RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1905. Andra Kammaren. N:o 21.
Fredagen den 10 mars.
Kl. y2 3 e. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 3 innevarande mars.
§ 2-
Herr statsrådet nr. m. A. T. Odélberg aflämnade Kungi. Majrts
propositioner till Riksdagen:
angående försäljning af den under Kungsörs norra kungsladu¬
gård dagsverksskyldiga lägenheten Charlottenborg i Västmanlands län;
angående försäljning af den under Kungsörs norra kungsladu¬
gård dagsverksskyldiga lägenheten Borgvik n:o 1 i Västmanlands län;
angående försäljning af två till förra militiebostället Lilla Sve¬
dala n:is 1, 5, 18 och 19 i Malmöhus län hörande områden;
angående försäljning af åtskilliga lägenheter under förra militie¬
bostället Klingstorp n:o 1 i Kristianstads län;
angående försäljning af vissa till förra militiebostället Torsjö
n:o 1 jämte Falstorp n:o 1, ett torp, i Östergötlands län hörande
lägenheter och torp;
angående försäljning af ett till förra häradshöfdingbostället
Hårrum n:o 1 i Alfsborgs län hörande utmarksskifte;
angående upplåtelse från Svartsjö kungsladugård af mark för
fattighus in. m. åt Sånga kommun; och
angående försäljning af vissa till förra militiebostället Ulfves-
torp n:o 1 Storegård i Alfsborgs län hörande områden.
Dessa propositioner bordlädes.
Andra Kammarms Prof. 1905. N:o 21.
1
N:o 21. 2
Fredagen den 10 Mars.
Vidare öfverlämnades af herr statsrådet m. m. E. F. W. Meyer
Kungl. Maj:ts propositioner:
med förslag till förordning angående försäljning af brännvin;
angående förändring af tullsatserna å socker samt om ändrad
lydelse af § 9 i underrättelser om hvad vid tulltaxans tillämpning
iakttagas bör;
med förslag till förordning om beskattning af socker;
angående ändrad lydelse af § 2 i nådiga förordningen om
beskattning af bvitbetssockertillverkningen i riket den 19 maj 1893,
sådan nämnda § lyder enligt kungl. kungörelsen den 12 augusti
1902; och
med förslag till lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående
sparbanker den 29 juli 1892.
Jämväl sistnämnda propositioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 3.
Föredrogos hvar för sig och hänvisades till lagutskottet Kung!.
Majrts å kammarens bord hvilande propositioner:
med förslag till lag om inskränkning i rätten att erhålla ägo-
styckning; och
med förslag till lag om särskild sammansättning af vissa råd-
stufvurätter vid behandling af handelsmål.
§ 4-
Herr L. K. Broeks motion, n:o 221, föredrogs härefter och hän¬
visades till konstitutionsutskottet.
§ 5.
Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkande
n:o 15, sammansatta banko- och lagutskottets utlåtanden n:is 1 och
2 samt lagutskottets utlåtanden n:is 26 och 27.
§ 6.
Härefter föredrogos och lades till handlingarna lagutskottets
memorial n:o 28, med föranledande af skiljaktiga beslut i fråga
om lagutskottets utlåtande n:o 21, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa strafflagens
bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende samt till
lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten,
Fredagen den 10 Mars.
3 Ji:o 21.
dels ©ck en med föranledande af berörda proposition afgifven
motion.
§ 7.
Vidare föredrogs, men bordlädes åter Andra Kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6.
§ 8.
Ordet lämnades härefter på begäran till
Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag till¬
låter mig hemställa, att kammaren för den förberedande behand¬
lingen af Kungl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till förord¬
ning angående försäljning af brännvin ville för sin del besluta att
tillsätta ett särskildt utskott, bestående af 7 ledamöter från hvar¬
dera kammaren; att kammaren därjämte ville göra inbjudan till
medkammaren att fatta enahanda beslut; samt att, hvad beträffar
suppleanternas antal i detta särskilda utskott, dessa måtte från denna
kammare blifva 7, i likhet med antalet ordinarie ledamöter.
Den af herr vice talmannen gjorda hemställan blef på begäran
lagd på bordet.
§ 9.
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag:
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 17, till Konungen, angående
nytt val af Riksdagens justitieombudsmans efterträdare;
dels ock till Riksdagens förordnande, n:o 18, för revisions¬
sekreteraren in. m. B. F. E. Hasselrot att vara Riksdagens justitie¬
ombudsmans efterträdare.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag.
§ 11.
Till bordläggning anmäldes:
lagutskottets utlåtande n:o 29, i anledning af väckt motion om
tillägg till 318 § sjölagen; och
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7,
med anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
N:o 21. 4
Fredagen den 10 Mars.
angående åtgärder till förekommande eller lindring af olägenheterna
för skärgårdsbefolkningen af sjöfarten inomskärs under vintertiden.
12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. J. Berggren under 7 dagar fr. o. m. den 14 mars,
» O. Anderson i Hasselbol » 8 » » » 17 »
» -/. Ström i Transtrand » 5 » » » 13 »
» J. A. Jonsson i Hökhult » 6 » » » 14 » och
» O. W. Redelius »10 » » » 16 » .
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,50 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Lördagen den 11 Mars.
5 N:o 21.
Lördagen den 11 mars.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 4 innevarande mars.
§ 2.
Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet Kung!.
Maj:ts å kammarens bord tadlande propositioner:
angående försäljning af den under Kungsörs norra kungsladu¬
gård dagsverksskyldiga lägenheten Charlottenborg i Västmanlands län;
angående försäljning af den under Kungsörs norra kungsladu¬
gård dagsverksskyldiga lägenheten Borgvik n:o 1 i Västmanlands län;
angående försäljning af två till förra militiebostället Lilla Sve¬
dala n:is 1, 5, 18 och 19 i Malmöhus län hörande områden;
angående försäljning af åtskilliga lägenheter under förra militie¬
bostället Klingstorp n:o 1 i Kristianstads län;
angående försäljning af vissa till förra militiebostället Torsjö
n:o 1 jämte Falstorp n:o 1, ett torp, i Östergötlands län hörande
lägenheter och torp;
angående försäljning af ett till förra häradshöfdingbostället
Hårrum n:o 1 i Älfsborgs län hörande utmarksskifte;
angående upplåtelse från Svartsjö kungsladugård af mark för
fattighus m. m. åt Sånga kommun; och
angående försäljning af vissa till förra militiebostället Ulfves-
torp n:o 1 Storegård i Älfsborgs län hörande områden.
Härefter beslöt kammaren att till bevillningsutskottet hänvisa
Kung! Maj:ts proposition med förslag till förordning angående för¬
säljning af brännvin, dock under förbehåll, att, om ett särskilt ut¬
skott, på sätt föreslaget vore, komme att för behandling däraf till¬
sättas, propositionen skulle dit öfverlämnas.
5f:o 21. 6
Lördagen den 11 Mars.
Vidare föredrogos hvar för sig och öfverlämnades till bevill¬
ningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
angående förändring af tullsatserna å socker samt om ändrad
lydelse af § 9 i underrättelser om hvad vid tulltaxans tillämpning
iakttagas bör;
med förslag till förordning om beskattning af socker; och
angående ändrad lydelse af § 2 i nådiga förordningen om be¬
skattning af hvitbetssockertillverkningen i riket den 19 maj 1893,
sådan nämnda § lyder enligt kungl. kungörelsen den 12 augusti 1902.
Slutligen remitterades till lagutskottet Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående
sparbanker den 29 juli 1892
§ 3.
Efter fördragning af herr vice talmannen P. Pehrsons vid förra
sammanträdet framställda och då bordlagda förslag om tillsättande
af ett särskildt utskott, bestående af 14 ledamöter, 7 från hvardera
kammaren, för behandling af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående försäljning af brännvin, blef berörda för¬
slag af kammaren bifallet.
I sammanhang härmed föredrogs ett från Första Kammaren
nu ankommet protokollsutdrag n:o 117, innehållande inbjudning till
Andra Kammaren att förena sig med Första Kammaren i dess denna
dag fattade beslut om tillsättning af ett dylikt utskott; och skulle
berörda inbjudning anses besvarad genom Andra Kammarens ofvan
omförmälda beslut.
§ 4.
Föredrogos, men bordlädes åter lagutskottets utlåtande n:o 29
och Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7.
§ 5.
Sedan kammaren vid sitt sammanträde den 8 innevarande mars
icke hunnit afsluta den då påbörjade behandlingen af statsutskottets
utlåtande n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet,
anmälde herr talmannen nu detta ärende till fortsatt handläggning.
Punkterna 7—14.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
7 N:o 21.
Lördagen den 11 Mars.
Efter föredragning af punkten 15, angående arbetsstatistiska Angående
undersökningar, begärdes ordet åt. tistiskaunder¬
sökningar.
Herr Bergström, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Likasom statsutskottet i sin motivering har uttalat ett gif akt med
afseende på omfattningen af de arbetsstatistiska undersökningarne,
skall jag tillåta mig att här uttala ett gif akt med afseende på
dessa undersökningars anläggning. Samtidigt med att Riksdagen
ökat anslaget till den officiella arbetsstatistiken, bär det nämligen
visat sig en tendens att, om icke afskrifva, sa åtminstone åsidosätta
de stora och viktiga specialundersökningar, hvilka utgjort upprän¬
ningen till vår officiella arbetsstatistik. Jag hvarken bestrider eller
underskattar betydelsen och värdet af den fortlöpande socialstatistik,
som levereras i den från kommerskollegii arbetsstatistiska afdelning
utgående tidskriften. Men det gäller naturligtvis på detta område
likasom på andra att det ena göra och det andra icke låta. Redan
under vår arbetsstatistiks försöksstadium klappade på arbetsstatistikens
dörr så viktiga näringar och arbetsområden som t. ex. den störa
sågverks- och trävaruindustrien, sjöfartsnäringen och järnvägsdriften,
såväl statens som den enskilda — arbetspersonalen inom denna
drift har just i dessa dagar genom en ny framställning gjort sig
ytterligare påmint hos kommerskollegium — och dessutom ligger
på arbetsstatistikens bord en så viktig statistisk fråga som den om
arbetstidens längd och därmed nära förbundna förhållanden inom
särskildt hälsovådliga yrken. I betraktande häraf skulle det enligt
min mening vara mycket illa, om en fortsatt utvidgning af de fort¬
löpande arbetsstatistiska undersökningarne skulle komma att ske på
bekostnad af de stora och viktiga specialundersökningarne. Men
äfven ur eu annan synpunkt vore det illa, om så komme att ske.
När man utgifver en publikation, som har form af en fortlöpande
tidskrift, vill man gärna — det kan icke hjälpas — så småningom
komma in i en del byråkratiska gängor. Ett nyttigt motgift där¬
emot tror jag just befattningen med de stora specialundersökningarne
skulle blifva.
Jag har vid detta tillfälle velat uttala det sagda, på samma
gång som jag hemställer om bifall till statsutskottets förslag.
Herr Beckman: Herr talman, mina herrar! Det må vara
sant som den siste talaren erinrade, att dessa specialundersökningar
blifvit ganska mycket fördröjda. Men numera är det ju all sanno¬
likhet för att de skola kunna påskyndas, enär ingen anledning
finnes att betvifla, att icke denna kammare, i likhet med Första
Kammaren, kommer att bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Därigenom
kominer en aktuarie att anställas hufvudsakligen just för att leda
specialundersökningarna.
Men det var icke blott för att betona denna sak, som jag be¬
gärt ordet, utan anledningen därtill är, att jag icke kan gilla den
N:o 21. 8
Lördagen den 11 Mars.
Ärende motivering, som utskottet använda Det förefaller mig, som om
tistiskaunder-“H^et lätt skulle kunna komma att missförstås,
sökningar. ~®n utan hvarje anmärkning finge passera och så att säga
(Forts.) uppställas såsom en grundlag för de arbeten, som kung!, kommers-
kollegii »afdelning för ar betsstatistik» under kommande tider skall
utföra.
Utskottet uttalar i denua motivering två särskilda farhågor.
Utskottet säger först: »Hvad i statsrådssprotokollet meddelats an¬
gående planläggningen af de arbetsstatistiska undersökningarna inom
kommerskollegium för de närmaste åren synes gifva anledning be¬
fara, att detta arbete kan blifva så vidtomfattande, att för dess
genomförande måste förutsättas en synnerligen betydande ökning i
statens anslag för ändamålet.» Detta är den ena farhågan. Den
andra får sitt uttryck, da utskottet i fortsättningen yttrar, »att dess¬
utom gagnet af arbetet kommer att förringas därigenom, att be¬
arbetningen och utgifvandet af den planlagda statistiken icke skall
hinna inom skälig tid medhinnas.»
Hvad den senare farhågan beträffar, har jag redan i någon
mån belyst densamma.
Hvad åter angår den förra, eller att, om planen fullföljdes,
fara skulle föreligga för att anslaget behöfde betydligt ökas, så för¬
står jag icke, hvarifrån utskottet fått detta. Såsom medlem af den
kommitté, som uppgjort den nu föreliggande arbetsplanen, tror jag
mig böra erinra därom, att denna plan begränsats just för att det
anslag, som blifvit begärdt, icke — åtminstone ej i någon väsentlig
man ' skall behöfva ytterligare ökas. Såsom herrarne behagade
erinra sig, föreslogs för 11 år sedan eu fullständig plan för eu
arbetsstatistisk byrå af mera fristående art. Kostnaden för hela
denna fullständiga plan gick då endast till 10 ä 11 tusen kronor
mer, än hvad nu begärts. Men då Riksdagen af betänksamhet, för
att icke, innan saken ännu vore pröfvad, gå för långt, begränsade
anslaget och därvid äfven gaf anvisning på eu ny plan, så upp¬
gjordes en sådan, om hvilken jag tror, att det skall vara svårt att
påstå, att aen är så vidtomfattande, att man under de närmaste
åren skall behöfva öka anslaget. I alla händelser icke mer än
måhända med de 3,000 kronor, som föreslagits till ombud på de
särskilda orterna, men som Ivungl. Maj: t redan afprutat och Riks¬
dagen således icke heller lär komma att bevilja.
Emellertid yttrar utskottet därefter följande: »Eu begränsning
af det statistiska arbetet till endast sådana områden, där detsamma
är af verkligt behof påkalladt, synes därför vara högeligen önsk¬
värd. »
Ja, hvem kan icke vara med om detta uttalande? Men hvarför
har det influtit? Det är ju eu sak, som faller af sig själ! Står
det där blott såsom en själfkiar sak, ett axiom? Då betyder det
ju ingenting alls. Eller också måste det verkligen betyda något,
och då betyder det, att utskottet vid granskningen af det arbete, som
Lördagen den 11 Mars.
9 N:o 21.
hittills utförts äfvensom af arbetets planläggning för de närmast
följande åren funnit så väsentliga fel, att man måst göra en på¬
minnelse därom på detta mycket uppseendeväckande sätt. Jag
förstår icke, hvad det är, som utskottet egentligen önskar, att man
skulle inskränka. Jag vill icke här besvära herrarue med att upp¬
räkna de uppgifter, som äro och böra vara upptagna i planen för
den fortlöpande statistiken. Jag vill dock erinra om de hufvud-
sakliga: det är pris å lifsförnödenheter och bostäder, minderårigas
och kvinnors användande i arbete, olycksfalls- och sjukkassestatistik —
dessa två sista frågor hafva ju på Riksdagens egen åren 1903 och
1904 uttalade önskan lagts under arbetsstatistiken — vidare fack-
föreningsstatistik, arbetsförmedling, uppgifter angående arbetskonflik¬
ter och ställningen på arbetsmarknaden. Härtill kommer eu redo¬
görelse för det utländska sociala arbetet. Ja, detta är det hufvud-
sakligaste. Jag har anfört det väsentliga, och jag frågar nu, om
man där verkligen kan och bör söka finna någon anledning till
begränsning?
De smärre undersökningar, som byrån möjligen därjämte kan
taga upp, t. ex. frågan om folkbildningsverksamheten och dylikt,
äro sådana arbeten, som byrån nog själf utan påminnelse inskränker,
för den händelse den icke har arbetskrafter nog för att sysselsätta
sig med dem. Det är så att säga mera i förbigående, som den
ägnar sig åt sådana frågor.
Jag kan således icke finna, att statsutskottet på detta sätt bort —
utan att angifva, i hvilken riktning en förändring skulle gå — ut¬
tala, att en begränsning »vore högeligen önskvärd». Antingen —
jag upprepar det — är detta uttalande endast en allmän sanning,
om hvilken hvem som helst kan vara med, eller också måste det
innebära eu fingervisning, att byrån hädanefter bör tillämpa ett
annat förfaringssätt. Men hvilket? Den, som i sina enskildheter
granskar planläggningen, skall icke gärna kunna annat än godkänna
densamma. Och jag har redan påpekat, att med den förstärkning
i arbetskrafter, som nu kommer att vinnas, de speciella undersök¬
ningarna kunna påskyndas.
Slutligen har utskottet erinrat om den kommitté, som blifvit
tillsatt »för åvägabringande af utredning och förslag, huru inom
rikets officiella statistik största möjliga enhet och planmässighet i
det officiella statistiska arbetet äfvensom ökad skyndsamhet vid
publikationen må kunna åstadkommas», och uttalat, att kommittén
skall taga hand om arbetsstatistikens ordnande och att sålunda
»anledning finnes till antagande, att de af utskottet antydda farhågor
skola vinna nödigt beaktande».
Naturligtvis ogillar jag ej, utan finner det helt naturligt, att
denna stora statistiska kommitté skall uttala sig äfven rörande arbets¬
statistiken. Men jag tänker därpå med en viss oro. Jag skulle
mycket beklaga, om densamma ej därvid toge till ledstjärna just
hvad som i Riksdagen förut betonats, nämligen att denna arbets-
Angående
arbetssta-
tistiskawnder-
sökningar.
(Ports.)
Jf:o 21. 10
Lördagen den 11 Mars.
Angående
arbetssta-
tistiska under
&ökningar.
(Forts.)
statistik måste röra sig under mycket fria former. Det är fara för
att, om arbetsstatistiken hänvisas till denna kommitté, som nog till
sist får ett slags bestämmanderätt i fråga om planläggningen, man
möjligen kan komma att gå den andra vägen och, i stället för att
bibehålla dessa friare former, öfvergå till en mera byråkratiskt-
officiell statistik, tabellstatistik efter befolkningsstatistikens mönster.
Jag vill till slut säga, att den farhåga, som den förste talaren
uttalade, nämligen att en byråkratisk uppfattning skulle hota att
insmyga sig i och genom utgifvandet af eu sådan publikation som
den nu publicerade tidskriften för löpande arbetsstatistik, enligt min
tanke är alldeles obefogad. Det har ingen fara, på det sätt näm¬
ligen som arbetet enligt min vetskap skötes vid vår arbetsstatistiska
byrå. Ty om något ämbetsverk är fritt från byråkratiska fasoner,
är det kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik. Den träder
oupphörligt i beröring med såväl arbetsgivare som arbetare och
därigenom med det lefvande lifvet. Och — märken väl detta, mina
herrar — såväl arbetsgivare som arbetarne veta att uppskatta detta.
Såsom bevis för, att man förstått, i hvilken grad denna opartisk¬
hetens synpunkt fått göra sig gällande hos den nuvarande ledaren,
må erinras, att man upprepade gånger användt honom såsom med¬
lare — såsom ordförande i sådana kommittéer, som haft att bilägga
tvister mellan arbetsgivare och arbetare.
Jag skulle för min del helst önskat, att kammaren hade bi¬
fallit utskottets hemställan med ogillande af motiveringen; men då
jag hoppas, att icke de synpunkter, som jag här uttalat, skola möta
någon synnerlig gensaga, torde det måhända redan däri ligga till¬
räcklig borgen för att icke dessa utskottets i motiveringen uttalade
allmänna satser, som visserligen delvis i och för sig äro sanna,
kunna tydas i den betänkliga riktning jag nu angivit.
För närvarande ber jag således endast att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Branting.
Herr Persson i Tällberg: På grund af den dåliga akustiken
kunde jag visserligen ej höra allt hvad den sista ärade talaren ytt¬
rade, men jag är öfvertygad om att han talade bra som vanligt.
Så mycket hörde jag, att jag kunde förstå, att han ej alls var belåten
med statsutskottets erinran i dena fråga.
För min del tror jag, att man med fog kan skrifva hvad statsut¬
skottet här har skrifvit beträffande vår statistik och de statistiska
undersökningarna, om vi jämföra det med hvad som återfinns i punkt
2 af detta betänkande, hvaraf framgår, att de statistiska undersök -
ningarne kunna verkställas på sådant sätt, att det åtgår ända till
tio år, innan statistiken blifvit publicerad, samt att äfven kostna¬
derna kunna uppdrifvas till eu sådan höjd, att jag för min del
Lördagen den 11 Mars.
11 N;o 21.
anser det vara af vikt, att denna erinran, som utskottet gjort, får
stå kvar.
Det är blott detta jag velat säga och ber för öfrigt blott att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan oförändrad.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 16—24.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 25, angående anslag till mellanfolkliga arbetsamtet i
Basel.
I två särskilda, sinsemellan lika lydande motioner, väckta den
ena, n:o 16, i Första Kammaren af friherre N. Tv olle och den
andra, mo 140, i Andra Kammaren af herr J. Centerwall, hade före¬
slagits, att Riksdagen måtte till det mellanfolkliga arbetsamtet i Basel
för år 1906 lämna ett bidrag af 750 kronor.
Utskottet hemställde emellertid, att friherre Trolles och herr
Centerwalls omförmälda motioner icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade:
Herr Centerwall: Då jag naturligtvis kommer att yrka af slag
på utskottets hemställan och bifall till motionerna, anser jag det
vara min skyldighet att något närmare utveckla skälen, hvarför jag
ej kunnat vara belåten med utskottets hemställan. Den barnslig¬
heten faller mig icke in att klaga öfver att utskottet ej har velat
tillstyrka motionerna, och ej heller vill jag påstå, att utskottet på
något sätt har svikit sin plikt vid behandlingen af desamma. Ty
statsutskottet är ju så öfverhopadt med arbete, att man ej bör
begära, att det skall ägna frågor, som direkt så litet beröra stats¬
finanserna som denna, någon mera djupgående uppmärksamhet.
Emellertid har statsutskottet såsom enda motiv för sitt afstyr¬
kande anfört två saker, nämligen för det första, att detta arbetsamt
är så litet kändt i landet, och för det andra, att det icke har en
sådan verksamhet eller åtminstone att motionärerna icke påvisat,
att det har en sådan verksamhet, att det kan anses vara förtjänt
af något slags understöd från svenska statsverkets sida. Ja, menar
man med »mycket känd», att något oupphörligt omtalas, att något
oupphörligt står i tidningarne, att något är i hvar mans mun, ja,
i så fall är detta arbetsamt »föga kändt.» Men det är icke föga
kändt bland sådana, som ägnat sig åt den vetenskap, som kallas
socialstatistik, och det torde kanske ej vara så litet kändt bland
Angående
arbetssta-
tistiska under-
sökningar.
(Forts.)
Angående
anslag till
mellanfolk¬
liga arbets¬
amtet i Basel
N:o 21. 12
Lördagen den 11 Mars.
Angående
anslag till
mellanfolk-
liga arbets¬
amtet i Basel
(Forte.)
allmänheten heller. Det hade knappt hunnit inrättas, detta arbetsamt
— huru detta gick tiil, skall jag tala om sedan — innan det stod
en mycket lång och ingående artikel därom i Socialvetenskaplig
tidskrift, som ju läses af eu hel massa människor, hvilka — liksom
alla mera djupgående andar i hela Europa — intressera sig för den
viktigaste fråga vår tid har, nämligen arbetarefrågan. Det har vidare
oupphörligt stått omnämndt i tidningarna, och särskildt har Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning, som läses af många af herrarne, ägnat
mycket ingående uppmärksamhet däråt.
Det är vidare känd! på många andra sätt. Att det är kändt
af ämbetsverken, torde vara bekant. Kommerskollegium har, såsom
f. d. generaldirektör Åkerman upplyste i Första Kammaren för några
dagar sedan, begagnat sig af dess arbete; och den talaren gick till och
med så långt, att han sade, att kollegiet ej skulle kunna fullgöra
de arbetsstatistiska undersökningarne, om man ej hade tillgång till
det mellanfolkliga arbetsamtet. Och är det då värdigt, sade han,
att Sverige skall begagna dess biträde utan att vilja bidraga med
en så liten summa som 1,000 francs, d. v. s. i rundt tal 750 kronor?
Alltså vågar jag säga, att nog torde »arbetsamtet» vara mer kändt,
än hvad utskottet här påstått.
Den andra punkten i utskottets motivering är den: är arbets¬
amtets verksamhet verkligen visad vara sådan, att den förtjänar
att understödjas från svenska statens sida? Det kan ju hända, att
motionerna varit något för kortfattade; men detta berodde på, att
motionärerna först affattat en motion, som var alldeles för lång,
samt att den därför skulle förkortas och koncentreras. Man har
nämligen, med eller utan skäl, en ohygglig misstanke om att Riks¬
dagen i allmänhet ej är villig att läsa för långa motioner, och därför
skulle nu denna förkortas.
Detta arbetsamt är nu en institution, upprättad af en förening,
som kallar sig för den mellanfolkliga föreningen för lagstadgadt
arbetarskydd. Jag behöfver ej säga kammaren, hvad arbetarskydd
är. Alla veta, att det är statens ingripande i arbetarelagstiftningen
därhän, att arbetarnes fysiska, moraliska och ekonomiska väl skall
skyddas så mycket som möjligt. Den, som tog initiativet till bildandet
af en sådan förening, var presidenten för schweiziska republikens
»nationalråd» öfversten Wilhelm Frey — det gjorde han redan 1876.
Men på den tiden ville man af denna förening göra ett agitatoriskt
förbund, som öfver hela världen skulle agitera för arbetarnas bästa.
Öfverste Frey lyckades genomdrifva sin åsikt äfven i förbundsrådet,
och sedan följde diplomatiska underhandlingar med hela Europa,
hvilka dock på grund af föreningens beskaffenhet och program ej
ledde till någon påföljd. Sedermera togs saken upp på annat sätt,
och den, som på sätt och vis tog upp den, var ingen mindre än
H. Maj:t Tysklands käjsare. Han sammankallade, såsom de allra
flesta veta, eu konferens till Berlin 1890 för behandling af arbetare
frågan. De schweiziske deputerade hade i uppdrag att drifva fram
Lördagen den 11 Mars.
13 N:o
frågan om arbetarskyddet, men ej heller då uppnådde man något
lyckligt resultat.
Det skulle vara för långt att gå igenom hela dess följande
historia. Jag vill blott säga, att det lyckades på en konferens ia
Paris år 1900, hvilken stod under franska republikens, dess presidents
och ministärs skydd, att få dessa tankar att slå igenom, hufvud¬
sakligen därför att uppfattningen ändrat sig under denna ganska
långa tidrymd. Man hade småningom kommit öfverens om att,
hvad man borde göra, var att bilda en förening fullkomligt politiskt
neutral, och att den föreningen skulle upprätta en institution, som
skulle meddela upplysningar, oafsedt i hvilket syfte de skulle an¬
vändas, således en rent vetenskaplig institution. Den schweiziska
republiken, som i alla tider insett nyttan af arbetarelagstiftning och
arbetarskydd, skyndade att till den nya föreningens och dess central¬
institutions förfogande ställa en summa af 8,000 francs. Orsaken
till att arbetsamtet fått denna benämning — som ju förefaller oss
något konstig —- är, att detta namn fanns redan i Tyskland på in¬
rikes arbetsstatistiska anstalten, som sorterar under inrikesdeparte¬
mentet. I Frankrike kallas motsvarande institution Office du travail,
i England och Amerika heter den resp. The Office of Labour och
The Department of Labour. Sålunda uppkom detta — såsom vi
kunna tycka — något konstiga, men för de närmast intresserade
fullt begripliga namn. Sedermera bildade man sektioner i olika
länder; och dessa sektioner fingo en hel massa medlemmar. Emel¬
lertid har det ännu icke lyckats att bilda någon sektion i de skandi¬
naviska länderna. Danska regeringen har dock tagit saken om hand,
och det är mycket troligt, att eu sektion snart kan bildas därstädes.
Nu kunna herrarne förstå, att en institution som detta arbetsamt
har att verkställa arbetsstatistiska undersökningar, som röra hela
världen. Det är således den skillnaden emellan den statistiska
afdelningen i vårt kommerskollegium och arbetsamtet, att den först¬
nämnda institutionen sysselsätter sig bara med inhemska förhållanden,
under det att arbetsamtet samlar och jämför uppgifter från hela
världen. Dessa äro naturligtvis alldeles nödvändiga att hafva. Hur
kan man tänka, att det skall vara möjligt att åstadkomma en effektiv
lagstiftning till arbetarskydd, så länge man säger: nej, det går icke
an att göra det; då höja vi produktionskostnaderna, och därigenom
öka vi svårigheten att bestå i konkurrensen. Därför är det nöd-
nödvändigt, att man söker jämna ut dessa, och då måste man hafva
en öfversikt öfver hela världen. Detta hafva de flesta europeiska
stater och deras regeringar insett. Man har nu kommit så långt,
att i Tyskland för närvarande såsom bidrag härtill lämnas 7,500
francs — jag bär reducerat summan, för att det skall vara samma
myntenhet —, Österrike lämnar 3,000 francs, Förenta staterna 1,000
francs och The Department of Labor i Förenta staterna understödjer
dessutom på allt sätt denna institution till och med med kontanta
belopp, ty enligt den egendomliga republikanska författningen kan
Angående
anslag till
mellanfolk-
liga arbets-
mtet i Basel.
(Forts.)
N:o 21. 14
Lördagen den 11 Mars.
Angående, detta departement utverka bevillningar af kongressen. Frankrike
mdlmfolk- bidrager med 5,000 francs, Italien med 1,000 francs, Nederländerna
liga arbets- me<^ 4,150 francs. Schweiz lämnar för närvarande 10,000 francs,
amtet i Basel, och dessutom lämnar Basel, som är en egen kanton, fri lokal, mot-
(Forte.) svarande åtminstone ett kapital på 10,000 ä 15,000 francs. Till och
med det lilla Luxemburg lämnar 400 francs.
Under sådana förhållanden vore det väl icke för mycket, om
Sverige, liksom hela den öfriga väst-europeiska folkfamiljen, läm¬
nade bidrag.
Vi hafva nu begärt 750 kronor, hvarken mer eller mindre.
Hvarför hafva vi begärt just detta belopp? Jo, därför att 1,000
francs är det minsta man kan lämna för att få rättighet att bilda
en särskild sektion, och det är väl lämpligt att evalvera 1,000 francs
till 750 kronor. Skulle då Sverige blifva utan delaktighet i ett så
välsignelsebringande och förträffligt företag, bara därför att före¬
taget icke är tillräckligt kändt, som det heter, af dem, som närmast
haft att förbereda detta ärende! Jag undrar, om det finns någon
enda i denna kammare, som icke förstår nyttan af detta arbetsamt,
som icke förstår, att det är nödvändigt för arbetarskyddet. Jag är
säker på att det i denna kammare icke finnes en enda ledamot,
som icke vill vara med om eu lagstiftning till arbetarskydd. Arbe-
tarne äro alltid i majoritet i alla stater, som hafva industri: lida
arbetarne, så lider det hela. Kan man göra någonting för att lätta
deras ofta ganska tryckande villkor och omständigheter, gör man
staten en tjänst.
På grund af hvad jag anfört, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till herr Trolles och min motion.
I detta anförande instämde herrar Biesért, Johansson i Jönköping,
Ekman, Nyström, Pettersson i Södertälje, Johansson i Öija, Starhäck,
Bromée i Billsta, Broek, Matsson, Lindgren i Örebro, Theodor Nord¬
ström,i Beckman, ljunggren, Olsson i Viken, Carlheim-Gyllensköld,
Larsson i Lund, von Geijer, Ohlsson i Halmstad, Forssell, Hammar¬
ström, Nordin, Nydal, Ekholm, af Callerholm, Lundgren, Kronlund,
Hjärne och Hedlund.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! Den
föregående ärade talaren tycktes tro, att statsutskottet icke har velat
fästa tillbörligt afseende vid hans motion, därför att beloppet var
så obetydligt, och att utskottet följaktligen icke skulle syssla med
sådana småsaker. Jag ber därför att först få uppehålla mig något
vid själfva det i motionen begärda anslagsbeloppet. I motionen få
vi. den upplysningen, att arbetsamtets verksamhet omfattar 93 sär¬
skilda stater. Statsutskottet har ägnat så mycken uppmärksamhet
åt motionärernas anslagsäskande, att vi gjort en utredning öfver
huru mycket det skulle åbelöpa vårt land, därest vi proportionsvis
deltoge i amtets utgifter. Utskottet har därvid kommit till det
15 N:o 21.
Lördagen den 11 Mars.
resultat, att det af motionärerna begärda anslaget till och med är Angående
dubbelt mot hvad som skulle åbelöpa oss. Om det nämligen är 93
stater, som deltaga, och om vidare, såsom motionärerna själfva upp- liga
lyst, kostnaderna för arbetsamtet i sin helhet uppgått till 46,000 amtet i Basel.
francs, skulle blott 494 francs eller omkring 355 kronor åbelöpa (Forte.)
hvar och en af dessa 93 stater.
Motionärerna ha emellertid handlat såsom vissa personer bruka
göra: de ha tagit till med dubbla beloppet; antagligen för att det
skulle finnas någon prutmån. Nu har emellertid utskottet ansett
sig icke allenast böra pruta, utan det har helt och hållet afstyrka
förslaget. Däri bör icke ses någon ovilja emot detta arbetsamt, ej
heller något underkännande af betydelsen af arbetsamtets verk¬
samhet.
Arbetsamtets betydelsefullaste åliggande, hittills åtminstone, är
utgifvandet af arbetsamtets bulletin, såsom motionärerna själfva
uppgifvit. Med afseende på denna bulletin vill jag säga, att å den¬
samma kan man prenumerera i vanlig ordning såsom på en mängd
andra tidskrifter. Om amtet har satt sitt prenumerationspris för
lågt, kan det väl icke vara vare sig statsutskottets eller svenska
Riksdagens fel. Jag tror icke heller, att det är så fullt korrekt
hvad motionären här nyss upplyst — att man alltid skulle nödgas
vända sig direkt till arbetsamtet, utan mig synes, att man hellre
kan vända sig till dess alster, d. v. s. nyssnämnda bulletin. Den
finnes i Riksdagens bibliotek, ty Riksdagens bibliotek prenumererar
på densamma alltsedan den började utgifvas, eller från och med
år 1902.
I motionen uppgifves ytterligare eu anledning, hvarför ett
anslagsbelopp från vår sida skulle kräfvas för ifrågavarande arbets-
amts verksamhet. Denna anledning skulle vara, att dess publikation,
som för närvarande utgifves på tyska och franska, så snart till¬
räckliga medel därtill inflöte, äfven skulle utgifvas på engelska.
Jag vet icke, om svenska Riksdagen bör ägna så stort intresse åt
planen att utgifva bulletinen på engelska, att vi därför skulle be¬
höfva bevilja ett särskildt anslag.
Jag erkänner villigt, att det är af mycket stor vikt, för att
taga reda på arbetareskyddslagstiftning och den sociala lagstiftningen
öfver hufvud taget, att vi stå i förbindelse med andra civiliserade
länder. Jag anser det likväl icke vara riktigt att framställa saken
så, som om vi skulle vara urståndsätta att få reda på dessa länders
lagstiftning i hithörande frågor, om nyssnämnda arbetsamt icke
funnes till. Tv det är dock så, att öfver hela den civiliserade
världen finnes en vaken tidningspress, som offentliggör de viktigaste
lagförslagen på detta område. Därtill kommer, att vi i Riksdagens
bibliotek hafva eu hel del länders författningssamlingar. Vi ha
sådana åtminstone från tio stater, nämligen från Norge, Danmark,
Finland, Frankrike, Nederländerna, England, Schweiz, Tyska riket
och Preussen, Belgien samt Österrike. Vidare byter Riksdagens
N:o 21. 16
Lördagen den 11 Mars.
SbJiot,ek riksdagstryck med Norge, Danmark, Finland, Belgien, Italien,
mdlanfolk- Nederländerna, Spanien, Tyska riket och Preussen, England, Frank-
liga arbets- 1Jke, Österrike Ungern samt Australiska förbundsstaterna. Således
am tet i Basel, äro vi icke så fullkomligt strandsatta, att vi äro hänvisade endast
(Forts.) till arbetsamtet i Basel för att taga reda på de främmande ländernas
lagstiftning i detta ämne.
Nu sade också den ärade talaren och motionären nyss här, att
icke ens kommerskollegium skulle kunna fungera ordentligt, om det
icke finge vända sig till arbetsamtet i Basel. Jag vill icke bestrida,
att detta ämbetsverk hellre vänder sig till arbetsamtet i Basel, än
att det går till Biksdagens bibliotek och samlar sina uppgifter. Det
vill jag som sagdt icke bestrida, men jag anser det icke vara
lämpligt, allia minst anser jag detta vara lämpligt såsom motiv
för att Riksdagen skulle bevilja ett anslag af 750 kronor till
arbetsamtet.
Motionären klagar mycket öfver att utskottet har tillåtit sig att
begagna uttrycket, att ifrågavarande amt vore »föga kändt». Ja»
tror, att det icke är så alldeles utan fog man kan påstå detta. Del
lian ju hända, att saker och ting, som äro kända af de ärade
motionärerna (i synnerhet af den motionär, som talade från denna
plats) icke ändå äro så allmänt kända. Man torde således med foo-
kunna använda detta uttryck.
Vi ha ej heller någon så synnerligen lång erfarenhet af detta
arbetsplats verksamhet, att man på den grund ovillkorligen bör
anse sig skyldig att understödja detsamma nu. Det är många saker
inom vårt eget land, som äro nyttigare eller åtminstone lika nyttiga
och nödiga och som vi därför gärna skulle vilja understödja" med
penningbidrag, men icke anse oss kunna understödja på grund af
vårt lands begränsade finansiella förhållanden.
Då tror jag icke heller, att det ligger så stor vikt på att man
skulle offra penningar just på detta foretag, utan skall jag, herr
talman, yrka bifall till statsutskottets hemställan
Herr Centerwall: Herr talman! Nog ha vi råd att på eu
sak, som är af sa allmänt erkänd nytta, offra en så liten summa
som 750 kronor om året.
Den föregående ärade talaren sade nyss, att jag klagat öfver
utskottet. Nej, jag klagar, såsom jag uttryckligen sade, icke alls,
ty man klagar icke, när man har en rättfärdig sak, en sak, som no»-
skall vinna denna kammares bifall.
Jag skall icke upptaga allt hvad den ärade talaren sade till
bemötande, men jag vill dock fästa uppmärksamheten på ett par
missförstånd, hvartill han gjort sig skyldig.
Han säger: icke skall svenska staten träda emellan, om den
bär föreningen satt prenumerationspriset på bulletinen för lågt.
Men, mina herrar, är det möjligt, att man kan få ett företag af så
stor omfattning som detta att bära sig under alla förhållanden. Om
Lördagen den 11 Mars.
17 ?i:o 21.
prenumerationspriset sättes alltför högt, blir följden den, att man i Angående
allmänhet icke prenumererar på denna publikation. Och för resten, anslag till
när staten betalar prenumerationen, bör den göra det på annat sätt liga^bets-
än den enskilde, i synnerhet då det icke är fråga blott om boken amf et i Basel.
utan ock om utförandet af undersökningar för statens räkning. (Forts.)
Den ärade talaren sade, att vi ha tio staters författningssamlingar
uti vårt biblotek och att vi ha en massa statistisk litteratur också.
Men det är här icke fråga om sådana fall, när de statistiska under¬
sökningarna redan äro gjorda. När t. ex. kommerskollegium vänder
sig till arbetsamtet, icke gäller det då sådana områden, på hvilka
undersökningar redan äro utförda och afslutade, utan det gäller
sådana, på hvilka undersökningar skola göras. Om Riksdagen
skrifver till Kungl. Maj:t och begär en utredning i arbetarfrågor,
icke kunna då vederbörande myndigheter, med de små arbetskrafter,
som flertalet af dem har, alltid medhinna att göra en sådan ut¬
redning, och då är det värdt guld för dem att någonstädes kunna
få utredningen verkställd. Om staten för denna möjlighet skulle
betala 750 kronor om året, vore det då något att tala om?
Vidare ber jag att ännu en gång få fästa uppmärksamheten
därpå, att, när så godt som alla civiliserade länder bidraga till detta
företag1 — Ryssland och Turkiet äro ju icke med — är väl redan
detta ett skäl för oss att vara med därom.
Och ännu en gång vill jag upprepa det vitsord i fråga om
värdet för våra arbetsstatistiska undersökningar att få inhämta upp¬
lysningar från arbetsamtet i Basel, som af den afgångne, högt ärade
chefen för kommerskollegium lämnades i Första Kammaren för några
dagar sedan. Jag ber ock att få erinra om att nuvarande chefen
för kommerskollegium ansett sig böra föreslå, att Sverige skall
officiellt representeras vid kongressen i Bern nästa år för lagstadgadt
arbetarskydd, som organiserats af den föreningen, för hvilken arbets¬
amtet är organ.
Jag finner således alla möjliga skäl tala för ett bifall till motionen.
Herr Bergström: Herr talman! Den ärade representanten
för statsutskottet framhöll — liksom visserligen också den förste
ärade talaren — att den största betydelsen af det internationella
arbetsamtets verksamhet skulle ligga i utgifvandet af arbetsamtets
bulletin. Ja, det är nog sant, att det är ett fortvarande, beståndande
arbete, som man kan ha tillgång till och hämta åtskilligt värdefullt
ifrån vid flera viktiga tillfällen, särskildt då det gäller social lag¬
stiftning. Men en icke oviktig sida af detta arbetsamts verksamhet
är den, att arbetsamtet skall, enligt gällande stadgar för den inter¬
nationella föreningen för lagstadgadt arbetarskydd, lämna till de olika
för saken intresserade staterna alla möjliga uppfinningar, som rörande
en särskild fråga kunna vid förekommande tillfällen påkallas.
Såsom lierrarne torde erinra sig, har den svenska Riksdagen
för ett par år tillbaka beslutat en revision af våra arbetarskyddslagar,
Andra Kammarens Prot. 1905. N:o 21. 2
N:o 21. 18
Lördagen den 11 Mars.
Angående nämligen yrkesfarelagen och ininderårighetslagen. Och för någpn
anslag till mänad sedan har Kungl. Maj:t tillsatt en kommitté för detta revisions-
Uqa m-bets- arbete. Det ligger då helt nära till hands — och jag har mig det
amtet i Basel, personligen bekant -— att, när det vid detta arbete gäller att vinna
(Forts.) nödig kännedom om den utländska lagstiftningen på hithörande
områden, kommittén kommer att vända sig till, om den icke redan
har vändt sig till, arbetsamtet i Basel för att erhålla alla de besked,
som möjligen kunna önskas.
Det är sålunda tydligt, att detta är eu inrättning, som står de
lagstiftande församlingarna, statsmakterna, i de olika länderna till
stor tjänst på detta område. Och det är en tjänst, som möjligen
äfven här skulle kunna anses värd det anslagsbelopp, hvarom nu
är fråga. Man kan nämligen vid ett dylikt arbete icke gå helt
enkelt ned i riksdagsbiblioteket. Det är icke så väl försedt, och det
skulle vara ett ofantligt arbete i många fall att ur detta riksdags¬
biblioteks gömmor leta fram de särskilda punkter, beträffande hvilka
man önskar en upplysning. Det är för öfrigt icke allenast beträffande
den gällande lagstiftningen, som man vid ett dylikt arbete kan be¬
höfva upplysning, utan också om det just nu pågående lagstiftnings¬
arbetet i samma ämne i andra länder. Och det är med afseende
på sådana upplysningar, som arbetsamtet i Basel är eu så värdefull
källa, därför att det följer med dessa saker så fullständigt och har
dem på reda hand, så att säga. Vi kunna icke genom att gå till
tidningpressen, vare sig den utländska eller den inhemska, få ersätt¬
ning för detta.
Nu framhöll den ärade representanten för statsutskottet, att vi
ännu icke hafva så lång erfarenhet af detta arbetsamts verksamhet.
Ja, detta må vara sant, men den erfarenhet vi ha, den är ofantligt
god, och med hänsyn härtill synes det mig, som om man mycket
väl kunde bevilja detta lilla anslag.
Vi lämna, såsom herrarne erinra sig, ett annat anslag till eu
annan mellanfolklig institution, nämligen fredsbyrån i Bern. Hvad
beträffar denna byrås verksamhet och arbetsamtets, finnes åtminstone
en jämförelse att göra. Arbetsamtet arbetar för att förmildra slit¬
ningarna i det sociala kriget, liksom fredsbyrån i Bern vill verka för
freden staterna emellan. Och lika väl som vi gifva de 750 kronorna
till fredsbyrån i Bern, så synes det mig, att vi ha alla skäl att gifva
750 kronor till arbetsamtet i Basel. Jag ber fördenskull att få
yrka bifall till motionen.
Med herr Bergström förenade sig herrar Branting, Wavrinsky
i Stockholm, Boos-, Höjer, Berg i Stockholm, Thorsson, Broomé i
Bårslöf, Thylander, Collvin, Sandin, Larsson i Vesterås och KvarnseMus.
Herr Hammarskjöld: Jag betraktar den här frågan från den
synpunkten, att jag anser hvarje åtgärd, som har till mål att åstad¬
komma goda arbetarförhållanden, såsom ett slags arbete för det inre
Lördagen den 11 Mars.
19 N:o 21.
försvaret. Vi gifva stora summor — många millioner kronor årligen
— till vårt yttre försvar. När vi kunna svälja de stora kamelerna
på fjärde hufvudtiteln utan att blinka, då tycker jag också, att vi
kunna låta bli att så starkt sila den här lilla myggan.
Jag ber att få yrka bifall till motionärernas förslag.
Öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de yr¬
kanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen proposi¬
tioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på afslag
därå och bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och fann
herr talmannen den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å statsutskottets hem¬
ställan i tjugufemte punkten af utskottets förevarande utlåtande n:o
8, bifaller de i ämnet väckta motionerna, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Omröstningen utföll med 127 ja mot 64 nej; och hade kam¬
maren alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit de i ämnet
väckta motionerna.
Punkten 26.
Lades till handlingarna.
§ 6.
Härefter föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren god¬
kända statsutskottets utlåtanden:
n:o 21, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af kronans rätt till danaarf efter änkan Brita Maria
Esaidotter Barba från Vitsaniemi;
n:o 22, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af kronans rätt till danaarf efter förre soldaten Anders
Takts vid Solbacken änka Charlotta Andersdotter;
n:o 23, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af lotten litt. F af den s. k. Hospitalsgården i Lunds lands¬
församling af Malmöhus län;
n:o 24, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för-
Angående
anslag till
mellanfolk-
liga arbets¬
amtet i Basel.
(Forts.)
IV: o 21. 20
Lördagen den 11 Mars.
Om ändring
af gällande
bestämmelser
rörande bötes¬
straffet.
säljning af två till förra häradshöfdingbostället Lundby n:is 6, 8 och
13 i Skaraborgs län hörande utskiften;
n:o 25, i anledning af Kung!. Maj ds proposition angående för¬
säljning af en till indragna militiebostället Husbv n:is 2 och 3 i
Stockholms län hörande lägenhet;
n:o 26, i anledning af Kuugl. Maj ds proposition angående för¬
säljning af sex kronan tillhöriga holmar utanför Fjällbacka i Kviile
socken af Göteborgs och Bohus län;
n:o 27, i anledning af Kungl. Majds proposition angående för¬
säljning af förra hofstallängarna Gorsingeholm nds 1 och 2 samt
Stubbängen n:o 1 i Södermanlands län;
n:o 28, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
underhållet för framtiden af den s. k. Långebron öfver Helgeån
vid Kristianstad i Kristianstads län;
n:o 29, i anledning af Kungl. Majds proposition angående för¬
säljning af ett till förra kronofogdebostället Höja n:o 8 i Kristian¬
stads län hörande utskifta;
n:o BO, i anledning af Kungl. Majds proposition angående för¬
säljning af två till kronoparken Tönnersjöheden i Hallands län
hörande inägooinråden;
n:o 31, i anledning af Kungl. Majds proposition angående upp¬
låtelse af den kronan tillkommande jordägareandel i grufva; och
n:o 32, i anledning af Kungl Majds proposition angående upp¬
låtelse af rätt till bearbetande af marmorfyndigheter å kronojord.
Till afgörande förelåg häruppå lagutskottets utlåtande n:o 25,
i anledning af väckt motion om omarbetning af gällande bestäm¬
melser i fråga om bötesstraffet.
I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hän¬
visad motion, n:o 149, hade herr G. A. E. Kronlund föreslagit, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Majd anhålla, det täcktes
Kungl. Majd låta verkställa en omarbetning af gällande bestäm¬
melser angående bötesstraffet, i syfte dels att vidga de nu förefint¬
liga böteslatituderna och dels att vid bestämmande af bötesbeloppen
särskild hänsyn skulle tagas jämväl till den brottsliges förmögen¬
hetsförhållanden, och för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
en sådan omarbetning kunde föranleda.
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Lördagen den 11 Mars.
21 Jt:o 21.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Zetterstrand. Om ändring
Lindhagen, Seqerdahl och Jansson i Edsbäcken, hvilka hemställt om ^/ gällande
bifall till motionen. römnde mes_
straffet.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter på begäran ordet (Forts.)
lämnades till motionären,
Herr Kronlund, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Lagutskottet har i år intagit en helt annan ställning till förevarande
fråga än vid 1903 års riksdag, då lagutskottet såsom skäl för af slag-
anförde en hel del principiella betänkligheter. I år finnas icke
dessa betänkligheter. Men däremot förekommer i utskottets utlå¬
tande den formella betänkligheten, att ett bifall till motionen skulle
möjligen kunna undanskjuta den reform, som straffiagskommitténs
förslag innebure. Jag skall be att få fästa mig något litet vid denna
invändning
Det var på motion af mig och en ledamot af Första Kammaren,
som Riksdagen år 1898 skref till Kung!. Maj:t och begärde utred¬
ning om lämpligheten att använda villkorlig dom vid kortvariga
frihetsstraff och införande af straffskärpning vid det enkla fängelse¬
straffet. Det hade ju möjligen varit önskvärdt, att äfven den fråga,
som nu föreligger, då kommit med för att underkastas straffiagskom¬
mitténs behandling. Men frågan om bötesstraffets reformering var
då ännu jämförelsevis ny och hade, åtminstone såvidtjag vet, icke
varit föremål för någon allmän diskussion i vårt land, utan det är
först på senare tiden och till en del och närmast genom straffiags¬
kommitténs arbete, som denna fråga blifvit uppmärksammad både
från fångvårdsstyrelsens sida och i praktiska juristers och de rätts-
lärdes krets.
Jag anser emellertid, att denna fråga icke alls står i det sam¬
manhang med straffiagskommitténs förslag, att den skall uppskjutas i
afbidan på detta förslags antagande. Straffiagskommitténs förslag i och
för sig innebär ett alldeles förträffligt sätt att lösa eller åtminstone
befordra en bland de mest viktiga uppgifter och önskemål på straff¬
lagstiftningens område, nämligen att minska användningen af kort¬
variga frihetsstraff och särskilt förvandlingsstraffet. 1 sistnämnda
hänseende har straffiagskommittén föreslagit, bland annat, att den
bötfällde skall få betala sina böter i flera repriser och äfven få
anstånd med desammas betalande under vissa förhållanden.
Mitt förslag går ut på en reformring af bötesstraffet i syfte
att vidga böteslatituderna. Det är ju alldeles gifvet, att det bötes-
maximum, som sattes 1864, icke kan motsvara nutida förhållanden.
Med det fall i penningvärdet, som sedan den tiden ägt rum, kan
icke ett 500 kronors-maximum vara detsamma nu som 1864. Det
är eu känd sak, att böteslatituderna äro alldeles för snafva, för att
man i många fall skall kunna utmäta ett effektivt och rättvist bötes-
N:o 21, 22
•Lördagen den 11 Mars.
Om ändring
af gällande
bestämmelser
rörande bötes¬
straffet.
(Forts.)
straff just med hänsyn till bötesstraffets egenskap af förmögen¬
hetsstraff.
Min motion afser nu att i vår strafflag få införd den grund¬
sats eller princip, att bötesstraffet skall ställas i skäligt förhållande
till den bötfälldes ekonomiska tillgångar, hans förmåga att kunna
betala det ådömda bötesstraffet. Detta är en grundsats, som nog
för litet hvar framstår såsom obestridlig, men hvars praktiska genom¬
förbarhet och lämplighet mången betviflat. Särskildt var detta fallet
med lagutskottet vid 1903 års riksdag; i år däremot har lagutskottet
icke funnit några vidare betänkligheter förefinnas emot denna grundsats.
Jag ber också att få framhålla, att den af mig väckta motionen
berör ett ämne, som icke står i något oskiljaktigt samband med de
frågor, som strafflagskommitténs förslag behandla. Principen om pro¬
portionella böter kan och bör naturligtvis vara en kraftig hjälp för
förverkligandet af önskemålet att minska förvandlingsstraffets använd¬
ning, men den är i alla fall någonting för sig och den förändrar
icke, enligt mitt förmenande, de principer och anordningar, som
strafflagskommittén föreslagit i och för sina ändamål. Under sådana
förhållanden kan man ju, såsom också reservanterna emot utskottets
hemställan gjort, på ganska goda skäl säga, att, därest min nu före¬
liggande motion bifalles, detta ingalunda behöfver för Kungl. Maj:t
utgöra någon anledning att uppskjuta med framläggandet af de
utaf strafflagskommittén utarbetade förslagen, i afbidan på jämväl
den nu ifrågasatta reformen.
Det är på grund häraf, herr talman, som jag ber att få yrka
bifall till den vid lagutskottets betänkande fogade reservationen, som
i hufvudsak afser samma belut i frågan, hvilket af Andra Kammaren
vid 1903 års riksdag antogs.
Herr Andersson i Pettersborg: För min del kan jag icke finna,
att den af motionären föreslagna utvidgningen i latituden för bötes¬
straffet är förenlig med den nuvarande sammansättningen af våra
underrätter å landet. Såsom dessa nu äro sammansatta, kan en
domare på landet, om han bar blott en enda nämndeman med sig
i fråga om ett beslut, öfverrösta alla de andra elfva nämndemän¬
nen, som sitta i rätten. Hade nu äfven förelegat ett förslag om
utvidgning af nämndens rätt gentemot domaren, skulle jag mycket
väl kunnat gå med på motionärens förslag att höja bötesstraffbe-
stämmelserna. Jag kan visserligen icke bestrida hans påstående,
att penningvärdet på senare tider sjunkit och följaktligen jämväl
bötesstraffens verkan förringats. Men man torde väl också få med¬
gifva, att nämnden i häradsrätten äger bra mycket större kännedom
om en tilltalad persons förmögenhetsförhållanden än domaren,
särskildt om det är eu ung domare, som sitter såsom ordförande
i rätten. Men motionären förutsätter nu i sin motion, att taxerings-
och debiteringslängder skola läggas till grund för bötesstraffets be¬
stämmande. Månne detta alltid kan vara så praktiskt? Jag vill
Lördagen den 11 Mars.
23 N:o 21.
bara taga ett exempel, som han själ! åberopat, nämligen det fall
att en person har en årlig inkomst på 5,000 kronor. Låt oss an¬
taga, att han fått denna inkomst därigenom att han vunnit ett så
stort belopp på dramatiska teaterns lotteri. Han får då följaktligen
en beskattning af 50 kronor. Om han nu året efter det han vann
denna summa för vinstbeloppet köper sig en fastighet, får han i skatt
betala 2 kronor 50 öre. Skulle han under något af dessa år komma
i delo med rättvisan och ådömas böter, så blir det en ganska vä¬
sentlig skillnad, om detta sker första eller andra året. I förra fallet
skall Vid bestämmandet af bötesstraffet tagas i betraktande, att han
har inkomst till så stort belopp, att han därför erlägger 50 kronor
i skatt. I senare fallet blir bötesstraffet betydligt mindre, då han ju
då ägde en fastighet, för hvilken han erlade blott 2 kronor 50 öre
i skatt. ■— Om man nu återigen antager, att en person har köpt
en fastighet för 5,000 kronor, men har skulder till belopp af 2,500
kronor, så får man väl lof att — om det kommer i fråga att ådöma
honom bötesstraff — ådöma honom endast hälften så höga böter,
som den, hvilken har sin 5,000-kronors-fastighet ograverad och skall
dömas erlägga böter. Om den senare dömes till 10 kronors böter
så skulle väl — om förhållandena i öfrigt äro lika — den förre,
som hade 2,500 kronors skuld, ådömas endast 5 kronor i böter.
Men nu är ju verkliga förhållandet det, att förmögenheterna äro
i begge fallen lika stora, och följaktligen skulle, om det är doma¬
ren, som bestämmer bötesstraffet — hvilket han ju kan, blott han
får eu enda nämndeman med sig — lätteligen kunna befaras, att
de ådömda böterna blifva i hvardera fallet lika höga. Ty domaren,
som i detta fall väl endast har debiterings- och taxeringslängderna
att hålla sig till, kan ju icke gärna äga någon vidsträcktare känne¬
dom om de tilltalades skuldförhållanden och dylikt. Men härom
äger nämnden bra mycket större kännedom, och finge därför nämn¬
den bestämma bötesbeloppen, så blefve dessa nog riktigare i för¬
hållande till de åtalades verkliga, behållna förmögenhet.
Jag skulle mycket hellre kunna vara med om bötesstraffets
förvandling till kroppsstraff, så långt som detta lämpligen kunde
ske, ty att helt och hållet borttaga bötesstraffet går nog icke för sig.
Jag skulle gärna sett, om motionären hade vidrört detta något i sin
motion och föreslagit kroppsstraff för en del brott, i synnerhet för
fridsbrott mot annans person. För sådant brott hade man kunnat
införa en ny straffart, nämligen spöstraff. Då kunde det nog hända,
att mången knif eller därmed jämförligt vapen fått stanna kvar
i sin gömma och icke slungats in i andra människors kroppar.
Med det nu sagda torde det, herr talman, vara klart, att jag
för min del icke, för det närvarande åtminstone, kan vara med om
motionärens förslag, fastän jag i viss del gillar dess syfte. Jag
skall därför be att få yrka afslag å motionen och reservanternas
förslag samt bifall till lagutskottets hemställan.
Om ändring
af gällande
bestämmelser
rörande bötes¬
straffet.
(Forts.)
Ii:o 21. 24
Lördagen den 11 Mars.
Om ändring
af gällande
bestämmelser
rörande bötes¬
straffet.
(Forts.)
Herr Kronlund: Såvidt jag kunde fatta den siste ärade ta¬
laren, framgick af början på hans anförande, att han skulle vilja
ställa sig på samma ståndpunkt som motionen och reservanterna,
under den förutsättningen, att nämnden i häradsrätten finge utvidgad
befogenhet gentemot domaren. Jag är nu lika varm vän af eu
dylik utvidgad befogenhet för nämnden som den siste ärade talaren,
och jag har alltid varit med om hvarje förslag i det hänseendet.
Men den omständigheten att en sådan reform ännu icke gått igenom
-- och det ligger i framtidens sköte när den kan komma att genom¬
föras — den omständigheten bör väl icke hindra den allra enklaste
åtgärd af rättvisa, som min motion innebär, nämligen att sätta
bötesstraffet i skäligt förhållande till den bötfälldes ekonomiska för¬
hållanden.
Nu har nog den siste ärade talaren missuppfattat min motion.
Han sade, att jag föreslagit, det taxeringslängder o. d. skulle läggas
till grund, när det gällde att på det af mig förordade sättet ådöma
böter. Nej, jag bar tvärtom ställt mig alldeles emot eu sådan ytter-
lighetsåsikt, som vill att bötesstraffet skall utmätas exakt efter den
brottsliges beskattningsbara inkomst, något som det naturligtvis är
under många förhållanden alldeles omöjligt att göra; utan jag har
blott velat få i vår lagstiftning införd en grundsats, som redan på
många håll i utlandet tillämpas, nämligen att man vid bötesstraffets
utmätande skall så långt möjligt är taga hänsyn till de förhållanden
jag nyss framhålllit. Detta är naturligtvis någonting helt annat,
än hvad den siste ärade talaren nyss syftade på.
Samma talare påpekade äfven, att man vid en reformering af
bötesstraffet äfven borde taga i betraktande möjligheten af att för
vissa brott införa kroppsstraff. Men om nu den ärade talaren gjort
sig det besväret att genomläsa strafflagskommitténs förslag, så skulle
han hafva funnit, att detta innehåller bestämmelser om skärpning
af fängelsestraffet just för brott af det slag, hvarå talaren syftat,
såsom lömska angrepp mot person, mot någons kroppsliga integritet.
Jag tror därför, att den ärade talaren åtminstone i den delen skall
vara fullt tillfredsställd med strafflagskommitténs förslag.
Jag ber fortfarande att få yrka bifall till reservanternas hem¬
ställan.
Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen framställt proposi¬
tioner å de under öfverläggningen gjorda yrkandena, blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
§ 8.
Konstitutionsutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 2, i
anledning af väckt motion om tillägg till 2 § 4:o tryckfrihetsför¬
ordningen, blef af kammaren godkändt.
25 N:o 21.
Lördagen den 11 Mars.
§ 9.
Efter föredragning häruppå af Andra Kammarens andra till¬
fälliga utskotts utlåtande, n:o 5, i anledning af väckta motioner om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående understöd åt äldre barnmorskor,
begärdes ordet af
Herr Matsson, som anförde: Herr talman, mina herrar! De
båda motioner, hvilka blifvit gemensamt behandlade i föreliggande
utskottsbetänkande, utmynna i hufvudsak i samma yrkande. Be¬
träffande den först omnämnda motionen, den med n:o 160 beteck¬
nade, anser jag emellertid, att den är alldeles för anspråkslös, då
uti densamma förutsattes, att det ifrågasatta ålderdomsunderstödet
icke skulle utgå under andra omständigheter, än att nnderstöds-
tagarne i fråga skulle befinnas vara medellösa. Det torde dock
i de allra flesta fall vara åtminstone så pass lyckligt ställdt för de
personer, hvilka skulle utgöra de blifvande understödstagarne, att
de icke äro fullständigt medellösa i detta ords strängaste bemär¬
kelse. Om så likväl skulle inträffa, att fullständig medellöshet före¬
ligger hos understödstagaren, så är det ju dessutom för sådant fall
en skyldighet för vederbörande kommun att träda emellan med
understöd enligt gällande fattigvårdsförordning. Skulle därför den
föreslagna bestämmelsen om meddellöshet få stå kvar och blifva
grundläggande för en framtida lagstiftning i ämnet, så blefve, enligt
mitt förmenande, en sådan lagstiftning i realiteten utan någon prak¬
tisk verkan för understödstagaren. Då nu emellertid de personer,
hvilka här ifrågasättas såsom understödstagare, haft att fylla eu
viktig samhällsuppgift, och detta dessutom under väsentligt svårare
omständigheter än deras yngre kolleger, för hvilka det, i afseende
å ålderdomsunderstöd, förut har blifvit sörjdt, så anser jag det icke
öfverensstämma med statens värdighet att iakttaga en sådan njugg¬
het i förevarande fall, som ett obetingadt bifall till motionen n:o 160
med däri förekommande motivering skulle innebära.
Bent ekonomiskt sedt, torde för öfrigt den här ifrågasatta spar-
samhetsåtgärden icke vara fullt påkallad, ty det framgår af det
medicinalstyrelsens utlåtande, som i utskottets betänkande är cite-
radt, att hela den ifrågasatta kåren af understödstagare icke uppgår
ens till 300 personer, och att det bidrag, som skulle utgå till dessa
300 personer, ansetts böra bestämmas till 150 kronor till hvar och en.
Då dessutom af dessa 300 personer, enligt samma utlåtande, endast
71 äro i den ålder, att de för närvarande skulle vara berättigade
till understöd, så blir det 71 gånger 150 kronor eller en ren bagatell som
det här är fråga om. Dessutom skulle ju det under första året
utgående understödsbeloppet årligen minskas, till dess det efter
omkring 30 år ej vidare påkallas. Jag tycker fördenskull, att det
icke är i öfverensstämmelse med statens värdighet att ifrågasätta,
att dessa 71 barnmorskor, som utslitit sina krafter i det allmännas
N:o 21.
26
Lördagen den 11 Mars.
tjänst, skulle vara fullt medellösa och således rent af berättigade
till fattigunderstöd för att få komma i åtnjutande af det här ifråga¬
satta ålderdomsunderstödet.
Efter att hafva gjort dessa kortfattade erinringar, har jag dock,
herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets be¬
tänkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom ut¬
drag af protokollet delgifvas Första Kammaren.
§ io.
Angående Därnäst i ordningen förelåg till afgörande bevillningsutskottets
ändring i gäl- betänkande n:o 15, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
lande skatte- i£ungi. Maj:t med begäran, att vid revision af lagstiftningen om
' direkt beskattning till staten måtte tillämpas den principen, att in¬
komst skall taxeras för det näst föregående året.
I en inom Första Kammaren väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, n:o 11, hade herr G. F. Östberg hemställt, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte vid uppgörande af förslag till förändringar i lagstift¬
ningen om den direkta beskattningen till staten tillämpa den prin¬
cipen, att inkomst skulle taxeras för det nästföregående året och
taxeringen således endast taga hänsyn till den faktiskt åtnjutna in¬
komsten under det nästföregående året.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon vidare åtgärd föranleda.
Vid betänkandet hade emellertid fogats reservationer:
af herrar Östberg och Åkerberg; samt
af herrar friherre Klingspor, Wester, Ericsson i Ofvanmyra
och Jansson i Krakerud mot vissa delar af motiveringen.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman! I den föreliggande
motionen föreslås, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vid uppgörande af förslag till för¬
ändringar i lagstiftningen om den direkta beskattningen till staten
tillämpa den principen, att inkomst skall taxeras för det nästföre¬
gående året och taxeringen således endast taga hänsyn till den fak¬
tiskt åtnjutna inkomsten under det nästföregående året». Nu gäl¬
lande bevillningsförordning stadgar däremot, att taxeringen skall
27 Sto 21.
Lördagen den 11 Mars.
afse och gälla för det löpande året, men att, därest det löpande Angående
årets inkomster icke kunna på förhand utrönas, det föregående årets
inkomster skola läggas till grund för taxeringen. Taxeringsmyndig- lagstiftning.
heterna äga således enligt nu gällande förordning att lämpa sig efter (Forts.)
förhållandena. Detta tillvägagångssätt klandrar emellertid motio¬
nären; han säger, att det är inkonsekvent.
Bevillningsutskottet tiar visserligen afstyrkt motionen, men detta
endast på den grund, att förslag till ändringar i nu gällande skatte¬
lagstiftning hålla på att utarbetas, och att utskottet hoppas, att
Kungl. Maj:t skall taga hänsyn äfven till denna fråga. I sin moti¬
vering däremot angående själfva saken gör utskottet några uttalanden,
som jag för min del icke kan gilla, I likhet med motionären säger
utskottet, att det uppstår oegentligheter vid tillämpande af nu gällande
bevillningsförordning, men utskottet kan likväl icke undgå att erkänna,
att äfven dylika skulle uppstå, om motionärens förslag skulle till-
lämpas. Oaktadt utskottet ansett sig böra göra detta erkännande,
gifver det i alla fall företrädet åt det af motionären förordade för¬
slaget, Det är detta uttalande, som jag för min del icke kunnat
vara med om, utan har jag reserverat mig mot detsamma.
Denna fråga är för öfrigt icke någon ny fråga. År 1894 var
det eu kommitté, som föreslog ett dylikt förfaringssätt. Kommitténs
förslag utställdes sedan till vederbörande myndigheter i landsorten
för afgifvande af yttranden öfver detsamma, och förslaget under¬
kastades därvid en ganska amper kritik från vissa håll. Kammar¬
rätten afstyrkte också förslaget. Jag skall taga mig friheten upp¬
läsa ett stycke ur ett af de utlåtanden, som afgåfvos öfver nämnda
kommittéförslag. I detta utlåtande lämnas en kritik, som visserligen
kan låta ganska skarp, men som jag dock tror hafva skäl för sig.
Litet hvarstädes torde kanhända också liknande förhållanden kunna
påvisas. Konungens befallningshafvande i Jönköpings län yttrar
nämligen om detta förslag: »I motsats till hvad kommitterade i
motiveringen anfört, har erfarenheten inom detta län ådagalagt,
att de nu gällande bestämmelserna om inkomstens beräknande varit
lätta att tillämpa och synnerligen egnade att bringa reda och ordning
i taxeringen. Skulle kommitterades förslag blifva lag, är fara värdt,
att det oefterrättlighetstillstånd, som rådde före antagandet af 1883
års bevillningsstadga, skulle återinträda, och sålunda skattskyldige i
vissa fall komma att skatta för högre inkomster, än de verkligen
ega, äfvensom för inkomster, som de alls icke åtnjuta. I sistnämnda
afseende torde ett exempel här få angifvas. Eu köpman i en stad
har åtskilliga år idkat eu affär, som till eu början gått dåligt, men
under senaste åren af innehafvaren så upparbetats, att hans behållna
inkomst år 189(5 utgjort lb,000 kronor. I december månad dör
mannen, efterlämnande änka och flere barn. Vid boutredningen
Ansar det sig, att mannens under senaste åren förbättrade inkomster
nätt och jämt hunnit betacka de första årens förluster. För änkan
och barnen uppstår efter boutredningens slut endast ett ringa öfver-
N:<) 21. 28
Lördagen den 11 Mars.
Angående
ändring i gäl
lande skatte¬
lagstiftning.
(Forts.)
skott af 1,000 kronor. För att lifnära sig ock barnen öppnar änkan
med välvilliga människors biträde en mindre spisinrättning, hvarpå
kon hoppas, om icke att förtjäna någonting kontant, åtminstone att
erhålla föda och husrum för sig och barnen. 1897 års beskattnings-
nämnder sammanträda och uppskatta sterbhuset efter beräkning
enligt föregående års inkomst til] 15,000 kronor. Änkan klagar,
men intet hjälper. Instruktionens 10 § är tydlig. På nyåret 1898
presenteras henne eu debetsedel till kronan, som med bevillning,
tilläggsbevillning och på bevillningen beroende afgifter uppgår till
omkring 350 kronor. Ankans tårar och förtviflan hjälpa intet, och
då hon inga penningar eger att betala, sker utmätning, därvid en
god del af hennes bo får stryka med. Längre fram på året kommer
en kommunaldebetsedel, som, då utskylderna äro fem gånger bevill¬
ningen, uppgår jämte särskilda afgifter till bortåt 800 kronor. Ny
utmätning och då hon icke kan sköta sin rörelse med det lilla,
som utmätningslagen lämnar henne i behåll, finnes för henne och
barnen ingen annan tillflykt än fattighuset.» Ja, så kan det gå,
om man skall uteslutande taxera efter det föregående årets inkom¬
ster. Jag tror således, att dessa olägenheter äro långt större än
de olägenheter, som möjligen kunna inträffa enligt nu gällande
bevillningsförordning. Riksdagen afslog också den kungl. proposi¬
tion, som förelädes densamma år 1897 i enahanda syfte som motio¬
närens förevarande förslag. Och jag för min del kan icke fatta
annat än, att Riksdagen i år bör vara af samma åsikt som den var
år 1897. Inga andra omständigheter, som skulle kunna föranleda
en ändrad ståndpunkt i frågan, hafva inträffat sedan dess, än att
vi hafva fått en inkomstskatteförordning. Men äfven enligt denna
regleras förhållandena efter gällande bevillningsförordning, och jag
tror därför, att dess tillkomst icke kan åberopas såsom skäl för en
ändring af kammarens ståndpunkt. Jag yrkar fördenskull, herr
talman, att kammaren med ogillande af den del af motiveringen, som
innehåller uttalanden till förmån för motionen, måtte bifalla utskottets
hemställan.
Vidare anförde
Herr Beckman: Herr talman, mina herrar! Det är eu sak,
som man här kan tvista om nästan i oändlighet, om den ena eller
den andra af dessa metoder skall äga företräde. Ty man kan
naturligtvis icke för närvarande öfverskåda, huru förhållandena
verkligen komma att gestalta sig, ifall den princip, för hvilken
utskottet i sin motivering uttalat sin sympati, blir gällande. Såsom
utskottet uttryckligen framhåller, förhåller det sig nog så, att genom¬
förandet af en sådan anordning som den föreslagna är förenadt
med ej obetydliga svårigheter och måhända kräfver åtskilliga andra
förändringar i nu bestående beskattningsföreskrifter. Mest öfverens¬
stämmande med den omständigheten att man redan nu har själ!-
Lördagen den 11 Mars.
29 N:o 21.
deklaration, som hänför sig till det föregående året, synes det dock Angående
onekligen, att man söker åvägabringa full enhet beträffande den ändring i gäl-
tid, som de olika slagen af uppgifter skola afse. Det skulle uppen- lagstiftning
barligen vara eu stor fördel, om detta läte sig göra. (Forts)
Än eu gång: Hvad är det således utskottet velat uttala i sin
motivering? Jo, utskottet har velat uttala sin sympati för en dylik
anordning under förutsättning att man, när frågan närmare pröfvas,
finner, att det icke skulle stöta på oöfvervinneliga svårigheter, utan
att man får fullt klart för sig, att anordningen verkligen kan med
fördel genomföras. Detta är grundtanken i det uttalande, utskottet
gjort. Utskottet anser det lämpligast att få likartade tidsbestäm¬
ningar för uppgifterna så i ena som andra afseendet. Utskottet
har icke förbisett svårigheterna, men det har ansett, att saken på
denna grundval bör tagas i noggrant öfvervägande. Denna tanke¬
gång förefaller mig fullt riktig, och på denna grund skall jag, herr
talman, anhålla om bifall till utskottets betänkande, sådant det nu
föreligger och med gillande af motiveringen.
Häruti instämde herr Almqvist.
Herr Bromée i Billsta: Herr talman, mina herrar! Såsom
synes af utskottets betänkande, har motionären icke begärt något
annat än en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.
Maj:t vid utarbetande af det förslag till ändringar i skattelagstift¬
ningen, som för närvarande håller på att utarbetas, måtte iakttaga
de omständigheter, motionären påpekat, nämligen de olägenheter,
som visat sig till följd däraf, att skatt påföres för inkomst för det
löpande året.
Det är, såsom alla torde veta, för närvarande förenadt med
rätt stora olägenheter att hitta reda på den rätta beskattningsgrun-
den, då man skall bestämma denna efter eu persons inkomst under
det löpande året, men man vid taxeringen, som sker under förra
hälften af året, icke känner den inkomst den skattskyldige skall upp¬
skattas till och därför icke heller vet, hvilket skattebelopp personen
bör påläggas. Det är denna olägenhet, motionären önskat att man
måtte beakta i det förslag till ny lagstiftning, som nu lärer hålla
på att uppgöras. Jag har ansett motionärens framställning mycket
berättigad och de skäl, som han anfört för densamma, särdeles
beaktansvärda. Utskottet har också i alla delar gillat dessa skäl
och i allt framhållit dem såsom riktiga, men då är det litet svårt
att förstå, att utskottet kommit till det resultat, att motionen af-
styrkes.
Jag hade icke tillfälle att deltaga i slutbehandlingen af detta
ärende inom utskottet och därför har jag här velat säga min tanke
i saken för att få den antecknad till kammarens protokoll. Jag
anser, att numera, sedan själfdeklarationen blifvit införd och man
är skyldig att på heder och samvete uppgifva sin inkomst, litet
N:o 21. 30
Lördagen den 11 Mars.
Angående
ändring i gäl
laude skatte¬
lagstiftning.
(Forts.)
hvar borde hafva kommit till insikt därom, huru svårt det är att
"vid början af ett år exakt träffa det belopp som skall beskattas,
då deklarationen skall stödja sig på föregående års inkomst, men
skatten skall läggas på inkomsten för det löpande året, en inkomst
som man ej känner, hvarken vid deklarationens afgifvande eller
då taxeringsmyndigheterna sammanträda. Äfven om man i detta
fall vill vara aldrig så rättvis, utsätter man sig för risken att här¬
vid taga miste.
Det är på grund af dessa skäl, som motionären anfört och
som i allo gillats af utskottet, jag anser, att utskottet bort tillstyrka
motionen, och jag ber för min del att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till motionen.
Herr Lindblad: I likhet med den siste talaren var äfven jag
förhindrad att vara närvarande vid utskottets slutbehandling af
detta ärende. Jag har emellertid stannat vid samma omdöme i fråga
om motionen som han, och jag har velat få detta antecknadt till
kammarens protokoll. Saken rör en vida större principiell fråga
än hvad som framgår af utskottets betänkande; det gäller huruvida
man skall kunna tillmäta de deklarationer, som man nu är skyldig
att afgifva, fullt gällande och bindande kraft. För närvarande
råder helt enkelt med afseende å dessa deklarationer ett fullständigt
oefterrättlighetstillstånd. Man skall nu deklarera efter den inkomst
af kapital eller arbete, som man hade det föregående året, och af¬
gifva en uppgift på heder och samvete, att denna inkomst det före¬
gående året icke öfverstiga det eller det beloppet, och sedan skola
likväl taxeringsmyndigheterna på fri hand afgöx*a, huru dessa in¬
komster under det löpande året ställa sig för den, som afgifvit
deklarationen på heder och samvete, och då går det ofta så, att deklara¬
tionen och taxeringen komma att bli stridande mot hvarandra,
och strängt taget har man ganska liten nytta af deklarationsupp¬
giften. För att dessa uppgifter skola få sin fulla betydelse, bör
man väl därför, när man redan nu är skyldig att vid upptaxeringen
af inkomsten af en affär rätta sig efter den inkomst, som denna
lämnat det föregående året, också med allt skäl gå till väga på samma
sätt vid upptaxering af aflöning och dylikt. Det är därför jag tycker,
att motionärens framställning är fullt befogad, och då man nu vet,
att eu ny författning i detta ämne är under utarbetning, och motio¬
nären endast begärt att Kungl. Maj:t därvid skall hafva sin upp¬
märksamhet riktad på saken, samt utskottets motivering dessutom
alltigenom är välvillig mot motionen, kan jag ej förstå, hvarför
man ej tillstyrkt motionen, utan i klämmen säger, att man ej vill
vara med om hvad man dock förut i motiveringen gillat.
Jag ber att få instämma i det af den siste talaren gjorda
yrkandet.
Herrar Svensson i Skyllberg och Gustafsson i Sjögesta instämde
häruti.
Lördagen den 11 Mars.
31 N:o 21.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Bevillningsutskottets vice ord¬
förande påstod, att motionärens förslag endast afsåg att afhjälpa
de olägenheter, som nu vidlåda åsättandet af taxeringen. Det är
emellertid så långt ifrån att detta är riktigt, att motionären all¬
deles uttryckligt föreslår, att man skall slå in på ett alldeles nytt
system genom att uteslutande lägga det föregående årets inkomst
till grund för taxeringen, men jag har förut påvisat, att man ge¬
nom införandet af ett sådant system råkar in i förhållanden, som
efter mitt förmenande åstadkomma långt större olägenheter än enligt
nu gällande förfaringssätt.
Det var egentligen endast detta jag ville säga med anledning
af herr Bromées påstående.
Nu har det för mig påpekats, att mitt förra yrkande kunde
vara litet oklart, då jag yrkade på gillande af vissa delar af moti¬
veringen och ogillande af andra. Jag skall därför be att få åter¬
taga mitt förra yrkande och i stället yrka, att kammaren måtte med
ogillande af motiveringen bifalla utskottets hemställan.
Herr Beckman: Herr talman! Då nu äfven yrkande har biffvi t
framställdt om bifall till motionärens förslag, ber jag att få påpeka,
att ehuru visserligen denna motivering, som här är framlagd, är
välvillig, motiveringen dock innebär ett alldeles bestämdt skäl, hvar¬
för man icke anser de? i närvarande stund vara lämpligt att bifalla
motionen. I motiveringen står det, att det är kändt, att vår nu
gällande skattelagstiftning i flera väsentliga delar ansetts tarfva ge¬
nomgripande förändringar, och utskottet föreställer sig, att vid den
häraf föranledda revision det kan förväntas, att frågan om inkom¬
sternas beräknande i afseende å tiden icke kan undgå att blifva
föremål för pröfning och att motionärens förslag således äfven kom¬
mer att vinna noggrant beaktande.
Det är en sak, som är allmänt känd, att för närvarande inom
regeringen pågår »ett sådant arbete». Vid sådant förhållande har
man ansett det klokare och försiktigare att lämna saken åt denna
utredning i stället för att göra ett bestämdt uttalande nu.
Jag skall fortfarande anhålla om bifall till utskottets förslag.
Härmed var öfverläggningen afslutad, I öfverensstämmelse
med de därunder framställda yrkandena gaf herr talmannen proposi¬
tioner l:o) på bifall till utskottets hemställan med godkännande af
utskottets motivering, 2:o) på bifall till berörda hemställan med
ogillande af utskottets motivering och 3:o) på afslag å utskottets
hemställan och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och
fann herr talmannen den under l:o) omförmälda propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anled¬
ning hvaraf och sedan till kontraproposition antagits bifall till det
under 3:o) upptagna yrkandet, nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:
Angående
ändring i gäl¬
lande skatte¬
lagstiftning
(Forts.)
Nm 21.
32
Lördagen den 11 Mars.
Angående
ändring af
41 i lagen
för Sveriges
riksbank.
Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets
hemställan i utskottets förevarande betänkande n:o 15 och den af
utskottet anförda motiveringen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utföll med 107 ja mot 69 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan med godkännande af utskottets
motivering.
§ 11-
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget sammansatta banko-
och lagutskottets utlåtande, n:o 1, i anledning af motioner om ändring
af § 41 i lagen för Sveriges riksbank.
I särskilda inom Första Kammaren af herr Sebastian Tham och
inom Andra Kammaren af herr A. IL Hammarskjöld väckta motioner,
n:is 4 och 47, hade föreslagits, att Riksdagen ville för sin del vid¬
taga sådan ändring af näst sista momentet i § 41 af lagen för
Sveriges riksbank, att de förmåner, som där tillerkändes bankaktie¬
bolag, hvartill enskild bank ombildats, äfven finge åtnjutas af bank,
hvaruti enskild bank uppgått.
Utskottet hemställde, att Riksdagen icke måtte bifalla före¬
varande motioner.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar F. A. Boström,
Axel Gustaf Andersson, Biesért och Wijk, hvilka hemställt, att Riks¬
dagen måtte för sin del besluta, att § 41 af lagen om Sveriges
riksbank den 12 maj 1897, sådan samma § lydde enligt lagen den
3 maj 1901, måtte erhålla följande ändrade lydelse:
Jämlikt lagen med vissa bestämmelser om Riksbankens sedel-
utgifningsrätt,----— — —----- •— ---- — —
--------en åttondedel af det ursprungliga beloppet.
Vid de förmåner, som sålunda medgifvas enskild bank, må bank¬
aktiebolag, hvartill enskild bank blifvit ombiklad, äfvensom bank,
hvaruti enskild bank uppgått, bibehållas. Därjämte — —--
—-----— —- — ofördröjligen underrättas.
Lördagen den 11 Mars. 33
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af:
Herr Hammarskjöld, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Då jag väckte denna motion, lefde jag i den naiva föreställningen,
att saken var så tydlig och klar, att utgången borde vara gifven,
nämligen så att motionen borde bifallas. Jag tänkte mig, att riks¬
banken, när den vägrade bifalla de framställningar, som blifvit gjorda
i motionens syfte, hade ansett sig tvungen att handla så af formella
skäl, men att när uppmärksamheten blifvit fäst på något, som jag
ansåg vara ett missförhållande, skulle Riksdagen icke tveka att rätta
detta missförhållande. Jag har misstagit mig, saken var icke så
klar, och utskottet har afstyrkt min motion. Då jag nu går att
säga några ord till försvar för densamma, så finner jag mig böra
med några korta ord antyda, hvarom det egentligen här är fråga,
ty jag tänker mig, att i den mängd af ärenden, som nu inströmma
på kammarens bord, händer det lätt, att ett ärende af denna be¬
skaffenhet af många blir förbisedt därför, att det icke väcker så
allmänt intresse.
Saken är i korthet följande. Då det år 1897 beslöts, att de
enskilda bankerna skulle upphöra med sin sedelutgifning från och
med år 1903, ansåg man det nödvändigt att bevilja de privata
bankerna någon fördel i ersättning för den stora fördelen de hade
däri, att de fingo utgifva sedlar, och därför bestämdes, att de skulle
äga från och med år 1903 rediskontera 40 % af det sedelbelopp,
som de hade utelöpande den 1 januari 1896. Men det dröjde icke
länge, förrän man fann, att denna fördel var alldeles för liten för
att kunna förmå bankerna att tidigt upphöra med sin sedelutgifning.
Tvärtom hade deras sedelutgifning högst betydligt ökats, och man
fann, att om det fortginge på sådant sätt, att bankerna icke upp¬
hörde med sin sedelutgifning förrän 1903 och då på en gång, skulle
det kunna medföra högst betydliga rubbningar i affärslifvet och
ganska stora svårigheter för riksbanken själf, som då på en gång
skulle nödgas öfvertaga all sedelutgifning. Därför beslöts år 1901
såväl i riksbankens eget som i privatbankernas intresse, att de
enskilda banker, som ville före slutet af år 1903 gå in på att efter
öfverenskommelse med riksbanken upphöra med sin sedelutgifning,
skulle erhålla åtskilliga utvidgade förmåner, nämligen rättighet att
till lägre ränta än annars erhålla lån, kreditiv och ^diskontering
för hela det belopp af sedlar, som de hade utelöpande den 1 januari
1901. Följden af denna kloka öfverenskommelse blef, att privat¬
bankerna, den ena efter den andra, mycket tidigare än de varit
skyldiga, upphörde med sin sedelutgifning. Och på detta sätt blef
öfvergången till de nya förhållandena, då riksbanken hade ensam
rätt att utgifva sedlar, betydligt mjukare, än annars skulle blifvit
fallet. Jag bör äfven tillägga, att de rättigheter, som medgåfvos
dem, gällde till hela sitt belopp endast för år 1903, och sedan skulle
detta belopp minskas med eu åttondedel årligen för att med år 1910
Andra Kammarens Prot. 1903. N:o 21. 3
N:o 21.
Angående
ändring af
§ il i lagen
för Sveriges
riksbank.
;!'(>rts.)
N:o 21. 34
Lördagen den 11 Mars.
Angående alldeles upphöra. Jag ber nu att få betona, att denna öfverens-
mväring af kommelse var alls icke uteslutande i privatbankernas intresse, utan
för Sverige^ ^eu var lika m37Cket och kanske mera i riksbankens och allrnän-
J riksbank, betens intresse. Jag bör äfven tillägga, att på samma gång beslöts
(Forts.) det, att enskild bank, som öfvergick till bankaktiebolag, skulle äga
åtnjuta samma förmåner, men det bestämdes sådana villkor, att
bankaktiebolag icke skulle få ha mindre grundfond, än den enskilda
banken både haft, och hvarken de enskilda bankerna eller aktie¬
bankerna, som begagnade sig af dessa förmåner, skulle äga rättighet
att indraga något af de afdelningskontor, som respektive banker
hade vid början af år 1896. Nu bar det efter denna 1903 års lag
inträffat, att banker ba sammanslagits på det viset, att en eller två
banker uppgått i annan. Det har inträffat i Norrland, där Härnö-
sandsbanken i sig upptagit Norrbottensbanken, och det bar inträffat
i Göteborg, där Göteborgs enskilda bank har förvandlats till aktie¬
bank och dessförinnan i sig upptagit både Hallands och Bohusläns
enskilda banker. Vid denna sammanslagning togo vederbörande för
gifvet, att de skulle komma i åtnjutande af samma förmåner, som
varit beviljade de enskilda bankerna och aktiebankerna genom 1903
års lag, nämligen att t. ex. den sammanslagna stora Göteborgs-
banken skulle äga rätt till samma kredit i riksbanken som den
förut både haft ensam med tillägg af de krediter, som skulle till¬
kommit Hallands- och Bohuslänsbankerna. Men då de därom gjorde
framställning hos riksbanken, svarades det nej, och att lagens
formulering icke medgaf sådant.
Det är för att råda bot för detta som motionen framkommit.
Nu har riksbanken yttrat sig i frågan, och med stöd af riksbankens
yttrande bar utskottet uttalat sig. I sitt betänkande säger särskildt
utskottet: »Något slags billighet eller rättsanspråk synes utskottet
i ett fall sådant som detta icke kunna från de enskilda bankernas
sida med fog göras gällande gentemot staten, hvars uppoffringar för
de enskilda bankerna en gång blifvit fastslagna och ej utan tvingande
skäl synas böra ytterligare ökas.» Jag kan också vara med om, att
riksbankens uppoffringar för de enskilda bankerna icke utan tvin¬
gande skäl böra ytterligare ökas. Men bär är icke fråga om att
öka riksbankens uppoffringar. Jag ber att få fästa uppmärksam¬
heten på, att här begäres icke, att privatbanker skola få tillskansa
sig ett enda öre utöfver hvad som blifvit dem beviljadt genom 1901
års lag, icke heller att riksbanken skall gifva ut ett enda öre utom
hvad som är beräknadt enligt 1901 års lag. Det begäres endast,
att de villkor, som då beviljades, skola få gälla äfven när banker
sammanslås.
Det säges af utskottet och äfven af riksbanken, att det bär
egentligen är en räntefråga. Ja, en räntefråga är det, men i första
rummet eu billighetsfråga, en fråga om rätt. Jag kan omöjligen se
den på annat sätt. Jag skall särskildt fästa uppmärksamheten på
de tre västkustbankerna. De sammanslogos förliden vår, våren
35 Nio 21.
Lördagen den 11 Mars.
1904 i april, medan de ännu voro enskilda banker, få hösten den Angående
15 oktober öfvergick den på så sätt af tre banker sammanslagna 5”*"^ af
nya banken till att bli ett bankaktiebolag. Hade de dröjt med denna yör Sverige™
sammanslagning till den 15 oktober 1904, d. v. s. till den dag, när riksbank.
de öfvergingo till att bli bankaktiebolag, så kan jag icke förstå, att (Forts.)
riksbanken hade kunnat vägra dem den kredit, som den nu ansett
sig böra vägra. År det då någon rimlighet i att den omständig¬
heten, att de först sammanslogos och därefter öfvergingo att bli
bankaktiebolag, skall ha någon afgörande betydelse i en fråga som
denna?
Det framhålles af utskottet, att det icke är så särdeles önskvärdt,
att banker sammanslås. Jag vet icke, hvad utskottet menar med
detta, om det kanske fruktar någon ringbildning. För mig synes
faran af ringbildning i fråga om banker vara ringa. Men däremot
kan jag icke förneka, att det är en fördel för allmänheten att ha
färre, solidare banker, som i kritiska tider kunna stå emot trycket
af uppkommande svårigheter, än att ha flere mindre och sålunda
mindre solida banker. Huru man kan göra invändning mot detta,
förstår jag icke.
Nu anföres det äfven af utskottet, att man behöfver icke frukta
någonting, ty riksbanken kommer i alla händelser icke att vägra
dessa banker kredit. Nej, det är nog möjligt. Men bankerna ha
dock sammanslagits under förutsättning, att de skulle få de billigare
villkoren, som voro öfverenskomna i 1901 års lag. Och man kan
tänka sig sådana kritiska tider inträda, att riksbanken finner sig
tvungen att sätta sådana banker som dessa sammanslagna, som riks¬
banken anser ha förlorat ifrågavarande rättigheter, i andra rummet,
när det gäller att bevilja kredit.
För min del kan jag omöjligt förstå annat, än att detta, som
jag förut sagt, är en billighetsfråga. När sådana privatbanker upp¬
fylla alla de villkor, som i 1901 års lag blifvit uppställda, villkoret
att icke minska sina grundfonder, villkoret att icke indraga något
af de afdelningskontor, som funnos vid 1896 års början, då måste
jag anse det som en billig fordran, att de erhålla de förmåner, som
enligt 1901 års lag blifvit privatbanker tillförsäkrade.
Herr talman! Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid.
Jag skall, innan jag slutar, till den kraft och verkan det kan ha,
omnämna, att jag icke är aktieägare hvarken i Göteborgsbanken
eller någon annan bank. Jag kan sålunda tala fullkomligt opartiskt.
Jag ber att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
reservationen.
Herr Moll: Herr talman! Den ärade motionären från denna
kammare har i sin motion gjort en framställning af innebörd, att
eu ändring måtte vidtagas i 41 § af riksbankslagen, som innehåller
bestämmelserna rörande de nu ifrågavarande krediterna. Den fram¬
ställning, som den ärade motionären nu här lämnat rörande den
iV:o 21. 36
Lördagen den 11 Mars.
Angående
i i näring af
§ 41 i lagen
för Sveriges
riksbank.
Polis.)
historiska utvecklingen, om jag så får uttrycka mig, af den 41 §,
var klar och åskådlig. Däremot förefaller det mig, som den fram¬
ställning, han lämnade rörande motionens innebörd, icke var lika
klar och lättfattlig. Jag skall därför tillåta mig att försöka klargöra,
hvad motionen enligt min uppfattning innebär.
Motionärerna och reservanterna anse, att det ingalunda är den
räntevinst, som bankerna göra på de ifrågavarande krediterna, som
här är hufvudsaken. Hufvudvikten ligger på fördelen för bankerna
att ha sig dessa krediter lagligen tillförsäkrade. Häremot ha emel¬
lertid fullmäktige i riksbanken anmärkt, att det icke linnes någon
anledning antaga, att icke bankerna äfven utan särskilda lagstad-
ganden kunna påräkna att få åtnjuta de ifrågavarande krediterna.
Fullmäktige anse följaktligen, att den föreliggande frågan i allt
väsentligt är en räntefråga, och till denna fullmäktiges uppfattning
har utskottet, som herrarne behagade finna, anslutit sig.
Men hvad innebär då denna räntefråga, som enligt motionärer¬
nas och reservanternas åsikt är så obetydlig, att den icke bör till¬
mätas någon vikt?
Vi ha nu här två fall af banksammanslagningar att hålla oss
till. Härnösands enskilda bank öfvertog 1903 Norrbottens enskilda
bank, och 1904 träffades aftal om Bohusläns och Hallands enskilda
bankers uppgående i aktiebolaget Göteborgs bank. Den räntevinst,
som dessa banker genom nu ifrågavarande lagändring efter sam¬
manslagningen skulle göra, uppginge enligt beräkningar, som blifvit
tillställda utskottet, till omkring 22,000 kronor för aktiebolaget Göte¬
borgs bank och till omkring 15,000 kronor för Härnösands enskilda
bank, allt årligen under eu tid af b1/., år, således sammanlagdt en
summa af 1 rundt tal 200,000 kronor. Nu vill jag gärna medgifva,
att denna beräkning efter all sannolikhet är för hög. Af åtskilliga
skäl, som jag här icke skall inlåta mig på, anser jag, att denna
beräkning krafvel’ en betydande reduktion. Men jag tror, att om
man gör reduktionen så, att man tar bort 1/s af de angifna sum¬
morna, så kommer man icke att öfverskatta räntevinsten. Med
denna reduktion skulle räntevinsten belöpa sig till omkring 14,000
kronor för den ena banken och omkring 10,000 kronor för den
andra, allt för år räknadt.
Ja, nu säga motionärerna, att detta belopp är alltför litet för
att spela någon roll för de ifrågavarande bankerna. För min ringa
del tillåter jag mig vara af motsatt mening. Så stora äro icke våra
bankaffärer, att det finnes någon enda svensk bank, som icke sätter
värde på eu säker extra årlig räntevinst af 10,000 till 15,000 kronor.
Men huru härmed förhåller sig och hvilken uppfattning bankerna
ha af de ifrågavarande räntebesparingarna, är en sak, som i själfva
verket icke intresserar Riksdagen. Hvad som däremot intresserar
Riksdagen är, om dessa belopp äro för riksbanken och i sista hand
för statsverket af betydelse. Huru stort bör ett belopp öfver hufvud
taget vara för att spela någon roll för statsverket? Till svar på
Lördagen den 11 Mars.
37 N:o 21.
den frågan ber jag alt få erinra om ett yttrande, som statsrådet Angående
och chefen för finansdepartementet fällde här i kammaren vid
1904 års riksdag. Vi diskuterade då ett af enskild motionär fram- Sverige'^
ställdt förslag om att höja anslaget till handelsstipendier med 10,000 riksbank.
kronor. Detta förslag ville man motivera bland annat därmed, att (Forts.)
beloppet var så obetydligt. Därpå genmälde finansministern, att
lian som finansminister icke kände till några små belopp, när fråga
var om statsutgifter. Vid detta tillfälle var det emellertid fråga
om ett anslag af 10,000 kronor till ett ändamål, som enhälligt er¬
kändes vara ett allmännyttigt ändamål. Nu gäller det, som herrarne
finna., betydligt större summor och ett ändamål, som, lindrigast
sagdt, kan betecknas såsom omtvistadt.
Finnes då någon särskild anledning, hvarför staten bör bevilja
bankerna dessa extra förmåner? Ja, svara motionärerna: tryggheten
för bankerna att komma i åtnjutande utaf de ifrågavarande lag¬
stadgade krediterna är utaf det stora värde för det allmänna, att
staten torde i detta fall böra gå bankernas önskningar till mötes.
När motionärerna fästa så stort afseende vid denna trygghetsfråga,
men å andra sidan ej fästa den allra ringaste vikt vid frågan om
räntevinsten, förefaller det mig, som om det skulle hafva varit na¬
turligare, om motionärerna inskränkt sig till att söka genom en
lagändring bereda bankerna den eftersträfvade tryggheten med af¬
stående af räntevinsten. Tv nog är det väl bra orimligt, att staten,
på samma gång den genom en lagändring bereder bankerna denna
trygghet, skall betala afsevärda belopp för den sålunda bankerna
beviljade förmånen.
Men motionärerna hafva ännu ett annat skäl till förmån för
sitt förslag. Sammanslagning utaf mindre banker till större kapital¬
starka bankinstitut är enligt motionärernas förmenande en angelägen¬
het af den vikt, att den kan vara förtjänt af att understödjas på
nu ifrågavarande sätt. Ja, jag erkänner villigt, att sådana samman¬
slagningar lämna vara till fördel för det allmänna, men jag påstår
alldeles bestämdt, att sådana förhållanden kunna inträffa, att sam¬
manslagningarna icke verka till fördel för det allmänna, utan tvärtom.
Och att staten skulle genom den nu föreslagna lagändringen direkt
premiera banksammanslagningar, därtill finnes det dock icke någon
den ringaste anledning. I all synnerhet synes det vara orimligt,
att den ifrågasatta premieringen skall verka retroaktivt på det sätt,
att redan fullbordade banksammanslagningar skola komma i åt¬
njutande af de ifrågavarande förmånerna — förmåner, hvilka ban¬
kerna, när sammanslagningarne skedde, visste eller åtminstone bort
veta, att de icke efter sammanslagningarne skulle komma i åt¬
njutande af.
Antages nu reservanternas hemställan, blir resultatet, bland
annat, att Härnösands enskilda bank, som redan för två år sedan
öfvertog Norrbottens enskilda bank och redan då af bankofullmäk-
tige erhöll besked, att banken icke kunde komma i åtnjutande af
JV:o 21. 38
Lördagen den 11 Mars.
Angående de tidigare utaf Norrbottens enskilda bank innehafda förmåner, nit
§a\i%i\aen erhåller dessa förmåner. Det blir för Härnösands enskilda
för Sveriges bank naturligtvis en högst angenäm öfverraskning att nu, två år
riksbank, efteråt, blifva underrättad om att det besked, som banken förut
(Forts.) fått, nu blifvit ändradt: nu skall ni komma i åtnjutande af dessa
fördelar.
Motionärerna anse emellertid, att det icke är rättvist, att, om
man antager förslaget, det icke äfven får retroaktiv verkan. Jag
undrar dock, om motionärerna hafva tänkt sig, huru riksbanken
skall förfara särskilt gentemot Härnösands enskilda bank. Mina
herrar, det lärer väl ej då återstå för fullmäktige annat än att till
Härnösands enskilda bank utbetala omkring 20,000 h 30,000 kronor
kontant såsom ersättning för de under de senaste två åren mistade
krediterna.
Nu framhöll den ärade motionären i denna kammare såsom
det hufvudskål, hvarpå han grundade sin framställning, billighets-
frågan. Men i sammanhang med behandlingen af billighetsfrågan
vidrörde han allenast fallet med aktiebolaget Göteborgs bank, så
det kan ju hända, att han i afseende å Härnösandsbanken tänkt
sig, att den ej skulle komma i åtnjutande af räntevinst för de
båda gångna åren. Men i så fall förstår jag ej, huru det går med
rättvisan.
Herr talman, jag tillåter mig yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Häruti instämde herr Andersson i Helgesta.
Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen framställt proposi¬
tioner på de under öfverläggningen gjorda yrkandena, biföll kam¬
maren utskottets hemställan.
§ 12.
Sammansatta banko- och lagutskottets häruppå föredragna ut¬
låtande n:o 2, i anledning af herr V. L. Molls motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående förändrad organisation af den kontroll,
som af staten utöfvas öfver bankverksamheten, blef af kammaren
godkändt.
§ 13-
Angående Till afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande n:o 26, i
ändring af anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande
il § lagen an- ändring af 11 § lagen angående sparbanker.
gående spar-
J)dfl
Andra Kammaren hade till behandling af lagutskottet hänvisat
en inom nämnda kammare af herr P. Jönsson i Färeköp väckt
39 N:o 21.
Lördagen den 11 Mars.
motion, n:o 54, hvari hemställts, att Riksdagen måtte i skrifvelse Angående
till Kung! Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till sådan ändring
af § 11 mom. 3 i gällande lag angående sparbanker, att lån mot g^uhspar-
säkerhet af borgen jämte inteckningar inom taxeringsvärdet icke ' banker.
inbegrepes under de lån, som inom tio år måste vara inbetalda. (Forts.)
Utskottet hemställde emellertid, att förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade motionären,
Herr Jönsson i Färeköp: Herr talman! Jag skall be att med
några ord få redogöra för huru den nu ifrågavarande paragrafen i
lagen angående sparbanker verkar. Härvid vill jag dock anmärka,
att hvad jag kommer att säga förnämligast gäller landsorten, där
sparbanksverksamheten är synnerligen utvecklad. Naturligtvis kar
jag icke kännedom om denna verksamhet öfverallt, men så mycket
vet jag, att sparbankernas verksamhet åtminstone i våra bygder
vunnit en mycket stor utvidgning.
Det tinnes här i landet cirka 291 sparbanker. Däraf faller på
Kristianstads län icke mindre än 66 dylika banker; Östra Göinge
härad, som har 13 socknar, har 11 sparbanker, och Västra Göinge
härad, som har 23 socknar, har 16 sparbanker. Följaktligen hafva
dessa båda härader cirka eu tiondel af antalet sparbanker i hela
landet. De nämnda trakterna, som ligga längst i nordost af Skåne,
äro de kargaste delarna af landskapet. Sparbankssystemet har sär-
skildt där utveklat sig till stor välsignelse för orten.
Nu har emellertid sparbankslagen, under den tid densamma
varit i verksamhet, lagt hinder i vägen för att styrelserna skola
kunna antaga erbjuden god säkerhet. Och Kung], Maj:ts ombud
hafva i något fall gjort anmärkning mot sparbankerna, dock mest
af formella skäl. Mot solid realsäkerhet har icke gjorts någon
anmärkning. Styrelserna i sparbankerna äro ju mycket förtrogna
med förhållandena, då det gäller ett så litet område som bankens
verksamhetskrets; de känna folket och känna, huru vederhäftiga
personerna äro. Och det är hufvudsaken, då det gäller att få göda
säkerheter. Då nu inteckningar under halfva taxeringsvärdet hufvud¬
sakligen gå till hypoteksbankerna, är det ju klart, att sparbankerna
icke få många af dessa inteckningar. Men de därnäst bästa säker¬
heterna få sparbankerna ofta. Hvilken fördel det är för dessa
banker att få sådana inteckningar, som ligga strax ofvan halfva
taxeringsvärdet, är ju uppenbart. Sådana säkerheter för sparbankslån
få också nästan uteslutande anses såsom bästa säkerhet, så mycket
mer som det nästan i regel ställes borgen jämte inteckningen. Då
så sker, är säkerheten otvifvelaktigt en af de allra bästa säkerheter,
som gifvas. Det är emellertid just mot dylik säkerhet, som anmärk-
ning gjorts; man har anmärkt, att det lämnats stående lån mot
N:o 21. 40
Lördagen den 11 Mars.
Angående
ändring af
11 § lagen an
gående spar¬
banker.
(Forts.)
sådan säkerhet. Med anledning däraf har jag ansett det vara af
behofvet påkalladt att åstadkomma ändring i nu ifrågavarande para¬
graf af sparbankslagen.
lTtskottet tolkar min framställning på följande sätt: »Motionärens
framställning synes vara grundad hufvudsakligen å hans intresse
för att småbrukarne måtte erhålla efter deras villkor bättre anpassade
kreditförhållanden». Detta påstående är nu till en del riktigt, men
det är till största delen oriktigt. Ty kunna icke styrelserna få taga
emot goda säkerheter och goda lånesökande, kunna de icke vare
sig taga emot alla penningar, som anmälas till insättning, och ej
heller lämna så hög ränta, som de eljest skulle kunna. Det händer
icke så sällan, att styrelserna icke kunna taga emot så mycket
medel, som erbjudes, och det händer också, att de få insätta medel
på deposition i enskilda banker. Detta är naturligtvis icke ett smult
sätt att drifva en sparbanksrörelse. Lagutskottet har visserligen
gjort en antydan om att det icke skulle vara så osundt, och att
insättarne hade alldeles för stort förtroende för sparbanksstyrelserna.
Men jag är öfvertygad om, att i dessa styrelser icke inväljas andra
än oberoende och burgna män, som hafva den allra största aktning
för och omsorg om banken. Det är heller icke visadt, att bank-
styrelserna icke fullgjort sina plikter i afseende å bankens skötsel.
Visserligen veta vi, att det för några år sedan var eu sparbank,
som gick om styr, d. v. s. fick afveckla. Men det finnes icke något
enda fall, då eu sparbanks afveckling haft sin orsak däruti, att de
af mig omnämnda säkerheterna icke varit tillfredsställande.
Jag har nu icke stort hopp att vinna någonting gentemot ett
enigt utskott. Då utskottet emellertid, såsom mig synes, talat alltför
mycket om faran att utlämna lån enbart mot borgen, vill jag säga,
att det är just detta, jag framhållit i miu motion. Jag Tiar ju
också talat om inteckningar jämte borgen, enär, såsom jag framhållit,
de inteckningar, som ligga öfver halfva taxeringsvärdet, i de flesta
fall, om icke alltid, icke torde kunna anses såsom alldeles säkra i
och för sig själfva. Hela det långa talet, som utskottet ägnat åt
denna sida af saken, det tror jag därför faller alldeles utom hvad
jag har sagt.
Trots utskottets enhälliga afstyrkande skall jag yrka bifall till
min motion.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Det anses ju allmänt, att
lån mot realsäkerhet gifva vissa fördelar åt långifvaren gentemot
lån mot namnsäkerhet. Nu hafva också i sparbankslagen meddelats
särskilda bestämmelser med afseende å lån mot realsäkerhet gent¬
emot lån med namnsäkerhet eller blandad real- och namnsäkerhet.
Motionären åsyftar nu, att dessa lån mot inteckningssäkerhet
med supplement af namnsäkerhet skola erhålla samma fördelar som
de mot realsäkerhet. Utskottet däremot anser på goda grunder, att
skillnaden mellan dessa olika slag af lån bör bibehållas; och på
Lördagen den 11 Mars.
41 N:o 21.
grund af dessa skäl, som finnas här i utskottets utlåtande närmare
angifna, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner
å de under öfverläggningen gjorda yrkandena; och biföll kammaren
därvid utskottets hemställan.
§ 14.
Slutligen föredrogos hvar för sig och blefvo af kammaren god¬
kända :
lagutskottets utlåtande n:o 27, i anledning af väckt motion
angående ambulatorisk handel med tobak å gator och allmänna
platser, och
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 6,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
förbud att såsom förnamn använda andra personers släktnamn.
§ In¬
under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse hemställde herr talmannen, det kammaren
ville besluta att onsdagen den 15 innevarande mars företaga val af
ledamöter och suppleanter i det särskilda utskott n:o 2, som Riks¬
dagen denna dag beslutat tillsätta.
§ 16.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 19, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde hufvudtiteln gjorda framställ¬
ning om anslag för utarbetande af en redogörelse öfver ortnamn i
Älfsborgs län.
Vidare anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelse, n:o 20, till Konungen, i anledning af väckt motion
angående lagstiftningsåtgärder för stäfjande af illojal konkurrens.
§ 17-
Justerades protokollsutdrag.
18.
1
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 3, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af §
28 regeringsformen; och
Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 21.
4
N:o 21. 42
Lördagen den 11 Mars.
n:o 4, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 17,
26, 34 och 103 regeringsformen samt § 43 riksdagsordningen;
statsutskottets utlåtande n:o 10, angående regleringen af ut¬
gifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, innefattande anslagen
till jordbruksdepartementet;
bevillningsutskottets betänkande n:o 16, i anledning af väckta
motioner angående vissa ändringar i 4 och 11 §§ bevillningsför-
ordningen;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 30, i anledning af väckt motion om ändring af 12 § i lagen
om skydd för varumärken;
n:o 31, i anledning af väckt motion om ändring af 21 § i lagen
angående sparbanker den 29 juli 1892;
n:o 32, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi.
Maj:t angående lagstadgad stängningstid för handelsbutiker m. in.; och
n:o 33, i anledning af väckt motion om ändring af 3 § i lagen
angående folkskoleväsendet i Stockholm den 15 maj 1903 m. in.; samt
Andra Kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 8, i
anledning af motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vid¬
tagande af åtgärder för att förhindra, att lotterisedlar säljas till högre
pris än det, hvarå de lyda.
§
19.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr O. it. Ström i Nederkalix under 10 dagar fr. o. m. den 15 mars,
» A. H. Hammarskjöld »
» L. J. Jansson i Djursätra »
» K. F. G. Almqvist »
» S. Nordström i Höglunda »
5 » » » 13 »
3 » » » 13 »
2 » » » 13 » och
5 » » » 13 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,io e. in.
In fidem
Herman Falmyren.
Tisdagen den 14 Mars.
43 N:o 21.
Tisdagen den 14 mars.
Kl. V2 3 e. m.
Kammarens förhandlingar leddes under detta sammanträde af
herr vice talmannen.
§ 1.
Justerades protokollet för den 7 innevarande mars.
Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden
n:is 3 och 4, statsutskottets utlåtande n:o 10, bevillningsutskottets
betänkande n:o 16, lagutskottets utlåtanden n:is 30, 31, 32 och 33
samt Andra Kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8.
§ 3.
Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, n:r 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kung!. Maj:t angående förbud mot användning af taggig stäng-
seltråd till hägnader, där fara däraf kan uppstå för människor eller
djur.
§ 4.
Herr P. O. Lundell afgaf eu motion, n:o 222, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa
delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
den 23 oktober 1891.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
§ 5.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr 0. A. Ericsson iOfvanmyra under 2 dagar fr. o. m. den 15 mars,
» N. Å kesson » 10 » » » 18 »
» J. Sjöberg » 8 » » »18 » och
» B. Holmgren » 3 » » » 15 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,43 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.