4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 68.
N:o 68.
Af herr C. R. Johansson i Jönköping, om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående grunderna för aflöning af lärare
vid fortsättning sskolor.
Vid nästföregående års riksdag väckte undertecknad i Andra
Kammaren eu motion, n:o 37, i hvilken hemställdes, att Riksdagen i
skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser
enligt angifna grunder rörande anslag för lärares aflöning vid fortsätt-
ningsskolor. Motionen, i hvilken 8 bland Andra Kammarens öfriga
ledamöter instämt, hänvisades af denna kammare till dess tillfälliga
utskott n:o 1, hvilket fann motionens syfte befogadt och enhälligt till¬
styrkte bifall till hvad i densamma föreslagits, dock med vissa ändringar
i de angifna grunderna för nya bestämmelser rörande anslag till fort-
sättningsskolorna. Utskottets hemställan blef af Andra Kammaren bi¬
fallen, hvarefter ärendet gick till Första Kammaren, som hänvisade
detsamma till förberedande behandling i sitt tillfälliga utskott n:o 2.
Äfven detta utskott fann motionen behjärtansvärd och tillstyrkte lika¬
ledes enhälligt Första Kammaren att biträda Andra Kammarens beslut
utom i afseende på en särskild punkt, där utskottet anslöt sig till
motionärens yrkande oförändradt, under det Andra Kammaren på sitt
tillfälliga utskotts tillstyrkan beslutat eu modifikation. Utskottets hem¬
ställan vann emellertid icke Första Kammarens bifall, utan afslogs.
Hufvudskälet härtill var väsentligen blott formellt: ärendet ansågs hafva
bort behandlas icke af tillfälligt utskott, utan af statsutskottet, hvars
utredning och yttrande i frågan, hvilken antogs återkomma vid en föl¬
jande riksdag, uppgafs vara af nöden.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 68.
5
Ensamt i den behandling, som vid 1904 års riksdag sålunda kom
ärendet till del, ligger för mig en direkt uppfordran att i år återkomma
med min motion. Ett annat skäl härtill har jag i frågans ej ringa
vikt för vår folkuppfostran. Det torde för närvarande bland ungdomens
mer klarsynta målsmän och vänner i vårt land finnas högst få, som
icke med beklagande erkänna, att hittills alltför litet, blifvit gjordt.för
ungdomens fostran och handledning under den kritiska åldersperiod,
som följer närmast efter skolåren i folkskolan. Att fortsättningsskolorna,
genom hvilka det stora flertalet af de unga inom vårt folks djupare
lager kan nås, i detta afseende hafva en betydelsefull uppgift, är oemot¬
sägligt. Men skall denna uppgift kunna fyllas, så är det nödvändigt,
att dessa skolor erhålla en verkligt ändamålsenlig organisation. Att deras
nuvarande anordning skulle vara tillfredsställande, torde ingen vilja påstå.
Under sådana förhållanden dristar jag härmed ånyo för Riksdagen fram¬
lägga min motion, hvarvid jag i ett par punkter ansluter mig till den
uppfattning, som under förra årets riksdag gjorde sig gällande vid
ärendets behandling inom såväl Första som Andra Kammarens tillfälliga
utskott. Med ett par af denna anledning förorsakade ändringar var
motiveringen till motionen af följande lydelse.
Mer än 26 år hafva förflutit, sedan kungl. kungörelsen den 11
september 1877 angående anslag för lärares aflöning vid fortsättnings-
skolor utfärdades. Under denna tid har folkskolestadgan icke mindre
än två särskilda gånger blifvit omarbetad, och en stark utveckling af
folkskoleväsendet har ägt rum i synnerhet i städerna och i andra större
samhällen. Ifrågavarande kungl. kungörelse, som innehåller alla vä¬
sentliga bestämmelser rörande anordnandet af fortsatt undervisning för
barn, "hvilka genomgått fullständig kurs i den egentliga folkskolan och
icke öfvergå' till folkskolans högre afdelning, där sådan finnes, eller
till annan läroanstalt, gäller emellertid ännu i sin ursprungliga lydelse
utom beträffande ett "par oväsentliga punkter, i hvilka ändring skett
genom kungl. kungörelsen den 29 april 1886.
Under sådana omständigheter kan man icke vänta, att bestäm¬
melserna i kungl. kungörelsen den 11 september 1877 skola kunna
motsvara den närvarande tidens behof och kraf i fråga om fortsatt
undervisning. Utom att de yttre förutsättningar, till hvilka man vid
den fortsatta undervisningens planläggning och ordnande har att taga
hänsyn, genom skolväsendets utveckling i viss män blifvit andra'än
förut, har också själfva uppfattningen om huru en dylik undervisning
med hänsyn till lärjungarnas ståndpunkt och intressen riktigast bör
6
Motioner• i Andra Kammaren, N:o 68.
inrättas i följd af vunnen erfarenhet och en utvidgad kännedom om
barnanaturen undergått förändring. Det synes därför vara af nöden,
att ifrågavarande bestämmelser nu underkastas en omarbetning.
Efter min mening är det förnämligast två afseenden, i hvilka de
nu gällande bestämmelserna rörande fortsättningsskolor äro mindre
lämpliga. — För det första är antalet obligatoriska läroämnen, 5 stycken,
för stort. Om lärjungarna verkligen skola kunna intresseras för under¬
visningen, så kräfves härför såsom ett af de främsta villkoren i synner¬
het på det stadium, hvarom nu är fråga, att undervisningen icke är
alltför ytlig eller stannar blott vid de första elementerna, utan är ordnad
på sådant sätt, att lärjungen får tränga något djupare in i ämnet och
finner sig kunna göra afsevärda framsteg i detsamma. Både för det
praktiska lifvet och för sin andliga utveckling har lärjungen också större
gagn af att förvärfva en grundligare insikt eller färdighet i hvart och
ett af ett mindre antal ämnen än af att ägna en ytligare uppmärk¬
samhet åt flera. Med hänsyn till dessa omständigheter är ett antal af
5 obligatoriska läroämnen otvifvelaktigt för stort för fortsättningsskolan,
hvars årliga lärotid utgör blott 180 timmar och icke torde i afsevärd
mån kunna förlängas. Lämpligare synes ifrågavarande antal böra be¬
stämmas till 3 med bibehållande af den redan nu befintliga rättigheten
för skoldistrikt, som sådant önskar, att öka det obligatoriska antalet
med ett eller flere ämnen. Medgifvas må ju, att i skoldistrikt å landet,
där undervisningen i fortsättningsskolan sammantränges inom en tid¬
rymd af blott 6 veckor, ett något större antal läroämnen än 3 under
vissa förhållanden utan olägenhet kan upptagas i undervisningsplanen.
I afseende på antalet undervisningsämnen synes i öfrigt för lärjungar,
som redan under ett år bevistat fortsättningsskola, uttrycklig rättighet
böra medgifvas att under ett följande år begagna sig af undervisningen
äfven i blott ett eller två ämnen, i hvilka undervisning i fortsättnings¬
skola meddelas.
För det andra synes det mig vara en olägenhet, att nu gällande
bestämmelser rörande fortsättningsskolorna icke medgifva någon val¬
frihet i fråga om läroämnen. För en skola af sådan art som fortsätt¬
ningsskolorna borde valfrihet beträffande läroämnena inom vissa gränser
vara en naturlig och själffallen sak. Lärjungarna i fortsättningsskolan
befinna sig i derå afseenden på ett öfvergångsstadium. I yttre af¬
seenden stå de på den tröskel, så att säga, öfver hvilken deras väg
för dem från hemmet och skolan ut i förvärfsarbetet. Antingen hafva
de nyss valt eller stå de i begrepp att välja en lefnadskallelse, för
hvilken de behöfva utbildning. Från folkskolan, som de genomgått,
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 68.
medföra icke få bland dem en viss förkärlek för ett eller annat läro¬
ämne, hvari de önska ytterligare förkofra sig. Om fortsättningsskolan
för dylika lärjungar skall kunna medföra ett gagn, som äfven de själfva
inse och uppskatta, så måste den vara ordnad på sådant sätt, att den
kan tillgodose olika lärjungars olika behof och intressen. I små skol¬
distrikt å landet, där i regeln blott en fortsättningsskola kan upprätt¬
hållas på hvarje plats, låter det sig visserligen icke göra att tillgodose
hvarje särskild lärjunges behof eller önskan i detta afseende på ämnes¬
val, ' men i stället bör i sådana fall hänsyn kunna tagas till ortens
näringsförhållanden och till befolkningens anlag och intressen i allmän¬
het. I städer och andra större samhällen, där flere fortsättningsskolor
kunna anordnas bredvid hvarandra, bör däremot individens kraf med
hänsyn till ämnesvalet i ganska utsträckt grad kunna tillgodoses. Men
villkoret härför är, att fortsättningsskolans läroämnen icke äro en gång
för alla oeftergiflig! fastslagna, utan af vederbörande skolråd eller skol¬
styrelse inom vissa gränser kunna få väljas med hänsyn till behofvet
och förhållandena i fråga om hvarje skola.
Beträffande kretsen af läroämnen, inom hvilken ett sådant val bör
få äga rum, synas gränserna för denna icke heller böra dragas för
snäft. Visserligen kommer i fortsättningsskolorna det hufvudsakligaste
intresset alltid att samla sig kring sådana ämnen, hvilka å ena sidan
lämna största möjliga utrymme för lärjungens vid denna ålder vaknande
håg för själfständigt arbete och å andra sidan medföra omedelbart och
påtagligt gagn för det praktiska lifvet, hvaremot mera rent teoretiska
ämnen, i hvilka undervisningen enligt i barndomsskolorna brukliga läro¬
metoder mynnar ut i läxförhör med tillhörande läxläsning, i allmänhet
mindre intressera lärjungarna på här ifrågavarande stadium. Men dels
kunna härvidlag undantag förekomma, till hvilka åtminstone i större
skoldistrikt med flera fortsättningsskolor hänsyn bör kunna tagas, dels
förefinnes möjlighet att ordna undervisningen äfven i de mera teoretiska
läroämnena på ett sätt, som svarar mot lärjungarnas behof och intres¬
sen, och därför synes intet af de läroämnen, som ingå i läroplanen
för folkskolan och folkskolans högre afdelning, böra uteslutas från
möjligheten att kunna upptagas i fortsättningsskolan. Snarare synes
det kunna ifrågasättas, huruvida icke bland de läroämnen, som skulle
få förekomma i fortsättningsskolan, borde uppdagas äfven ett eller annat
ämne utöfver dem, som ingå i nyssnämnda läroplan. Som bekant, kan
frågan om inrättandet af särskilda yrkesskolor för den ungdom, hvilken
efter att hafva genomgått folkskolan vill ägna sig åt näringslifvet, i
vår tid sägas stå på dagordningen. Det är emellertid uppenbart, att
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 68.
sådana yrkesskolor, äfven om de snart komma till stånd, åtminstone
till en början icke kunna upprättas i något större antal. I det stora
flertalet skoldistrikt blir det allt framgent fortsättningsskolorna, som
jämte de egentliga folkskolorna komma att gifva den närmaste teoreti¬
ska förbildningen åt den stora massan af yrkesmän. Från denna syn¬
punkt kunde ju upptagandet i fortsättningsskolans läroplan äfven af
rena fackämnen för yrkesmän synas befogadt och önskvärdt. Då emel¬
lertid vid en sådan åtgärd svårigheter skulle uppkomma, bland annat
i fråga om anskaffande af kompetenta lärare; då vidare redan inom
ramen af den ofvan angifna läroplanen falla åtskilliga ämnen, hvilka
jämte sin art af allmänt bildande jämväl i viss män äga karaktär af
fackämnen, såsom t. ex. ritning och bokföring, och då slutligen fort-
sättningsskolan ingalunda får uppgifva sin bestämmelse att tillika och
i första rummet befordra allmänbildningen, så torde man åtminstone
tills vidare böra stanna vid att för fortsättningsskolorna bestämma samma
ämneskrets som för folkskolan, inklusive folkskolans högre afdelning.
Den nu gällande bestämmelsen, att fortsättningsskola å landet får
anordnas som aftonskola endast under den förutsättningen, att veder¬
börande domkapitel på grund af särskilda förhållanden efter folkskole¬
inspektörens hörande funnit skäl att medgifva sådant, synes ej böra
bibehållas, utan bör hvarje skoldistrikt erhålla rätt att anordna fort¬
sättningsskolorna efter rådande förhållanden, antingen med samman¬
hängande undervisningstid eller såsom aftonskolor.
Undervisningen i fortsättningsskolorna bör naturligtvis fortfarande
som hittills i regeln meddelas af den egentliga folkskolans lärare och
lärarinnor. Då det emellertid kan tänkas inträffa, dels att i fortsätt-
ningsskolor med flerårig kurs särskildt utbildad facklärare kan komma
att erfordras i t. ex. teckning eller dylikt ämne, och dels att i något
skoldistrikt vederbörande folkskollärare eller folkskollärarinna ej är i
tillfälle att åtaga sig undervisningen äfven i fortsättningsskolan, synes
bestämdt hinder ej böra läggas i vägen för anställande vid fortsättnings¬
skola af annan lärare (eller lärarinna), som af vederbörande skolråd och
folkskoleinspektör finnes för ändamålet lämplig.
Under den jämförelsevis långa tid, som förflutit sedan nu gäl¬
lande bestämmelser rörande fortsättningsskolorna först började tillämpas,
hafva naturligtvis förr yrkanden framställts om ändring i dessa bestäm¬
melser. I flertalet fall hafva dessa yrkanden, såvidt är mig bekant,
gått ut därpå, att fortsättningsskolorna borde göras obligatoriska. Den
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 68.
synpunkten har alltså därvid skjutits i förgrunden, att fortsatt under¬
visning bör beredas åt så många som möjligt, ja, åt alla, som genom¬
gått folkskolan och icke öfvergå till högre läroanstalter. Naturligtvis
är detta en ytterst viktig synpunkt, och ifrågavarande yrkanden angifva
i ett afseende det mål, hvartill man måste syfta i fråga om den fort¬
satta undervisningen. Men å andra sidan innebär frågan om denna
undervisnings organisation i pedagogiskt och praktiskt afseende en
angelägenhet af icke mindre vikt, och efter min mening är det lämpligt,
att denna senare fråga bringas till lösning, förrän det steg tages,
hvarigenom den fortsatta undervisningen göres obligatorisk. Det är
också min öfvertygelse, att den hittillsvarande, mindre tillfredställande
anordningen af fortsättningsskolorna utgör en af orsakerna till att dessa
skolor icke erhållit den allmänna utbredning, som varit önskvärd, och
att man genom att gifva dem en för deras uppgift bättre lämpad
organisation också skall främja deras tillväxt i antal och således däri¬
genom närma sig samma mål, som skulle vinnas genom att göra fort¬
sättningsskolorna obligatoriska. För samma syfte gifves det därjämte
ett annat ännu mera verksamt medel, nämligen att öka statens bidrag
till kostnaden för fortsättningsskolorna. För närvarande utgår detta
bidrag, som bekant, med högst 75 kronor för hvarje skola till lärarens
aflöning, under villkor att i hvarje fall ett lika stort belopp för samma
ändamål tillskjutes af vederbörande skoldistrikt. Då staten i alla öfriga
fall bidrager till folkskollärares och folkskollärarinnors aflöning med två
tredjedelar af den i lag bestämda minimilönens belopp, under det skol¬
distriktet har att erlägga blott en tredjedel af samma belopp, så ligger
häruti äfven ett starkt principiellt skäl för en förändring i detta afseende.
Statens bidrag till minimiaflöningen för lärare i fortsättningsskola, hvilken
minimiaflöning för närvarande utgör 150 kronor för 180 timmars under¬
visning, synes alltså böra höjas åtminstone till två tredjedelar af nämnda
belopp eller 100 kronor, under det skoldistriktets motsvarande tillskott
bör sänkas till 50 kronor.
I afseende på villkoren för utbekommande af statsbidrag till fort¬
sättningsskola bör slutligen medgifvas, att sådant bidrag får utgå till
skola, som i öfrigt varit på föreskrifvet sätt anordnad, äfven om under¬
visningstiden icke uppgått till 180 timmar under ett år — naturligtvis
med belopp, som enligt här ofvan angifna grunder svarar mot under¬
visningstiden. Ett sådant medgifvande är af nöden först och främst
för att det skall blifva möjligt att •— såsom här ofvan föreslagits —
för lärjungar, hvilka redan under ett år bevistat fortsättningsskola,
Bill. till Rilcsd. Prat. 1905. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 21 Höft. 2
10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 68.
anordna fortsättningskurser i blott ett eller två läroämnen, b vilka kurser
naturligtvis i regeln komma att erhålla ett mindre årligt timantal än
180. Men samma medgifvande påkallas äfven af det förhållandet, att
läsåret i en mängd skoldistrikt börjar med höstterminen, af hvilket
förhållande bland annat följer, att inrättandet af nya fortsättningsskolor,
då sådana erfordras, icke lämpligen kan ske å någon annan tid än vid
höstterminens början, och att dylika nyinrättade skolor följaktligen icke
gärna under det första året af sin tillvaro kunna erhålla en undervis¬
ningstid af 180 timmar, där de nämligen, såsom fallet är i städerna,
äro anordnade såsom aftonskolor. Dock bör statsbidrag icke utgå för
fortsättningsskola, med mindre den varit i verksamhet under en viss
föreskrifven minimitid, t. ex. 60 timmar under ett år.
På grund af hvad sålunda anförts, synas mig gällande bestäm¬
melser rörande fortsättningsskolor i berörda afseenden böra ändras i
sådan riktning:
att antalet läroämnen i dylik skola bestämmes till minst 3, hvilka
af vederbörande skolråd eller skolstyrelse väljas bland de ämnen, som
tillhöra lärokursen för den egentliga folkskolan eller folkskolans högre
afdelning; dock att i fortsättningsskola, som är afsedd uteslutande för
lärjungar, hvilka redan under minst ett år bevistat sådan skola, antalet
läroämnen må kunna vara mindre än 3;
att fortsättningsskola i regeln skall hafva eu årlig lärotid af 180
timmar och må anordnas antingen med daglig undervisning enligt de
bestämmelser, som i detta afseende gälla för egentliga folkskolan, eller
ock såsom aftonskola;
att undervisningen i fortsättningsskola skall meddelas af examinerad
folkskollärare (folkskollärarinna), dock att, där dylik lärare (lärarinna)
ej finnes vara i tillfälle eller villig att åtaga sig ifrågavarande under¬
visning, eller där sådant för undervisningen i särskild t läroämne anses
nödigt, vid fortsättningsskola må som lärare (lärarinna) anställas äfven
annan person, som af vederbörande skolråd eller skolstyrelse och folk¬
skoleinspektör befinnes för ändamålet lämplig;
att aflöningen till lärare (lärarinna) i fortsättningsskola skall utgå
med minst 150 kronor för en undervisningstid af 180 timmar, af hvilket
belopp statsverket tillskjuter två tredjedelar eller 100 kronor och veder¬
börande skoldistrikt en tredjedel eller 50 kronor;
att, där fortsättningsskola, som under året nyinrättats och blifvit
anordnad såsom aftonskola, eller i hvilken undervisning meddelats i ett
mindre antal läroämnen än 3, varit i verksamhet under kortare tid än
180 timmar under ett år, statsbidrag likväl må utgå med belopp, som
11
Motioner i Andra Kammaren, N:o 68.
enligt nyss angifva grunder svarar mot undervisningstiden, dock icke
för kortare tid än 60 timmar.
I hvad nu gällande bestämmelser stadga dels därom, att tillträde
till fortsättningsskolorna må lämnas endast för de lärjungar, hvilka med
goda vitsord genomgått föregående afdelningars kurser, och dels därom,
att på landsbygden i fall af behof högst 4 veckor af folkskolans ordi¬
narie undervisningstid må kunna användas för den fortsatta undervis¬
ningen, förutsätter jag däremot icke någon ändring.
På grund af en i hufvudsak så lydande motivering tillät jag mig
förra året göra den hemställan, hvarom i de första raderna här ofvan
förmäles. Vid ärendets behandling i Andra Kammaren under 1904 års
riksdag yrkades visserligen där från en sida, med instämmande i motionen
för öfrigt, upphäfvandet af den bestämmelsen, genom hvilken skoldistrikt
medgifves rätt att använda intill 4 veckor af den egentliga folkskolans
lagstadgade årliga lärotid, 8 månader, för undervisningen i fortsättnings-
skolan. Denna mening, som gaf sig uttryck i en begäran om ärendets
återförvisande till utskottet, vann i kammaren så stark tillslutning, att
den för sig samlade 84 röster mot 92. För min del har jag emellertid
icke ansett mig böra upptaga detta yrkande i föreliggande motion.
Dels berör nämligen det sålunda väckta förslaget i själfva verket mindre
fortsättningsskolan, som det här är fråga om, men hvars anordning af
nämnda förslag röner föga inverkan, dels torde ett beslut i dylik rikt¬
ning, hvilket däremot skulle komma att i åtskilliga skoldistrikt rätt
nära beröra den egentliga folkskolans organisation, icke böra fattas utan
en föregående utredning, hvilken jag ej ansett mig kunna åstadkomma
och som näppeligen torde kunna åvägabringas annorlunda än genom
Kungl. Mäj:ts försorg.
Äfven i ett par andra afseenden framträdde olika meningar vid
ärendets behandling i Riksdagen år 1904. Så yrkades från ett håll,
att de 3 läroämnen, i hvilka undervisning i regeln skulle i fortsättnings¬
skolorna meddelas, borde — i stället för att inom vissa gränser få fritt
väljas af vederbörande skolråd eller skolstyrelse — bestämdt angifvas
och blifva kristendomskunskap, modersmålet och matematik, hvilket
yrkande väsentligen torde hafva framkallats af fruktan för att kristen¬
dom sundervisningen i saknad af en dylik bestämmelse skulle kunna
komma att uteslutas från läroplanen för en del fortsättningsskolor. För
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 68.
min . del håller jag före, att fortsättningsskolaus utveckling till största
möjliga gagn för ungdomen skulle bäst främjas genom att en sådan
valfrihet beträffande läroämnena medgåfves som den jag tillåtit mio-
föreslå. Skulle något läroämne göras obligatoriskt, borde detta fram för¬
andra bli modersmålet. Hvad särskild! kristendomsundervisningen angår,
sa anser jag visserlig-en, att detta ämne bör förekomma i fortsättnings-
skolan, men endast såsom bibelläsning under kortare stunder till lärjun¬
garnas uppbyggelse eller såsom kyrkohistoria till vidgande af deras
historiskt-religiösa kunskap. Under sådan förutsättning kunde jag- också
ansluta mig till Andra Kammarens tillfälliga utskotts sistlidet år i ärendet
afgifhn utlåtande. Däremot tror jag, att ett yrkande på kristendoms-
undervisning i mera utsträckt omfattning i fortsättningsskolan grundar
sig på en missuppfattning af denna skolas egentliga ändamål, som ju
framförallt är att förbereda de unga för det praktiska lifvets uppgifter.
Öfver hufvud tror jag det vara ett missgrepp att öfverlasta fortsättnings-
skolan mod ott störro antal obligatoriska läroämnen. Därigenom förlorar
man möjligheten att anpassa undervisningen efter olika lärjungars och
olika orters behof, och intresset hos lärjungarna slappas i samma man
som undervisningen under de många läroämnenas trängsel med hvar¬
andra kommer att i hvarje särskild! ämne röra sig blott kring de allra
första elementen, hvilka i och för sig ha föga värde för lifvet. Såsom
ett exempel tillåter jag mig nämna, att i de synnerligen väl ordnade
och flitigt besökta fortsättningsskolorna i Köpenhamn är blott ett läro¬
ämne — danska språket — obligatoriskt (med 2 timmar i veckan),
och behöfver bredvid detta blott ännu ett upptagas af hvarje lärjunge!
Högsta antalet läroämnen för hvarje elev är 3. Bland de valfria läro¬
ämnena finnas där sådana för det praktiska lifvet värdefulla ämnen
som t. ex. tyska och engelska språken (hvardera med 4 timmar i veckan)
bokföring, stenografi, maskinskrifning o. s. v.
Itn annan punkt, beträffande hvilken olika meningar vid motionens
behandling i Riksdagen 1904 lades i dagen, var den, som rör förhöjning
af statens bidrag till kostnaderna för fortsättningsskolorna. Inom Ändra
Kammaren höjdes visserligen ingen röst emot hvad jag i detta afseende
tillåtit mig föreslå och af vederbörande utskott tillstyrkts, men inom
höista Kammaren yppades meningar både för och emot detta förslag,
kör mig är denna punkt icke af hufvudsaklig betydelse, utan fäster jag
största vikten vid bestämmelserna rörande fortsättningsskolornas peda¬
gogiska anordning. Men jag har föreställt mig, att en förhöjning af
statsbidraget till _ fortsättningsskolorna skulle .icke blott främja upprättan¬
det af nya dylika skolor cell ur denna synpunkt befinnas önskvärd,
13
Motioner i Andra Kammaren, N:o 68.
utan äfven erkännas principiellt riktig numera, sedan statens bidrag till
öfriga kommunala utgifter för folkskoleväsendet böjts till 2js af dessa
utgifter enligt fastställda beräkningsgrunder. Den invändningen kan
visserligen göras, att skoldistrikten i regeln icke behöfva anskaffa sär¬
skilda lokaler för fortsättningsskolorna och således hafva jämförelsevis
mindre utgifter för dessa än för folk- och småskolorna. Men denna
skillnad motväges däraf, att fortsättningsskolorna, om undervisningen i
dem skall kunna bedrifvas på ett tillfredsställande sätt, kräfva relativt
drygare kostnader för materiel och andra tillbehör vid undervisningen.
De sålunda från olika håll vid ärendets föregående behandling i
Riksdagen framkomna yrkandena föranleda mig icke vid motionens
förnyade framläggande att i något väsentligt frångå min ursprungliga
ståndpunkt. Jag anhåller därför vördsamt att på grund af det nu an¬
förda få hemställa,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag ttll nya bestämmelser
enligt här ofvan angifna grunder för lärares aflöning
vid fortsättningsskolor.
Jönköping den 27 januari 1905.
Bojert Johansson.
I motionen instämma:
M. Matsson. C. J. Berggren.
A. Thylander. Johan Forssell.
M. Sundström. Joh. Er. Nordin
G. M. Sandin.
Joh. Ström.
Ij. Gast. Broomé.
TF. Johansson
i Öija.
Ernst Beckman.