Motioner i Andra Kammaren, Ko 119.
5
ÄT:# 119.
Af herr E. Beckmail, om ändring af 2 mom. kungörelsen
angående allmänna villkor och bestämmelser för egna¬
hemslåner öreisen.
I mom. 2 af kung!, kungörelsen angående allmänna villkor och bestäm¬
melser för den af Kung!. Maj:t och Riksdagen beslutade egnahemslånen
rörelse är föreskrifvet, att egnahemslån för bostadslägenhet, hvilka lån skola
utgå med minst hälften och högst tre fjärdedelar af det enligt vissa grunder
beräknade värdet å lägenheten, icke må utgå där detta värde öfverstiger
3,000 kronor.
Redan med anledning af Kungl. Maj:ts proposition, där denna be¬
stämmelse framlades, väcktes i Andra Kammaren två särskilda motioner
— af herr J. J. Bvström och herr M. F. Nyström — förordande ett
högre belopp med hänsyn till svårigheten att för nyss nämnda summa
uppföra egnahemsbostäder å den landsbygd, som omgifver de större stä¬
derna. Och under öfverläggningen om särskilda utskottets betänkande
yppades från flera håll i kammaren farhågor, att fastställandet af ett så
lågt värde skulle omöjliggöra lånerörelsen, för så vidt den afsåge upp¬
förandet af bostadslägenheter i närheten af hufmdstaden och andra större
städer.
Tyvärr torde dessa farhågor ingalunda varit öfverdrifna. Äfven om
man för att icke kunna anses komma i strid med lagens föreskrift, att
lånen skola utgå endast till »mindre bemedlade» arbetare, inskränker bo¬
6
Motioner i Andra Kammaren, Ko 119.
stadsutrymmet för en familj till det minsta lämpliga, är det så godt som
omöjligt att hålla kostnaden för tomt och byggnad inom det fastslagna
beloppet. Enligt kostnadsberäkningar, som jag bar anledning anse fullt
tillförlitliga och som jag skall tillställa vederbörande utskott, lär en bo¬
stadslägenhet om två rum och kök vid nuvarande höga materialpris och
stegrade arbetslöner icke kunna uppföras för mindre än 8,500 kronor.
Härtill kommer tomten, som torde böra beräknas till ett värde af om¬
kring 700 kronor. Tillhopa således 4,200 kronor.
Äfven om det skulle anses, att statsmakternas närmaste omsorg bör
vara skapande af s. k. jordbrukslägenheter, så har man ju dock i lag¬
stiftningen erkänt, att egnahem för icke-jordbrukande arbetare likaledes
böra vara föremål för statens uppmuntran. Den åt dessa sistnämnda ar¬
betare erbjudna förmånen att äfven erhålla lån för sina egnahem blifver
emellertid med nu gällande föreskrift rörande lägenhetens värde för dem
ibland dem, hvilka äro hänvisade till landsbygden kring de större städerna,
intet annat än en förmån på papperet. Detta har väl dock icke varit
afsikten. Och det synes mig redan af denna grund i hög grad önsk¬
värd! att undanröja en bestämmelse, som får skenet att gynna ett visst
slag af arbetare och tillbakasätta andra. Sådant bör alldeles särskild!
undvikas vid en sociallagstiftning sådan som denna, om hvilken det ofta
framhållits — bland annat i den kung!, propositionen — att den är ämnad
att väcka fosterländsk samhörighetskänsla.
Vidare lär väl ingen bestrida, att den trångboddhet och det innebo¬
endesystem, som jämte oskäligt uppdrifna hyror och hyresvärdarnes ovil¬
lighet att uthyra lägenheter till familjer med flera barn känneteckna flere
af våra större städer, utgöra ett verkligt samhällsondt, som det allmänna
bör med alla lämpliga medel söka att minska och, om möjligt, undan¬
röja. De hygieniska, moraliska och sociala vådor, som framkallas af då¬
liga bostadsförhållanden bland stads- eller landtbefolkning, behöfva här
lika litet närmare utvecklas som iordelarne äfven för städernas arbetare
i industriens tjänst att för sig och sin familj i stadens närhet förvärfva
ett eget hem på landet, där framför allt det uppväxande släktets fysiska
och moraliska utveckling är mindre utsatt för hämmande inflytelser än i
storstaden.
Visserligen har det erinrats, att dessa utanför städerna växande ko¬
lonier kunna på grund af olämpligt byggnadsätt, dåliga sanitära anord¬
ningar m. m. vara till olägenhet såväl för städerna själfva som för den
landsbygd, där de uppstå. Men sedan numera nödvändigheten att i tid
Motioner i Andra Kammaren, N:o 119.
7
reglera områden, där man kan förvänta uppkomsten af ett tätare bebyggdt
samhälle, blifvit erkänd, är säkerligen faran långt mindre än förut. Redan
nu finnas exempel på att enskilda associationer förstått vikten af att från
början på lämpligt sätt ordna de områden som upplåtits till bebyggande.
Jag tillåter mig särskild! att påpeka Föreningen Egna Hem med hufvud-
kontor i Motala och aktiebolaget Hem på landet, af Indika det senare
på ett synnerligen förstjänstfullt sätt sökt bereda arbetare tillfälle att i
hufvudstadens närhet förvärfva egna hem.
Lika litet synes mig den omständigheten, att enligt all sannolikhet
s. k. arfsbyggnadsrätt dess bättre snart torde vinna insteg i vår lagstiftning,
utgöra ett skal att ställa sig mindre välvillig mot åtgärder, som afse att
bereda arbetaren tillfälle att, därest han så önskar, förvärfva ett hem på
fri och egen grund. Det finnes tillräckligt utrymme för båda dessa
sträfvanden.
Hufvudsakliga skälet, hvarför man från vissa håll, äfven bland verk¬
liga vänner till egnahemsrörelsen, motsatt sig en höjning af det beräknade
värdet för egnahemslägenheter af ena eller andra slaget, synes ha varit far¬
hågan, att arbetaren skulle genom ökad lånemöjlighet lockas att åtaga
sig större skuldbörda än han antagligen skulle ha rygg att bära. Häri¬
genom skulle han förlora den själfständighet och den känsla af ekonomisk
trygghet, som det är ett bland egnahemsrörelsens syftemål att skänka.
Men särskildt i fråga om en måttlig höjning af värdet för de lägen¬
heter, jag här närmast afser, synes en sådan farhåga föga befogad, ja i
vanliga fall fullständigt ogrundad. Redan den omständighet, att arbets¬
förtjänsterna vanligen äro betydligt högre i närheten af större städer, inne¬
bär ju en sannolik borgen för att låntagaren skall kunna komma ut med
det större lån, som betingas af där rådande högre byggnadskostnader. I
utlandet har man också stundom vid värdeberäkning för egnahemslån gjort
en väsentlig skillnad mellan landsdelar med olika ekonomiska förhållan¬
den. Så mycket mindre synes en betänksamhet i detta hänseende böra
spela en afgörande roll, som ju lånen utlämnas genom låneförmediare —
i detta fall sannolikt till allra största delen de af Kungl. Maj:t godkända
föreningar eller aktiebolag. I deras eget intresse ligger uppenbarligen att
noga ur olika synpunkter pröfva låntagarens lämplighet och sannolika
utsikter att kunna reda sig med åtagna förbindelser. Låneansökningarna
skola underkastas noggrann pröfning från olika synpunkter, och det är
låneförmedlaren obetaget att afslå dem eller att nedsätta lånets belopp
från det högsta medgifna — tre fjärdedelar af värdet — till det lägsta
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 119.
d. v. s. hälften. Till yttermera visso skola lånekontrakten granskas af
Konungens befallningshafvande.
Hvad slutligen angår statsverkets trygghet, särkildt för det fall att
låneförmedlarne utgöras af föreningar eller aktiebolag, så synes den vara
fullt tillgodosedd därigenom, att de äro underkastade den mångsidiga kon¬
troll i fråga om deras lämplighet, ekonomiska grundvalar och verksamhet,
som i lag och författningar föreskrifvits.
Med stöd af hvad jag här anfört, tillåter jag mig föreslå,
att Riksdagen ville för sin del besluta, att senare
delen af mom. 2 i kungl. kungörelsen angående all¬
männa villkor och bestämmelser för den af Kungl. Maj:t
och Riksdagen beslutade egna hemslånerörelse må er¬
hålla följande förändrade lydelse:
Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade vär¬
det öfverstiger: för jordbrukslägenhet 5,000 kronor och
för bostadslägenhet 4,200 kronor.
Stockholm den 27 januari 1905.
Ernst Beckman.
I motionen instämma:
Renrik Hedlund.
M. F. Nyström.
J. Byström.