Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.
9
N:o 4U
Af herr A. H. Hammarskjöld, om ändring af 41 § lagen
om Sveriges riksbank.
Genom riksbankslagen den 12 maj 1897, som förbehöll riksbanken
ensamrätt att utgifva banksedlar, tillförsäkrades de enskilda bankerna i 41 §
till ersättning för deras sedelutgifningsrätt, som senast vid slutet af ar 1908
skulle upphöra, vissa förmåner hos riksbanken. Men det visade sig snart
nog efter 1897, att dessa förmåner voro så knappt tillmätta, att bankerna
kunde väntas först i sista stund och således alla på eu gång afstå från sin
sedelutgifning. Under tiden tillväxte äfven deras sedelutgifning högst be¬
tydligt,0 så att den enskild bank medgifna rätten att under åren 1904—1908
på billiga villkor rediskontera i riksbanken intill 40 procent af det belopp,
hvartill" dess utelöpande sedlar den 1 jan. 1896 uppgått, skulle blifvit än
ytterligare otillräcklig såsom ersättning för sedelutgifningen.
Det blef således nödvändigt att icke blott åt riksbanken bereda ökad
styrka och större obetäckt sedelutgifningsrätt än 1897 års lag medförde,
utan äfven att för undvikande af rubbningar i det ekonomiska lifvet in¬
rymma åt de enskilda bankerna en väsentlig ökning af deras särskilda för¬
måner hos riksbanken under åren närmast efter upphörandet af deras sedel¬
utgifning. I dessa syften gjordes genom lagen den 3 ma] 1901 en del
ändringar och tillägg i lagen af 1897. Särskild! infördes i 41 § ett nytt
stadgande af innehåll att enskild bank, som efter aftal med fullmäktige i
riksbanken om tid och villkor afstode från sin sedelutgifning före 1903
års utgång, skulle intill slutet af år 1908 åtnjuta särskilda förmåner af
kreditiv, lån och ^diskontering till hela beloppet af dess den 1 jan. 1901
utelöpande sedlar, hvilka förmåner därpå vid slutet af hvart af aren 1903
— 1910 skulle minskas med en åttondedel af ursprungliga beloppet.
Bill. till likså. Prof. 1905. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 14 Käft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.
_ Redan till stadgandet i 1897 års lag hade fogats det tillägg, att de
särskilda förmånerna skulle bibehållas, äfven där enskild bank ombildats
till aktiebank. Och detta tillägg upprepades nu med enahanda ordalag i
det nya stadgandet af 1901, där det heter, att »bankaktiebolag, hvartill
enskild bank blifva ombildad, må bibehållas vid de förmåner, som sålunda
medgifva^ enskild bank».
I enlighet härmed hafva också tre enskilda banker, Västerbottens,
Mälareprovinsernas och Göteborgs, vid sin ombildning till aktiebanker bibe¬
hållits vid förmånerna enligt § 41.
Get torde emellertid vara högst sannolikt -— och i riksdagstrycket
angående denna sak finnes ej en rad, som talar för en annan uppfattning
att saväl fullmäktige i riksbanken, från livilka den hufvudsakliga formu¬
leringen af de nya föreskrifterna i § 41 utgick som ock Riksdagen och
dess utskott med det citerade stadgandet afsett att vid de särskilda för¬
månerna bibehålla samtliga enskilda banker, på hvilket sätt dessa än komna
att ombildas, blott de bortföre att i samma omfattning som förut tillhanda¬
hålla den allmänna rörelsen de rörelsemedel, de förut genom sina egna sedlar
och numera genom krediterna bos riksbanken fått till sitt förfogande. I
detta syfte gjorde lagen till villkor, att afdelningskontor, som funnits den
1 jan. 1896,. ej finge utan Konungens tillstånd indragas, och tydligen i
samma syfte införde riksbanken i sina kontrakt med de enskilda bankerna
det ytterligare villkor, att aktiebank, hvartill den enskilda banken ombilda-
des, skulle ha minst lika stor grundfond som denna haft.
Men om detta, såsom jag bestämdt tror, varit lagstiftarens syfte, så
har emellertid detta syfte ej ernåtts, i det att stadgandets affattning ej
ansetts medgifva vidare åtnjutande af enskild banks förmåner enligt § 41.
i händelse banken i stället för att omedelbart ombilda sig till aktiebank
uppgår i. en bestående enskild bank eller aktiebank. Man torde icke
misstaga sig, om man pastar, att denna från 1897 års lagtext lånade ofull¬
ständiga formulering bar sin grund däruti, att man hvarken 1897 eller
1901 i vart land sett exempel pa eller kommit att tänka på någon annan
form af enskild banks ombildning. Och den nämnda påföljden af en banks
uppgående % en redan bestående bank måste förefalla så mycket hårdare,
som det svårligen torde kunna betecknas såsom för landets ekonomiska
utveckling skadligt, att de många mindre bankerna sammanföras till färre
kapitalstarka institut, samt den stora banken onekligen bättre än den lilla
är i stånd att tillfredsställa rörelsens kraf och främja den ekonomiska ut¬
vecklingen.
Det synes mig därför vara med billigheten öfverensstämmande, att.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.
11
lagens stadgande utsträckes att omfatta äfven de anförda, nu uteslutna
fallen. Emot en sådan åtgärd skulle, äfven med erkännande af dess
billighet-, kunna invändas, att den vinst en bank skulle göra genom att för
de återstående sex åren återfå eller bibehålla förmånen af den lägre räntan
hos riksbanken är alltför obetydlig för att motivera en lagändring. Men
det är ingalunda räntevinsten, som för bankerna och därmed för den all¬
männa rörelsen är hufvudsaken, utan själfva det i lag tillförsäkrade åtnju¬
tandet af eu till sitt kapitalbelopp afsevärd kredit hos riksbanken, hvilken
kredit en bank, som sig upptager en annan bank, icke utan verklig olägenhet
torde kunna på en gång inbetala.
På grund af hvad jag nu anfört får jag föreslå,
att Riksdagen för sin del ville vidtaga sådan
ändring af näst sista momentet i 41 § af lagen om
Sveriges riksbank, att de förmåner, som där tillerkännas
bankaktiebolag, hvartill enskild bank ombildats, äfven
må åtnjutas af bank, hvaruti enskild hank uppgått,
Stockholm den 25 januari 1905.
Hugo Hammarskjöld.