Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o■ 2%.
191
N:o 22.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, i fråga om
rättighet till hämtning af väglagning sämnen från kronans
jordbruksdomäner: gifven Stockholms slott den 20 januari
1905.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen att medgifva sådan ändring i gällande bestämmelser rörande
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, att, för allmän vägs under¬
håll, väghållningsskyldig skall vara berättigad att, där domänstyrelsen
prof var sådant kunna utan olägenhet för dylik egendom ske, å egen¬
domens mark taga sand, grus eller sten, samt att någon ersättning-
för väglagningsämnenas värde därvid ej må beräknas.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kung], nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Theodor Odelberg.
192
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 22.
Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför lians
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
januari 1905.
Närvarande:
-5 - ; , • .\j . ! J < .4, j-jj j. ; - I ’} ' j tff-iTi <■ t *jf? Sb-5 *A ii ‘; /1j.*'»«. > *
Hane excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve GylDENSTOLRE,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Freesen och
Virgin.
Departementschefen, statsrådet Odelberg yttrade:
Vid underdånig föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 18
december 1903 af Riksdagens skrifvelse den 44 maj 1900 angående
revision af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
den 23 oktober 1891 anförde jag, beträffande stadgandena i 33 § af
nämnda lag, bland annat, följande.
Enligt 26:te punkten i nådiga kungörelsen angående förändrade
grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner den 10 november
193
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
1882, sådan denna punkt lydde genom nådiga kungörelsen den 22 maj
1896, vore arrendator å sådan domän skyldig att, om domänstyrelsen
sådant påkallade, åt vägliållningsskyldig till användande för allmän
vägs underhåll öfverlämna å egendomen möjligen befintlig täkt af sand,
grus eller sten samt för hämtning däraf upplåta nödig väg, mot det
att arrendator!! i ersättning för härigenom möjligen uppkommande
skada och intrång erhölle det afdrag å arrendet, som af domänstyrelsen
bestämdes. Beträffande väghållningsskyldigs rätt till hämtning af väg-
lagningsämnen från arrenderad kronoegendom och om ersättning för
själfva väglagningsämnenas värde funnes däremot icke någon särskild
föreskrift, utan måste i ty fall gälla hvad i andra stycket af förevarande
paragraf vore i enahanda hänseenden stadgadt beträffande annan mark
än kronans allmänning. Det skulle alltså äfven här bero på öfverens¬
kommelse och, i brist däraf, på domstols pröfning, hvarest väglagnings-
ämnen finge tagas och till hvad belopp ersättning för deras värde
skulle utgå.
Då det emellertid syntes önskligt, att kronan, så långt ske kunde
utan förnärmande af enskild rätt, ställde till afgiftsfritt förfogande för
det allmänna vägunderhållet väglagningsämnen, som å tjänliga ställen
å dess egna egendomar kunde vara att tillgå, borde lämpligen i afseende
å jordbruksdomänerna, utöfver hvad nyss åberopade författningsrum i
ämnet innehölle, stadgas, att vägliållningsskyldig skulle vara berättigad
att, efter anvisning af domänintendent, å dylik egendoms mark taga
sand, grus eller sten till vägs underhåll utan annan ersättning än sådan
godtgörelse till arrendator, hvarom nyss blifvit nämndt. En sådan före¬
skrift hade synts tjänligast kunna inrymmas i åberopade nådiga kun¬
görelse, såsom redan innehållande speciella bestämmelser i ämnet. I
väglagen under denna paragraf skulle då, i hvad anginge domänerna,
endast behöfva upptagas en på berörda författning syftande hänvisning.
I öfverensstämmelse härmed hade uti det af mig samtidigt an¬
mälda förslag till lag om ändring i vissa delar af väglagen, beträffande
33 §, näst efter första stycket däri, införts ett nytt sådant af denna
lydelse:
»Om hämtning af väglagningsämnen från kronans jordbruks-
domäner stadgas särskildt.»
I afseende härå uttalade jag, att vid framläggande för Riks¬
dagen af ett så beskaffadt förslag till ändring i berörda paragraf sam¬
tidigt torde komma att till Riksdagen aflåtas särskild nådig proposition
om den behöfliga ändringen i meranämnda kungörelse.
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft.
25
194
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22,
I anledning’ af hvad sålunda till statsrådsprotokollet yttrats har,
efter nådig remiss, domänstyrelsen inkommit med underdånigt utlåtande
och därvid anfört följande.
Det ifrågasatta stadgandet skulle enligt statsrådsprotokollet inne¬
hålla, att väghållningsskyldig skulle vara berättigad att, efter anvisning
af domänintendent, å kronans jordbruksdomäners mark taga sand, grus
eller sten till vägs underhåll utan annan ersättning än godtgörelse till
arrendator för härigenom möjligen uppkommande skada och intrång.
Förslaget torde emellertid ej få anses innebära ovillkorlig rätt för de
väghållningsskyldige att för ifrågavarande ändamål hämta väglagnings-
ämnen å mark af nyssnämnda beskaffenhet, då enligt förslaget domän¬
intendenten i hvarje fall skulle äga anvisa område för grustäkten och
sålunda jämväl äga rätt att pröfva hos honom gjorda framställningar
i ämnet. En dylik pröfning ansåge styrelsen vara så mycket mer af
behofvet påkallad, som dot ofta torde vara fallet, att befintliga grus-
täkter ej vore af större mäktighet, än att deras upplåtande på sätt nu
vore fråga lätteligen skulle kunna äfventyra tillgången på för egen¬
domens privata behof erforderligt grus.
Hvad anginge förslaget, att domänintendent skulle äga utöfva
denna pröfningsrätt, vore att märka, att domänintendenter ej funnes
anställda för alla de delar af riket, där upplåtelser af förevarande be¬
skaffenhet kunde ifrågakomma, samt att domänintendenten i regel ej
både att taga någon befattning med till kronans jordbruksdomäner
hörande utmarksområden. Vid sådant förhållande och då förevarande
uppdrag enligt styrelsens åsikt ej lämpligen kunde anförtros åt annan
kronans tjänsteman, syntes det styrelsen, som om tjänligast vore, att
styrelsen finge i första hand pröfva hithörande frågor och meddela till¬
stånd till upplåtelser af ifrågavarande slag. 1 sådant fall skulle för
vinnande af det i statsrådsprotokollet angifna syftemål enligt styrelsens
förmenande ej erfordras annan ändring i förut anförda stadgande i
26:te punkten af nådiga kungörelsen angående förändrade grunder för
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner den 10 november 1882, än
att till samma punkt fogades ett tillägg af innehåll, att ersättning ej
skulle beräknas för väglagningsämnenas värde.
Styrelsen ställde sig emellertid tveksam till frågan, om ett stad¬
gande af denna innebörd borde hafva sin plats i nyssnämnda nådiga
kungörelse, som- reglerade förhållandena mellan kronan såsom jord¬
ägare _ och kronoarrendatorerna, och tilläte sig därför ifrågasätta, huru¬
vida icke, då stadgandet ej ansetts böra införas i väglagen, särskild
författning i ämnet borde utfärdas.
195
• Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
I öfverensstämmelse med livad styrelsen sålunda anfört, hemställde
styrelsen i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen
aflåta nådig proposition därom, att vid hädanefter skeende upplåtelse
åt väghållningsskyldig till användande för allmän vägs underhåll af å
kronans jordbruksdomän befintlig takt af sand, grus eller sten ersättning
ej skulle utgå för väglagningsämnenas värde.
Efter det Eders Kungl. Magt förut denna dag beslutat till Riks¬
dagen aflåta nådig proposition med förslag till lag om ändring i vissa
delar af väglagen, hvilket förslag, såvidt nu är fråga, öfverensstämmer
med det här ofvan först angifna, tillåter jag mig nu åter upptaga frågan
om särskild föreskrift rörande upplåtelse af rätt till hämtning af väg-
lagningsämnen från kronans jordbruksdomän er. I sådant afseende synes
det mig, på grund af hvad i ärendet förekommit, lämpligt och nödigt
att — vare sig i åberopade nådiga kungörelsen den 10 november 1882
eller i särskild författning, en fråga, som nu icke omedelbarligen lär
behöfva afgöras — införa stadgande ej allenast i det uti domänstyrel¬
sens hemställan angifna syfte, utan jämväl med uttryckligt betonande
af själfva rättigheten för de väghållningsskyldige att, efter domänstyrel¬
sens pröfning, hämta väglagningsämnen från domänerna tillhörande
mark.
Under åberopande häraf får jag i underdånighet hemställa, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t i nådig proposition föreslå Riksdagen att
medgifva sådan ändring i gällande bestämmelser rörande förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner, att, för allmän vägs underhåll, väghåll¬
ningsskyldig skall vara berättigad att, där domänstyrelsen pröfvar sådant
kunna utan olägenhet för dylik egendom ske, å egendomens mark taga
sand, grus eller sten, samt att någon ersättning för väglagningsämnenas
värde därvid ej må beräknas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
nådigt bifall; och skulle i följd häraf till Riksdagen
aflåtas nådig proposition af den lydelse, bil...... till
detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
G. Zethelius.