4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.
jN':o 50.
Af hen A. T. ( arllieim-Gyllen,sköld, om skrifvelse till Kirngl.
Maj\t angående revision af föreskrifterna om värdesättning
å skog och skogsmark, som salubjudes till kronan.
Medborgarnas rättigheter och trygghet mot Övergrepp af staten eller
dess embetsman, då de träda i kamerala eller enskilda affärsförbindelser
med statsorganen, äro kringgärdade af noga genomtänkta och af Riksdag
och regering utarbetade lagar, mera detaljerade ju äldre föremålet för
affären är, såsom vid kronoskatts åsättande, vid denna skatts uppbörd, vid
taxors fastställelse, vid upphandling för kronans räkning till intendentur-,
fångvårds- och jernvägarnes behof af förbrukningsartiklar, vid hvarje till¬
fälle då staten skall bygga vare sig krigsfartyg eller hus, vid anläggning
eller inköp af järnväg, kanalled eller för elektrisk kraftstation, ja, t. o. m.
markegångssättningen har eu § i regeringsformen, allt för att både skydda
den enskildes rätt och att denne skall uti detalj kunna följa gången af
alla de förberedande åtgärderna af affärstransaktionen. Endast vid statens
på senare årtiondena vordna behof att köpa skog och skogsmark är rätts-
proceduren gent emot den enskilde icke nöjaktigt ordnad vid de grund-
läggande förarbetena till dessa köp, då taxeringen af skogen och skogs¬
markerna är lagd hos kung! domänstyrelsen, som använder eu enda
jägmästare till detta taxeringsarbete, men dennes uppskattning afprutas
och kringskäres af kungl. domänstyrelsen efter regler, som icke bruka
följas vid affärsuppgörelser enskilda emellan och hos dem anses obehöriga.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.
För att påvisa behofvet af att proceduren vid statens skogsmarks- och
skogsköp underkastas revision, anföres en kritik af de föreskrifter kungl.
domänstyrelsen använder vid dessa förarbeten, kvilka föreskrifter torde
ådagalägga, att beräkningsgrunderna äro så invecklade och ofta i saknad
af allmängiltighet, att de vanligen undandraga sig de flesta säljares rätta
bedömande, hvarigenom det tages för stor hänsyn till kronans — köparens
intresse.
Yid de förberedande åtgärder, som föregå statens inköp af skog och
skogsmark, är det föreskrifvet vissa regler, hvilka i sin tillämpning både
äro synnerligt betungande för säljaren, stå i strid med billighet och bruk
vid fastighetshandel emellan enskilde samt utdragas långt utöfver rimlig
undersöknings- och underhandlingstid.
Så är det föreskrifvet vid de af kungl. domänstyrelsen föranstaltade
värderingarna af inägojorden. »Yärdet af åker och ängsmark må ej sättas
högre än efter den afkomst, som i kronans hand kan af dem påräknas».
Enligt denna föreskrift blir värdet satt betydligt under det mellan enskilda
köpare och säljare gällande, dels därför, att kronan icke kan på jordbruk
eller något slag af industri taga ut så höga värden som enskilde, och dels
därför, att kungl. domänstyrelsen har den förutfattade mening att ned¬
lägga en stor del af de inköpta jordbruken och därpå plantera skog eller
ock återförsälja inägorna, och då efter helt andra och dyrare beräkningar.
Då därtill kommer, att värderingen utföres af en jägmästare, som nästan
aldrig är sakkunnig om jordbruk, men som uteslutande tager hänsyn till
förstuga intressen, samt säljaren icke ens får vid värderingsförrättningen
hafva ett rådgifvande sakkunnigt ombud, så ligger det för öppen dag, att
säljaren icke blir opartiskt behandlad.
Vidare heter det i dessa föreskrifter: »Förut utgående arrenden böra
likväl efter kontrakt antecknas». Uträknades detta värde af åker och
ängsmark af domänvärdering, så vore däremot intet att säga, men det sker
icke, och då kan meningen icke vara annat än att framhålla den låga
värderingen såsom fördelaktig för kronan, men sålunda utrönes icke det
verkliga värdet och det blir säljaren som blir lidande därpå. Något värde
i kungl. domänstyrelsens ögon har således icke den ökade arbetskraft,
som tillföres skogen eller skogsmarken genom en del mindre jordbruk.
De flesta torplägenheter äro väl endast tillkomna just för att tillförsäkra
egendomen eu fäst arbetarestam, och då de norrländska sågverksbolagen
söka utrota den bofasta befolkningen, klagas däröfver och staten håller på
Moiio-ner i Andra Kammaren, N:o 50.
6
att inskrida däremot, men äro de klandervärda, då deras exempel tages till
efterföljd af statens egen hushållning, ty att staten icke vill öfvertaga
mindre jordbruk vid sina köp framgår tydligt af de därefter följande före¬
skrifterna nämligen:
Byggnaderna vid hemman och torp höra specificeras med angifvande
af deras skick. För om- och nybyggnader eller grundligare reparationer,
hvilka under närmaste tiden blifva erforderliga, skola kostnaderna upptagas
i förteckningen öfver byggnaderna. För jordbruket obehöfliga byggnader
äfvensom sådana, hvilka genom utarrendering kunna lämna inkomst, såsom
kvarnar och sågar, skola särskildt antecknas och värderas, hvaremot alla
andra byggnader ej åsättas något värde.
Jämfördt med föreskriften, att bland »afgående poster» upptages
byggnadsvirke och — kostnader för omedelbart förestående ombyggnader,
är det således tydligen kungl. domänstyrelsens mening, att säljaren skall
lämna byggnaderna både utan något som helst vederlag och därtill få afdrag
för erforderligt byggnadsvirke under all framtid, hvarför alla säljare, som
äro lika omtänksamma som kungl. domänstyrelsen, böra rifva ned och
bortföra byggnaderna från den salubjudna jorden eller ännu bättre att
med eller utan skenköp före försäljningsanmälan sälja alla byggnaderna till
till äfventyrs befintliga arrendatorer eller andra, tv därigenom undgås en
del af de obehagliga »afgående posterna». Men härvidlag bör äfven
jämföras proceduren, då kronan återförsäljer inägorna — då upptagas
byggnaderna till sitt fidla värde, äfven om kronan icke alls påkostat
någon reparation, men erforderligt byggnadsvirke lämnas icke. Således
vid kronans köp ansträngda och föreskrifna nedsättningar å byggnadernas
värde jämte afdrag för beräknad kostnad för byggnadstimmer, som blott
i undantagsfall därtill användes, men vid kronans återförsäljning af inägo-
jorden tages full ersättning för åbyggnaderna, dock utan att lämna ens
det byggnadsvirke, som några få år förut beröfvats säljaren. År ett sådant
handlingssätt värdigt staten och är det ens opartiskt och rättvist?
Men än mer.
I beståndsbeskrifningen upptages skogsmarken efter dess bördighet i
fem klasser med motsvarande markvärden per hektar.
Med afseende å åldersklassernas uppskattning och slutliga värdering
gälla dessa bestämmelser:
I. a. 1—10-årig skog upptages till värde efter den förräntade
kulturkostnaden och räntan å markvärdet. Själfva markkapitalet upptages
Motioner i Andra Kammaren. N:o SO.
7
bland markvärdena och kan alltså ej här få inberäkna». För själfsådd
skog kan 5 ä 10 års markränta tilläggas såsom föryngringskostnad. För
gleshet och dålig växt göres däremot afdrag, vare sig genom nedsättning
af den verkliga åldern eller genom upptagande af vissa procent af den
beväxta arealen såsom kalmark.
b. 11—20-årig skog uppskattas efter nyssnämnda grunder.
II. a. 21—30-årig skog uppskattas efter nyssnämnda grunder.
Härvid är bland annat att erinra, att då kulturkostnaden ej under¬
stiger 15 kronor per tunnland, och det skogsodlade beståndet värderas till
kulturkostnaden med ränta på ränta plus ränta på ränta på markvärdet,
så måste marken hafva ett högt värde, om 5 ä 10 års ränta på ränta
skulle representera föryngringskostnaden. För att nå en summa af 15
kronor efter 5 år fordras ett markvärde af 79 kronor 92 öre, hvartill
skogsmark val i sällsynta undantagsfall värderats, men som staten i regel
icke på långt när betalar, ehuru själfsådd är af betydligt högre värde än
skogsodling och i vanliga fall betecknar en fullgod ofördärfvad mark. Att
afdrag göres för gleshet och dålig växt, är ju berättigad^ men de tillåtna
alternativen tolkas alltid så, att det väljes, som är i hvarje fall det minst för¬
delaktiga för säljaren, och då denne icke vid skogstaxeringen får hafva
något sakkunnigt ombud, så beror det på kungl. domänstyrelsens skogs-
taxeringsmans individuella omdöme och blir lätt godtyckligt.
b. 81—40-årig skog beräknas antingen såsom föregående eller genom
uppskattning efter virkesmassan och dess värde samt då utan ränteafdrag
för afverkningstid, enär den löpande tillväxten fullt motsvarar räntan ä
skogens kapitalvärde efter 3 x/2 procent.
III. 41—60-årig skog beräknas äfven efter sistnämnda grunder.
För utrönande af virkesmassan per hektar i klasserna II b och III
kunna användas växttabeller.
Yid dessa åldersgrupper har således gleshet ej någon betydelse för
värdesättningen, enär marken fortfarande taxeras för sig, ej heller tages
det någon hänsyn till kvalitetstillväxten, hvilken vid anförda ålder är för
eu skogs rätta bedömande af största betydelse. Ensidigheten härutinnan
torde vara starkt framträdande och står dessutom i strid med de skogs-
vetenskapliga regler, enligt hvilka kungl. domänstyrelsen själf sköter stats-
skogarne, således äfven här brist på opartiskhet, då tillvägagåendet icke
kan få annat utseende än att med förbigående af faktiska förhållanden
vidtaga åtgärder egnade att afsilctligt nedpressa värdet.
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.
Enligt kung!, domänstyrelsens föreskrifter för skogstaxeringsmän, då
det är fråga om statens skogsköp, börjar enligt mom. IV i dessa föreskrifter
tillväxten minskas för 61—80-årig skog, så att där börjar afdrag för
afverkningstid. Visserligen behöfver det ej blifva fullt ränteafdrag, men
skall i alla fall antecknas, och för skog vid 81 års ålder och däröfver sker
alltid ränteafdrag för afverkningstid.
Man kan icke förutsätta, att kungl. domänstyrelsen icke känner till
kvalitetstillväxtens gång, men man känner sig dock tveksam härom vid
genomläsandet af J. O. af Zelléns bok »Vård af enskildas skogar», sid.
40—43. Man finner där helt andra tankar om trädens tillväxt efter 60
eller 80 års ålder, och man har därutaf grundad anledning att framhålla
ränteförlustafdrag såsom obehöriga i allmänhet och först berättigade vid
mycket högre ålder.
Såsom exempel på huru hårdt diskonteringen verkar, då man skickligt
men ensidigt handskas med beräkningar af ränta och ränta på ränta samt
bortser från skogens tillväxtprocent, hvilken i allmänhet uppgår till 3 å 4
procent, anföres: Vid en skog, som icke kan afverkas på ett år (meningen
med all statens skogsköp är väl just att ställa den på uthållighet och icke
att sköfla den), diskonteras årliga försäljningsvärdena, beräknade efter nu¬
varande virkesmassa, tillbaka till försäljningsåret. Sålunda får en kol-
och vedskog, med ett nuvarande värde af 100,000 kronor, som erfordrar
20 år för att realiseras, efter 4 procent räntefot ett nuvarande värde af
67,952 kronor eller en rabatt af något öfver 32 procent.
Man kan sålunda ej annat än både beklaga och önska rättelse i det
missförhållandet, att kungl. domänstyrelsen medvetet eller omedvetet låter
de jägmästare, som utföra skogstaxeringar vid ifrågasatta skogsköp, förväxla
brutto- och nettovärden samt att kungl. domänstyrelsen från dessa senare,
tämligen reducerade, fråndrager sina »afgående poster», såsom t. ex. vid
husbyggnad sk ontot eller, för att taga ett annat, ej i föreskrifterna berördt
exempel, jakträtten, hvilken icke uppföres bland de uppskattade värdena,
men väl bland de afgående posterna, om den till äfventyrs skulle vara
bortarrenderad af säljaren till den salubjudna markeu.
Idka beklagligt är kungl. domänstyrelsens nedsättande omdömen om
kvalitetstillväxten, då dessa föga öfverensstämma med både vanliga forst-
mässiga grunder och herr statsrådet och chefens för kung], civildeparte¬
mentet uttalande i Andra Kammaren den 14 februari 1903, »att staten är,
när den träder i affärsförbindelse med andra, lika väl som den enskilde
Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.
9
skyldig att uppträda som hederlig man», och detta såväl som annat bland
•de »afgående posterna» torde näppeligen kunna inordnas under hvad som
vanligen utgör korrekta affärsgrunder, ty äfven om nu påpekade beräk¬
ningar tyvärr öfverensstämma med somlig affärskutym, borde väl ett statens
organ icke efterfölja sådana föredömen, dem ett annat statens organ, eller
domarekåren, stämplar som affärsmissbruk.
Det är nämligen obilligt och orättvist, att staten låter säljaren genom
afdrag å köpeskillingen betala all sin framtida förvaltningskostnad, sina
skatter och de byggnader, som anses behöfliga. Där spelar det rena god¬
tycket in, eller kan åtminstone göra det, och därvidlag är det endast den
ena parten eller köparen, som bestämmer däröfver, tv säljaren är i de allra
flesta fall obekant med dessa åtgärder, men han blir ofta tvungen att till
sist taga det afprutade belopp, som erbju des, medan den tidsfrist, säljaren
ursprungligen bundit sig vid i saluanbudet af kungl. domänstyrelsen, två,
ibland tre gånger begäres förlängd samt mer eller mindre tvunget måste
af säljaren godkännas. Dessa uppskof med den slutliga uppgörelsen, ofta
uppgående ända till tre år, försätter säljaren till sist i ett läge, som nöd¬
vändiggör försäljningen till det låga pris som bjudes, hvaraf kungl. domän¬
styrelsen begagnar sig för att åstadkomma ett fördelaktigt köp, men hvad
bär väl då skett annat än att staten genom en hop förunderliga och ohåll¬
bara beräkningsgrunder och genom obehöriga uppskof med afgörande! träd!
den enskildes rätt för nära.
Kommer så ärendet till sist inför Kungl. Maj:ts afgörande, så händer
det ofta, att Kungl. Maj:t afslår köpet af en eller annan anledning, och då
äro icke endast kronans kostnader för undersökningen gagnlöst förspillda,
utan den enskilde säljaren, som äfven fått vidkännas kostnader och besvär
för inteckningars dödande samt varit utan inkomst af sin skog under den
långa underhandlings- och utredningstiden, kommer mycket ofta på ekonomiskt
obestånd, ty det är ingalunda lätt för denne att genast få en ny köpare.
Det är dock icke hos statsdepartementet felet ligger i dessa anmärkta
missförhållanden, utan det är uteslutande hos den ena af kungl. domän¬
styrelsens byråer, där alla uträkningar och arbeten på mellanstadiet utföras.
På grund af det sagda hemställes vördsamt,
att Kiksdagen ville besluta aflåtande! till Kung!.
Maj:t af eu skrifvelse med anhållan, att föreskrifterna
vid taxering och värdesättning å den till Knngl. Maj:t
fiih. till Biksd. Prof, 1905. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 15 Raft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 50.
och kronan salubjudna skog och skogsmark måtte
undergå revision i syfte, att enskilde säljares rätt blir
mera tillgodosedd än hitintills.
Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.
Stockholm den 25 januari 1905.
A. Th. Cérlheim-Gijllensköld.