RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1905. Andra Kammaren. N:o !!.
Tisdagen den 14 februari.
Kl. 72 3 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 7 innevarande februari.
§ 2.
Upplästes två till kammaren inkomna, så lydande protokoll:
År 1905 den 11 februari sammanträdde kamrarnes valmän
för att utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnos, efter
valförrättningens slut, rösterna hafva utfallit sålunda:
herr revisionssekreteraren Carl Evald Leijonmarck med 47 röster,
i följd hvaraf herr revisionssekreteraren Carl Evald Leijonmarck
blifvit till Riksdagens justitieombudsman utsedd.
Folke Andersson. Willi. Walldén. L. J. Jansson.
E. A. Enhörning.
År 1905 den 11 februari sammanträdde kamrarnes valmän
för att utse den man, som skall efterträda Riksdagens justitie¬
ombudsman, ifall han, innan nästa lagtima Riksdag anställt nytt
val af justitieombudsman, skulle med döden afgå, samt utöfva
ämbetet under den tid, justitieombudsmannen kan vara af svår
sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad; och befunnos,
efter valförrättningens slut, rösterna hafva utfallit sålunda:
herr häradshöfdingen Ivar Peterson Ernberg...... med 34 röster,
i följd hvaraf herr häradshöfdingen Ivar Peterson Ernberg blifvit
utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.
Folke Andersson. Wilh. Walldén. I. J. Jansson.
E. A. Enhörning.
Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 11.
1
N:o 11. 2
Tisdagen den 14 Februari.
Jämte det protokollen lades till handlingarna, beslöt kam¬
maren, att underrättelse om de sålunda försiggångna valen skulle
meddelas Riksdagens kanslideputerade med anmodan till dem
att låta uppsätta och till kamrarna ingifva förslag dels till för¬
ordnanden för de valde, dels skrifvelse till Konungen med an¬
mälan om de verkställda valen, dels ock till den paragraf därom,
som borde i riksdagsbeslutet införas.
§ 3.
Föredrogos livar efter annan Kungl. Maj:ts å kammarens
bord hvilande propositioner till Riksdagen; och hänvisades därvid
till lagutskottet Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 5 § i lagen om straffregister den 17
oktober 1900.
Härefter öfverlämnades till statsutskottet Kungl. Maj:ts pro¬
position angående försäljning af Gottlands artillerikårs, inom
Visby stad belägna kaserntomt med därå befintliga byggnader.
§ 4.
Efter föredragning häruppå af de på kammarens bord
hvilande motionerna hänvisades herr C. J. Berggrens motion, n:o
202, och herr O. A. Ericssons i Ofvanmyra motion, n:o 203, till
särskilda utskottet.
§ 5.
Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtan¬
den n:is 12, 13 och 14 samt bevillningsutskottets betänkanden
näs 1, 2, 3, 4, 5 och 6.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes kommitterades för vården om
Andra Kammarens ekonomiska angelägenheter utlåtande n:o 2,
med anledning af väckt motion om ändrad numrering af leda¬
möternas platser i plenisalen.
§ 8.
Herr C. A. Lindhagen aflämnade två motioner, nämligen:
3 N:o It.
Tisdagen den 14 Februari.
n:o 204, om ändring i 17, 26, 34 och 103 §§ regerings¬
formen samt 43 § riksdagsordningen; och
n:o 205, om afslag å Kung! Majits proposition med förslag
till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på
afdelningar.
Dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 9-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr K. J. E. Ilultkrante under 11 dagar fr. o. m. den 15 februari,
» C. J. Jonsson i Skog » 5 » » »18
» G. O. Wallenberg » 4 » » »15 » och
» II. G. P. Öhngren » 10 » » »18 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,48 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Onsdagen den 15 februari.
Kl. 11 f. in.
§ 1.
Justerades protokollet för den 8 innevarande februari.
§ 2.
Herr talmannen tillkännagaf, att herr A. Henricson anmält
sig vara hindrad att bevista dagens sammanträde.
Herr statsrådet m. m. C. von Friesen aflämnade Kungl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående understöd åt folkbibliotek m. m.
Propositionen blef på begäran bordlagd.
N:o 11. 4
Onsdagen den 16 Februari.
Ang. ökadt
utrymme åt
Andra Kam¬
marens kansli.
§ 4.
Vidare aflämnades af herr statsrådet in. in. E. F. W. Meyer
Kung!. Maj:ts propositioner:
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
förre soldaten Anders Takts vid Solbacken änka Charlotta Anders-
dotter; och
angående understöd åt genom olyckshändelse under tjänste-
utöfning omkomne tillförordnade gränsridaren i Kopparbergs län
Per Erik Staffanssons änka och minderåriga barn.
Jämväl dessa propositioner blefvo på därom framställd be¬
gäran lagda på bordet.
§
Herr C. A. Lindhagens motioner, n:is 204 och 205, föredrogos
härefter; och hänvisades därvid den förra motionen till konstitu¬
tionsutskottet och den senare till lagutskottet.
§ 6.
Föredrogs, men bordlädes åter kommitterades för vården om
Andra Kammarens ekonomiska angelägenheter utlåtande n:o 2.
Till afgörande förelåg kommitterades för vården om Andra
Kammarens ekonomiska angelägenheter utlåtande n:o 1, i an¬
ledning af väckt motion om åtgärder för beredande af ökadt
utrymme åt kammarens kansli.
Uti en inom kammaren väckt och till kommitterades be¬
handling hänvisad motion, n:o 153, hade herr F. Berg i Stock¬
holm föreslagit, att Andra Kammaren måtte åt vederbörande
gifva i uppdrag att vidtaga lämpliga åtgärder för beredande af
ökadt utrymme åt kammarens kansli, utan att kammarens klubb¬
lokal däraf komme att lida intrång.
Kommitterade hemställde, att Andra Kammaren måtte i an¬
ledning af herr Bergs motion besluta:
att hufvudvåningens sydvästra hörnrum skulle upplåtas till
lokal för justering af anföranden och till notarierum,
att till skrifrum skulle användas de tre närmast öster därom
belägna klubbrummen,
Onsdagen den 15 Februari.
5 N:o 11.
samt att jämväl det nu till byffé anordnade rummen skulle
begagnas såsom klubbrum.
Sedan kommitterades hemställan blifvit uppläst, yttrade
motionären,
Herr Berg i Stockholm: Jag har all anledning att i det
väsentligaste vara belåten med det utlåtande, som här föreligger.
Herrar ekonomikommitterade hafva i likhet med mig ansett, att
kammarens klubbvåning måste till kansliet afstå det sydvästra
hörnrummet, samt att klubbvåningen utan skada kan såsom er¬
sättning härför med sig införlifva det s. k. byfférummet, hvilket
kommitterade liksom jag funnit för sitt ursprungliga ändamål
ganska obehöflig!. I hufvudsak hafva således kommitterade
varit eniga med mig, ehuru de i några detaljer afvikit från hvad
jag i min motion föreslagit. I en af dessa detaljer vill jag full¬
ständigt gifva dem rätt; i en annan får jag väl böja mig för
omständigheterna, men i afseende å eu tredje måste jag verk¬
ligen opponera mig.
Den punkt, i hvilken jag obetingadt biträder kommitterades
förslag, är den, som innebär, att hufvudvåningens sydvästra
hörnrum skulle icke allenast användas för framläggande af riks-
dagsanförandeua, utan äfven upplåtas åt notarierna. Antagligen
komma förhållandena att utveckla sig på det sättet, att rummet
hufvudsakligen blir notarierum, och att justeringsarbetet hufvud¬
sakligen kommer att förläggas till de'båda små skrifrummen,
som äro belägna därintill. Syftet med min motion skulle såle¬
des på det sättet vinnas fullständigare och bättre, än jag i motio¬
nen tänkt mig; och det har jag naturligtvis icke det ringaste
emot.
Mina önskningar beträffande eu bättre anordning för tid¬
ningsmännens räkning hafva kommitterade funnit icke kunna
förverkligas; och detta får jag för min del beklaga, du det före¬
faller mig, som om tidningsmännen i vårt nya hus blifvit ganska
styfmoderligt behandlade. Men då jag icke'' är i tillfälle att an¬
visa någon tillfredsställande utväg för afhjälpande af detta miss¬
förhållande, måste jag tyvärr afstå från att i den punkten göra
någon hemställan.
Däremot kan jag icke underlåta att i eu tredje punkt fram¬
lägga ett bestämdt ändringsyrkande. Då jag nedskref min
motion, var min första tanke den, att det större rummet närmast
öster om vaktrummet borde förvandlas till skrifrum, så att man
i fråga om byfférummet finge två alternativ att välja mellan,
antingen att låta det öfvertaga uppgiften att utgöra — om jag-
så får säga — förströelselokal eller ock göra det till tidnings-
rum. Men jag måste bekänna, att min känsla genast bestämdt
reagerade emot båda dessa alternativ. Vi hafva här i vårt nya
Ang. ökaclt
utrymme åt
Andra Kam¬
marens kansli.
(Forts.)
N:o 11. 6
Ang. ökailt
utrymme åt
Andra Kam¬
marens kansli.
(Ports.)
Onsdagen den 15 Februari.
hus några partier, hvilkas skönhet det horde vara en hederssak
för oss att icke på något sätt förfuska. Vid sidan af den stora
trapphallen och Riksdagens handbibliotek — icke det egentliga,
stora biblioteket, utan handbiblioteket — vill jag särskild! nämna
det gemensamma samtalsrummet jämte de därmed organiskt för¬
bundna afslutningssalongerna eller byfféerna, hvilka 3 rum till¬
samman genom former och färger utgöra en tilltalande, sam¬
stämmande helhet. Intrycket af den harmoniska helhet, som
bildas af dessa 3 rum, skulle icke på ringaste sätt blifva stördt,
om Andra Kammarens byfférum under medverkan af riksdags¬
husets arkitekt försåges med eu enkel och stilren skrifsalsmöbel.
Men att belamra en så iögonenfallande och så representativ
plats med vare sig tidningshyllor eller den skramlande och bro¬
kiga attiralj, som hör till ett förströelserum, synes mig vara eu
försyndelse emot den goda smaken. Det skulle göra ett skrikande
intryck gentemot rummets arkitektur och dekorering i det hela,
hvartill jag tror, att man icke bör göra sig skyldig.
Då jag vet, att många af kammarens ledamöter i detta af¬
seende dela min åsikt, och då jag hyser en viss förhoppning,
att kammaren i sin helhet äfven skall göra det, tager jag mig
friheten, herr talman, att hemställa om en sådan modifiering af
kommitterades här framlagda förslag, att uti andra punkten ordet
tre utbytes mot ordet två, och i tredje punkten slutordet Iclubb-
rtim utbytes mot ordet skrifrum, så att beslutet sålunda skulle
komma att lyda:
»att hufvud våningens sydvästra hörnrum skall upplåtas till
lokal för justering af anföranden och till notarierum,
att till skrifrum skola användas de två närmast öster därom
belägna klubbrummen,
samt att jämväl det nu till byffé anordnade rummet skall
begagnas såsom skrifrum»,
och anhåller jag om proposition på detta mitt yrkande.
Herr Lindblad: Om man vill öfversätta det yrkande, som
nu gjorts af motionären, skulle det väl vara, att han i det huf-
vudsakliga yrkar bifall till sin motion, under det att vi kom-
mitterade ansett oss kunna föreslå, att motionen på det sätt bi-
falles, att man endast upplåter ett af de föreslagna rummen till
notarierna, men bibehåller de öfriga för kammarledamöternas
disposition. Det kan ju icke förnekas, att utrymmet i riksdags¬
huset är afgjordt begränsad!. Äfven om vi skulle vilja gifva
motionären fullständigt rätt, och om vi skulle finna det önskvärd!
att kunna till alla delar bifalla hans förslag, tror jag dock, att
vi sakna tillfälle att nu göra det; och framförallt torde det
vara nödvändigt att nu vid den första riksdagen, då man tager
det nya huset i besittning; gå till väga med varsamhet, emedan,
om man nu lämnar en lokal ifrån sig, det icke torde vara så
Onsdagen den 15 Februari.
V
N:o 11.
lätt, huru gärna man än vill, att sedan komma och begära den Ang- öhadi
tiUbaka. _ Andra Kam-
Nu torde kammarens ledamöter liksom motionären nogsamt marenskansli.
finna, att ekonomikommitterade icke ha ansett sig kunna till- a?orts.)
styrka bifall till motionen mer än i så måtto, att sydvästra hörn¬
rummet upplåtes åt kanslipersonalen, på det att sålunda behöf¬
lig!, ökadt utrymme må kunna beredas för sex af notarierna.
Men vi tro, att man på samma gång mycket väl kan använda
nämnda rum som justeringsrum, något, som det från början var
ämnadt till och hvartill det äfven torde väl lämpa sig. Att där¬
jämte afstå rummet näst därintill åt kansliet anse vi icke kunna
gå för sig, ty det har visat sig, att det är behöflig!, att kamma¬
rens ledamöter för sina skrifgöromål disponera tre rum. Det
torde äfven komma att inträffa, att om flere ledamöter vilja sam¬
tidigt justera sina anföranden, måste eu del af dem flytta sig
från justeringsrummet till det närmast därintill belägna skrif-
rummet, och detta låter sig också mycket väl göra, ty båda rum¬
men äro afsedda för arbete under tystnad.
Däremot kan man icke alls, enligt vårt förmenande, gå med
på motionärens förslag att aptera det nuvarande byfférummet
till skrifrum. Visserligen skulle utrymmet därstädes blifva ganska
stort och kanske fullt tillräckligt, men rummets belägenhet gör
det dock icke lämpligt till skrifrum. Ledamöterna hämta ju sin
post i vaktrummet, och om de då vilja genast besvara ett bref,
söka de helt naturligt en skrifplats i närheten. Det torde icke
heller vara lämpligt, att man delar på skrifrummen och förlägger
två af dem i ena ändan af klubbvåningen och ett annat i en
helt annan afdelning.
Men äfven om det förslag, som kommitterade framlagt, skulle
antagas, finnes intet hinder för att sedan i någon mån tillmötesgå
motionären så till vida, att det rum, som är närmast det stora
samtalsrummet — »sammanbindningsbanan», såsom den förr
hette — möjligen apteras för andra ändamål, ty såsom herrarne
observerat, ha kommitterade alls icke i klämmen bestämdt
uttalat, hvartill rummet i fråga skulle användas, utan de ha
endast i allmänna ordalag hemställt, att det måtte begagnas
såsom klubbrum. Det är sålunda ingenting sagdt därom, huru¬
vida det skall blifva tidningsrum eller det s. k. allmänna klubb¬
rummet, utan det står ännu öppet för herrarne litet hvar att
inverka på kommitterades närmaste åtgärder i det hänseendet.
Skulle den önskan allmänt göra sig gällande, att rummet icke
bör upplåtas såsom allmänt klubbrum, utan i stället reserveras
till tidningsrum, går det mycket lätt för sig att göra en sådan
ändring. Men innan det visat sig, huruvida icke den nu före¬
slagna anordningen är tillfyllestgörande, tror jag icke, att det är
lämpligt, att kammaren bifaller motionärens yrkande. Kommit¬
terade ha ju varit fullständigt eniga i denna sak, och jag skulle
N:o 11. 8
Onsdagen den 16 Februari.
Ang. ökadt vilja bedja lierrarne att härvidlag iakttaga varsamhet och icke
Andra Kant mer äu (justeringsrummet, sålunda i hufvudsak bifalla kom-
marens kansli, mitterades förslag.
(Forts.)
Herr Darin: Det torde väl vara för enhvar af oss, mina
herrar, välbekant, att behofvet af utvidgade lokaler för Andra Kam¬
marens notarier är oafvisligt, och ur den synpunkten måste det
föreliggande, af herr Berg väckta förslaget anses vara i hög grad
påkalladt. Jag finner äfvenledes att herrar ekonomikommittérade
i den delen på ett lyckligt sätt löst frågan.
Hvad däremot angår användningen af Andra Kammarens
lokaler för öfrigt — de sällskapliga lokalerna — tror jag icke,
att herrar kommitterade kommit till ett alltigenom lyckligt resultat.
Jag hyser emellertid inga som helst betänkligheter i fråga om
att biträda ett beslut, som innebär bifall till hvad herrar ekonomi-
kommitterade hemställt. Men deras motivering kan jag däremot
i ett visst hänseende icke godkänna.
Jag gillar således liksom motionären alldeles afgjordt den
första punkten i herrar ekonomikommitterades hemställan. Hvad
den andra punkten beträffar, har motionären föreslagit den lilla
ändringen i densamma, att i stället för ordet »tre» skulle stå
»två», och i fråga om tredje punkten har motionären hemställt,
att ordet »klubbrum» skulle utbytas mot »skrifrum». Jag anser
dock icke dessa af motionären föreslagna förändringar behöfliga,
för att det syfte skall vinnas, som därmed afses. Man kan väl
nämligen utan betänklighet under beteckningen »klubbrum» in¬
rymma äfven skrifrum. Med ett godkännande af kommitterades
förslag skulle alltså ett rum, det längst in i våningen belägna,
komma att upplåtas såsom justeringsrum och för vissa nota¬
riers arbeten, och alla de öfriga rummen, däri inbegripet byffé-
rummet, skulle blifva klubbrum. Sedan återstår att afgöra, huru
dessa klubbrum skola disponeras, och beträffande denna disposi¬
tion är jag icke ense med kommitterade, men väl i hufvudsak
med motionären.
Den af herrar kommitterade, som nyss yttrade sig, menade,
att kommitterade icke uttalat något om, huru det främsta rum¬
met uti livad jag kallar klubbvåningen skulle användas. Att så
emellertid icke är förhållandet, torde herrarna lätt finna genom
att taga kännedom om hvad kommitterade säga i sitt ut¬
låtande å sid. 4, tredje stycket. Detta stycke lyder sålunda:
»Att, såsom motionären föreslagit, anvisa byffémmmet till skrif¬
rum, synes emellertid kommitterade icke vara ändamålsenligt.
Tvärtom hålla kommitterade före, att skrifrummen böra anordnas
i sammanhang med hvarandra, så att därtill upplåtas, utom de
två väster om vaktrummet belägna, för närvarande på sådant
sätt begagnade smärre rummen, äfven det närmast öster om vakt¬
rummet befintliga större rum, som nu användes såsom läsrum
Onsdagen den 15 Februari.
9 N:o 11.
och till, såsom motionären uttrycker sig, hvarjehanda sällskapliga Ang. ökadt
sysselsättningar» — hvad därmed afses är oss alla väl bekant. — AndraKam
»I stället borde nuvarande byfférummet anordnas för sistnämndamarens]cansu
ändamål.» (Forts)
Här ha således kommitterade ställt i utsikt, att det främsta
rummet i Andra Kammarens klubbvåning, och därtill det största
och prydligaste och i alla hänseenden vackraste, skulle upplåtas
för dessa »hvarjehanda sällskapliga sysselsättningar». Det är
detta, som är lika litet tilltalande för mig som för motionären.
Jag tycker, att det alldeles skulle störa anordningarne här i huset,
om man vid öfvergången för det för kamrarne gemensamma sam¬
talsrummet till Andra Kammarens lokaler först möttes af — för
att begagna det betecknande ordet — ett spelrum, som i hvarje
fall icke vid alla tider kunde hållas i så städadt och ordentligt
skick, som önskligt vore beträffande det främsta rummet i en
våning.
På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig, herr tal¬
man, hemställa om bifall till ekonomikommitterades hemställan,
dock utan godkännande af den på sid. 4 i utlåtandet antydda
användningen af byfférummet för »hvarjehanda sällskapliga sys¬
selsättningar» .
Herr Berg i Stockholm: Herr Lindblad tyckes fullständigt
hafva missförstått mitt yttrande i denna fråga, ty hans anfö¬
rande bestod hufvudsakligen i ett bemötande af det yrkandet,
att två af klubbrummen skulle afstås till kansliet. Jag för¬
klarade emellertid uttryckligen, att jag helt och hållet i det
fallet biträdde ekonomikomitterades förslag och alltså fullständigt
frångick ifrågavarande i motionen gjorda yrkande. Det före¬
ligger således från min sida icke någon hemställan, att till
kansliet borde afstås mer än ett rum, nämligen det sydvästra
hörnrummet. Skillnaden mellan mitt förslag och ekonomikom¬
mitterades angår uteslutande dispositionen af det stora rummet
bredvid vaktrummet samt byfférummet. I det fallet ha kom¬
mitterade i motiveringen till sitt utlåtande uttryckligen sagt, att
enligt deras mening borde rummet närmast intill vaktrummet
användas såsom skrifrum, men däremot byfférummet förvandlas
till hvad jag skulle vilja kalla ett förströelserum. Det är be¬
träffande denna anordning, som jag, i likhet med herr Darin,
har en annan mening än ekonomikommitterade; och då jag
föreställer mig, att kommitterades hemställan måste tolkas i en¬
lighet med den af kommitterade gifna motiveringen, så har jag
framställt det ändringsförslag, som jag formulerat, nämligen ut¬
bytandet af ordet »tre» mot »två» och af ordet »klubbrum» mot
ordet »skrifrum».
Herr Lindblad förklarade, att det närmast intill vaktrummet
belägna större rummet skulle vara det lämpligaste såsom skrif-
N:o 11. 10
Ang. ökadt
utrymme åt
Andra Kam¬
marens kansli
(Forts.)
Onsdagen den 15 Februari.
ram, medan åter byfférummet därtill vore olämpligt på grund
af sin aflägsenhet från vaktrummet. Med anledning häraf vill
jag upplysa, att enligt upprepade, omsorgsfullt verkställda mät¬
ningar har det befunnits, att byfférummet ligger 19Vs sekunders
väg från vaktrummet, således något mindre än Vs minut. Det
är nog bra, att härvidlag tages hänsyn till bekvämlighetsskäl,
men jag tror, att andra skäl kunna vara ännu viktigare. För
mig stå de estetiska skälen här öfver de till ytterlighet upp-
drifna bekvämlighetsskälen.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.
Herr Lindblad: Oaktadt motionärens försäkran, att olik¬
heten i de båda rummens belägenhet skulle vid förflyttning från
det ena till det andra resultera i en tidsskillnad af 19 Va sekunder,
vågar jag hemställa till kammaren, huruvida herrarne icke all¬
mänt skola finna det närmast vaktrummet belägna rummet vida
lämpligare att anordnas till skrifrum än byfférummet. När man
nämligen har två skrifrum omedelbart intill vaktrummet, skulle
man, om man finner dessa upptagna, ovillkorligen nödgas för¬
flytta sig det stycke, som motsvarar dessa 19 Vä sekunder, och
detta måste hvar och en tycka vara en olämplig anordning, då
man han välja en lämpligare.
I mitt förra anförande nämnde jag, att ekonomikommitte-
rade visserligen reflekterat däröfver, att man skulle kunna an¬
vända det s. k. byfférummet såsom allmänt klubbrum; men om
herrarne observera affattningen af klämmen, så skola herrarne
finna, att där icke uttalas något bestämdt härom, utan att möj¬
lighet beredts herrarne att inverka på de närmare anordningarna
vid verkställandet af kammarens beslut. Får man höra, att upp¬
fattningen allmänt är den, att byfférummet icke lämpar sig till
allmänt klubbrum, så finnes intet hinder för att anordna det
såsom tidningsrum. Man behöfver då endast flytta detta all¬
männa klubbrum eller brädspelsrum, såsom herr Darin kallar
det, till nästa rum, midt för kapprummet innanför klockan.
Öfvorläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de
yrkanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen proposi¬
tioner l:o) på bifall till kommitterades hemställan, 2:o) på bifall
till det af herr Berg i Stockholm under öfverläggningen fram¬
ställda yrkandet och 3:o) på bifall till det af herr Darin under
öfverläggningen framställda yrkandet, och fann herr talmannen
förstnämnda proposition vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf och sedan till kontra¬
proposition antagits det under 2:o) upptagna yrkandet nu upp¬
sattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller kommitterades för vår-
Onsdagen den 16 Februari.
11 N:o 11.
den om kammarens ekonomiska angelägenheter hemställan i kom- Ang. ökadt
mitterades förevarande utlåtande n:o 1 röstar Anclm Kam¬
marens kansli.
Ja; (Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Berg i Stock¬
holm under öfverläggningen framställda yrkandet.
Omröstningen utvisade 144 ja mot 43 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit kommitterades hemställan.
§ 8.
Härefter föredrogs och godkändes statsutskottets utlåtande
n:o 12, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående upp¬
låtande af kronojord för framdragande af vissa elektriska led¬
ningar.
§ 9.
Efter föredragning häruppå af statsutskottets utlåtande n:o
13, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Oxelösund—Flen—Västmanlands järnvägsaktiebolag af mark
från kronodomänerna Väderbrunn n:o 1, Lilla eller Tyska kungs¬
ladugården och Stora kungsladugården i Södermanlands län,
yttrade
Herr vice talmannen: Herr talman! Sedan utskottets be¬
slut i det nu föredragna ärendet fattats, hafva vissa upplysningar
erhållits, som möjligen kunna föranleda till en något förändrad
formulering af utskottets hemställan. På grund häraf tillåter jag
mig yrka, att kammaren ville återremittera ärendet till stats¬
utskottet. Ett liknande yrkande har framställts i Första Kammaren
och där blifvit bifallet.
I enlighet med herr vice talmannens yrkande beslöt kam¬
maren, på därom gjord proposition, att till statsutskottet åter¬
remittera förevarande utlåtande.
§ 10.
Statsutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 14, i an¬
ledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning af
kronans andel i det till roten n:o 80 Skytt vid Västerbottens
regemente hörande soldattorpet, blef af kammaren godkändt.
Njo 11. 12
Onsdagen den IS Februari.
Ang. af giften §11.
för inrikes
sesrehammen- Å föredragningslistan fanns häruppå upptaget bevillnings-
ilation m. m. utskottets betänkande n:o 1, i anledning af Kungl. Maj:ts pro¬
position angående nedsättning af afgiften för inrikes postförsän¬
delses rekommendation m. m.
I propositionen n:o 15 hade Kungl. Maj:t föreslagit Riks¬
dagen att för sin del medgifva,
att den afgift, som för inrikes postförsändelses rekommenda¬
tion bör i Sverige utöfver belöpande postbefordringsafgift er¬
läggas, skulle utgöra 15 öre;
att, med bibehållande i öfrigt af gällande stadganden rörande
ersättning af postmedlen för förkommen eller skadad inrikes
rekommenderad försändelse, ersättningsbeloppet måtte begränsas
till 36 kronor;
att, med upphäfvande af nuvarande stadganden om ersätt¬
ning af postmedlen för inrikes postförskottsförsändelse, som gått
förlorad, medan densamma befunnit sig under postverkets vård,
för dylik ersättnings utbetalande skulle tillämpas enahanda grun¬
der, som om försändelsen icke varit belagd med postförskott, samt
att nu föreslagna bestämmelser måtte träda i kraft den 1
juli 1905.
Utskottet hemställde, att, i anledning af Kungl. Maj ds före¬
varande proposition, Riksdagen -— med uttalande af den mening,
att det tillkommer Riksdagen allena att bestämma öfver alla slag
af postafgifter — måtte besluta,
att den afgift, som för inrikes postförsändelses rekommenda¬
tion bör i Sverige utöfver belöpande postbefordringsafgift erläg¬
gas, skulle utgöra 15 öre;
att, med bibehållande i öfrigt af gällande stadganden rörande
ersättning af postmedlen för förkommen eller skadad inrikes
rekommenderad försändelse, ersättningsbeloppet skulle begränsas
till 36 kronor;
att, med upphäfvande af nuvarande stadganden om ersätt¬
ning af postmedlen för inrikes postförskottsförsändelse, som gått
förlorad, medan densamma befunnit sig under postverkets vård,
för dylik ersättnings utbetalande skulle tillämpas enahanda grun¬
der, som om försändelsen icke varit belagd med postförskott, samt
att ofvanberörda bestämmelser skulle tråda i kraft den 1
juli 1905.
Vid betänkandet hade emellertid fogats reservationer:
Onsdagen den 15 Februari.
13 N:o IT.
af herr Almström; samt
af herrar Jansson i Krakerad och Ericsson i Of vanmyra.
hvilka ansett det för förkommen eller skadad inrikes rekommen¬
derad försändelse nu bestämda beloppet, 50 kronor, böra oför¬
ändrad! bibehållas.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af:
Herr Ericsson i Ofvanmyra, som anförde: Herr talman,
mina herrar! Som herrarne funnit, har jag icke i allo kunnat
biträda det slut, hvartill utskottet kommit i det föredragna be¬
tänkandet. Jag har nämligen ansett, att den föreslagna sänk¬
ningen af ersättningsbeloppet för förkommen eller skadad inrikes
rekommenderad försändelse är onödig.
De skäl, som anförts för ifrågavarande nedsättning, anser
jag också vara ovanligt svaga. Man har för att motivera den¬
samma endast hänvisat till förhållandena utomlands och till be¬
stämmelserna för den internationella postutväxlingen. Men det
verkliga förhållandet härvidlag är, att utländingarna i förevarande
afseende icke rättat sig efter de regler, som gälla i den inter¬
nationella postutväxlingen, utan ersättningsbeloppen äro högst
olika i olika länder, Till följd häraf förlora naturligtvis de motiv
sin giltighet, som vederbörande lagt till grund för ifrågavarande
framställning.
Men gentemot dessa ohållbara motiv kan man för bibehål¬
lande af nu gällande bestämmelser sätta de historiska motiven.
Det nu gällande stadgandet har nämligen hos oss varit tillämpad!
en s. k. mansålder, eller i 33 år. Före tillkomsten af det¬
samma var föreskrifvet, att postverket skulle ersätta förkomna
rekommenderade försändelser med ända upp till 150 kronor.
Och vid 1870 års riksdag, som behandlade ifrågavarande för¬
slag, uttalades ett visst ogillande öfver, att ansvarsbeloppet i
detta fall skulle så afsevärdt sänkas, synnerligast som rekom-
mendationsafgiften sattes så högt, och hvaröfver man äfven var
missnöjd. Sedermera har vid olika tillfällen frågan om en sänk¬
ning af berörda afgift förelegat i Riksdagen, och vid 1899 års
riksdag aflåta en skrifvelse, däri Riksdagen begärde en sänkning
af rekommendationsafgiften. Denna skrifvelse föranledde emel¬
lertid icke till någon åtgärd på grund däraf, att generalpoststy¬
relsen ansåg, att postverkets stat var sådan, att de af Riksdagen
ifrågasatta nedsättningarna i afgifterna till postverket icke voro
möjliga. Nu däremot anser sig generalpoststyrelsen kunna gå
allmänhetens önskningar till mötes och föreslå lättnader — som
det heter — i fråga om vissa postafgifter. Jag hemställer emel¬
lertid till herrarne, huruvida det kan anses vara någon verklig
lättnad, då man föreslår en sänkning af rekommendationsafgiften
Ang. afgificn
för inrikes
postförsändcl-
ses rekommen¬
dation m. vt.
(Forts.)
N:o 11. 14
Onsdagen den 15 Februari.
Ang. af giften xneå 5 öre, men på samma gång sänker ansvarsbeloppet för
för irn-ilees rekommenderade försändelser från 50 till 36 kronor. Enligt mitt
ms {(-kommen- förmenande uppstår icke på detta sätt någon lättnad i post-
dation in. m. afgifterna.
(Forts.) Om generalpoststyrelsen ansåge, att de nuvarande bestäm¬
melserna "beträffande ansvarsbeloppets storlek medförde dryga
utgifter för postverket och detta motiv härvidlag användts, då
skulle man kunnat förstå, hvarför förevarande förslag kommit
fram, men med den ordning och reda, som utmärker postverket,
torde det vara ytterst sällan, som rekommenderade försändelser
förkomma, och då är ju risken att bibehålla nu gällande ansvars-
summa ytterst ringa och följaktligen den föreslagna sänkningen
onödig.
Jag kan således icke vara med om det föreliggande förslaget
i den af mig nu berörda delen, utan yrkar jag, herr talman, att
gällande stadganden rörande ersättning af postmedlen för för¬
kommen eller skadad inrikes rekommenderad försändelse må bibe¬
hållas oförändrade.
Herr von Krusenstjerna: I rekommendationsafgiften ingå
två faktorer; den ena är en ersättning till postverket för dess
besvär med registrering af rekommenderade försändelser, den
andra är ett slags assuranspremie för den risk, som postverket
ikläder sig vid mottagandet af en dylik försändelse. Det synes
mig därför, som om rekommendationsafgiften och postverkets
ersättningsskyldighet böra stå i eu bestämd relation till hvar¬
andra. Nedsätter man således den förra, rekommendationsafgiften,
följer väl däraf, att man också måste nedsätta ersättningsplikten.
Rekommendationsafgiften är för närvarande 20 öre; enligt Kung!
Mai:ts föreliggande förslag skulle den nedsättas med en fjärdedel,
det vill säga till 15 öre. Postverkets nuvarande ansvarighet, när
det mottager eu rekommendationsafgift å 20 öre, innefattar skyl¬
dighet att, i den händelse den rekommenderade försändelsen för¬
kommer, till afsändaren utbetala 50 kronor. Nu resonerar
generalpoststyrelsen och Kungl. Maj:t som så, att när rekom¬
mendationsafgiften, för närvarande 20 öre, nedsättes med en
fjärdedel, bör också postverkets ersättningsansvar för den mot¬
tagna försändelsen nedsättas med en fjärdedel, d. v. s. från 50
kronor till i rundt tal 36 kronor.
Därigenom vinner man också det, att den för närvarande
inom svenska postverket alldeles exceptionellt höga ersättnings¬
skyldigheten beträffande rekommenderade försändelser nedbringas
till att motsvara hvad den är i flertalet andra länder, om den
än icke sättes ned så lågt som i våra närmaste grannländer, där
— såsom kammarens ledamöter haft tillfälle att inhämta af pro¬
positionen — postverkets ersättningsskyldighet icke går längre
än till 20 kronor. Sålunda utgör det ifrågavarande ersättnings-
Onsdagen den 15 Februari.
15 N:o 11.
beloppet i Österrike 30 kronor, i Tyskland mellan 37 och 38 Ang. afgiften
kronor och i den internationella postutväxlingen 50 francs eller för inrikes
36 kronor. Den siste ärade talaren yttrade, att detta ersättnings-^°s reJcornmsn-
helopp i alla fall är högst olika i olika länder och att man i dation m. m.
dessa icke infört full öfverensstämmelse mellan det ersättnings- (Forts.)
belopp, som ifrågakommer vid den inrikes posttrafiken, och det,
som är fastslaget för den internationella postutväxlingen, näm¬
ligen 50 francs. Ja, det är sant, men i flertalet länder beror
detta därpå, att man i posttaxorna måst sätta ut beloppen i
jämna tal af landets myntenhet, och det har naturligtvis då varit
omöjligt att sätta dem så, att de kunna evalveras till jämnt 50
francs. För oss tror jag det vara lämpligt att sätta beloppet till
36 kronor, och man kan då icke påvisa ett enda land, där post¬
verkets ersättningsskyldighet i detta fall är — om icke i någon
mycket obetydlig grad — större, än hvad den skulle blifva här
hos oss.
Den siste ärade talaren yttrade äfven, att det är en besynner¬
lig lättnad, som generalpoststyrelsen här vill bereda den svenska
allmänheten, då den föreslår rekommendationsafgiftens nedsät¬
tande med endast 5 öre, men däremot minskar det belopp, som
postverket skall betala ut, i den händelse brefvet förkommer,
från 50 till 36 kronor. Ja, detta resonemang kunde hålla streck,
ifall det vore fråga om att ersättning skulle lämnas för hvarje
af postverket mottaget rekommenderadt bref, men lyckligtvis är
det icke alls så, utan af en oändlig massa rekommenderade bref,
som aflämnas, är det mycket få, för hvilka ersättning behöfver
ifrågakomma. Hela den allmänhet, som afsänder rekommende¬
rade bref, utan att sedermera någon ersättning ifrågakommer för
dessa bref, måtte väl således ha godt af denna nedsättning i
rekommendationsafgiften från 20 till 15 öre. Icke annat än hvad
jag kan förstå, har utskottet haft fullgoda skäl att i detta fall
tillstyrka Kungl. Maj:ts proposition.
Detta med anledning af den ärade utskottsreservantens ytt¬
rande. Men jag ber att dessutom något få fästa mig vid ett
uttalande af bevillningsutskottet i dess nu förevarande betänkande.
Det är nämligen ett ganska betydelsefullt tillägg, som bevillnings¬
utskottet har gjort, då det i klämmen hemställer, att Riksdagen
skulle uttala den meningen, »att det tillkommer Riksdagen allena
att bestämma öfver alla slag af postafgifter».
I motiveringen till denna del af utskottets hemställan defi¬
nierar utskottet postafgifter såsom »postporto och alla de öfriga
hithörande afgifter, som ingå bland postmedlen», och på ett an¬
nat ställe bestämmes detta närmare så, att postafgifterna »ut¬
göras på ett och samma sätt, nämligen i form af stämpelafgift
medelst frimärken». Med fasthållande af detta, är det uppenbart,
att under »alla slag af postafgifter» icke kunna inbegripas de
afgifter, som inflyta genom svenska postverkets lilla rederirörelse,
N:o 11. 16
Onsdagen den 16 Februari.
Ang. af giften hvilken det bedrifver med sitt enda ångfartyg, »Öland». Till
för inrikes följd af denna rörelse uppbär postverket fraktafgifter för lan dt-
ses reJeommen- mannaprodukter och andra varor liksom passagerareafgifter för
Nation m. m. resande, som fara med nämnda ångbåt mellan fastlandet och
(Forts.) Öland. Något åsättande af frimärken ifrågakommer ju icke i
detta fall. Icke heller kunna under postafgifter, såsom dessa af
utskottet definierats, inbegripas de hyresafgifter, som postverket
i en eller annan stad, däribland här i Stockholm, uppbär för
s. k. amerikanska boxar eller andra afgifter, som ej afse post¬
befordran.
Men förutom sådana afgifter är det emellertid äfven eu
högst väsentlig grupp af verkliga postafgifter, hvilka Kung!.
Maj:t för närvarande bestämmer. Dit höra porto för korsband
— med undantag af tidningskorsband -— för affärshandlingar,
för varuprof, samt afgifter för postanvisningar och postförskott.
Anledningen till att Kungl. Maj:t för närvarande åsätter dessa
afgifter har antagligen varit den, som bevillningsutskottet år
1896 angifver, då frågan om postpaketportot var före, nämligen
att postverkets ursprungliga rörelse omfattade egentligen endast
bref och värden och att sedermera tillkommo nya rörelsegrenar,
hvilka från början ansågos vara så att säga bisysselsättningar
för postverket, och då bestämde Kungl. Maj:t första gången de
afgifter, som i dylika fall skulle erläggas, och sedan har Riks¬
dagen låtit därvid förblifva, då någon olägenhet däraf ej försports.
Jag får dock säga, att dessa afgifter enligt min uppfattning äro
a,f alldeles samma slag som de postafgifter, öfver hvilka Riks¬
dagen alltid eller ■—■ såsom i fråga om alla slags postpaket -—
på senare tider haft bestämmanderätt, och hvad dessa postafgif¬
ter beträffar, så råder för mig alls icke någon tvekan, att icke
deras bestämmande bör tillkomma Riksdagen. Jag har således,
hvarken som riksdagsman eller från postal synpunkt, någonting
att erinra däremot, att bestämmandet af inrikes postafgifter, så¬
dana som de af bevillningsutskottet blifvit definierade, tillhör
Riksdagen.
Men, mina herrar, annorlunda ställer sig saken för postver¬
ket, om det uttalande, som bevillningsutskottet här gjort, skulle
så fattas, att därmed äfven bestämmandet af postafgifterna i tra¬
fiken mellan Sverige och utlandet hädanefter skulle tillhöra Riks¬
dagen. Detta vore, såvidt jag kan finna, en fullständig brytning
med hvad som hittills ägt rum. Det skulle vara ett frångående
af hvad som sedan 1809 eller åtminstone sedan 1818 — jag har
icke undersökt tiden däremellan — härvidlag iakttagits i enlighet
med rikets ständers åt Kungl. Maj:t gifna ben^ndigande, och
det skulle innebära, att Riksdagen intoge en alldeles ny ställning
i fråga om postverkets förhandlingar med främmande stater och
dess skötande af den utrikes posttrafiken. Om man afskaffar
den befogenhet, som i detta fall tillkommer Kungl. Maj:t och
Onsdagen den IS Februari.
N:o 11.
till eu viss grad generalpoststyrelsen, och öfverlämnar alla dit -Ang. afgiften
hörande frågor till Riksdagens pröfning, så skulle detta — jag ^inrikes
tvekar icke att förklara det — verka i allra högsta grad häm- lekonmen-
mande på postverkets arbete att på ett tidsenligt och för allmän- nation m.m.
heten gagnande sätt sköta den internationella posttrafiken. De (Forts.)
olika slag af postafgifter, som äro föremål för överenskommelser
mellan Sverige och utlandet, äro af så mångfaldig beskaffenhet
och äro underkastade så många ändringar — och ändringar, som
böra genomföras snarast möjligt — att, jag upprepar det, det
skulle nästan förlama verksamheten, om hvarje liten ändring i
fråga om eu utländsk postafgift skulle underställas Riksdagen.
Det besvär, som därigenom skulle förorsakas bevillningsutskottet
och Riksdagen, är i detta fall utskottets och Riksdagens sak, jag
för min del ser nu saken ur postal synpunkt. Emellertid ha
alltjämt hittills nu ifrågavarande afgifter bestämts af Kungl.
Maj:t och generalpoststyrelsen. Detta var nödvändigt redan på
den tid, då våra postförbindelser med utlandet ej hade någon
större utsträckning; och huru absolut nödvändigt det är nu, det
inser kammaren nog, när kammaren betänker, huruledes våra
postförbindelser med utlandet utsträckts, så att våra aftal med
främmande stater omfatta snart sagdt hela den civiliserade värl¬
den. Och det är icke blott stora postaftal och överenskommel¬
ser, som härvid ifrågakomma, nej, det gäller äfven detaljer inom
postväsendet, som måste ordnas. Jag vill som exempel blott an¬
föra ett enda fall i fråga om postanvisningsväsendet. Den om¬
ständigheten, att ett land har tillträdt det internationella aftalet
om utväxling af postanvisningar, innebär ej, att det genast kan
etableras en postanvisningsutväxling mellan Sverige och det lan¬
det. Nej, det fordras därjämte särskilda överenskommelser
mellan de båda landens poststyrelser; och genom dem skola reg¬
leras inbetalningskursen, efter hvilken den svenska afsändare^
af postanvisningen skall inbetala postanvisningsbeloppet, vidare
afräkningskursen mellan de båda postverken vid likviderandet
af det ena postverkets saldo; och dessa kurser kunna ju ofta nog
ändras. Det ena landet önskar en sådan ändring, och då skall
därom träffas ny öfverenskommelse. Nya eller ändrade aftal om
postanvisningsutväxling ingingo vi förra året med Chile, Argen¬
tina, Canada och Nordamerikas Förenta Stater, och helt nyligen
ha vi träffat aftal i dylikt hänseende med Ryssland.
Det skulle nu vara mycket svårt och verka i hög grad
hämmande, om ej överenskommelser af denna art med främ¬
mande postverk skulle kunna afslutas mellan riksdagarna, de
må nu vara huru brådskande eller huru gagneliga för allmän¬
heten som helst, blott därför att däri inginge en afgiftsbestäm-
melse eller därför att en sådan däraf i mer eller mindre mån
inverkade. Och än värre vore det, om hvarje speciell tax-
bestämmelse ej skulle kunna tillämpas, förrän den blifvit pröfvad
Andra Kammarens 'Prat. 1905. N:o 11. 2
N:‘o 11. 18
Onsdagen den 15 Februari.
Ang. af giften åt Riksdagen. Jag vill blott nämna ett enda fall för att visa,
för inrikes jluru 0fta sådana ändringar behöfva göras. Man har t. ex. fäst¬
lig rekommen- ställt taxan för försändande af ett s. k. tariffpaket härifrån till
datum m. m. något främmande, långt bort beläget land, t. ex. Malacca. Så
(Ports.) och så mycket har det blifvit bestämdt, att det svenska post¬
verket skall af afgiften behålla, och så och så mycket som hvarje
utländskt postverk skall ha, genom hvars område paketet passerar.
Så kommer eu underrättelse från det främmande postverket:
Nu ha vi anordnat en annan postled med ett annat befordrings¬
sätt och till följd däraf sätta vi ned portot med 25 centimes för
hvarje viktenhet, ty vi behöfva nu ej taga så mycket som förut.
Detta bestämmes t. ex. i juni för att tillämpas redan på som¬
maren. Då skulle ej svenska allmänheten få något godt däraf,
förrän Riksdagen hunnit medgifva någon ändring i den för
närvarande bestämda postafgiften. Ett annat exempel i motsatt
riktning. Det kommer t. ex. från ett främmande postverk under¬
rättelse, att nu har sjöpostbefordringen af paket upphört och
dessa skola nu gå eu annan väg. Det blir hädanefter liera post¬
verk, till hvilka afgift skall erläggas, och därför måste det bli
dyrare porto. Ja, det svenska postverket måste betala till det
främmande, hvad detta fordrar, men det förra skulle då ej,
därför att afgiften eu gång blifvit af Riksdagen fastställd, kunna
uppbära af den svenska allmänheten motsvarande förhöjning.
Samma blefve förhållandet, ehuru jag ej vill upptaga tiden
därmed, med assuransafgiften för värdebref. Det är så, att
svenska postverket måste bestämma den afgift, som en afsändare
i Sverige skall erlägga, så hög, att det blir fullkomligt godtgjordt,
sedan till de främmande postverken redovisats deras andelar i
afgiften. Tv det är bestämdt genom världspostaftalet, huru
mycket hvarje land skall tillgodoräkna sig, genom hvilket den
assurerade försändelsen går, för att det skall få sin risk betäckt.
Så meddelar oss t. ex. Tyskland att — i stället för att ett
assureradt bref exempelvis till Montenegro, förut har gått genom
Tyskland, Österrike—Ungern och därifrån befordrats med ång¬
båt till någon hamn söder om Dalmatien — det i stället kommer
att gå öfver Serbien. Då kommer ett land till. Assuransafgiften
till det svenska postverket bör då genast förhöjas; annars blir
det förlust för detsamma. Sådana fall finnes det många.
Detta allt har nu, såsom jag sade, gjort, att i de flesta
länder är bestämmandet af relationerna till utlandet öfverlämnadt
till regeringarna. Det är öfverlämnadt i Norge genom dess lag
om postväsendet af 1888; det är öfverlämnadt i Danmark genom
den senaste postlagen af 1902; och det är samma anledningar,
som gjort, att detsamma äfven i Sverige öfverlämnats åt rege¬
ringen. Förhållandet är nämligen det, att i underdånig skrifvelse
den 14 juli 1818 öfverlämnade rikets ständer »regleringen af
posttaxan för utrikes brefväxlingen till Kongl. Maj:ts nådiga
Onsdagen den 16 Februari.
lo N:o 11.
omsorg för att, efter förefallande förändringar i de af andra
regeringar vidtagna och med postverket gemenskap ägande an¬
stalter, höja eller nedsätta ifrågavarande afgifter samt såmedelst
bevara svenska postverkets bestånd och hålla det oberoende af
utländsk inflytelse». Däri öfverlämnades således behandlingen
af de utländska postafgifterna till Kungl. Maj:t. Detta öfver-
lämnande upprepades genom en riksdagsskrifvelse af år 1823.
Det har sedermera icke återkallats, utan därefter har Kungl.
Maj:t afslutat postaftal och tillämpat dem, och detta har lämnats
utan någon erinran. Skulle det nu vara bevillningsutskottets
mening, att detta uttalande här i klämmen skulle innebära ett
återkallande af detta delegerande? Jag har svårt att tro det, tv
detta uttalande innehåller ju icke något annat, än att det till¬
kommer Riksdagen att bestämma alla slag af postafgifter. Detta
anser jag fullkomligt riktigt, men det är äfven lika riktigt, att
Riksdagen äger delegera denna rätt åt Kungl. Maj:t. Det är
det, som Riksdagen gjorde genom 1818 och 1823 års riksdags-
skrifvelser. Dessa skrifvelse!' ha ännu icke återkallats. Och om
utskottets mening skulle vara att återkalla dem och således säga,
att alla, äfven de utländska postafgifterna, skulle bestämmas af
Riksdagen, skulle väl detta ha föregåtts af någon utredning af
de följder, som ett sådant återkallande skulle ur praktisk syn¬
punkt medföra. Någon sådan utredning har mig veterligen icke
skett och har ej heller blifvit ifrågasatt. I utskottets betänkande
finnes ju icke ett ord nämndt om detta. Det är på grund häraf,
som jag antager, att det icke var meningen att återkalla be¬
myndigandet; och det är under ett sådant antagande, att något
återkallande dåraf icke vant ifrågasatt, som jag för min del ej
heller har något att erinra mot den af utskottet föreslagna
klämmen.
Herr Höjer: Då den siste talaren gaf slutet af sitt ytt¬
rande den form, som han gjorde, har jag i själfva verket icke
många ord att säga. Anledningen hvarför bevillningsutskottet
tog under närmare behandling den formella och den konstitutio¬
nella sidan af Kungl. Maj:ts nådiga proposition var den, att be¬
villningsutskottet ansåg det vara sin plikt att söka, stående på
grundlagens botten, åstadkomma någon reda i de olika åsikter
och i den grundlagsstridiga praxis, som förut under nära hundra
år gjort sig gällande med afseende på bestämmandet af de olika
postafgifterna. Huru, jag vågar nära nog säga, abderitisk denna
praxis slutligen hade blifvit, visar sig af förhållandena sådana
som de voro före Riksdagens beslut år 1896 med afseende på
paketportot. Då var det så, att brefporto och tidningsafgifter
bestämdes af Riksdagen allena. Portot för stora paket, liksom
afgiften för postanvisningar och postförskott, bestämdes af Kungl.
Maj:t allena, och rekommendationsafgiften, assuransafgiften och
Ang. afgiften
för inrikes
postförsändel¬
ses rekommen¬
dation m. in.
(Forts.)
N:o 11. 20
Onsdagen den 15 Februari.
Ang. af giften afgiften för små paket bestämdes af Kungl. Maj:t och Riksdagen
för inrikes tillsammans. Beträffande de där tre olika metoderna får jag för
mreimvmm-min enskilda del bekänna, att den sista, som innebär ett halfve-
dationm.m. rande af eu grundlagsenlig rätt mellan Kungl. Maj:t och Riks-
(Forts.) dagen, är nätt opp det tokigaste af allt. Det är ju en metod,
som visserligen har hemul i tillvägagåendet åtskilliga gånger
förut; det är den metod, som Kungl. Maj:t uti den ifrågavarande
propositionen har velat att Riksdagen skulle tillämpa. Bevill¬
ningsutskottet har dä måst ställa sig på grundlagens botten. Det
har studerat grundlagens olika paragrafer: riksdagsordningens
§ CD och regeringsformens §§ 57, 59 och 60, och därvid icke
kunnat finna annat, än att alla postafgifter — och, mina herrar,
icke blott de inrikes, utan äfven de utrikes —• äro postmedel.
Såsom postmedel äro de bevillningar, och då de äro af bevill-
nings natur, så är det Riksdagen allena, som har att öfver deras
belopp bestämma. Ingenting synes utskottet vara riktigare än
detta, och mot denna princip har ej heller den siste talaren in¬
lagt någon opposition.
Hvad nu beträffar de praktiska svårigheter, som för general¬
poststyrelsen skulle följa, om denna stränga uppfattning af grund¬
lagen tillämpades med afseende på de utrikes postafgifterna, så
fäster jag kammarens benägna uppmärksamhet på, att den saken
icke har förelegat för bevillningsutskottet att taga under någon
slags behandling. Utskottet har icke haft det allra ringaste skäl
att inlåta sig på giltigheten eller icke giltigheten af det bemyn¬
digande, som Kungl. .Maja en gång fått med afseende på denna
utrikes posttrafik, vare sig år 1818 eller år 1823. Så mycket är
dock visst, åtminstone enligt min uppfattning, att, lika litet som
det finnes någon praxis huru gammal som helst, som kan bryta
grundlag, lika litet bör man kunna anse, att några svårigheter,
hvilka som helst, kunna principiellt vara af den natur, att de
skulle kunna bryta grundlagen. Förefinnes det nu sådana svårig¬
heter i detta fall, hvilket för mig är ännu klarare efter general¬
postdirektörens anförande, förefinnes det nu i detta fall mycket
stora eller rent af, enligt hans uppfattning, oöfvervinneliga
svårigheter, om denna grundsats i allo skulle på denna trafik
tillämpas, — ja, ä la bonne heure, då ligger det i det föregående
sättet att besvärja dessa svårigheter ett sätt, som Kungl. Maj:t
fortfarande kan använda. Kungl. Maj:t kan således fortfarande
ha eller få ett sådant där bemyndigande att liksom å Riksdagens
vägnar vid sina konventioner med främmande makter bestämma
ifrågavarande utrikes postafgifter. Så går det till i det fria
Danmark, så går det till i det fria Norge efter de upplysningar,
som generalpostdirektören nyss lämnat.
Jag har således mot detta tillvägagångssätt från postal syn¬
punkt icke något att anmärka. Jag har därvidlag endast ett
enda inkast att göra till slut. Den siste talaren satte i fråga,
Onsdagen den 15 Februari.
21 N:o 11.
huruvida icke det bemyndigande, Kungl. Maj:t fått igenom 1823 Ang. afgiften
års riksdagskrifvelse, och som sedermera icke af Riksdagen blifvit
återkalladt, skulle kunna anses vara gällande, äfven om -—såsomPSesrehmmen-
jag hoppas — Riksdagen fattar sitt beslut i denna viktiga äation m. m.
principfråga i öfverensstämmelse med bevillningsutskottets hem- (Forts.)
ställan. Skall jag ställa mig på rent formell grund — jag har
ingen auktoritet att göra ett uttalande i detta fall, det vill jag
erkänna — men skall jag ställa mig på rent formell grund, vill
det synas mig något betänkligt, om, sedan Riksdagen har gjort
ett dylikt generellt uttalande, Kungl. Maj:t med anledning af
detta föreliggande betänkande skulle anse 1823 års bemyndigande
fortfarande vara gällande. Jag skulle då, enligt den uppfattning
jag för tillfället har, anse det vara riktigast, att Kungl. Maj:t
ginge in till Riksdagen och begärde ett nytt bemyndigande af
ungefär likartadt eller samma innehåll. Dessutom får jag be¬
känna, att jag ifrån konstitutionell synpunkt finner det vara be¬
tänkligt, att Riksdagen delegerar en konstitutionell rättighet på
obestämd tid, på 100, kanske 200, 300 år. Jag anser det konsti¬
tutionellt riktiga vara, att ett nytt bemyndigande gåfves Kungl.
Maj:t af Riksdagen på bestämd tid, på 5, 10 eller 15 år eller
hvad det nu må vara, men icke ett sådant där bemyndigande
för så godt som eviga tider.
Denna min privata uppfattning torde icke ha något det
allra ringaste inflytande på kammarens beslut med afseende på
den viktiga principfråga, som nu föreligger. Den siste talaren
har heller icke yrkat afslag på utskottets hemställan, och jag
skall därför i likhet med honom utan vidare yrka bifall till den¬
samma.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Westring:
Herr talman, mina herrar! Den föregående ärade talaren be¬
rörde hufvudsakligen den formella sidan utaf den här förelig¬
gande frågan, med anledning af det yttrande, utskottet i sådant
afseende afgifvit. Det framgick af hans anförande, att anled¬
ningen till utskottets berörda uttalande varit, att Kungl. Maj:t i
sin proposition hemställt, att Riksdagen skulle för sin del med¬
gifva, att afgifterna på det och det sättet bestämdes. Däraf har
dragits den slutsatsen att, såsom den ärade talaren uttryckte sig,
det varit Kungl. Maj:ts mening att vilja proklamera eu rätt för
Kungl. Maj:t att med Riksdagen »halfvera» beslutanderätten i
denna fråga.
Jag ber då att få förklara, att detta icke varit meningen
med användningen af det ifrågavarande uttrycket. Anledningen
hvarför uttrycket kommit att användas har helt enkelt varit den,
att det förut användts vid liknande tillfällen, då det visserligen
icke varit meningen att ifrågasätta Riksdagens beslutanderätt
öfver postafgifterna. Jag hänvisar i detta hänseende till det af
N:o 11. 22
Onsdagen den 15 Februari.
Ang. eif giften
för inrikes
postförsändel -
ses rekommen¬
dation m. m.
(Forts.)
utskottet åberopade fallet år 1896. Då hade Kungl. Maj:t på
samma sätt begärt, att Riksdagen för sin del ville medgifva, att
portosatserna för mindre paket bestämdes på visst sätt. Denna
proposition bifölls af Riksdagen i enlighet med bevillningsutskot¬
tets hemställan.
Bevillningsutskottet gjorde visserligen härvidlag en anmärk¬
ning i fråga om Riksdagens rätt att besluta öfver postafgifterna.
men, väl att märka, denna anmärkning gick ut därpå, att det
var oegentligt af Kungl. Maj:t att underställa Riksdagen portot
för småpaket, men icke portot för större paket. Med denna an¬
märkning biföll Riksdagen oek den kungliga propositionen, d. v. s.
den rnedgaf för sin del etc. Då Riksdagen icke kan antagas
hafva, i samma ögonblick den gjorde detta uttalande i fråga om
sin rätt öfver paketafgifterna, velat medge Kungl. Maj:t att
»halfvera» denna rätt med Riksdagen, är det tydligt, att Riks¬
dagen då icke fäste den betydelse vid detta uttryck, som man nu
synes vilja lägga däri. I hvarje fall vill jag förklara, att me¬
ningen icke varit den antydda, utan att man tänkt sig, att Riks¬
dagen skulla ha beslutanderätt öfver de nu ifrågakomna post¬
afgifterna.
Utskottets uttalande inskränker sig emellertid icke till de nu
ifrågavarande afgifterna, utan afser postafgifterna i allmänhet.
Härutinnan föreligger det emellertid en högst viktig och väsentlig
skillnad i praktiskt hänseende, då det gäller att bestämma post-
afgifter för den inrikes trafiken och postafgifter för den utländska.
I fråga om de utländska postafgifterna hänför jag mig till hvad
generalpostdirektören anfört. Hvad beträffar afgifterna för för¬
sändelser till utlandet har, såsom förut erinrats, Kungl. Maj:t
allt sedan förra århundradets början ensam bestämt dessa ut¬
gifter. De bestämmas på grund af öfverenskommelse med främ¬
mande stater, och sådana överenskommelser afslutas i stort an¬
tal och tarfva oupphörligt jämkningar. Detta har generalpost¬
direktören fullständigt utvecklat, och jag behöfver icke vidare
uppehålla mig därvid. Det är nu klart, såsom generalpostdirek¬
tören också framhöll, att det ur rent praktisk synpunkt skulle
medföra stora olägenheter och svårigheter, om regeringen vid de
förhandlingar, som i förevarande hänseende måste föras med främ¬
mande stater, vore bunden af att i hvarje fall inhämta Riks¬
dagens samtycke. Riksdagen har därför redan så tidigt som år
1818 gifvit Kungl. Majd bemyndigande att bestämma dessa af-
gifter, och detta bemyndigande upprepades år 1823, och det i
de allra klaraste ordalag. Jag skall läsa upp hvad som sades
1823. Då yttrade Riksens ständer, att de på grund af de år
1818 anförda skälen icke funne lämpligt att förhöja dessa ut¬
gifter, utan ansåge sig äfven nu böra i underdånighet öfverlämna
regleringen för postporto af utrikes gående bref till Kungl. Maj ds
nådiga omsorg att efter sig företeende anledningar samt andra
Onsdagen den 15 Februari.
23 N:o II.
makters därvid vidtagna åtgärder höja eller sänka berörda afgift, Äng. afgiften
på det att svenska postinrättningen måtte oberoende af fram-
mande inflytelse erhålla dess påräknade inkomst. ^cs rekommen-
Det finnes i detta ständernas beslut ett fullt klart och tyd- nation m. m.
ligt uppdrag åt Kungl. Maj:t att bestämma dessa afgifter, och (Forts.)
detta uppdrag är icke begränsadt till någon viss tid. Däraf
följer visserligen icke, såsom den föregående talaren syntes vilja
antyda, att Riksdagen genom ett sådant beslut skulle kunna anses
hafva för all framtid afhändt sig rätten att bestämma dessa af¬
gifter. Det är ingalunda min mening. Men på samma sätt
som de postafgifter, Riksdagen beslutar, gälla till dess Riks¬
dagen annorlunda bestämt, så måste det uppdrag, som Riks¬
dagen sålunda gifvit Kungl. Maj:t stå kvar, tills Riksdagen be¬
hagar återkalla detsamma.
Nu frågas: Bör och kan nu bevillningsutskottets ifråga¬
varande uttalande tolkas såsom ett förslag till återkallande af
berörda bemyndigande? I sådant hänseende upprepar jag då
hvad generalpostdirektören sade, att här finnes intet annat ut¬
talande af bevillningsutskottet, än att det tillkommer Riksdagen
att bestämma äfven de utländska postafgifterna. Mot denna sats
vill jag, såsom jag upprepade gånger sagt, ingalunda opponera
mig. Men den satsen är fullt förenlig därmed, att Riksdagen
beträffande en viss klass af afgifter bestämt, att dessa må tills
vidare fastställas af Kungl. Maj:t. Så har enligt min uppfattning
tydligt och klart skett genom 1823 års beslut. Och då nu be¬
villningsutskottet alls icke vidrört detta beslut, så måste det —
synes mig — antagas, att det icke varit bevillningsutskottets
mening föreslå Riksdagen att återkalla det nämnda bemyndigandet,
hvarför det måste anses gälla tillsvidare, till dess Riksdagen där-
utinnan vidtagit någon annan bestämmelse.
Under antagande, att utskottets uttalande bör så tolkas, har
jag ingen invändning att göra mot detsamma.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman! Endast ett par
ord med anledning af herr generalpostdirektörens yttrande.
Han hemställde, huruvida det icke vore en nedsättning i
kostnaden och en lättnad för allmänheten att i rekommendations-
afgift få betala 15 öre i stället för 20 öre. Det är en sanning,
men det är en sanning med modifikation. Nedsättningen gäller
ju endast för rekommenderad försändelse, som innehåller högst
36 kronor. Men huru ställer det sig för den, som vill i rekom-
menderadt bref sända penningar till belopp mellan 36 och 50
kronor? För så vidt jag kan finna, måste man, därest Riksdagen
godkänner föreliggande förslag, om man vill sända en sådan
summa, assurera försändelsen och får då betala 30 öre i stället
för nu 20 öre. För min del tror jag således, att det skall blifva
svårt att räkna ut, om dessa bestämmelser blifva till förmån för
Nso 11. 24
Onsdagen den 15 Februari.
Ang. af giften allmänheten. Det finnes naturligtvis ingen statistik öfver hvilka
ostförsändel väl’hebelopp, som hvarje rekommenderad! bref innehåller, och
s«s relmvmen- härför är det en omöjlighet att veta, huru stort antal dylika för-
dation m. m. sändelser innehållit penningar under- eller öfverstigande 36 kronor.
(Forts.) Och då man, därest förslaget antages, får betala 10 öres förhöj¬
ning för försändelse, innehållande mellan 36 och 50 kronor, men
endast 5 öres lättnad för belopp under 36 kronor, så tror jag,
att ändringen snarare leder till nackdel för allmänheten.
Jag kan således icke finna annat, än att man får sätta ett
stort frågetecken efter talet om att man tillmötesgått allmänhe¬
tens kraf på lättnader i afseende på postafgifterna genom det
tillvägagångssätt, som här föreslagits.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Jansson i Krakerud: Jag har icke varit med om den
förberedande behandlingen af denna fråga inom utskottet, ty jag
tillhör icke första afdelningen. Jag var därför ganska tveksam,
huruvida jag skulle reservera mig mot förslaget att nedsätta det
för förkommen eller skadad inrikes rekommenderad försändelse
nu bestämda beloppet till 36 kronor. Men då jag under debatten
här i kammaren hörde, att de motiv, som generaldirektören herr
von Krusenstjerna hade att anföra till stöd för ifrågavarande
förslag, voro ganska svaga, så begärde jag ordet.
Man har vid bestämmandet af detta ersättningsbelopp sökt
erhålla en medeltalsiffra, framställd enligt rent matematiska grun¬
der, och sedan har man afrundat denna siffra till 36 kronor.
Men då det gäller att ändra ersättningsbeloppet för förkommen
eller skadad rekommenderad försändelse, så bör man väl också
gå ut från praktiska synpunkter. Man hade således enligt mitt
förmenande bort välja en siffra, som slutat på jämna fem- eller
tiotal kronor. Ty icke kan man väl skicka 36 kronor i rekom-
menderadt bref.
Om nu det föreslagna ersättningsbeloppet kommer att an¬
tagas, är det min fulla öfvertygelse, att det blir ganska många
förluster, som allmänheten får göra, ty för det första dröjer det
ganska länge, innan allmänheten får veta, att detta ersättnings¬
belopp ändrats och för det andra tager allmänheten i alla fall
icke så mycken hänsyn till detta. Man tänker nog som så, att,
då brefvet är rekommenderadt-, går det fram, om det ligger
en 40 eller 50 kronor deri. Följden blir naturligtvis, att, om
det går förloradt, man gör en förlust på 14 ä 15 kronor. Och
då jag icke kan finna något annat skäl för bestämmande af er¬
sättningen till detta belopp än att man utgått från en rent mate¬
matisk synpunkt, synes det mig vara ett allt för svagt skäl för
att vidtaga den föreslagna ändringen. Om man ändrar viktsatsen
och därigenom sänker postafgiften för en försändelse, är detta i
min tanke mindre vådligt och föranleder mindre svårigheter.
Onsdagen den 15 Februari. 25 N:o 11.
Men om man, på sätt här ifrågasatts, ändrar berörda ersättnings- Ang. afgiften
belopp, är det klart, att detta kommer att, såsom jag redan nämnt,
föranleda så många oegentligheter, att man icke bör göra det Msrekommcn-
annat än i högsta nödfall. dation m. in.
Herr talman! Jag anhåller om bifall till den vid betänkan- (Forts.)
det fogade reservationen.
Härmed var öfverläggningen slutad. Under densamma både
yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels ock bifall till
berörda hemställan med den af herr Ericsson i Ofvanmyra under
öfverläggningen föreslagna ändringen däraf. Sedan herr talman¬
nen gifvit propositioner å dessa yrkanden, förklarade herr tal¬
mannen sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Men som votering begärdes, blef nu uppsatt, juste¬
rad och anslagen följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets
hemställan i utskottets förevarande betänkande n:o 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan med den af herr Ericsson i Ofvanmyra under öfverlägg¬
ningen föreslagna ändringen däraf.
Voteringen utföll med 105 ja mot 74 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.
§ 12.
Vidare föredrogs och godkändes bevillningsutskottets betän¬
kande, n:o 2, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
nedsättning af afgiften för inrikes postpaket m. m.
13.
Härefter
kande, n:o 3,
bestämmelser
företogs till afgörande bevillningsutskottets betän-
i anledning af väckt motion om ändring i gällande
angående viktsatsen för inrikes bref.
Om ändring
i gällande
bestämmelser
angående
viktsatsen för
Uti en till bevillningsutskottet hänvisad, inom Andra Kam- inrikes bref.
maren väckt motion, n:o 6, hade herr C. J. Hammarström före¬
slagit, att Riksdagen ville besluta, att viktsatsen för inrikes bref.
N:o 11. 26
Onsdagen den 15 Februari.
Om ändring
i gällande
bestämmelser
angående
vilctsaisen för
inrikes bref
(Forts.)
som befordrades för enkelt porto, måtte höjas från 15 till
20 gram.
Utskottet hemställde, att förevarande motion om ändring i
gällande bestämmelser angående viktsatsen för inrikes bref icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Vid betänkandet hade fogats reservationer:
af herr Wester; samt
af herrar Bromée i Billsta, Almqvist, Beckman, friherre Bonde,
Brodin, Lindblad, Höjer och C. J. Hammarström, hvilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att Riksdagen, med bifall till herr
G. J. Hammarströms förevarande motion, ville besluta, att vikt¬
satsen för inrikes bref, som befordrades för enkelt porto, skulle
höjas från 15 till 20 gram.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet
af motionären,
Herr Hammarström, som yttrade: Som herrarne finna af
utskottets motivering, är denna af den beskaffenhet, att den snarare
borde ligga till grund för ett tillstyrkande af motionen än för ett
afslag å densamma. Utskottet påvisar, att allt flera länder ökat
viktsatsen för inrikes bref. Så till exempel anföres i utskottets ut¬
låtande, att af de länder, som tillhöra den internationella världs-
postföreningen, hafva Amerikas Förenta stater, Danmark, Kanada,
Schweiz, Storbritannien, Tyskland, Ungern och Österrike numera
högre viktenhet för de bref, som befordras inom eget land, än
den, som är rådande för bref till utrikes ort. Utskottet upplyser
därjämte, att helt nyligen hafva ytterligare några länder besluta
sig att höja viktenheten för inrikes bref; och de länder, som
här uppräknats, äro Bosnien—Herzegowina, Egypten och Viktoria.
Före år 1880 var viktenheten för vanliga inrikes bref hos
oss 4 ort, hvilken vikt motsvarar något öfver 17 gram, men denna
viktenhet förändrades vid evalvering från då gällande viktsystem
till det metriska systemet, som då infördes, till 15 gram. Det
upplyses vidare, att till en blifvande världspostkongress af 4 län¬
der framlagts förslag, att viktsatsen i den internationella post¬
förbindelsen måtte höjas från 15 till 20 gram. Om nu Sverige
också ökar vikten — såsom här är föreslaget — till 20 gram,
så hade vårt ombud, som kommer att närvara vid den blifvande
kongressen, naturligtvis ett stöd att gå med på de 4 ländernas
nyssnämnda förslag. Så vidt jag minnes af föregående öfver-
läggningar i Andra Kammaren, har vår nuvarande generalpost¬
direktör icke något emot eu sådan förändring, och då han natur-
27 N:o 11.
Onsdagen den 15 Februari.
ligtvis kommer att bli ombud vid den internationella kongressen, Om ändring
får han, om Riksdagen nu här besluter denna ändring, ett stöd JJ-^ZdMr
att då vara med om förslaget. _ angående
Utskottet påvisar, att det skulle bli minskade inkomster för viktsatsen för
postverket, om motionen bifölles. Vi kunna se på den tabell, som inrikes bref.
finnes omnämnd i och fogad vid utskottets betänkande, af hvit- (Forts.)
ken betydelse för postverkets finanser denna minskning i in¬
komster i verkligheten skulle vara. Af denna tabell framgår
nämligen med all önskvärd tydlighet, att de inkomster, som post¬
verket haft, under de senaste åren ökats med nära 1,000,000
kronor om året, och att ökningen under det sista år, för hvilket
bokslut är tillgängligt, nämligen år 1903, uppgick till nära
2,000,000 kronor. "Detta visar, att det icke är någon fara att
höja viktsatsen, såsom föreslaget är, då ju den minskning i in¬
komster, som härigenom skulle uppstå, ingalunda vore något att
tala om. Postverket såsom affär är ju icke beroende af konjunk¬
turerna, så att det vid dåliga konjunkturer skulle kunna befara,
att inkomsterna skulle minskas. Men om ock så skulle vara, att
konjunkturerna verkligen skulle utöfva någon inverkan på post¬
verkets inkomster, så torde denna inverkan vara sådan, att post¬
verket vid dåliga konjunkturer får högre inkomster. Så synes
det åtminstone, om man får döma af det, som denna tabell
utvisar.
De af Kungl. Maj:t föreslagna lindringar, om hvilkas in¬
förande beslut här nyss äro fattade, torde enligt mitt förmenande
icke heller komma att inverka menligt på postverkets inkomster,
ty de ändringar, som här beslutits, åtminstone i denna kammare,
bestående först och främst däri, att rekommendationsafgiften
sänkts, och vidare däri, att garantisumman minskats, komma
antagligen att hafva den följden, att allt flera komma att assurera
sina försändelser, hvilket ju drager högre afgift än vanlig rekom¬
mendation, och i så fall kommer postverket att därigenom få
högre inkomster.
Hvad åter angår de bestämmelser, som nyss bär beslutits
rörande paket o. s. v., blir väl följden deraf den, att en hel del
paket, som förut gått såsom ilgods på järnväg, hädanefter komma
att gå med posten, och postverket får således äfven därigenom
högre inkomster.
Förra året tillstyrkte utskottet en liknande motion, men att
frågan föll vid den gemensamma voteringen torde väl hafva
berott på det ogynnsamma läge, hvari den då befann sig.
Man stod nämligen då inför frågan om förändring af be-
fordringsafgifterna för tidningar och tidskrifter. Men då den
frågan nu blifvit afgjord på sätt, som vi alla veta, och post¬
verket i följd däraf kommer att tillföras stora inkomster, torde
det icke alls vara någon risk att bifalla det nu föreliggande
förslaget.
N:o 11. 28
Onsdagen den 16 Februari.
Om ändring Med åberopande af reservanternas motivering, ber jag, herr
bestämmelser talman' att få Fka afslaS Pa utskottets hemställan och bifall till
angående den vid betänkandet fogade reservationen.
viktsatsen för
inrikes bref. Vidare yttrade:
(Forts.)
Herr Ljunggren: Herr talman! Fullt förvissad, att ett
bifall till reservanternas förslag skulle öfver allt i landet hälsas
med tillfredsställelse, skall jag för min del yttra mig till förmån
för herr Bromées i Billsta med flere reservation.
Utskottets yttrande, som jämväl af reservanterna upptagits
såsom deras, att postverket skulle genom bifall till motionen
komma att lida eu årlig minskning i inkomsterna af cirka
160,000 kronor, förefaller mig hvila på så lös grundval, att man
på dessa approximativa siffror svårligen kan grunda ett omdöme
om verkningarna af en sådan förändring som den föreslagna.
I realiteten lärer icke minskningen i postverkets inkomster komma
att utgöra ett sa nämnvärdt belopp som 160,000 kronor. Men
äfven om det skulle gå därhän, så finner jag likväl, att motio¬
närens, af reservanterna understödda förslag är ett godt steg i
den rätta riktningen. Nyss har kammaren för sin del beslutit
bifalla utskottets förslag rörande ersättning för rekommenderad
försändelse. 36 kronor motsvarar närmast 50 francs, och där¬
igenom har således åvägabragts öfverensstämmelse med den in¬
ternationella bestämmelsen. Men jämförelser med utlandet böra
helt naturligt, där så ske kan, konsekvent genomföras.
Därför har jag också tänkt mig, att föredömet från en stor
del andra länder beträffande viktsatserna för inrikes bref borde
föranleda jämväl Sverige att följa exemplet.
. tillåter mig att anföra en promemoria, som en justerare
i. riket tillställt mig rörande postvikter. Han nämner däri, att
vid justering och omjustering af vikter finnas remediivikter, och
att vid omjustering får afvikelsen vara 2 gånger remediivikten.
Så är äfven förhållandet med postvikter. Om en handelsvikt
är 1 remedium för lätt, förlorar köparen endast så mycket som
remediivikten, och det är ju en obetydlighet, men om en post¬
vikt är aldrig så litet för lätt, blir portot genast dubbelt emot
hvad det egentligen borde vara, och det vållar en förlust af 100
procent.
Justerare!! säger vidare, att han år 1903 justerat flere hundra
satser postvikter, och att nästan alla voro för lätta, dock inom
bestämda gränser, hvadan de icke kunde kasseras. Detta miss¬
förhållande gäller i all synnerhet vikterna å 15 gram, hvilka
naturligtvis äro mest använda och därför slitas mest. Ett bref,
som väger knappt 15 gram eller låt vara jämt 15 gram, kommer
i de allra flesta fall att beläggas med dubbelt porto. Det rätta
vore, att postvikt finge vara 1 remediivikt för tung, men ej för
Onsdagen den 15 Februari.
2i) N:o 11.
lätt. Och han anställer jämförelser med bestämmelserna om
justering af målkärl för våta varor, hvilka kärl icke få vara
under det rätta, men hafva dubbel afvikelse öfver det råtta.
Herr talman! lag ber att få yrka bifall till herr Broméesi
med fleras hemställan i deras reservation.
Herr Bromée i Billsta: Herr talman, mina herrar! Den nu
föreliggande frågan om förhöjning i viktsatsen för inrikes bref
har, såsom herrarne veta, många gånger varit före i denna kam¬
mare, och beträffande denna viktsats förhöjning hafva en hel
del skäl och motskäl anförts.
Under sistlidne riksdag tillstyrkte bevillningsutskottet eu höj¬
ning af viktsatsen från 15 till 20 gram, och Andra Kammaren
godkände äfvenledes detta utskottets förslag. Det är just med
anledning af den hållning, som sålunda såväl bevillningsutskottet
som Andra Kammaren intagit i denna fråga, då densamma senast
var före, som jag och mina medreservanter reserverat oss i för¬
hoppning, att frågan äfven denna gång måtte i Andra Kammaren
få samma utgång som under sistlidet års riksdag.
Då nu härtill kommer, att flere andra länder, såväl inom
som utom Europa, höjt viktsatsen för bref till 20 gram, har jag
häri ett ytterligare skäl för min åsikt, att man jämväl i Sverige
bör höja viktenheten för inrikes bref, som befordras för enkelt
porto, till 20 gram. Äfven mina medreservanter äro af den
åsikt, att tiden nu är inne för denna frågas lösning på samma
sätt, som skett flerestädes i andra länder.
På de skäl, som jag sålunda i korthet anfört till förmån för
mitt och mina medreservanters förslag, ber jag, herr talman,
att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till vår
reservation.
Herr Söderberg: Herr talman, mina herrar! Äfven jag
yrkar bifall till den föreliggande motionen.
Jag tror, att det finnes stora skäl att höja denna viktsats
från 15 till 20 gram. Då Riksdagen i fjol fattade beslut om
att höja postbefordringsafgiften för tidningar och tidskrifter,
tänkte man också, att man på annat sätt skulle få valuta för de
ökade utgifter, som härigenom förorsakades allmänheten. Man
hörde ofta, då frågan om höjning af postbefordringsafgiften för
tidningar och tidskrifter debatterades, att detta vore en rättvis
sak, därför att denna befordran dittills skett hufvudsakligen med
användande af andra inkomster, som tillflöto postverket, och sär¬
skild! talade man då om, att det öfverskott, som postverket hade,
hufvudsakligen uppkommit genom afgifter för bref och brefkort
samt vykort och dylikt.
Nu anser jag, att många skäl föreligga att vidtaga denna
reform. Utom andra skäl talar för reformen, att, såsom utskottet
Om ändring
i gällande
bestämmelser
angående
viktsatsen för
inrikes bref.
(Forts.)
N:o 11. 30
Om ändring
i gällande
bestämmelser
angående
viktsatsen fm
inrikes bref.
(Forts.)
Onsdagen den 15 Februari.
upplyst, Danmark, Schweiz, Tyskland och Österrike till eu blif¬
vande världspostkongress framlagt förslag om höjande af den
internationella viktsatsen från 15 till 20 gram. Detta tycker jag
'•utgör ett stort skäl att besluta att inom vårt land höja vikt¬
satsen för enkla bref från 15 till 20 gram. Då skulle det vara
mycket lättare för ett blifvande ombud för generalpostyrelsen på
denna kongress att tillmötesgå eu sådan uttalad önskan från
många europeiska länder.
När man jämför afgifterna för enkla bref och afgifterna för
vykort och dylikt, så ställer det sig ganska underligt." Ett enkelt
bref fordrar precis samma arbete vid postbehandlingen som ett
vykort och är knappast tyngre. Med hänsyn till denna likhet i
postbehandling anser jag det vara oriktigt att bibehålla denna
afgift af 10 öre för en viktsats af 15 gram.
Ja, herr talman, jag tror, att de, som läst utskottets betän¬
kande och den vid det samma fogade reservationen, böra vara
öfvertygade om, att tiden nu är inne att höja denna viktsats för
enkla bref. Detta utskottsbetänkande är för öfrigt ganska egen¬
domligt, ty nästan hela betänkandet är uteslutande ett pläderande
för denna reform, ända tills bevillningsutskottet på de sista ra¬
derna säger, att det icke kan gå med på motionen, och detta
utan att anföra några skäl därför.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen eller
till den vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Persson i Stallerhult: När en med denna likalydande
fråga var före under 1901 års riksdag, uppträdde jag emot det
af motionären äfven då framställda förslaget, och emedan jag i
frågan är af samma åsikt nu som då, ber jag att få yrka bifall
till utskottets afstyrkande hemställan.
Jag skall härvid söka att med några få ord bemöta de skäl,
som motionären anfört till förmån för sitt förslag.
Hvad motionären egentligen bär att anmärka gentemot
den nu gällande viktsatsen för enkelt inrikes porto, framgår af
följande från motionen hämtade ord: »Det är det höga straff¬
portot, som drabbar bref, som afsändts och befunnits väga drygt
15 gram, som af korrespondenter anses så orimligt, ty förutom
det porto af 10 öre. som är anbragt på brefvet, måste adres¬
saten utlösa det med ytterligare 20 öre», o. s. v. Nu vill jag
fråga, huruvida denna af motionären anförda oegentlighet skulle
häfvas genom ett bifall till motionen och reservanternas hem¬
ställan. Jag för min del kan icke se annat, än att oegentlig -
heten skulle finnas kvar lika mycket i alla fall, blott med den
lilla betydelselösa skillnaden, att oegentligheten skulle inträda
först då vikten öfverstege 20 gram och icke, såsom nu, vid öfver-
skridandet af 15 gram. Om således detta, eller att nödgas
med eu extra afgift af 20 öre utlösa ett med 10-öres-frimärke
Onsdagen den lö Februari.
31 N:o 11.
fraukeradt bref, som befunnits böra draga dubbelt porto, är det, Om ändring
som utgör det orimliga, då hade det väl varit skäl, att motionä-
ren med sitt förslag vändt sig just däremot. Men när nu, om 'angående
motionen bifalles, denna påstådda orimlighet kommer att st k viktsatsen för
kvar, har man ju fortfarande tillfälle att med samma styrka inrikes bref.
vända sig emot densamma, och sådana klagomål komma nog ej (Forts.)
heller att saknas äfven då. Ty det är ju klart att, om vikt¬
enheten för enkelt inrikes porto ökas med några gram, allt fort¬
farande en del bref — och förmodligen lika många som förut —
komma att drabbas af straffporto, och då skulle väl, efter mo¬
tionärens tankegång, fortfarande finnas kvar samma skäl för
ytterligare höjning af den enkla viktsatsen. Redan på denna
grund kan jag således icke vara med om motionärens förslag.
Sedan kommer han med ett annat skäl och säger, att post¬
verkets nettobehållning under sista tiden väsentligt öfverstiger
den af Riksdagen beräknade. Men detta kan väl icke vara något
giltigt skäl alls, ty skulle man följa den bevisföringen, skulle
man val, så snart någon statens inkomst, hvilken som helst,
öfverstiger den beräknade, skynda sig och söka nedsätta afgifter
eller hvad det nu är, som verkat till att inkomsten blifvit så
hög. Jag vill blott såsom ett exempel taga tullmedlen. Dessa
hafva i sista årets stat beräknats till cirka 50 millioner kronor,
men uppgingo i verkligheten till icke mindre än 60 millioner
kronor, om jag icke missminner mig. Med samma skäl, som
motionären nu åberopar beträffande postafgifter, skulle man då
skynda sig att nedsätta tullafgifterna, än så mycket och än så
mycket, allt efter som det erfordras för att det hela skall
gå nätt och jämt ihop. Att framhålla postverkets öfverskott
såsom ett skäl för höjning af viktenheten för enkelt porto, är
således enligt min åsikt detsamma som att icke framkomma med
något skäl alls.
Sedan kommer det tredje af motionären framhållna skälet,
nämligen att de ekonomiska hindren nu skulle vara undanröjda.
Då hemställer jag, huruvida icke genom de beslut kammaren
nyss fattat vid behandling af bevillningsutskottets betänkande!!
n:ris 1 och 2 detta skäl har blifvit betydligt reduceradt. Och
under sommaren år 1904 har ju i portosatserna vidtagits en för¬
ändring, som medfört en minskning af postverkets inkomster
med 61,464 kronor. Den genom bifallet till bevillningsutskottets
i dess betänkande n:o 1 gjorda hemställan beräknade inkomst¬
minskningen uppgår till 167,576 kronor, och minskningen genom
godkännandet af utskottets förslag i dess betänkande n:o 2 be¬
räknas ju till 199,000 kronor. Således eu årlig minskning i post¬
verkets inkomster af 428,040 kronor. När man således genom
såväl fjorårets beslut som i synnerhet de nyss fattade besluten
•— hvilka ju icke voro för motionären bekanta, då han skref sin
motivering — så högst väsentligt minskat postverkets inkomster,
N:o 11. 32
Onadagun den 15 Februari.
Om ändring
i gällande
bestämmelser
angående
vilctsatsen för
inrikes bref.
(Forts.)
är man väl berättigad säga, att den af motionären åberopade
goda ekonomiska ställningen är ganska reducerad. Jag hem¬
ställer då, huruvida det icke vore både rätt och billigt att bi¬
behålla den nuvarande viktenheten, som ju i alla fall medgifver
en tillräckligt låg portosats. Ty att mot ett så billigt porto få
ett med ordentligt kuvert omslutet bref på 2 ark brefpapper för-
sändt från Ystad upp till Haparanda, är väl något, som man
icke bör klaga öfver, utan i stället känna sig tillfredsställd med.
Och då bör man väl icke yrka på en sådan höjning af viktsatsen,
att postverkets inkomster därigenom ytterligare minskas med öfver
160,000 kronor årligen. Statsverkets utgifter visa ju eu benägenhet
att stiga och återigen stiga, och Riksdagen får ständigt se sig om
efter nya skattekällor för att fylla statens behof. Då är det väl
icke på sin plats att göra sig af med inkomster och taga bort
afgifter, mot hvilka jag för min del icke annorstädes än här
hört något klander uttalas. Det är väl behagligare att bibehålla
postverkets inkomster orubbade, äfven om de därigenom mer
eller mindre öfverskrida verkets utgifter, än att genom nedsätt¬
ning af dessa inkomster nödgas söka upp nya skattekällor — som
man då antagligen torde blifva nödsakad lägga öfver på de fat¬
tigare klasserna i samhället — för att få statsverkets inkomster
och utgifter att gå ihop.
Dessa af mig uttalade åsikter i frågan har jag, oaktadt
kammaren nu tyckes vara böjd för att bifalla motionen, velat
uttala för att därmed framhålla, att jag kvarstår på den förut¬
varande ståndpunkten. Jag ber därför, herr talman, att, som
sagdt, få yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Pantmrhielm, Kvarnzelius, Trapp,
Mallmin, Sandquist, Zimdahl, Bengtsson i Häradsköp, Danielsson,
Andersson i Backgården, Magnusson i Salstad, Andersson i Grimbo,
Hellman och Johansson i Möllstorp.
Herr Lindblad: Herr talman! Jag skall gifva den före¬
gående talaren rätt däri, att naturligtvis måste det alltid, vare
sig man sätter den eller den gränsen för den enkla viktsatsen,
uppstå eu risk för, att man skall få betala straffporto. Men det
torde dock vara onekligt, att denna risk inträder mycket oftare,
i fall man bibehåller den nuvarande viktenheten, än om man
antager den af motionären föreslagna.
Därjämte vill jag påpeka ett skäl, hvarför man vill få denna
viktenhet bestämd till 20 gram. Innan man öfvergick till det
metriska systemet, var minimivikten, efter hvilken afgift erlades,
4 ort, hvilket evalveradt till gram utgör 17 hela gram och där¬
till ett bråktal. Detta senare uppgår dock icke till ett hälft
gram, och därför stannade man vid 15 gram, i stället för, såsom
Onsdagen den 15 Februari.
33 N:o 11.
man eljest kunde hafva tänkt sig, vid 20 gram. Detta var alltså
en afprutning.
I (ifrigt vill jag gent emot den siste ärade talaren påstå,
att hittills åtminstone har man icke ansett postverkets uppgift
vara den att utgöra en sådan där mjölkko för statsverket. Han
anförde, att »tullverket vore en sådan, och jämförde postverket
därmed. Han uppställde den frågan: icke är det väl meningen,
att man skall taga sig för att ändra viktsatserna och porto¬
bestämmelserna, så snart man ser, att postverket går med vinst?
Nej, detta är icke meningen. Men motionärens förslag afser
förverkligandet af ett gammalt önskemål, som många gånger,
vid upprepade tillfällen, här i kammaren uttalats. På de motio¬
ner, som afgifvits i ärendet, har endast det svar gifvits, att
postverkets finanser icke medgifva den begärda nedsättningen;
postverket hade så stora utgifter till följd af förestående bygg¬
nadsföretag och pågående löneregleringar, m. m., att man
icke visste, om postverkets stat skulle tåla vid en sådan för¬
ändring. Nu hafva emellertid postverkets finanser år efter år
visat en glädjande uppblomstring, och, såsom herrarna kunna se
af tabellen å sidan 11 af utskottets föreliggande betänkande,
har postverket att för år 1903 uppvisa en vinst på nära
1,900,000 kronor. Härvid är emellertid att märka, att i utgifts-
siffran för nämnda år 1903 ingå högst afsevärda belopp för
nybyggnader. Om man nu till postverkets angifna vinst lägger
hvad som anslagits till nybyggnader, så kommer man upp i en
summa af öfver 2,100,000 kronor.
Nu säger den siste talaren, att de beslut, som nyss blifvit
här fattade, kunna komma att reducera postverkets inkomster
med cirka 400,000 kronor årligen, och att det då vore orimligt
att öka denna förlustsiffra med de 160,000 kronor, som det här
gäller. Men talaren tar icke i betraktande, att sedan frågan
sist var före i Riksdagen, har Riksdagen voterat förhöjda post-
befordringsafgifter för tidningar, och därigenom att tidnings-
utgifvarne förstått att genom sin enhällighet öfverflytta dessa
ökade postbefordringsafgifter på den stora allmänheten, tages den
sålunda förhöjda skattepenningen direkt ur allmänhetens fickor.
Därför ha vi reservanter i bevillningsutskottet ansett det lämp¬
ligt, att, då postverket redan förra året visade en i förhållande
till året därförut ökad inkomst af 2 millioner, och man har an¬
ledning antaga, att ökningen blir än större vid detta års slut,
när de förhöjda befordringsafgifterna för tidningar fått visa sitt
resultat, man bör gå till mötes de upprepade framställningarne
i nu försvarande afseende. Ty helt visst är det den stora all¬
mänheten, som får vidkännas denna förhöjning. Och hvarför
bör man göra detta nu? Jo, det synes lämpligt, därför att det
förestår, såsom utskottet påpekat, eu postkongress, vid hvilken
förslag föreligger att öka den internationella postvikten för enkelt
Andra Kammarens Prof. 1905. N:o 11. 3
Om ändring
i gällande
bestämmelser
angående
viktsatsen för
inrikes bref.
(Forts.)
N:o 11. 34
Onsdagen den 15 Februari.
Om ändring
i gällande
bestämmelser
angående
vildsatsen föl
inrikes bref.
(Forts.)
porto. Om frågan hade förelagts vid den sista postkongressen,
och det därvid visat sig, att vi i eget land icke hade velat
någon förhöjning af viktenheten, då hade väl det svenska om-
i-budet haft svårt att ställa sig på den sidan, som ville öka vikt¬
satsen i den internationella posttrafiken. Utskottet har också
erkänt, att det vore önskligt, att man vid den internationella
kongressen ginge sådana framställningar till mötes. Men om¬
budet för Sverige får ju en mycket klarare ställning, om han
vet, att Riksdagen uttalat sig för en dylik förhöjning; och därför
tror jag, att det är mycket lämpligt att nu gå den föreliggande
framställningen till mötes.
Jag ber att få yrka bifall till reservanternas hemställan.
Med herr Lindblad förenade sig herrar Risberg, Lundett,
Ericsson i Ahlberga och Johansson i Oija.
Herr Lindgren i Örebro: Herr talman! Sedan herr Lind¬
blad försvarat reservanternas förslag gent emot den föregående
ärade talaren, har jag icke så mycket att tillägga. Dock
vill jag konstatera, att det är ett misstag, att det icke bland
allmänheten råder missnöje öfver, att viktsatsen för bref med
ett porto är för låg. Tvärtom kan jag intyga, att det här¬
utinnan råder ganska mycket missnöje bland allmänheten. Om
man åtminstone fått viktsatsen höjd till 17 gram, så hade man
varit hjälpt. Men just 15 gram är för knappt tilltaget. Det är
visserligen sant; att man kan inlägga ett ark brefpapper eller
två små sådana i ett kuvert och få brefvet postbehandladt för
ett porto ena gången. Men om man skickar samma papper en
annan gång och kopierar detsamma, så är brefvet ofta vid post¬
behandlingen för tungl till följd af fuktbadet, men vid nästa
postkontor är det lagom tungt för ett porto. Det gör att allmän¬
heten, som icke har brefvåg, icke vet, om ett eller två porton
böra åsättas ett dylikt bref. Vi måste därför om möjligt söka
få den saken ändrad.
Herr Carl Persson trodde, att äfven om viktsatsen höjdes,
skulle lika många straffporton förekomma som förut. Men det
är omöjligt. Ty om vi få tjugu gram såsom maximivikt, blir
det säkerligen sällsynt, att man får för tunga bref för ett porto;
då kännes det genast om brefvet är för tungt.
Samme ärade talare sade också, att motionären framställt
förslaget, därför att postverket fått så bra inkomster och öfver¬
skott. Det är icke riktigt. Bet är icke skälet, hvarför detta för¬
slag framkommit, men därför att postverket har så goda in¬
komster, har det råd att gå till mötes allmänhetens önskningar
att öka viktsatsen för bref och kan ändå ha ett godt öfverskott.
Det är ju påtagligt.
Det sades vidare, att missnöje icke försports öfver att få
.35 Ji;o 11.
Onsdagen den 15 Februari.
bref postbekandlade för tio öre. Det är sant. Hvad man klandrar Om ändring
är, att viktsatsen är för lag och att det fordras två porton och 1 äallanj€ _
därtill straffporto, då brefvet är eu liten smula för tungt. _ Jag ^ngämdT
kan icke förstå, hvarför man fortfarande skall säga nej till en viktsatsen för
så rimlig begäran och hvarför vi alltid i vårt land skola vara inrikes bref.
efter med alla möjliga reformer. Det är redan nämndt, huru (Forts.)
förhållandena gestalta sig utomlands, och jag kan, som sagdt,
icke fatta, hvarför vi vanligtvis skola vara sist.
Äfven en annan sak ber jag att få påpeka.
Genom att bref emellanåt bli något för tunga för ett porto,
får postbetjäningen ganska mycket arbete med att väga bref för
att utröna, om de äro för tunga eller icke för ett porto. Detta
arbete bortfaller, om man får viktsatsen ökad. Då känner och
ser man genast, om brefvet fordrar ett eller två porton. Och
därtill kommer, att dessutom mycken tidspillan skulle kunna
undvikas. Då ett bref är ofullständigt frankeradt, skall avis till¬
ställas brefmottagaren. och så skall brefmottagaren i sin tur,
utom det att han får betala straffporto och felande porto, hämta
brefvet på posten. Därigenom blir brefvet fördröjdt, hvaraf
ledsamheter kunna uppstå.
Allt detta gör, att jag ber få instämma i reservanternas
förslag, och hoppas, att Ändra Kammaren liksom förra året
bifaller motionen. Vi få väl också antaga, att äfven Första
Kammaren nu blir mera tillmötesgående, och att sålunda i år
kan genomföras denna reform, som så många gånger varit före
i Riksdagen och som man öfverallt i landet önskar genomförd.
Herr Brodin: Herr talman, mina herrar! En föregående
talare påpekade, att han ansåg gällande postporto 10 öre för 15
gram vara billigt. För att kunna göra en jämförelse ber jag att
få påpeka, att i Schweiz är motsvarande porto 7,2 öre, i Förenta
Staterna 7,2, i England 7,5, i Danmark 8, i Tyskland 8,9, och
i Österrike-Ungern 8,9 öre, men för dessa porton får man post-
befordrade, i Schweiz ända till 250 gram, i Danmark 250, i
Förenta Staterna 28,3 gram, i England 28,3, och i Österrike-
Ungern samt Tyskland 20 gram. Häraf synes, att talet om, att
vårt postporto är så billigt, icke håller streck, då man jämför
det med andra staters porto.
Samme talare framhöll äfven såsom skäl för bifall till ut¬
skottets hemställan, att äfven om man skulle öka viktsatsen för
enkelt porto till 20 gram, skulle straffporto nog förekomma i
samma grad som förut. Detta hans antagande tror jag emeller¬
tid icke håller streck. Hvarför vill man nu ändra viktsatsen
från 15 till 20 gram? Jo, det har visat sig, att om man i ett
kuvert, som har något så när god hållfasthet, inlägger ett ark
stadigt postpapper jämte en mindre inlaga, så väger brefvet just
15 gram eller möjligtvis något mera, och det väger nästan alltid
N:o 11. 36
Onsdagen den 15 Februari.
Om ändring
i gällande
bestämmelser
angående
viktsatsen föi
inrikes bref.
(Forts.)'
öfver 15 gram, om bref vet först kopieras och sedan fuktigt läg-
ges in i kuvertet, och i samma skick lämnas på posten. Därtill
kommer, att — såsom en föregående talare upplyst •— postver¬
kets vikter i allmänhet icke hafva full vikt, och följden däraf
blir den, att om ett bref väger precis 15 gram och är belagdt
med ett 10-öres frimärke, måste emottagaren af detta bref betala
straffporto å 20 öre, just på grund af postverkets oriktiga vikter.
Men detta är ju en orättvis beskattning. Bref väga i allmänhet
nära på 15 gram, och därför vore det äfven af nyssnämnda an¬
ledning lämpligt att öka viktsatsen för bref med enkelt porto till
20 gram.
Större affärsmän, som ju ha bref vågar, inrätta sig så noga
som möjligt efter för handen varande omständigheter, men den
stora allmänheten, som i regeln icke har det tunnaste postpapper,
utan kanske mången gång tager ett ark vanligt skrifpapper,
måste betala högre porto än andra, och det kan väl icke vara
riktigt.
Ett ytterligare skäl för den nu ifrågasatta förändringen är,
att före 1880 var maximivikten för inrikes bref med enkelt porto
4 ort eller 17 gram och några tusendelar, men nämnda år ändra¬
des viktsatsen till gram och sattes för jämnhetens skull till 15
gram. Denna nedsättning har gjort, att maximivikten nu anses
vara för liten och att man allmänt önskar att få den höjd till
20 gram.
Det är äfven en annan omständighet, som talar för en dylik
förhöjning. Såsom en föregående talare redan framhållit, har
man i flere länder redan antagit en viktsats å 20 gram som
maximivikt för bref med enkelt porto, och det är äfven föreslaget,
att samma bestämmelse skall tillämpas i den internationella bref-
utväxlingen. Skulle det senare kunna genomföras, skulle det för
Sverige blifva rent af en nationalekonomisk vinst.
Af alla de skäl, som jag nu anfört, ber jag att få yrka af-
slag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Herr Nordin instämde häruti.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Blott några få ord.
Talaren på sörmlandsbänken liksom äfven talaren på örebro-
bänken ha framhållit postverkets lysande ställning som skäl för
ett bifall till reservationen. Jag vill visst icke förneka, att post¬
verkets ställning för närvarande är lysande, men jag ber herrarne
noga taga i betraktande, hurusom utgifterna för postverket stiga
år från år, och därjämte besinna, att det kan hända, att in¬
komsterna för verket i framtiden minskas, så att dess debet och
kredit nätt och jämt gå ihop. Tänker man på detta, undrar
jag verkligen, om man kan anse det så ofantligt lämpligt att nu
understödja denna reform.
Onsdagen den 15 Februari.
37 N:o 11.
Om man ser på postverkets inkomst- och utgiftsstat, får man
icke tro, att den behållning, som den utvisar, är en ren behåll¬
ning för statsverket. Så är icke förhållandet, ty det är att märka,
att statsverket måste lämna en ganska stor summa till postverket
för tjänstebrefven eller för den s. k. fribrefsrätten. På sjätte
hufvudtiteln har för detta ändamål årligen uppförts ett anslag å
400,000 kronor, men dessa 400,000 kronor ha icke räckt till,
utan det har gått åt ytterligare 109,000 kronor för denna anslags-
titel. Sålunda får statsverket betala postverket kontant 509,000
kronor för fribrefsrätten, och denna summa bör rätteligen dragas
ifrån den behållning, som postverket lämnar. Jag tror således,
att man bör vara litet försiktig, innan man fattar ett beslut,
som kommer att minska postverkets inkomster.
Herr Hammarström: Med anledning af den siste ärade
talarens ifriga framställning om postverkets inkomster, ber jag
att få hemställa till honom, huruvida man icke vid bedömandet
af denna fråga bör taga hänsyn till den omständigheten, att
staten har poströrelsen såsom ett monopol. Det kan icke här¬
vidlag såsom på så många andra områden, t. ex. i fråga om
järnvägar, telefon m. m., förekomma någon konkurrens från en¬
skild! håll med staten. Men då så är fallet, är det icke staten
eller postverket värdigt att handhafva denna affär på sådant sätt,
att obehag däraf förorsakas allmänheten.
Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande på bi¬
fall till reservationen.
Herr Lindblad: Herr talman! Gent emot talaren på skara-
borgsbänken ber jag att få påpeka, att äfven om man god¬
känner de af honom angifna synpunkterna och således icke i den
behållning, som postverket lämnar, inräknar hvad staten betalar
för fribrefsrätten — hvilket jag för min del anser vara icke en in¬
komstfråga, utan en bokföringsfråga — blir i alla fall den netto¬
behållning, som postverket tillför statsverket rätt afsevärd. Enligt
de siffror, som äro kända från förra året, uppgå postverkets in¬
komster till omkring 2,000,000 kronor; från dessa 2,000,000 kronor
skola nu dragas den halfva million, som statsverket lämnar till
postverket för fribrefsrätten. Till den summa man då får, näm¬
ligen 1,500,000 kronor, bör man emellertid lägga den inkomst,
som uppkommer för postverket genom den af fjolårets Riksdag
beslutade förhöjningen i tidningsbefordringsafgifterna och hvilken
nog torde uppgå till bortåt en half million kronor. Postverket
har ju hittills icke inrubricerats bland de verk, som äro af sedda
att tillföra statsverket några inkomster, utan man har ju endast
sträfva! att där låta debet och kredit gå ihop. Vid sådant för¬
hållande hemställer jag till den ärade talaren, huruvida det är
lämpligt att nu slå in på en annan väg med afseende å post¬
era ändring
i gällande
bestämmelser
angående
viktsatsen för
inrikes bref.
(Forts.)
N:o 11. 38
Onsdagen den 16 Februari.
Om ändring rörelsen. Min enskilda mening i denna sak är, att ju högre
bestämmelser summor behållningen i postverket kommer att belöpa sig till,
angående * desto större komma endast anspråken att blifva hos dem, som
viktsatsen för betjäna postverket, och desto större blir generalpoststyrelsens be-
inrikes bref. nägenhet att här och hvar uppföra postpalats, men det tror jag
(Forts.) icke att talaren på skaraborgsbänken vill plädera för.
Herr Lindgren i Örebro: Herr talman! Herr Carl Persson
i Stallerhult yttrade, när han senast hade ordet, att postverkets
ställning skulle möjligen kunna i framtiden blifva sådan, att dess
debet och kredit nätt och jämt ginge ihop. Jag hemställer till
den ärade talaren själf, om han verkligen vid närmare efter¬
sinnande vidhåller möjligheten af något dylikt. För öfrigt vill
jag fråga, om någon här i kammaren tror, att postverkets in¬
komster skulle blifva så dåliga, på grund däraf att den nu före¬
liggande motionen blefve bifallen.
Vidare påpekade den ärade talaren, att staten måste lämna
postverket ett visst belopp för fribref sr ätten. Ja, det är ju sant,
men icke skall väl allmänheten betala för tjänstebrefven på det
sättet, att den till följd af för låg viktsats för bref med enkelt
porto måste betala dubbelt porto, och vid för låg frankering äfven
straffporto.
Därtill kommer — hvilken synpunkt redan förut här fram¬
hållits — att postverket icke är en inrättning, af hvilken man
skall söka få så stora inkomster som möjligt, utan en inrättning,
som är till för allmänhetens tjänst. Lämnar rörelsen vinst, är
det bra, men i mån af inkomster och stora öfverskott bör post¬
verket också gå allmänheten till mötes genom att bereda lätt¬
nader i det ena eller andra afseende! Och hvad som i det
fallet är af stor vikt — och viktigare än hvad vi förut i dag
beslutat i en liknande fråga — är, att viktsatsen för inrikes bref
med enkelt porto blir höjd, såsom motionären föreslagit. Genom
eu sådan åtgärd skulle det missnöje försvinna, som för närvarande
förefinnes med anledning af de nu gällande bestämmelserna om
viktsatserna å bref.
Jag vidhåller, herr talman, mitt instämmande i yrkandet på
bifall till reservanternas förslag.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Därunder hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan, dels ock afslag å utskottets
hemställan och bifall i stället till den af herr Bromée i Billsta
med flere afgifna reservationen. Herr talmannen, som nu till
proposition upptog dessa yrkanden, fann förstnämnda yrkande
vara med öfvervägande ja godkändt. Som votering emellertid
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen eu så lydande
omröstningsproposition;
Onsdagen den 16 Februari. 80
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets
hemställan i utskottets förevarande betänkande n:o 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag åt utskottets berörda
hemställan, bifallit den af herr Bromée i Billsta med flere af-
gifna, vid betänkandet fogade reservationen.
Voteringen utvisade 92 ja men 94 nej; och hade alltså
kammaren bifallit den af herr Bromée i Billsta med flere vid
betänkandet fogade reservationen.
§ 14.
Slutligen föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren
godkända bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 4, i anledning af väckt motion angående befrielse för
allmänna hypotekskassan för Sveriges städer från skyldighet att
förse sina obligationer med stämpel;
n:o 5, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
12 § b) bevillningsförordningen; och
n:o 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående ändrade bestämmelser i fråga om taxeringsmyn¬
digheternas sammansättning och arbetssätt samt grunderna för
fastighetstaxeringen.
§ 15.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 15, angående riksgäldskontorets förvaltning under den
tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmäk¬
tige i nämnda kontor; och
n:o 16, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar;
bankoutskottets memorial, n:o 4, om verkställd granskning
af riksbankens styrelse och förvaltning; samt
lagutskottets utlåtande, n:o 8, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sådant förtydligande af
N: o 11.
Om ändring
i gällande
bestämmelser
angående
viktsatsen för
inrikes bref.
(Forts.)
N:o 11. 40
Onsdagen den 15 Februari.
växellagen, att hvad som stadgas i 43 § skall äga tillämpning å
växel, som är ställd att inlösas å trassatens boningsort, men hos
annan än trassaten.
§ 16.
Justerades protokollsutdrag.
§ 17-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr B. Dahlgren under 8 dagar fr. o. m. den 18 februari,
herr O. IT. Svensson i Salang under 8 dagar fr. o. m. den
18 februari,
herr O. N. Olsson i Heden under 12 dagar fr. o. m. den
18 februari,
herr J. W. Bengtsson i Häradsköp under 8 dagar fr. o. m.
den 18 februari,
herr E. O. Magnusson i Tumhult under 6 dagar fr. o. m.
den 18 februari,
herr A. E. Lindvall under 9 dagar fr. o. m. den 17 februari,
herr G. II. Setterberg under 9 dagar fr. o. m. den 17 februari,
herr E. Nilsson i Kattleberg under 8 dagar fr. o. m. den
18 februari,
herr A. F. Janson i Bråten under 4 dagar fr. o. m. den 17
februari,
herr II. P. Ersson under 6 dagar fr. o. m. den 16 februari,
herr O. Olsson i See under 5 dagar fr. o. m. den 16 februari
och
herr G. S. Neiglick under 9 dagar fr. o. m. den 17 februari.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,7 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag 1906.