Motioner i Första Kammaren, N:o 13.
7
A:o IS.
Af herr Bildt, angående skrifvelse till Konungen i fråga om för¬
bud mot permanenta utskänkningsrättigheters utöfvande å
kronans mark eller ä väg, gata eller annan allmän plats.
Vid 1903 års riksdag tillät jag mig att i en motion, n:o 9, hem¬
ställa om en skrifvelse till Kungi. Maj:t angående ändring af gällande
brännvinsförsäljningsförordning därhän, att utskänkning å kronans mark
skulle småningom upphöra. Mitt hufvudsakliga motiv var, att jag ansåg
det vara oförenligt med statens ställning att på något sätt draga vinst
af utskänkningsrörelse. Därjämte, och något utförligare, framhöll jag
äfven olägenheterna af att utskänkningsställen å kronans mark genom
sitt läge i närheten af truppers förläggningsorter kunde vålla olägen¬
heter.
Bevillningsutskottet fann »för sin del syftet i förevarande motion
synnerligen behjärtansvärdt», men kunde likväl icke tillstyrka densamma,
och utgick i sin motivering härför tydligen därifrån, att motionen huf¬
vudsakligen föranledts af omsorg om nykterheten bland arméns manskap.
Motionen blef ock afslagen. Då emellertid den utredning, som bevill¬
ningsutskottet välvilligt lät ombesörja, synes gifva stöd åt att något bör
i saken åtgöras, tillåter jag mig nu ånyo upptaga frågan, denna gång
i någon mån utvidgad, och med särskildt betonande af att det är frågan
om något helt annat och viktigare än om nykterheten blott inom krigs¬
makten,
Redan i förenämnda motion uttalade jag önskvärdheten af förbud
för all utskänkningsrörelse å mark, tillhörande det allmänna, d. v. s.
både stat och kommun. En reservant inom 1903 års bevillningsutskott
8
Motioner i Första Kammaren, N:o 13.
ansåg också »det ur principiell synpunkt riktigast och med statens
värdighet mest öfverensstämmande, om utskänkning af starka drycker
alls icke ägde rum å staten tillhörig mark». Det skulle val ock vara
svårt att förneka giltigheten af denna sats eller ens dess utsträckning
äfven till kommunerna. Stat och kommun böra väl framför andra verka
för allt, som kan befordra nationens uppfostran till nykterhet och sed¬
lighet. Och det är särskilt ur denna synpunkt som frågan om ut-
skänkningsrörelse å mark, tillhörande det allmänna, bör ses. Visser¬
ligen kan det sägas, att ett fullständigt upphörande af all sådan ut-
skänkningsrörelse för närvarande af praktiska skäl ej kan uppnås, utan
att detta måste vara framtiden förbehållet. Men ett steg, och detta
det i praktiskt hänseende viktigaste, kan dock tagas när som helst, och
tiden till att taga det torde nu vara inne, för att ej nya hinder för
arbetet skola uppstå.
I sitt betänkande n:o 47 lämnar bevillningsutskottet vid 1903 års
riksdag en utredning rörande de utskänkningsrättigheter, som då ut-
öfvades å kronans mark. Dessa kunna indelas i tvänne grupper, den
ena innefattande de rättigheter, som utöfvas på spridda ställen i lands¬
orten, och den andra utgörande ett konglomerat inom hufvudstaden och
i dess omedelbara grannskap.
Den förra gruppen torde vara af mindre vikt. Den mark, å hvilken
en rättighet invid Eskilstuna utöfvades, skulle enligt 1903 års Riksdags
beslut försäljas. Om ett annat utvärdshus, invid Mariestad, fortfarande
får ega bestånd, är icke bekant, då rättigheten angafs vara tillfällig.
Samma förhållande äger rum med den på statens järnvägars område
belägna Åre restaurant, märklig därför att dess tillvaro innebär ett af¬
steg från en eljest af järnvägsstyrelsen följd princip. Den rättighet,
som medgifvits den i Kristianstads län belägna gästgifvaregården Spången,
torde icke kunna ha något annat ändamål än att förse de en fjerdings¬
väg därifrån, å Ljungbyhed, förlagda trupperna med brännvin. Att två
rättigheter finnas i staden Vaxholm finner sin förklaring häruti, att
kronan äger största delen af den mark, på hvilken denna stad är be¬
lägen; men då där äfven finnes mark i enskild ägo, torde dessa rättig¬
heter, lika litet som de ofvan nämnda, med något skäl fortfarande böra
få utöfvas å kronans mark.
Stockholmsgruppen åter har en helt annan och mer vidtomfattande
betydelse, hvad de permanenta rättigheterna angår. De tillfälliga äro
blott två. Den ena utöfvas inom riksdaghuset och står i full öfverens¬
stämmelse med brännvinsförsäljningsförordningens § 13 mom 1. Den
andra åter, inom dramatiska teatern, torde helt enkelt vara olaglig, då
Motioner i Första Kammaren, N:o 13.
9
»värdshusrörelse» därstädes hvarken utöfvas eller kan sägas vara »af
omständigheterna påkallad».
Af de permanenta äro tre belägna inom Stockholms län, nämligen
Stallmästaregården, Ulriksdals och Drottningsholms värdshus. Ingen af
dessa, särskild! icke den första, torde vara för resandes behof påkallad,
och hvad den sista angår, så gjordes af de kringboende redan för trettio
år sedan stora ansträngningar för att få bort den, men förgäfves.
Af de inom Stockholms stad medgifna 85 rättigheterna utöfvas
icke mindre än 13, alltså nära en sjettedel, å kronans mark. En utöfvas
till och med inom flottans stations område, på Kastellholmen. Af de
öfriga äro 9 förlagda till Kungl. Djurgården och däraf icke mindre än
6 samlade invid Djurgårdsslätten och vid slutet af spårvägs- och ång-
slupslinierna, alltså i sådan närhet af staden, att de icke kunna sägas
vara nödvändiga för bespisning af dem, som blifvit hungriga och törstiga
under en utflykt i det fria. Svårligen kan det vara riktigt att de, som
åtnjuta den synnerligt stora förmånen att få disponera lägenheter å
kronans mark, dessutom skola få utskänkningsrättigheter, som af flere
utöfvas i storartadt omfång. Denna utskänkning kan ej vara betingad
af fruktan för lönkrogar, och det är allmänt kändt, att den föranleder
mycket fylleri, särskildt på söndagar och fästdagarna under sommaren,
då äfven talrik polis- och militärbevakning är ditkommenderad. Djur¬
gården är ställd under Konungens disposition, och konungarne ha gjort
det ädelmodiga bruk däraf, att den förutom till allmännyttiga och kultur-
ändamål, upplåtits till en folkpark, där hufvudstadsborna kunna få njuta
af vistelsen i det fria. Dessutom ha under tidernas lopp åtskilliga lägen¬
heter upplåtits åt privatpersoner, för hvilkas afgäld vägar kunnat under¬
hållas och försköningar vidtagas. Men en del af dessa lägenhetsinne-
hafvare ha genom sina utskänkningsrättigheter missbrukat de dem för¬
unnade förmånerna och gjort Djurgården till något helt annat än det,
hvartill den afsetts, nämligen till en fristad i naturen, som Konungen
öppnat för hufvudstadens invånare. I Europas hufvudstäder finnas parker
af samma slag, men icke i någon af de många, jag besökt, har jag
funnit enskilda kunna tillåta sig att missbruka dem till utskänkning.
Hos oss åter är missbruket så gammalt och man är så van därvid, att
man ej mer tänker därpå.
Går man sedan till själfva staden, finner man där tre utskänk-
ningslokaler förlagda vid och upptagande nästan hela västra sidan af
Kungsträdgården. Denna synnerligen värdefulla mark är af kronan
öfverlåten till en lustpark för Stockholms stad, alltså en mycket värde¬
rik gåfva af nationen till hufvudstaden. Men hur är den använd? I
Sill. till BiJcsä. Prof. 1905. 1 Sami. 2 Afä. 1 Band 6 Saft. 2
10
Motioner i Första Kammaren, N:o 13.
operahuset firma vi ett stort utrymme upptaget af en väldig restaurant,
som väl kommer att ytterligare utvidgas. I utlandet skulle detta vid
en teater af sådan rang vara omöjligt. Men tyvärr har Riksdagen, då
den eu gång undandrog den lyriska konsten det understöd, som i andra
kulturland anses själffallet, hänvisat den till dylika binäringar, och
någon hjälp torde ej finnas, förr än främjandet af denna konst åter
förklaras vara ett statsändamål och erfordra statsanslag. Litet längre
bort finna vi café Viktoria, en ganska ny inrättning, i ett hus tillhörigt
aktiebolaget Nya Casino, motsvarande Stockholms elegantaste klubb.
Detta café har inkräktat ett område af kronans mark och går numera
i ett med det närliggande Blanchs café och upptagande jämte detta
ett betydande utrymme, motsvarande ett mycket högt tomtvärde. Det
sistnämnda etablissementet inrymdes för mer än trettio år sedan i
kronans hus och har alltmera utvidgats utåt Kungsträdgården, hvars
träd nu stå inne i trägolfvet och bland borden. På hvad grund har
en sådan inkräktning kunnat ske, och med hvad rätt?
Exemplets makt är stor. Som staten gör, så göra kommunerna.
I många mindre städer äro de s. k. stadshusen på ett eller annat
sätt förknippade med utskänkningsrörelse. Måhända är dock detta af
ekonomiska skäl dock icke möjligt att under den närmaste framtiden
afhjälpa. Emellertid borde man kunna reda sig utan dessa institutioner,
då jag åtminstone ej funnit dem i andra land. Stockholm har visser¬
ligen ingen stadskällare, men tolererar i stället på sin visserligen om-
tvistliga mark Strömparterren och upplåter sin Ber^elii park såsom bi¬
hang till Berns salong. Dessa två jämte de å kronans mark belägna
förutnämnda lokalerna utgöra den egentliga härden för det s. k. ute-
lifvet. Om dettas karaktär behöfver intet sägas; den är allmänt käud.
Man borde kunna vara ense därom, att stat och kommun icke skulle
uppmuntra utelifvet, som genom exemplets makt sprider sig från huf-
vudstaden till de andra städerna och snart äfven till de mindre sam¬
hällena. Nu säges det, att får man icke inrätta etablissement på kro¬
nans mark, så kommer det likafullt att ske på enskild. Men just häri
ligger misstaget. Etablissementen skulle icke kunna bestå, om de icke
af stat eller kommun erhölle område, och välbelägna områden, på så
ytterligt billiga villkor. Tyvärr har det icke varit mig möjligt att få
reda på, hur stora de ekonomiska fördelarna kunna uppskattas vara.
På senaste tider har ytterligare en omständighet tillkommit.
Kommunerna upplåta allt mera sina gator och platser till utskänknings¬
rörelse. Stockholm började och andra hafva följt exemplet. Numera
finner man sommartiden öfverallt bord utsatta på gatan utanför loka¬
Motioner i Första Kammaren, N:o 13,
11
lerna, ännu så länge dock endast utanför de finare; men är det lämpligt
där, hvarför icke då också utanför de enklare. Detta innebär utan tvifvel
ett betydligt gynnande af utskänkningsrörelsen mot andra näringar.
Butiker torde nämligen ej få etableras på gatan. Men hvarför skall
man få sälja punsch på trottoaren, men inte t. ex. skodon? Att den
nu nämnda, nyligen införda oseden, icke kan verka godt, torde icke
behöfva närmare utvecklas. Hvarje oskick, som tåles, sprider sig med
fruktansvärd hastighet. Detta är ännu jämförelsevis nytt och bör där¬
för kunna i tid stäfjas; dröjer man därmed, blir det alltjämt svårare.
På grund åt hvad ofvan anförts, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till
Kung). Maj:t anhålla om sådan ändring i kungl. för¬
ordningen af den 24 maj 1895, att permanenta ut-
skänkningsrättigheter ej få utöfvas å kronans mark
eller å väg, gata eller annan allmän plats.
Stockholm den 27 januari 1905.
K. G. Bildt.