnya min
motion sedan 1898. Jag har sålunda ånyo föreslagit, att nykterhets¬
föreningarna skulle blifva skattefria för dem tillhöriga byggnader.
Angående
frihet från
fastiqhets-
hevillning
för
nykterhets-
organisa-
iioner.
N:o 24.
6
Angående
frihet från
fastighet»-
bevillning
för
nykterhets-
organisa-
tioner.
(Forts.)
Lördagen den 18 Mars.
Då jag i år väckte motionen, gjorde jag det under förhoppning, att
den skulle vara mera mogen nu än för några år sedan; och däri har
jag ingalunda blifvit besviken, ty som herrarna finna, har ett stort
antal ledamöter af bevillningsutskottet afgifvit en reservation till för¬
mån för motionen. Under sådana förhållanden och då min motivering
är så kort, att jag är öfvertygad om, att herrarna allesammans varit
i tillfälle att taga kännedom om densamma, och då reservationen också
är kort och enligt min tanke ganska tydlig och öfvertygande, skall
jag nu inskränka mig till att helt kort yrka afslag å utskottets hem¬
ställan och bifall till den af herr Tillberg m. fl. vid betänkandet
fogade reservationen.
Vidare anförde
Herr Lindblad: Herr talman! Jag behöfver icke erinra kam¬
maren därom, att vi årligen få framställningar om undantag från de
generellt gällande reglerna i bevillningsförordningen. Så t. ex. hade
vi i fjol en framställning om skattefrihet för Nobelstiftelsen; men båda
kamrarna voro fullständigt eniga om, att denna stiftelses fonder icke
kunde fritagas från vare sig stats- eller kommunal beskattning. Likaså
har den föreliggande motionen förekommit flera gånger och har nu
kommit åter. Måhända få vi nästa år en framställning från idrotts-
och andra samhällsnyttiga föreningar, som man icke heller kan från¬
känna att hafva ett godt syfte och vara förtjänta af uppmuntran från
statsverkets sida i eu eller annan form; men då hemställer jag, huru¬
vida det icke är klokare, att, om man vill befrämja sådana ändamål,
man i vanlig ordning beviljar statsanslag härtill, så att man får saken
bättre i sin hand, än att så här oupphörligen medgifva undantag från
beskattningsreglerna.
Emellertid har bevillningsutskottet icke förty i år ställt sig ganska
välvilligt mot motionen. Men man ansåg, att hvad motionären före¬
slagit, liksom det förslag, som kom från afdelningen, var något för
vidsträckt och lämnade rum för hvarjehanda misstolkningar. Särskild!
uttalade jag den åsikten, att utskottet ännu icke skulle afgöra frågan,
utan låta den ligga på bordet, tills Riksdagen fattat beslut angående
en i båda kamrarna föreliggande motion angående inregistrering
äfven af andra föreningar än sådana för ekonomisk verksamhet. Och
jag framhöll, att man därigenom skulle blifva i tillfälle att, om Riks¬
dagen bifaller dessa motioner och vi sålunda kunde vänta att få en
lag om dylika föreningars inregistrering, kunna begränsa skattefriheten
för nykterhetsföreningar till sådana, som blifvit inregistrerade. Med
detta skulle man kunnat vinna, att man sluppe att bland de skattefria
nykterhetsföreningarne äfven upptaga t. ex. aktiebolag, som före¬
komma i vissa städer och som hafva till ändamål dels att befordra
nykterheten och dels andra intressen. Genom begränsningen till in¬
registrerade nykterhetsföreningar skulle man vinna, att man icke be-
höfde sväfva i ovisshet om huru lagen skulle tillämpas. Vi diskuterade
ganska vidlyftigt inom utskottet, huru man eljest skulle oehandla så¬
dana aktiebolag; det påpekades, att i Malmö stad fanns en nykter-
hetsorganisation med en stor fond, hvilken ägde en mycket dyrbar
7
N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
tomt, Concordiaparken, och att man då skulle komma i villrådighet, Angående
huru man skulle tillämpa stadgarna för denna förening — egentligen
ett aktiebolag, som drifver en rörelse i denna sin park, jag förmodar \evi
ett nykterhetsvärdshus eller något sådant. Likaså kan man tänka sig, för
att nykterhetsförening kan komma att drifva handelsrörelse eller annan nykterhets-
kooperativ verksamhet och således komma att beröras af andra gällande organisa-
i ,, | iiOYitr.
bestämmelser. o F , ,
Allt detta gjorde, att man ännu icke ville gå med på förslaget,
utan hellre se tiden an, huruvida man icke i år kunde få den andra,
viktigare lagändringen genomförd och därigenom komma att fram¬
deles stå på säkrare grund än nu skulle skett, Afdelningen inom
utskottet hade föreslagit en omformulering, men äfven denna ansågs
af majoriteten icke vara nog, emedan i så fall det blefve nödvändigt
att verkställa en uppdelning af byggnaderna i en skattefri del, som
togs i anspråk för nykterhetsarbetet, och en skattebetalande del för
annan verksamhet. Jag föreslog en ordalydelse, som kunde blifva
lämplig, för den händelse lagen om föreningars inregistrering blefve
af Riksdagen bifallen, nämligen att skattefrihet skulle medgifvas ■»in¬
registrerade nykterhetsföreningar för byggnader, som uteslutande an¬
vändas för dessa föreningars ändamål». Genom ett dylikt stadgande
både full klarhet vunnits och man hade sluppit att stå i villrådighet.
Enligt min tanke erfordras för närvarande icke något annat, än
att man dröjer ett år, till dess man får veta, huru Riksdagen ställer
sig till den andra, mycket stora frågan, och sedan med tillämpning
af nya bestämmelser härutinnan går att med större visshet lösa den
nu föreliggande. En öfvervägande majoritet inom utskottet ställde
sig för öfrig! mycket sympatiskt gentemot själfva förslaget.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Beckman: Herr talman, mina herrar! Det är mycket
riktigt hvad den förste ärade talaren anmärkte, nämligen att man
understundom anser sig böra komma med förslag om tillägg till denna
förordning, på hvilken man redan lappat så mycket. Men detta beror,
bland annat, därpå att tidens utveckling medför nya kraf, som man
naturligen måste taga i betraktande.
En af de stora rörelser, som genom sin allmänna betydelse kan
kallas nationell, är nykterhetsrörelsen. Man har därför ansett att, då
dess ändamål är ett speciellt sedligt ändamål, nykterhetsföreningarna
borde i fråga om fastighetsbeskattning likställas med andra föreningar
af liknande slag. Den siste ärade talaren anmärkte nyss, att vid
sådant förhållande skulle en hel mängd andra föreningar antagligen
komma och begära detsamma. Men det är dock enligt min mening
en väsentlig skillnad. Nykterhetsrörelsen bör väl med mera skäl
kunna betecknas såsom en nationell rörelse än t. ex. idrottsföreningar,
och nykterhetsföreningarna hafva dock en helt annan karaktär än
de senare.
Vidare ansåg han, att det vore farligt att medgifva den ifråga¬
satta skattefriheten, emedan då möjligen äfven aktiebolag skulle kunna
komma att hänföras under benämningen nykterhetsföreningar. Men
N:o 24. 8
Lördagen den 18 Mars.
Angående det ligger ju i sakens natur att så icke kan blifva förhållandet. Det
fastighets- anSitves Ju tydligen, att bestämmelsen skall gälla nykterhetsföreningar,
bevillning Till dem lära väl icke kunna hänföras äfven aktiebolag?
för Men dessa föreningar, yttrade talaren vidare, kunna jämte det
nykterhets- att de aro nykterhetsföreningar hafva många olika ändamål' Och
°rtionera ^an ansa&’ att den föreslagna bestämmelsen borde begränsas därhän,
(Forts ) dessa föreningar endast skulle erhålla frihet från fastighetsbevill-
r s ning för sina egendomar, för så vidt de uteslutande användes för
nykterhetsändamål. Detta är emellertid så godt som omöjligt, emedan
en stor del af dessa byggnader faktiskt användas till lokaler för före-
läsningskurser, konserter m. m. och därför uppbära afgifter. Emellertid
är det ju meningen, att de skulle åtnjuta skattefrihet endast för så
vidt de icke uppbära inkomst af sina egendomar. Afsikten är ju att
bibehålla den gamla bestämmelsen, som nu gäller — t. ex. i fråga om
kyrkor och bönehus — nämligen att för det fall, att ägarne draga
någon inkomst af sina egendomar, skola dessa taxeras för så stor
del af fastigheten, som enligt instruktionen för taxeringsmyndigheterna
belöper sig på inkomsten.
Jag skall nu icke längre upptaga berrarnes tid, utan anhåller
på grund af hvad jag här i korthet anfört och under hänvisning till
reservationens motivering att få yrka utslag å utskottets hemställan
och bifall till reservationen.
I detta anförande instämde herrar Bromée i Brista, Hammarström,
Ström i Transtrand, Gustafsson i Sjögesta, Olofsson, Olsson i See,
Lindgren i Islingby, Jansson i Edsbäcken, Broström, Åkerlind, Berg
i Göteborg, Broomé i Bårslöf, Johansson i Jönköping, Johansson i Öija,
Ericsson i Afberga, Olsson i Viken, Eklund och Hörnstén.
Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Jag har begärt ordet för att
få till protokollet antecknadt, att genom ett förbiseende mitt namn
icke blifvit upptaget bland reservanternas. Då jag icke har något
nytt att tillägga utöfver hvad herr Beckman redan anfört, skall jag
inskränka mig till att instämma i hans yrkande på bifall till reser¬
vationen.
Herr Söderberg: Herr talman, mina herrar! Såsom vi se af
betänkandet, bär bevillningsutskottet icke heller i år kunnat tillstyrka
den föreliggande motionen, och såsom skäl härför anför utskottet det¬
samma, som det många gånger förut anfört ända sedan 1897.
Utskottet anför, att »grunden till den medgifna bevillningsfribeten
för kyrkor och bönehus torde vara att söka däruti, att dessa inrätt¬
ningar hafva ett uteslutande sedligt ändamål»; och sedan förklarar
utskottet att »nykterhetssällskap och nykterhetsföreningar däremot
hafva vid sidan af det sedliga mål, de afse att befrämja, jämväl ett
ekonomiskt syfte». Detta skulle, enligt hvad utskottet erinrar, bestå
däri, att nykterhetssällskap och föreningar ofta uppläte sina byggna¬
der och lokaler för konserter och föreläsningar m. m. dylikt, som
kunde anses lämna någon ekonomisk vinst. Men nu vill jag fråga,
om det icke ofta händer, att äfven kyrkor och bönehus upplåtas för
Lördagen den 18 Mars.
9
N:o 24.
sådana ändamål, där det också är fråga om ekonomiska syften, och
då kan jag icke alls finna något skäl för, att ej nykterhetssällskaps
och nykterhetsföreningars byggnader skola kunna anses likställda
med kyrkor och bönehus.
Sedan säger utskottet vidare, satt, därest förevarande framställ¬
ning vunne Riksdagens bifall, framställningar i enahanda syfte säker¬
ligen vore att emotse från många andra sällskap och föreningar,
hvilka kunde begära skattefrihet för sina byggnader med samma fog
som nykterhetsföreningar». Ja, om det finnes föreningar, som kunna
komma och begära skattefrihet för sina byggnader med samma fog
som nykterhetsföreningarne, då inser jag ej, hvarför icke Riksdagen
bör taga äfven dessa framställningar under öfvervägande och under¬
söka, huruvida icke skattelindring äfven i dessa fall bör medgifvas.
Det finnes nog sådana föreningar, t. ex. kristliga föreningen för unge
män, som har byggnader i många städer, och hvarför skulle ej skatte¬
lindring kunna medgifvas äfven för dessa?
Nu har emellertid icke motionären — och icke heller reservan¬
terna — begärt en obegränsad skattefrihet för ifrågavarande byggnader,
utan endast i den mån, de icke lämna någon inkomst. Det finnes
naturligtvis i de större städerna sådana föreningshus, där hela nedre
våningen är upplåten till affärslokaler; men det är ju icke meningen,
att skattefrihet i sådana fall skall äga rum utan endast, som sagdt,
i den mån byggnaderna icke användas för sådana ändamål, som
lämna någon inkomst. Därför heter det också i sista momentet af
§ 4 bevillningsförordningen: »allt dock endast såframt nu omför-
mälda allmänna platser, tomter, byggnader, kyrkor och bönehus icke
lämna ägaren någon inkomst» o. s. v.
Herr Lindblad förklarade, att han ställde sig välvilligt emot
motionen, men att han ansåg, att ifrågavarande föreningar icke på
detta sätt borde understödjas, utan hellre understödjas med statsanslag.
Nu veta vi ju, att både landsting och kommuner och äfven Riksdagen
visat sig mycket välvilliga gentemot dessa föreningars verksamhet
och gifvit dem understöd på många sätt, men detta förhållande bör
väl icke användas såsom ett skäl för afslag å den förevarande
motionen.
Vidare nämnde herr Lindblad, att nykterhetsvännerna i Malmö
skulle äga en tomt, som vore af mycket högt värde, och frågade, om
det vore rätt och billigt, att den tomten skulle vara befriad från be¬
skattning. Men om en förening köper en tomt och låter den ligga
obebyggd, kan man ju icke veta, hvad den tomten kommer att an¬
vändas till, förrän den blir bebyggd, och följaktligen blir ju förhållan¬
det med den tomten detsamma som med alla andra tomter, hvilka i
den mån de ligga i de centralare delarne af en stor stad stå i högt
pris och naturligtvis måste beskattas i likhet med dessa. Det är ju
alldeles klart och tydligt.
Jag skall nu icke längre upptaga kammarens tid. Med anled¬
ning af hvad jag här yttrat, och på grund af hvad reservanterna an¬
fört i reservationen, skall jag be, herr talman, att få yrka afslag å
utskottets hemställan i förevarande punkt och bifall till reservationen.
Angående
frihet från
fastighets-
hevillning
för
nylcterhets-
organisa-
tioner.
(Forts.)
N:o 24.
10
Lördagen den 18 Mars.
Angående
frihet frän
fastighets-
bevillning
för
nykterhets-
organisa-
tioner.
(Forts.)
Herr Brodin: Herr talman, mina herrar! Denna fråga har varit
före vid 1897 och 1898 års riksdagar. År 1897 afstyrkte utskottet
nästan enhälligt den då föreliggande motionen i frågan — det var
blott en enda reservant inom utskottet — och år 1898 var utskottets
afstyrkande fullt enhälligt. Nu ha åsikterna ändrats så att snart
sagdt hälften af utskottets ledamöter äro reservanter, och detta utan
att något inträffat, som bort föranleda en dylik ändring i åsikterna.
Då jag anser, att ett sådant utskott som bevillningsutskottet, hvilket
ju skall tillse, att grunden för taxeringarna blir rättvis, icke bör
ändra princip från det ena året till det andra, har jag — fastän jag
vill nämna, att jag icke deltagit i frågans slutliga behandling inom
utskottet — icke kunnat vara med om reservationen.
Om man ser till hvad reservanterna egentligen vilja, finner man,
att enligt deras förslag skulle fastighetsbevillning icke erläggas af
nykterhetsföreningar för dem tillhöriga byggnader, afsedda för deras
verksamhet. Man bär då anledning att fråga sig: Hvad menas med
nykterhetsföreningar? och: hvilka nykterhetsföreningar är det, som
en dylik bestämmelse skall komma till godo? Det borde väl finnas
någon definition på »nykterhetsförening», ty eljest kunde ju hvilka
personer som helst bilda en nykterhetsförening och för syns skull
låta hålla några föredrag om nykterhet, men för öfrigt drifva hvilken
verksamhet som helst. Om reservanternas förslag antages, föreställer
jag mig, att det skulle finnas personer, som skulle söka att kringgå
och draga fördel af den där ifrågasatta lagbestämmelsen lika väl som
man söker kringgå så många andra lagbestämmelser. Om man tänker
sig, att ett nykterhetssällskap bildas, som har ett stort hus, där det
håller sina sammanträden, men i samma fastighet äfven hade lokaler
för annan verksamhet, t. ex. för en inom sällskapet bildad konsum¬
tionsförening — och det är ingenting som hindrar, att denna kon¬
sumtionsförening blefve lika storartad som t. ex. Nordiska kompaniet,
ty det behöfde ju endast bero på medlemmarnas antal — vore det
då rätt och billigt, att en sådan fastighet skulle vara skattefri?
Inom utskottet framställdes det förslaget, att skattefrihet skulle
inträda för fastighet, som uteslutande vore afsedd för nykterhetsverk-
samhet, men de af utskottets ledamöter, som talade för motionen,
ville icke vara med om ett dylikt förslag, som nykterhetsvännerna
icke vore nöjda med, och då kunde majoriteten inom utskottet icke
tillstyrka någon skattelindring i detta fall.
Vi böra äfven tänka på, hvilka följder en sådan bestämmelse
som den här ifrågasatta kunde medföra. Om nykterhetssällskapen
nu befrias från skatt för sina fastigheter, finnes det en hel del andra
sällskap, som äfven arbeta i sedligt syfte och hvilka då kunde göra
anspråk på en liknande skattefrihet. Om vi t. ex tänka på idrotts¬
föreningarna, måste vi nog medgifva, att deras syfte, nämligen att
utbilda ungdomen i fysiskt hänseende, är fullt ut lika sedligt som
nykterhetsföreningarnas syfte, om blott idrottsverksamheten drifves
förståndigt. För öfrigt skulle till nykterhetsföreningarna äfven räknas
goodtemplarordnarne, och de ha ju lokaler öfver hela Sverige, både
i städerna och på landsbygden, hvilka lokaler då skulle blifva skatte¬
fria, trots det att de ofta uthyras till konserter och föredrag, medan
11
N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
för andra lokaler, som äro särskild! uppförda för sådant ändamål,
skatt måste betalas. Det kan väl icke vara rättvist och billigt. Det
finnes äfven en del ordenssällskap, som ha lika sedliga syften som
nykterhetsföreningarna, såsom t. ex. frimurareorden, som ju obestrid¬
ligen har välgörenhet till hufvudsyfte, och timmermansorden, som
också uteslutande är ett välgöreuhetssällskap, fastän det mera ägnar
sig åt hjälp till ålderstigna och sådana, som alldeles sakna vård.
Och det är att märka, att frimurareordens lokaler äro ganska dyr¬
bara och att timmermansorden bar en egendom, där lokal finnas för
dess fattiga pensionärer och för ordens sammankomster, och hvilken
egendom "är uppskattad till flera miljoner kronor. Konsekvensen
af en sådan lagbestämmelses införande som den här föreslagna skulle
blifva den, att alla dessa sällskap och ordnar skulle komma och
begära att i likhet med nykterhetsföreningarna få skattefrihet för sina
fastigheter.
Jag anser, att då det är fråga om en skatt, hvilket det ju häl¬
ar, nämligen skatt å fastighet, bör man se frågan från principiell
synpunkt och icke låta tillfälliga sympatier inverka, och det är där¬
för, som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Eklund: Den siste ärade talaren fäste uppmärksamheten
på, att den nu behandlade frågan förevarit vid riksdagarne 1897
och 1898, samt att bevillningsutskottet vid dessa båda riksdagar
enhälligt afstyrkt det då framställda förslaget. Denna omständighet
skulle nu, enligt talarens uppfattning, hafva manat utskottet att i år
lika enhälligt afslå den nu föreliggande motionen och borde äfven
mana kammaren att göra detsamma. Men den ärade talaren säde
själ! — och jag ber att få särskilt påpeka detta — att förhållan¬
dena äro helt annorlunda nu, än de voro sistnämnda år. Kasta vi
en blick ut öfver landet, skola vi finna, att uppfattningen om nykter¬
hetsrörelsens ..betydelse blifvit helt annorlunda, än hvad den var på
den tiden. Äfven från de kommunala myndigheternas sida finner
man stora sympatier för denna rörelse, och det är icke så sällan,
som man kan iakttaga, att direkta penningeanslag lämnas denna
verksamhet. Det tyckes endast vara herr Brodin och några hans
kamrater i bevillningsutskottet, som stå kvar på den gamla stånd¬
punkten, och för hvilka de förhållanden, som under de senaste åren
inträdt, icke haft något som helst att betyda. Herr Brodin synes till
och med knappast ha’ reda på hvad en nykterhetsförening är. Åt¬
minstone tycktes detta framgå af hans anförande. För min del tror
jag icke, att man någonsin skall kunna riskera, att personer, som
icke hafva något intresse för n.ykterhetssaken, skola slå sig tillsam¬
man och uppgifva att de bildat en nykterhetsförening. För detta
äro nog de uppoffringar, de måste göra dels genom att afstå från
alla spritdrycker och dels rent ekonomiskt, alltför stora.
Den ärade talaren framhöll också det skäl, som är utskottets
hufvudskål, nämligen att man kan antaga, att inom nykterhets¬
föreningarna bildas underafdeiningar, som hafva rent ekonomiskt
syfte, och att man af den anledningen icke borde bevilja någon
Angående
frihet från
fastighets-
bevillninq
för
nykterhets-
organisa-
tioner.
(Forts.)
N:o 24.
12
Lördagen den 18 Mars.
Angående skattefrihet. Han sade, att sådana kooperativa föreningar skulle
^fasti het™ ^unna blifva så stora som t. ex. Nordiska kompaniet här i Stockholm.
bevillning Man får val ändå medgifva, att det är en kolossal öfverdrift, ja en
för ren orimlighet att göra ett sådant påstående. Men om det nu också
nykterhets- skulle inträffa, att inom nykterhetsföreningarna bildades kooperativa
°rfionera' fårefå& eller andra föreningar, som hade ekonomisk uppgift, så bör
(Fo ts~) va^ ^et vara näSot 01fåt e^er ufgbra någon anledning till att
or s'' den stora föreningens hufvudsyfte därigenom skulle blifva mindre
godt. Snarare synes det mig vara ett plus till det goda i dessa för¬
eningars verksamhet, om förutom det rent moraliska syftet tillkommer
något, som kan vara till fördel för medlemmarna i ekonomiskt af¬
seende. Och för öfrigt skall jag be att få påpeka, att, om det för¬
slag, som reservanterna framställt, skulle gå igenom, de ifrågavarande
föreningarna i alla fall blefve beskattade för den summa, som mot¬
svarade de inkomster, som de finge af sina föreningsbus. Herrarne
må icke tro, att, om en nykterhetsförening har ett hus och upplåter
en del af detsamma åt en sådan inom samfundet bildad kooperativ
förening, detta skulle ske utan någon som helst hyra. Nej, denna
förening finge nog betala hyra, och då blefve huset naturligtvis
beskattadt härför.
Den ärade talaren framhöll också såsom skäl för afslag, att
dessa föreningars hus ofta upplätes för konserter och föreläsningar
m. m., som Jämnade ägaren inkomst. Jag kan icke förstå denna
invändning, då det i reservanternas förslag till lydelse af 4 § be-
villningsförordningen uttryckligen föreskrifves, att, om föreningen har
någon inkomst af en byggnad, fäststighetsbevillning skall utgöras
för så stor del af taxeringsvärdet, som motsvarar detta inkomst¬
belopp. Det förslag framställdes verkligen inom bevillningsutskottet,
att skattefriheten skulle gälla blott sådana byggnader, som vore
uteslutande afsedda för föreningsverksamheten; och det är möjligt
att en framställning i detta syfte skulle fått majoritet i utskottet.
Men vi reservanter ville icke gå med härpå, då vi ansågo, att en sådan
bestämmelse kunde föranleda mycket svåra förvecklingar. Skulle
t. ex. skattefrihet ej medgifvas, om i huset funnes en liten bosiads-
lägenhet för den person, som hade uppsikten öfver lokalerna? I fäll
personen i fråga betalade en ringa hyra, om lokalvården ej ansåges
motsvara hela hyran, vore ju byggnaden icke helt och hållet använd
för föreningens räkning. Sammalunda ock, om där af annat sällskap
eller enskild person ordnades en föreläsning eller konsert med in¬
trädesafgift. Om det ifrågavarande villkoret inflöte i momentet, skulle
icke en nykterhetsförenings lokal kunna upplåtas för sådana ända¬
mål. Ty skedde det, skulle skattefriheten förloras. Äfven om denna
lokal vore den enda för ändamålet i fråga lämpliga på platsen, skulle
den likväl helt säkert, på det att skattefriheten ej måtte riskeras,
icke upplåtas, hvarigenom, så vidt jag förstår bedömma, samhällets
öfriga medborgare gjordes en otjänst, då ju antagas måste, att såväl
föreläsningen som konserten kunde vara af förädlande slag. Detta
har varit anledningen till, att vi reservanter icke velat gå med på
den föreslagna inskränkningen. Hvad för öfrigt denna sak beträffar,
så händer det ju mycket ofta, att kyrkor och bönehus, som åtnjuta
Lördagen den 18 Mars.
13
N:o 24.
skattefrihet, upplåtas för konserter samt sammankomster och möten
af olika slag. Och då man icke anser detta något oegentligt i af¬
seende å dessa byggnader, hvarför skulle man då anse det så
oegentligt i afseende å nykterhetsföreningarnas byggnader?
Herr Lindblad sade, att sådana framställningar om skattefrihet
ofta framkomme, och påpekade, att Nobelstiftelsen i fjol begärt be¬
frielse från beskattning, en framställning, som han ville jämnställa
med den nu föreliggande. Men det är väl ändå en väsentlig skillnad
härvidlag. I ena fallet rör det en institution, som har att förvalta
ett stort penningbelopp, visserligen i ett stort vetenskapligt syfte,
men som bär stora ekonomiska resurser, och å andra sidan är det
fråga om en verksamhet, som utan några andra ekonomiska resurser
än dem, medlemmarna själfva kunna åstadkomma, bedrifves af de
breda samhällslagren i rent moraliskt syfte. Och exempel på lik¬
nande framställning från andra sällskap torde ej kunna anföras.
Då nu redan förut i bevillningsförordningen finnas medgifna ungefär
likartade undantag som det här ifrågasatta, kan det sålunda icke
anses vara något frångående af principer att bifalla reservationen,
till hvilken jag, herr talman, skall be att få yrka bifall.
Herr Lindblad: Herr talman! Med anledning af de anföran¬
den, som bär nu senast hållits, ber jag att ytterligare få säga ett
par ord. Jag tror visserligen, att kammaren i enlighet med sina
föregående uttalanden i denna fråga icke anser densamma ännu
mogen för ett afgörande, men om kammaren likväl vill här afgifva
ett sympatiuttalande i frågan och drifva saken till gemensam votering,
där utgången kanske kan komma att bero på några få röster, hem¬
ställer jag till kammaren, om verkligen den stilisering, som förslaget
nu har, kan anses fullt lycklig.
Först och främst har majoriteten inom utskottet ansett att ut¬
trycket »nykterhetsföreningar» är alltför generellt och obestämdt, och
enligt mitt förmenande är utskottsmajoritetens uppfattning riktig, att
det vore lyckligast, om man dröjde blott ett år med införande af
denna undantagsbestämmelse, ty då skulle man kunna vinna den
mycket värdefulla begränsningen, att de föreningar, som vilja komma
i åtnjutande af dylik skattefrihet, först måste låta inregistrera sig.
Vidare är att märka uttrycket: »----för dem tillhöriga bygg¬
nader, af sedda för deras verksamhet.» Det kan ju vara endast en
obetydlig del af byggnaden, som är afsedd för nykterhetsverksamhets
bedrifvande. Särskildt i städerna förekommer det, att under samma
tak äro inrymda lokaler för en hel mängd olika ändamål. Följden
skulle blifva, att i somliga fall skulle taxering förekomma och i
andra åter släppas efter. Taxeringsmyndigheterna skulle gifvetvis
komma att mycket ojämnt tillämpa bestämmelsen. Huru skulle man
t. ex. ställa sig i ett sådant fall, då några rum i en nykterhetsför¬
enings lokal blifvit upplåtna åt en föreståndare till bostad? Jag vill
påpeka, huru stränga taxeringsmyndigheterna äro i fråga om till-
lämpningen af bevillningsförordningens bestämmelser i sådana af-
seenden. Jag skall taga ett fall, som jag speciellt känner till och
där man gick igenom alla instanserna. Det förekom inom en socken,
Angående
frihet från
fastighets-
beviilninq
för
nykterhets-
organisa¬
tioner.
(Forts.)
N:o 24. 14
Angående
frihet från
fastighets-
bevillning
för
nykterhets-
organisa-
tioner.
(Forts.)
Lördagen den 18 Mars.
att barnmorskan aflönades kontant, men så tyckte man, att det var
lämpligt, för att få henne stationerad på eu centralt belägen plats,
att bereda benne bostad genom att inköpa eu byggnad, och, i stället
för att hon förut haft 500 kronor ett i allt, fick hon nu fri bostad
och 400 kronor kontant eller så. Församlingen, som måst sätta sig
i skuld för att kunna köpa byggnaden i fråga, yrkade nu på skatte¬
frihet för densamma. Frågan gick, som sagdt, genom alla instan¬
serna ända upp till Kungl. Maj:t, som resolverade, att eftersom för¬
samlingen skaffat sig »inkomst» af lägenheten, kunde skattefrihet
för densamma icke beviljas. Men denna församlingens inkomst öfver-
ensstämmer icke med vanliga begrepp om inkomst, ty om försam¬
lingen betalar 500 kronor kontant lön eller 400 kronor kontant lön
och 100 kronor i skuldränta, tycker jag, att det kommer på ett ut.
Man ser emellertid af detta exempel, huru strängt våra högsta taxe¬
ringsmyndigheter anse sig böra tolka bevillningsförordningen. Huru
skola de då tolka en så pass sväfvande bestämmelse, som bär står:
i---— för dem tillhöriga byggnader, af sedda för deras verksam¬
het», d. v. s. nykterhetsverksamhet? I det fall, som jag nyss anförde,
då en föreståndare har bostad i nykterhetsföreningens lokal, betalar
ju denne ingen byra, så att föreningen har då icke någon inkomst
af personen i fråga, men det är faktiskt för denne en löneförmån att
ha fri bostad, och jag tror, att taxeringsmyndigheterna på landet
skulle komma att mycket ojämnt tillämpa en sådan bestämmelse
som den ifrågasatta. Vore det icke mycket bättre att vänta ett år,
så att man kunde få in stadgandet, att föreningen skulle vara in¬
registrerad och att byggnaden i fråga skulle vara uteslutande afsedd
för nykterhetsverksamhet? Det finnes ju nykterhetsföreningar af
många slag. Vi ha sålunda hört talas om, hurusom nykterhets-
korporationer nere i Malmö gjort sig till bärare af en socialistisk
propaganda. Det var blott en enda af de där befintliga nykterhets¬
föreningarna, som ville göra front mot de socialistiska kandidater,
som uppställts vid ett val, men alla de öfriga nykterhetsföreningarna
ställde sig emot den förstnämnda föreningen och försökte att tra¬
kassera dess ledamöter. Däraf ser man, hvilka faror man här kan
möta genom att, fallande undan för en stämning, skrifva lagbestäm¬
melser, som icke bli lätta att tillämpa och i många fall olämpliga.
Af nu anförda skäl anhåller jag, att kammaren ville medgifva
åtminstone ett års rådrum i denna fråga, så att bevillningsutskottet
kan blifva i tillfälle att gifva bestämmelsen en lyckligare affattning.
Jag tror icke, att frågan blefve lyckligt löst på det sätt, som här är
föreslaget, och det är särskilt af denna anledning, som jag ber att
fortfarande få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Jag önskar
nykterhetsföreningarna och deras verksamhet all möjlig framgång^ i
vårt land, och det kan visserligen icke sägas att jag icke förstår
att uppskatta betydelsen af denna verksamhet. Jag hoppas också,
att den dag skall komma, då det, som motionären här har velat,
skall blifva verklighet och blifva lag i vårt land. Men jag kan.
omöjligen dölja för mig, att en utvidgning af den här ifrågavarande
Lördagen den 18 Mars. 15 N:o 24.
skattefriheten under närvarande förhållanden möter verkligt stora Angående
svårigheter. Af dessa svårigheter äro somliga påpekade af före- frihet från
gående talare, och de försök till deras vederläggning, som äro gjorda, 'Stillning
ha icke för mig kunnat vara öfvertygande. Vi ha för flera år sedan för
skrifvit till Kungl. Maj:t och anhållit om en lag angående inregistre- nykterhets-
rade föreningar för ideell verksamhet. Ett förslag till en sådan lag organisa-
har utarbetats af en kommitté, och detta kommer väl att hos Kung!. *on®r-
Maj:t omarbetas för att sedan inom en icke långt aflägsen framtid ^ or s''
föreläggas Riksdagen. Jag tror, att Riksdagen gör klokast i att
vänta med en sådan lagstiftning, som här är i fråga, till dess att
man har fått se, hvad detta kungl. förslag om registrerade föreningar
kommer att innehålla, och hur det kommer att gå med detsamma i
Riksdagen.
Huru lifligt jag således än hoppas, att den sak, som man här
önskar, måtte blifva verklighet, kan jag för närvarande icke annat
än instämma i utskottets hemställan.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Den siste ärade talaren
påpekade den omständigheten, att en kommitté haft frågan om regi¬
strering af föreningar med ideell verksamhet under utredning, och
ansåg, att det vore klokast, att Riksdagen väntade till dess man
finge se, huru det kungl. förslaget härutinnan komme att affattas.
För min del hyser jag en alldeles motsatt uppfattning. Jag anser
det vara af vikt, att Riksdagen redan nu uttalar sig i ifrågasatt
riktning, så att Kungl. Maj:t får veta, hvad Riksdagen önskar. Om
så sker, kan man hoppas, att det lagförslag, som Kungl. Maj:t seder¬
mera eventuellt kommer att förelägga Riksdagen, går i den riktning,
som Riksdagen gillat.
Jag skall därför, herr talman, be att få yrka afslag- å utskottets
hemställan och bifall till reservationen.
Herr Eklund: Herr talman, mina herrar! Jag har tagit mig
friheten begära ordet ännu en gång för att säga några ord med an¬
ledning af herr Lindblads anförande rörande registrering af förenin¬
gar. Äfven herr Waldenström har berört denna fråga.
Det är ju klart, att vi, som tillhöra nykterhetsorganisationerna,
ytterst gärna vilja hafva våra föreningar registrerade. Vi hafva där¬
för också varit med om att i Riksdagen väcka motion i syfte, att en
lag angående registrering af föreningar med ideellt syfte måtte komma
till stånd. Jag kan emellertid för min del icke finna, att dessa båda
frågor hafva något med hvarandra att göra. Frikyrkoförsamlingarna
åtnjuta för närvarande skattefrihet för sina församlingshus, men dessa
församlingar äro icke registrerade. Då man beslöt skattefrihet för
deras hus, ansågs det icke vara nödvändigt, att församlingarna skulle
registreras, innan man beviljade dem nämnda förmån. När saken så¬
lunda kan gå för sig i det ena fallet, hvarför skall den dä icke
kunna gå för sig i det andra? Jag tror för min del, att detta tal
om registrering blott är de obotfärdigas förhinder.
Hvad beträffar herr Lindblads yttrande, att vi ej skulle behöfva
vänta på att få denna sak ordnad längre än till nästa riksdag, enär
N:o 24. 16
Angående
frihet från
fastigliets-
beeilining
för
nykterhets-
organisa-
tioner.
(Forts.)
Lördagen den 18 Mars.
i år väckts en motion om registering af vissa föreningar, så ber jag
att få påpeka, att detta hans resonnemang hvilar på allt för svag
grund. Om nämligen beslut angående föreningars med ideelt syfte
registrering kommer att fattas, så måste detta beslut gifvetvis grunda
sig på det förslag, som Kungl. Maj:t kommer att framlägga på grund¬
valen af den kommittés arbete, hvarom herr Waldenström talade.
Denna kommitté har afgifvit sitt förslag och detta ligger hos Kungl.
Maj:t, men man vet visst icke, när förslaget kommer att framläggas
för Riksdagen. Detta kan sannerligen dröja många år. Vi kunna
således icke alls taga hänsyn till hvad herr Lindblad i detta afseende
nämnde. Att Riksdagen i denna registeringsfråga skulle komma att
i år fatta något beslut på grund af hvad en enskild motionär yrkat,
då frågan är under Kungl. Maj:ts pröfning, torde icke vara antagligt.
Vidare vill jag, med anledning af herr Lindblads uttalande, att
det skulle blifva så svårt att bestämma, för huru mycket husen skulle
beskattas, på grund däraf att vissa delar af dem användes till andra
ändamål, fästa uppmärksamheten därpå, att det för närvarande icke
visar sig vara förenadt med svårighet att i fråga om kapellens be¬
skattning afgöra denna fråga. Hvarför skulle så stora svårigheter då
uppstå, när det gäller nykterhetsföreningarnas hus? Se vi på de
hus, som i Stockholm tillhöra enskilda kyrkosamfund, så skola vi
finna, att de mycket ofta till en tredjedel, hälften eller två tredje¬
delar äro upptagna af affärslokaler. Kan man arrangera saken i det
ena fallet, hvarför skall man icke kunna det i det andra?
Gent emot herr Waldenström får jag säga, att jag finner de skäl,
som anförts mot ifrågavarande framställning, icke i någon mån vara
öfvertygande, och anser jag mig således befogad att fortfarande yrka
bifall till reservationen.
Herr Kvarnzelius: Äfven jag skall be att få yrka bifall till
reservationen.
Jag begärde ordet i anledning af lektor Waldenströms yttrande
därom, att vi skola vänta, till dess vi få se Kungl. Maj:ts förslag
rörande registrering af ideella föreningar. Ja, då förvånar det mig,
att lektor Waldenström icke yrkat, att den bestämmelse, som nu fin¬
nes i § 4 rörande enskilda personers eller samfunds bönehus, skall
utgå, till dess vi få se, hvad Kungl. Maj:t föreslår rörande sådana
föreningars registrering. Detta har han emellertid icke gjort. Han
har funnit det vara lämpligt, att nämnda bestämmelse står kvar.
Hvarför skola då icke nykterhetskorporationerna komma i åtnjutande
af samma fördel, då det faktiskt kan påvisas, att nykterhetsverksam-
heten icke har till ändamål att bereda de enskilda medlemmarna af
korporationerna någon ekonomisk förmån, men att nykterhetsverk-
samheten däremot är gagnelig och till fromma för hela vårt folk?
Detta är, så vidt jag kan förstå, en högst betänklig inkonsekvens af
herr Waldenström. Den omständigheten, att nykterhetskorporationerna
icke hafva någon viss religiös prägel, bör väl i detta fall icke vara
af afgörande betydelse för en sådan man som herr Waldenström.
Enskilda personer finnas, som sammanslutit sig till religiösa sam¬
fund och därigenom befrias från skattskyldighet till stat och kom-
17
N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
mun för sina lokaler. Jag hänvisar i detta afseende till exempelvis
Frälsningsarmén, hvars lokaler, enligt hvad nu blifvit upplyst i pres¬
sen, samtliga ägas åt' general Booth i England. För dessa lokaler
erlägges likväl ingen bevillning. Det finnes dock inga lokaler för
ideell verksamhet, där man så mycket lägger an på att locka pen¬
ningar från de enskilda som i dessa. De penningar, som därvid in¬
samlas, gå till ganska stor del till utlandet. Därom har ingen af
motståndarne til! det nu föreliggande förslaget haft något att säga.
Men då det gäller nykterhetskorporationerna, hvilkas välsignelse-
bringande verksamhet för vårt land ingen, såsom förut påpekats, kan
bestrida, är det förvånansvärdt, huru många hinder uppresas däremot.
Det är visserligen sant, att i nykterhetsföreningarnas lokaler
anordnas festligheter, konserter och andra tillställningar för att
skaffa inkomster. Men hvartill äro dessa inkomster atsedda? Jo,
till att betala lokalerna, så att föreningarna om möjligt sedermera
mätte, fria från skuld för dem, kunna bedrifva sin verksamhet på
ett bättre och för samhället ännu mer gagneligt sätt. Detta är ju
icke att bereda medlemmarna någon enskild förmån, utan endast att
gifva föreningarna tillfälle att bedrifva sin verksamhet på ett bättre
sätt, .hvilket val icke må vara. klandervärd^
Äfven jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till reserva¬
tionen.
Häruti instämde herrar Larsson i Västerås, Forssell, Eriksson i
Bäck, friherre De Geer, Pettersson i Södertälje, Olsson i Stockholm,
Wallis, Wavrinsky i Stockholm, Thylander, Nyström och Sandin.
Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Jag skall be
att på det mest energiska sätt få protestera mot sådana yttranden,
som den siste talaren fällde, dä han sade, att jag missunnade nykter¬
hetsföreningarna den hjälp, som kunde ligga i befrielse från skatt
för deras fastigheter. Det är otillständigt att komma med sådana ut¬
tryck, när jag upprepade gånger i mitt anförande hade sagt, att jag
önskade nykterhetsföreningarna allt godt, och hoppades att den dag
skulle komma, dä det, som motionären här egentligen begärt, skulle
blifva verklighet i värt land. Att så som talaren gjorde vanställa
mitt anförande kan icke annat än uppröra mig.
Samme talare sade också, att konsekvensen af mitt yttrande vore,
att jag skulle yrka på att äfven kapell och bönhus ålades att betala
fastighetsskatt. Jag har icke väckt någon motion därom och ingen
annan heller, och därför har den saken icke ett skapande grand att
göra med denna fråga. Vi ha nu en skattefrihetslag om kapell och
dylika byggnader, men jag anser det alls icke vara orimligt, om man
eu dag till pröfning upptager den frågan, huruvida icke en inskränk¬
ning bör ske uti denna skattefrihet, som nu enligt min mening i allt¬
för stor utsträckning användes för hus just under benämningen kapell,
bönhus och dylikt. Men eu utvidgning af skattefriheten anser jag
under nuvarande förhållanden, till dess man fått en laglig definition
på föreningar af olika slag, vara olämplig. Därför bar jag, trots all
önskan att motionen eu gång skall blifva lag, förklarat mig icke
Andra Kammarens Prot. 1905. N:o 24. 2
Angående
frihet från
fastighets-
bevillning
för
nykterhets-
organisa¬
tioner.
(Forts.)
N:o 24. 18
Lördagen den 18 Mars.
Angående
frihet från
fastighets-
beviilning
för
nykterhets-
organisa-
tioner.
(Forts.)
kunna instämma uti reservationen utan yrkat bifall till utskottets för¬
slag, och därmed punkt.
Herr Eäf instämde häruti.
Herr Persson i Tällberg: Den siste ärade talaren sade sig
önska, att hvad motionären bär yrkat måtte så fort som möjligt
blifva lag. Men jag undrar om genaste vägen då är att, såsom han
gjorde, yrka afslag på motionärens framställning. För min del tyc¬
ker jag, att den ärade talaren under sådana förhållanden haft full
anledning att i stället yrka bifall till motionärens förslag, hvilket jag,
herr talman, fortfarande gör.
Herr Lindblad: Herr talman, mina herrar! Jag trodde, att den
siste ärade talaren i allmänhet hade mycket lätt för att fatta en sak, och
den uppfattningen tror jag, att litet hvar här i kammaren har. Jag
tycker dä, att han borde förstått, att, när herr Waldenström uttryck¬
ligen förklarade, att han ville hafva lagen affattad på ett visst sätt,
däri inrymdes möjlighet att få en lag, som verkar fullt riktigt, hvilket
ej skulle blifva fallet med den nu föreslagna lydelsen.
Herr Eklund yttrade, att talet om nykterhetsföreningarnas in¬
registrering endast vore de obotfärdigas förhinder. Jag ber i anled¬
ning däraf få säga, att vi, som anse att motionen icke bör bifallas,
förrän inregistreringsfrågan blifvit löst, kunna lika fullt som de,
hvilka instämt i här hållna anföranden till förmån för motionen, vara
besjälade af varmt intresse för nykterhetsverksamheten. Ingen vill
väl jäfva, att icke herr Waldenström, som ju ägnat en stor del af sitt
lif åt nykterhetsverksamhetens befrämjande, skulle vara varmt intres¬
serad däraf. Men icke förty anser han sig likväl ej kunna vara med
om hvilka förslag som helst, de må vara aldrig så välmenande. Och
den, som har något uppdrag af kammaren att se till, att författningar
skrifvas så, att de kunna tillämpas på rätt sätt, han kan icke gå med
på en så sväfvande affattning, som bär föreslagits och hvilken ute
i bygderna skulle medföra en tolkning, som blefve allt annat än
konsekvent och riktig.
Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Inom utskottet har
jag anslutit mig till den reservation, som bifogats betänkandet. Jag
har gjort detta af den anledning, att jag funnit ett bifall till denna
motion utgöra ett uttryck af berättigad sympati för en för vårt land
så betydelsefull rörelse som nykterhetsrörelsen. Jag har vid ett före¬
gående tillfälle uttalat vissa betänkligheter mot alltför långt gående
lagstiftningsåtgärder i syfte att befordra nykterheten, och jag har
gjort detta, emedan jag ansett målet härvidlag bäst kunna uppnås
på öfvertygelsens väg. Som dessa nykterhetsföreningar just afse att
inverka på öfvertygelsen, anser jag dem vara förtjänta af allt möjligt
understöd. Dä dessa föreningar därjämte i allmänhet bestå af perso¬
ner, hvilkas tillgångar äro begränsade, och för hvilka således ett
skattebelopp till stat och kommun kan vara afsevärdt, synes mig
alla skäl tala för att nu besluta, att i bevillningsförorduingen intages
19
N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
en bestämmelse därom, att nykterhetsföreningars byggnader hufvud¬
sakligen jämställas med enskilda bönehus.
Öar har af flera talare anförts, att saken visserligen i och för sig
vore beaktansvärd, men att frågan vore för tidigt vackt. Man borde,
anse de, först afvakta, att ett förslag framlägges om registrering af
föreningar med ideella syften. Jag tror icke, att frågan behöfver
uppskjutas till dess. Framlägges ett sådant lagförslag kommer det
naturligtvis att förbättra och förtydliga denna bestämmelse; men att
uppskjuta hvad man anser rättvist och gagneligt därför, att man
väntar på ett förtydligande i vissa punkter, anser jag vara öfverflödigt.
En talare har framhållit, att våra taxeringsmyndigheter skulle,
om motionen bifölles, komma i ett svårt läge, när de skulle bestämma
fastighetsbevillningen, enär sådana byggnader, hvarom här är fråga,
ofta användas äfven för inkomstbringande ändamål. Jag har den
höga tanken om våra taxeringsmyndigheter, att de icke skola finna
några svårigheter att komma till rätta värdet på de delar af ifråga¬
varande byggnader, som gifva inkomst.
Då jag sålunda anser ett gillande af ifrågavarande framställningar
i främsta rummet vara ett af Riksdagen gifvet uttryck af sympati
för nykterhetsrörelsen, har jag biträdt reservationen, till hvilken jag
anhåller att få yrka bifall.
Med friherre Bonde förenade sig herrar Biesért och Centerwall.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Då jag finner det yrkande,
som framställts i reservationen, billigt och rättvist, anhåller jag att
få ansluta mig till detsamma.
Häruti instämde herr Henricson.
Öfverläggningen var härmed slutad. Under densamma hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan, dels ock afslag å berörda hem¬
ställan och bifall i stället till den af herr Tillberg med flere afgifna,
vid punkten fogade reservationen. Herr talmannen, som nu till
proposition upptog dessa yrkanden, fann förstnämnda yrkande vara
med öfvervägande ja godkändt; men som votering begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hem¬
ställan i första punkten af utskottets förevarande betänkande n:o 16,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda hem¬
ställan bifallit den af herr Tillberg med flere afgifna, vid punkten
fogade reservationen.
Angående
frihet från
fastighets-
bevillning
för
nykterhet»-
organisa¬
tioner.
(Forts.)
N:o 24.
20
Lördagen den 18 Mars.
Omröstningen utvisade 106 ja mot 100 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
Angående
frihet från
fastighets¬
bevillning
för vista
egnahems-
lägenheter.
Punkten 2, angående frihet från fastighetsbevillning för vissa
egnahemslägen heter.
Herr G. J Öberg hade i en inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 51, föreslagit, att Riksdagen ville besluta ett tillägg till 4 § i för¬
ordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst med
innehåll, att vissa ägare af mindre lägenheter af ett värde intill
1,000 kronor kunde, därest taxeringsmyndigheterna så funne lämpligt,
under viss tid befrias från fastighetsbevillning.
Utskottet hemställde dock, att herr Öbergs förevarande motion
icke måtte af Riksdagen bifallas.
Beträffande denna punkt hade afgifvits reservation af herrar
Bromée i Billsta, Almqvist, Ericsson i Ofvanmyra, Jansson i Krakerud,
Beckman, K. G. Karlsson i Uöteborg, Lindblad, Höjer och Trapp,
hvilka ariett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen i anledning
af herr Öbergs förevarande motion ville besluta, att 4 § bevillnings-
förordningen och 2 § instruktionen för taxeringsmyndigheterna skulle
erhålla följande förändrade lydelse:
Bevillningsförordningen.
4 §•
1 mom. Fastighetsbevillning erlägges icke af
a)--------------------
b) ----------------------
c) --------------------
d) --------------------
2 mom. Innebatvare af jordbruks- eller bostadslägenhet, afsedd för
bildandet af eget hem, må, därest värdet af lägenheten ej uppgår
till 1,000 kronor och därest ban ej eljest erlägger bevillning af fast
egendom eller inkomst eller hans inkomster, däri inbegripet det hyres-
värde, å lägenheten befintlig åbyggnad kan äga, ej öfverstiga 500
kronor, kunna befrias från erläggandet af fastighetsbevillning under
högst fem år, räknadt från det lägenheten började bebyggas eller
uppodlas.
Instruktionen.
2 §■
Allmän uppskattning af fäst egendom---------
sådan taxering ånyo pröfvas.
Utlöper den tid, för hvilken frihet från fastighetsbevillning jämlikt
4 § 2 mom. bevillningsförordningen kan medgifvas innehafvare af
jordbruks- eller bostadslägenhet, under tiden mellan tvä på hvarandra
21
N;o 24.
Lördagen den 18 Mars.
följande allmänna fastighetstaxeringar, skall lägenheten upptagas till Angående
beskattning vid näst infallande taxeringsförrättning. frihet från
Uppgår fäst egendoms värde icke till 100 kronor, skall detsamma bevillning
införas endast i den för anteckningar afsedda kolumn i taxerings- för vissa,
längden. Likaså skall endast i nämnda kolumn införas värdet å egnahems-
sådan lägenhet eller byggnad, för hvilka, jämlikt 4 § 1 mom. d) lä9en^er-
och 2 mom. bevillningsförordningen, fastighetsbevillning icke erlägges. (Forts.)
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter på begäran ordet läm¬
nades till motionären
Herr Öberg: Ilerr talman, mina herrar! Det förslag, som jag
i min motion tillåtit mig framställa och som återfinnes i det bevill¬
ningsutskottets utlåtande, som nu är föredraget till afgörande, afser,
såsom en hvar funnit, införande i bevillningsförordningen af den be¬
stämmelsen, att vissa trihetsår skulle kunna medgifvas åt vissa mindre
jordbrukare, lägenhets- och egnahems-ägare, som sträfva att genom
förvärfvande af en egen torfva förskalfa sig bättre lefnadsvillkor, ett
sträfvande som jag för min del funnit vara värdt allt beaktande och
som därför synts mig böra af staten på allt sätt omhuldas och upp¬
muntras. Jag har därför tillåtit mig hemställa, att dessa mindre
jordbrukare, lägenhets- och egnahemsägare under de första åren, dä
odlings- och byggnadskostnaderna trycka dem som mest, skulle vara
fria från de skatteafgifter, som följa med taxeringen, en sak, som
jag funnit vara fullt berättigad och som synes mig mycket billig och
rättvis, därför att jag rätt ofta varit i tillfälle att på nära håll se,
huru dessa mindre bemedlade, med uppbjudande af alla sina krafter,
sträfvat att komma under eget tak. Denna min blygsamma fram¬
ställning har i år af de herrar ledamöter, som representera denna
kammare i bevillningsutskottet, mottagits med stort erkännande och
berömvärdt tillmötesgående, liksom ock denna min hemställan vid
fjolårets riksdag af det tillfälliga utskottet n:o 4 rönte eu mycket
välvillig behandling.
Herrar reservanter i bevillningsutskottet ha liksom jag funnit,
att man på detta sätt, genom att bevilja vissa frihetsår, skulle kunna
gagna dessa mindre jordbrukare och egnahemsägare ganska afse-
värdt, hjälpa dem i deras sträfvan och uppmuntra dem i deras kamp,
så att den vackra egnahemsidén på detta sätt skulle få ett godt
handtag till vidare framgång. Och de ha därför godtagit den princip,
jag tillåtit mig utveckla, och de hemställa i sin afgifna reservation,
att bevillningsförordningens § 4 skulle förses med sådant tillägg, som
skulle möjliggöra detta. Och innan jag går vidare, skal! jag tillåta
mig att till dessa herrar ledamöter af denna kammare inom bevill¬
ningsutskottet framföra ett varmt tack för den förståelse, som de visat
denua. angelägenhet.
Men majoriteten inom bevillningsutskottet har däremot icke funnit
sig föranlåten att följa dessa herrar reservanter och understödja mitt
förslag, utan dessa utskottets ledamöter hafva motsatt sig detta och
så till vida lyckats härutinnan, att de med en rösts öfvervikt fått
majoritet inom utskottet för denna sin mening.
N:o 24.
22
Angående
frihet från
fastighets-
bevillning
för vissa
eynahems-
lägenheter.
(Forts.l
Lördagen den 18 Mars.
De skal, som bevillningsutskottet nu anför för sitt afstyrkande,
synas mig vara så ohållbara och så intetsägande, att man borde vara
berättigad att beteckna dessa skäl — liksom bär i dag sagts i en
annan fråga — såsom endast de obotfärdigas förhinder. Ty granskar
man hvad bevillningsutskottets majoritet säger, är det just icke
mycket. Utskottet säger bland annat: »Att på dylikt sätt uttaga en
särskild grupp af lägenhetsinnehafvare och i fråga om den stadga,
att de efter sig företeende omständigheter må kunna erhålla en viss
skatteiindring, synes dock utskottet vara en alltför speciell reform.»
Hvad vill nu detta egentligen säga, att det skulle vara en alltför
»speciell reform» att medgifva något sådant, när man ju dock däri¬
genom har utsikt och möjlighet att afsevärdt gagna de mindre be¬
medlade, som tryckas af allahanda bekymmer, och då det offer, som
staten och kommunerna här skulle komma att vidkännas, är en obe¬
tydlighet i jämförelse med den nytta reformen skulle åstadkomma
genom ökadt tillgodogörande af odlingsmöjligheterna? Det synes
mig minst sagdt märkvärdigt, att man af detta lilla skäl skulle anse
sig vara berättigad att motsätta sig reformens genomförande.
Utskottet säger vidare, att en sådan anordning som den här af
mig föreslagna dessutom vid tillämpningen skulle möta stora svårig¬
heter, men hvilka dessa svårigheter skulle vara har utskottet icke
alls angifvit. »En årligen återkommande ompröfning blefve sålunda
nödvändig», yttrar utskottet vidare, »hvilket otvifvelaktigt komme att
medföra en afsevärd ökning i taxeringsmyndigheternas redan betydliga
arbete». Ja, jag har den uppfattningen om taxeringsmyndigheterna,
att blott och bart det medgåfves dem rätt till sådana åtgärder, så
skulle de mycket gärna i tillämpningen åtaga sig det ringa arbete,
som däraf blefve en följd, för att åt dessa mindre bemedlade gifva
den skattefrihet, som här ifrågasättes och som många, många af
taxeringsmyndigheterna hjärtans gärna skulle vilja medgifva, blott de
på grund af bestämmelserna i bevillningsförordDingen därtill hade
rätt, liksom de hafva i fråga om det bevillningsfria afdragets storlek.
Då därtill kommer, att den princip, som jag här tillåtit mig framföra,
dessutom visat sig förut i praktiken vara tillämplig, så synes mig alla
skäl tala för att ånyo, så att säga, lifva upp densamma. Ty herrarne
torde finna af utskottets betänkande från i fjol, att dessa frihetsår,
hvarom jag motionerat och nu talar, förut så till vida ha kommit till
användning, att i början och intill medlet af förra århundradet Kungl.
Maj:t medgaf i afvittringsstadgarne för de nordliga länen, att sådana
frihetsår skulle få åtnjutas af dem, som ville vinnlägga sig om ny¬
odlingsarbete; och Kungl. Maja, medgaf då, att sådana frihetsår skulle
få åtnjutas från och med 15—30 år.
Dessutom tillåter jag mig erinra, att norrlandskommittén, som
nyss slutat sitt omfattande och omsorgsfulla arbete, bland annat har
föreslagit för att uppmuntra åstadkommandet af nyodlingsarbeteu, att
vid upptagande af jordbrukslägenheter på kronans mark vissa fri¬
hetsår från skatters utgörande till stat och kommun äfven skulle få
åtnjutas; och norrlandskommittén föreslår i t hy fall, att årens antal
skulle bestämmas intill 15. Lägger jag så slutligen härtill, att denna
kammare i fjol vid föredragning af samma ärende icke hade ett ord
Lördagen den 18 Mars.
23
N:o 24.
att invända mot hvad jag hemställt, utan för sin del godtog det fjärde Angående
tillfälliga utskottets utlåtande, synes det mig, som om jag skulle ha fV^et från
goda skäl att räkna på att kammaren äfven i år skulle vilja fatta
samma beslut och instämma med reservanterna. för vissa
Efter det anförda tillåter jag mig vördsamt hemställa, att denna egnahems-
kammare, som i mångt och mycket visat sig vilja befrämja och under- lägenheter.
stödja de mindre bemedlades sträfvanden, äfven denna gång ville (Forts.)
visa sin goda vilja härutinnan genom att bifalla den reservation, som
vid betänkandet finnes fogad och som är afgifven af herrar Bromée,
Beckman m. fl., till hvilken reservation jag, herr talman, således ber
att fä yrka bifall, med förklarande, att efter min uppfattning det är
alldeles visst att, därest denna skattefrihet, som jag föreslagit, fem
frihetsår medgifves, kammaren skall komma att i framtiden finna, att
denna lilla eftergift varit en mycket klok åtgärd och fallit i en mycket
god jordmån. Herr talman, jag ber sålunda vördsamt att få yrka
bifall till reservationen.
Herr Söderberg: Jag vill endast uttala mina sympatier för
denna motion och den reservation, som är fogad till detta betänkande,
under hänvisning till den motivering, som finnes anförd i reservan¬
ternas hemställan. Jag vill därför blott be att få yrka bifall till
reservationen, och har på detta sätt endast velat angifva min ställ¬
ning till denna fråga.
Herr Persson i Stallerhult: För min del kan jag icke finna
annat, än att utskottet i denna punkt har gifvit goda skäl för det
slut, hvartill utskottet kommit; och jag skall därför taga mig friheten
att yrka bifall till utskottets hemställan.
Motionärens förslag, med hvilket reservationen sammanfaller,
afser att bereda lindring för en viss del af jordägare, under det att
andra, som nära nog tillhöra samma kategori, fortfarande komme
att betala bevillning och därmed sammanhängande kommunalut-
skylder. Det undras mig, huruvida det kan vara skäl att för denna
lilla sak företaga en så stor principändring i den nuvarande bevill-
ningsförordniugen. Mig tilltalar detta sätt att gå tillväga icke alls.
Den statistik som omfattar året 1900 och som för något år sedan
utdelades till Riksdagens ledamöter, visar, att det tinnes inom vårt
land jordbruksfastigheter till ett antal af 455,553 samt att åt dessa
icke mindre än 386,770 ha ett taxeringsvärde under 8,400 kronor,
äfvensom att medeltalet af taxeringsvärdet af dessa fastigheter under
10.000 kronor befanns utgöra 3,431 kronor. Går man sedan till en
annan statistik, så visar den, huru många jordbruksfastigheter under
1.000 kronors taxeringsvärde det fanns. Om nu en familj söker bilda
eget hem, så sker detta på två sätt: antingen genom att köpa redan
befintligt hem eller ock genom att köpa en jordareal och därpå upp¬
föra eget hem. Om nu en familj köper en af dessa jordbruksfastig¬
heter med ett taxeringsvärde under 1,000 kronor, hvilka finnas till
ett så oerhördt stort antal, så skulle den ej få någon lindring; men
skulle den köpa en jordrymd för t. ex. 900 kronor och sedan därpå
uppföra byggnader, skulle den ej behöfva betala bevillning därför.
N:o 24.
Angående
frihet från
fastighets-
bevillning
för vissa
egnahems-
lägmheter.
(Forts.)
24 Lördagen den 18 Mars.
Förefaller ej detta inkonsekvent och orimligt? Jag tycker, att ingen
skall kunna förneka det.
Ja, det säges visserligen, att det är stor skillnad mellan att köpa
en jordrymd och därpå uppföra bostadshus och att köpa en redan
färdigbyggd lägenhet. Men det är klart, att hvar och en, som vill
förvärfva sig en dylik lägenhet, på förhand beräknar, hvilket sätt
som är det fördelaktigaste, antingen att köpa eu jordbit och därpå
uppföra byggnaden eller att köpa ett redan färdigbyggdt hem. Det
är ju hvars och ens privatsak att räkna ut hvad som är förmån¬
ligast. Skall den ene bli fri från bevillning, fordra billighet och
rättvisa, att äfven den andre blir fri. Men då är det klart, att man
därmed helt och hållet förrycker den nuvarande skattegrunden, och
det undras mig, om det är skäl att göra detta.
Statistiken ådagalägger, att i vissa kommuner jordstyckningen
tagit en synnerligen stor omfattning. Om nu ett förslag, sådant som
här föreligger, skulle gå igenom, kom me det nog att hafva till följd,
att mindre bemedlade jordbrukare blefve befriade från skatt, icke
blott för fem år, utan för alltid; och då skulle herrarne fä se, huru
utgifterna i en kommun kunde komma att drabba några få, som
kanske äro lika skuldsatta i förhållande till sitt jordvärde, som de
mindre fastighetsägare, hvarom här är fråga.
Det är emellertid icke blott dylika omständigheter som vi måste
taga i betraktande, utan vi måste äfven tänka, att det kan finnas
fall, där en egendomsägare finner det med sin fördel förenligt att
stycka sin jord, af den anledning att han har skulder att betala,
eller ock af vinstbegär. Om nu eu egendomsägare styckar jorden i
ganska många lotter och försäljer dem för, säg, 900 kronors taxe¬
ringsvärde, så går hela den egendomen fri från bevillning under fem
år. Den .strykes helt enkelt bort ur taxeringslängderna i den kom¬
munen. År det skäl i att ställa så till, att jordbruksfastigheternas
värde skall kunna minskas genom ett sådant sätt att gå tillväga?
Det kan väl icke vara rätt.
Nu säger man, att den föreslagna åtgärden skulle blifva till
stor bjälp för mindre fastighetsägare. Då skulle jag vilja svara:
nej, den blir icke till sä stor hjälp för hvar och en af de mindre
fastighetsägarne,som den skulle kunna blifva till stor tunga för de andra,
som fä hela skattebördan på sig. För den enskilde mindre bemed¬
lade gäller hela saken ju blott 60 öre till staten, efter nu gällande
bevillningsförordning, för 1,000 kronors värde, motsvarande sex fyrk
på landet. Ehuru äfven jag visserligen önskar de mindre fastig-
hetsägarne allt godt, tror jag icke, att detta skulle vara så ofantligt
stor vinst för dem. Betänker man, huru liten denna utgift är såväl
till stat som kommun, men att däraf följer rätt att deltaga i kom¬
munens angelägenheter, så tror jag, att nog hvar och en skall önska
att få behålla denna rätt i utbyte mot eu så ringa utgift.
När man vid fjolårets riksdag beslöt att på billiga villkor bereda
dem län, som bildade egna hem genom inköp af jord, så tror jag,
att man åtminstone någon tid bör afvakta huru denna förmån verkar,
innan man, såsom motionären och reservanterna önska, befriar de
Lördagen den 18 Mars. 25
mindre lägenhetsinnehafvarne från bevillning och därmed rubbar den
nu bestående bevillningsförordningen.
Herr talman, på de skäl jag nu haft äran anföra tillåter jag mig
yrka bifall till bevillningsutskottets hemställan.
Herr Lindblad: Såsom herrarna torde finna af reservationen
på sid. 20, är Andra Kammarens kontingent i bevillningsutskottet
fullkomligt enig om att tillstyrka motionen på sätt som skett. Nu
har den sista ärade talaren uppträdt häremot, och hans bevisföring-
tycktes mig mynna ut i ett ogillande af den inkonsekvens, som på
det sätt skulle inträffa, att en person, som håller på att bilda eget
hem, skulle komma i bättre ställning, än den som köper ett sådant
redan färdigbildadt. Härvidlag känna vi dock nog litet hvar, att
under de år man bryter bygd och uppodlar lägenhet för att uppföra
byggnader, man ofta nog behöfver hjälp, och att nybyggnaden i regel
kostar mycket mer, än man får betala, om man köper eu redan färdig
byggnad.* Så är förhållandet — det kan nu icke hjälpas; nybyggnad
blir i regel dyrare än inköp af redan befintligt hem.
Nu må man, såsom den siste ärade talaren, säga att det är in-
konsekvent och att det bästa vore, om båda kategorierna, som enligt
mitt förmenande bägge två höra till de svagare, kunde befrias från
skatt. Då finnes det emellertid tillfälle att vid följande punkt, på
grund af herr Petterssons i Tjärsta motion yrka bifall till den förra
delen i hans hemställan, nämligen den som åsyftar att få bevillnings-
frihet; för innehafvarne af alla smålägenheter intill 800 kronors taxe¬
ringsvärde. Detta är i öfverensstämmelse med hvad gällande väglag
säger, hvilken från deltagande i kontant bidrag till väghållning undan¬
tager lägenheter upp till 800 kronor. Om den siste talaren finner
det af sådant skäl oriktigt att rösta för utskottets hemställan i före¬
varande punkt, finns det ju tillfälle till rättelse redan i nästa punkt
af utskottets betänkande; och det skulle glädja mig, om han, för att
få mer konsekvens i bevillningsförordningen i detta afseende, ville
yrka bifall till herr Petterssons i Tjärsta motion i den delen.
Såsom jag redan anfört, kan jag icke finna annat, än att just
för att uppmuntra de mindre lägenhetsinnebafvarne och gifva dem
ett slags moraliskt stöd jämte det lilla ekonomiska, som skulle blifva
följden af bifall till reservationen, man därmed sätter egnahems¬
rörelsen i bättre fart; och detta torde ej vara utan sin betydelse.
Det synes mig att detta lilla undantag, om det medgifves, sedermera
i sin tur blir ägnadt att bereda väg för att alla sådana här små¬
lägenheter kunna göras skattefria.
Visserligen förloras därvid äfven något i kommunalutskylder,
men det torde dock alltid vara långt viktigare, att man på hvad sätt
man kan söker att befordra, det arbetaren i tid söker att sörja för
att åtminstone »få tak öfver hufvudet», d. v. s. en egen stuga till
döddagar, och att eu obetydlig förlust i kommunalutskylder ej då
spelar någon roll. Och i denna punkt råder icke alls någon tvekan,
huru taxeringsmyndigheterna skola komma att tillämpa ett stadgande
sådant som det här föreslagna. De kunna härvidlag icke alls taga
vilse i fråga om de fem frihetsåren. Beträffande åter den i punkt 1
N:o 24.
Angående
frihet från
fastighets-
bevillning
för vissa
egnahems-
lägenheter.
(Forts)
N:o 24.
26
Lördagen den 18 Mars.
Angående föreslagna ändringen är det sant, att en ojämn beskattning kunde
leta*1 följden.
bevillning Det förefaller mig, som om det vore mycket lyckligt, om man
för vissa kunde bifalla motionärens framställning, på sätt reservanterna före-
egnahems- slagit. Jag anhåller därför, herr talman, att i korthet få yrka bifall
lägenheter, till reservationen.
(Forts.)
Häruti instämde herr Andersson i Baggböle.
Herr Söderberg: Efter den sista ärade talarens anförande har
jag icke mycket att tillägga.
Med afseende på herr Perssons i Stallerhult yttrande, att den
föreslagna skattelindringen skulle vara mycket olämplig och inkonse-
kvent, så vill jag endast påpeka, att man dock i andra afseenden har
fall, analoga härmed. Jag åsyftar den rätt, som taxeringsmyndigheterna
hafva, att i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida man bör öka det
bevillningsfria afdraget för sådana små inkomstskattedragare. När
ett sådant förfaringssätt redan tillämpas på inkomsttagare, hvarför
skulle man icke då också kunna utsträcka det till mindre fastighets¬
ägare, sådana, som börjat reda sig ett litet eget hem.
Af herr Perssons anförande tycktes framgå någonting, som hvar¬
ken motionären eller reservanterna tänkt sig, nämligen att befrielse
skulle göras för alla sådana fastigheter under 1,000 kronors taxerings¬
värde. Så är det ju ingalunda meningen, utan taxeringsmyndighe¬
terna skulle i hvarje särskildt fall pröfva, noggraunt pröfva, huru¬
vida man skulle bereda en sådan skattelindring, och denna skulle,
om man bestämde sig därför, beviljas icke på obegränsad tid, utan
endast till högst fem år. Jag undrar verkligen, om detta skulle
draga med sig så förfärligt svåra konsekvenser. För min del tror
jag det icke. Det händer ofta, såsom herrarne veta, i eu liten fa¬
milj och äfven större familj, som sitter där på landet och har en
fastighet taxerad till mindre än 1,000 kronor, att hustrun kanske
ligger sjuk eller att man har utgifter för barnen eller att det kan
förekomma någon annan särskildt ömmande omständighet med denna
familj. Här skulle gärna taxeringsmyndigheterna vilja komma fa¬
miljen till hjälp genom en skattelindring. Under vanliga förhållan¬
den är detta nu emellertid omöjligt. Ja, säger då herr Carl Persson,
den lindringen är ju af noll och intet värde: det är ju blott 60 öre
till staten. Nej, mina herrar, det är väl också den kommunala skat¬
ten och den kan vara ganska olika i olika kommuner. Jag tror icke
alls, att det skulle vara någon fara i att antaga reservationen. Jag
anser icke, att det för taxeringsmyndigheterna skulle möta så syn¬
nerligen stora svårigheter, såsom utskottet säger, att tillämpa här före¬
liggande förslag. Ej heller tror jag, att den årligen återkommande pröf-
ningen af dessa ärenden skulle medföra någon afsevärd ökning i taxe¬
ringsmyndigheternas redan så betydliga arbete. Skattebeloppet för de
små inkomstskattedragarne, som redan nu åtnjuta skattelindring ge¬
nom bevillningsfritt afdrag, skall ju pröfvas hvarje år af bevillnings-
beredningen och taxeringsnämnden. Hvarför skulle man icke äfven
då kunna taga under ompröfning ärendet rörande en och annan sådan
27
N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
här liten skattedragare? Jag tror icke alls, att det skulle verka be¬
tungande i taxeringsmyndigheternas arbete. Jag har själf suttit med
i taxeringsnämnden och funnit, att man i vissa fall önskat, att man
haft möjlighet att tillämpa en skattelindring sådan som den här före¬
slagna. Emellertid hafva ju ledamöterna från denna kammare i be¬
villningsutskottet ställt sig välvilliga emot den bär föreslagna reformen
och genom en reservation enhälligt uttalat sig för detta önskemål.
Det är, herr talman, till denna reservation jag ber att få yrka bifall.
Herr Eriksson i Elgered: För min del får jag säga, att jag
känner mig synnerligen tilltalad af den bevisföring som användes af
herr Carl Persson. Jag tror att man måste hålla på principer och
grundsatser, vare sig det gäller det ena eller det andra. Att från
dessa grundsatser och principer göra undantagsbestämmelser ända
därhän, att undantagen bli flera än hvad som faller under regeln, sy¬
nes mig däremot icke vara klokt.
Detta är emellertid just hvad fallet skulle blifva, om man biföll
reservationen. Den vinst som de, hvilka uppföra nybyggnader, här
skulle göra är jämförelsevis ringa och icke alls af den beskaffenhet,
att den skulle kunna sägas medföra någon egentlig förmån. Kommer
så härtill, att de redan genom det beslut, som Riksdagen fattade för-
lidet år, från statens sida erhållit förmåner, som äro jämförelsevis
stora, om man å andra sidan tar i betraktande att många, som nu
äro i lika dålig situation i ekonomiskt afseende, icke åtnjuta någon
som helst skattelindring, så förvånar det mig, om man verkligen
skulle kunna gå därhän, att man befriade den ena parten, medan
den andra i sin mån skulle drabbas af tyngre skatter. Det finnes
emellertid ännu ett annat skäl hvarför vi icke böra förhasta oss här¬
utinnan. Den dubbla skatteform, som nu förefinnes, dels den all¬
männa bevillningen, dels den progressiva inkomstbeskattningen, kan
icke i längden existera. Det skall således snart komma den dag, då
skatteprincipen skall blifva mer enhetlig, nämligen den progressiva
beskattningen. Då inträda nya grunder; då är man berättigad att
medgifva hvarje mindre bemedlad den skattelindring, som erfordras.
Till dess, herr talman, tillåter jag mig yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Persson i Ställhult: Det har antydts, att man skulle
söka åstadkomma liknaude behandling af ägarne till de mindre
jordbruksfastigheterna och de personer, som åtnjuta inkomst af kapi¬
tal och arbete, m. m. Jag vill hemställa, huruvida det kan vara rätt
eller ens möjligt att försöka skapa likheter i dylika fall. Pin jord¬
bruksfastighet kan ju aldrig försvinna, äfven om den styckas i aldrig
så många större eller mindre områden, hvart och ett under sin ägare.
Den kan ju, säger jag, icke försvinna, utan den finns alltid kvar.
Sedan beror det på, om en fastighet delas i en större och eu
mindre del, huruvida ägaren af den mindre delen skall slippa att
betala skatt till stat och kommun eller icke.
När nu den kommunala beskattningen helt och hållet hvilar på
egendomsförhållandena inom kommunerna och principen om indirekt
Angående
frihet från
fastighets-
bevillning
för vissa
egnahems-
lägenheter.
(Forts.)
N:o 24.
28
Angående
frihet från
fastighets-
bevillning
för vissa
egnahems-
lägenheter.
; (Forts.)
Lördagen den 18 Mars.
skatt alls icke — lyckligtvis nog — där förekommer, skulle en be¬
stämmelse af det innehåll, som i reservationen angifves, alldeles för¬
rycka grunden för den kommunala beskattningen och därmed äfven
för bestämmandet af de kommunala utgifterna och de förmåner, som
man inom kommunerna skapat genom dessa utgifter.
Om en person för att bilda eget hem köper eu jordegendom för
t.ex. 9l0 kronor, så försvinner den väl icke därigenom från vederbörande
kommuns område, utan den finnes fortfarande kvar. Hvarför skulle
den då vara skattefri? Det kan jag icke förstå.
Och den, som köper denna lilla jordegendom för detta lilla pris,
icke är det väl möjligt, att han kan lefva på åtkomsten däraf, utan
han måste ha antingen ett handtverk eller någon annan sysselsätt¬
ning för att kunna förtjänna uppehället för sig och sin familj. Och
för inkomsten på detta arbete slipper han erlägga bevillning och kom-
munalutskvlder, i den mån denna inkomsten icke öfverstiger det s. k.
existensminimum. Men för den fasta egendomen han äger måste han
väl betala skatt till stat och kommun, tyckes mig.
Om det stannade vid hvad som nu är föreslaget, kunde det väl
något så när gå för sig. Men tro herrarne, att, sedan isen väl är
bruten, man stannar vid det belopp, som här är ifrågasatt, och icke
går vidare? A, nej! Och då skola herrarne få se, huru det kommer
att ställa sig inom kommunerna, om endast några få skola bära
skattebördorna. Tro herrarne, att alla de förmåner, som kommu¬
nerna beredt sina medlemmar, i sådant fall komma att tillvaratagas
på ett sådant sätt, som nu i allmänhet är fallet? Nej, det kommer
nog icke att ske.
Jag tror för min de], att de, som skulle komma i åtnjutande af
den här ifrågavarande skattelindringen, knappast drömt om eller
tänkt på att blifva befriade från bevillning och komrnunalutskylder
för innehafvande lägenheter efter deras värde.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman, mina herrar! Jag
vill söka återföra frågan till dess verkliga läge.
Då här har talats om skattebefrielse för jordbruksfastigheter i
allmänhet vill jag erinra herrarne om, att nu ifrågasatta befrielse
skulle endast gälla en kort tid för sådana personer, som söka för¬
värfva sig egna hem. Och jag tror icke, att vi gå för långt, om vi
söka underlätta en sådan sträfvan på det sätt, som här ifrågasatts.
Det skulle förvåna mig om särskild! denna kammare, som
ständigt ägnat ett stort och varmt intresse åt frågan om beredande
af egna hem på landet, i dag skulle afslå den nu föreliggande
framställningen.
Nu säger herr Carl Persson, att genom en sådan skattebefrielse
skulle man lägga större bördor på andra skattedragare inom kom¬
munerna. Men jag tror för min del icke, att det föreligger någon
som helst fara i detta afseende. Ty om man delar stora jordbruks¬
fastigheter i små och dessa små lägenheter odlas och bebyggas, så
får man komma ihåg, att äfven om ägarne af dem under en viss
period skulle befrias från erläggande af skatt, följden dock blir, att
värdet å jordbruksfastigheterna inom kommun i alla fall kommer
29
N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
att ökas; och efter utgången af denna period har man att emotse en Angående
större inkomstkälla just i och genom uppkomsten af dessa små frihef från
lägenheter. Jag skulle för min del skatta den kommun lycklig, där
sådana egna hem bildats i någon afsevärd hög grad. Jag säger förvissa
ännu en gång, att den kommunen skulle få ett ganska betydande egnahems-
bidrag i beskattningsafseende från dessa egna hem. lägenheter.
För öfrigt instämmer jag med herr Lindblad; och skulle kam- (Forts.)
maren vilja biträda den af herr Pettersson i Tjärsta väckta motionen,
som behandlats under mom. 3 i utskottets betänkande och därigenom
enligt Carl Perssons mening söka få någon större konsekvens i detta
afseende, så gärna för mig. Jag för min del har likväl icke ansett
något skäl föreligga att nu gå längre på detta område, än här före¬
slagits. Och därför har jag varit med om utskottets hemställan under
den tredje punkten. Men är det så, att man anser, att bevillnings¬
utskottet i det fallet tagit miste, skall jag icke misstycka, om kam¬
marens beslut går i annan riktning. Jag hoppas emellertid, att
kammaren biträder vårt yrkande, och anhåller därför, herr talman,
om bifall till reservationen.
Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkan¬
den, som därunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på afslagå berörda hem¬
ställan och bifall i stället till den af herr Bromée i Billsta med flere
afgifna, vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och an¬
slogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hem¬
ställan i andra punkten af utskottets förevarande betänkande n:o 16,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afsteg å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herr Bromée i Billsta med flere afgifna,
vid punkten fogade reservationen.
Voteringen utföll med 108 ja mot 88 nej; hvadan kammaren
således bifallit utskottets hemställan.
Punkten 3.
Utskottets hemställan bifölls.
Efter föredragning häruppå af punkten 4, angående bevillnings-
fritt afdrag för skattskyldigs minderåriga barn, yttrade
N:o 24.
30
Lördagen den 18 Mars.
Herr Forsberg: Herr talman, mina herrar! Vid behandlingen
af ifrågavarande motion har bevillningsutskottet gjort följande ut¬
talande: »Bevillningsutskottet underkänner ingalunda befogenheten
af motionärens nu föreliggande framställning. Det synes nämligen
utskottet vara rättvist och lämpligt, att storleken af det bevillnings-
fria afdraget ej blott, såsom nu, undantagsvis utan i regel ställes i
visst förhållande jämväl till talrikheten af den familj, den skatt¬
skyldige har att underhålla.»
Uti denna af utskottet uttalade åsikt kan helt säkert hvar och en
instämma, som bemödar sig om att se denna sak ur människovänlig
synpunkt. Då utskottet icke desto mindre afstyrker alla åtgärder
från Riksdagens sida, synes detta bero därpå, att utskottet känner
sig förvissadt om, att Kungl. Maj:t säkerligen kommer att framlägga
ett förslag i den riktning, hvarom här är fråga.
I förhoppning att ett sådant förslag snart kommer att framläggas
och att det blir mera vidsträckt och konsekvent än hvad jag i min
anspråkslösa motion kunnat åstadkomma, har jag alla skäl att glädja
mig öfver den sålunda öppnade utsikten. Jag känner mig öfver-
tygad om, att Riksdagen med välvilja skall mottaga ett sådant för¬
slag och en väl behöflig humanisering af vårt skatteväsende i detta
hänseende därigenom komma till stånd.
Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 8.
Om ändring
af 12 § i
lagen om
skydd för
varumärken.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget lagutskottets ut¬
låtande, n:o 30, i anledning af väckt motion om ändring af 12 § i
lagen om skydd för varumärken.
Lagutskottet hade till behandling fått emottaga en inom Andra
Kammaren af herr K. A. Staaff väckt motion, n:o 175, hvari före¬
slagits, att Riksdagen för sin del måtte besluta, det 12 § i lagen
den 5 juli 1884 om skydd för varumärken skulle erhålla följande
lydelse:
»Den som — —--— — — — — — — — — — skada.
På den —----------—---dem.
Förbrytelse, som i denna § sägs, må ej åtalas af allmän åkla¬
gare, där ej brottet af målsägande till åtal angifvits.»
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade emellertid afgifvits af herr Lindhagen, som
ansett, att utskottet bort tillstyrka ifrågavarande motion.
Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade motionären
Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Den motion, jag tagit
mig friheten att väcka, och som nu föreligger här afstyrkt af lag¬
utskottet, den afser endast en liten detaljändring uti den sedan är
Lördagen den 18 Mars.
31
N:o 24.
1884 bestående varumärkeslagen, en detaljändring-, som skulle inne¬
bära, att, under det nu målsäganden själf måste anhängiggöra och
utföra åtal mot varu märkestör brytaren, enligt mitt förslag åklagaren
skulle äga att på målsägandens angifvelse utföra sådant åtal.
Jag hoppas att herrarne tagit någon kännedom om de fram¬
ställningar, som i ämnet gjorts af en hel del näringsidkare.
Herrarne ha då först af en längre promemoria sett, att under
ett antal år en hel del fall af obehörigt tillvägagående i afseende på
annans varumärke lagligen beifrats, att under mycket stora svårig¬
heter för åstadkommande af tillräcklig bevisning understundom också
ansvar ådömts, men att, trots detta, missbruket florerat uti en rent
af häpnadsväckande grad — detta särskild! inom cigarrettillverknings-
branchen. Vidare har herrarne sett, att en hel del näringsidkare
göra hemställan om, att denna motion måtte af Riksdagen uppmärk¬
sammas — dels är det särskildt cigarrettillverkare, dels ett stort
antal andra firmor. Slutligen ha herrarne fått se exempel på, huru
ytterligt listigt och utstuderadt dessa smygtillverkare gå till väga,
genom prof på falska varumärken utförda på sådant sätt, att jag
tror, herrarne skola finna det ytterst svårt att upptäcka skillnaden
emellan de falska och de äkta, hvilka till jämförelse tillhandahållits.
De missbruk, som sålunda i en enorm grad fortfarit, oaktadt
en bestående lag finnes, afsedd att sätta en damm mot dylika miss¬
bruk och hotande dylika gärningar med straff, de visa tydligt, att
lagen på ett eller annat sätt måste förbättras, i händelse man skall
kunna tänka, att lagstiftningen verkligen skall motsvara sitt ändamål.
Man kunde nu tänka sig en ganska stark och genomgående
revision af varumärkeslagen, och i händelse man skulle försöka få
upp denna lagstiftning i jämnhöjd med hvad åtskilliga utländska
länder besitta, då skulle man visserligen yrka på en sådan revision.
Men för min del har jag inskränkt mig till det mycket, mycket
anspråkslösa och blygsamma yrkande, att möjlighet skall förefinnas
för allmänna åklagaren att ingripa. Jag tror nämligen, att redan
detta skulle innebära en betydande skillnad i förhållande till det nu¬
varande tillståndet genom den mycket större kraft, som en allmän
åklagare kunde insätta på brottens uppdagande och utredande samt
insamlande af bevismaterial.
Nu har lagutskottet för ingen del ställt sig ovänligt mot motionen.
Tvärtom har utskottet, så vidt jag förstår, sympatiserat med motionen
och förklarat sig tro, att missbruk verkligen existera, och att det be-
höfves ändringar i den riktning jag ifrågasatt. Men utskottet har
likväl kommit till ett afstyrkande, och det af två skäl: dels att Riks¬
dagen nyligen har skrifvit ifråga om illojal konkurrens med anhållan
om en utredning i detta ämne, som möjligen skulle kunna medföra
ett förslag till lagstiftning mot illojal konkurrens, dels ock att varu¬
märkeslagen står i ett visst sammanhang till vissa andra lagar, sär¬
skildt patentlagen och lagarne om skydd för mönster och modeller;
sålunda att det kan ifrågasättas, att en ändring i varumärkeslagen i
antydt syfte kanske borde föranleda liknande parallella ändringar i
dessa andra lagar.
Jag vill visserligen icke rikta något klander mot lagutskottet för
Om ändring
.af 12 § '
i lagen om
skydd för
varumärken.
(Forts.)
N:o 24. 32 Lördagen den 18 Mars.
Om ändring dess afstyrkande hemställan på de skäl, som anförts; jag anser tvärt¬
ak 13 §' 0IH) att lagutskottet har varit mycket välvilligt stämdt mot motionen.
lh9dAp Men då utskottet kommit in på den vägen, att det förefallit utskottet,
varumärken, som om denna lilla ändring skulle höra under ett större område,
(Forts) nämligen den illojala konkurrensen, tror jag emellertid, att utskottet
kanske visat en onödig och öfverdrifven betänksamhet. Ty, se ber-
rarne, varumärkeslagen den har ju redan gällt i 20 år — äfven före
1884 voro för öfrigt varumärken skyddade, ehuru de hade ett mycket
ofullkomligt skydd, — men på grund af den lag, som för när¬
varande finnes, hafva varumärken varit skyddade sedan 20 år till¬
baka. Den förmän, som består uti, att ha ett äkta varumärke, den
är sålunda redan omgärdad med det straffskydd, som lagen lämnar.
I fråga om den illojala konkurrensen däremot gäller det att
konstruera ett helt nytt brott. Där är det nämligen fråga om att
omgärda med ett straffskydd, som ännu icke existerar, den redlige
handlandens redlighet i handel och vandel, som skadas af att audra
konkurrera på ett ohederligt och obehörigt sätt med honom. Det är
således två alldeles olika saker. Och om jag också ingalunda kan
förneka, att i viss mycket vidsträckt mening skulle kunna sägas, att
naturligtvis äfven varumärkeslagstiftningen i viss man atser att sätta
en damm mot illojal konkurrens, måste jag dock säga, att då har man
utvidgat den betydelse, som man på senare tider har tillagt detta
uttryck »illojal konkurrens», betydligt utöfver hvad som är det vanliga.
Jag tror således för min del icke, att hänsyn till Riksdagens
aflåtna skrifvelse i fråga om illojal konkurrens bör utgöra ett hinder
för att bifalla den ifrågavarande motionen.
Lika litet tror jag, att det sammanhang och den parallelism, som
förefinnes mellan varumärkeslagen och vissa andra lagstiftningar, bör
eller behöfver utgöra något hinder för ett bifall. Ty jag fruktar
snarare, att det kanske innebär en fara, i fall, då ett bestämdt miss¬
förhållande är påvisadt inom en lagstiftning, och då botemedlet eller
ett försök till botemedel är påvisadt inom denna samma lagstiftning,
man skulle afvisa eller uppskjuta en sådan ändring endast och allenast
på den grund, att det finnes en lagstiftning eller ett par lagstiftnin¬
gar, soni ka ett visst sammanhang med denna.
Lagstiftningar kunna stå i sådant sammanhang beträffande
vissa moment, att det är svårt att ändra det ena utan att ändra
äfven det andra. Detta är särskild! fallet med afseende å strafflati¬
tuderna. Med afseende å strafflatituderna är det ofta mycket svårt
att tänka sig, att man skulle kunna i en lagstiftning höja desamma
utan att på samma gång i en därmed tämligen närstående lagstiftning
nödgas vidtaga eu dylik förhöjning. Ty låt vara, att det inträffar
mycket färre brott mot den ena lagstiftningen än mot den andra,
så fordrar dock vårt rättsmedvetaode, att brotten, om vi anse dem
ungefär lika svåra, också straffas ungefär lika.
Nu är det emellertid icke fråga om strafflatituderna. Det ut¬
fråga här allenast om att bereda eu faktisk möjlighet till åstadkom¬
mande af bindande bevismaterial och utredning för att kunna beifra
sådana här brott, och det är således endast fråga om att göra en
redan befintlig lagstiftning fullt effektiv. Detta är uteslutande inne-
33
N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
börden i min motion. Och det är därför, tror jag icke på något sätt Om ändring
nödvändigt att låta sig hindras eller fördröjas i genomförandet af “/1% §
denna i och för sig nyttiga reform i varumärkeslagstiftningen. 1 skydd f&r
Mot formuleringen af den af mig föreslagna förändringen har varumärken,
icke någon som helst anmärkning blifvit gjord, och jag tror också, (Forts.)
att denna formulering är så lätt gjord efter mönstret af flere redan
befintliga lagar, att Riksdagen icke af något slags farhåga i detta
hänseende borde låta sig förhindras att bifalla denna högst nyttiga
förändring.
Efter hvad mig berättats, har Första Kammaren utan votering
bifallit motionen. Och jag vågar hemställa till Andra Kammaren att,
då utskottets motivering alldeles tydligt talar för bifall till motionen
och då utskottets skäl för afslags yrkande icke, efter hvad jag tror,
böra föranleda reformens fördröjande, äfvenledes bifalla motionen.
I detta anförande instämde herrar Moll, Nyström, Palme, Lind¬
gren i Örebro, K. G. Karlsson i Göteborg, Berg i Göteborg, Ljung¬
gren, Broström, Ohngren, Biesért, von Geijer och Carlheim- Gyllen¬
sköld.
Vidare anförde:
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Vid detta
ärendes behandling inom utskottet har jag såväl uttalat mig till för¬
mån för motionen som äfven röstat för densamma, men då jag fick
läsa utskottets yttrande, fann jag icke skäl att reservera mig, och jag
är således på sätt och vis solidarisk med utskottets majoritet. JSIu
har emellertid, såvidt jag kan finna, frågan, sedan utskottets utlåtande
afgafs, kommit i något förändradt läge. Utskottet trodde, att de
kraf, som här framställts, grundade sig mera på motionärens person¬
liga uppfattning än på någon allmännare sådan, men sedermera har
man fått kännedom om att köpmanskåren i allmänhet delar den
åskådning, som motionären här gjort gällande.
Vidare har ett annat moment inträffat, nämligen det, att under
det att inom utskottet motståndet mot motionen hufvudsakligen utgick
från Första Kammarens ledamöter, så lärer nu, efter hvad motionären
nyss upplyste, Första Kammaren utan votering hafva bifallit mo¬
tionen. Under förutsättning, att denna uppgift är riktig, har jag
naturligtvis så mycket mindre anledning att motsätta mig förslaget,
men jag skall naturligtvis här icke göra något yrkande.
Herr Lindhagen: Jag vill till hvad som förut blifvit sagdt till
förmån för motionen endast lägga det, att utskottet grundar ett af
sina hufvudsakliga skäl för afstyrkande på att Riksdagen förut skrifvit
till Kungl. Maj:t och begärt en lagstiftning om illojal konkurrens.
Jag anser det från principiell ståndpunkt vara ganska förkastligt, att
utskottet, såsom äfven vid ett par andra tillfallen varit förhållandet,
på detta sätt anlitar någon allmän sats, under hvars skydd det kan
undgå att inlåta sig på själfva saken. Jag tror nämligen, att det är
en högeligen oberättigad tillämpning af riksdagsskrifvelsen att på
Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 24. 3
N:o 24. 34 Lördagen den 18 Mars.
Omändring detta sätt hänvisa till, att Riksdagen förut skrifvit om illojal kon-
af 12 § kurrens. Ty då man beslutade denna skrifvelse, så afsåg man en-
1 skydd för däst vissa slag af illojal konkurrens, för hvilka det nu saknas
varumärken, straffbestämmelser. Här gäller det däremot att i en speciallag
(Forts.) få in ett stadgande, som gör en redan befintlig straffbestäm¬
melse mera effektiv, i det att detta stadgande skulle åstadkomma
lättare tillfällen till verksamma åtal; och detta är ju en alldeles
särskild sak. Man kan för öfrigt icke, äfven om man tolkar Riks¬
dagens skrifvelse om illojal konkurrens så evasivt som utskottet
gjort, tänka sig, att Kungl. Maj:t skulle kunna sitta inne med
möjlighet att uppleta alla tänkbara fall i specialförfattningar, där,
med hänsyn till det praktiska behofvet, ändring verkligen är önsk¬
värd i det ena eller andra afseende för att städja allt slags illojal
konkurrens. Ty detta är en olöslig uppgift för Kungl. Maj:t.
Men det är icke heller detta man afsett med denna Riksdagens
skrifvelse. Jag tror därför, att det hufvudsakliga skäl, som utskottet
åberopat för afstyrkande af motionen, är synnerligen olyckligt valdt,
och jag har också inom utskottet gjort insaga däremot. Med denna
erinran ber jag nu att få yrka bifall till reservationen, hvilket är
detsamma som bifall till motionen.
Herr Zimdahl: Herr talman! Då jag för min del afgjordt
fått den uppfattningen, att ifrågavarande motion är af stor betydelse
och förtjänt af framgång, skall jag be att få yrka bifall till motionen
och således afslag å utskottets betänkande.
Ofverläggningen förklarades härmed afslutad. Herr talmannen
framställde propositioner i ämnet, och afslog därvid kammaren ut¬
skottets hemställan och biföll i stället den i ämnet väckta motionen.
§ 9.
Härefter föredrogs och godkändes lagutskottets utlåtande n:o
31, i anledning af väckt motion om ändring af 21 § i lagen an¬
gående sparbanker den 29 juli 1892.
§ 10.
Angående Därnäst i ordningen förelåg till afgörande lagutskottets. ut-
lagstadgad låtande n:o 32, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
färghandels^ ^aJ:t angående lagstadgad stängningstid för handelsbutiker m. m.
m. m. I en inom Andra Kammaren väckt ock till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 56, hade herrar J. J. Byström och K. G. Karlsson i
Göteborg föreslagit, att Riksdagen mätte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huru¬
vida och på hvilka villkor kommun kunde berättigas att bestämma
Lördagen den 18 Mars. 35 N:o 24.
viss tid, under hvilken inom kommunen belägna handelsbutiker skulle Angående
hållas stängda, samt för Riksdagen framlägga det förslag till lag' stänanwastid
bestämmelser, hvartill utredningen kunde gifva anledning, äfvensom för'handels-
i sammanhang därmed förslag till erforderliga ändringar i gällande butiker
lagstiftning rörande gatuhandeln. >». m.
Utskottet hemställde, att Riksdagen i anledning af förevarande (Forts.)
motion ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t taga under öfvervägande, huruvida och på hvilka villkor stads-
kommun eller sådant samhälle i (Ifrigt, för hvilket ordningsstadgan
för rikets städer vore gällande, kunde berättigas att bestämma viss
tid, under hvilken inom kommunen eller samhället belägna handels¬
butiker skulle hållas stängda, samt för Riksdagen framlägga det för¬
slag till lagbestämmelser härutinnan samt angående gatuhandeln,
hvartill utredningen kunde gifva anledning.
Reservationer hade emellertid afgifvits:
af herrar Trygger, G- Andersson, grefve Lewenhaupt, Sandquist
och LilliesMld; samt
af herr Eedelius, med hvilken herr Johanson i Valared in¬
stämt och som ansett, att utskottet bort hemställa, att motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter
Herr Persson i Stallerhult yttrade: Herr talman! Jag uppträdde
vid fjolårets riksdag, då ett liknande förslag förelåg till kammarens
afgörande, mot detsamma, och jag skall därför äfven i år, oaktadt
förslaget nu icke är af alldeles samma innebörd som i fjol, uppträda
och våga taga kammarens uppmärksamhet i anspråk. När utskottet
nu reducerat motionärernas förslag så, som här i utskottets utlåtande
angifves, kan det tyckas, som om en ledamot från iandsbygden icke
borde hafva något emot detsamma, men då man här sitter såsom
ombud, är det klart, att man icke allenast bör tala för den ort man
tillhör, utan äfven pröfva alla frågor, som röra hela landet.
Detta förslag är ju framkommet på grund däraf, att en viss kår
i landet, handelskåren, har nästan så godt som enhälligt uttalat sig
för en sådan lagstiftning som den nu föreslagna och därför söker att
få denna lagstiftning till stånd. Men landets invånare bestå väl
icke allenast af en handelskår, utan till större delen af den köpande
allmänheten. Och denna köpande allmänhet har icke fått yttra sig
i frågan; detta har endast handelskåren och bandelsbiträdena gjort.
Det är således klart, att den tredje parten, den största, icke fått säga
sitt ord i denna fråga, utan den får böja sig för hvad representatio¬
nen beslutar och hvad Kungl. Maj:t finner för godt att göra. Men
det är att märka, att icke ens denna handelskår, liksom ännu mindre
bandelsbiträdena, står alldeles enig. Här har inträffat, att man —
såsom en talare för några dagar sedan yttrade — rent af »bombar¬
deras» med åtskilliga broschyrer i alla möjliga frågor, och äfven i
denna fråga har hvarje ledamot, förmodar jag, fått sig tillsänd några
N:o 24. 36
Lördagen den 18 Mars.
Angående broschyrer — åtminstone bär jag erhållit sådana. Den ena broschyren
lagstadgadinnehåller svaren från handelsföreningar i landet. Stockholms speceri-
Sfärghandels- handlareförening hade nämligen till handelsföreningarna utsändt en
butiker skrifvelse med anhållan, att föreningarna måtte skyndsamt afgifva
m. m. svar på vissa frågor och söka få så många underskrifter som möjligt
(Forts.) på en lista, som medföljde skrifvelsen.
Om jag nu bland dessa svar söker upp det, som inkommit från
handelsföreningen i ett af de folkrikaste samhällena i landet, så finner
jag af detta svar, att denna förening icke önskar lagstadgad stäng¬
ningstid. Jag åsyftar här Eskilstuna köpmannaförening. Af detta
svar finner man, att föreningen, som haft öfverläggning med anledning
af det från Stockholms specerihandlarelörening ankomna cirkuläret,
förklarar sig icke kunna sluta sig till dera, som önska lagstadgad
stängningstid, och yttrar bl. a. följande: »Den har därvid äfven att
stödja sig på de åsikter, som härvarande handelskår i allmänhet
hyser, att lagstiftning i den riktning, Eder skrifvelse angifver, icke är
af behofvet påkallad.» Detta var ett enhälligt beslut från köpmans-
kåreu i detta folkrika samhälle. Sedan komma åtskilliga andra svar
och bland dessa ett svar från Umeå stads handelsförening, som yttrar,
att Umeå stads köpmän, efter öfverenskommelse såväl sinsemellan
som med sina biträden, fastställt vissa tider för sina salubodars öp¬
penhållande, och att de fördenskull icke behöfva någon lagstadgad
stängningstid. Jag skall icke citera mera ur dessa svar från handels¬
föreningarna, men jag skall erkänna, att majoriteten bland dem är
till förmån för förslagets ursprungliga lydelse i motionen, men icke
för den lydelse, det erhållit af utskottet.
Vidare finnes det ett annat cirkulär; detta har utdelats af Stock¬
holms handelsbiträdesförenings styrelse. Handelsbiträdena äro den
andra parten i frågan. Denna förening yrkar nu här i detta utlåtande,
såväl i motiveringen som i klämmen, att motionen bör falla. Den
uttalar sin förhoppning, att den ifrågavarande motionen måtte falla,
ty det syftemål, som det är fråga om att befrämja, nämligen att lindra
handelsbiträdenas arbetstid, vinnes icke på det i motionen föreslagna
sättet. Och jag är alldeles enig med biträdena i denna punkt; för
dem vinues ingenting alls genom detta förslag. Skall någon lindring
i den långa arbetstiden vinnas på lagstiftningens väg, så måste man
här, liksom på ett annat område, se till att det stadgas, att man icke
får använda en arbetare längre tid på dygnet, än rätt och billigt är.
Men med det föreslagna sättet vinner handelsbiträdeskäreu ingenting,
utan det är endast bandelsmaunakåren, som vinner, att det blir en
bestämd tid, då handelsmännen hafva rätt att sälja, men utöfver hvil¬
ken ingen äger rätt att afyttra sin vara. Jag för min del kan icke
se annat, äu att detta vore att gynna de store och undertrycka
de små.
Nu säges det visserligen i ett annat papper, som finns här, att det
icke är så farligt med lagstadgad stängningstid, ty den köpande all¬
mänheten kan ju köpa sina varor å de tider, då butikerna få hållas
öppna. Ja, detta låter sig göra i stadssamhällen, det kan ju icke
förnekas, men helt annorlunda ställer det sig härvidlag för lands¬
bygden. Under vissa tider af året får ju landtmännen lof att använda
Lördagen den 18 Mars.
37
N:o 21.
en så ofantligt lång arbetsdag för sina arbeten, utan att det ens därför Angående
är säkert, att de alltid kunna hinna med sina sysselsättningar. På %stadgad
kvällen, när arbetena för dagen äro slut, finner landtmannen k an sk e,
att han behöfver förse sitt hushåll med ett eller annat slag af för- 7 butiker
nödenheter, och han går därför till någon närbelägen handelsbod för m. m.
att köpa hvad som erfordras. Hur skulle det då taga sig ut, ifall (Forts.)
han, ehuru det icke är så sent på kvällen, skulle vid ditkomsten fä
höra, att handelsmannen — oaktadt denne kanske ensam sköter boden
och alltså icke har några biträden, hvilka skulle skyddas genom lag-
stadgad stängningstid — förklarade, att han naturligtvis gärna skulle
vilja sälja åt en så god och duktig kund, men icke hade lof därtill,
därför att kunden kommit efter den lagstadgade stängningstiden?
Kan det vara någon rim eller reson i, att på samma gång man äger
rätt drifva en loflig handtering, som består i säljandet af varor,
man skall vara tvungen göra detta endast på de eller de tiderna,
och att, om man gör det på andra tider, man då skall åsamka sig
böter, ehuru man blott har såsom affärsman betjänat sina med¬
människor? Detta går ju så långt, att jag tror till och med motio¬
närerna skulle draga sig för dessa konsekvenser.
Nu invänder man, att utskottet reducerat motionärernas förslag
därhän, att den lagstadgade stängningstiden skulle drabba endast
»stadskommun eller sådant samhälle i öfrigt, för hvilket ordnings-
stadgan för rikets städer är gällande». Låt vara, att detta är en
reducering; men månne detta kommer att taga sig bra ut vid tillämp¬
ningen? Jag tror det ej. Inom Skaraborgs län skulle förslaget komma
att träffa, förutom dess städer, fyra andra samhällen, nämligen Tida-
holm, Vara, Axvall och Töreboda. Nu är det klart, att handlandena
i dessa städer och samhällen hafva en god del af sin kundkrets utom
området för ifrågavarande städer och samhällen. Om vi nu få en lag,
sådan som den af utskottet förordade, och lagstadgad stängningstid
således blir gällande inom ett sådant här samhälles område, så är det
ju alldeles klart, att, när den kundkrets, som detta samhälles affärs¬
män hafva ute på landsbygden, icke får hos dem köpa på tider, som
för denna kundkrets fälla sig bekvämast och lämpligast, det skall
strax utanför samhällets område, och således på eu plats, där stäng¬
ningslagen icke är gällande, uppstå en — eller antagligen flere —
affärer, där allmänheten får betjänas hur lång tid af dygnet som helst.
Det är ju klart som dagen, att de affärer, som äro belägna inom
samhället, härigenom förlora en stor del af sin kundkrets. Nu tror
man, att detta skall afbjälpas genom den lag mot illojal konkurrens,
som häromdagen begärdes hos Kung], Maj:t, och att denna lag skall
råda bot för dylika missförhållanden, men för min del hoppas jag,
att det skall dröja länge, innan vi få en sådan lag, som den riksdags-
skrifvelsen afsåg.
Jag kan således icke se, att ett lagförslag sådant som det nu
förevarande borde hafva framtiden för sig, såsom det nu är ställdt,
och jag vågar därför yrka utslag på detsamma, ty ett bifall till för¬
slaget skulle helt och hållet omskapa förhållandena i vårt land. Eu
man, som vill utföra ett lofligt arbete, skall väl hafva rätt att göra
detta hvilken tid på dagen han själ!' vill. Men då skulle lagen komma
N:o 24. 38 Lördagen den 18 Mars.
Angående och saga: ni har visserligen en vara, som ni har lof att sälja till er
lagstadgad kundkrets, men ni får icke göra det annat än på de och de tiderna.
Sför^handels- Detta går så långt, att jag tycker, det Andra Kammaren, som ju
butiker består af folkvalda element, knappast kan vilja vara med om ett
m. m. förslag, som afser att alltför mycket ingripa i den enskildes person-
(Forts.) liga frihet. Vill man skydda den lejde arbetaren — handelsbiträdena
— så stadga då en viss högsta tid' af dygnet, under hvilken affärs¬
männen få begagna sig af deras biträde, men den själfständige man¬
nen, som har sin egen affär, må väl — i synnerhet om lian kanske
icke har några biträden — få i sitt lofliga yrke arbeta hur lång tid
han behagar. Jag anser därför, att man bör afslå såväl motionärernas
som utskottets hemställan. Önskar man få ett skydd för den legde
arbetaren, så må man, såsom jag nyss nämnde, skaffa en särskild lag
för sig härom — och en sådan lag kan ju i mångt och mycket hafva
skäl för sig — men den enskilde mannen må hafva sin fulla frihet.
Jag ber att få yrka afslag såväl på motionen som på utskottets
hemställan.
Häruti instämde herrar Lundell, Andersson i Backgården, Nord¬
ström i Höglunda, Lindblad, Ström i Transtrand, Gustafsson i Sjögesta,
Svensson i Olseröd, Nilsson i Skärhus, Lindvall, Letersson i Snällebo
och Jönsson i Yngsjö.
Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
Den siste ärade talaren bar i likhet med de båda usskottsledamö-
terna från denna kammare, hvilka reserverat sig emot^ utskottets
hemställan, i frihetens namn uppmanat kammaren att afslå det före¬
liggande förslaget. Det har nu visserligen blifvit modernt att vilja
skydda minoriteten, men jag undrar, om det icke kan vara skäl att
äfven skydda majoriteten ett grand. När jag nu talar om minoritet
och majoritet, syftar jag naturligtvis på köpmännen och handels¬
biträdena. Det har icke blifvit af den föregående talaren förnekadt,
att den mycket öfvervägande delen af dessa båda kårer uttalat sig
till förmån för den sak, åt hvilken den nu väckta motionen afser
att gifva ett uttryck. Jag kan ju tillägga, att det är på grund af
dessa, uttalanden, som denna motion har tillkommit.
Är det nu verkligen någonting så upprörande man här vill?
Man skulle kunna tänka sig det, på grund af den föregående tala¬
rens indignation. Men hvad är det, som man egentligen vill i denna
sak? Jo, man vill, att en kår, som på grund af de hittills rådande
förhållandenas natur måst använda en alltför stor del åt dygnet åt
sitt yrke, skall kunna få något mera tid öfver att ägna sig åt andra
sysselsättningar. Man bör, förefaller det mig, när man skall bedöma
denna fråga, erinra sig, att denna kår — handelsbiträdenas kår —
till icke oväsentlig del består af minderåriga eller åtminstone yngre
personer, ofta nog kvinnliga biträden, hvilka alla kunna vara i behof
af en mera utsträckt tid dels för hvila och vederkvickelse, dels, och
kanske framför allt, för inhämtande af kunskaper, som äro dem nyt¬
tiga vid deras utbildning i det fack de ägnat sig åt eller för att för¬
kofra sitt allmänt mänskliga vetande. Detta bör man således taga i
39
N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
betraktande vid föreliggande frågas bedömande; man vill ju ingen- Angående
ting annat än för sådana ändamål begränsa biträdenas arbetstid. lagstadgad
Man vill också få denna begränsning därför, att köpmännen ^g^hnndels-
själlva hafva behof af något mera ledighet, i synnerhet, sådana butiker
köpmän, som icke hafva råd att hålla sig några biträden Äfven till m. m.
förmån för denna sida af förslaget hafva många uttalanden gjorts (Forts.)
inom kåren; man bär framhållit, att äfven handlandena själfva i många
fall behöfva mera hvila och skulle med glädje hälsa en lagstiftning
sådan som den nu åsyftade. Man kan väl då fråga: om både princi¬
paler och biträden äro eniga i denna sak, hvarför kan man då icke
uppgöra detta utan lagstiftningens hjälp? Emellertid torde man med
den ringaste eftertanke kunna inse, att sådant är lättare sagdt än
gjordt. Om man t. ex. antager, att det på en viss plats tinnes 100
butiker i en och samma bransch, behöfs det sannerligen icke mer, än
att, låt oss säga, 5 butiksinnehafvare säga nej till en dylik reform,
för att därmed också de andra skola tvingas att hälla sina butiker
öppna lika länge som de fem. Det är denna omständighet, som gjort,
att man hittills icke kunnat ena sig om någon ändring i det nu rå¬
dande förhållandet, och att man i stället önskar få saken ordnad på
lagstiftningens väg.
Jag vill i detta sammanhang nämna, att i ett land sådant som
England, där den enskilde individens frihet är måhända högre skattad
än på något annat .ställe af jorden, har i öfver 50 års tid funnits ett
sällskap, Ewely Closing Association, som ifrigt arbetat för att på fri¬
villighetens väg nå samma mål, som i den föreligganda motionen af-
ses. Men efter dessa 50 års verksamhet har man insett, att detta
omöjligt låter sig göra, och föreningen har därför numera inslagit
på den vägen att söka genom lagstiftning nå målet.
Jag vill tillägga, att detta förhållande — eller att man icke
annat än på lagstiftningens väg kan nä målet — inses äfven af
handelsbiträdena, hvilket gjort, att dessa icke, såsom skett inom andra
grenar af förväOverksamhet, sökt sammansluta sig för att genom
fackförenings bildande eller dylikt tilltvinga sig kortare arbetstid.
Det förefaller mig, som om de båda reservanterna från denna
kammare — och naturligtvis äfven de från Första Kammaren — icke
skulle vara så stora vänner och anhängare af fackföreningsrörelsen
att de kunna misstänkas vilja befordra deras tillkomst; men genom
att hindra eller motsätta sig hvarje föreslagen liten lättnad i de ar¬
betande klassernas ställning tvinga de ju rent af fram bildandet af
dylika föreningar. För min egen del beklagar jag ju ingalunda före¬
komsten af fackföreningar; men de, som göra detta, borde väl icke
söka ställa så till, att de rent af skapa sådana på ett område, där
dessa föreningar ännu icke funnits.
Den ärade talaren på västgötabänken talade om de tre parter,
hvilka denna sak egentligen rör. Dessa voro dels handlandena, dels
deras biträden, dels den stora, köpande allmänheten. Han förnekade
icke, att handlandena i hufvudsak ansiutit sig till den tanke, som
finnes uttryckt i motionen, och jag ber nu endast att få konstatera
riktigheten af denna talarens uppfattning. Jag behöfver således icke
vidare uppehålla mig vid den sidan af saken.
N:o 24.
40
Lördagen den 18 Mars.
Angående Beträffande åter handelsbiträdenas ställning till frågan, så hafva
lagUadgad herrarna förmodligen, i likhet med mig, fått mottaga en skrifvelse
för9handels-en förening af dylika biträden, hvilken uttalar sig emot motionen.
butiker Men månne denna förening har uttalat sig i sådan riktning, sorn att
m. m. den skulle anse motionen öfverflödig? Ånej, de vilja bara gå längre
(Forts.) än motionärerna. Dessa senare hafva nämligen icke trott det vara
möjligt att framkomma med ett sådant förslag som det af denna
biträdesförening förordade, utan begränsat sin motion till något
mindre. Vill kammaren emellertid gå längre, så gärna för mig; men
vi hafva ej trott detta vara möjligt. — Men det är att märka, att
denna biträdesförening, som således kritiserade motionärernas förslag
och ville, att man skulle begära någonting, som man omöjligen kunde
erhålla, den omfattade icke mer än cirka ett 60-tal medlemmar, under
det att speceri- och viktualiehandelsbiträdenas i Stockholm förening
omfattar omkring 800 medlemmar och Stockholms manufakturbiträ-
dens förening äger 712 medlemmar. Dessa senare föreningar hafva
enhälligt uttalat sig till förmån för den riktning, i hvilken motionä¬
rerna tänkt sig att man skulle kunna gå. Och ifrån Göteborg har
kommit mig till hända ett uttalande af följande lydelse:
»Handelsbiträden, talrikt samlade — cirka 600 — på allmänt
möte för öfverläggning om den vid riksdagen af hrr K. G. Karlsson
och J. Byström väckta motionen angående lagstadgad stängningstid
för butiker, fä härmed uttala sin lifliga anslutning till motionen och
sin förhoppning, att Riksdagen måtte bifalla densamma, då eu lag¬
stiftning i motionens syfte skulle medföra nytta icke endast för den
kår, hvars intressen den närmast afser att skydda, utan äfven för
samhället i dess helhet.»
Beträffande den tredje parten, allmänheten, torde vara svårt hop-
konstruera några hållbara grunder för att den skulle vara emot en
reform i den riktning, som här föreslås.
Nu har det af den föregående ärade talaren framhållits en om¬
ständighet, som jag erkänner, om den hölle streck fullständigt, skulle
kunna uppväcka i viss män berättigade farhågor för en lagstiftning
sådan som den nu tilltänkta. Innehållet af hans yttrande var ungeiär
följande: Med anledning af att lagutskottet begränsat hvad motio¬
närerna föreslagit till att gälla endast samhällen, för hvilka ordnings-
stadgan för rikets städer är gällande, skulle det kunna hända, att,
sedan man i köpingar och liknande samhällen — Tidaholm nämndes
särskildt — begärt en viss stängningstid, bodar uppstå utanför deras
gräns, som konkurrera ihjäl köpmännen inom samhället. Jag ber att
häremot få erinra och jag ber herrarna särskildt lägga märke till, att
det icke nu är fråga om en lagstiftning, som bör kunna ha dylika
följder. Hur själfva den lag, som vi hoppas en gång må framkomma,
kommer att i alla detaljer te sig, känna vi icke, men sådant förslaget
nu är skisseradt, är det väl meningen att gå till väga här som man
på andra ställen gjort, nämligen att köpmännen själfva skola med en
stor kvalificerad majoritet, 2/3 åtminstone, fä begära tillämpningen af
en dylik lagstiftning i sin ort, innan den vinner sådan tillämpning
där. Nu vill jag fråga herrarna: tror någon af er, att dessa köpmän
äro så enfaldiga, att, om sådan fara, som herr Carl Persson utmålade,
Lördagen den 18 Mars.
41
N:o 24.
föreligger, de då begärde någon dylik tillämpning af lagstiftningen? Angående
Jag är förvissad om att det icke blir fallet. lagstadgad
Ja, jag skall icke upptaga tiden längre. Jag ber emellertid, attS%r9handeis-
kammaren måtte vidhålla den ståndpunkt, som kammaren i fjol7 butiker
intog. Nu är lagförslaget ju, som redan antydts, ytterligare begrän- »». m.
sadt till att endast gälla städer eller stadsliknande samhällen, och då (Forts.)
är väl risken att antaga detta förslag ännu mindre.
Jag vill särskildt lägga landsbygdens representanter på hjärtat
den så godt som enhälliga önskan ibland köpmän och bland handels-
biträden att få till stånd en sådan lagstiftning som den nu ifrågasatta.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde herrar Pettersson i Södertälje, Hed¬
lund, Ekholm, Berg i Göteborg och Eklund.
Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! När denna fråga vid
förlidet års riksdag behandlades, var jag en bland dem, som röstade
för afslag å densamma. Och jag gjorde det i den fasta öfvertygelsen,
att jag icke ville hafva någon lagstiftning i detta hänseende, som
skulle gå ut på att en del människor skulle dömas till att icke få
arbeta en del af dygnet, då de ansågo sig vilja och kunna arbeta.
Skulle vi nu, på sätt här är föreslaget, i en skrifvelse till Kungl.
Maj:t begära, att Kungl. Majit skulle utfärda en lagstiftning, gående
i den riktningen, att myndigheterna i en stad skulle vara berättigade
till att stänga butikerna i ett större stadssamhälle, då tror jag vi
gjorde hvad vi ångrade. Jag tror icke, att ett sådant steg går i sund
och rätt riktning. Långt därifrån!
Med anledning af denna saken anser jag mig kunna berätta hvad
som hände mig för tre år sedan. Jag bodde då under riksdagen på
Östermalm, och då jag kom hem vid tiotiden efter våra arbeten i
Riksdagen, säg jag en speceriaffär alltid vara öppen och i full belys¬
ning. En afton tänkte jag, att jag skulle gå in och köpa några
apelsiner och tala med butikägaren för att få veta, hvarför han höll
butiken öppen så länge på aftonen. Jag gjorde min lilla affär och
frågade: hur kan det vara, att ni håller öppet så länge; det är nog
ett par timmar sedan de andra stängde sina butiker? Jo, svarade
han, jag har mycket stor familj och intet biträde, utan jag och min
hustru sköta affären, och jag har många barn att försörja och jämväl
litet skulder; och jag vill göra rätt för mig. Om en sådan lagstift¬
ning som den nu ifrågasatta kommer till stånd, skulle myndigheterna
kunna tvinga en sådan idog, kraftig och duktig man, som får arbeta
från tidigt på morgonen till sena aftonstunden, att icke hålla butiken
öppen längre än till klockan sex på aftonen. Han skulle kanske
hålla öppet en stund senare och hvad hände då? Jo, han blefve
fälld till böter och utsatt för trakasserier etc. Vilja herrarna gå med
på sådant? Jag vill icke vara med om att lagstifta i den riktningen
att icke folk skulle få arbeta. Vi hafva tillräckligt många lättingar
utan att behöfva lagstifta i sådan riktning.
Herr talman, jag ber att få yrka afslag på den gjorda hemställan.
N:o 24. 42 Lördagen den 18 Mars.
Angående Herr vice talmannen, som nu öfvertog ledningen af kammarens
lagstndgad förhandlingar, lämnade på begäran ordet till:
stängningstid r
butiker * Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Det gläder mig,
m. m. att den ärade talaren på skaraborgsbänken, herr Carl Persson, här
Forts.) gjorde sig till målsman för den delen af handelskåren, som går under
namn af betjänte. I så måtto kan jag nämligen fullständigt dela
hans uppfattning, att denna lag innehåller åtskilliga luckor, om man
afser att skydda biträdeskåren. Ty sedan affären är stängd efter
klockan 9, är det ingenting i lagen, som förhindrar handlande att
hålla biträdet i arbete innanför stängda dörrar. Och det kan icke
heller förnekas, att den innehåller en lucka jämväl härutinnan, att
då endast städer och köpingar äro ålagda att följa dess bestäm¬
melser, kan den, som har affär utanför dessa städers och köpingars
råmärken, idka affär utöfver den tiden till men för de personer, som
genom lagen bli ålagda att stänga. Men jag befarar, att om det
kommer fram ett förslag till lag, som skulle verka fullt effektivt i
detta hänseende, skulle man ha betydligt svårare att få detta lag¬
förslag antaget. Jag har svårt att fatta hvad biträdena skulle vinna
därpå, att affärsmannen fortfarande tillätes hafva sin affär öppen till
klockan 11, 12 på natten och till och med längre, ty ingenting hindrar
honom, om han därtill har hjärta, att ålägga sitt biträde att, efter
det affären stängts, fortsätta med sitt arbete på kontor eller annor¬
städes i affären.
Herr Sjö förmenade, att det vore alldeles förskräckligt, om vi i
frihetens namn skulle förbjuda exempelvis en sådan affärsman som
den han omtalade att arbeta och förtjäna existensmedel för sig och
sina barn. Ja, det gifves icke något tillfälle, när man lagstiftar, då
man icke kan komma att göra intrång i den enskilde individens
görande och låtande. Men jag förmodar, att man icke i lagstiftnings¬
frågor kan på det sättet taga hänsyn till ett undantagsförhällande
och släppa tyglarna lösa huru mycket man önskar och behagar.
Jag hyser dock den uppfattningen, att om man genom en lag
får butikernas öppethållande begränsad! till en viss tid, så skulle
arbetstiden bli något kortare för de biträden, som äro anställda i en
sådan affär. Ty det skulle väl någon gång taga slut med monterings-
och skyltningsarbetet, som ju skall företagas, sedan butiken blifvit
stängd, oberoende af den gräns man sätter för butikens stängande.
Sedt ur den synpunkten, att man bör taga hvad möjligen kan ges,
ansluter jag mig till det föreliggande lagförslaget, dock icke därför
att jag är till freds med detta, utan jag skulle helst se, att det ginge
betydligt längre. Men jag är glad öfver, att då vi komma dithän,
att vi fordra lagstadgad arbetstid för arbetarne, så ha vi att påräkna
ett mäktigt stöd af representanten på skaraborgsbänken.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Brcinting instämde häruti.
Herr Nordström i Höglunda: Herr talman! Jag har begärt
ordet endast för att lämna en upplysning, som bekräftar hvad min
43
N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
granne här till höger betonat. Töreboda stationssamhälle ligger inom Angående
min valkrets. Det är stadt i en tämligen rask utveckling. Töreboda lagstadgad
är ett munieipalsamhälle, men till följd af de billigare tomtpriserna f^handel»-
ntom samhällets råmärken har där uppstått en hel del bostadslägen- butiker
heter. Om detta lagförslag skulle blifva antaget, är det alldeles rn. m.
naturligt, att åtskilliga skulle spekulera på att sätta upp handels- (Forts.)
lägenheter utanför, men i omedelbar grannskap af municipalsamhället.
Jag tror icke, att Törebodas köpmän skulle vara tacksamma för en
sådan lagstiftning.
Därför instämmer jag med herr Carl Persson i Stallerhult och
yrkar afslag på utskottets och bifall till reservanternas hemställan.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Då denna fråga
blef så vidlyftigt behandlad vid fjolårets riksdag, och då den seder¬
mera har sä omständligt debatterats i dagspressen, skall det icke
falla mig in att här yttra mig om själfva hufvudsaken. Jag vill
endast helt kort bemöta hvad mot lagförslaget blifvit anfördt. Den
förste, högt ärade talaren anmärkte, att det i Eskilstuna visat sig, att
en dylik lagstiftning icke är af behofvet påkallad. Ja, hvad blir då
följden? Jo, att Eskilstunas köpmän icke komma att begagna sig
af den rätt, som här medgifves dem att stifta lag.
Han sade vidare, att i Umeå påstås redan vara tillämpad! ett
dylikt tillvägagångssätt. Ja, då det redan är tillämpadt, kommer natur¬
ligtvis icke heller Umeås köpmän att göra framställning om att lag¬
stifta i detta syfte. Han yttrade vidare, att en del handelsbiträden
icke voro belåtna, utan önskade, att man skulle gå längre. Ja, detta
är visserligen sant, men helt visst äro väl också dessa belåtna med
att ett steg tages i denna riktning, och fullt säkert är å andra sidan,
att ett ganska stort antal handelsbiträden äro belåtna med förslaget
och önska all möjlig framgång åt detsamma.
Denne talare ville vidare, att man skulle taga hänsyn till den
köpande allmänheten. Det är just af hänsyn till den köpande all¬
mänheten, som beslutanderätten i denna fråga icke är lagd i köp¬
manskårens hand, utan liksom i Norge och Tyskland i stadskom-
munens hand, och städernas kommunalrepresentationer böra ju repre¬
sentera alla samhällsklasser, både köpare och säljare.
Samme talare yttrade vidare, att, då det icke ifrågasatts att
tillämpa denna lagstiftning på landskommunerna, densamma icke
kunde blifva fullt effektiv i vissa fall. Ja, det är sant, men oaktadt
denna lag icke är fullt effektiv, hafva dock köpmännen på eu mängd
orter yrkat på dess antagande, och blir lagen icke effektiv, så lärer
det väl träffa handlandena och icke köparne, och det är väl egent¬
ligen dessas talan den ärade talaren fört.
Vidare har af eu senare talare anförts ett ömmande fall, som
skulle kunna blifva en följd af den föreslagna lagstiftningen. På
detta har redan svarats af herr Thorsson, som sagt, att man icke
kan tänka sig en lagstiftning på något område, där icke sådana
ömmande gränsfall kunna uppstå, men man måste väl i hvarje hän¬
delse se bort frän dylika gränsfall, huru ledsamma de än kunna före¬
falla, och mera taga hänsyn till de stora allmänna intressena.
N:0 24.
44 Lördagen den 18 Mars.
Angående Vidare har det sagts, att det för ett samhälle som Töreboda skulle
lagstadgad medföra, olägenheter, om en lag sådan som den föreslagna där skulle
Sf6r>hmåelt komma till stånd. Ja, skulle så blifva förhållandet, komma helt säkert
butiker sådana bestämmelser icke att införas i Töreboda, och i alla händelser
m. m. tror jag, att sådana lokala förhållanden icke få vara afgörande, när
(Forts.) det gäller frågor, som äro af större intresse för det allmänna.
Då det visat sig, att denna föreslagna lagstiftning, som dock i
allt hufvudsakligt berör städerna, omfattats med så lifliga sympatier
från alla håll därstädes, så synes det mig, som om det skulle vara
hårdt, om man nu afvisade förslaget särskildt i den modererade form,
hvari det nu framställts, hvilken jag tycker icke ens från lands¬
bygdens representanter borde gifva anledning till någon anmärkning.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Med herr Zetterstrand förenade sig herr Barm.
Herr Byström: Herr talman! Jag ber först att få erinra herr
Sjö därom, att det exempel han framdrog från vår stad icke torde
vara det enda i sitt slag, utan att det nog finnas flera handlande, som
hafva just samma åsikter som den af herr Sjö omtalade, men det
har förefallit oss, som om köpmännen, tillhörande denna klass, icke
alltid vore så synnerligen värda a.tt uppmuntras i deras önskan att ha
öppet långt fram på kvällarne. Vore det endast fråga om försäljning
af apelsiner och möjligen äpplen o. d., kunde ju saken icke vara
så betänklig, men det är också betydligt våtare varor, t. ex. Öl, som
säljas, och det är just på sådana ställen man önskar hafva öppet
så långt fram på kvällen som möjligt.
Någon allmännare sympati för att bodarne här i hufvudstaden
skola hällas öppna till långt fram på kvällarne tror jag alldeles icke
förefinnes, ty handlandena hafva haft möten för att diskutera denna
fråga, och de hafva kommit till det resultatet, att det bör blifva en
lagstadgad stängningstid. Biträdena hafva också haft möten för
samma sak, och de hafva kommit till samma resultat, hvarför man
torde kunna vara fullt förvissad därom, att det ojämförligt största
flertalet bland såväl handlande som biträden äro af den åsikten, att
det skulle vara önskligt att fä en lagstadgad butikstängningstid, och
dessa handlande och handelsbiträden utgöra dock en så stor kår, att
de borde kunna göra anspråk på välvilja af åtminstone Andra Kam¬
maren. Vi hafva nämligen, såsom herrarne veta, i Sverige mer än
30,000 handlande och något öfver 35,000 handelsexpediter, som skulle
beröras af denna lag.
Jag vill vidare erinra därom, att opinionen utom handelskåren
visat sig vara ganska välvilligt stämd mot denna rörelse, För såvidt
man får anse, att uttalanden i tidningspressen hafva något att betyda,
så vill jag erinra därom, att alla tidningar ifrån de mest högersin¬
nade och konservativa ända till Socialdemokraten hafva uttalat sig
för en lagstadgad stängningstid, och under mina ögon har icke fallit
någon tidning, som opponerat sig häremot, hvilket läger den än
tillhört.
Lördagen den 18 Mars. 45 N:o 24.
Med hänsyn till hvad herr Nordström anförde därom, att det Angående
medför svårigheter att vidtaga den begränsning, som lagutskottet ^stadgad
gjort i år, jämfördt med hvad utskottet tillstyrkte i fjol, vill jag endast8f%yj!mad8tjgd
fråga, huru man skall kunna tänka sig att få ett förslag, mot hvilket 'butiker
inga anmärkningar kunna göras, eller mot hvilket ingen har något m. m.
att invända, och om speciellt de af herr Nordström antydda svång- (Forts.)
heterna skulle visa sig, så är det väl icke omöjligt att, om förslaget
blir antaget, längre fram åstadkomma en jämkning och förbättring
härutinnan.
Med hänsyn till det exempel från Eskilstuna, som herr Persson i
Stallerhult omnämnde, så förhåller sig därmed så, att Sveriges all¬
männa handelsförening år 1900 utskickade cirkulär, i hvilka bland
annat förekom den frågan, hvilken åsikt de olika orternas handlande
både beträffande lagstadgad stängningstid. Från föreningen i Eskils¬
tuna ingick då svar af innehåll, att föreningen var för en lagstadgad
stängningstid. Detta var således då föreningens ställning. Sedan
ha handlande inom en speciell bransch inom handelskåren gjort en
förfrågan hos handlandena inom denna bransch, och i det svar, som
nu kommit från Eskilstuna, uttalas, såsom redan nämndt, någon tvek¬
samhet. Emellertid kan jag icke inse, att det uttalande, som herr
Carl Persson anförde, kan bevisa något mera än det uttalande, som
handelsföreningen i Eskilstuna afgaf år 1900.
Vidare vill jag erinra därom, att en lagstiftning sådan som denna
finnes redan i Norge. Äfven i Tyskland finnes något liknande sedan
år 1900. ^ I England har man visserligen mig veterligen ännu icke
antagit någon sådan lag, men man gör där stora ansträngningar för
att fä en dylik lagstiftning genomförd i parlamentet. Till och med
i Ryssland gör man ansträngningar för att få en begränsning i
ifrågavarande afseende. Jag läste således för några dagar sedan
bland underrättelser från Petersburg följande: »Finansministern bar
utarbetat ett lagförslag, hvarigenom handelsbiträdens normalarbets¬
dag skulle fixeras, äfvensom ledighet för intagande af måltider och
söndagshvila. Biträdenas arbetstid har hittills varit i genomsnitt
14 V2 timmar». Detta rör Ryssland, och med afseende å arbetstiden
inom handelsyrket är förhållandet i vårt land ungefär likartadt med
hvad man där klagat öfver.
Slutligen vill jag nämna något om det exempel, som herr Sjö
anförde i fråga om den handlande, som han träffat och för hvilken
detta lagförslag skulle blifva ett hinder i hans arbete för sin och de
sinas utkomst. Jag vill med anledning af detta säga, att många
handlande finnas, som anse, att just den nuvarande ställningen är
sådan, att den lägger hinder i vägen för dem att lefva och i synner¬
het att lefva för sin familj så som han skulle önska, och att detta i all
synnerhet är fallet med de små handlandena. Det är just dessa, som
nu nödgas hafva sina butiker öppna så länge, som någon granne har
sin öppen, och som sedan måste uppoffra sin hvila om natten för att
hinna med skötandet af böcker o. d. Det är således i främsta rum¬
met dessa, som skulle blifva hjälpta genom detta lagförslag.
Jag ber att få instämma med dem, som yrkat bifall till ut¬
skottets hemställan.
N:o 24. 46
Lördagen den 18 Mars.
Angående. Herr Eriksson i Bäck: Grunden till denna motion äro de mycket
lagstadgad berättigade klagomål, som för några år sedan framkommo här i
Sför9l3els- Stockholm öfver den långa tid, butiksinnehafvarne höllo sina butiker
' butiker öppna, hvarigenom deras biträden blefvo i saknad af nödig hvila.
m. m. Men dessa klagomål afsågo dock icke egentligen att få butikerna
(Forts.) stängda vid en viss timma på kvällen, utan afsikten med klagomålen
öfver det långa öppethållandet var väl egentligen att få en kortare
arbetstid för de öfveransträngda biträdena.
Jag sympatiserar med motionärerna och utskottet i den före¬
liggande frågan, men jag kan dock icke inse, att det nu framlagda
förslaget är den rätta lösningen, ty det skulle, om det blefve lag,
verka mycket ojämnt i olika delar af landet. Sålunda skulle det endast
blifva tillämpligt på samhällen, för hviika ordningsstadgan för städerna
är gällande, och då kan ju ändå biträdena på landsbygden få en
arbetstid af 14 å 15 timmar. Om det blefve bestämdt, att butiks¬
biträdena endast vore skyldiga att tjänstgöra vissa timmar om dagen
i butiken, då vore ju alla berättigade anspråk på ökad hvila för dem
tillgodosedda, men om sedan butikinnehafvaren vill utöfver denna tid
vare sig själf eller med annat biträde hålla butiken öppen, det bör
väl icke vara butikinnehafvaren förbjudet. Man bör icke onödigt
göra inskränkningar, som drabba ojämnt och orättvist.
Jag tror icke, att herrarne skola vara med om att bifalla det nu
föreliggande förslaget. Om det exempelvis förut redan vore lag, att
butiksbiträden endast vore skyldiga att tjänstgöra en viss tid på da¬
gen, då tror jag, att vi litet hvar skulle afstå den föreliggande
frågan.
Herr talman! Under uttalande af min sympati för motionens
syfte yrkar jag dock afslag på densamma och på utskottets betänkande
i den form det nu föreligger.
Herr Lindgren i Örebro: Herr talman, mina herrar! Utan
tvifvel förefinnes ett stort behof af att en lag blir stiftad i nu före¬
liggande fråga just i människovänligt hänseende och för att i någon
mån förkorta arbetstiden för dessa biträden, som måste hålla i med
sitt arbete emellanåt både natt och dag. Då det visat sig omöjligt
att på trivillighetens väg åstadkomma någon ändring, måste^ lagstitt-
ningen gripa in i detta afseende. Visst är det sant, att svårigheter
kunna uppkomma, när man skall stifta eu sådan lag, och att man kan
få olika lagar i olika samhällen. Men jag vill betona, hvad redan
herr Zetterstraud nämnt, att om man stiftar en lag och gifver hvarje
samhälle rätt att hvar för sig efter sina förhållanden tillämpa lagen
och det visar sig, att den icke är lämplig för vissa samhällen, på den
grund att förhållandena på detta område äro hvarandra så olika i
olika samhällen, så kan ju ett samhälle, som antagit lagen, upphäfva
sitt beslut, om sådant visar sig nödvändigt på grund af att ett när¬
liggande samhälle ej följer med. Jag tror dock, att en lag, sådan
som den ifrågasatta, är behöflig. Jag ber därför, herr talman, att tå
yrka bifall till motionen, som går i människovänlig riktning och afser
att komma dem till hjälp, som äro för häråt ansträngda med för
lång arbetstid.
47 N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Den siste talaren Angående
syntes börja och sluta sitt anförande med att yrka bifall till utskot- tystadgad
tets hemställan af den grund, att den, som han ansåg, gick i män -aTjX/ic*
niskovänlig riktning. Jag vet icke, om han härmed menar, att de,' butiker
som yrka atslag på detta förslag, icke äro människovänliga. Men m. m.
det får jag saga, att jag tror, att både jag och de, som ha instämt (Forts.)
i yrkandet på afslag, äro lika människovänliga som den siste talaren.
En föregående talare sade, att jag gjort mig till målsman för
handelsbiträdena. Härpå vill jag svara, att då motionären gått ut
frän, att genom hans motion en lindring skulle beredas i butiksbi¬
trädenas arbete, så torde det vara riktigt, att Riksdagen undersöker,
huruvida verkligen detta förslag skulle komma att råda bot på de af
handelsbiträdena öfverklagade förhållandena. Men dessa handelsbi-
träden uttala sig på följande sätt:
»På det sätt, som motionärerna tänkt sig lagstiftningens ingri¬
pande, är ju uppenbart, att åtminstone hälften af Sveriges 34,799 bi¬
träden icke komma att ha någon nytta däraf. Under sådana förhål¬
landen vore väl skäl i att, i stället för att förfela denna viktiga frå¬
gas lösning, låta motionen falla i år, men till ett kommande år söka
finna bättre linjer för en lag än hvad som nu föreslagits.»
Då biträdena själfva i stora delar af landet uttala sig på detta
sätt, så är det klart, att man icke skulle råda bot på de förhållanden,
som här äga rum, med en sådan lag och sådant förslag som detta.
Nu har lagutskottets vice ordförande, herr Zetterstrand, sagt, att för
den händelse kommunerna icke skulle anse, att lagen vore behöflig
för det område, som de ha beslutanderätt öfver, så må lagen upp¬
höra att verka i sådana kommuner. Jag hemställer till herrarne, om
det kan vara rätt att stifta sådana lagar, så att beslutanderätten på
detta sätt lämnas i kommunernas händer och den ena kommunen
får besluta på ett sätt, den andra på ett annat. Kan det vara rätt
att på detta sätt inskränka näringsfriheten? Kan det vara rätt att
skapa en sådan mångfald af lagar? Jag tror det icke.
Om den förmodade och efterlängtade lagen skulle komma till
ståud, sä är det klart, att för att den skulle verka effektivt, måste
man införa bestämmelser om böter för öfverträdande däraf. Och då
är det naturligt, att om den, som handlar med en loflig vara, och
som för öfrigt har rätt att drifva handel, skulle till en kund — t. ex.
en vän — utlämna varan på annan tid än den lagstadgade, så skulle
han därför kunna ådraga sig böter. Vilja herrarne ha en sådan lag?
Om vi t. ex. tänka på postkontoren, så är ju, som vi veta, före-
skrifvet, hvilka tider de skola hållas öppna. Hemma på landet ba
vi endast poststationer, och det är endast eu kort tid, som dessa
stationer skola hällas öppna och föreståndaren enligt föreskrift skall
stå till allmänhetens tjänst. Men tro herrarne, att föreståndaren är
fri från besök i postärenden på den tid, då stationen egentligen skulle
vara stängd? lian vet, att han enligt lag har rättighet att »slå igen
butiken» och att den sedan icke behöfde hällas öppen. Men detta
hindrar icke, att postkunder nästan hvilken tid som helst gä in till
honom och bedja att få ut sin post, och vanligen går han dem med
den största välvillighet till mötes. På detta sätt ålägger man honom
N:o 24.
48
Lördagen den 18 Mars.
Angående ett arbete, som faller utom hans egentliga tjänstetid. Skola nu
lagstadgad herrarne skrifva en lag, som går ut på, att den, som håller butik
Sför9han<lds-6PPen utöfver den i lag fastställda tiden, skall få plikta, så måste i
1 butiker analogi härmed också en poststationsföreståndare få plikta, om han tager
m. m. mot bref eller lämnar ut post på annan tid än den bestämda. Jag
(Forts.) hemställer till berrarne, huruvida det kan vara lämpligt att låta
kommunalstämmorna afgöra öfver sådant. Jag tror, att det skulle
gå väl långt.
Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen af kammarens för¬
handlingar, begärdes ordet af:
Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman! Man har rörande
detta tilltänkta lagförslag beklagat, bland annat, de ojämnheter, som i
olika delar af landet skulle visa sig. Men jag undrar ändå — om man
sätter sig in uti, hvarom det här är fråga — om detta icke just är
eu förtjänst i det tilltänkta förslaget. Ty det är väl så, att det
härskar olika behof och olika förhållanden inom olika delar af landet.
Och det sätt, hvarpå man tänkt sig att här gå till väga, nämligen
att lagen skulle kunna smidigt böja sig efter rådande behof ä olika
ställen, är väl en förtjänst.
Det har sagts här från flera håll, att om handelsbiträdena — ja,
det sades särskildt af herr Eriksson i Bäck — hade skyldighet att
tjänstgöra endast en viss tid på dygnet — ett visst antal timmar —
skulle de icke begära en lag sådan som den här tilltänkta. Ja, under
sådana förhållanden skulle säkerligen detta lagförslag icke heller hafva
framkommit. Men kommer man fram med ett förslag i den riktningen,
skall det samla ännu färre röster än det nu föreliggande.
Jag vill emellertid, innan herrarne gå till votering, framhålla,
hurusom säkerligen de här utmålade vådorna äro i allra högsta grad
uppkonstruerade. Jag vill ännu en gång erinra om hvad jag redan
förut har sagt och hvad äfven lagutskottets vice ordförande framhållit,
nämligen att det skulle blifva helt och hållet beroende på hvarje
särskild kommun, huruvida en sådan lag, som här är ifrågasatt, skulle
komma att där tillämpas. Under sådana förhållanden förefaller det
mig sannerligen mera som de obotfärdigas förhinder än några verkliga
sakskäl hvad som här blifvit framhållet mot förslaget.
Det har också talats om större eller mindre grad af människo¬
vänlighet. Ja, jag vill för min del icke förneka, att förslagets mot¬
ståndare äro lika människovänliga som de, hvilka förfäkta förslaget.
Men hvad jag bestämdt vågar påstå, det är, att dessa herrar icke äro
fullt inne i de förhållanden, som det här gäller.
Jag ber, herr talman, fortfarande att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Lindgren i Örebro: Herr talman, mina herrar! Den näst före¬
gående ärade talaren ville gärna tyda mina ord som så, att jag velat påstå,
att de, som icke talat för motionens syfte, icke voro människovänliga.
Det har jag hvarken sagt, tänkt eller menat. Jag har endast sagt,
Lördagen den 18 Mars.
49
N:o 24.
att motionen går i människovänlig riktning, utan att döma dem, som Angående
hafva andra åsikter. lagstadgad
Att den föreslagna lagen är af behofvet påkallad, är väl alldeles /^handels-
gifvet. Ty man har många exempel från större städer och andra ' butiker
samhällen, att köpmännen själfva — de flesta, ja, kanske nästan alla ro. ro.
— önska att få en öfverenskommelse till stånd om en viss stäng- (Forts.)
ningstid för att spara sina biträdens arbetskrafter och gifva dem någon
ledighet till förkofran, hvila och förströelse. Men sä kan det finnas
en eller ett par köpmän, låt oss säga ett tiotal i en större stad, som
motsätta sig en dylik öfverenskommelse. Därför kan icke öfverens¬
kommelse ernås i vänlighet. Enligt min mening bör man på denna
grund försöka att göra något för att komma dessa människovänliga
köpmän, principaler, till hjälp, så att de tredskande kunna på något
sätt förmås att ingå på en öfverenskommelse, hvilken, såsom redan
är sagdt, är människovänlig.
Det är visserligen sanct, att det är en svag punkt i förslaget —
det erkänner jag — nämligen att lagen skulle komma att verka olika
i olika samhällen. Men det kan väl icke hjälpas. Såsom jag förut
sade, man får söka stifta en lag, som kan antagas eller förkastas i
de olika samhällena, och om den visar sig olämplig, kan denjuupp-
häfvas—ja, herrarne må skratta; förstå mig rätt: jag menar, att om
man stiftar en lag i berörda hänseende och på grund däraf fattar ett
beslut i en kommun eller ett stadssamhälle, men detta visar sig olämp¬
ligt, ja, då kan man ju ändra det beslutet.
Herr talman! Jag vidhåller denna tanke, och därför vill jag också
vidhålla mitt yrkande om bifall till motionen.
Öfverläggningen var härmed slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen proposi¬
tioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på afslag å
såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen. Herr
talmannen förklarade sig anse den förstnämnda propositionen vara
med öfvervägande ja godkänd; men som votering begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposition, så lydande:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande n:o 32, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan
och den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utföll med 88 ja, men 105 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Andra Kammaren» Prot. 1905. N:o 24.
4
N:o 24.
50
Angående
förbud mot
användande
af taggig
stängseltråd
till hägnader.
Lördagen den 18 Mars.
§ 11-
Lagutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 33, i anledning
af väckt motion om ändring af 3 § i lagen angående folkskoleväsendet
i Stockholm den 15 maj 1903 m. m., blef af kammaren godkändt.
§ 12.
Efter föredragning häruppå af Andra Kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 8, i anledning af motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående vidtagande af åtgärder för att förhindra, att
lotterisedlar säljas till högre pris än det, hvarå de lyda, lämnades på
begäran ordet till
Herr Ohngren: Herr talman! Svårligen torde man genom lagstift¬
ningsåtgärder kunna åstadkomma att undgå, att allmänheten får betala
för höga pris för lotterisedlar. Men hvad lotteriförsäljningen angår,
speciellt beträffande det lotteri, som motionären i sin motion antydt,
nämligen Dramatiska teaterns lotteri, synes det mig i alla fåll före¬
ligga ett missförhållande, hvarigenom den stora allmänheten får lof
att betala 3- å 400,000 kronor årligen, utan att ett enda öre af detta
belopp kommer det afsedda ändamålet till godo. Jag tror, att detta
både bör och kan förekommas. Det bör enligt min mening före-
kommas därför, att Dramatiska teaterns lotteri har, såvidt mig blifvit
berättadt, skyldighet att tillhandahålla allmänheten lottsedlar till 10
kronor stycket. Nu har det gått så till, att större delen af dessa
lottsedlar blifvit uppköpta af mellanhänder, hvilka i sin ordning till¬
handahålla allmänheten lotter för 12,15, ja, ända till 20 kronor stycket.
Därigenom uppstår en allmän ovisshet, som säkerligen skulle med
lätthet kunna förekommas genom litet god vilja från lotteristyrelsens
sida, nämligen genom att, i stället för att. såsom nu sker, å bestämd
tid inom hvarje kvartal hålla en dragning, omedelbart efter det för¬
säljning af lotterna ägt rum verkställa dragning. Jag tror, att detta
skulle vara alldeles tillräckligt för att kunna förekomma dessa höga
pris för lottsedlarna och den massa penningar, som frän jämförelsevis
medellösa personer utgå.
Jag har naturligtvis icke något yrkande i detta fall. Men jag
har ansett det lämpligt, då frågan i alla fall blifvit dragen inför Riks¬
dagen, att här göra en anmärkning, som rör styrelsen för Dramatiska
teaterns lotteri, under förhoppning, att den skall söka att få villkoren
i och för dragning förändrade i det syfte, som jag angifvit, eller söka
att på annat sätt nå det afsedda ändamålet.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 13.
Vidare föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts ut¬
låtande, n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående förbud mot användning af taggig stängseltråd till
hägnader, där fara däraf kan uppstå för människor eller djur.
51
N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
Uti en till utskottet hänvisad motion, n:o 1, hade herr J. J. Py- Angående
ström föreslagit, att Riksdagen måtte hos Kung! Maj:t anhålla, det förbud mot
täcktes Kungl. Maj:t låta utfärda erforderliga bestämmelser i syfte att taggig6
användning af taggig stängseltråd måtte förbjudas vid uppförandet af stängseltråd
hägnader, där tära däraf kunde uppstå för människor eller djur. till hägnader.
(Forts.)
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion ej måtte till någon
Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Byström, Neiglick
och Thylander, som hemställt, att Andra Kammaren med anledning
af herr Byströms ifrågavarande motion ville för sin del besluta, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda, i hvilken utsträckning förbud mot använd¬
ning af taggig stängseltråd såsom hägnad lämpligen kunde utfärdas,
samt vidtaga de åtgärder, hvartill den verkställda utredningen kunde
föranleda.
Efter föredragning af utskottets hemställan, yttrade motionären,
Herr Byström: Såsom kammaren behagade finna, har utskottet
afstyrkt det af mig framställda förslaget angående förbud mot använd¬
ning af taggig stängseltråd. Jag anser emellertid, att det är ett för¬
slag, som bör beaktas med hänsyn till såväl människors som djurs
eller kreaturs säkerhet. Särskild! anser jag, att användandet af denna
tråd såsom inhägnad af lekplatser innebär fara för människor, då
t. ex. en hop barn där äro samlade. Man behöfver icke gå särdeles
långt för att erhålla exempel härpå, och vill jag särskild! framhålla
våra läroverk och hägnaderna däromkring. Då en hop barn springa
och leka och t. ex. sysselsätta sig med fotbollsspel, hvarvid de icke
endast med ben och fotter, utan äfven med sina hufvuden söka träffa
bollen, kan faran af en sådan taggig stängseltråd blifva ganska stor.
Det finnes från nära håll äfven exempel på att de rifvit sönder sina
kläder på dessa taggiga trådar, och det gläder mig, att de, hvarje
gång sådant inträffat, icke äfven rifvit sina kroppar.
Till och med fabrikanter af denna taggiga stängseltråd anse den
vara synnerligen olämplig att använda vid sådana platser, som jag
nu nämnt. Så säger en sådan större fabrikant: »Beträffande använd¬
ning af taggig stängseltråd å platser, där barn finnas, så kunna vi
knappast tänka oss, att någon är så oförståndig att använda dylik
tråd för inhägnad af lekplatser». Likväl har sådant skett, och jag
kan icke finna, att det är någon klokskap i att dröja med utfärdandet
af en lagbestämmelse, till dess en verklig olycka inträffat. Enligt
min mening vore det bättre att söka förebygga en sådan fara, och
för min del betvifla:- jag, att utskottets majoritet verkligen beaktat för¬
hållandena sådana de äro. Med hänsyn till kreatur eller djur är faran
synnerligen stor. Utskottet har sagt, att de exempel, som blifvit an¬
förda för att fara kan vara å färde med hänsyn till djur, äro icke
bevisande. Jag skulle vilja fråga utskottets majoritet, hvilka exempel
det egentligen fordras, som skulle vara bevisande i detta fall. För
min del anser jag, att det borde betyda något, då man finner bitar
N:0 24.
52
Lördagen den 18 Mars.
Angående
förbud mot
användande
af taggig^
stängseltråd
till hägnader.
(Forts,)
af hudar från kokreatur, hår och torkad blod på taggarna af denna
tråd eller om man finner ett hälft dussin hästar söndersargade af
denna tråd eller får se hundar, som fått sina ögon utrifna af denna
tråd eller, såsom det upplysts af riksdagsmän, man får taga ned
halfdöda får, som sitta på dessa taggiga stängseltrådar.
Jag vill äfven erinra om, att jag i min motion anfört exempel af
en veterinär, som i drastiska ordalag skildrar, huru han varit i till¬
fälle att få se kreatur sårade på denna tråd.
Jag frågar: hvilka exempel böra väl anföras, om icke dessa äro
bevisande? Till och med fabrikanterna af denna taggiga stängseltråd,
som ingalunda vilja hafva någon lagbestämmelse i det af mig före¬
slagna syfte, äro medvetna om att det kan vara ganska farligt för
kreatur, då man använder dylik tråd till stängsel. Så säger en sådan
fabrikant: »För att förebygga en tära, som kan förefinnas, om djuren
söka hoppa öfver ett stängsel af taggtråd, är att förorda att vid låga
stängsel af taggtråd spänna slät träd, helst dubbelspunnen, öfverst å
stängslet, mot hvilken buken, jufret, då släpar och djuret således
blifver oskadadt.»
Utskottet frågar midt i stycket på sista sidan af utlåtandet: Skall
nu lagstiftningen ingripa mot användningen af den taggiga stängsel¬
tråden? På denna fråga vill jag svara: nog är det min mening, att lag¬
stiftningen bör ingripa, och jag skulle anse det lämpligt att den
gjorde det så fort som möjligt, bland annat af det skäl, att, om man
dröjer för länge, industriens tillväxt på detta område kommer att
bidraga till att lägga hinder i vägen för en lagstiftning.
För närvarande tillverkas här i landet taggig stängseltråd vid
fyra fabriker, nämligen Paul Berghaus & Komp. i Göteborg, Gunnebo
Bruks Nya Aktiebolag i Småland, Spångholms Aktiebolag i Öster¬
götland och Grytgöls Bruk likaledes i Östergötland, hvilkas tillverk¬
ning torde uppgå till ett sammanlagdt värde af omkring 200,000
kronor, detta enligt de upplysningar, som jag erhållit från en af de
största handelsfirmor här i Stockholm, som handlar med denna tråd.
Det är endast tio år, som denna tråd fabricerats här i landet, och
det är icke lätt att säga, huru mycket som användes för tio år sedan,
ty då var importen större än de sista åren, då behofvet af taggig
stängseltråd tillgodosetts af inhemska fabrikanter. Det är nämligen
omöjligt att få ett bestämdt begrepp, huru stor denna tillverkning är,
bland annat därför, att man i tullverket icke skiljer mellan taggig
och slät tråd. För närvarande lärer, enligt uppgift, som lämnats af
en af de nyss nämnda taggtrådsfabrikanterna, fabriceras mellan 7 å
800 ton, och klart är, att, om den vinner fortfarande användning,
denna industri naturligen blir allt större och större, hvilket gifvetvis
lägger ökade hinder i vägen för lagstiftningsåtgärder.
En annan omständighet, som talar för den af mig föreslagna be¬
stämmelsen, är, att det finnes andra stängsel att använda, och folk
redde sig mycket bra i stängselväg, innan användningen af denna
tråd böljade, och det är troligt, att världen skulle reda sig lika bra,
om icke detta farliga material funnes, ett material, som synes bäst
lämpa sig för krigsändamål, om det ens lämpar sig därför. Det
finnes äfven andra slag af stängseltråd utom det vanliga, som börjat
Lördagen den 18 Mars.
53
N:o 24.
föras i marknaden, nämligen ett, som heter »American järnvägs- Angående
stängsel», och ett annat, som kallas »Ellwood stängsel». l)et förra förbud mot
är ett järnvägsstängsel, och det senare användes mera för trädgårdar.
Det ställer sig något dyrare, men det beror ju på huru stort värde stängseltråd
man sätter på människor och djur, som skadas af denna taggiga tillhägnader.
Stängseltråd. (Forts.)
Jag skall nu anhålla att tå yrka bifall till den vid utskottets be¬
tänkande fogade reservation och afslag å utskottets betänkande.
För dem af herrarne, som kunna vilja taga de af mig omnämnda
stängselsorterna i betraktande, har jag medtagit några prof, som jag
är i tillfälle att sedan visa.
Herr Lindvall: Herr talman, mina herrar! Att denna motion,
den första, som väckts i denna kammare, kommer att få ett visst
understöd här i kammaren, är måhända att förvänta, ty den anslår
på känslan.
Utskottet har dock icke kunnat komma till annat resultat, än
hvad det kommit.
Detta stängselämne, mot hvars användande motionären vill hafva
förbud i lagen, har många fördelar. Det är ett praktiskt och billigt
stängselämne; det är lätt och billigt att uppföra, lätt att flytta och
borttaga. I skogfattiga trakter ute på de stora slätterna användes
detta stängselsätt och stängselämne i ganska stor utsträckning. Det
tarfvar billigare frakt än andra stängselämnen, såsom sten och trä.
Snömassorna nedtrycka icke dylika stängsel, som det plägar vara
fallet med stängsel af trä, och hvarje landtman vet mycket väl, att,
då snömassorna samlas mot de mera täta stängslen på höstsädes¬
fälten, man måste gå ut och plöja och skotta i drifvorna, på det att
snön må smälta fortare, då vårsolen kommer, detta, för att den sådda
säden icke alldeles må gå ut eller skadas af mögel.
Äfven vägunderhållet vintertiden är lättare, då man har andra
stängsel än stenmurar, och jag känner flera fall, då stenmurar bort-
tagits just för att underlätta vägunderhållet vintertiden.
Nu kan man säga: Ja, begagna gärna trådstängsel, men icke
taggiga. Erfarenheten visar emellertid, att vill man hafva ett effektivt
stängsel, då man begagnar trådstängsel, så måste det vara taggig
tråd. Jag kan anföra ett exempel på huru denna taggiga stängsel-
träd slutligen blek det enda, som kunde hålla borta människor och
djur från en trädgård. Utanför Stockholm finnes nämligen en stor
trädgård, som har en areal af 35 tunnland och tillhör staten. Denna
trädgård inhägnades för flera år sedan af ett trästaket, men det ena
trästycket efter det andra kom bort och användes troligen till bränsle.
Så planterades en stor hagtornshäck däromkring, men äfven detta
stängselsätt befanns icke vara effektivt. Nu har där uppsatts ett
stängsel, bestående af sex rader taggiga stängseltrådar, och först nu,
säger trädgårdsdirektören med glädje, bär det lyckats oss att få ett
effektivt stängsel, så att vi slippa förargelsen att se obehöriga söka
sig inträde och drifva sitt ofog.
Om nu Riksdagen skulle besluta, att taggig stängseltråd icke
får användas, då kan ju en annan gång motion väckas och beslut
N:o 24.
54
Angående
förbud mot
användande
af taggig
stängs eif råd
till hägnader.
(Forts.)
Lördagen den 18 Mars.
fattas därom, att man icke får begagna andra stängselämnen, som
äfven kunna vara farliga, t. ex. den snodda skarpkantiga ståltråden,
som visat sig vara ganska farlig, då människor vilja olofligen in¬
tränga på grannes område.
Äfven tinnes det ett annat stängselämne, som vi landtmän känna
till, nämligen vårt gamla stortaggiga törne, som vi lägga upp på
gärdesgårdarna och som visat sig ganska effektivt till att hålla undan
människor och djur, då de vilja tränga sig in på andras område och
göra skada.
Det vill jag likväl hafva sagt, att de senare, nämligen djuren,
visat sig mycket lättare att hålla undan än människor, då det är
fråga, om att taga olofliga vägar.
Äfven i juridiskt hänsende är mycket, som talar emot en dylik
lagstiftning, men därpå behöfver icke jag inlåta mig; därom kommer
nog säkerligen någon af kamraterna att yttra sig.
Jag anser, att denna sak reder sig själf. Vi hafva djurskydds¬
föreningar, försäkringsbolag och enskilde, som kunna vaka öfver att
sådana stängselämnen icke användas i större utsträckning, än nöden
krafvel- för att skydda sig för ohägn.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Friherre Bonde: Det var med stor tillfredsställelse, som jag
och många med mig hälsade den motion, som väckts i detta ämne.
Jag hyste den förhoppningen, att, sedan motionen nu blifvit väckt
och saken således påpekad, resultatet icke kunde blifva annat än ett,
nämligen att åtgärder vidtoges för att förhindra användandet af dessa
lifsfarliga stängseltrådar. Så mycket större blef min förvåning, när
jag läste föreliggande utskottsbetänkande, och min förvåning ökades,
när jag hörde det försvar, som nyss blifvit anfördt för detsamma.
I betänkandet framhålles, att det vore ett inkräktande af den
enskildes äganderätt att förbjuda honom att skydda sin egendom på
sätt han finner lämpligt. Detta synes mig ett egendomligt uttalande,
om det också kan kallas juridiskt. Det yttras nämligen i detta
märkliga betänkande: »Enligt svensk rättsuppfattning har den en¬
skilde jordägaren i allmänhet rätt att förbjuda och förhindra andra
att beträda hans mark»; och vidare att han för att göra denna rätt
gällande får använda hvilka åtgärder han vill. Jag tror dock icke,
att vårt rättsmedvetande här i landet är sådant, att man för att
skydda sin egendom har rättighet att vidtaga hvilka åtgärder som
helst. Jag har icke rätt att skydda min egendom mot andra män¬
niskor eller andra människors kreatur genom att t. ex. ställa mig
med en bössa och skjuta ned hvar och en, som vill intränga på
mitt område. Lika litet torde jag få använda andra lifsfarliga skydds¬
medel, hvartill den taggiga stängseltråden måste räknas. Visserligen
kan det invändas, att det icke är så farligt för människor, som böra
kunna inse faran, men så är ingalunda förhållandet med kreaturen.
Man säger visserligen, att de lära sig detta, ty hafva de kommit en
gång i beröring med dylikt stängsel, komma de icke dit tillbaka. Men
denna erfarenhet kan blifva dem dyrköpt, ja, kanske så dyrköpt, att
de ej få tillfälle att göra sig den till godo.
55
N:o 24
Lördagen den 18 Mars.
Talrika äro exemplen på de gräsliga olyckor, dessa taggiga Angående
stängseltrådar kunna vålla. Jag behöfver icke påminna därom,
Motionären har själf framhållit, hurusom de mest upprörande olyckor taggig*
uppkommit genom användande af detta stängselämne. Vi hafva här stängseltmd
i Stockholm dagligen dylika exempel. Såsom vi veta, användes h'år till hägnader.
i Stockholms närhet, på Djurgården, och äfven i själfva staden, vid (Forts.)
Narvavägen, dylikt stängsel. Här inträffar nästan dagligen, att hun¬
dar, som kommit mot dessa stängseltrådar, svårt söndersargas.
Vederbörande vid veterinärinstitutet kunna omtala upprörande exem¬
pel härpå.
Man behöfver icke vara alltför stor djurvän för att finna det
upprörande i detta. När detta så lätt kunde hjälpas genom att vissa
reglementariska föreskrifter utfärdades för användandet af dylikt
stängsel, så torde man kunna hoppas, att så skall ske. Ja, man får
hoppas, att myndigheterna i Stockholm skola vidtaga åtgärder, så
att för framtiden dylika olyckor härstädes förebyggas; åtminstone har
det satts i gång en allvarlig rörelse för att utöfva påtryckning i det
fallet. Men det är icke blott i Stockholm och i andra stadssamhällen,
där man genom ordningsföreskrifter i polisväg kan åstadkomma
något, som dylikt stängsel förekommer, utan det behöfves åtgärder
äfven för andra orter. Vi hörde den siste talaren med entusiasm
beskrifva detta stängsels stora, praktiska fördelar; jag hoppas visser¬
ligen, att hans åsikt kan ej delas af alltför många. Men när det är
möjligt, att det så ifrigt kan tagas i försvar, är det i sanning af be-
hofvet påkalladt, att lagen ingriper, om man också borde kunna hysa
grundade förhoppningar, att vanliga rättsbegrepp, vanligt medlidande
med människor och djur borde i detta fall vara mera vägande än den
krassa egennytta, hvars språk vi nyss hörde och som genomlyser
betänkandet.
Detta utskottsbetänkande har icke blott upprört mig, utan äfven
förvånat mig genom det sätt, på hvilket det söker advocera för
detta stängsel. Jag ber herrarne läsa på sista sidan af betänkandet,
där det i fråga om djuren yttras: »Vidare torde man i fråga om
faran för kreatur ihågkomma, att, då dessa hafva ekonomiskt värde,
redan häri ligger en anledning för ägaren att såvidt möjligt före¬
bygga, att de taga skada.»
Ja detta kan väl hafva giltighet, när det gäller egna kreatur,
men här är också fråga om andras, såsom förhållandet just är beträf¬
fande stängsel vid allmänna vägar och järnvägar.
Vidare säger utskottet: »År nu sannolikheten för att kreaturet
skall skada sig större vid användningen af taggig stängseltråd äu
vid begagnandet af annat materia], ligger antagligen orsaken till att
förstnämnda slags stängsel ändock användes i något annat ekonomiskt
intresse.»
Hela denna mening får jag säga tillhör det dunkelt tänkta och
det dunkelt sagda. Jag förstår icke, hvad utskottet menar med detta,
att om det verkligen är så farligt, måtte det vara på annat sätt så
bra, och därför skall man icke förbjuda det.
Jag tror icke, att man behöfver uppehålla sig alltför länge vid
, en fråga af så lättfattlig och allmänmänsklig natur som denna. Jag
N:o 24. 56
Lördagen den 18 Mars.
Angående tror icke, att man behöfver alltför vidlyftigt bemöta detta märkliga
användande utskottsbetänkande.
af taggig flen siste talaren sade, att det är en känslofråga, och att man
stängseltrad komme att vädja till kammarens känslor. Ja, det är sannt, jag vill
tillhägnader. också vädja till kammarens och Riksdagens känslor, då det gäller att
(Forts.) vidtaga åtgärder, för att icke de oskyldiga kreaturen skola utsättas
för af människor i egennyttigt syfte uppfunna tortyrredskap och
förhindra dylikt upprörande djurplågeri.
Då jag således finner, att utskottet icke på något sätt kunnat
bemöta motionärens skäl, utan anser motionen synnerligen behjärtans-
värd och af den beskaffenhet, att den måste framkalla allmän sym¬
pati, får jag på det ifrigaste förorda bifall till den af herr Byström
m. fl. vid detta betänkande fogade reservation.
.. I detta anförande instämnde herrar Sterner, Mallmin, Johansson
i Oija, Johansson i Jönköping, Ericsson i Afberga, Wallis, Nyström,
Branting, Burman, Ahlstrand, Hörnsten, Emthén, Kronlund, Ek-
holm, Andersson i Baggböle, Wiklund, Nydal, Kvarnzelius, Åker¬
lind, Waldenström, Ström i Transtrand, Forsberg, Jansson i Eds-
bäcken, Forssell, Janson i Bråten, Lindgren i Islingby, Larsson
i Västerås, Persson i Arboga, Olsson i Älfdalsåsen, Ersson, Bro¬
ström, Sandin, Larsson i Lund och Petersson i Snällebo.
Herr Neiglick: Jag är i viss mån förekommen af den närmast
föregående talaren och kunde inskränka mig till att instämma med
honom. Men såsom varande reservant, vill jag angifva min ställning.
Då jag inom utskottet anslöt mig till reservanterna, tog jag vis¬
serligen hänsyn till de djurskyddsvänliga synpunkter, som äro af
motionären framhållna. Men dessa synpunkter hafva icke för mig
varit ensamt bestämmande. Vid bedömandet af detta taggiga pro¬
blem har jag nämligen utgått från, att den taggiga tråden å ena
sidan ingalunda är en nödvändig artikel vid anordnandet af ett
effektivt stängsel, men å andra sidan icke blott mycket lätt medför
djurplågeri, utan äfven förorsakar skada på annans egendom. Då
man nu säger, att äfven om detta är sannt, vore det i alla händelser
ett alltför starkt ingrepp i jordägarens rätt att fritt förfoga öfver
sin mark att utfärda ett förbud mot användandet af taggig stängsel-
tråd, så ber jag att få fråga: »är det verkligen ett obehörigt ingrepp
i ägarens fria förfogande öfver marken, att man förbjuder honom att
på denna mark vidtaga sådana anordningar, hvarigenom en annan
person riskerar en skada, för hvilken han icke är berättigad att af
jordägaren erhålla skadestånd, och detta utan att den, som lider
skadan, har i någon mån öfverträdt sin befogenhet i förhållande till
jordägaren?»
Jag kan icke finna annat, än att en sådan begränsning af ägande¬
rätten kan vara berättigad, och jag tror, att en begränsning redan
nu i många afseenden finnes. Jag behöfver endast omnämna bygg¬
nadsstadgan för rikets städer, hvilken lägger ganska starka band på
tomtägaren, och detta med full rätt, därför att det allmännas intresse
fordrar det, och då måste den enskildes rätt stå tillbaka. Samma
Lördagen den 18 Mars. 57 N:o 24.
är förhållandet med den allmänna hälsovårdsstadgan; och väglagen Angående
tillåter icke jordägaren att uppföra byggnader inom tre och en half ^»andande
meter från allmän väg. Äfven vid elektriska ledningars utläggande af taggig
öfver egen mark är man underkastad en viss begränsning o. s. v. stängséitrad
Det är således icke något nytt, och det är enligt min tanke alls till hägnader.
icke något orimligt detta, att äganderätten i viss mån underkastas (Forts.)
en begränsning, då den kommer att konkurrera med andra berättigade
intressen.
Nu har utskottets majoritet ställt sig på den suveräna ägande¬
rättens ståndpunkt, medan åter reservanterna tagit hänsyn till djur-
skyddsintressena och den rätt, den enskilde kan hafva att icke utan
eget förvållande tillskynda skada eller förlust.
Då vi reservanter afvägt. de olika intressena emot hvarandra,
hafva vi kommit till den ganska moderata hemställan, som angifves
i reservationen. De önskemål, som vi i den korta motiveringen till
reservationen framhållit, synas mig vara ganska blygsamma, då de
— såsom herrarne kanske sett — blott gå ut på förbud emot an¬
vändandet af taggig stängseltråd vid allmänna vägar och platser,
och måhända äfven vid inhägnande af järnväg och vid gränserna
mellan enskildes ägoområden i de fall, där endera parten icke vill
medgifva användandet af stängsel af ifrågavarande slag. Detta är i
korthet den principiella skillnaden mellan utskottets majoritet och re¬
servanterna, och det är detta, som utgjort anledningen till, att jag ej
kunnat biträda utskottets hemställan.
Jag skall emellertid dessutom be att få göra ett par erinringar
emot några af de skäl, som utskottet anfört, utan att för mycket
ingå på detaljer. Utskottet erinrar till en början om den allmänna
ansvars- och ersättningsskyldigheten för den, som är vållande till
skada, och säger, att redan häri naturligtvis ligger en maning att
iakttaga försiktighet jämväl vid uppsättandet af stängsel, för så vidt
nämligen annan, utan att han därvid öfverskrider sin rätt, kan
skadas af stängslet. För så vidt utskottet med detta vill hafva sagt,
att den, som lidit skada, i allmänhet är berättigad till skadestånd
af jordägaren, vågar jag betvifla riktigheten af ett sådant uttalande.
I fråga om stängsel å gräns mot allmänna vägar å landet säger
utskottet, att ett sådant förbud måhända vid första påseendet före¬
faller önskligt, men att man härvid får besinna, att förbudet i ty fall
borde jämväl gälla andra slags stängsel, som kunna medföra fara. En
sådan invändning ärnaturligtvis fullt teoretiskt berättigad, men den synes
mig vara praktiskt ganska betydelselös, då det ju icke egentligen
finnes något annat stängsel för närvarande, mot hvilket en utbredd,
allmän motvilja riktar sig. Om man har ett ondt, skall man val
icke vara förhindrad att råda bot på detta, därför att eventuellt i
framtiden andra onda ting kunna framkomma.
Till slut synes det mig, som om utskottet ger motionären ett
ganska vackert erkännande, då utskottet på tal om olyckan å Skanörs
ljung yttrar, att det i nämnda fall varit oklokt att uppsätta ifråga¬
varande slags stängsel. Men om icke lagstiftningen ingriper, får man
nog vara ganska beredd på att många dylika fall, mer eller
mindre likartade fallet å Skanörs ljung, komma att inträffa, ty klok-
N:o 24.
58
Lördagen den 18 Mars.
Angående heten blir säkerligen icke större utan ett å lagstiftningens väg till-
förbud mot kommet förbud.
användande , •
af taggig Jag skall nu icke längre upptaga kammarens tid med bemötande
stängseltråd af några vidare detaljer ‘i utskottets utlåtande, ehuruväl det nog
tillhägnader. vore rätt inbjudande att göra det. Jag skall endast sluta med att —
(Forts.) då jag icke kan finna, att några vare sig principiella eller praktiska
hinder föreligga för ett beslut i enlighet med reservationen — fä
yrka bifall till densamma.
Herr von Geijer: Herr talman, mina herrar! Motionären har
i sin motion fäst uppmärksamheten å ett olycksfall, som inträffat på
Skanörs ljung under sistlidet år, och har äfven något berört denna
händelse i sitt anförande här i dag. Då jag är bosatt på en plats
tämligen nära olycksstället, har jag gifvetvis varit i tillfälle att få
litet närmare reda på förloppet af denna olyckshändelse; och det är
af denna anledning och vidare på den grund, att utskottet — ytt¬
randet återfinnes på sidan 6 i utlåtandet — säger, att det enligt
utskottets mening med fog kan ifrågasättas, huruvida faran för krea¬
turen ens är afsevärdt större vid nu nämnda slags hägnad än vid
vissa andra slag, som jag, då jag anser detta utskottets yttrande ej
bör stå oemotsagdt, begärt ordet i förevarande fråga.
Jag har fått en redogörelse angående förloppet af ofvan nämnda
olyckshändelse — jag vill förutskicka, att det är en fullt autentisk
redogörelse, afgifven af drätselkammaren i staden Skanör — och då
den är helt kortfattad, skall jag be att få läsa upp den. Den lyder:
»På e. m. lördagen den 3 sistlidne september kom bud till drätsel¬
kammaren om att en förskräcklig olycka inträffat med de å Ljuugen
på bete gående unghästarne. Vid vår ankomst sagde dag vid.pass
kl. 6 e. m. till olycksplatsen, som var belägen 100 meter från Öster¬
sjöns strand och omkring 2.5 kilometer öster om Falsterbo, fanns en
häst liggande död, nära intill låg eu annan, ännu vid lif, men med
ena bakbenet afslitet och det andra illa sargadt och i öfrigt illa
rifven å hals och bringa. Befallning gafs, att den genast skulle
nedslaktas. En bit ifrån stod en annan med högra frambenet svårt
sönderskuret. Då veterinärläkaren vid 8-tiden på aftonen anlände,
gaf han befallning om, att denna häst skulle nedslaktas. På aftonen
hade jämväl tvenne svårt skadade hästar varit sedda i närheten af Fal¬
sterbo, men vid läkarens ankomst knnde de till följe af mörkret ej
anträffas förrän på morgonen kl. 5, då den ene af dem blef genast
nedslaktad, och med den andre gjordes försök att föra honom till
Skanör, men jämväl denne måste under vägen dit nedslaktas.
På platsen, där olyckan timat, var det under den föregående
dagen uppsatta taggtrådsstängslet på tvenne ställen nedbrutet. Inne å
området B gick en flock hästar mer eller mindre sårade. Något
åsyna vittne till förloppet af denna ohyggliga händelse torde näppe¬
ligen finnas, enär den med all sannolikhet inträffat mellan mörkrets
infallande aftonen den 2 september och följande dags gryning; men
af allt att döma synes bästflocken hafva kommit i vildt språng in
genom öppningen mellan stängselhörnet C och stranden för att begifva
sig fram till Falsterbo park, för att söka skydd mot vind och regn,
59
N:o 24.
Lördagen den 18 Mars.
och därvid, okunniga om det nu uppförda stängslets tillvaro, i sin Angående
vilda fart rusat på detta, och tillfölje af dels den hastiga farten och
dels de efterkommandes påtryckning de främsta i loppet blifvit värst af taggig
skadade. stängseltrad
Det stängselmedel, järnvägsbolaget begagnat för att inhägna dettillhägnader.
af staden förvärfvade området, är af följande beskaffenhet: på lämp- (Forts.)
ligt afstånd från hvarandra hafva starka pålar af ek neddrifvits i
marken med en höjd af omkring 1,5 meter öfver jorden; mellan
dessa, på vissa afstånd, hafva spännts 5 å 6 rader dubbelspunnen
4-taggig järntråd, ett det ohyggligaste stängselmedel, som tänkas
kan, med hänseende till den fara, som det kan medföra. Vårdslös¬
het vid stängslets uppförande tyckes äfven hafva ådagalagts där¬
igenom att en del taggtråd såväl i rullar som upprullad fått ligga
kvar å marken efter stängslets fullbordande.»
Med denna redogörelse från drätselkammaren i Skanör hafva till
mig öfverlämnats 5 fotografier öfver de hästar, som omförmälas i
drätselkammarens förklaring. De äro här, om herrarne vilja se på
dem; men jag varnar dem, som hafva svaga nerver, att betrakta dem.
Utskottet nämner med anledning af de af motionären anförda
exemplen, att de visa, det förra att hästägaren ej bort binda sin häst
så nära stängseltråden, och det senare, att i där nämnda fall det varit
oklokt att uppsätta ifrågavarande slags stängsel. Att det var oklokt att
sätta upp ett dylikt stängsel, ja, däri vill jag gärna gifva utskottet
rätt. Men det torde ej hafva varit utskottets mening, att uttrycket
skulle tolkas så. Meningen har väl varit, att, därest stängslet upp¬
satts så, att de å marken utsläppta hästarne blifvit satta i tillfälle att
orientera sig, olyckan torde hafva kunnat förekommas. Nå ja, jag
vill gärna medgifva, att detta är möjligt. Men detta förändrar ju
icke sakförhållandet: olyckan, händelsen kan med fog betecknas så,
har inträffat och när som helst kan den återupprepas. En jordägare
kan när som helst falla på den tanken att hägna sin mark på samma
sätt som här järnvägsstyrelsen, och utskottets mening kan väl ej hafva
varit den, att jordägaren skulle dessförinnan på något sätt varsko de
betande djuren. Men äfven om en dylik, för mig ofattbar möjlighet
skulle föreligga, är saken icke hjälpt. Hästar äro, som bekant, mycket
nervösa och lättskrämda djur, och blir en flock hästar skrämda, är
det min öfvertygelse, att de icke af den omständigheten, att de till
äfventyrs förut gjort en obehaglig bekantskap med ett taggigt stängsel,
skulle hindras att söka forcera ett dylikt, om platsen där bakom
syntes dem tryggande.
Så äfven med andra djur. Själ! har jag varit i tillfälle att se,
hurusom mindre kreatur, särskilt fjäderfä, som kommit in på ban¬
vallen öfver Skanörs ljung och där blifvit skrämda af tåget, blindt
rusat emot stängslet vid sidan af banan och massakrerats på ett
ohyggligt sätt.
Af hvad jag nu framhållit, är det tydligt, att jag anser, att ut¬
skottets uppgilt, att stängsel af nu ifrågavarande beskaffenhet icke
skulle vara så synnerligen farligt, icke är riktig.
Efter framdragande af nu anförda fakta skulle jag kunna in¬
skränka mig till att instämma i hvad friherre Bonde här yttrat, men
N:o 24.
60
Lördagen den 18 Mars.
Angående då jag gjort några små anteckningar i kanten af utskottets betän-
användZde vi!J då >S har ordet> som det lleter> begagna mig af
af taggig tilltal let att ingå pa desamma.
stängseitråd Först och främst rekommenderar utskottet, att man skall gå den
tillhägnader. s. k. skadeståndsvägen, därest man träffats af eu olycka i sådant
(Forts.) fall, hvarom här är fråga. Jag tror för min del, att. utsikterna att
vinna i en dylik process äro synnerligen ringa, och jag kan icke
frigöra mig från den misstanken, att äfven utskottets uppfattning lutat
åt samma håll. Utskottet säger nämligen på sid. 4, allra nederst:
»Den enskilde jordägaren kan med fullt skäl påstå, att den person,
som ej har någon rätt till hans mark, måste iakttaga försiktighet,
om han har något att där beställa.» Ja, är denna sats riktig och
sann, torde väl domstolen komma att resonera som så: stängslet är icke
af förbjuden beskaffenhet; det har varit uppfördt å jordägarens mark;
den person, som kom di och skadade sig, han hade ingenting där
att göra; likaså får den jordägare, som satt sina kreatur i det läge,
att de kunna skadas af stängseitråd, skylla sig själf. Att härvidlag
gå skadeståndsvägen är således i alla fall synnerligen osäkert och
medför alltid stor omgång.
Om man emellertid läser vidare i utskottets betänkande, synes
utskottet ha vissa betänkligheter rörande en lagstiftning i nu före¬
varande hänseende. Äfven af det skäl, att en dylik lag eller för¬
ordning vore att hänföra till en polisföreskrift och till sådana före¬
skrifter, som ju med nödvändighet innebära en inskränkning i veder¬
börande sakägares rätt att förfoga öfver sin tillhörighet, ej borde in¬
föras, med mindre yttre omständigheter sådant betingade, såsom exem¬
pelvis där många människor sammanbo eller sammankomma. Jag
vill dock opponera mig mot, att den synpunkten är alldeles riktig,
ty det kan vara äfven inre omständigheter, som kunna motivera en
polisföreskrift, att denna min uppfattning är ingalunda främmande för
vår rättsuppfattning. Jag vill i detta afseende hänvisa till gällande före¬
skrifter i författningarna angående sprängämnen och eldfarliga oljor och
äfven på sätt och vis hälsovårdsstadgan för riket. Samtliga dessa
förordningar, hvilka ostridigt äro att hänföra till polisföreskrifter,
gälla äfven för platser, där icke många människor sammanbo eller
sammankomma, och gälla samtliga äfven landsbygden.
Utskottet säger vidare i sitt utlåtande å sid. 5: »Hvad nu angår
städernas och de med dem likställda samhällenas planlagda områden,
innehålla de för dem gällande byggnadsordningarna i allmänhet
föreskrifter om beskaffenheten af stängsel mellan tomt och allmän
plats.» Ja, det kan ju hända, och i sådant fäll skulle man ju kunna
i dessa byggnadsordningar rycka in den föreskriften, att man icke
får använda taggig stängseitråd. Jag vill emellertid erinra om, att
dessa byggnadsordningar endast gälla städernas planlagda områden
och icke andra, men det är väl just på de senare, som faran här¬
vidlag är störst.
Vidare säger utskottet: »Att vägstyrelsen, där det åligger den¬
samma att uppsätta skyddsvärn, i allmänhet ej använder taggig stäng¬
seitråd, får man väl anse för sannolikt.» Ja, men vi ha ju sett —
och det har äfven i dag framhållits af flere talare — att Stockholms
Lördagen den 18 Mars.
61
N:o 24.
stad, landets största kommun, använder dylikt stängsel, och då kan
jag icke finna, att det är någon säkerhet för, att icke vägstyrelserna
kunna falla på den tanken att vid de allmänna vägarne på landet
använda dylik taggig tråd.
Slutligen vill jag fästa mig vid hvad utskottet säger å sid. 6 i
sitt betänkande, nämligen att man torde »i fråga om faran för kreatur
ihågkomma, att, då dessa hafva ekonomiskt värde, redan häri ligger
en anledning för ägaren att såvidt möjligt förebygga, att de taga
skada». Friherre Bonde har redan tillräckligt motbevisat utskottets
här gjorda uttalande, och jag vill blott understryka, att i det fall,
som här af mig anförts, var det eu järnvägs styrelse, som uppsatt
ifrågavarande stängsel, och en sådan jordägare kan naturligtvis icke
ha något intresse af att skydda andras kreatur.
Ja, herr talman, jag skall icke längre upptaga kammarens tid,
utan inskränker mig till att på grund af de fakta, som anförts såväl
af motionären som af mig, och på grund af hvad i saken i öfrigt
förekommit anhålla att få yrka bifall till den vid utskottets utlå¬
tande fogade reservationen.
Med herr von Geijer förenade sig herrar Eriksson i Elgered,
Andersson i Pettersborg, Trolle, Trapp, Jönsson i Yngsjö och Starbäck.
Herr Broek: Motionären anförde som ett belysande exempel
det fall, att barn skulle kunna utsättas för olyckshändelse, därför att
deras lekplatser äro inhägnade med taggig stängseltråd. Detta visar
endast, att de, som haft tillsyn öfver lekplatserna, varit oförståndiga
personer, men icke bör väl den omständigheten utgöra anledning till
att utfärda allmänt förbud mot att begagna dylikt slags stängsel.
Friherre Bonde yttrade, att utskottet hade i sitt betänkande ut¬
talat den uppfattningen, att en jordägare vore berättigad att på hvilket
sätt som helst skydda sin egendom. Jag tror, att, om man läser
igenom betänkandet, vare sig man gör detta ytligt eller mera grund¬
ligt, man icke skall där kunna upptäcka det ringaste, som tyder på,
att utskottet hyllar en dylik grundsats. Utskottet har sagt: »Enligt
svensk rättsuppfattning bar den enskilde jordägaren i allmänhet rätt
att förbjuda och förhindra andra att beträda hans mark, och därest
han nu vill göra denna rätt gällande genom att uppsätta ett effektivt
stängsel, kan ej något med fog däremot invändas. Den enskilde
jordägaren kan med fullt skäl påstå, att den person, som ej har
någon rätt till hans mark, måste iakttaga försiktighet, om han har
något att där beställa.» Utskottet säger endast, att man, så snart
som man går utom sitt eget område in på annans, skall iakttaga
försiktighet. Skulle detta innebära, att man har rätt att ställa sig
på sin egendom och sträcka en bössa mot hvem som helst, som
kommer?
Hvad djurskyddssynpunkten angår, har nog utskottet till full/)
erkännt det goda i motionärens syfte, men utskottet har dock framför
allt fäst sig vid de mycket olika omständigheter, under hvilka taggig
stängseltråd användes till hägnad, äfvensom därvid, att det är mycket
svårt att bestämma, huru beskaffad den taggiga stängseltråden skulle
Angående
förbud mot
användande
af taggig
stängseltråd
till hägnader,
(Forts.)
N:o 24.
62
Lördagen den 18 Mars.
Angående
förbud mot
användande
af taggig
stängseitråd
till hägnader
(Forts
vara, som ej fick användas, huruvida allt dylikt stängsel skulle
förbjudas och huru stor faran skulle vara, för att förbud därvidlag
skulle utfärdas.
Utskottet har gått ut ifrån, att motionen är å ena sidan all-
. deles för vid och å andra sidan alldeles för trång. Den är alldeles
för vid i så måtto, att den omfattar en mängd fall, som icke borde
komma under förbudet, och den är å andra sidan alldeles för trång,
ty det finnes ju så oändlingt många andra tillfällen, då man genom
oförsiktighet eller vårdslöshet åstadkommer skada å människor och
djur, utan att lagstiftningen ingriper.
Det finnesju bestämmelser om ansvars- och ersättningsskyldighet,
och att för sådant fall, hvarom nu är fråga, stadga ytterligare be¬
stämmelser, därför har utskottet icke funnit trängande skäl förefinnas.
Utskottet har sagt, att den enskilde har ett ekonomiskt intresse
af att skydda sina djur, men att äfven ett annat ekonomiskt intresse
här spelar in, och detta intresse är stängslets billighet och för¬
måga att ändock väl fylla sitt ändamål. Utskottet har härvid när¬
mast tänkt på de fall, då man inhägnar ett större skogsområde
med taggig stängseitråd. Där blir naturligtvis sådant stängsel
betydligt billigare och bättre än annat, och särskildt gör sig då
billigheten där gällande i ännu högre grad, än när man skall in¬
hägna åker och äng.
I reservationen äro särskildt anförda tre fall, där enligt re¬
servanternas mening borde ifrågakomma förbud att använda taggig
stängseitråd till hägnader.
Det första fallet är upppförande af hägnader i gräns mot all¬
männa vägar. Nu är det föreskrifvet i väglagen, att, därest vid
sidan af vägen finnes vattendrag eller annan fördjupning, vägstyrelsen
är skyldig att där uppsätta skyddsvärn. Man torde väl få antaga
som tämligen gifvet, att en vägstyrelse icke kommer att uppsätta
hägnad af taggig stängseitråd på sådana ställen. Dä uppstår den
frågan, huruvida man bör förbjuda den enskilde jordägaren att i
gränsen mellan hans egen mark och allmän väg uppsätta hägnad
af taggig stängseitråd. Härvid gäller naturligtvis först och främst
den anmärkning, som förut är gjord, den nämligen, att om man har
en bestämmelse för detta slag af stängsel, borde man äfven ha en
sådan i fråga om alla andra slag af stängsel, som kunna vara, om icke
lika farliga, dock i det närmaste lika farliga. Vidare kan alltid
här den anmärkningen göras, att därest den enskilde jordägaren
skulle vara skyldig att indraga stängslet innanför vägens kant,
han kunde med fog göra anspråk på ersättning för det intrång i ägande¬
rätten, som han därigenom lede. Det har synts utskottet vara
lämpligast, att i sådana fall, där verklig fara för den vägfarande kan
anses föreligga, vägstyrelsen enskildt underhandlar med jordägarne
och gifver dem någon ersättning för att de draga in stängslet.
Vidare har i reservationen särskildt omnämnts det fall, då
stängsel skall uppsättas i skillnaden mellan rågångar, och där ha
reservanterna ansett ett förbud vara särskildt af nöden. Jag vill
då framhålla, såsom utskottet gjort, att det kan ifrågasättas, huruvida
taggig stängseitråd i detta fall lagligen får användas, såvida näm-
Lördagen den 18 Mars.
63
N:o 24.
ligen någon af jordägarne liar något att däremot invända. Vidare Angående
synes det mig, som om detta fall icke folie inom denna motions f°rbud mot
ram. Det heter ju i reservationen, att man borde utfärda förbud ^fhggiq
mot användande af taggig stängseltråd vid uppförande af hägnad i stängseltrad
rågångar i de fall, där endera parten icke vill medgifva användandet till hägnader.
af dylikt stängsel. Där är djurskyddssynpunkten alldeles bortfallen. (Forts.)
Jag förstår icke, huru man, därest man fasthåller vid djurskydds¬
synpunkten, kan yrka bifall till reservationen i denna del.
Det tredje af reservanterna omnämnda fallet afser hägnader
utmed järnväg Jag vill då först erinra därom, att någon skyldighet
för järnvägsbolag att hålla hägnader i allmänhet icke finnes, och i
de fall, då en dylik skyldighet är pålagd ett järnvägsbolag, är den
vanligtvis gifven ur synpunkten af järnvägens egen trygghet. Därest
ett järnvägsbolag är skyldigt att hålla stängsel på grund af särskild
öfverenskommelse mellan bolaget och jordägarne, hafva de ju haft
tillfälle att sinsemellan träffa öfverenskommelse om det lämpligaste
stängslet. Följaktligen synes det lika litet här som i de båda
andra fallen föreligga något skäl att lagstifta, åtminstone ej ur
synpunkten af djurskyddsvänlighet.
Utskottet har, som sagdt, ansett motionen vara alldeles för vid
å ena sidan och alldeles för trång å den andra sidan. Utskottet
har haft den uppfattningen, att vill man vinna det syfte, som
motionären afsett med hänsyn till kreatur, och vinna det i långt
fullständigare grad, än som är möjligt med motionärens förslag,
skulle detta kunna ske genom att utvidga begreppet djurplågeri
därhän, att staten gjorde straffbart ett förfarande från den enskildes
sida, hvarigenom, utan något förnuftigt skäl, på grund af den
enskildes uppenbara vårdslöshet eller försumlighet ett kreatur till¬
fogades svär skada.
På nu angifna skäl och på grund af de skäl, som utskottet i
öfrigt anfört, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Hammarskjöld: Jag lofvar, att, då tiden är långt
framskriden, jag icke länge skall uppehålla kammaren. Jag skall
blott yttra några ord.
Då jag läste i utskottets betänkande den meningen, att det till
och med med fog kan ifrågasättas, huruvida faran för kreaturen ens
är afsevärdt större vid nu nämnda slags hägnad än vid vissa andra
slag, kände jag mig manad att slå upp förteckningen öfver ut¬
skottets ledamöter och se efter, om det fanns någon enda landt¬
brukare i detta utskott. Jag fann då till min förvåning, att det
var 4 landtman jämte 5 stadsrepresentanter bland de ordinarie
ledamöterna i utskottet. De 3 reservanternas namn återfinnas bland
de 5 stadsrepresentanterna, och således är det klart, att de 4 herrarne
från landet, som sitta i utskottet, äro ense om, att det kan med
fog ifrågasättas, huruvida faran för kreaturen ens är afsevärdt
större vid nu nämnda slags hägnad än vid vissa andra slag. Jag
vet icke, huru jag skall gifva ett riktigt uttryck åt min förvåning
öfver att man kan komma fram med något sådant. Hafva icke de
N:o 24.
64
Lördagen den .18 Mars.
Angående göda lierrarne sett taggig stängseltråd? Här var ju en liten bit
förbud mot framme såsom prof; och jag tycker, att bara man ser sådan tråd,
aaf ^taggig6 känner man sig fullkomligt öfvertygad, att faran vid användningen
stängseltråd af densamma till hägnad skall vara långt större, än vid hvarje
till hägnader. annat slags stängsel. Man använder ju olika slags stängsel på
(Forts.) olika orter. I skogrika trakter användes vanligtvis stängsel af trä,
gärdesgårdar eller stängsel af läkt. Nog kan det visserligen någon
enda sällsynt gång förekomma, att betande djur skada sig äfven på
dylika stängsel, men det hör till de mycket sällsynta undantagen.
Däremot hör det icke till de sällsynta undantagen, utan det är snart
sagdt regeln, att, där betesplatserna äro inhägnade med taggig
stängseltråd, djuren skada sig mer eller mindre. Nu har man sagt,
att djuren vänja sig vid sådant stängsel och akta sig för detsamma.
Jag undrar, huru det skall gå till. Om en häst springer emot ett
stängsel af taggig tråd och rifver sönder sig, tro herrarne af ut¬
skottet, att han — förutsatt, att han kommer med lifvet från äfven-
tyret — springer bort till sina kamrater och säger: det där stängslet
är farligt, det skolen I akta er för? Eller är det meningen, att
alla djur, som äro inom inhägnaden, först skola få rifvet skinn,
innan de lära att akta sig? I hvilket fall som helst tror jag, att
vi kunna vara ense om, att faran nog är afsevärdt större vid an¬
vändandet af taggig stängseltråd till hägnad än vid användandet af
annat slags stängsel. Jag använder hemma ganska mycket stängsel¬
tråd, men det får inte förekomma en enda meter taggig tråd. Jag
använder slät tråd och har icke sett någon nämnvärd fara förenad
därmed. Det kan visserligen hända, att betande djur, i synnerhet
unghästar, springa emot sådant trådstängsel, men då det icke finns
något att rifva sönder sig på, blir det ingen skada. För min del
anser jag, att taggig stängseltråd — förutom att den är så ytterst
farlig — icke alls är behöflig; åtminstone har jag icke haft någon
svårighet att hålla mina betande djur innestängda med stängsel
af slät tråd.
Utskottet säger också, att det skulle vara svårt att bestämma
ej mindre beskaffenheten af den stängseltråd, som finge eller ej
finge användas, än äfven huru stor faran skulle vara för att an¬
vändningen skulle vara förbjuden. Jag kan icke finna, att det
skulle vara något svårt. Det vore ju helt enkelt att bestämma,
att taggig stängseltråd icke finge användas till stängsel. Det är
väl icke så konstigt att hitta på det.
Jag tror, att tillräckligt blifvit taladt i denna fråga, och för min
del har jag blott velat göra dessa små tillägg. .lag ber, herr
talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
motionen.
Herr Theodor Nordström instämde häruti.
Herr T hy länder: Efter det sista anförandet är det icke
mycket att säga, men det var ett yttrande af herr Broek, som jag
fäste mig vid. Han talade om att motionen vore både för vid och
för trång, och att man på grund däraf icke skulle kunna göra något
Lördagen den 18 Mars. 65 :N:o 24.
med anledning af motionen. För min del tror jag, att motionen Angående
är både lagom vid och lagom trång, och att kammaren kan fatta förbud mot
sitt beslut i öfverensstämmelse med den reservation, som är bifogad
utskottets utlåtande. Man har sagt, att inga trängande behof före- stängseltråd,
finnas för utfärdande af förbud emot dylikt stängsel, men jag anser, tillhägnader.
att borgmästare von Geijer tydligt ådagalagt, att ett sådant behof fö- (Forts.)
refinnes; och som ett tillägg härtill skall jag be att få fästa upp¬
märksamheten på hvad som står i en artikel i »Dagens (Nyheter»
för några dagar sedan, hvilken notis varit aftryckt icke blott i
stockholmstidningarne, utan äfven i vissa landsortstidningar. Det
är en insändare af Daniel Fallström, och ett stycke därur lyder
sålunda; »Undertecknad har flere gånger i höst och vinter lagt
märke till, att hundar skadats af dylikt nidingsverk, ty fastän ut-
fördt af våra myndigheter, är det ingenting annat. I går blef min
egen hund sönderskuren af taggarne, och vid besök hos professor
Dahlström, för att få honom hoplappad, uttryckte denne skicklige
veterinärläkare och store djurvän sin rättmätiga harm öfver att
taggstängsel användes här i staden. Det är icke enstaka fall, som
förekomma på kliniken: hundar sönderskurna af talgträd inom sta¬
dens hank och stör.»
Detta visar väl, att ett behof föreligger. Påståendet, att man
icke skulle på grund af de lagbestämmelser, som redan finnas, kunna
vid allmänna vägar eller på allmänna platser använda ett så farligt
stängsel som taggig stängseltråd, är oriktigt. Då sådant stängsel
kan begagnas här i Sveriges förnämsta kommun, så kan det väl
användas litet hvarstädes i hela riket.
Jag har, som sagdt, icke något att tillägga till hvad som
blifvit anfördt. Jag ber endast att, tacksam för det understöd, re¬
servanterna fått, få yrka bifall till reservationen.
Herr Lindgren i Örebro: Herr talman! Så mycket har redan
blifvit sagdt för motionens syfte att jag tror, att mera vittnesbörd
icke göres oss behof. Det är väl ingen af oss, som icke flerfaldiga
gånger sett, att människor och djur blifvit skadade af den farliga,
taggiga stängseltråden.
Jag ber emellertid att få påpeka, att alla på landet bosatta
personer icke tänka på samma sätt som en del af utskottets leda¬
möter. I Hör i Skåne hafva municipalfullmäktige nyligen beslutit,
att taggig stängseltråd icke skulle få användas såsom stängsel
inom samhället och att en paragraf härom skulle inryckas i ord-
ningsstadgan. Jag har velat omnämna detta till den kraft och
verkan det hafva kan och ber för öfrigt att få instämma med dem,
som yrkat bifall till reservationen.
Herr vice talmannen: Herr talman! Jag skall blifva mycket
kort och hoppas, att de kommande talare, som nu efter denna lång¬
variga diskussion begära ordet i frågan, äfven skola fatta sig kort.
Hade det varit fråga om bifall till motionärens hemställan, så skulle
jag förvisso icke kunnat vara med därom, emedan motionären synes
hafva förutsatt, att den önskade lagstiftningen skulle kunna ut-
Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 34. 5
N:o 24. 66 Lördagen den 18 Mars.
Angående färdas af Kungl. Maj:t ensam. Reservanterna åter föreslå, att
förbud mot Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
—“ Kungl. Maj:t låta utreda, i hvilken utsträckning förhud mot an-
stängseltrad vändning af taggig stängseltråd såsom hägnad lämpligen må kunna
tillhägnader. utfärdas, samt vidtaga de åtgärder, hvartill den verkställda utred-
(Forts.) ningen kan föranleda. Man kan emellertid icke enligt min mening
komma riktigt på det klara med ens hvad reservanterna mena.
Man ser icke, om deras mening är, att det skulle ligga inom om¬
rådet för Kungl. Maj:ts egen lagstiftning att utfärda bestämmelser
i ämnet. Om emellertid reservanterna mena, att Kungl. Maj:t, se¬
dan Kungl. Maj:t låtit utreda frågan, skulle^på grund af denna
utredning förelägga Riksdagen ett lagförslag, så är jag med om att
tillstyrka bifall till reservationen, och det är enligt min uppfattning
endast från denna, formellt riktiga synpunkt, som man kan biträda
densamma. Jag hoppas och tror, att detta är reservanternas afsikt,
och då den sak, som reservanterna här vilja främja, synes vara
mycket behjärtansvärd, instämmer jag under nämnda förutsättning
i deras hemställan.
Häruti instämde herrar von Friesen, Berg i Stockholm, friherre
De Geer, Wavrinslcy i Stockholm, Bergström, Danielsson, Bäf,
Persson i Tällberg, von Schéele, Olsson i Fl iisbro, Sandquist, Eklund,
Hedlund, Jönsson i Färeköp, Olsson i Mårdäng, Starbäck, Jansson
i Djursätra och Ericsson i Yallsta.
Herr Neiglick: Jag vill endast nämna, att reservanterna
först hade ämnat att i klämmen i stället för orden »vidtaga de åt¬
gärder» insätta orden »samt för Riksdagen framlägga det förslag».
Att denna formulering ej kom till stånd berodde därpå, att man
ansåg, att reservationen då komme att gä utanför motionärens hem¬
ställan. Reservanterna ha icke tänkt sig annat, än att i orden
»vidtaga de åtgärder» skulle ligga en anhållan om, att Kungl.
Maj:t ville till Riksdagens pröfning eventuellt framlägga ett för¬
slag i frågan.
Friherre Bonde: Herr talman! Jag anhåller att få förena
mig i det af herr vice talmannen framställda förslaget. Men jag
märkte icke, att herr vice talmannen fullständigt formulerade sitt
förslag. Detta torde väl icke vara så svårt. Man behöfver ju
endast göra den ändring i klämmen, att orden »vidtaga de åtgärder»
utbytas mot orden »samt för Riksdagen framlägga det förslag».
Jag begärde egentligen ordet i anledning af en anmärkning,
som framställdes af herr Broek. Han förvånade sig öfver, att man
från djurskyddsvänlig synpunkt kunde vara nöjd med reservanternas
förslag därför, att detsamma icke uteslöt möjligheten att i vissa
fall använda taggig stängseltråd. Jag för min del skulle mycket
gärna gå längre, än reservanterna föreslagit. Men då jag anser,
att deras förslag är ett bra steg i den rätta riktningen, och att
genom den opinionsyttring, som ligger i detsammas antagande, upp¬
märksamheten kommer att fästas på vådorna och farorna af att
67
Lördagen den 18 Mars.
N:o 24.
använda dylik stängseltråd, vill jag ej i sak yrka någon ändring Angående
däri. Herr Broek sade också, att det vore en naturlig skyldighet förbud mot
för hvar och en, som gifver sig utom sitt eget område, att iakttaga
försiktighet. Jag undrar, huru samfärdseln i världen skulle vara stängseltråd
och huru det skulle taga sig ut i allmänna samlifvet, om man, s&tillhägnader.
fort man kom utanför sitt eget område, skulle i kraft af lagbestäm- (Forts.)
melser vara tvungen att iakttaga den allra största försiktighet.
Jag tror, att det är en ganska farlig princip, som därvid uttalas.
Jag kan icke tro, att någon har rättighet att vidtaga sådana åt¬
gärder inom sitt eget område, att han därigenom tvingar hvar och
en, som passerar detsamma, att göra detta med den största för¬
siktighet.
Jag anhaller, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas
kläm med den ändring, att orden »vidtaga de åtgärder» utbytas mot
orden »samt för Riksdagen framlägga det förslag».
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena,
afslog kammaren utskottets hemställan och biföll det af friherre
Bonde under öfverläggningen senast framställda yrkandet.
Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom ut¬
drag af protokollet delgifvas Första Kammaren.
§ 14.
Herr G. A. Ahlstrand afgaf en af honom och herr S. O. Ny¬
länder _ undertecknad motion, n:o 227, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående Kung!. Maj:ts högsta
domstols tjänstgöring på afdelningar m. m.
Denna motion blef på begäran genast hänvisad till lagutskottet.
Vidare afgåfvos motioner af:
herr G. W. Boos m. fl., n:o 228, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående proportionellt valsätt vid val till Första Kammaren;
herr II. Andersson i Västra Nöbbelöf, n:o 229, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående för¬
säljning af brännvin;
herr J. G. Hazén, n:o 230, i anledning af Kungl. Maj:ts propo¬
sition med förslag till förordning angående försäljning af bränn¬
vin; och
herr K. A. Staaff m. fl., n:o 231, om ändring af 31, 49 och
53 §§ regeringsformen samt 13, 14, 16, 17, 18, 19, 25 och 38 §§
riksdagsordningen m. m.
Sistnämnda fyra motioner blefvo på begäran bordlagda.
N-.o 24,
68
Lördagen den 18 Mars.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,15 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då detta plenum enligt utfärdadt
anslag komme att fortsättas.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1905.