Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
21
N:o 116.
Af herr G. M. Sandin, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående förbud att såsom förnamn använda, andra
personers släktnamn.
1896 väcktes i Första Kammaren motion om lag angående person¬
namn, hvilken motion föll på grund af vissa betänkligheter från Andra
Kammaren. 1898 förnyade samme motionär sitt yrkande i en något
modifierad form. lian yrkade nämligen då: »att Riksdagen ville i under¬
dånig skrifvelse anhålla, det Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder
för åstadkommande af en tillfredsställande rättsordning i fråga om släkt-
eller efternamn och för Riksdagen framlägga förslag till de bestämmelser,
som för ändamålets vinnande äro nödiga». Motionen, hvilken blef af
lagutskottet afstyrka bifölls af Riksdagen. På grund af Riksdagens
skrifvelse och efter vederbörande myndigheters hörande utkom den 5
december 1901 »Kungl Maj:ts nådiga förordning angående släktnamn».
Denna lag afser väl i första hand att skydda en persons namn såsom
varande hans personliga tillhörighet. Skall lagen emellertid blifva af
någon verklig betydelse i nu angifna syfte, så synes mig densamma kräfva
förtydligande tillägg. Lagen lämnar — sådan den nu är — icke det
skydd man afsett med densamma. Det står nämligen hvar och en fritt
att använda släktnamn såsom dopnamn. Då barnen sedan blifva större,
kunna de ju utesluta sitt egentliga släktnamn, och sedan återstår för dem
det i dopet erhållna namnet.
En i detta afseende belysande »namnfråga» bär förekommit inom
Karlskoga församling i Örebro län.
22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.
Ingenjör 0. Westerberg anhöll hos pastor därstädes att i kyrkboken
få inskrifven eu — af annan präst döpt — gosse med namnet Bengt
Olof Fåkrreus.
Pastor i Karlskoga nekade införa namnet Fåhrseus såsom dopnamn,
enär han ansåg det vara andra personers egenartade tillnamn. Domkapitlet
i Karlstad ålade honom emellertid införa detsamma, hvithet väl ock har
skett. Sedan har om saken åtskilligt skrifvits, och tar jag mig friheten
ur Nya Yärmlands-Tidningen för den 17 innevarande januari anföra hvad
pastor i Karlskoga själf säger om saken:
Det var bekant, att ingenjör Westerberg af Konungens befallnings¬
hafvande i Örebro län fått afslag på sin ansökan att kalla sig Fåhrseus.
Då så hans son Bengt Olof för mig anmäldes skola inskrifvas i kyrk¬
böckerna med namnet Fåhreeus, som ju ej är något förnamn, utan andra
personers egenartade och introducerade släktnamn, ansåg jag mig böra
vägra införa detta namn, emedan här tydligen förelåg ett försök att kringgå
släktnamnslagen. Detta ansåg jag så mycket tydligare, som Fäbroms i
namnföljden (Bengt Olof Fäbroms) var placeradt så, att det faktiskt för
barnet i fråga blir ett nytt tillnamn eller i hvarje fall eu tillökning af
dess rätta släktnamn. Barnet eller längre fram i tiden mannen i fråga
kan ju teckna sitt namn B. 0. Fåhroeus Westerberg eller, om han benämnes
Bengt — Bengt Fåhrams Westerberg. Det finns väl ändå ingen människa,
som läser eller hör detta, som ej får den uppfattningen, att mannens till¬
namn är Fåhroeus Westerberg. Officiellt heter han ju också så, ty i ett
prästbetyg behöfver eller får ej särskildt anmärkas, livilket som är for¬
eller tillnamn.
Det må tyvärr vara sant, att inga föreskrifter finnas rörande dop¬
namn, men häraf får man enligt mitt förmenande ej draga den slutsatsen,
att man får kalla sitt barn hvad man behagar. Det finnes andra lagar,
som inskränka min rätt härutinnan. Lagen om anständighet medför en
sådan inskränkning. Ingen kan väl få gifva sitt barn ett namn, som
sårar anständigheten. Släktnamnslagen anser jag vara en annan sådan
lag, som hindrar mig att gifva mitt barn ett namn, som är en annan
släkts egenartade eller introducerade tillnamn, i synnerhet om jag, såsom
här är fallet, själf blifvit nekad att bära detta namn. I annat fall blir
det ett tydligt kringgående eller trotsande af lagen, något som man väl
bör söka hindra.
Släktnamnslagen har ju tillkommit för att skydda en persons namn
såsom varande hans personliga tillhörighet. Denna lag blir faktiskt om¬
23
Motioner i Andra Kammaren, K:o ll6.
intetgjord, om man vid dop eller inskrifning i kyrkböcker får tillägna
sig, låt vara såsom förnamn, andra människors släktnamn. En person,
som bär ett egenartadt kändt släktnamn, känner sig nog lika mycket
kränkt, om hans namn annekteras af Per och Pål som förnamn eller som
tillnamn. Det finns också fall, då en persons ena förnamn på samma
gång blir hans tillnamn. Om t. ex. Anna Olsdotter låter döpa eller
inskrifva sin oäkta son med namnet Georg Adlersparre, så har ju denne
intet mera tillnamn, utan kommer i allmänna samlifvet att benämnas
Adlersparre.
I samma tidning för den 26 dennes förekommer åter en i denna sak
upplysande »insändare». Den lyder som följer:
Det är, såsom i tisdagsnumret förra veckan anmärktes, en för släkt-
namnsförordningen viktig fråga, som nu trädt fram. I själfva verket gäl¬
ler här, om man skall kunna antaga ett nytt släktnamn på annan väg
än den, förordningen anvisat. Det säges nu, att Fåhreeus, som hittills
varit och i det allmänna medvetandet väl alltid skall förblifva ett släkt¬
namn, ej mera är ett släktnamn, då det ingått såsom dopnamn tillsam¬
mans med de öfriga dopnamnen Bengt och Olof. Om det nu också lyckas
att inför lag genom dopet så förvandla ett namns egenskap af att vara
släktnamn, så lyckas det nog aldrig inför det allmänna medvetandet, enär
i vårt land gränsen mellan släktnamn och förnamn länge varit tämligen
markerad och oomtvistad. Man kan ju säga, att den blifvande mannen
Bengt Olof Fåhrseus Westerberg icke får skrifva Påhraeus-West erberg,
eller man kan säga, att namnet Westerberg såsom det sista ju skall upp¬
fattas som det verkliga och egentliga släktnamnet. Saken har dock en
betänklig sida, på hvilken dessa rader velat fästa uppmärksamhet.
Som bekant, finnes nu eu förordning, som säger, att man icke så
utan vidare får antaga släktnamn. Men såvidt mig kändt är, finnes
ingen förordning, som säger, att man måste hafva ett släktnamn. Och
de äro icke så få, som helt enkelt kasta bort sina släktnamn och skrifva
sig med sina dopnamn allenast, t. ex. Karl Otto Andersson; han kallar
och skrifver sig rätt och slätt Karl Otto. Och det lär väl ingen kunna
förneka honom. Han är ovedersägligen döpt till Karl Otto. Och han
har väl rätt att söka reda sig i världen utan släktnamn. Han är ej mig
veterligen lagligen förpliktad att behålla det han haft, ehuru han ej utan
tillstånd får tillägna sig ett annat. Om nu vår lilla Bengt Olof Fåhreeus
Westerberg, vorden en man, skulle blifva missnöjd med sitt släktnamn
24
Motioner i Andra Kammaren, N:o Hd.
Westerberg, så kau han »slunga» det och skrifva sig allenast med sina
dopnamn Bengt Olof Fåhrseus.
Som af ofvanstående synes framgå, är lagen om släktnamn icke till¬
fyllestgörande i dess nuvarande skick. För vederbörande prästerskap
skulle det äfven utan tvifvel vara behagligare, om mera direkta föreskrifter
förefunnes.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl, Maj:t ville
anhålla, det Kungl. Maj:t behagade låta utarbeta och
för Riksdagen till antagande framlägga sådant tillägg
till Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående anta¬
gande af släktnamn den 5 december 1901, att det
varder i lagen uttryckligen förbjudet att såsom dop¬
namn — förnamn använda andra personers släktnamn.
Stockholm den 28 januari 1905.
G. M. Sandin.
Stockholm 1905. Kungl. Hofboktryckeviet. Kluns Tr.-A.-B.