Motioner i Andra Kammaren, N:o 291.
I
N:o 231.
Af herrar L. K. Broek och Å. C. Bökelund, i anledning af
Kungl Maj ds proposition med förslag till lag om
ändring i 19 och 25 kap. strafflagen.
Genom deri af Kung! Maj:t i proposition n:o 98 föreslagna
ändrade lydelsen af 19 kap. 22 § strafflagen har ett visst för¬
farande, som haft en i förslaget närmare angifven påföljd, belagts
med straff. Brottet hör till de onppsåtliga, det vill säga gernings-
mannen har icke med sin handling åsyftat den verkan, hvars in¬
trädande utgör förutsättningen för handlingens straffbarhet. Med
nu afsedda förfarande kunna närmast jämföras de, som äro angifna
\ kap. 9 och 17 §§ samt 19 kap. 20 och 21 §§ strafflagen. I
de två förstnämnda samt sistnämnda lagrummet angifvas brottens
karaktär af att icke vara uppsåtliga genom uttrycket: »den, som
ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse, är
vållande». Kan nu icke det i 19 kap. 22 § strafflagen, enligt dess
af Tvungl. Maj:t föreslagna lydelse, angifna förfarande hänföras till
vållande, hvarom nu sagts, då är det uppenbart fråga om att för¬
ändra de subjektiva grunderna för straffbarhet. Ett dylikt syfte
ligger ej i lagförslaget, såvidt vi kunna finna. Det synes oss där¬
för ur denna synpunkt riktigast att bär använda samma formulering
som i de af oss nyss angifna lagrummen. Visserligen biff ver där¬
igenom hvarje vållande, som haft den påföljd, hvarom i lagförslaget
Bih. Ull Biksd. Prat. 190». 1 Sami. 2 Afä. 2 Band. 111 Haft. (Flis 291, 292.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 291.
talas, straffbart, men detta är enligt vår mening fullt riktigt och i
öfverensstämmelse med nu gällande lag; och det står sedermera
Öppet att vid bestämmandet af straffet i det särskilda fallet taga
hänsyn till, huruvida vållandet varit mer eller mindre groft. Där¬
igenom undviker man ock faran att möjligen nödgas med straff
belägga eu handling, som ej bort bestraffas. Svårigheterna att
afgöra, om vållande föreligger eller ej, synas icke heller böra blifva
större än nu; och vi vilja i detta sammanhang erinra om Kungl.
Maj ds utslag den 8 februari 1901, hvarigenom en disponent, som
ansågs genom underlåtenhet att uppsätta ett skyddsräcke vid eu
ångpumpmaskin hafva varit medverkande till eu arbetares död, för¬
ty dömts jämlikt 14 kap. 9 £ strafflagen att höta.
Enligt det föreslagna stadgandet erfordras vidare, att fara upp¬
stått för människors lif eller hälsa eller för grof skada a egendom.
T 19 kap. 20 § strafflagen, som jämväl af ser förhållandena mellan
enskilde och där intet allmänt intresse är i fråga, är eu afsevärd
straff ökning stadgad för det fall, att af den straffbara skadegörelsen,
som dock kan vara huru ringa som hälst, kommit synnerlig fara för
någons lif eller hälsa, vare sig denna påföljd bort kunna förutses
eller icke. Det synes oss dä vara att gä för långt att i förevarande
fall, där själfva aftallots brytande ej är belagdt med straff, låta
straffbarheten inträda, sä snart den ringaste fara uppstått. A andra
sidan synes oss, att, under förutsättning, att faran varit synnerlig,
förfarandet ej biff lämnas ostraffadt, fastän aftalets brytande ej i
sig är straffbart, så mycket mindre som det alltid utöfver farans
inträffande erfordras, att man bort kunna inse den, eu fordran, som
jämväl ligger i uttrycket: »den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet,
oförsigtighet eller försummelse, är vållande.»
I sista punkten af den föreslagna paragrafen är eu strängare
straffskala bestämd för det fall, att af gärningen kommit skada å
person eller grof skada ä egendom. Har någon af gärningen fått
död eller svårare kroppsskada eller mindre lyte eller kroppsfel eller
lindrigare sjukdom, torde i vissa fall stadgandena i 14 kap. 9 och 17
strafflagen jämväl blifva tillämpliga. 1 (ifrigt synes det oss ej nödigt
att bestämma eu strängare straffskala för det fall, att af gärningen
kommit endast sådan skada, som omnämnes i 14 kap. 12 och 13
strafflagen, då vållande till skada, som omnämnes i det förra lag¬
rummet endast straffas med böter, högst 50 kr., och vållande till
ringare eller ingen skada ej alls bestraffas.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 291.
Q
Ehuru tiden för granskningen af Kung], Maj:ts förslag varit
kort, hafva vi dock sökt uppgöra ett på nu utvecklade grunder
byggd! förslag till lydelse af 19 kap. 22 § strafflagen.
Vi våga sålunda hemställa,
att Riksdagen, med anslag ä Kung!. Majts
proposition n:o 98, i hvad den rör lydelsen af 19 kap.
22 § strafflagen, måtte för sin del besluta, att
samma lagrum skall erhålla följande lydelse: »Den,
som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet
eller försummelse, är vållande därtill, att synnerlig
fara uppstått för någons lif eller hälsa eller för
grof skada å egendom, dömes till böter. Fick någon
af gärningen död eller svår kroppsskada eller kom
af gärningen grof skada å egendom, dömes till
böter eller fängelse i högst sex månader.
Stockholm den 29 april 1905.
L. Broek,
Axel Bökelund.