12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 48.
yu> 48.
Af herr C. J. Jakobson, om exporttull å järnmalm.
Då Riksdagen på sin tid genom storartade anslag till järnvägars
byggande i öfre Norrland satte ägarna af de största järnmalmsfälten där¬
städes i stånd att exploatera dessa slumrande millioner, så skedde detta
som bekant icke utan att stora betänkligheter uttalades gent emot denna
åtgärd. Man befarade, att om malmexporten utan vidare släpptes lös,
skulle de rika tillgångarna af råvara så småningom utsina, och den dag
snart vara förestående, då Sverige hade beröfvat sig denna naturliga
rikedom utan annat gagn än en tillfällig och snart förflyktigad vinst för
några enskilda bolag. Men å andra sidan var man icke blind för nöd¬
vändigheten för vårt land att öppna sina stora naturliga rikedomskällor
och medelst deras tillgodogörande öka den svenska nationalförmögenheten
och sätta landet i stånd att bära de ökade bördor, som både försvars-
krafvet ocli andra behof ställde i en nära utsikt. Sålunda blefvo Lapplands-
järnvägarna byggda, och grufbrytningen tog sin början äfven vid Kiruna
och Luossavaara, så att från de tre stora norrbottniska malmfälten en
väsentlig export af järnmalm sedan kunnat äga rum.
Det skall icke förnekas, att icke redan denna industri haft sina
fördelar för landet, att den skapat talrika arbetstillfällen, liksom att den
på olika vägar tillfört landet ökadt kapital. Men man har icke af denna
industri tagit ut allt hvad man skulle kunnat, på samma gång man å
andra sidan riktat den utländska järnindustrien med ett råmateriel, som
satt densamma i stånd att kraftigare konkurrera med vår inhemska järn-
handtering. Så länge de norrbottniska malmfälten emellertid ägdes och
innehades af dem, som med stor risk och stort arbete varit de ban¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 48. 13
brytande, så hyste mången grundade betänkligheter mot att öka deras
börda, därigenom att man genom lagstiftningsåtgärder tvingade dem att
äfven påtaga sig kostnaderna för en förädlingsindustri. Emellertid ha.
som bekant, de lappländska järnmalmsfälten numera kommit i händerna
på andra ägare, Indika vid köpets afstötande icke kunde förbise och
visserligen icke heller förbisågo den tämligen vissa utsikten, att de svenska
statsmakterna förr eller senare med de maktmedel, de äga, skulle komma
att reglera förhållandet mellan exporterad och hemma i Sverige förädlad
järnmalm. Med bättre kapitaltillgång och en fastare organisation torde
det bolag, som nu innehar och bearbetar de norrbottniska malmfälten,
äfvenledes vara i stånd att draga ut konsekvenserna af de åtgärder,
medelst Indika den svenska Riksdagen oundvikligen måste förebygga en
forcerad export af råmalm. Bolaget lär väl icke heller ha saknat nödigt
förutseende vid upppgörelse af sina leveranskontrakt i sådant afseende,
att icke bolaget sörjt för att varda skvddadt mot följderna af t. ex. en
exporttull å järnmalm.
Det lider icke något tvifvel, att det icke är genom åsättandet af en
sådan exporttull, som Riksdagen har att sörja för uppkomsten af lämpliga
verk och inrättningar för förädling inom landet af speciellt den lappländska
malmen. Jag har här förnämligast talat om de norrbottniska malmfälten,
men det faller af sig själft, att hvad som i förevarande afseende gäller om
dem äfven gäller öfriga svenska malmtillgångar, hvilka äro föremål för
export. Så länge grufägarna tillåtas att utan någon afgift till staten, å
hvars mark de största fyndigheterna dock äro belägna, efter behag exportera
den i utlandet begärliga råvaran, så skola hvarken de eller andra kapitalister
intressera sig för anläggande af smältverk, valsverk o. s. v. här hemma.
Exporten ger nämligen grufägarna stora utdelningar till och med utan att
de därför behöfva sätta sina salupriser så högt, som de skulle kunna, och
kapitalet vågar sig icke gärna på risken af stora anläggningar i vart karga
klimat och på aflägset belägna platser, då dessa svenska förädlingsverk
skulle ha att uthärda en hård konkurrens med redan befintliga störa och
välbelägen! utländska anläggningar, hvilka till på köpet hämta sina bästa
vapen i konkurrensen just ur de svenska malmbergen. Blefve däremot
exporten en smula reglerad därigenom, att staten toge eu måttlig afgift pr
ton för exporterad malm, så blefve ställningen i förevarande afseende vä¬
sentligt förändrad. Det torde i detta sammanhang böra påpekas, att expor¬
törerna mycket väl kunna påtaga sig eu sådan afgift på grund af den stora
vinst, de skörda af sin handtering redan med de relativt låga priser, de
nu hålla. Men det är dessutom sannolikt, att där icke kontrakt föreligga,
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 48.
eller i den man dessa utgå, exportörerna helt och hållet kunna lägga tull-
bördan på köparna på den grund, att de, såsom ofvan antyda, hittills icke
lära ha betingat sig det pris, som varit det naturliga för den levererade
varan, utan nöjt sig med ett lägre pris och utjämnat differensen medelst
ökad export.
Hvad som behöfdes för att åstadkomma industriella anläggningar för
tillgodogörande af norr botten smalm erna torde, såsom ofvan påpekats, ytterst
egentligen endast vara ett måttligt skydd mot den utländska konkurrensen,
åtminstone sa länge, att de nya verken hunne upp till samma konkurrens¬
kraft som deras utländska medtäflare. Med de resurser, som detta land
och ej minst dess nordliga del i öfrigt erbjuda, torde man kunna taga för
afgjordt, att kapital och företagsamhet dä icke skulle saknas för en industri,
som i så hög grad hade de naturliga förutsättningarna för sig, som här är
fallet. 1 omedelbar närhet af kommunikationer och grufvor befinna sig
nämligen några af världens största naturliga kraftkällor, och sedan det visat
sig lönande att exploatera de lappländska bränntorfmossarna, så får man
väl anse äfven bränslefragan väsentligt löst, i den mån den norrbottniska
torf ven är brukbar för här ifrågavarande ändamål. I och med tillkomsten
af den sa kallade inlandsbanan blifva äfven tusentals tunnland kolskog
tillgängliga, hvarifrån oerhörda kvantiteter af träkol kunna hämtas till billigt
pris. Det har också förljudits, att man endast väntar på eu naturlig och
måttlig reglering, af exportmöjligheterna, för att kapital skall erbjuda sig
för sådana förädlingsanläggningar, om hvilka här talats.
Den svenska statens skattebehof växer år ifrån år, och det lär
tyvärr i sinom tid bli allt svarare att finna utvägar för de hastigt växande
behofven. Redan hafva reserverna anlitats, och skattekällor fått tillgripas,
på hvilka ingen för ett decennium sedan tänkte, och det kan icke vara
utan bekymmer man tänker på de stora fordringar, som måste ställas på
folkets skatteoffervillighet, i den mån som vårt försvar skall ordnas i enlighet
med den senaste försvarsreformen. Hvad är under sådana förhållanden
oegentligare, än att staten skall tillåta, att den malm, som härflyter ur
statens eget jordområde, må få af enskilda ägare försäljas utan någon
som helst direkt fördel för staten. Detta så mycket hellre som, såsom
ofvan påpekats, grufägarna mycket väl med bättre hushållning skulle kunna
afstå icke så litet af inkomsten åt staten och ändå ha till fullo öfver
lör sin drift och sig till vinst och utdelning. Sunda förnuftet säger fast
hellre, att staten härvidlag icke handlar mindre lättsinnigt än malm¬
exportörerna, då staten låter sina rikedomar föras bort, utan att man
gör sig möda att tillvarataga de väsentliga andelar af vinsten, som så
Motioner i Andra Kammaren, N:o 48.
15
att säga naturligen erbjuda sig. Då efter säkert förljudande det expor¬
terande bolaget icke heller ensamt komme att bära utgiften för tullens
utgörande, utan denna börda kontraktsenligt delades af de utländska
köparna, så saknas hvarje rimlig anledning för Riksdagen att afstå från
denna millioninkomst, som bär står till buds. Det är på denna grund
och med fästadt afseende därpå, att en exporttull å råmalm tvifvels¬
utan är den enda möjligheten för uppammande af eu förädlingsindustri
för Norrbottens järnmalm, som undertecknad härmed tagit sig friheten
att för Riksdagen framlägga ett vördsamt förslag att åsätta en så billig
exporttull som 50 öre pr ton för ali ur landet exporterad järnmalm.
Man inser nogsamt, att Riksdagen behöfver väl begrunda ett uppslag,
som för närvarande är främmande för våra förhållanden, och man kan
äfven sätta sig in i deras tankegång, som af ett eller annat skäl hysa
betänkligheter mot denna skattläggning af svensk verksamhet, men i
sistnämnda afseende påpekas ytterligare, hurusom förhållandena i själfva
verket för den af en exporttull drabbade exportören utan afsevärda
svårigheter medgifva att bära en måttligt afpassad börda, som till statens
bästa och välfärd lägges på hans skuldror. Och man bör icke förkasta
allt nytt endast därför, att det har denna egenskap. Så mycket mindre
som den nyhet, om hvilken här är fråga, i själfva verket organiskt sam¬
manhänger med det tullsystem, som till landets lycka och välgång prakti¬
serats i snart två decennier. Liksom det i afseende å våra importskydds¬
tullar ytterst är fråga om att skydda inhemsk handtering för öfvermäktig
utländsk konkurrens, så gäller det i fråga om den föreslagna export¬
tullen, att dess innersta syfte är att utvidga den svenska industrien till
att tillgodogöra sig de inhemska naturliga tillgångarna och icke till vrak¬
pris släppa ut dessa på den utländska marknaden till fördel för utländsk
industri, utländskt kapital och utländsk företagsamhet. I bådadera fallen
skapar skyddet jämväl eu välbehöflig inkomst för den svenska stats¬
kassan, eu omständighet, som naturligen utgör en kraftig förstärkning
af de skäl, som kunna anföras till förmån för skyddssystenget både i
afseende å importtullar och i afseende å exporttullar å råvaror.
Om vi kasta en blick tillbaka på frukterna af skydssystemet, sådant
det varit infört här i landet under de senare åren, så nödgas väl i när¬
varande stund till och med den mest doktrinäre frihandlare erkänna, att
det varit upphof till ett ekonomiskt uppsving af oanadt omfång. Det är
äfven helt naturligt, att så skall vara fallet, då skyddssystemet skapat
otaliga arbetstillfällen och möjliggjort eu mängd nya företag hemma i
landet. På samma gång tullarna alltså minskat kapitalutförseln ur landet,
Motioner i Andra Kammaren, JS:o 48.
1(3
ha de ökat landets tillgångar genom den kapitalbildning, som uppstått
genom den på olika områden ökade inhemska verksamheten. Samma¬
lunda blefve förloppet, om man genom en exportskyddstull på järnmalm
kunde få till stånd olika slag af järnförädling, byggd på den norrbott¬
niska råmalmen. Utom det att man genom anläggande af förädlings-
verk i stor skala och af olika art, genom uppförande af plåtverkstäder,
skeppsvarf o. s. v. skulle betydligt förstora den nationella välmågan,
finge man här i landet tillgodogöra sig den oerhörda vinst, som den ut¬
ländska industrien hittills dragit af den lappländska råvaran. I samband
med importskyddstullarna skulle sålunda exportskyddstullen i hög grad
befordra den nationella kapitalbildningen och i afsevärd mån förstärka
landets skattekrafter.
Särskild! för öfre Norrland erbjudes här ett uppslag till förverkli¬
gande af förhoppningarna om denna landsända såsom ett blifvande stor¬
industriellt centrum.
På de grunder, som jag bär haft äran anföra, fager jas mig fri¬
heten vördsamt föreslå,
att Riksdagen behagade åsätta en tullsats, att
gälla från och med år 1905, af 50 öre pr ton för
afl järnmalm, som ur landet utföres.
Stockholm den 25 januari 1905.
C. J. Jakobson.
STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIBOLAGET EKMAN & Cö, 1805.