Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
1
N:o 1.
Herr C. Å. Lindhagen m. fl., i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående de unionella förhållandena.
I den pröfvotid, i hvilken svenska folket nu befinner sig, är det
lyckligtvis en sak, som alla äro ense om. Vi vilja alla, att det skall
från svensk sida handlas manligt och i öfverensstämmelse med Sveriges
verkliga fördel, och att således det beslut, de svenska statsmakterna gå
att fatta, måtte i bästa mening blifva ärorikt.
Men hvari består nu Sveriges verkliga fördel? Och Indika, äro de
åtgöranden, som under nuvarande situation måste betecknas såsom
sannskyldiga uttryck för ett manligt svenskt handlingssätt? Det rätta
svaret på dessa frågor kunna vi uppenbarligen ej frammana ur de
lidelsefulla uttrycken för sårade känslor. Vi måste — äfven därom
böra vi kunna vara eniga — söka att med lugnt öfvervägande och
besjälade af trofast kärlek till vårt folk gå till botten med frågorna
och klargöra för oss den verkliga sanningen.
Det är förunderligt, att man företrädesvis förnimmer allenast
uttalanden om den olyckliga ställning och förödmjukelse, som skulle
drabbat oss genom norrmännens ensidiga unionsupplösning. En politisk
kris, som ett folk undergår, är dock oftast endast upplösningen på en
samhällssjukdom. Vill man leda ett folk oskadt och med bibehållen
värdighet ur en sådan kris, ligger det makt uppå att i främsta rummet
förhoppningsfullt peka mot framtiden, mot de nya utsikter, som öppna
sig för detta folk just genom att det undergått pröfningen. Därigenom
skall det ofta visa sig, att krisen i sj kifva verket är en vinst, samt att
dagens bekymmer följaktligen äro smärre, än man föreställt sig, och
böra vara lätta att öfvervinna.
Bill. till Urtima Biksd. Frat. 1905. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 1 Höft. (N:o 1.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
Ses äfven den föreliggande frågan på detta sätt ur framtidens
synpunkter, så måste man komma till den slutsats, att just i upplösningen
af de nuvarande unionsbanden kan ligga en öfvervägande fördel för
Sverige, och detta såväl i dess förhållande till Norge som för dess
inrikespolitik och jämväl i dess hela ställning utåt till andra folk.
Hvad då först angår förhållandet till Norge, så måste man först
fråga sig, hvad unionen inbringat oss och hvad vi haft att vänta af
densammas fortsatta upprätthållande. Ingenting annat än split, för¬
ödmjukelse och onyttig kraftförbrukning. Den var från början, i det
skick den erhöll, ett misstag från svensk sida, och hvad som är byggd!
på en vacklande grund kan ej i längden uppehållas. Man behöfver
blott genomläsa den kortfattade historiken i den kungl. propositionen
för att få en lefvande insikt om unionsförhållandets oändliga ofrukt¬
samhet i det goda och dess synnerliga förmåga att förhindra upp¬
komsten af samförstånd mellan de båda folken. Det kan ej vara annat
än en lättnad för oss att omsider få bort ur världen dessa lika onyttiga
som lidelsefulla förhandlingar om Norges rätt och om Sveriges ära och
alla andra diskussionsämnen, som följa dem i spåren. Det lyftes därmed
en verklig börda från svensk politik, på hvilken det hitintills hvilat
såsom en ambitionsuppgift att försvara och upprätthålla detta i flera
afseenden ganska misslyckade verk af svensk statskonst.
Å andra sidan ligger det i sakens natur, hvilket nu på många
sätt frambäfves äfven af norrmännen själfva, att efter unionsupplösningen
bör förr eller senare uppstå eu helt annan folkstämning. Därmed är
äfven fältet omsider Öppet för ett verkligt samförstånd. Det kunde till
och med inträffa, att om vi såge oss i stånd att i detta ögonblick bortse
från all grämelse och handla i bästa mening manligt gentemot det
norska folket, så skulle Sverige kanske redan nu i ett slag eröfra hela
detta folks hjärtan, hvilket icke i någon mån lyckats oss under den
hundraåriga föreningen.
Häremot framhålles ibland, att om unionen ock inbragt en ständig-
oenighet, så gaf den oss dock en gemensam utrikesledning och framför
allt ett gemensamt försvar. Det erkännes dock nu allmänt, att det ömse¬
sidiga samförståndet är en viktigare angelägenhet och att utan detta
skulle de omnämnda förmånerna icke för någondera medföra verklig-
fördel. Man kan också göra sig den frågan, om vid ett fientligt anfall
närmast mot ett af länderna någon pålitlig hjälp kunde tvångsvis på¬
räknas från det andra landet, därest ovänskap rådde i sinnena. Bör
icke snarare ett godt samförstånd och däraf framkallad insikt om gemen-
Motioner i Ändra Kammaren, N:o 1. 3
samma intressen leda till ett enigt och frivilligt uppträdande mot en
gemensam fara?
Denna fråga stål- också i ett visst sammanhang med det viktiga
spörsmålet om de nya utsikter i vårt förhållande till utlandet, som
kunna skapas genom unionens upplösning.
Utvecklingen måste gå alltmer i den riktningen, att folken, såvidt
de vunnit full själfständighet, för egen fördel och i det stora helas intresse
frivilligt sammansluta sig för att arbeta på gemensamma uppgifter.
Närmast till hands ligger då, att ett sådant samarbete begynner mellan
närbesläktade folk, såsom svenskar, danskar och norrmän. Skan¬
dinavismen är eu gammal idé. Den kan liksom alla framtidstankar
misslyckas i sina första famlande sträfvanden. Alla dessa människor,
som misströsta om allting, skola naturligtvis också göra hvad de kunna
för att förkväfva den. Men den kan icke do, den står ständigt upp
igen, ty den är eu naturlig och riktig sak.
Arbetet för ett enigt Norden har för öfrigt redan uträttat åtskilligt.
Men unionen mellan Sverige och Norge har i följd af sin olyckliga bygg¬
nad städse utgjort ett hinder för detta arbete. Norge, som alltid sträfvat att
komma ut ur detta unionsförhållande, uppställde vanligen svårigheter.
Och om man ej kunde gilla de framförda betänkligheterna, så kan man
dock förstå, att de härledde sig ur farhågan, att hvarje nytt förenings¬
band, om än i och för sig aldrig så förnuftigt, dock skulle kunna i sin
mån bidraga till att sammanhålla äfven det andra föreningsbandet, som
norrmännen ville hafva upplöst. Detta hinder blir undanröjdt i och
med den svensk-norska unionens upplösning. Ett nytt arbete för
Nordens enhet kommer därefter att själfmant upptagas och få lättare
att lösa sina uppgifter. Framtiden må själf finna formen för en möjlig
federation mellan tre lika fria, närbesläktade nordiska folk. Redan nu
kan mycket göras för att de i hvarje fall skola både inåt och utåt allt-*
mer framstå såsom eu andlig enhet. Det är således denna väg äfven
svenska folket nu har att gå för att vinna ett rikare lif och därmed
äfven en större trygghet utåt, än unionen med Norge kunnat bereda
detsamma.
Vill man söka sig en symbol för den rätta innebörden af dessa
framtidssträfvanden, så ledes man till en början att förstå den af oss
förut icke alls uppskattade norska stämningen för en egen flagga utan
unionsmärke. Det börjar i dessa tider äfven för mången svensk gå
upp nästan en längtan efter att äfven den svenska flaggan skall gifva
ett rent uttryck för ett folk, som åter fullt är sig själft utan band af
yttre disharmonier. Och denna känsla blir ännu mer förklarlig, när den
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
vill tjäna ett sträfvande att se alla de tre nordiska korsflaggorna jämn-
ställda och fria, men på samma gång förenade, vid hvarandras sida.
Det behöfver knappast framhållas, huru viktigt det är just för
detta ändamål, att upplösningen nu sker på ett så fredligt och förson¬
ligt sätt som möjligt, så att skilsmässan ej kvarlämnar onödigt agg i
sinnena. Men om så illa skulle hända, att unionens upplösning ägde
rum under stark misstämning, behöfver man därför ej förtvifla om fram¬
tiden. Ty det är dock så lyckligt, att de gamla generationerna en gång
do ut och med dem äfven deras fördomar, och i stället träda fram unga
släkten med eu ny och sundare syn på tingen.
Hvad slutligen angår unionsupplösningens inflytande på vår inre
politik, så kan äfven denna icke hafva annat än fördel att vänta däraf.
Uppfattningen om unionen såsom ett oeftergiflig!, lifsvillkor för oss har
alltför länge hvilat öfver landet som en fördom, hvilken i sin mån
splittrat krafterna och dragit bort uppmärksamheten från viktigare upp¬
gifter. Det uttalades ock i trontalet den förhoppningen, att det nu
inom Sveriges gränser skall lyckas att återeröfra hvad som förlorats
genom unionens upphörande. Och praktiskt taget, finnas ej heller
några gränser för det myckna goda, som på denna väg skulle kunna
vinnas för folket. I vår författning och många andra förhållanden upp¬
ställa sig emellertid de svåraste hinder för ett inre reformarbete. Men
må vi trofast verka för dessa mål och lägga sten vid sten till bygg¬
naden. Här är platsen för de kraftiga och manliga handlingarne, och
må de, som nu mest kräfva sådana, då också visa, att de vilja vara
med, när det verkligen gäller att lösa folkets bundna krafter och skapa
ett nytt Sverige.
Om således vårt land ur olika synpunkter endast kan vinna öfver¬
vägande fördel af eu unionsupplösning, så föreligger redan däri ett
tillräckligt och afgörande skäl, för att man ej bör motsätta sig att bi¬
träda den af norrmännen redan beslutade afskrifningen af unionen.
Och oafsedt detta, lärer allmänna meningen inom Sverige i hvarje hän¬
delse ej sätta så stort pris på unionen, att man skulle vilja våga äfven-
tyret att upprätthålla den med maktspråk.
Men, säger man, det sätt, som användts från Norges sida, vore för¬
kastligt. Det innefattade ett ensidigt brytande af ett aftal, och denna
våldsåtgärd hade gjorts ännu mer förhatlig genom att man sökt på
advokatoriskt sätt försvara den såsom ett författningsenligt förfarande.
Sverige hade, menar man, härigenom hlifvit utsatt för en förödmjukelse,
och detta fordrade upprättelse. Härmed är man inne på det för närvarande
5
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
mest förhandlade spörsmålet, hvad Sveriges ära kräfver och hvilket svenskt
handlingssätt som kan anses manligast under nuvarande förhållanden.
Ur svensk synpunkt måste nu visserligen fastslås, att stortingets
beslut af den 7 juni i realiteten ej är annat än en statskupp, och att de
formella skäl, hvarmed den försvarats, icke gärna kunna betraktas annat
än som förtolkningar. Och från norsk sida torde man å andra sidan ej
vilja bestrida, att en upplösning efter föregående ömsesidig öfverens¬
kommelse, därest en sådan kunnat komma till stånd, hade ur alla syn¬
punkter varit eu vida lämpligare form för uppgörelsen.
Men då uppstår frågan: Bör Sverige verkligen vidtaga några åt¬
gärder just i syfte att vinna upprättelse för att upplösningen ägt rum
på det sätt som skett, och i sådan händelse, hvilka skola dessa åt¬
gärder vara?
Det ligger då nära till hands att ifrågasätta, att Sverige i främsta
rummet bör räcka sin hand till försoning. Ty det är ju en erkänd lefnads¬
regel, att den är ädlast, som först gör så. Naturligtvis skall tillämp¬
ningen af en sådan grundsats i förevarande fall förefalla de fleste främ¬
mande och olämplig. Men äfven i politiken måste det väl anses vara
en god ledning och en styrka att söka bibehålla åtminstone någon
känning med de oföränderliga och offentligen förkunnade sedelagarne.
Och dessa lära ju, att själföfvervinnelse är den största dygden.
Nu invänder mången, att detta gäller för individerna, men icke
för folken. En sådan mening är dock alldeles oriktig. Visserligen är
erkännandet jämväl af en internationell rättvisa en senare företeelse i
historien. Och ännu i dag framstår ofta för styrelserna och de nationella
stämningarne såsom högsta statsklokhet att med rätt eller orätt till¬
skansa sitt land de största möjliga fördelar på ett annat lands och dess
medborgares bekostnad. Men allt högre ljuda i våra tider klufven på
fred mellan folken. Ett land, som tager afstånd från den gamla
historiska uppfattningen och följer med sin tid samt med god vilja
utan vrede och formalism afstår från ohållbara och obehöriga fördelar,
har därför enligt vår uppfattning gjort en ny kulturinsats och därmed
äfven utfört en manlig och ärorik handling.
Efter dessa erinringar må emellertid genast medgifvas, att man
ej bör fordra för mycket af någon och således ej heller af oss svenskar.
Man måste ju också taga en viss hänsyn till den sinnesstämning, som
faktiskt på en del håll förefinnes. Men äfven med dessa förutsätt¬
ningar föreligga omständigheter, som jämväl för ett vanligt åskådnings¬
sätt böra utgöra tillräckliga skäl för att i detta fall anse ett hofsamt
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
och högsint uppträdande från svensk sida vara bäst öfverensstämmande
med vår verkliga ära.
Af grundläggande vikt i detta afseende är ju den omständig¬
heten, att Sveriges folk icke afhändts något af sina egna friheter och
medborgerliga rättigheter, utan att Norge nu endast fullt ut häfdat
sin egen sjelfständighet. Den enastående enigheten från alla klasser
i Norge och den nationella hänförelse, som där tagit sig uttryck, måste
också ingifva aktning och mana till eftertanke.
Det är vidare vår oafvisliga plikt att draga oss till minnes, om
möjligen icke äfven åtskilliga anmärkningar kunna framställas mot oss.
Vi skola då finna, att äfven våra egna metoder gentemot Norge icke
alltid i syftet varit så synnerligen lojala. Det var ej så länge sedan,
som det äfven från ledande håll i Sverige öppet förordades att, såsom
det kallades, tala svenska med norrmännen samt arbetades för tvångs-
revision af norska grundlagen och dylikt. Och då den svenska all¬
mänheten varit mycket skarp i att brännmärka enligt vårt tycke obegrip¬
liga yttringar af norsk och äfven andra länders nationalkänsla, så böra
vi kanske tänka efter, om vi ej nu också äro på väg att hängifva oss
åt eu alltför ömtålig nationell känslostämning. Härtill kommer, att
det måhända ej är så alldeles säkert, att man från alla håll i Sverige
skulle välvilligt upptagit ett norskt anbud om unionsupplösning, ehuru
vi nu föreställa oss det, sedan saken fullbordats. Och icke heller
är det sagdt, att förbittringen i Sverige skulle blifvit mindre, om norr¬
männen öppet förklarat sig göra revolution i stället för att såsom nu
utfinna ett formellt berättigande för sitt handlingssätt. Allt samman¬
lagd t gör, att tiden synes lämpligen vara inne för ett utjämnande eller
en kvittning äfven af sådana mellanhafvanden, som de olika folken
kunna räkna hvarandra till last såsom öfverilningar eller kränkningar.
Slutligen bör besinnas, att Sverige just i den framkallade situationen
fått en viktig uppgift, hvars uppfyllande bör bereda landet tillräcklig
tillfredsställelse. Norge har gjort slut på det bestående. Det tillkom¬
mer nu Sverige att framsynt sörja för framtiden. Det hvilar på oss att
på ett lojalt sätt taga erforderliga initiativ för att i möjligaste mån före¬
komma förvecklingar eller ovänskapliga handlingar för framtiden. Hålla vi
oss därvid inom förnuftiga och rättvisa gränser, bör det icke kunna ifråga¬
sättas annat än att norrmännen skola bifalla våra fordringar. Och det
är icke osannolikt, att de just nu, i känslan af att de dock hafva något
att försona, skola gå vida längre till mötes än som skulle skett i samman¬
hang med förhandlingar om själfva frågan: unionsupplösning eller icke.
Och då har ju äfven genom sättet för brytningen vunnits någon fördel.
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
Med den uppfattning, som nn utvecklats, måste den i ärendet af-
gifua kungliga propositionen väcka stor tillfredsställelse. Den föreslår
unionens häfvande såsom något oåterkalleligt. Den föreslår äfven, att
Sverige skall taga initiativ till att ordna ömsesidiga mellanhafvanden
för framtiden. Och därtill antydes i trontalet, att Sverige nu mer än
någonsin bör söka sin vinning i framsteg på den inre politikens
område.
Det har sagts, att det vore en särdeles stor svaghet i propositionen,
att den utgår från att betrakta unionsupplösningen såsom ett faktum.
Men i en tid, då mången, och detta med rätta, framhåller vikten af kraftiga
regeringsinitiativ, så bör det väl ej kunna klandras, att regeringen just
i denna grundläggande utgångspunkt tagit eu egen själfständig ställ¬
ning. Hvad förslaget i denna del innehåller måste rättvisligen erkännas
vara en verklig och framsynt regeringshandling.
Större fog förefinnes däremot kanske för de många framkomna
anmärkningarne mot den knappa och torra motiveringen. En förklaring
därtill kan ju dock sägas ligga i den omständigheten, att regeringen
uppenbarligen företrädesvis genom resignation kommit till sina slutsatser.
Icke heller torde regeringen varit besjälad af någon så synnerligen
varm öfvertygelse om ett nytt Sveriges framtidsutsikter, och Riksdagen
brukar ju ej heller fordra af sin regering några manande ord i sådan
riktning. För den händelse åter den önskade lyftningen i motiveringen
anses bort bestå i ett kraftigare språk mot Norge, så må denna menings
förfäktare dock erinra sig, att regeringen i annat sammanhang uttalat
sig i den riktningen, men nu, med den ställning regeringen ansett sig
böra intaga i det föreliggande förslaget, tydligen saknat anledning att
såsom eu motivering ytterligare vidlyftigt framhålla sin uppfattning.
Att, på sätt också allmänt anmärkes, regeringen ej närmare an-
gifvit de frågor, som borde blifva föremål för förhandlingar, kan ju
finna sitt berättigande i olämpligheten att på förhand fastslå och
offentliggöra alla de ämnen, som förhandlingarne höra omfatta. Och
genom framhållandet att en hufvuduppgift blefve att genom skiljedom
afgöra uppkommande tvistefrågor synes eu antydning gifvits om den
allmänna riktning, på hvilken förhandlingarne enligt regeringens upp¬
fattning böra inslå.
För vår del våga vi hoppas, att Riksdagens beslut af förhållan¬
denas makt kommer att slutligen byggas på hufvudsakligen de upp¬
fattningar, som ofvan framhållits. Emellertid hafva vi förnummit, att det
för närvarande vore en ganska allmän mening inom Riksdagen, att
dylika åsikter icke borde få göra sig gällande. Då ett dylikt åskådnings¬
sätt enligt vår uppfattning är synnerligen oriktigt, har det för oss
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
framstått såsom en plikt att på detta sätt uttala vår mening, oafsedt
att tiden ej medgifvit att utveckla saken så, som varit önskligt.
Vi anse oss därför nu böra framställa det yrkande,
att Riksdagen måtte, med anslutning till Kung!.
Maj:ts förslag och under där angifven förutsättning,
för sin del godkänna unionens upplösning och Norges
suveränitet samt därvid särskildt beakta de synpunkter,
som ofvan blifvit närmare utvecklade.
Anhålles, att denna motion måtte remitteras till det särskilda
utskottet.
Stockholm den 27 juni 1905.
(Jarl Lindhagen. Fridtjuv Berg. Jakob Pettersson.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1905.