Motioner i Andra Kammaren, N:o 175.
1
N:o 175.
Af lierr K. A. Startfl, om ändring af 12 § lagen om skydd för
.varumärken.
Den erfarenhet, man nu hunnit samla beträffande effektiviteten af
lagen om skydd för varumärken den 5 juli 1884, är i vissa afseenden
ganska nedslående.
Det har nämligen befunnits, att efterapning af varumärken kan, oak¬
tadt lagens straffhot, i mycket stor skala bedrifvas och att, äfven då det
lyckas få förbrytaren ådömd straff, detta icke afskräcker hvarken andra
eller honom själf från att fortsätta den olagliga handteringen.
Så hafva under ett antal år åtskilliga personer fällts till ansvar —
första gången till böter och vid upprepad förbrytelse jämväl åtminstone i
något enstaka fall till fängelse — för efterapning af behörigen inregistre¬
rade varumärken för tillverkning af cigarretter. Likväl florerar olaglig
cigarettfabrikation med användning af annans varumärke i eu skala så
ohejdadt stor, att man bär svårt göra sig en föreställning därom. Så snart
ett nytt märke föres i marknaden och lyckas tillvinna sig allmänhetens
bevågenhet, kasta -sig smygtillverkarne öfver det och anbringa det på sina
af uslaste material gjorda varor. Följden är tveggehanda. För det första
att de förfalskade varorna under en tid framåt säljas på de äkta varornas
bekostnad, och för det andra att allmänheten efter hand mister förtroendet
till äfven det äkta märket. Så har det faktiskt gått med det ena efter
det andra af flera omtyckta märken. Särskilt torde smygtillverkarne i
utsträckt grad furnera de kringvandrande försäljarne — helt naturligt då
de dåliga varorna göra det möjligt för tillverkarne att till mellanhänder
sälja cigarettpartier till ett otroligt billigt pris.
Bih. till Biksd. Prof. 1005. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 46 Höft. (Kris 175-178). 1
Motioner i Andra Kammaren. N:o 175.
2
Det kan naturligtvis icke vara riktigt att låta detta tillstånd fortfara.
Där lag tinnes bör den ock äga sådan kraft, att den motspänstige öfver-
trädaren däraf tvingas att lyda den. Men frågan är, hvar man har att
söka den brist, som gör varumärkeslagen så ineffektiv, som den faktiskt
för närvarande är. Närmast till hands ligger då att antaga, det straff¬
satserna äro för mildt tilltagna. Vid eu förbrytelse, som begås af vinst¬
begär, ställer sig ju saken så, att förbrytaren, i valet mellan möjligheten
af ett jämförelsevis ringa straff å ena och ett uppgifvande af en mycket
lukrativ handtering å andra sidan, lätteligen väljer det förra alternativet,
enär han ej besväras af de betänkligheter af högre art, som endast äga
giltighet för laglydiga medborgare.
Men då man betänker, att, på sätt jag nämnt, äfven frihetsstraff
ådömts för sådan förbrytelse, hvarom här är fråga, kan man väl ifråga¬
sätta, huruvida ej bristen tilläfventyrs ligger på ett annat håll.
För att valet emellan möjligheten af straffansvar och uppgifvande af
ett olagligt förfarande skall resultera i den mindre välsinnade samhälls¬
medlemmens lydnad under lagens bud, erfordras, att möjligheten af straff
för honom ter sig såsom ganska stor, såsom tämligen nära till hands lig¬
gande. Om efteraparen af varumärken finner sig, med iakttagande af
vederbörliga försiktighetsmått, kunna vara ganska trygg för att icke annat
än genom ett särdeles olyckligt sammanträffande af omständigheter kunna
komma illa ut, väger den blotta möjligheten därtill för honom icke syn¬
nerligen tungt i vågskålen. På ena sidan vinkar eu stor ekonomisk vinst,
på andra sidan eu mycket aflägsen möjlighet till lagligt beifrande och —
om allt går honom emot — straff.
Och faktiskt är, att efteraparen för närvarande löper en ganska ringa
risk att kunna blifva öfverbevisad om brottet, därest han förstår att ställa
sig försiktigt. För att öfverbevisa t. ex. en tillverkare af cigarretter, som
begagnar efterapadt varumärke, erfordras, att man skall kunna binda
honom vid att å förfalskad vara hafva åsatt eller låtit åsätta varumärke,
till h vilket han ej äger rätt. Då målsägan den af naturliga skäl icke kan
förvänta bistånd till sakens beifrande af de handlande, till hvilka till¬
verkaren säljer, är han i allmänhet hänvisad till att söka sin bevisning
hos dem, som arbeta eller arbetat åt tillverkaren.
Af de förra — dem, som ännu äro i hans arbete och hafva sitt lifs¬
uppehälle däraf är det gifvetvis ganska svårt att erhålla så oförbehåll¬
samma upplysningar, att målsägaren på grundvalen däraf vågar anställa åtal.
Motioner i Andra Kammaren. N:o 175. 3
Det är hufvudsakligen endast genom f. d. arbetares upplysningar under
hand och vittnesmål inför rätta, som det understundom lyckats att åstad¬
komma tillfredställande bevisning i de omförmälda cigarettmålen.
Ofta har smygtillverkaren ingen verkstad eller fabrik, utan låter en
flerhet personer i hemmet utföra tillverkningen. Sker därefter anbringandet
af varumärkena i största hemlighet af tillverkaren själf med tillhjälp kanske
af hustru och barn, är han mycket svåråtkomlig.
I ett mig bekant fall lärer tillverkaren hafva en verkstad med många
arbeterskor. Verkstaden är hermetiskt tillsluten för alla »obehöriga», och
arbeterskorna äro importerade från Ryssland samt tala endast ryska!
Om det således får anses utredt, att eu af de väsentligaste orsakerna
till lagtrotsets florerande utgöres af förbrytarnes ringa risk att blifva
straffälda, och att det ytterst beror pa svårigheten att öfverbevisa dem,
galler det att undersöka, huruvida ej detta förhållande kan ändras till
det bättre.
Efter min tanke skall så kunna ske genom en ganska enkel åtgärd.
Det är att märka, att för närvarande, jämlikt 12 § varumärkeslagen, för¬
brytelse, hvarom fråga är, endast får åtalas af målsägande. Nu är det
oäfvet, att svårigheterna för eu enskild person att komma till ett resultat
i dessa fall äro mångdubbelt större än de skola vara för eu allmän åklagare,
i händelse han Ange åtala brottet.
Den större möjligheten för åklagaren att anställa grundliga och in¬
gående undersökningar, hans befogenhet att därvid begagna sig af detektiv
polishjälp samt icke minst det tillfälle, han har att äska tillhandagående
äfven af offentlig myndighet å andra orter (hvarigenom ett uppdagande
af leveranser åt olika håll lätteligen kunde ske), allt detta gör, att för¬
hållandet skulle blifva ett helt annat, därest äfven allmän åklagare finge,
naturligtvis efter angifvelse af målsägande, åtala varumärkesförbrytelser.
Visserligen är det möjligt att äfven andra förändringar i antydda
syftet ej utan skäl kunde ifrågasättas. Men då den ändring, som nu an-
tydts, efter min förmodan torde kunna visa sig tillräcklig för att åtmin¬
stone i afsevärd män stäfja det oerhörda lagförakt, som nu till hederliga
näringsidkares stora förfång ohejdadt grasserar, har jag funnit mig böra
inskränka mig till att föreslå sagda ändring.
Jag tillåter mig således vördsamt hemställa,
att Riksdagen för sin del måtte besluta, det 12 §
i lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken
skall erhålla följande lydelse:
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 175.
»Den som — — —-----skada.
På den — — — — — ■ —— — dem.
Förbrytelse, som i denna § sägs, må ej åtalas af
allmän åklagare, där ej brottet af målsägande till åtal
angifvits.»
Stockholm den 27 januari 1905.
Karl Straff.