Motwter i Andra Kammaren, N:o 52.
In
N:o 52.
Af herr C. OlSSOll i Viken, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angå¬
ende lagbestämmelser i syfte att bereda innehafvare af
förlag »inteckning större trygghet mot förlust i de fall, då
rörelsen öfverlåtes å annan person eller flyttas från ort
till annan.
Eu ekonomisk omhvälfning pågår sedan hägra decennier tillbaka i
vårt land. Sverige, som under århundraden varit ett företrädesvis åker-
bruksidkande land, håller på att öfvergå till ett industriland. Och denna
öfvergång från åkerbruk till industri kommer att gå med stormsteg, så
snart det fullständigt lyckats industrien att med elektroteknikens hjälp
spänna kraften i våra vattenfall, våra »rinnande millioner» för sin triumf¬
vagn. Men »vårt land är fattigt», om också icke på naturtillgångar, så
dock på rörligt kapital. Det var därför helt naturligt, att man vid indu¬
striens begynnande uppsving i midten af förra århundradet såg sig om
efter utvägar att fylla industriens behof af kapital. Det låg då nära till hands
att utveckla och fullkomna ett rättsinstitut, hvartill stommen redan på 1700-
talet infördes i vår lagstiftning, jag menar förlagsinteckning. Genom kungl.
förordningen om förlag vid bergs- och brukshandteringen den 24 februari 1748
och hallordningen den 2 april 1770 lagfästes nämligen rättsförhållandet
mellan den, som lämnade förlag för drifvandet af en industri, och förlags-
tagaren. Men dessa lagbestämmelser voro alltför ofullständiga, orediga och
sväfvande för att passa till nyare tiders mera utvecklade — eller rättare
invecklade — industriella förhållanden. Redan till 1847—48 års Riksdag
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 5,2.
aflät därför Kung].. Maj:t en proposition angående förlagslagstiftningens
ordnande på grundval af den praxis, som utöfver de gamla förordningarna
under tidernas lopp utvecklat sig, men detta förslag strandade hufvudsakligen
på motstånd från bondeståndet, som såg i förslaget undantagslagar till
förmån för industrien, då man ej ville medgifva alla samhällsklasser rätt
att skaffa sig lån genom en likartad förpantning af lösegendom, och denna
åskådning fann kort därpå understöd i dåvarande lagberedning. Vid
1859—60 års riksdag antogs af Rikets Ständer ett af lagberedningen
utarbetadt, af dåvarande lagutskott tillstyrkt förslag till underpant i lös
egendom, men förslaget blef icke upphöjdt till lag på grund af högsta
domstolens betänkligheter mot »sakrätt» i lös egendom. Samma öde rönte
ett vid 1865 66 års riksdag antaget förslag till förlagslagstiftning, enligt
hvilket icke panträtt utan blott förmånsrätt uti den in tecknade lösegen¬
domen kunde erhållas. Vid 1868 års riksdag bifölls af Andra Kammaren,
men afslogs af den Första hufvudsakligen enahanda förslag till underpant
i lösegendom, som antagits vid 1859—60 års riksdag.
På initiativ af en enskild motionär, herr Samzelius, begärde Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 17 maj 1879 nytt förslag om förlags-
mteckning, hvilken skrifvelse föranledde Kungl. *Maj:t att tillsätta eu
kommitté för frågans utredande. En på denna kommittés utredning byggd
kungl. proposition (n:o 21) framlades vid 1882 års riksdag. Vederbörande
lagutskott tillstyrkte i sitt utlåtande n:o 51 i hufvudsak det kungl. för¬
slaget, men föreslog ett tillägg i syfte att vid förlagstagarens öfverlåtelse
på annan person af sitt etablissement trygga förlagsgifvarens rätt. Till-
higget innehöll nämligen, att vid en sådan eventualitet skulle den nye
ägaren med den lösa egendom han öfvertagit ansvara för förlagsskulden.
Men detta tillägg blef den tufva, på hvilken hela lasset i Första Kammaren
stjälpte. Man ansåg nämligen där, att lagutskottet med den tillagda
paragrafen i själfva verket velat införa panträtt i lös egendom. Äfven
Andra Kammaren förkastade förslaget.
Följande riksdag återkom den kungl. propositionen (n:o 19), nu med
det omstridda tillägget modifieradt därhän, att i händelse af den industriella
inrättningens öfverlåtelse skulle förlagsskulden genast vara förfallen. Här¬
med trodde man sig ha beredt förlagsgifvaren tillfälle att vid egendomens
försäljning komma i åtnjutande af den förmån, som lagen tillerkänt honom
i och med intecknings meddelande. Lagutskottet hyste emellertid sina
tvifvelsmål om tillräckligheten af denna bestämmelse för tryggande af för-
lagsgifvarens rätt, såsom synes af följande yttrande i utskottets motivering:
17
Motioner i Ändra Kammaren, N:o 52.
»Utskottet är öfvertygadt om att, därest i framtiden något lämpligt sätt
att än ytterligare betrygga förlagsgifvarens rätt skulle blifva uttänkt och
föreslaget, detsamma ock skall vinna lagstiftande maktens bifall. » Ännu
starkare tvifvel om tillräckligbeten af nämnda bestämmelse för säker¬
ställande af förlagsgifvarens rätt uttalade grefve Strömfelt i eu vid lag¬
utskottets utlåtande fogade reservation, däri han bland annat yttrar: »Men
la^en torde i icke mindre grad vanhelgas därigenom, att under dess skydd
eu förlagstagare icke allenast afkänder sig hela panten, utan att förlags-
oifvaren därom erhåller någon underrättelse, utan ock bakom förlagsgifvarens
rygg likviderar pantens värde så, att, när förlagsgifvaren slutligen om
transaktionen erhåller kunskap, han finner sig hafva intet annat i behåll
än ett karteradt papper af värde lika med noll. Förlagsgifvaren måste da
känna sig hafva blifvit lagligen bedragen, och så länge detta förhållande
icke tillräckligt beaktas och i möjligaste mån genom lagstiftning afbjälpes,
skall aldrig förlagsinteckning varda af synnerlig nytta för industrien.»
Den kungl. propositionen antogs i hufvudsak af båda kamrarna, och
på så sätt tillkom den ännu gällande kungl. förordningen angående för¬
lagsinteckning den 13 april 1883.
Men grefve Strömfelt framlade åter vid 1884 ars riksdag de asikter,
han förra året i sin reservation uttalat, i eu nu väckt motion, n:o 18, som
urmynnade i yrkandet på ett tillägg till ll:te paragrafen i förlagsinteck-
ningsförordningen, så lydande: »— — — börande öfverlåtelsen 3:ne
o-ånger i allmänna tidningarna minst 14 dagar mellan hvarje gång .ran¬
göras, innan likvid äger rum, och vare köparen intill dess sådant kungörande
skett’lika med förlagstagaren för förlagsskulden ansvarig, dock ej utöfver
köpeskillingens belopp.» Lagutskottet fann motionen särdeles beaktansvärd
(utlåtande n:o 54) och föreslog eu skrifvelse till Kongl. Maj:t i motionens
syfte genom följande kläm, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utarbeta och till Riksdagen afgifva för¬
slag till lagbestämmelser, i syfte att större trygghet mot förlust, än nu
gällande förordning angående förlagsinteckning lämnar, beredes förlags-
o-ifvare, då förlagstagare till annan öfverlåter bruk, grufva, fabrik ellei
inrättning, för hvars drifvande förlagslånet blifvit mot förlagsinteckning
lämnadt. Båda kamrarna biföllo utan votering lagutskottets utlåtande,
Andra Kammaren t. o. m. utan diskussion. I Riksdagens skrifvelse om denna
sak heter det bland annat: »återstode det endast att i förordningen införa
ett stadgande, som tillförsäkrade förlagsgifvaren möjlighet att kunna erhålla
kunskap om försiggången försäljning, innan likvid ägde rum och penningarne
Bill. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 15 Höft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 53.
förskingrats, på det att han måtte blifva i tillfälle att, om så befunnes
nödigt, sätta säljaren i konkurs, medan tillgång hos denne ännu funnes,
och dymedelst komma i åtnjutande af den förmån lagen honom tillerkänt
i och genom den skedda inteckningen. > Och på ett annat ställe: »Då en
ny förordning för förlagsinteekningsinstitutets upprätthållande af regering
och Riksdag ansetts nödig, ligger det i sakens natur, att denna förordning
hör vara så fullständig, att rättsinstitutet får all den betydelse det bör
äga för att verksamt kunna befordra ett sundt affärs- och näringsliv»
Denna Riksdagens skrifvelse (n:o 41) af den 9 maj 1884 remit¬
terades af Kungl. Maj:t till nya lagberedningen för afgifvande af utlåtande,
föredrogs den 4 juni 1886 åter i statsrådet och förklarades till ingen
Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Mig synes, att denna nästan enhälligt beslutade riksdagsskrifvelse
hade förtjänat ett bättre öde än att utan vidare kastas i Kungl. Maj:ts
papperskorg. Att några allvarliga juridiska betänkligheter skulle ställa sig
i vägen för ett därpå byggdt lagförslag, har man svårt att tro, då flera
framstående jurister i båda kamrarna, exempelvis häradshöfding Hasselrot,
voro med om skrifvelsen. Något nytt element i vår lagstiftning skulle
för ingen del införas genom ett lagbud, att försäljning af en industriell
inrättning måste offentligen kungöras för att varda effektiv. Enahanda
förhållande äger ju rum vid försäljning af lösören, som köparen låter i
säljarens vård kvarblifva, enligt kungi. förordningen den 20 november 1845.
Det synes mig, som borde Riksdagen icke på grund af något slags
för vanligt folk obegripligt juristeri släppa ett önskningsmål, som den så
tydligt sagt ifrån, att den ville hafva förverkligadt. Och var denna större
trygghet för förlagsgifvaren, denna förlagsinteckningarnas större säkerhet,
ett önskningsmål för tjugu år sedan, så är detta i ännu högre grad fallet
den dag som i dag är. Ti få icke glömma, att industriens behof af kapital
växer, ju mera den moderna storindustrien utvecklas med sin tillspetsade
konkurrens, sina dyrbara anordningar och maskiner, sin massproduktion
och sina kriser. Och det är ju uppenbart, att om förlagsinteckningarna
vore säkrare papper, än hvad för närvarande beklagligen är händelsen,
så skulle obenägenheten icke vara så stor att utlåna penningar mot denna
säkerhet, som nu vanligen måste förstärkas med borgen, nödigt rörelse¬
kapital för industrien skulle lättare kunna upplånas, och räntan på sådana
lån skulle sjunka.
Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på ännu en omständighet,
som med lagens nuvarande affattning stundom vållar, att förlagsgifvaren
Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.
19
blir »lagligen bedragen». För den händelse att en industriidkare, som
erhållit intecknadt förlagslån, nedlägger sin rörelse på den plats, där han
vid inteckningens beviljande uppgifvits drifva den, och flyttar sina maskiner
och andra inventarier till ett annat ställe för att där fortsätta sin rörelse,
så blir i och med flyttningen inteckningen kraftlös, ty då har en af förut¬
sättningarna för inteckningens beviljande, nämligen att rörelsen skulle
drifvas på den uppgifna platsen, fallit. Hade inteekningslånet, såsom stadgas
vid försäljning af egendomen, samtidigt förfallit, så hade ju möjlighet
beredts förlagsgifvaren att, om betalning icke genast erlades, sätta industri-
idkaren i konkurs och på så sätt utfå fordringsbeloppet, men lånet blir
genom en sådan flyttning ingalunda förfallet. Denna för förlagsgifvaren
så ödesdigra tolkning af lagen har blifvit fastslagen genom Göta hofrätts
dom af den 14 april 1893 och Kungl. Maj:ts dom af den 26 maj 1904.
Hvilka absurditeter lagen med dess nuvarande lydelse kan leda till, inses
af följande förhållande: om jag har en fabriks-, boktryckeri- eller bryggeri¬
rörelse, för hvars drifvande jag erhållit förlagsinteckningslån, och flyttar
rörelsen till annat ställe inom samma stad eller socken, så gäller inteck¬
ningen fortfarande, men flyttar jag den till en plats utom staden eller
socknen, så är inteckningen kraftlös.
För att betrygga förlagsgifvarens rätt bör, enligt min mening, en
industriell rörelses flyttning likställas med dess öfverlåtelse, så att i detta
fall icke blott förlagslånet genast till betalning förfaller, utan äfven kun¬
görelse om flyttningen måste införas i allmänna tidningarna, på det förlags¬
gifvaren icke må riskera att genom okunnighet om förhållandet gå miste
om sin rätt.
På grund af hvad jag ofvan haft äran anföra, tillåter jag mig föreslå,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och till
Riksdagen afgifva förslag till lagbestämmelser, i syfte
att större trygghet mot förlust, än nu gällande för¬
ordning angående förlagsinteckning lämnar, beredes för-
lagsgifvare i de fall, då rörelsen öfverlåtes å annan
person eller flyttas från en ort till en annan.
Stockholm den 25 januari 1905.
Chr. Olsson.