4
Moioner i Andra Kammaren, N:o 4.
N:o 4.
Af herr G. A. E. Kronlund, i anledning af Kängl. Maj:ts
proposition angående de unionélla förhållandena.
Vår unionshistoria har tyvärr företett en följd af stridigheter,
missämja och bitterhet. De båda folken hafva aldrig lärt sig att till
fullo förstå hvarandra. Å svenska sidan har alltför envist fasthållits vid
rättigheter, som visserligen vid unionens ingående varit oomstridda, men
som dock varit i grunden oförenliga med unionens natur af en frivillig
förening mellan två själfständiga folk, hvaremot å norsk sida man alltid
kunnat konstatera en retlig misstänksamhet, en ömtålig nationalitets¬
känsla, som så småningom drifvits upp till nationell chauvinism, samt
till följd af den svenska passiviteten ständigt stegrade själfständighets-
kraf, som slutligen icke stått i öfverensstämmelse med unionens väsen.
Trots all den svaghet, som unionen mellan de båda folken inne¬
bar, måste den dock anses hafva för dessa folk, som af natur och öfriga
förhållanden så att säga hänvisats att stå vid hvarandras sida, varit af
en oskattbar betydelse.
Unionen gjorde folken genom den gemensamma konungamakten
och utrikesledningen till en enhet utåt och var sålunda ägnad att erbjuda
ett bättre värn för både Sverige och Norge, än hvartdera folket i och
för sig kunde prestera, på samma gång som unionen innebar en garanti
för det fredliga samarbetet och den fredliga samfärdseln emellan folken
samt uteslöt hvarje tanke på behofvet att med hänsyn till försvaret
vidtaga de anordningar, som eljest varit nödvändiga, därest båda folken
varit fullt fristående från hvarandra.
Unionen, ingången genom fritt aftal mellan rikena, tillförsäkrade
dessa sålunda ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, som i och med
5
Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.
unionsupplösningen skulle upphöra, därest man från svensk sida utan
vidare skänkte sitt godkännande åt det norska handlingssättet.
Att detta handlingssätt såväl praktiskt som rättsligt sedt är en
våldshandling emot unionen och mot den därom mellan folken ingångna
öfverenskommelsen, torde nog vara obestridligt.
Äfven om vårt folk tämligen enhälligt anser, att ett återknytande
af det brutna föreningsbandet icke emot norrmännens vilja är önskvärd!,
har man dock rätt och plikt mot sitt land att tillse, att vid unionens
afveckling de fördelar, densamma för vårt land innebar, måtte i görligaste
mån bevaras såsom garanti för en lugn och trygg utveckling på skandi¬
naviska halfön.
Vid underhandlingarne om förutsättningarne för vårt samtycke till
unionsupplösningen bör man enligt mitt förmenande från svensk sida
betona nödvändigheten, att dessförinnan träffas slutliga öfverenskommelser
bland annat i följande hänseenden.
De båda rikena hafva, såsom jag förut framhållit, genom unionen
besparats nödvändigheten af försvarsanordningar vid gränsen sins¬
emellan, hvilka eljest mellan dem såsom två fristående folk torde hafva
varit nödvändiga och som till äfventyrs kunnat hafva kräft betydande
militära bördor. De af norrmännen anlagda gränsfästningar, som natur¬
ligtvis anlagts under förutsättning af unionens upplösning, torde tjäna
såsom en illustration till detta påstående.
Båda folken böra vara angelägna om att genom eu ömsesidig
öfverenskommelse göra dylika försvarsanordningar öfverflödiga och tillika
förekomma, att några åtgärder vidtagas å eller invid gränsen mellan
rikena af sådan art, att åtgärderna kunna anses innebära ett hot mot
grannen. I och med en dylik öfverenskommelse följer såsom ett korol¬
larium, att de norska gränsfästningarne, den dubbla gördeln af befäst¬
ningsverk vid värmländska gränsen, slopas, något som med hänsyn till
norska folkets fredsförsäkringar säkerligen icke torde möta några in¬
vändningar från deras sida.
Det synes mig likaledes af stor vikt, att hvardera riket tillför¬
säkras för sig och sina undersåtar fri och obehindrad samfärdsel med
och öfver det andra riket.
Lika viktigt som det är för vårt land att säkerställa bland annat
ett obehindradt begagnande af exportmöjligheterna öfver Narvik mot
afgifter, som äro afsedda att särskild! drabba denna export och som kunna
inverka hindrande eller hämmande på en dylik export, lika viktigt torde
det vara för Norge att betrygga en framtida transitotrafik öfver Ofoten-
banan och svenska gränsbanan till Finland.
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.
Bland de största faror, som hota de små länderna och sålunda
äfven de båda skandinaviska rikena, i synnerhet efter skilsmässan, är
utländsk inblandning i eller förmynderskap öfver någotdera riket. En
dylik inblandning eller förmynderskap öfver det ena riket utgör ett hot
äfven mot det andra riket. Hvarje frivillig upplåtelse under en eller
annan form af någon del af rikenas områden eller beviljandet åt ett
främmande land utom Skandinavien af särskilda privilegier eller rättig¬
heter i det ena eller andra landet, bör framför allt vara utesluten från
de båda ländernas utrikespolitik och bör traktatmässigt förbjudas.
Vidare bör en utväg att på fredlig väg lösa framtida tvisteämnen
mellan rikena utfinnas och anvisas, och i detta hänseende erbjuder sig
en skiljedomstraktat såsom en synnerligen lämplig utväg.
Slutligen torde böra framhållas önskvärdheten af att svenska
lapparnes på långvarig sedvanerätt byggda anspråk på renbetesrätt i
Norge ordnas på ett för dem och deras existens betryggande sätt.
Blifva norrbottenslapparne utestängda från de norska renbetesfjällen,
något som länge varit ifrågasatt från norsk sida, är denna befolkning-
ohjälpligt dömd till undergång.
Det torde äfven med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke Norge
är skyldigt gälda sin andel i utgifterna för diplomatin och konsulsstaten
till den dag unionsupplösningen från svensk sida formaliter erkännes.
På grund af hvad jag här ofvan anfört och med anledning af
kungl. propositionen angående de unionella förhållandena får jag härmed
hemställa,
att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kungl.
Maj:t tillkännagifva, att Riksdagen för ett godkännande
från Sveriges sida af unionens upplösning förutsätter,
att här ofvan berörda förhållanden måtte varda genom
bindande aftal mellan båda rikena ordnade.
Stockholm den 28 juni 1905.
G. Kronlund.