14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 131.
N:o 131.
Af herr A. Eklllftn, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
revision af fattigvår dslag stiftning en.
I skrifvelse af den 12 maj 1899 har Riksdagen hos Konungen
anhållit om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag dels
till sådan ändring eller förklaring af § 1 uti gällande förordning angå¬
ende fattigvården, att rätten till fattigvård enligt nämnda paragraf ut¬
sträcktes till de fall, då man eller kvinna väl hade förmåga att förvärfva
livad till hans eller hennes uppehälle oundgängligen kräfdes, men uppen¬
barligen saknade krafter att förvärfva hvad som oundgängligen erfordrades
för deras uppehälle, för Indika lian eller hon vore försörjningspliktig,
dels ock till skärpta och mera effektiva bestämmelser mot familjeförsörjare,
som af lättja eller liknöjdhet försummade sin försörjningsplikt. Förtyd-
liganden eller ändringar i af Riksdagen sålunda angifven riktning skulle
säkerligen vara ägnade att afhjälpa allvarliga brister i den nuvarande
fattig vårdslagstiftningen. Äfven andra förhållanden synas dock påkalla
en omarbetning af fattig vårdsförordningen, hvilken som bekant är af
Kungl. Maj:t utgifven redan år 1871 och sålunda nu är mera än 30 år
gammal. Äfven beträffande ändringar af några andra §§ i fattigvårds-
förordningen, bland dem § 15, har Riksdagen i skrifvelse!' till Kungl.
Maj:t gjort framställning.
Den nuvarande tidpunkten synes mig vara särskild! lämplig för
åvägabringandet af en revision af fattigvårdsförordningen i dess helhet.
Detta icke blott ur den synpunkten, att numera medvetandet om de lyck¬
ligare lottades skyldigheter mot de fattiga i samhället är mera spridt
än hvad som för cirka 30 år sedan i verkligheten var fallet, utan äfven
af det skål, att man torde hafva all anledning att redan vid innevarande
Motioner i Andra Kammaren, N:o 131.
15
års Riksdag förvänta framläggandet af en Kungl. Maj ds proposition af¬
seende eu annan fördelning än den hittills gällande af de s. k. bränn-
vinsmedlen och hvarigenom särskild! landsbygden skalle komma i åtnju¬
tande af en väsentligt större andel i dessa medel och därigenom ock
beredas ökad förmåga att bära de större utgifter, som måhända en ny,
med vår tids humanare åskådning mera öfverensstämmande, fattigvårds-
förordning skulle medföra,
Utan att kunna ingå på en behandling af alla de skål, som kunna
tala för en omarbetning af fattigvårdsförordningen i dess helhet tillåter
jag mig att här anföra en del af de orsaker, som synas mig påkalla, att
Riksdagen ej längre må inskränka sig till att endast påyrka eu ny formu¬
lering af eu eller annan paragraf.
I främsta rummet fästes då uppmärksamheten vid det tidigare
såväl i Riksdagen som upprepade gånger i pressen framhållna inom
olika delar af vårt land förekommande omänskliga förhållandet att un¬
derhållet af fattighjon genom offentlig auktion öfverlämnas till de lägst
bjudande. Det barbariska i detta tillvägagående har så ofta och så
kraftigt blifvit framhållet, att man måste förvånas öfver att ännu icke
någon förändring i lag till hindrande af denna människohandel blifvit
vidtagen. Skulle några exempel på de sorgliga förhållanden, som dessa
auktioner medföra, ännu anses behöfliga, så finnas sådana af tillräckligt
belysande beskaffenhet i den motion, som vid 1893 års riksdag väcktes
i Andra Kammaren och som i riksdagstrycket erhållit nummer 106.
Äfven där fattigvården är på ett mänskligare sätt ordnad, tror
jag, att de, som haft tillfälle att taga någon mera ingående kännedom af
förhållandena, skola medgifva, att det mången gång inträffar, att de,
som äro mest i behof af understöd, endast i otillräcklig grad erhålla sådant.
Enligt fattigvårdsförordningens 1 § skall nödtorftig fattigvård
lämnas den, som är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets
uppehållande oundgängligen erfordras. Uppfattningen om hvad som
menas med »nödtorftig fattigvård» är emellertid inom olika orter väsent¬
ligt olika.
Förhållandena inom stadssamhällena, särskild! de större, torde
härvidlag icke vara så otillfredsställande, om ock äfven där i enstaka fall
missförhållanden i af mig afsedd riktning förekommit. Hvad däremot
fattigvården på landsbygden vidkommer, så tror jag icke, att det kali
förnekas, att där i synnerligen många fall vid bestämmandet af fattig¬
understödets storlek tages så godt som uteslutande hänsyn till, hvad man
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 131.
kan förmå den understödssökande att, åtminstone för tillfället, ätnöjas
med, och att ringa om ens något afseende fästes vid hvad som erfordras
för att understödet, om ock nödtorftigt, dock under för handen varande
förhållanden må kunna anses tillräckligt. Eu följd häraf blir, dels att
de till fattigunderstöd berättigade i många fall, för att kunna uppehålla
sig, äfven nödgas påkalla den enskilda offervilligheten, dels ock att de,
som äga förmåga att kraftigast framhålla sin egen belägenhet eller som
lyckats förvärfva goda förespråkare inom fattigvårdsstyrelsen, komma i
åtnjutande af ett större underhåll än andra, som äro i minst lika stort
behof af understöd, men på grund af egen försagdhet och oförmåga att
framhålla sin belägenhet låta sig nöja med ett icke nödtorftigt utan
otillräckligt underhåll.
Att fastställa det understöd, som under alla förhållanden bör
utgå, lär icke kunna låta sig göra, men mig synes, att ett stort steg
till afhjälpande af det nu framhållna missförhållandet vore taget, om de
understödsbehöfvande på grund af de olika behofven kunde af fattig-
vårdsstyrelserna hänföras till vissa klasser, inom hvilka underhållets
minimum vore genom förordning fastställ dt, hvithet dock af fattig-
vårdsstyrelserna kunde öfverskridas, ehuru endast sålunda att alla till
samma klass hörande understödstagare erhöllo lika stort understöd.
En sådan indelning af de understödstagande i klasser skulle göra
det möjligt för dem själfva att på förhand bedöma storleken af det
understöd, som skulle blifva dem beviljadt och på samma gång hindra
fattigvårdsstyrelserna att för hvarje särskildt fall söka nedpruta under¬
stödet under hvad som kan anses rimligt. Fattigvårdsstyrelsen skulle
endast hafva att på grund af den understödssökandes förhållanden af¬
göra, till hvilken klass han eller hon borde hänföras, och därmed vore
understödets storlek bestämd, då detsamma vore för alla inom samma
klass lika. Endast i de fall då understödet vore af tillfällig natur och
utginge för visst ändamål, vid tillfällig sjukdom, för anskaffande af ved,
skodon, medicin eller dylikt vore, enligt mitt förmenande, eu sådan
klassificering omöjlig, och fattigvårdsstyrelsen hade att vid sådana sär¬
skilda tillfällen jämväl bestämma understödets storlek.
Skulle ett^sådant system som det af mig nu antydda vid eu om¬
arbetning af fattigvårdsförordningen befinnas tillämpligt, så synes mig, att
de ifrågavarande klassernas antal lämpligen kunde bestämmas till följande
tre med till beloppet högsta minimum för den första och lägsta för
den tredje:
Motioner i Andra Kammaren, N:o 131.
17
Klass I. Afseende full försörjning, omfattar personer, som äro
helt ur stånd att bidraga till sitt eget uppehälle och ej hafva närskylda,
som i någon män kunna bidraga till deras utkomst. (I denna klass ingå
alltså äfven samtliga i fattiginrättning under hel försörjning intagna per¬
soner, ehuru ej något understöd af dem kontant uppbäres utan helt utgår
in natura.)
Klass II. Afseende större understöd, omfattar dem, som på grund
af ålderdomssvaghet, sjukdom eller andra orsaker endast till någon ringa
del kunna genom eget arbete bidraga till sitt uppehälle eller ock hafva
närskylda i sådana omständigheter, att de till en mindre del kunna bi¬
draga till deras underhåll.
Klass III. Afseende mindre understöd, omfattar dem, som af
under klass II anförda orsaker ej helt kunna försörja sig själfva, men dock
genom eget arbete eller närskyldas understöd anses kunna förskaffa sig
mera än hälften af hvad som för deras nödtorftiga uppehälle är nöd¬
vändigt.
I de flesta landskommuner torde särskild fattigvårdsstyrelse ej
förefinnas, och under sådana förhållanden åligger det kommunalnämnden,
att handhafva skötandet af kommunens fattigvård, men de många uppdrag
af annan natur, som denna nämnd har åt sig anförtrodda, föranleda säker¬
ligen att vid val af ledamöter i nämnden ej tillbörlig hänsyn tages till
dessa ledamöters lämplighet att jämväl handhafva skötandet af fattigvården.
Denna gren af nämndens verksamhet blir därför omfattad med vida mindre
intresse och kanske äfven bristande sakkunskap, än om en särskild
fattigvårdsstyrelse vore tillsatt. Mig synes därför, att det är värdt taga
under öfvervägande, huruvida ej i hvarje kommun särskild fattigvårds¬
styrelse ovillkorligen bör vara tillsatt.
Yid revision af fattigvårdsförordningen torde ock böra undersökas,
huruvida icke en förenkling beträffande grunderna för bestämmande af
understödstagares hemortsrätt kan åvägabringas. De orättvisor, som ofta
äro eu följd af de nuvarande bestämmelserna i detta hänseende, torde
härigenom kunna undvikas eller åtminstone afsevärdt minskas.
I öfvervägande torde dock böra tagas huruvida icke den staten
redan nu åliggande skyldigheten, att i vissa fall godtgöra fattigvårds-
samhälle dess kostnader, kunde utsträckas, exempelvis till att äfven om¬
fatta kostnaderna för vård af idioter och fallandesjuka.
Hvilka förändringar i fattigvårdsförordningen en omarbetning af
densamma än må komma att medföra, så synes det vara önskvärdt, att
Bill. till Biksd. Prot. 1305. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 33 Käft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 131.
efterlefvande! af förordningens föreskrifter öfvervakas, och att tillsyn öfvas
däröfver att fattighjonen verkligen så vårdas och bekomma det underhåll,
som lagen föreskrifver. Detta lär icke lämpligen kunna ske utan inrät¬
tandet af en lämplig inspektion öfver landets fattigvård. I andra länder
har man redan tidigare insett nödvändigheten häraf och sålunda linnes
exempelvis i England ett särskild! ämbetsverk för kontrollerande af fat-
tigvårdsstyrelsernas åtgöranden, under det att man i Finland inskränkt
sig till, hvad som säkerligen äfven för våra förhållanden borde vara till¬
fyllest, anställandet af en inspektör för fattigvården.
Denna fråga har tidigare varit på tal inom Riksdagen och beröres
särskild! såväl uti den af mig härofvan omnämnda i Andra Kammaren
1893 väckta motionen n:o 106 som ock uti eu vid samma riksdag och i
samma kammare väckt motion, hvilken i riksdagstrycket erhållit nummer
95. I den förstnämnda af dessa motioner föreslås en sådan ändring i
instruktionen för förste provinsialläkarne, att de jämväl skulle ägna till¬
syn åt fattighus, fattiggårdar och arbetshus, eller med andra ord utöfva
eu slags inspektion öfver fattigvården i riket. Den sistnämnda motionen
åter afser tillsättandet af en eller två fattigvårdsinspektörer för öfver -
vakande af fattigvårdsväsendet. I samband med eu omarbetning af fattig-
vårdsförordningen torde frågan om åstadkommandet af eu inspektion öfver
fattigvårdsväsendet böra till pröfning upptagas.
Under hänvisning till hvad jag sålunda tillåtit mig anföra, hem¬
ställer jag,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till ny förordning angående
fattigvården.
Stockholm den 28 januari 1905.
Axel Ekman.