32
Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.
N:o 110.
Af herr S. Nordström i Höglunda, angående dagaflöningen till
de värnpliktige.
Den alltjämt fortgående emigrationen inger hvarje uppriktig-
fosterlandsvän de allvarligaste bekymmer för vårt lands framtid. Det
är företrädesvis landsbygden och dess jordbrukande befolkning, som
därvid får tillsläppa den ojämförligt största kontingenten. Man kan,
utan risk att blifva vederlagd, påstå, att det är den kraftfullaste och
arbetsdugligaste delen af landets söner och döttrar i allmänhet, hvilka
söka sin utkomst i den fjärran västern. Utvandringen har inom vissa
delar af vårt land gripit så omkring sig, att en förlamande brist på
arbetskrafter, särskildt hvad jordbruket angår, numera förefinnes. Man
får nöja sig med barn och åldriga personer att utföra de nödvändigaste
arbetena, och mycket, mycket måste åsidosättas blott af brist på arbets¬
kraft. Något odlingsarbete är under sådana omständigheter otänkbart,
ehuru vi äga miljoner tunnland den yppersta jord, som, om den blefve
tillgodogjord, skulle kunna föda en betydligt talrikare befolkning. Detta,
under det vi nu få importera stora kvantiteter lifsförnödenheter för att
kunna föda landets jämförelsevis fåtaliga befolkning. Det ligger någon¬
ting ängsligt och tröstlöst i detta sakförhållande. Visserligen har under det
sistförfluten året emigrationen icke oväsentligt minskats, men detta är till¬
fälligt beroende på mindre gynnsamma konjunkturer där ute i det rika landet,
men när normala förhållanden åter inträda, skall strömmen ånyo tilltaga.
Visserligen har man på senare tiden kommit till insikt om att
detta tillstånd slutligen måste leda till obotlig skada för vårt land, men
att råda någon verksam bot för det onda, ja, då stål’ man handfallen.
Man har föreslagit än det ena, än det andra palliativet. Man har till
och med vågat framkomma med ett så radikalt förslag som utvandrings-
33
Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.
förbud, icke besinnande, hvilka verkningar ett sådant förbud skulle utöfva
ibland vår frihetsälskande, eljest laglydiga landtbefolkning, som svårligen
skulle underkasta sig eu så drakonisk lag. Man har på sista tiden
äfven rekommenderat att på konstlad väg åstadkomma ett återbördande
till fosterjorden af de bättre elementen bland våra landsmän där ute.
Lika fåfängt! En person, som där ute brutit sig eu bana och förvärfvat
sig hem, familj och ekonomiskt oberoende, skulle endast i ytterst säll¬
synta fall vilja underkasta sig att i det gamla moderlandet börja på
nytt. Men nog skulle vi få uppsjö på urspårade existenser, som ville
begagna sig af de erbjudna förmånerna för att sedan komma fäderne¬
bygdens fattigvård till last.
Det utgör en sanning, man må förneka det huru mycket som
helst, att den nya härorganisationen och i sammanhang därmed stående
utsträckta värneplikten utöfvat ett ofantligt inflytande på de sista årens
utvandring. Utaf den officiella statistiken erhåller man de ojäfaktigaste
bevis för huru den utsträckta värnplikten verkat i fråga om de värn¬
pliktige. Men att häri ligger en verklig fara icke allenast för vår
modernäring och våra öfriga näringars framtid, utan jämväl för landets
försvar, det borde vara uppenbart för hvar och en, som vill och kan
tänka.
Hvad som därvidlag mer än någonting annat utöfvat förstämning
och ovilja inom de djupa leden, utgör den omständigheten, att man
fråntog de värnpliktige sina femtio öre i dagafiöning under rekryt-
öfningarne. Detta, under det att befälet blifvit jämförelsevis rundligt
tillgodosedd härutinnan. Visserligen skulle dagaflöningens höjande till
50 öre under rekrytöfningarne medföra en icke så obetydlig ökad utgift
för statsverket, men denna utgift blir likväl ringa vid jämförelse med
den förlust och skada, som landet lider dels genom ökad utvandring
och dels genom det missnöje, som alstras inom de djupa leden. Om
man genom höjd dagafiöning endast kunde afhålla ett hundratal unge män
ifrån att utvandra, skulle detta rikligen ersätta den miljon, som stats¬
verket därigenom finge vidkännas i höjd försvarsbudget, många andra
fördelar att förtiga. Man må resonera huru som helst, så är och för¬
blir det likväl en orättvisa gentemot den stora mängden af befolkningen,
hvars söner skola ryckas ur sin verksamhet för att undergå sin värn¬
plikt. Befälet torde hafva minst lika stora plikter gentemot fädernes¬
landet som menige man; men officeren skall åtnjuta sin rundliga aflöning,
under det att mannen i ledet utan ersättning måste underkasta sig
materiella och pekuniära uppoffringar. Detta är eu rättvisa, som folket
icke begriper, men som kan medföra de allvarligaste följder. \i ha
Bill, till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 29 a Häft. 5
34
Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.
redan sett, hurusom agitatorer, hvilka lia allt att vinna, men ingenting
att förlora, resa landet rundt och uppvigla massorna gentemot den
bestående ordningen. Hittilldags har landsbygdens befolkning varit
jämförelsevis förskonad ifrån dessa förrädiska stämplingar, men under
det gångna året bar man likväl fått bevittna socialisternas framfart i
Skåne, hvilket icke bådar godt för framtiden. Hvad är då att göra? Kunna
vi med likgiltighet och oförståelse gå framtiden till mötes? Eller tror
man sig med tvång och orättvisa kunna besvärja det onda? Historiens
vittnesbörd lärer oss motsatsen. Det är endast genom humana och
rättvisa lagar, som ett folk kan göras lyckligt och starkt, som det kan
lifvas att försvara sin frihet och oberoende, och icke genom tvång eller
sådana institutioner, som förlama dess ekonomiska bärkraft.
För hvarje försvarsvän, för hvar och en, som älskar en sund och
laglydig samhällsutveckling, för hvarje fosterlandsvän, som icke är all¬
deles förblindad och som icke vill bidraga till att utsätta sitt fädernes¬
land för politiska äfventyr, bör det vara eu bjudande plikt att, i hvad
på honom ankommer, undanröja dessa anledningar till missnöje och
till uppvigling ibland de djupa leden och särskildt ibland vår hittilldags
laglydiga jordbruksbefolkning.
För den ekonomiskt oberoende kan ju värnpliktens utgörande
vara en jämförelsevis ringa uppoffring, men huru många procent utaf
vårt lands befolkning kan hänföras till denna lyckliga klass? För den
obemedlade utgör denna värnplikt däremot en mycket kännbar upp¬
offring genom att han ryckes från sin borgerliga sysselsättning, i hvilken
han icke kan påräkna stadigvarande eller lönande sysselsättning förrän
efter vapenöfningarnes fullbordan. Då han återkommer till hemorten
från dessa öfningar, står han ofta utan både bröd och arbete, för att
icke tala om de pekuniära uppoffringar, som han måste vidkännas under
själfva öfningstiden. Det utgör ett hjärtlöst hån och en egoism utan
reson att tala om att den värnpliktige bär både kläder och föda gratis
under öfningstiden. Jag vågar påstå, att det knappast finns eu enda
beväringsyngling, som kan anträda färden till öfningsplatsen med tom
kassa, äfven om penningarne måste lånas. Vi veta alltför väl, huru
många extra behof, som måste tillfredsställas under öfningstiden, för
så vidt beväringsynglingen icke skall underkasta sig en onaturlig och
hälsofarlig späkning och utsätta sig för förakt från kamraternas sida.
Det hjälper icke att åberopa vare sig religiösa eller nykterhetshänsyn,
ty det är befälet, som är ansvarigt för manskapets uppförande under
öfningstiden. Vår allmoges natur och skaplynne är en gång sådan,
att om den blir humant och rättvist behandlad utaf sina förmän, så
35
Motioner i Andra Kammaren, N:o '110.
kan deri gå i döden för dem, men i motsatt fall blir den trotsig och
olydig och kan göra sig skyldig till åtskilliga förseelser. Det är i nio
fall bland tio befälets fel, om manskapet uppför sig oanständigt.
Då därtill kommer, att med nuvarande aflöningsförhållanden det
för hvarje år som går blir alltmera omöjligt att ur de värnpliktiges
lod rekrytera ett dugligt och fulltaligt underbefäl, så borde detta vara
alldeles tillräckligt skäl för att afhjälpa detta missförhållande. Om vi
skola tänka på att kunna försvara oss emot yttre fiender, så är det väl
inte nog med att vi hafva en armé på papperet eller en armé, som till
sin inre organisation visar sig vara förfelad. Såsom det nu är rangeradt,
vända våra bästa och dugligaste ynglingar fäderneslandet ryggen, och
de som stanna hemma, de hafva fått nog utaf de ordinarie värnplikts-
öfningarne för att underkasta sig den fortsatta öfning, som är nödvändig
för att utbildas till dugligt underbefäl.
På grund af alla dessa skäl känner jag mig manad att ännu en
eu gång återkomma med mitt förslag om
att Riksdagen behagade från och med näst¬
kommande år anslå nödiga medel till de värnpliktiges
dagaflöning med femtio (50) öre per dag under såväl
rekryt som repetitionsöfningarne, in- och utrycknings-
dagarne däri inberäknade; att af dessa medel 25 öre
utbetalas successivt under öfningstiderna och de åter¬
stående 25 örena vid slutet af hvarje års öfningar.
Om remiss till statsutskottet anhålles.
Stockholm den 27 januari 1905.
Sten Nordström.
I motionens syfte instämmer
J. Andersson.
Baggböle.