2
Motioner i Andra Kammaren, N;o SIG.
. ,
N:o 216.
’• • • • '■ '• \*' v ■- * \ '■ • ’• ■' ’■ -’•» ■ ? «r i ? ’■'-Vi.l ■ i i."i.
Af herr G. J. Oberg, i anledning af Kung1. Majds proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen an¬
gående vägliållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891. : !; 7 ’
Då i Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 21 till Riksdagen, med
förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående väghåll-
ningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891, liksom i nu
gällande väglag, saknas bestämmelse därom, att ,den väghållningsskyl-
dige tillkommande rösträtt vid val af sådana vägväsendets funktionärer
som skola utses, då väghållningsskyldige vilja låta sig genom ombud
företrädas, kunna, om flere sådana i en kommun blifvit utsedda, dem
emellan lika fördelas, därest de hafva olika meningar, en bestämmelse,
som synes mig af flera skäl nödvändig, tillåter jag mig härom vörd¬
samt väcka förslag.
Saknaden af en sådan bestämmelse, att väghållningsskyldige skola
äga fördela sin rösträtt på flera, har understundom visat sig vara ganska
hinderlig för ett rätt tillvaratagande af de olika intressen, som inom
en kommun gjort sig gällande, ity att, då för väghållningsskyldige
varit utsedde mera än ett ombud och de, till följd af olika intressen och
lokala förhållanden, icke kunnat ena sig om en och samma mening, så
har vid omröstning den på dem öfverlåtna rösträtt ej fått utöfvas,
hvilket haft till följd, att väghållningsskyldiga nödgats för bevarande af
sin rösträtt utse endast ett ombud till bevakande af samtliges intressen,
så skiftande de än varit.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216. 3
-V’, >■ 0 . ' V-.$‘ i\ .h. V CV^‘A-V ; i''
Att vara hänvisad till ett sådant tvång, då det t. ex. gäller
utseende af ledamöter till särskild nämnd, som omförmäles i § 47,
val af vägstyrelse och revisorer, samt ombud vid vägstämma, där väg-
styrelsens förvaltning skall undergå pröfning och väghållningsskyldiges
beskattning skall bestämmas, synes mig vara synnerligen olämpligt
och väl mycket vågadt.
Öfverlåtandet på endast en person af den beslutanderätt, som ity
fall tillkommer väghållningsskyldige i en större kommun, såsom oftast
är händelsen, verkar ofördelaktigt, emedan de olika meningar, som
förefinnas inom en sådan kommuns skilda delar, under sådant förhål¬
lande ej kunna tränga sig fram och göra sig gällande, alldenstund ett
ombud gifvetvis icke kan i en och samma sak företräda mera än eu
åsikt. Detta förhållande måste påtagligen åstadkomma svårigheter för
den ena eller ändra parten af de väghållningsskyldige, som bidraga till
det allmänna vägunderhållet antingen in natura eller ock för inkomst
allenast betala vägskatt, att hvar för sig med samma lätthet sända
särskilda ombud, en princip, som i öfrigt synes vara med rätta fast¬
slagen.
Blefve det i lagen erkändt eller medgifvet, såsom jag nu vågar
ifrågasätta, det väghållningsskyldiges rösträtt i en kommun finge vid
utöfningen fördelas, så är att antaga att denna deras rösträtt i de stora
kommunerna blefve som sig bör något utjämnad och fördelad, så att
de mindre sluppe ifrån att stå under ett slags förmynderskap af de
större.
Med stöd af det anförda tillåter jag mig alltså vördsamt hem¬
ställa,
att Riksdagen ville besluta ett sådant tillägg i § 52
af Kungl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar af lagen angående väg-
hållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891, som här ofvan åsyftas.
Stockholm den 24 februari 1905.
C. J. Öberg.