Motioner i Andra Kammaren, N:o 237
1
N:o 237.
Af herr K. H. Branting m, fl. om ändring af 13, 14, 17
och 19 §§ riksdagsordningen.
I Kungl. Maj:ts proposition n:o 26 till innevarande års riksdag,
till hvilken bifogats 1904 års rösträttsproposition, anför chefen för
justitiedepartementet som hufvudsakligt skäl för sitt vidhållande af förra
årets rösträttsproposition följande:
På grund af nu anmärkta röstsiffror lärer det vara tydligt, att af de förslag,
som vid 1904 års riksdag framkommo till den föreliggande frågans lösning, Kungl.
Maj:ts var det, som vann den största anslutningen inom representationen. Ut¬
gången i kamrarna bör således ej anses utgöra något hinder att lägga det kungl.
förslaget till grund för en ny proposition i ämnet, om eljest detta förslag vid för¬
nyad pröfning finnes tillfredsställande. I sådant hänseende vidhåller jag min till
statsrådsprotokollet den 5 februari 1904 yttrade mening om de proportionella valens
stora företräden framför majoritetsvalen. Särskildt vill jag här framhålla, att
med tillämpning af proportionella val en majoritet inom valmanskåren ej kan, såsom
vid majoritetsvalen ställes i utsikt, tillskansa sig större antal platser än det, hvar¬
till dess styrka berättigar, förutsatt dock att minoriteten bevakar sina intressen.
En naturlig önskan hos den samhällsklass, som hittills varit talrikast representerad
i Andra Kammaren, att varda tillförsäkrad det inflytande, som rättvisligen bör till¬
komma den, skall ock, det är min öfvertygelse, leda därtill, att ett på allmän röst¬
rätt grundadt förslag, som ej är förenadt med proportionellt valsätt, svårligen kan
väntas blifva antaget åtminstone under den närmaste framtiden.
I detta opportunistiska resonemang om olika förslags riksdags-
utsikter äro vi fjärran från de stora, allmänna, ideella synpunkter, ur
hvilka herr justitieministern i fjol motiverade sitt förslag, synpunkter
hvilka då från demokratiskt håll måste tillvinna själfva hans fram¬
trädande ett varmt erkännande, äfven om sedan detta ej kunde skänkas
åt det slutliga förslaget. Vi anse emellertid att de allmänna grund¬
satser, på hvilka krafvet på allmän rösträtt hvilar, ej böra helt saknas
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 81 Höft. (N:o 237.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
i årets rösträttsförslag, och vi taga oss därför friheten här anföra
följande ur hvad herr justitieministern år 1904 fann sig böra framhålla:
Större välmåga och bättre folkundervisning samt större möjlighet att på
flera olika sätt inhämta allmänt vetande hafva skapat en folkbildning, betydligt
öfverlägsen den, som förut varit rådande. På landet verka folkhögskolor till upp¬
lysningens höjande, och förvaltningen af de kommunala angelägenheterna har utvecklat
en stor förmåga af själstyrelse. De arbetareorganisationer, som flerstädes, särskild!
i städerna, kommit till stånd, de föreningar och samfund af olika slag, som snart
sagdt öfverallt i landet finnas, hafva i hög grad verkat lifvande och uppfostrande
på samhällsmedlemmarnas vilja och förmåga att deltaga i allmänna angelägenheter.
Såväl i städerna som på landsbygden hafva uppstått storindustriella anläggningar
med sammanträngd befolkning, hvilken visat sig vara lifligt intresserad "af hvad
som tilldrager sig i samhället och närmast af de frågor, som röra denna befolk¬
nings intresse och välbefinnande. Det påstående torde numera icke jäfvas, att
åtminstone hos denna samhällsklass finnes ett allmänt och lifligt kandi behof att
äga inflytande i representationen, och om än en betydande utvidgning af valrätten
till förman för denna samhällsklass faktiskt inträdt genom den allmänna välmågans
ökande och penningvärdets fallande, kan det dock icke bestridas, att just samma
klass redan länge känt sig otillfredsställd med nuvarande rösträttsbestämmelser.
Oaktadt dessa förhållanden har hittills intet förslag om utsträckning af den
politiska rösträtten kunnat genomföras. Under tiden hafva de till en början svagt
ljudande fordringarna på införandet af allmän rösträtt allt mer och mer vunnit i
styrka, och på sista tiden har ytterligare en omständighet tillkommit, som fört
rösträttsfrågan framåt. Efter den lösning af försvarsfrågan, som år 1901 kom till
stånd, har det erkänts vara rättvist eller billigt, att de medborgare, som nu i så
hög grad komma att offra tid och krafter åt landets försvar, äfven få aktivt del¬
taga i valen till folkrepresentationen.
Och vidare yttrade herr justitieministern:
Af den folkbildning, vårt land skänker sina söner, äga alla rätt till lika
delaktighet. Från denna synpunkt synes mig rättvist att alla män, som uppnått
politisk myndighetsålder, i lika mån få inverka på de val, hvarur den folkvalda
delen af Riksdagen framgår. Det synes mig äfven rättvist att alla de, som hvar
pa sin plats, utgöra nyttiga beståndsdelar af samhället, utföra sin del af dess arbete
och bära sin del af de bördor, samhället måste pålägga dem, jämväl äga rätt att,
utan hänsyn till förmögenhetsställning, blifva delaktiga af den främsta rättighet
samhället skänker, den att äga inflytande på landets lagstiftning. Den skillnad,
som närutinnan bestar mellan olika samhällsklasser i vårt land, har alstrat ett visst
missförstånd mellan klasserna och kan onekligen medföra en fara för ett lugnt
framåtskridande i kulturellt och ekonomiskt afseende.
Af dessa skäl kan en åtgärd, som blott åsyftar nedsättning af nu stadgade
censusbelopp, icke vara tillräcklig. Den skulle endast sätta en godtycklighet i
stället för en annan; den skulle icke skapa den likställighet, som är ett villkor för
att alla medborgare i ett fritt land må känna sig solidariska. De nu från politisk
rösträtt utestängda hafva gifvetvis, liksom alla andra, sina särskilda intressen i
samhället. Dessa kunna omöjligen effektivt bevakas af andra samhällsklassers
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
målsmän, helst de ju ofta hafva helt motsatta intressen och därför torde vara böjda
att, om än omedvetet, eftersätta hvad för de nu utestängda kan vara gagneligt,
Om däremot alla intressen i samhället äro i den folkvalda kammaren vederbörligen
företrädda, bör detta vara ägnadt att gifva staten en inre fasthet och styrka, som,
förutsatt att motvikt linnes i händelse af maktmissbruk, undanröjer faran för inre
omstörtningar. Det synes därför vara riktigt och äfven politiskt klokt att på den
allmänna rösträttens grund söka finna lösningen af rösträttsfrågan. Oklokt skall
det däremot i längden blifva att i ett land som vårt från rösträtt utesluta stora
samhällsklasser.
Och efter eu öfverblick af hur deri allmänna rösträtten införts i
en mängd af Europas stater fortsatte herr justitieministern:
Den lärdomen torde andra länders politiska historia dock gifva, att politisk
rösträtt i längden icke kan undanhållas de samhällslager, som ställts utanför en
godtyckligt uppdragen förmögenhetsgräns.
Det är naturligt, att den allmänna rösträtten skall verka till en demokra¬
tisering af samhället och dess åskådningar. Däruti kan icke ligga någon fara för
statens välfärd. Tvärtom kan förutsättas, att den allmänna rösträtten skall i icke
ringa grad underlätta genomförandet af viktiga sociala reformer till samhällets
bästa. Ofta har emellertid framhållits, att hos den stora massan icke kan finnas
tillbörlig politisk insikt och att den allmänna rösträtten kan skapa ett massvälde,
som ställer sina intressen uteslutande i förgrunden och bringar särskildt den ekono¬
miska utvecklingen i fara. Den förra af dessa erinringar förtjänar enligt min tanke
föga afseende. Det är ej massan som direkt bestämmer; den endast väljer sina
ombud, och det torde icke med fog kunna sägas, att dessa i regel besitta mindre
insikt än andra klassers representanter. Det ofta hörda talet åter, att den all¬
männa rösträtten i andra länder visat sig vara samhällsfarlig, har, såvidt jag har
mig bekant, ej bestyrkts af erfarenheten från dessa länder. Den allmänna röst¬
rätten har icke framkallat några häftiga omstörtningar; den har snarare före¬
kommit dem.
Vi vidhålla om dessa uttalanden hvad vi i vår motion i fjol ut¬
tryckte, då vi skrefvo:
»De grundsatser, som i bär anförda stycken utvecklats, äro den
moderna demokratiens. Vi gifva dem vår fulla anslutning.» Men ty¬
värr måste vi nu som då också konstatera, att Kungl. Maj:t i själfva
det förslag, som skulle vara byggdt på dessa grundsatser, på flera af¬
görande punkter offrat sina egna så klart utvecklade principer.
1. Åldersstrecket. Kungl. Maj it fann i fjol den nu gällande
politiska åldersgränsen »alldeles för låg». Till stöd härför åberopades
lagstiftningen i en del andra länder samt Kungl. Maj:ts proposition af
1902, hvilken föreslog valrätt »från och med kalenderåret näst efter
det, hvarunder valmannen uppnått 25 års ålder».
X år anför herr justitieministern härom endast:
»I afseende å den åldersgräns, som bör stadgas för utöfvande af politisk
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
rösträtt, kunna meningarna helt naturligt vara delade därom, huruvida siffran skall
sättas till 24 eller 25 år, men skäl torde ej föreligga att frångå den förut före¬
slagna åldersgränsen af 25 år, hvilken äfven synes för sig hafva öfvervägande sym¬
patier inom Riksdagen.»
Yi tillåta oss att gent emot denna ganska intetsägande motivering
kort och godt vidhålla vår mening, att Kungl. Maj:ts åldersstreck är
alldeles för högt. Det innebär en omotiverad bortskärning af fyra
stora åldersklasser, hvilka, för att tala med justitieministern, »hvar på
sin plats utgöra nyttiga beståndsdelar af samhället, utföra sin del af
dess arbete och bära sin del af dess bördor».
Antalet män mellan 21 och 26 år är enligt vår officiella statistik
ej mindre än 209,000. Man må också erinra sig, att, då valen blott
återkomma hvart tredje år, t. ex. den åldersklass, som under ett valår
fyller 25 år, först vid 28 år skulle faktiskt bli i tillfälle att första gången
utöfva sin rösträtt. Kungl. Maj:ts förslag leder alltså till ett betänkligt
försvagande af de yngre åldersklassernas insats i vårt land, så mycket
mera opåkalladt som medelåldern i Sverige för närvarande är högre än
i något annat land på jorden.
2. Fattigvårdstrecket. Äfven på denna punkt vidhåller Kungl.
Maj:t sitt förslag till formulering. Dock gör herr justitieministern i detta
sammanhang följande nya uttalanden:
»Yäl kan det i särskilda fall, där sjukdom eller andra olyckor vållat att
fattigunderstöd behöft mottagas, vara hårdt att familjefadern därigenom skall för¬
lora sin rösträtt. Men denna hårdhet framträder ej starkare för en understöds-
tagare än för den, som ej kunnat betala sina skatter eller kommit i konkurstill¬
stånd. I afseende å betydelsen af uttrycket: »häftar för understöd» är att anmärka,
att då i förordningen om fattigvården stadgas återbetalningsskyldighet endast be¬
träffande understöd, som någon själf mottagit eller som enligt förordningens 1 §
tilldelats hans hustru och minderåriga barn, annat fattigunderstöd ej kan med detta
uttryck afses, således ej t. ex. understöd till fattigt barn i skolåldern. Den af Kungl.
Maj:t föreslagna lydelsen af ifrågavarande bestämmelse förutsätter således för sin
tillämplighet ett enkelt, jämförelsevis lätt utredt förhållande och torde icke i till-
lämpningen erbjuda några större svårigheter.»
Vi känna oss för vår del icke vissa på att den mera liberala
tolkning Kungl. Maj:t här gör gällande, att t. ex. mottaget understöd
till fattigt barn i skolåldern ej skulle medföra familjefaderns diskvalificering
till rösträtt, skulle också i praktiken alltid bli gällande. Men äfven
om så vore, så taga vi fasta på att Kungl. Maj:t utan omsvep erkänner,
att fall finnas, då det vore »hårdt» att tillämpa denna diskvalifikations-
grund. Formuleringen af stadgandet synes sålunda efter Kungl.
Maj:ts eget medgifvande vara alltför kategorisk. Ty icke kan man
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237. 5
föi-svara eu orättvisa eller som justitieministern säger »hårdhet» med
en förklaring att man bibehåller andra orättvisor, som äro lika härda.
Vi vidhålla för vår del, att såväl denna »hårdhet» som ock krafvet å
fullgjord skattebetalning rättvisligen bör utgå nr rösträttsvillkoren. Ja,
vi skulle önska att jämväl konkurstillstånd icke under alla förhållanden
vore en diskvalifikation för valrätt, ty i många fall är det dock heder¬
liga och dugliga personer, hvilka genom vidriga omständigheter eller
hjälpsamhet mot andra kommit i detta svåra ekonomiska tillstånd. Men
då det hittills varit och fortfarande är en allmänt gällande uppfattning,
att den som ej råder öfver sin egendom icke bör äga valrätt, göra vi
dock intet yrkande därom. Emellertid, det bör sökas en jämkning i
Kungl. Maj:ts formulering af fattigvårdstrecket. Vi framlägga förslags¬
vis till utskottets bepröfvande densamma, som vi i fjol stannade vid.
3. De båda utskyldstrecken. Gent emot Kungl. Maj:ts vidhållna
fordran på betald skatt under minst tre år till både stat och kommun,
där sådan åligger, anse vi oss böra här ånyo anföra de af oss i fjol
gifna skälen mot dessa farliga »garantier»:
Principiellt innebära bägge dessa villkor ett bestämdt afsteg från
den allmänna rösträttens grundsats. Skatterna böra betalas, därom äro
alla ense; men medborgarrätten skall icke köpas med betald debetsedel.
Erkänner man med justitieministern, att rösträtten bör vara obero¬
ende af all census, kan man endast genom en våldsam inkonsekvens åter¬
införa beskattningsprincipen bland valrättsvillkoren. Följden blir då
också, som redan från konservativt håll påpekats, att med dessa villkor
den del af valmanskåren, som för fattigdom eller sjuklighet befriats
äfven från erläggande af mantalspenningar, i sjkifva vei’ket blir den
enda grupp, som riktigt säkert har sin rösträtt i behåll. Däremot få
de stora skaror af arbetare och med dem likställda, hvilka, fastän nere
vid existensminimum, påläggas direkta utskylder, sin valrätt i verklig¬
heten prisgifven åt de kommunala myndigheternas ofta ojämna och god¬
tyckliga taxering af deras skatteförmåga. Kunna de sedan ej erlägga
hvad som påförts dem, så blir den skulden icke afskrifven, äfven om
billighetsskäl aldrig så starkt skulle tala härför. I tre år skulle en enda
obetald debetsedel utestänga från valrätt en familjefader, som dock bi¬
drager genom vårt indirekta skattesystem kanske med hundratals kronor
årligen till statens inkomster och som är pliktig att i farans stund
offra lif och blod för sitt land!
Betald skatt till staten står för närvarande icke som rösträtts-
villkor. Så mycket mindre skäl då att nu införa ett sådant stadgande,
när det stora steget skall tagas från census-rösträtt till allmän rösträtt.
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
Låt vara, att detta streck efter åtskilligas mening icke skulle i praktiken
blifva af alltför ingripande betydelse, det kommer dock att stå kvar
som en motsägelse, hvilken andra folk icke känna till i sin allmänna
rösträtt. Vi vidhålla följaktligen det gamla folkkrafvet, att rösträtten
skall hållas helt oberoende af den direkta beskattningen.
Men Kungl. Maj:t har icke stannat vid att fordra utskyl derna till
staten betalda. Äfven skatten till kommunen kräfves erlagd sedan tre år.
I vår nuvarande rösträttsordning utgör den kommunala valrätten
grunden för den politiska. Med öfvergång till allmän rösträtt upp-
gifves helt denna grund. Medborgare, som icke äro kommunalt skatt¬
skyldiga eller röstberättigade, rycka i hundratusental fram till den
politiska valrätten, i likställighetens intresse och utan hänsyn till för-
mögenhetsställning, såsom justitieministern i anförda stycken närmare
utvecklat.
Fastän sålunda hvarje samband afklippts mellan kommunal och
politisk rösträtt, håller Kungl. Maj:t lika fullt fast vid fullgjord skatt¬
skyldighet till kommunen som rösträttsvillkor. Det ologiska och förvända
i en sådan sammankoppling synes oss ligga i öppen dag. Och ur prak¬
tisk synpunkt har med slående styrka bl. a. framhållits de kommunala
bördornas ytterliga ojämnhet i olika kommuner och exempel ha gifvits
på talrika fall, då detta kommunala s. k. utskyldsstreck leder till uppen¬
bar obillighet och orättvisa. Vi erinra härvid om det uttalande i ämnet,
som gjorts af Frisinnade landsföreningens förtroenderåd.0) Man må äfven
beakta, att det kommunala utskyldsstrecket vänder sig med särskild
tyngd mot de samhällslager, som något höja sig öfver existensminimum.
Med våra nuvarande skatteförhällanden växa bördorna för dessa i orimlig
grad, så fort man lämnar det skattefria minimum något bakom sig.
Men det kan aldrig vara en klok eller rättvis politik att så att säga
förutbestämma till decimering vid valurnorna de samhällsgrupper, hvilka
just lyckats höja sig till en börjande dräglig bärgning.
Icke heller har man någonstädes i utlandet, där allmän rösträtt
är införd, på dylikt sätt hopblandat censusprincipen och personlighets¬
principen. Och vårt »mogna och trogna» folk lärer icke känna sig
till freds med att ensamt lyckliggöras med en stark kringskärning i den
allmänna rösträtten, som hos andra nationer icke sättes i fråga.
Det var enligt officiella uppgifter ej mindre än 104,000 män öfver
25 år, däraf 47,000 öfver 40 år, hvilka vid senaste utredning befunnos
*) Att sedan dess både denna korporation och Liberala samlingspartiet funnit sig böra
förorda det kommunala utskyldstrecket, minskar icke det sakliga värdet af den kritik, som i här
åberopade aktstycke riktades mot detta streck såsom »ojämnt verkande, olämpligt och orättvist.»
Motionärernas anmärkning 1905.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237. 7
häfta för obetalda utskylder till kommunen. Men man kan befara, att
denna redan så väldiga siffra skulle svälla ut högst ansenligt, därest
kommunala myndigheter finge någon anledning att taxera upp strängare
än nu de medborgare, som befinna sig vid existensminimum. Lägges
härtill de 56,000, som mankerat för mantalspenningar, så ha vi all ut¬
sikt att, tack vare detta kommunala utskyldstreck, få en rösträtt, som
blott till namnet är »allmän», men i verkligheten stänger ute, ytterst
helt enkelt för fattigdoms skull, hundratusentals svenska medborgare.
4. Värnpliktstrecket. Hvad slutligen beträffar krafvet på full¬
gjord värnplikt, är det sedan 1901 års härordningsbeslut sammankopp-
ladt med var rösträttsfråga. Det torde med den tolkning- justitieministern
i fjol däråt gifvit icke behöfva vålla allt för stora olägenheter. Men
då det å andra sidan synes oss alldeles öfverflödigt, enär staten icke
saknar utväg att sörja för att värnplikten blir fullgjord äfven utan att
stadga något politiskt extra straff för de tredskande, ha vi likväl icke
medtagit detta villkor i vårt förslag.
Men om sålunda efter vår mening den allmänna rösträttens princip
i flera fall kringskurits och genom fordran på skatteplikt särskildt till
kommunen alldeles uppgifvits i Kungl. Maj:ts förslag, så återstår mot
detta, ännu en invändning, som i mångas ögon torde ensam vara till¬
räckligt afgörande: Kungl. Maj:t föreslår, trots landets tydliga obenägen¬
het och trots Andra Kammarens nej år 1904, att vi skulle utbyta vårt
nuvarande valsätt till Andra Kammaren mot proportionella val.
.a lm än dnm^ ar vi redan i fjol häremot gjorde behålla,
som oss synes, sin fulla giltighet. Vi yttrade då:
»Den kommittéutredning, som Kungl. Maj:t låtit anställa om hur ett
sådant valsystem hos oss skulle kunna anordnas, har visserligen utmynnat
i ett med omsorg utarbetadt förslag, hvars tekniska detaljer vunnit
mycket erkännande, äfven om grundade invändningar icke heller saknats.
Men därifrån är steget mycket långt till att påstå, att detta förslag,
som Kungl. Maj:t i hufvudsak gjort till sitt, också skulle vara för våra
förhållanden lämpligt att införa.
Den allmänna folkopinionen delar påtagligen icke alls justitie¬
ministerns belåtenhet öfver kommitténs valmetod. Det synes oss klart,
att man i fråga om rösträttsreformens anordning måste fästa det allra
största afseende vid att denna blir sådan, att folket verkligen känner
sig ha omsider erhållit den medborgarrätt det så länge kräft. Man
kan däivid ingalunda slå sig till ro, som Kungl. Maj:t synes göra,
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
med att allmänheten icke heller på andra områden fullt förmår sätta
sig in i en ny lagstiftnings detaljer. Den nya valrättens utöfning
skulle ju angå alla, och ställes då valmannen inför en valmekanisk
apparat, hvars sätt att funktionera lian icke kan tillräckligt genom¬
skåda, alstras själffallet ett misstroende, som får naturlig näring af den
enkla betraktelsen, att alla dessa nya invecklade anordningar först skulle
behöfvas, då rösträtten omsider blef allmän; så länge fåtalet ensamt
valde, var enmanskretsar och enkelt majoritetsval det själffallna valsättet.
Vi tro icke, att någon folkligt sinnad man skall vilja på allvar
drifva den satsen, att man bör påtvinga svenska folket, vid dess
viktigaste utöfvande af sin medborgarrätt, en valmetod, som folket icke
känner och icke vill veta af. Det nu ifrågasatta systemet har aldrig
förut hos oss tillämpats på något område af det offentliga lifvet, dess
detaljer äro ju till och med fullständigt ny konstruerade. Hur högt man
.än må på vissa håll skatta dess förtjänster, måste väl dock medgifvas,
att både förtjänster och fel äro för de blifvande valmännen obekanta,
och att det 'störa flertalet af dessa följaktligen skola stå ganska vill¬
rådiga inför problemet, huru de skola kunna tillämpa det med bästa
verkan för hvars och ens önskningar.
Justitieministern framhåller procedurens enkelhet för den enskilde
valmannen. Men det är dock icke för att vinna nöjet att få lägga en
valsedel i en urna, som rösträttsrörelsen gått öfver landet. Denna har
syftat till att gifva menige man möjlighet att med röstsedeln gorå sin
politiska mening hörd; men kommittén och efter den justitieministern
måste själfva erkänna, att efter deras system, med frihet att gå utom
partilistorna, valmannen ej kan fullt beräkna verkan af den röstgifning
han kanske af olika skäl fördelar rundt omkring på valsedelsfältet.
Justitieministern synes föreställa sig att, »om blott hvarje valman vid
namnunderstrykningen gifver uttryck åt sina personliga önskningar,
skall valresultatet i sin helhet blifva tillfredsställande)). Detta är en
fullständig illusion. Tvärtom, underordna sig icke valmännen i stor
utsträckning partidisciplinen och partiberäkningarna, så blir hela röst¬
ningen ett kaos med fullständigt oberäknelig utgång.
Äfven de, som vilja tro, att det nu föreslagna proportionella val¬
sättets metodik snart nog skulle ingå i folkmedvetandet, torde för
öfrigt nödgas medgifva, att särskilda invändningar kunna göras mot
systemets lämplighet vid sådana val, hvarom här är fråga, De störa
valkretsarna, som särskildt i vissa delar af vårt land blefve nödvändiga,
måste i hög grad försvåra den önskvärda personkännedomen om kandi¬
dater från andra delar af länet. En ringa oaktsamhet eller försummelse
9
,Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
vid anmälningarna i början af den långvariga valproceduren kan för
ett helt partis räkning faktiskt upphäfva hela valrätten. Och motsätt¬
ningarna mellan land och stad, som man just ville undgå, skulle ganska
visst i nästan livarenda valkrets göra sig starkt gällande.
Man må emellertid tillmäta dessa och många andra lämplighets-
invändningar, som skulle kunna framdragas, större eller mindre betydelse
efter olika principiell uppfattning om de proportionella valens önsk¬
värdhet. Därom borde dock alla kunna enas, att en nödvändig förut¬
sättning för att valsättet skall verka till rättvisa är, att det tillämpas
fullständigt, sålunda t. ex. icke så, som 1896 föreslogs, på blott en
del af Andra Kammarens medlemmar.
Men alldeles samma afgörande invändning, för hvilken 1896 års
förslag föll, att det bakom en mask af rättvisa dolde en verklig orätt¬
visa, måste nu riktas mot Ivungl. Mapts förslag. Fastän budgeten
i vårt land, när kamrarne stanna i olika mening, fastställes genom
gemensam votering, föreslår nu Ivungl. Maj:t proportionella val endast
till Andra Kammaren. Och dock borde väl äfven i Första Kammaren,
för att tala med justitieministern, sallas berättigade intressen, så vidt ske
kan, komma till sin rätt» — såvida man icke hellre vill anvisa åt en
genom själfva valsättet så utpräglad representation för ett ensidigt
förmögenhetsintresse en mera blygsam plats i författningen än att äga
»i alla frågor lika behörighet och myndighet)) med den af hela folket
proportionellt valda Andra Kammaren.»
.Så långt vår motion år 1904. Men när vi därpå fortsatte att
justitieministern själf syntes hafva känt att här var en Achilleshäl i
hans förslag, ty han motsatte sig endast helt svagt införandet af
proportionsval äfven till Första Kammaren, så måste vi nu medgifva
att vi bedömt hans ståndpunkt allt för gynnsamt. Ty i propositionen
till innevarande års riksdag uttalar han sig alldeles bestämdt och
otvetydigt mot eu sådan anordning. Han yttrar:
»Jag bestrider att de båda frågor man sålunda velat sammanföra, stå i något
organiskt samband med hvarandra; de göra det så mycket mindre, som Första
Kammaren uppenbarligen fått den särskilda uppgiften att utgöra ett återhållande
element till förhindrande af förhastade beslut af representationen. Tanken på
införandet af proportionella val här i landet har ursprungligen framkommit med
hänsyn till önskvärdheten att vinna en både effektiv och snar lösning af frågan
om utsträckt valrätt till Andra Kammaren. När denna önskan nu står inför möj¬
ligheten att kunna förverkligas och man då påyrkar införande af proportionella
val äfven till Första Kammaren, framställer man helt enkelt ett nytt anspråk, och
ett anspråk därjämte, som man måste inse vara af beskaffenhet att ej kunna i den
närmaste framtiden realiseras.
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 81 Höft.
2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237•
Till stöd för detta nya anspråk har åberopats, att införandet af proportionella
val enbart till Andra Kammaren skulle medföra att Första Kammaren komme att
i frågor, som kunna göras till föremål för gemensam omröstning, tilläggas ökad
makt genom det understöd, denna kammare kunde väntas erhålla af representanterna
i Andra Kammaren för de mera bemedlade i samhället. Hvilket ringa inflytande
dessa skola kunna öfva på Andra Kammarens sammansättning, framgår emellertid
af en nyligen gjord uudersökning, enligt hvilken antalet enskilda personer, som år
1903 voro påförda inkomstskatt, för hela riket uppgick till 191,515. Bland dessa,
däri dock äfven kvinnor och personer af mankön under 25 år äro inräknade,
utgör enligt verkställda beräkningar antalet af dem, som skatta för en årlig inkomst
af 2,000 kronor eller därutöfver, ej mera än omkring 40 %, och äfven om härtill
läggas de, som af fastighet beräknas hafva en inkomst af 1,000—2,000 kronor,
torde hela antalet af dem, som sålunda skulle kunna anses tillhöra de mera burgna
i samhället, ej öfverstiga 100,000. Anser man sig bland de mera burgna kunna
upptaga äfven dem, hvilkas inkomst af fastighet beräknas till 600—1,000 kronor,
skulle härigenom sistnämda antal ej ökas med mera än något öfver 30,000. Tages
nu i betraktande, att antalet valberättigade efter den föreslagna rösträttsutvidg-
ningen skulle enligt nuvarande folkmängdsförhållanden utgöra omkring 1,000,000.
så lärer det ej med fog kunna sägas, att ett förmögenhetsintresse i Första Kammaren
skall kunna påräkna något mera betydande stöd af ett motsvarande intresse i
Andra Kammaren. Tvärtom bör det ju vid jämförelse med antalet af dem, som
vid senast förrättade allmänna val till Andra Kammaren voro röstberättigade, hvilket
antal utgjorde blott 382,075, vara uppenbart att de mindre bemedlade i samhället
skola enligt Kungl. Maj:ts förslag så öfvervägande behärska valen till Andra
Kammaren, att ett förmögenhetsintresse i Första Kammaren då icke kan på långt
när vinna det understöd i Andra Kammaren, för hvilket möjlighet nu finnes. 1
stället för att hålla det anförda skälet giltigt, torde man snarare kunna säga, att
de, som nu i sammanhang med införande af allmän rösträtt påyrka bibehållandet
af majoritetsvalen eller införandet af proportionella val äfven till Första Kammaren,
vilja i fråga om maktfördelningen mellan kamrarna åstadkomma till Andra Kammarens
fördel en större rubbning, än som ensamt af rösträttens utvidgning bör blifva en
följd. Jag vidhåller min förut uttalade åsikt, att en uppriktig önskan att nu eller
i den närmaste framtiden få rösträttsfrågan löst ej kan förenas med ett anspråk
att samtidigt genomdrifva en reform i fråga om Första Kammarens bildande.»
Oss synes tvärtom att dessa frågor hafva ett organiskt samband.
Ty visserligen ligger det i tvåkammarsystemets natur att den ena skall
utgöra en i viss mån återhållande kraft. Men vi förmena att det
hvarken kan vara klokt eller rättvist att åt den fyrkvalda Första
Kammaren öfverlämna gent emot den »proportionellt» splittrade Ändra
Kammaren det faktiska herraväldet öfver såväl lagstiftnings- som be-
villningsfrågorna. Vår Första Kammare blefve under sakernas nya
ordning icke endast ett återhållande element, utan ett absolut be-
härskaude sådant.
Själfva de siffror herr justitieministern anför för att söfva betänksam¬
heten mot ett sådant steg visa enligt vår mening tydligt nog att så
11
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
kunde bli fallet. Ty om hela antalet valmän verkligen skulle utgöra
1,000,000, — hvilket vi för vår del på det högsta betvifla, enär alla
»garantier» tillsammans nog komma att gallra bort afsevärdt flera än
justitieministern här antagit — så böra redan de 130,000 valmän, som
af honom medgifvas hafva ett förmögenhetsintresse att bevaka och af
hvilka nu en ringa bråkdel (jämte bolagen) helt behärskar valen till
Första Kammaren, enligt proportionalprincipen direkt själfva välja ett
30-tal af Andra Kammarens ledamöter. En sådan beräkning är dock,
ehuru redan den visar att förmögenhetsintresset på förhand har ganska
själfskrifvet till sitt förfogande 180 röster i de gemensamma voterin¬
garna, fullständigt vilseledande, af två hvar för sig afgörande skäl.
Det ligger för det första i sakens natur och bekräftas af all
erfarenhet, att de ekonomiskt bättre situerade valmännen relativt vida
mera mangrannt deltaga i valen; de ha ofta mera intresse, men framför
allt mera tid att ägna åt allmänna värf än de, hvilkas tillvaro utfylles
af det dagliga slitet för en knapp brödbit. Särskilt med hänsyn till
den ringa politiska lifaktighet, som ännu försports i vida kretsar bland
den stora landsbygdsbefolkningen, torde alldeles visst ett mångårigt
upplysningsarbete kräfvas innan några riktiga beräkningar kunna grun¬
das på verkligt allmänt deltagande i valen från dessa klasser. Men
antager man att af de 130,000 t. ex. 80 procent afgifva sina röster,
medan man för de 870,000 går därhän i sangvinisk uppskattning att
55 procent skulle gå fram till valurnorna — på landsbygden deltogo
år 1902 af samtliga nu röstberättigade icke fullt 42 procent! — så
visar en enkel räkning 41 platser i Andra Kammaren för de 130,000
— alltså för denna ringa bråkdel af nationen garanterad absolut majoritet
vid de gemensamma voteringarna!
Men i samma riktning verkar ännu kraftigare också ett annat
förhållande. Det ligger nämligen i sakens natur och bekräftas också
af all erfarenhet, att valmän i framskjuten social och ekonomisk ställning,
såsom t. ex. stora godsägare, bruksägare, fabriksdisponenter, represen¬
tanter för mäktiga bolag o. s. v., utöfva äfven vid de politiska valen ett
inflytande, som är ofantligt mycket större än att det kan mätas ensamt
af deras personliga röststyrka. Personer, som mer eller mindre äro till
sin existens beroende af sådana mäktiga mäns goda vilja, föranledas
ofta, äfven där intet spår till obehörigt valtryck kan påvisas, att inrätta
sin röstgifning efter hvad de antaga vara för dessa välbehagligt; och
ske verkliga valpåtryckningar, för hvilka nog alltid former kunna finnas,
som förblifva oåtkomliga för lagen, så mångdubblas lätt antalet af de
svaga, hvilka följa vinkarna från ofvan. I hur hög grad det sociala
12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
trycket på beroende valmän kan förvanska den af justitieministern
uppkonstruerade bilden af ett fritt val efter intressegrupper visar t. ex.
den tyska valstatistiken, särskildt från de östra provinserna, där trots
en snart 40-årig allmän rösträtt, trots det på vissa håll som så »farligt»
ansedda en-mans-krets-systemet och trots ett oaflåtligt intensivt politiskt
upplysningsarbete de bägge högkonservativa fraktionerna af den s. k.
socialaristokratin fortfarande dominera äfven vid riksdagsvalen; de
samlade nu senast, år 1903, väsentligen från dessa landsdelar, ej mindre
än 1,120,000 röster på sina kandidater och genomdrefvo valet af 71
riksdagsmän. Hr justitieministern skalle däremot med sitt sätt att räkna
ha svart på hvitt bevisat pss, att i östra Tyskland den ganska fåtaliga
godsägareklassen utan möjlighet till räddning måste dränkas i massorna
af egendomslösa landsbygdsproletärer; men de fakta vi här meddelat visa
den rätta halten af dylika siffergrupperingar vid skrifbordet, fjärran
från det verkliga lifvets realiteter.
k i tro oss sålunda ha visat att hr justitieministerns kalkyler om
förmögenhetsintressets blifvande ringa inverkan på valen till Andra
Kammaren äro i grund vilseledande, då de icke taga någon som helst
hänsyn till påtagliga och öfverallt af erfarenheten bekräftade förhållanden
i det politiska lifvet. Med dem faller också den besynnerliga slutsats
han byggt på sina sifferspekulationer, att nämligen majoritetsval till
Andra Kammaren eller proportionsval äfven till den Första skulle »i
fråga om maktfördelningen mellan kamrarna åstadkomma till Andra
Kammarens fördel en större rubbning än som ensamt af rösträttens
utvidgning bör blifva en följd.» Raka motsatsen är fastmer förhållandet:
om man icke, vare sig genom majoritetsval eller genom konsekvent
genomförd proportionalism äfven till Första Kammaren, behåller en
möjlighet för en bestämd flertalsopinion att också få flertal i Riksdagen,
så åstadkommer man faktiskt en rubbning af maktfördelningen mellan
kamrarna, som ger Första-Kammar-intressena ett sådant öfvertag, att
nationen snart torde komma att känna det fullkomligt olidligt. Röst-
rättsutvidgningen till Andra Kammaren får dock efter vår bestämda
öfvertygelse aldrig köpas på bekostnad af Andra Kammarens inflytande,
icke i någon som helst form. Men det framgår tyvärr allt mera tydligt,
icke minst af årets rösträttsproposition jämförd med fjolårets, att kärn¬
punkten i Kungl. Maj:ts rösträttsprogram är just att i samband med
Andra Kammarens oundvikliga demokratisering så stärka Första Kam¬
marens maktställning, att slutresultatet skall blifva att hela makten i
samhället ligger kvar där den hittills legat.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237. 13
Gent emot sådana sträfvande^ framlägga vi för vår del på nytt
vårt förslag från fjolåret, syftande till en sådan rösträttsreform, som
de nu utestängda massorna af svenska folket kunna känna och fatta som
en fullt ärlig och effektiv lösning af den rösträttsfråga, hvilken nu så
länge stått på dagordningen. Vi dölja ingalunda att bakom denna
reform redan allt tydligare framträda konturerna till andra kraf på ökad
politisk rättfärdighet och jämlikhet i vårt samhälle, hvilka under det
allt för långa dröjsmålet hunnit växa till afsevärd styrka. Sådana kraf
äro: allmän rösträtt äfven för kvinnorna, samt en revision af hela vår
författning i demokratisk riktning, hvarvid särskildt träder i förgrunden
att det politiska monstrum, som heter vår kommunala röstskala, alldeles
må afskaffas och därmed åt Första Kammaren, därest en sådan anses
böra bibehållas, må beredas en helt annan uppgift än den nu har, då den
genom själfva sin valgrund står hufvudsakligen som representant för
den stora förmögenhetens intressen. Men för ögonblicket måste emeller¬
tid uppgiften vara att söka få Sverige upp på den allmän-europeiska
nivån i fråga om allmän rösträtt för män. Ett tillfälle härtill föreligger
ännu i år. Först om också det förspilles, finns det skäl att antaga, att
frågan om rösträttsutsträckning till Andra Kammaren härnäst kommer
igen »med följe».
Vi kunde i f jol inskränka oss till att yrka blott på definitivt an¬
tagande af ny lydelse af § 14 riksdagsordningen, med hänskjutande till
Kungl. Maj:t dels att uppgöra och framlägga förslag till ny valkrets¬
indelning, på grundval af enmanskretsar för hela riket och utjämning
mellan städernas och landsbygdens representationsrätt, dels att formulera
förslag till upphäfvande af bostadsbandet för valbarhet, dels att taga
under ompröfning huruvida icke vid en sådan valreform också borde in¬
föras stadganden om absolut majoritet, eljest omval. Detta vårt skrifvelse-
förslag föranledde visserligen till ingen riksdagens åtgärd, men man
ville dock gärna ha trott, att Kungl. Maj:t, vid den utgång frågan fick
i den mera folkvalda kammaren, lika fullt skulle ha verkställt önskvärd
utredning särskildt beträffande valkretsindelning efter enmanskretsar.
Allt hvad i den punkten från Kungl. Maj:ts sida presterats inskränker
sig emellertid till en kritik af det valkretsindelningsförslag, som i fjol
framlades af en större grupp motionärer ur Liberala samlingspartiet. Mot
detta göres af herr justitieministern gällande att det i åtskilliga fall
skulle lämna Kungl. Maj:t tillfälle att vid valkretsarnes reglering be¬
drifva s. k. valkretsgeometri.
Det bör närmast vara vederbörande motionärers egen sak att
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
bemöta dessa invändningar. När emellertid Knngl. Maj:t helt undan¬
dragit sig att själf lämna förslag till lämpliga stadganden efter enmans-
kretssystemet, lärer det icke kunna fordras att enskilda motionärer skola
annat än i allmänna drag fylla denna lucka i förefintlig utredning, och
vilja vi därför i år hos konstitutionsutskottet vördsamt hemställa att
utskottet, därest det finner de allmänna grundsatser vi här nedan fram¬
lägga förtjänta af uppmärksamhet, också måtte själf på lämpligt vis
omsätta desamma i grundlagstext.
Hvad då först beträffar valkretsindelningen, står det för oss som
en ren opportunitetsfråga, huruvida stad och land skola som hittills
välja hvar för sig, eller om ett visst antal blandade valkretsar nu skall
införas. För det senare talar utan tvifvel utvecklingens allmänna tendens,
som hastigt skapar industriella centrer äfven på landsbygden, medan
ett antal gamla mindre stadssamhällen synas sjunka ned i en ganska
vegeterande tillvaro. Hen utpräglade skillnaden mellan borgare- och
bondestånd, som på sin tid bestämde att stad och land vid de samfällda
valens införande dock ordnades hvar för sig, återfinnes icke alls i samma
skärpa inom den modärna klassbildningen. Vi känna oss också fullt för¬
vissade om att de breda lagren på land och i stad skola i vida mindre
grad än om det gällde blott de nu röstberättigade finna sig på förhand
åtskilda af motsatta stads- och landtintressen. Ur denna synpunkt ha
vi alltså ingen som helst betänklighet mot ett system ungefär af den
typ som i herr Staaffs fjolårsmotion skizzerades, förutsatt naturligtvis
att detsamma blir sådant att det i möjligaste mån skyddar mot partisk¬
het vid valkretsarnes omreglering samt äfven att enmanskrets-systemet
konsekvent tillämpas öfverallt, också i storstäderna.
På den punkten afvika vi nämligen bestämdt från de liberala
motionärernas sätt att resonnera. Vi hålla nämligen före att ett opartiskt
afvägdt enmanskrets-system enligt erfarenheten verkligen ger både
majoritet och minoritet i stort sedt hvad dem rätteligen tillkommer,
och när vid undantagstillfällen en ovanligt stark folkmening utbildar
sig, så finna vi det endast gagneligt och i sin ordning, i all synnerhet
med ett tvåkammarsystem sådant vi här hafva det, att denna mening
kan vid valen göra sig gällande med så tydligt utslag att folkviljan
har utsikt att beaktas. Men vi kunna omöjligen bestrida att listval
med enkel majoritet är nättopp den valmetod, där man i allmänhet
riskerar de största afvikelserna från en sund proportionalitet och där
verkligen talet om obehörigt majoritetsförtryck icke kan med fullt fog
afvisas. Gent emot dessa principiella skäl kunna vi för vår del icke
15
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
tillmäta någon afgörande betydelse åt farhågorna för att man ej skulle
kunna uppställa nog bestämda normer för storstädernas valkrets¬
indelning.
Om vi sålunda alls icke hysa någon betänklighet mot ett system
med delvis blandade stads- och landtvalkretsar, så kunna vi däremot
icke fästa den vikt vid denna nyhets införande samtidigt med rösträtts-
utvidgningen, att vi skulle vilja tillbakavisa ett eljest antagligt reform¬
förslag därför att i detsamma den gamla ordningen, med stad och land
väljande hvar för sig, bibehållits. Vi tro, att det rösträttskräfvande
svenska folket i det stycket tänker som vi: den ärliga allmänna röst¬
rätten är hufvudsak, anordningarna med valkretsar, blott de icke göras
i syfte att uppenbart gynna vissa grupper på andra lika berättigade
intressens bekostnad, kunna sedan ske efter praktiska skäl på ena eller
andra sättet. Vi skulle därför också kunna finna oss till rätta med det
förslag till enmanskretsindelning, som i år framburits af herr Staaff
och medmotionärer och där man, med åberopande af faktiskt befintligt
motstånd från de tilltänkta blandade kretsarna, föreslår en anordning
af tillsvidare 65 stads- och 165 landtrepresentanter. Skola stad och
land välja hvar för sig, så finna vi det billigt att städernas totalsiffra
fastställes med tanke på de sannolika förhållandena efter Lägra val¬
perioder framåt, helst då därigenom bildandet af icke allt för oformliga
stadsvalkretsar så högst väsentligt underlättas. Om vi sålunda, för det
fall man vill gå denna väg, bestämdt ansluta oss till förslaget om 65
stadsrepresentanter, gäller däremot själffallet äfven vid detta system
vår erinran att enmanskretsar böra införas öfver hela linjen, äfven i de
störa städerna.
Ett reformkraf, som synes oss vida viktigare än hela frågan
huruvida valkretsarna skola anordnas med land och stad åtskillda eller
icke, är det s. k. bostadshanclets upphäfvande för valbarhet. Kungl.
Maj:ts förslag har en af sina bästa sidor i att det i någon mån, genom
de stora valkretsarna, lossat på detta bostadsband. Att valmännen böra
ha rätt att, därest de själfva så skulle vilja, söka sina kandidater äfven
utom sin egen ort, synes oss både principiellt rättvist och praktiskt
mången gång af stor betydelse, icke minst med hänsyn till det ur alla
synpunkter önskvärda i att alla grupper och partier må vara i tillfälle
att i representationen invälja sina för ett sådant uppdrag bäst kvalificerade
medlemmar. Man kan vara mycket viss om att rätten att gå utom valkretsen
endast i undantagsfall, då särskild! starka skäl förelåge, skulle komma att
verkligen tagas i anspråk, men för sådana fall bör den heller icke för¬
vägras. Erfarenheten har också visat alt alla partier ha samma intresse af
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
att denna vidgning af valmännens rätt medgifves. Då vi sålunda anse att
enmanskretssystem med bibehållet bostadsband skulle påtrycka den stora
rösträttsreformen eu halfhetsprägel, som väsentligt förringar dess värde,
tillåta vi oss föreslå detta bostadsbands fullständiga upphäfvande, hvilket
synes kunna ske genom en mycket enkel omredigering af den nuvarande
§ 19 riksdagsordningen.
Vi bragte dessutom i fjol på tal frågan om icke de enkla
majoritetsvalen borde hos oss, liksom i flera andra länder skett, särskildt
i Tyskland och Frankrike, utbildas med fordran på absolut majoritet,
eljest omval. Kung]. Maj:t, som uteslutande varit angelägen om sitt
proportionella förslags utsikter, har icke heller i denna punkt sedan i
fjol bragt landet någon som helst utredning. Däremot har en af regerings-
förslagets ifriga anhängare, prof. Charlier, i Statsvetenskaplig Tidskrift
med stöd af material från Tyskland anställt en del jämförelser mellan
de tre olika metoderna: rena majoritetsval — majoritetsval med absolut
majoritet och omval (»stickval») — proportionella val. Hans tabeller
bekräfta tillfullo hvad man a priori hade skäl att antaga, att nämligen
omvalssystemet verkar utjämnande på valresultatet, så att detta i
allmänhet bättre än efter de första valens utslag svarar mot de olika
meningsgruppernas styrka bland valmännen. »I allmänhet minskas vid
den 2:dra omröstningen det största partiets representation», skrifver hr
Charlier — och »det största partiet» är i hela hans framställning vargen,
som hotar att helt sluka alla de små lammen. »Man kunde därför vara
böjd antaga», fortsätter han, »att stickvalen äro ägnade att motverka
den här framhållna betänkliga sidan hos vanliga majoritetsval. Och till
en viss grad är detta också fallet». Vi taga fasta på detta erkännande.
Att hr Charlier sedan ändå finner detta skydd otillräckligt, klagande
öfver att »majoriteter på öfver 50 procent af valmanskåren i regel
bibehålla sin ställning i alla valkretsarna vid stickval — om sådana
öfverhufvud behöfvas», det sammanhänger med hans allmänna fruktan
för att majoriteten verkligen skall få ett afgörande inflytande, något
som vi däremot anse fullt tillbörligt.
För systemet: absolut majoritet och omval, talar emellertid icke
blott dess egenskap att verka rättvist utjämnande på det totala val¬
resultatet. Det är framför allt i hög grad ägnadt att verka politiskt
uppfostrande bland valmännen. Hvarje större meningsgrupp kan med
detta system under valstriden höja sin egen fana, framlägga och för¬
svara sin egen åskådning, utan att på förhand tvingas att godkänna
en kompromisskandidat, hvilken kanhända ingen fraktion egentligen
vill ha, men som måste tagas för att icke spela det mest motsatta
17
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
partiet segern i händerna. I ett land, där upplysningen om politiska
frågor har jämförelsevis så ringa spridning som i Sverige, vore det
särskilt värdefullt att i samband med rösträttsreformen en sådan
förbättring af själfva valsystemet skedde. Man kan sedan tänka sig
olika former för omvalet. I Frankrike t. ex. är äfven andra valet,
liksom det första, fullt fritt; hur många kandidater som helst kunna
vidhållas, och äfven nya kunna framföras, den enda skillnaden är att
då den blir vald, som fått de flesta rösterna. I Tyskland åter är om¬
valet bundet till de två, som vid första valet kommit högst, men af
hvilka ingen nått absolut majoritet. För båda anordningarna kunna
finnas skäl; vi lägga icke för vår del någon hufvudvikt vid hvilken¬
dera som utskottet skulle finna sig böra förorda, därest utskottet öfver
hufvud vill fästa afseende vid vår framställning i denna punkt. Vi
tillåta oss emellertid framlägga ett förslag till omformulering af § 17
riksdagsordningen i anslutning till det tyska omvalssystemet.
Slutligen anse vi oss också böra i vårt förslag upptaga det från
alla håll erkända krafvet på en god och valhemligheten fullt tryggande
vallag.
Med hänvisning till hvad vi sålunda anfört tillåta vi oss att
föreslå,
att Riksdagen måtte som hvilande till grund¬
lagsenlig behandling för sin del antaga följande för¬
slag till ny lydelse af
Riksdagsordningen.
§ lä-
Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal
af 230 väljas för en tid af 3 år. Landet uppdelas
härför i 230 valkretsar.
(De närmare bestämmelserna om valkretsindel¬
ningen hemställa vi till konstitutionsutskottet att ut¬
arbeta, i öfverensstämmelse med ettdera af de alternativ
vi ofvan framhållit.)
Bill. till liilcsd. Prof. 1905. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 81 Höft.
3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 237.
§ 14.
Valrätt tillkommer en hvar välfräjdad svensk
man från och med kalenderåret näst efter det, hvar¬
under han uppnått tjuguett års ålder, dock ej
a) den som stål' under förmynderskap eller är
i konkurstillstånd;
b) den som häftar för understöd, hvithet under
löpande eller sistförflutna kalenderåret af fattigvårds-
samhälle tilldelats honom själf, hans hustru eller minder¬
åriga barn; dock att tillfälligt understöd, som lämnats
på grund af sjukdom eller oförvållad arbetslöshet, icke
medför valrättens förlust.
Närmare bestämmelser rörande tillämpningen af
nu stadgade villkor meddelas i vallagen.
Valen till Andra Kammaren äro omedelbara.
Vid dessa val tillkommer hvarje röstande en röst.
Den som erhållit absolut majoritet af de afgifna rösterna
vare lagligen vald. Har ingen erhållit absolut majo¬
ritet skall omval ske mellan de två, som erhållit det
högsta röstetalet. Inträffar lika röstetal skilje lotten.
Närmare bestämmelser om valen meddelas i val¬
lagen.
Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast
väljas män, som uppnått 25 års ålder samt vid val¬
tillfället äga valrätt inom någon kommun i riket.
1 )e ändringar i öfriga paragrafer, som på grund häraf kunna finnas
nödiga, hemställa vi till konstitutionsutskottet att införa.
Stockholm den 22 mars 1905.
§ 17.
§ 19.
jHjalmar Branting.
Nils Persson.
1 motionens syfte instämmer:
F. W. Thorsson.
Viktor Larsson.
A. Thylander.
STOCKHOLM, ISAAC MAECUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1905.