Motioner i Andra Kammaren, N:o 290.
1
N:o 290.
Af herrar G. S. Neiglick och K. E. Von Geijer, i anled¬
ning af Kungl. Majis proposition med förslag till förord¬
ning angående försäljning af vin och maltdrycker.
Enligt nu gällande förordning angående försäljning af vin och
maltdrycker den 24 oktober 1885 gäller i fråga om upplåtandet af rät¬
tighet till utskänkning af dylika drycker i stad, att Konungens befall¬
ningshafvande, efter yttrande af stadsfullmäktige och magistraten, först
bestämmer det antal rättigheter, som må i staden upplåtas, och där¬
efter, sedan magistraten mottagit och till Konungens befallningshaf¬
vande insändt ansökningar till ifrågavarande rättigheter jämte eget ytt¬
rande öfver sökandenas lämplighet m. m., utser innehafvare af dylika
rättigheter inom ramen af det på förhand bestämda antalet.
Bestämmelserna återfinnas i §§ 4 och 6 af nämnda förordning.
Uti Kungl. Maj:ts till nu pågående Riksdag aflämnade proposition,
n:o 101, med förslag till förordning angående försäljning af vin och
maltdrycker föreslås, i § 7, ett annat förfaringssätt vid upplåtandet af
utskänkningsrättighet. Enligt detta förslag skall Konungens befallnings¬
hafvande icke på förhand bestämma visst antal rättigheter, som må
upplåtas, utan enhvar inom samhället, som önskar att ex-hålla utskänk-
ningsrätt, äger att årligen inom augusti månads utgång till Konungens
befallningshafvande ingifva sin ansökan, hvarpå Konungens befallnings¬
hafvande inhämtar magistratens och stadsfullmäktiges yttrande öfver de
inkomna ansökningarne samt beslutar angående desamma.
Det synes oss, att af dessa båda förfaringssätt det förstnämnda
otvifvelaktigt är att föredraga.
De särskilda kommitterade, som haft att afgifva yttrande angå-
Bih. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 110 Käft. (Ko 290).
2
Motioner i Andra Kammaren, Nio 290.
ende nu ifrågakomma förordning och hvilkas förslag i denna del Kung!.
Maj:t i hufvudsak följt, hafva mot förstnämnda förfaringssättet fram¬
ställt en del anmärkningar, därvid hufvudsakligen framhållande,
att det vore ändamålslöst att på förhand bestämma antalet rättig¬
heter, då man icke visste, om några personer funnos villiga och
lämpliga att öfvertaga dem — det hade ock inträffat, att fastställda
rättigheter lämnats obegagnade — samt att nu gällande stadgande!
lätt kunna fresta olämpliga personer att anmäla sig till öfvertagande af
en fastställd men obegagnad rättighet.
Hvad förstnämnda anmärkningen beträffar, torde den omständig¬
heten, att en rättighet ligger obegagnad, väl icke i och för sig vara
någon olägenhet af större vidd och framför allt icke så afsevärd, att den
skäligen bör påkalla lagförändring. Vidkommande den uttryckta far¬
hågan, att nu gällande bestämmelser skulle kunna föranleda olämpliga
personer att anmäla sig såsom sökande till öfvertagande af sådan rät¬
tighet, hvarom nu är fråga, hålla vi före, att sådan fara skulle före¬
ligga i vidsträcktare mån, därest den af Kung]. Maj:t föreslagna be¬
stämmelsen upphöjdes till lag. Det torde nämligen vara ganska visst,
att mindre lämpliga personer skola anse sig hafva större utsikt att er¬
hålla en utskänkningsrättighet, då rättigheternas antal är obegränsadt,
än då avtalet rättigheter är på förhand bestämdt och ofta begränsadt
till ett fåtal, i hvithet fall konkurrensen gifvetvis blifver mera be¬
svärande.
Kommitterade framhålla vidare såsom en ändring af mera materiell
innebörd, att förslaget innebär en utsträckning af den vetorätt, som nu
tillkommer de kommunala myndigheterna mot framställningar af ifråga¬
varande slag. Vi torde i detta afseende först få erinra om, att enligt
nu gällande förordning stadsfullmäktige och magistraten äga befogen¬
het att genom samstämmiga beslut förhindra upplåtandet af någon som
helst rättighet af ifrågavarande slag inom samhället. Den omförmälda
utsträckningen af vetorätten innebär, att stadsfullmäktige och magi¬
straten genom samstämmiga afstyrkande yttranden kunna förhindra, ätt
utskänkningsrättighet af Konungens befallningshafvande beviljas en sö¬
kande, som af förstnämnda myndigheter anses olämplig; och har för
vinnande af detta ändamål den bestämmelse införts, att utlåtande öfver
inkomna ansökningar skall afgifvas icke, såsom hittills, endast af ma¬
gistraten, utan äfven af stadsfullmäktige. Praktiskt sedt torde denna
utsträckning af vetorätten vara tämligen betydelselös, då med nu gäl¬
lande förordning det näppeligen torde hafva förekommit, att Konungens
befallningshafvande upplåtit utskänkningsrättighet till en person, som
Motioner i Andra Kammaren, N:o 290. 3
af magistraten ansetts olämplig; och vetorätten skulle, såsom ofvan
sagts, inträda endast i det fall att både magistraten och stadsfullmäk¬
tige tunne en person icke böra erhålla rättighet.
Då vi förmena, att det i nu gällande förordning stadgade för¬
faringssättet vid upplåtandet af utskänkningsrättigheter i stad är att
föredraga framför det af Kungi. Maj:t föreslagna, vilja vi framhålla, att
den dubbla pröfning, som nuvarande förfaringssättet, såsom ofvan nämnts,
medför, icke, såvidt vi ha oss bekant, gifvit anledning till någon som
helst klagan från vederbörande myndigheters sida, samt att densamma
icke heller kan anses betungande.
Det synes oss synnerligen lämpligt, att innan ansökningar till
utskänkningsrättigheter mottagas, genom en föregående pröfning, verk¬
ställd uteslutande med hänsyn till samhällets allmänna förhållanden,
bestämmes det antal rättigheter, som högst må upplåtas; och förmena
vi därför, att nu gällande förordning i denna del är att föredraga fram¬
för Kung!. Maj:ts förslag. Ty äfven detta förslag måste i praktiken
leda . till ett bestämmande af ett visst antal rättigheter, som lämpligen
må. inom samhället upplåtas, för så vidt icke hvarje ansökan af oför¬
vitlig och kompetent person, som förfogar öfver en för ändamålet lämp¬
lig lokal, skall bifallas. Men enligt Kungl. Maj:ts förslag få veder¬
börande myndigheter anledning att taga i öfvervägande huru många
rättigheter lämpligen böra upplåtas, först i sammanhang med pröfvan-
det af inkomna ansökningar; och det lär väl knappast kunna förnekas,
att, hvad de lokala myndigheterna beträffar, hänsyn till sökandenas
personligheter härvid kan komma att spela en afsevärd roll och föranleda
därtill, att flera rättigheter blifva upplåtna, än som blifvit fallet, därest
rättigheternas antal bestämts på förhand, utan hänsyn till eventuella
sökande. Det synes oss därför vara anledning befara, att Kungl. Maj:ts
förslag, därest detsamma i denna del varder antaget, kan komma att
leda till upplåtandet af flere utskänkningsrättigheter än med tillämpning
af nu gällande förordnings bestämmelser skulle blifva fallet.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skola såväl stadsfullmäktige som
magistraten afgifva , yttrande öfver inkomna ansökningar, medan enligt
nu gällande förordning endast magistraten har att, sedan antalet rättig¬
heter förut bestämts, yttra sig om sökandenas lämplighet m. m. Äfven
1 detta afseende synes oss den nu gällande förordningen vara att före¬
draga. . Stadsfullmäktige, eu korporation bestående af 20 intill 60 leda¬
möter (i Stockholm 100), torde icke utan svårighet kunna yttra sig om
sökandenas lämplighet, då stadsfullmäktige, som i gemen ofta torde
sakna personlig kännedom om sökandena, icke förfoga öfver de organ,
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 290.
som stå magistraten till buds för vinnande af nödig kännedom om
sökandenas person m. m. Medan det måste anses både önskvärd! och
lämpligt, att stadsfullmäktige bedöma frågan om antalet utskanknings-
rättigbeter, som må inom samhället upplåtas, torde det med skäl kunna
ifrågasättas, huruvida icke själfva personfrågan, frågan om en persons
lämplighet för utöfvandet af iskänkning en, äfvensom frågan om lokalens
lämplighet m. m., bör på ett mera ingående och objektivt satt kunna
bedömas af magistraten. Men äfven om denna synpunkt icke skulle
tillerkännas den betydelse, som vi förmena densamma böra aga, kvar¬
står dock mot Kungl. Maj:ts förslag den anmärkning, att detsamma
ofta torde komma att leda till ganska svårlösta förhållanden, nämligen
i de fall då stadsfullmäktige och magistraten blifva af olika uppfattning
i fråo^a om sökandenas lämplighet. Om man antager, att Konungens
befallningshafvande öfversändt till stadsfullmäktiges och magistratens
varande t ex. 20 ansökningar samt att stadsfullmäktige förorda 9 an¬
sökningar, medan magistraten hemställer om bifall till 6 andra ansök-
njngar _ huru många och hvilka ansökningar har Konungens befall¬
ningshafvande då anledning att bevilja? .
På grund af hvad sålunda anförts, tillåta vi oss hemställa,
att Riksdagen, med afslag å Kungl. Maj:ts förslag
till förordning angående försäljning af vin och malt¬
drycker i hvad detsamma afser upplåtandet af rättig¬
het till iskänkning af vin och maltdrycker i stad,
måtte besluta, att de uti kungl. förordningen angående
försäljning af vin och maltdrycker m. m. den 24
oktober 1885 gifna bestämmelser i fråga om upplå¬
tandet af rättighet till försäljning af vin och malt¬
drycker i stad fortfarande skola gälla.
Vi hemställa vördsamt, att vederbörande utskott, i händelse denna
motion vinner bifall, måtte vidtaga de redaktionsförändrmgar i den
kungl. propositionen, som däraf blifva en följd.
Stockholm den 27 april 1905.
Sixten Neiglick. v. Geije>.
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1905.