Motioner i Första Kammaren, N:o 1.
1
N:o 1.
Af herr WiCSClgreil, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående de unionella förhållandena.
Af den till riksdagen den 21 dennes öfverlämnade nådiga proposi¬
tionen erfara vi, att statsrådet, med erkännande af att Sverige enligt gäl¬
lande rättsgrundsatser vore fullt befogadt att använda maktmedel för åter¬
ställande af sin genom norska Stortingets den 7 dennes fattade beslut åsido¬
satta rättsställning, dock enhälligt tillstyrkt Konungen att icke så till-
vägagå, enär ett sådant förfarande icke vore förenligt med Sveriges sanna
intresse. En union, uppehållen med maktmedel från det ena rikets sida,
skulle hos inbyggarne i det andra föranleda en sådan stämning, att unio¬
nen blefve långt mera till olycka än till båtnad, en källa till svaghet i
stället för till styrka. Statsrådet tillstyrker därför Konungen att begära
medgifvande af Riksdagen att med norska Stortinget ingå i förhandling
för åstadkommande af en uppgörelse rörande de båda ländernas mellan-
hafvanden af mera principiell innebörd och större betydelse; sedan en så¬
dan uppgörelse kommit till stånd och blifvit af Riksdagen pröfvad, borde
frågan om Sveriges definitiva medgifvande till upplösningen af unionen
och riksaktens upphäfvande upptagas till afgörande. Och uttalande sin
smärta öfver att få bidraga till upplösningen af en förening, i hvilken
han trott sig se båda de förenade rikenas oberoende, trygghet och lycka,
men med ett i sanning godt samvetes vittnesbörd förklarar den af sitt
svenska folk så högt uppburne Konungen sig villig att följa det honom
gifna rådet för att undvika ett större ondt och i öfvertygelse, att en före¬
ning utan ömsesidigt samförstånd icke för Sverige skulle medföra någon
verklig fördel.
Det är dock tydligt, att svenska folkets meningar äro delade om
hvad som i detta fall verkligen är det större onda. Och detta må icke
Bill. till Urtima Riksd. Prof. 1905. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 1 Höft. (N:o 1.) 1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 1.
förundra. Unionen är ännu samma stora tanke som förr; den innebär
ännu alltid, som Konungen säger, de förenade rikenas oberoende, trygg¬
het och lycka, och, om den ock hittills visat sig mycket bristfälligt ut¬
förd, har den ändock, i trots af allt, beredt oss stora fördelar. Att låta
den i ett nu tillintetgöras, betyder förlusten af det sista vi ägde kvar
utaf allt hvad våra fäder med järn och blod åt sitt land och åt oss för-
värfvat; det betyder förlusten af en säker landgräns i väster, med därå
beroende möjlighet att i motsvarande mån begränsa våra kraftansträng¬
ningar för landets försvar; det betyder förlusten af vår rätt att bestämma
öfver Skandinaviska halföns utrikespolitik likasom ock af den ställning
bland de europeiska staterna, vi i följd häraf intagit. Härtill lärer nog
ock kunna läggas möjligheten af ännu en förlust af oberäknelig betydelse:
den, om hvilken vi vunno någon erfarenhet genom vårt förfarande 1864,
då Sveriges folk förlorade tron på sina ledande idéers förbindande kraft
och därmed också tron på sig själft. Väl har man allmänt inom vår press,
med större ihärdighet än klokhet, vid hvarje skiftning af den unionella
krisen upprepat sina förklaringar, att om något vårt användande af vapen¬
makt för främjandet af Sveriges intressen aldrig kunde blifva tal bland
andra än »kriminaldårar», hvilka saknade folkets öra; men föredömena från
Norge, där man förstått sig kunna med desto mindre risker lystra till sin
skalds maning, att »fred är ej det bästa, men att man något vill», tyckas
hafva alltmera väckande påverkat vårt folk, inom hvilket man nu synes
känna sig uppfordrad att med annat än sång och festtal bevisa sin trohet
mot Konungen och fosterlandet. I sekler har ock det svenska modet, det
ädla ridderliga sinnelaget, den öppna blicken för hugstora uppgifter byggt
vår historia och gifvit den sin varma färg; det bör då icke öfverraska
oss, om vid öfvervägandet af tilldragelserna i Norge, så upprörande för
vår Konung och hela vårt folk, den gamla svenska nationalkänslan stiger
upp från det läger, där den bra länge slumrat, för att än en gång lägga
sitt ord i händelsernas vågskål. Att återförvisa den till dess slummer skulle
möjligen vålla, att denna blefve eu sömn till döds. Men att kväfva fol¬
kets känsla för sin rätt och plikt att med frånseende af alla enskilda in¬
tressen värja fosterlandets ära, dess fordran på aktningsfull hänsyn för
sig och sina rättskraf, skulle innebära en större förlust än något folk har
råd att underkasta sig; den skulle visa sin ödesdigra beskaffenhet säkrast
den stund, då en vår ännu mäktigare granne, kanske för att stödja vår
forne förbundsbröders kraf, af oss fordrade hvad ett fritt och kraftfullt
folk aldrig frivilligt skulle gifva. Men vana vid »ett lugnt och lidelsefritt
öfvervägande» samt utan den nationella glöd, som tänder sinnen och ger
armen kraft, torde vi äfven då finna, att intet offer är stort nog för fre¬
Motioner i Första Kammaren, N:o 1.
dens bibehållande — och vi skola i följd häraf då och alltjämt foga oss,
till dess vi intet mera äga att offra. Den förlust, mången af oss nu ej
stort aktar, är i själfva verket ett större ondt än hvad lätteligen kan
öfverskådas. Ty eu lefvande, kraftig och varm nationalkänsla är af högsta
betydelse för hvarje folk; den måste vårdas väl, den måste främst af dem
själfva respekteras.
Att statsrådet icke alldeles blundat härför torde framgå af dess
hemställan om bemyndigande att förhandla med norska Stortinget. Tyd¬
ligen afses härmed att undgå det för Sverige förödmjukande i att för¬
handla med den revolutionära norska regeringen. Men Stortinget har dock
åt medlemmarne af det den 7 dennes afträdda statsrådet uppdragit att tills
vidare »som den norske regjering» utöfva den Konungen »tillagte myndig¬
hed» — och det skulle ju kunna hända, att de tilltänkta förhandlingarna
strandade på en norsk vägran att upptaga dem genom annan än sin re-
geringsmyndighet. Den åtgärd, genom hvilken revolutionen ägde rum,
utfördes ju ock af Stortinget. Det hade valts på programmet om endast
förhandling; icke förty åsidosatte det sin sålunda begränsade fullmakt,
bröt den grundlag, till hvars obrottsliga efterföljd det var förpliktadt, af¬
sätta sin Konung och förklarade unionen upplöst. Bör svenska folket
känna som en förödmjukelse att förhandla med Norges revolutionära re¬
gering, måste samma förhållande skäligen äga rum i fråga om förhand¬
ling med dess revolutionära Storting.
Men viktigare än denna fråga synes mig en annan vara — den, om
verkligen ännu förhandlingsuppgiften mellan de båda folken kan anses
hafva nått de förhållanden, hvilka i den kungl. propositionen antydas.
Det förekommer mig som om dylika förhandlingar med revolutionära
myndigheter, för hvilka de allra viktigaste rättsförhållanden och aftal vi¬
sat sig sakna helgd, ovillkorligen borde föregås af någon åtgärd, på grund
af hvilken norska folkets egen ställning till den unionella frågan och Stor¬
tingets förberörda förfarande fullständigt och oomtvistligen klargöres.
Ett djärft statsstreck, som slår hvar oinvigd med öfverraskning och
förlamar hans handlingskraft, behöfver ej därför anses vara af honom,
ännu mindre af hela folket godkändt. Inom dettas djupa led kan fäderne-
ärfd känsla för lag och rätt, för svurna eders helgd och trohetsplikt mot
landsfadern betyda vida mer än för de politiskt upphetsade viljorna i eu
fåtalig representation, där mindretalet lätt terroriseras af flertalet och där
högtflygande nationella förväntningar kunna utöfva en snart sagdt hypno-
tisk inflytelse å ärekära sinnen. Hvad norska folket vill kan därför ej
anses vara genom stortingsresolutionen fulltygadt. Skulle svenska folket
nu utan vidare ingå på unionens upplösning, skulle ju kunna inträffa, att
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 1.
vid nästa allmänna stortingsval norska folket visar sig vidhålla program¬
met af år 1903 och således icke är med om 1905 års statsstreck. Det
måste därför vara förhastadt, om Sveriges regering och Riksdag tillerkänner
detta en för oss förbindande kraft, innan ännu norska folket själft fått
tillfälle däröfver uttala sig.
Att ett sådant folkuttalande icke är liktydigt med festtelegram och
jublande anhängares adresser, torde icke behöfva erinras. Det måste vara
förbundet med ett allsidigt öfvervägande af frågans djupa innebörd, och
det måste afgifvas under medvetande af därmed förbundet ansvar. Ingen¬
ting skulle från svensk synpunkt hindra, att det sammanbundes med de
nästa år förestående allmänna stortingsvalen; men den tidsutdräkt, som
däraf skulle förorsakas, måste, från norsk synpunkt sedt, så föröka det
nuvarande lägets svårigheter, att en annan utväg måste anlitas. Och
enklast torde denna vara att finna i anordnandet af en direkt folkomröst¬
ning för eller mot unionsupplösningen.
Då Napoleon III såsom franska republikens president genomfört sin
statskupp den 2 dec. 1851, vädjade han till folket, den enda suverän han
i landet erkände, och underställde dess omröstning grunddragen för en
blifvande ny författning; dekretet härom utfärdades den 3 dec., och om¬
röstningen ägde rum den 20 i samma månad och år. Ett par år senare
ägde en ny folkomröstning rum, den 20—21 nov. 1852, i fråga om det
ärftliga kejsardömets upprättande; ännu en, den 8 maj 1870, anställdes
för att utröna folkets mening om vissa författningsändringar. Genom för¬
draget af den 24 mars 1860 öfverlämnade konungen af Sardinien till Frank¬
rike i önskadt vederlag Savoyen och Nizza under förutsättning, att be¬
folkningarna i dessa landskap genom allmän omröstning därtill gåfve sitt
bifall. Sådana omröstningar anställdes, därvid villkoret fylldes. Likartade
ägde rum, för anslutning till konungariket Sardinien, i Toscana och de
Emiliska provinserna i augusti—september 1859 och i mars 1860. I Schweiz
tillhöra dylika folkomröstningar själfva förbundsförfattningen. För den
demokratiska anda, som genomgår norska statsförfattningen, synes mig
anlitandet af detta sätt för folkviljans utrönande ligga ganska nära till
hands. Den bör ock erkännas vara en af de rådande undantagsförhållan-
dena fullt motiverad åtgärd, som icke torde kunna mot sig uppkalla de
norska statsmyndigheternas motstånd. För dem kan det icke innebära
något kränkande, att Sveriges folk önskar klart besked om det norska fol¬
kets ställning till den för båda folken så djupt viktiga frågan om upp¬
lösningen af en snart hundraårig förening; och ingen lärer neka, att Stor¬
tingets beslut af den 7 dennes står i rak strid med norska folkviljan,
Motioner i Första Kammaren, N:o 1. 5
sådan den gifvit sig till känna genom utfallet af 1903 års allmänna
stortingsval.
Att, därest norska folket på nu angifna väg uttalar sin önskan om
unionens upplösning, vi ock måste känna oss förbundna att tillmötesgå
den, synes mig vara själfklart. Den skall förekomma oss bedröfligt miss¬
riktad och i främsta rummet för Norge själft ödesdiger; men då vår egen
historia haft att förteckna så många obetänksamma eller dåraktiga svenska
folkets gärningar, äga vi ingen rätt att vänta det norska folket fritaget
från att begå likartade misstag. Är det oss verkligen så djupt afvogt som
nu ser ut, måste ju ock erkännas, att unionens värde därmed för oss i
hög grad förminskats och att under denna förutsättning dess upprätthål¬
lande icke vidare kan för oss utgöra något lifsvillkor. Däremot skulle
ädel hänsyn för Norges om än vilseledda så dock djupgående och starka
nationella »frihetskraf» möjligen i framtiden, sedan det af då gjorda erfa¬
renheter något lärt, underlätta en ny och bättre sammanslutning mellan
våra alltid i icke ringa mån af hvarandra beroende folk.
Om emellertid en folkomröstning skulle uttala sig emot upplösningen,
måste detta otvetydigt innebära, att norska folket vidblifvit sin 1903 in¬
tagna ståndpunkt och därmed jämväl tillmötesgår det förhandlingsanbud,
som af Kronprinsen-Regenten och svenska Riksdagen detta år afgifvits
och som af Konungen den 27 sistlidne maj i norska statsrådet med gil¬
lande omnämnts.
En vägran från Norges nuvarande målsmän att ingå på den vädjan
till folket, som en allmän omröstning innebär, skulle icke kunna tydas
såsom annat än en brottslig manöver, hvarmed man sökte hindra ådaga¬
läggandet af norska folkets verkliga stämning. Vore denna i öfverens¬
stämmelse med det revolterande Stortingets, förefunnes ju för detta intet
skäl att motsätta sig vår begäran. Ett afvisande af denna skulle därför
framtvinga användandet af maktmedel, hvilka annars kunde undvikas.
På anförda grunder tillåter jag mig föreslå,
att Riksdagen må såsom svar å den kungl. pro¬
positionen i underdånig skrifvelse dels gifva Kung!.
Maj:t till känna, det Riksdagen icke är villig lämna
Kungl. Maj:t det begärda medgifvandet, förrän norska
folket genom allmän omröstning förklarat sig önska upp¬
lösning af den mellan Sverige och Norge i kraft af
1815 års riksakt bestående förening; dels ock anhålla,
att, därest de norska statsmyndigheterna skulle afvisa
Bill. till Urtima Riksd. Prat. 1905. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Höft. 2
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 1.
begäran om sådan omröstnings anställande, Kungl. Majrt
måtte vidtaga erforderliga åtgärder för sagda förenings
upprätthållande, till dess densamma blifvit med Sveriges
begifvande upplöst.
Stockholm den 27 juni 1905.
Sigfrid Wieselgren.
Stockholm 1905. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.