Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 19.
1
N:o 19.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och möderne-
fränder; gifven Stockholms slott den 20 januari 1905.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om oäkta barns arfs¬
rätt efter moder och mödernefränder.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Ossian Berger.
Eib. till Ritsd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft. (N:o 19.)
1
2
K linål. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
Förslag
till
Lag
om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.
Med upphäfvande af förordningen den 14 april 1866 om arfsrätt
för oäkta barn samt med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken inne¬
håller mot denna lag stridande, förordnas som följer:
Oäkta barn tage lika med äkta barn arf efter moder och möderne¬
fränder; och njute förty ej särskild rätt till underhåll ur moderns kvar-
låtenskap.
Har någon efter ty nu är stadgadt rätt till arf och vet man ej, att
han är den dödas skyldeman; anmäler sig ej arfvingen inom natt och år,
från det arfvet föll, hos den som i boet sitter eller hos rätten eller do¬
maren, hafve förlorat sin talan. I öfrigt galle hvad om förlust af rätt
till arf i ärfdabalken stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.
Kung i Maj ds Nåd. Proposition N:o 10.
o
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet in¬
för Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
fredagen den 14 oktober 1904.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westeing,
Ramstedt,
Heroer,
Meyer,
von Friesen,
Virgin.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i under¬
dånighet Riksdagens skrifvelse den 18 mars 1903, däruti Riksdagen an¬
hållit, att Kung!. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta
barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under moderns äkten¬
skap eller i förbudna led, berättigas att lika med äkta barn taga arf efter
moder och mödernefränder.
Efter att hafva redogjort för innehållet i Riksdagens skrifvelse an¬
förde departementschefen:
»I 8 kap. 7 § ärfdabalken är stadgadt, att barn, som äro aflade i lönskaläge
utan äktenskaps lofven, eller i hordom, eller i förbudna leder, ej må taga
annat, arf än efter egna barn och bröstarfvingar.- Häri har genom förord¬
ningen den 14 april 1866 gjorts den ändring, att oäkta barn, som ej är
afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, må, därest modern
låtit såsom sitt barn anteckna det i den församling, där hon då var kyrko-
skrifven, lika med äkta barn taga arf efter sin moder i den egendom,
som ej utgör bröstarfvinges laglott.
4 Kungl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 19.
Den. rätt till arf från mödernesidan, som sålunda tillkommer oäkta
barn, skiljer sig i flera hänseenden från ett äkta barns arfsrättigheter.
För inträdande af ett oäkta barns arfsrätt fordras en åtgärd af modern,
nämligen, omförrnälda anteckning i kyrkoboken. Vidare taga de oäkta
barnen ej arf efter, mödernefränder; och slutligen erhålla de, då äkta af-
komling.ar finnas, ej del i den egendom, som utgör bröstarfvinges laglott,
hvaraf jämväl följer, att ett oäkta barn själft ej är berättigadt till laglott
och således genom moderns testamente kan beröfvas arfvet.
Grunden till olikheten mellan de äkta och de oäkta barnens ställning
enligt 173.4 års lag torde icke omedelbart vara att söka däruti, att de
senare hafva sitt upphof från ett osedligt förhållande mellan föräldrarne.
Merendels framhålles nämligen såsom orsak till denna olikhet, att arfs-
rätten grundar sig på familjen, till hvilken de oäkta barnen ej höra.
På detta föreställningssätt är också 1866 års förordning byggd. Vid
utvecklande af grunderna för densamma yttrade justitiestatsminister!!, att
arfsrätten i vår lagstiftning hufvudsakligen ingått såsom en familjerätt,
hvilken dock i väsentlig mån begränsats och gjorts villkorlig genom testa-
mentsrätten. Försåvidt som arfsrätten finge vika för testamente, syntes
deri icke böra betraktas annat än såsom eu presumtion af den ärfdes yt¬
tersta vilja. En ändring af lagen i denna del inverkade icke egentligen
på någons rätt, emedan den enskilde i alla fall ägde att däri själf stifta
lag. Däremot vore det icke tillrådligt, att arfsrätt efter moder tillädes
oäkta barn jämväl i bröstarfvinges laglott, hvilket vore att erkänna en
annan grund för familjen än det lagliga äktenskapet.
Uppfattningen om arfsrättens härledning ur familjebegreppet torde,
såsom Riksdagen i sin skrifvelse framhållit, långt ifrån vara oomtvistlig. I
1734 års lag finnas högst väsentliga undantag från principen, att endast
lagligt äktenskap skulle gifva laglig arfsrätt. I 8 kap. 1 § ärfdabalken
stadgas nämligen, att om man aflar barn och sedan tillsäger kvinnan äkten¬
skap, men endera dör, innan vigsel åkommer, barnet för taga arf såsom
barn af laggift säng, och i 6 § af samma kapitel att, om kvinna våld-
tages och blir däraf hafvande och föder barn, det barn njuter samma rätt
som annat äkta barn. Men framför allt framträder inkonsekvensen i
berörda slutledning däruti, att 1734 års lag tillerkänner arfsrätt i bakarf
och sidoarf efter oäkta barn utan hinder af det förhållande, att det oäkta
barnet ej tillhör familjen.
1 hvarje fall torde man alltså kunna påstå, att om också 1734 års
lag i hufvudsak grundar arfsrätten på medlemskap af familjen, denna
grundsats redan i lagens ursprungliga gestalt i åtskilliga afseende!! fått
gifva vika för blodsbandets rätt. Det väcker för öfrig! förvåning att
5
Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 19.
hänsyn till blodsbandet ej gjorde sig gällande i afseende å oäkta barns
arfsrätt, då man betänker, att sådana hänsyn ingalunda voro främmande
för vår äldre lagstiftning, och att i våra grannländer Norge och Dan¬
mark enligt Kristian den femtes lagstiftning oäkta barn ärfde moder och
mödernefränder lika med äkta barn samt kunde vinna arfsrätt till och med
efter fader, om han på tinget erkände barnet såsom sitt. I själfva verket
har också den ståndpunkt 1734 års lag intog redan tidigt blifvit föremål
för angrepp. I början och medlet af det gångna århundradet hafva vid
riksdagarna tidt och ofta väckts motioner om arfsrätt för oäkta barn i
större eller mindre utsträckning, och den reform, som ägde rum 1866, har
uppenbarligen icke tillfredsställt den allmänna rättskänslan. Upprepade
gånger hafva äfven därefter vid riksdagarna framställts förslag om full
arfsrätt för oäkta barn efter deras moder; och jag tror icke att man be¬
går något misstag, om man i dessa motioner ser ett uttryck för en all¬
män rättsuppfattning i vårt land. Med en sådan uppfattning kan icke
längre förenas åsikten, att grunden till de oäkta barnens arfsrätt är att
söka i ett, presumeradt testamente, utan grunden måste sökas i blodsbandet.
Det är då följdriktigt att, på sätt Riksdagen föreslagit, utsträcka oäkta
barns rättigheter äfven till arf efter moderns fränder.
Däremot synes det mig icke konsekvent att från arfsrätt efter moder
och mödernefränder utesluta barn, som äro aflade under moderns äkten¬
skap eller i förbudna led. Hvarken i det ena eller andra fallet bör
barnet lida för föräldrarnas felsteg. Äfven praktiska skäl torde tala emot
dessa undantag, särskildt med afseende ä svårigheten af den bevisning,
på hvilken man måste inlåta sig för att tillämpa undantagsreglerna.
I likhet med Riksdagen anser jag, att oäkta barn, som framställer
anspråk på arf, bör äga att för styrkande af sin härkomst använda hvarje
eljest tillåten bevisning. Riksdagen har emellertid ifrågasatt, att särskilda
regler borde gifvas för bevisning om moderskapet. Måhända har Riksdagen
härvid haft i tanke den i Frankrike och åtskilliga andra romanska länder
gällande regeln att man genom något slags skriftligt dokument, härrörande
från modern eller hennes familj, skall göra sitt påstående sannolikt, innan
man får öfvergå till annan bevisning. Jag tror dock icke, att dylika
regler, som sakna motsvarighet i våra grannländer Norge, Danmark och
Tyskland, äro att förorda.
Om oäkta barn likställas med de äkta, är däraf en själffallen följd
att de i allo behandlas såsom moders bröstarfvingar och således komma i
åtnjutande af laglott och andra förmåner, som kunna sådana arfvingar till¬
komma. Klart är ock, att de preskriptionstider, som för olika fall äro i
15 kap. ärfdabalken stadgade för framställande af anspråk på arf, komma
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.
att gälla jämväl emot dem, som äro åt oäkta börd. Då de oäkta barnen
emellertid ej böra sättas i bättre ställning än de äkta, måste den särskilda
rätt till underhåll, hvarom i 8 kap. 7 § ärfdabalken förmäles, upphöra,
såvidt den afser moderns dödsbo. Detta har jag ansett böra i lagen ut¬
tryckligen utsägas.
Det kan synas som om arfsrättens grundande på blodsbandet ytter¬
ligare skulle leda till att erkänna ett oäkta barn såsom arfvinge äfven
efter dess fader. Här möta emellertid med afseende å bevisningen svårig¬
heter, som i själfva verket göra förhållandena helt annorlunda. Såsom
regel torde väl kunna sägas, att full bevisning om faderskapet är omöjlig
att åstadkomma. Därför uppställa i allmänhet de lagar, i hvilka oäkta
barn tillerkännas arfsrätt efter fader, för inträdande af denna rätt det
villkor, att fadern frivilligt skall hafva erkänt barnet. Emot eu sådan
reglering af arfsförhållandet kan dock invändas, att då barnets rätt så¬
lunda göres beroende på eu viljeakt af fadern, det åsyftade målet redan
nu i afsevärd mån kan vinnas genom testamente. Den förnämsta fördel,
som för barnet stode att vinna genom en vid erkännande från faderns sida
bunden arfsrätt, skulle bestå i möjligheten att erhålla arf äfven efter faderns
fränder. A andra sidan kan det vara tveksamt, om fadern bör kunna med
sitt erkännande binda sina fränder. 1 det hela tror jag det vara bäst att
för närvarande lämna å sido denna vanskliga fråga, som säkerligen ännu
ej är mogen för en reform, om det också kan förutses, att den förr eller
senare skall tränga sig fram.»
Sedan departementschefen härefter förmält, att lian i enlighet med
de i hans nu afgifna yttrande angifna grunder låtit inom justitiedeparte¬
mentet uppgöra förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och
mödernefränder, uppläste departementschefen nämnda, i bilaga litt. A vid
detta protokoll intagna förslag och hemställde i underdånighet, att högsta
domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det ändamål § 87 rege¬
ringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall.
Ur protokollet
John Ljungman.
Runql. Majds Nåd. Proposition N:o 19.
7
Bil. litt. A.
Förslag
till
Lag
om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.
Med upphäfvande af förordningen den 14 april 1866 om arfsrätt
för oäkta barn samt med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken inne¬
håller mot denna lag stridande, förordnas som följer:
Oäkta barn tage lika med äkta barn arf efter moder och möderne¬
fränder; och njute förty ej särskild rätt till underhåll ur moderns kvar-
låtenskap.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .
8
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol måndagen den 12 december 1904.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Lilienberg,
Huss,
Thollander,
Cassel,
Silverstolpe.
Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 28 sistlidne oktober,
handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och
mödernefränder mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirku¬
lerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslaget
bilagdt detta protokoll.
Justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitierådet Cassel instämde,
yttrade: »Därest arfsrätt i enlighet med förslaget tillerkännes oäkta barn,
utan att särskild bestämmelse meddelas angående den tid, inom hvilken
sådan rätt skall göras gällande, blifva naturligtvis, såsom i motiven till
förslaget framhållits, de preskriptionstider, som för olika fall äro i 15
kap. ärfdabalken stadgade i fråga om framställande af anspråk på arf,
tillämpliga jämväl beträffande arfvingar af oäkta börd. Enligt stadgandena
i nämnda kapitel är det emellertid medgifvet för arfvinge att äfven efter
föreskrifven preskriptionstids utgång framställa sitt arfsanspråk, när han
kan visa laga förfall. Redan med nuvarande lagstiftning om arfsrätten
torde det med skäl kunna betecknas såsom mindre tillfredsställande, att
den, som i behörig ordning tillträdt ett arf, skall för sin rätt att behålla
detsamma vara beroende af den ovissa omständigheten, huruvida annan
person är af laga förfall hindrad att framställa anspråk på arfvet. Men
förhållandet ställer sig ännu betänkligare, i händelse, på sätt förslaget
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
innebär, arfsrätt inrymmes åt oäkta barn, äfven då modern icke låtit i
kyrkoboken anteckna detsamma såsom sitt. Emedan gällande författningar
tillåta, att moder till oäkta barn i vederbörande kyrkobok antecknas såsom
okänd, samt, om så sker, däraf blifver en följd, att barnets prästbetyg
icke innehåller någon uppgift rörande detsamma® härkomst, kan det näm¬
ligen lätt inträffa, att ett sådant barn först många år efter moderns eller
mödernefrändens frånfälle vinner upplysning om sin skyldskap till den
aflidne. Då obekantskap med släktförhållande i praxis, åtminstone i vissa
fall, betraktats såsom laga förfall för framställande af arfsanspråk, skulle
en arfvinge af oäkta börd följaktligen kunna lång tid efter arflåtarens död
uppträda och göra sin rätt till arfvet gällande, allenast detta sker inom
den i lagen utsatta preskriptionstid, räknad från det han erhöll kännedom
om skyldskapen. Enär i dylika fall, hvilka kunna tänkas förekomma ganska
ofta, de vid tiden för dödsfallet kända arfvingarnas rätt skulle blifva
underkastad en synnerligen betänklig osäkerhet, hemställer jag, att till
förebyggande häraf måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke, på sätt Riks¬
dagen jämväl ifrågasatt, viss bestämd tid bör stadgas, inom hvilken arfs¬
anspråk af oäkta barn skall framställas för att komma under bedömande.»
Justitierådet Lilialberg anförde: »Förslagets innebörd är en utsträck¬
ning af den nu endast på vissa villkor oäkta barn medgifna arfsrätt och
det i följande hänseenden:
oäkta barn, äfven om det aflat® under moderns äktenskap eller i
förbudna led, skulle-taga arf lika med de äkta barnen;
det skulle äga rätt till laglott lika med de äkta barnen;
det skulle lika med dessa ärfva icke blott modern, utan äfven
mödernefränder, d. v. s. taga arf äfven efter hennes äkta barn och fränder;
och slutligen skulle borttagandet af den nu föreskrifna bevisningen
i fråga om barnets rätt, nämligen att modern låtit såsom sitt barn an¬
teckna det i kyrkoboken, lämna rum för en obegränsad bevisningsfrihet.
Riksdagen i sin skrifvelse bibehöll den i förstnämnda hänseende nu
gällande reservationen och ansåg, att särskilda regler måhända borde
gifvas för maternitetsbevisningen, möjligen äfven viss tid stadgas, inom
hvilken arfsanspråk skulle af oäkta barn framställas för att komma under
beaktande. Lika med Riksdagen anser jag skäl saknas för upphäfvande af
den förutsättningen för oäkta barns likställighet med äkta barn, att det
icke skall vara afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led. Jag
betviflar, att rättsuppfattningen i landet fordrar borttagandet af denna
förutsättning. Hvad preskriptionstiden angår, instämmer jag med justitie-
råden Cassel och Silverstolpe därutinnan, att. eu föreskrift därom bort åt¬
följa förslaget.
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd.
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
Men mina egentliga betänkligheter emot detta gälla borttagandet af
kyrkoboksanteckningen såsom enda tillåtna bevisningsmedel, i synnerhet
som andra regler för bevisningen icke sättas i stället. Att detta skulle
ske var dock en förutsättning i Riksdagens skrifvelse. Ett obefogadt
anspråk är nu ifrån början omöjliggjordt, då däremot friheten att fram¬
komma med hvad bevisning som helst utan tvifvel skall leda till utpressnings¬
försök gentemot den föregifna moderns sterbhus. Exempelvis i det fall,
att den aflidna varit gift och att boets tillgångar förskrifva sig från hennes
mans verksamhet, framstår i hjärt dager det betänkliga i att tillåta en
pretendent att med hvad medel som helst söka bevisa hennes moderskap
för att få med mannen dela kvarlåtenskapen. Huruvida det allmänna
rättsmedvetandet i ett sådant fall skulle därmed känna sig tillfreds, före¬
faller minst sagdt tvifvelaktigt.
På grund af hvad jag nu anfört kan jag för min del icke tillstyrka
förslagets antagande såsom proposition till Riksdagen.»
Justitieråden Huss och Thollander lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
11
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott
fredagen den 20 januari 1905.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen,
Virgin,
Justitieråd en: Skarin,
Cassel.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde
Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedeparte¬
mentsärenden för den 14 oktober 1904 inhämtade utlåtande öfver förslag
till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departe¬
mentschefen:
»Flertalet af högsta domstolens ledamöter hafva ansett, att en viss
tid bör stadgas, inom hvilken arfvinge af oäkta börd bör vid äfventyr af
talans förlust framställa sitt arfsanspråk, samt att i detta fall laga förfall
ej må kunna åberopas. Såsom skäl härför åberopas, att då gällande för¬
fattningar tillåta, att moder till oäkta barn i vederbörande kyrkobok an¬
tecknas såsom okänd, det lätt kan inträffa, att ett sådant barn först många
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
år efter moderns eller mödernefrändens frånfälle vinner upplysning om
sin skyldskap till den aflidna, och då obekantskap med släktförhållande i
praxis, åtminstone i vissa fall, betraktats såsom laga förfall för framstäl¬
lande af arfsanspråk, arfvinge af oäkta börd följaktligen skulle kunna lång
tid efter, arflåtarens död uppträda och göra sin rätt gällande och sålunda
de vid tiden för dödsfallet kända arfvingarnas rätt blifva underkastad en
synnerligen betänklig osäkerhet.
Utan att ingå på frågan, huruvida obekantskap med släktskapsför¬
hållande rätteligen är att anse såsom laga förfall, vill jag, då i hvarje
händelse andra slags förfall säkerligen ofta nog skulle åberopas, medgifva,
att hvad inom högsta domstolen anmärkts är högeligen beaktansvärdt.
Den rättighet att fördölja sitt namn, som lagstiftningen medgifver åt mo¬
der till oäkta barn, måste gifvetvis göra det vida svårare att förskaffa sig
kännedom om tillvaron af sådant barn än af äkta barn, och därför skulle
otvifvelaktigt arfsrättens utsträckning till oäkta barn väsentligt öka faran,
att lång tid efter arffallet dittills okända arfsanspråk framträdde. Sådant
skulle medföra osäkerhet i rättsförhållandena och torde böra undvikas.
Det kunde synas, som om det rätta medlet häremot vore att afskaffa om-
förmälda rätt för moder att dölja sitt namn, men huru än denna svår¬
lösta fråga kommer att blifva ordnad, är det klart, att verkningarna af
hvad som hittills gällt komma att sträcka sig ganska långt framåt i tiden.
Jag tror därför, att det vore välbetänkt att i detta sammanhang stadga en
af laga förfall oberoende preskriptionstid för ifrågavarande slags arfs¬
anspråk, dock naturligen ej för det fåll att arfvingens tillvaro är känd.
Denna preskriptionstid synes ej kunna blifva längre än den som i ärfda-
b.alken är stadgad för arfvinge, hvars tillvaro är okänd, men torde å andra
sidan ej heller böra sättas kortare. För att öfriga arfvingar må hafva
utväg att med säkerhet få veta om någon arfvinge anmält sig inom denna
tid,, synes det lämpligen böra stadgas, att arfvingen har att anmäla sig
antingen hos den som i boet sitter eller ock hos rätten eller domaren.
Därjämte torde en erinran böra intagas, att i öfrigt ärfdabalkens bestäm¬
melser om förlust af arfsrätt äga tillämpning.
Bestämmelse af detta innehåll har blifvit tillagd i det remitterade
förslaget, och då detta i öfrigt lämnats utan anmärkning af högsta dom¬
stolens flertal, hemställer jag, att förslaget med berörda tillägg måtte,
jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition framläggas för
Riksdagen till antagande.»
Med bifall till denna af statsrådets öfrige leda¬
möter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.
i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition i ämnet, af den lydelse bilagan litt. A vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
Aug. von Hartmansdorff.